IFör drygt ett år sedan deltog jag i en sammankomst i Umeå, där

Transkript

1 folkbildning.net Sida 223 Distanspedagogik, hot och möjligheter vågar vi ta vara på möjligheterna? av Bo Toresson IFör drygt ett år sedan deltog jag i en sammankomst i Umeå, där ledaren för ett antal lokala utvecklingsgrupper berättade att ordet problem var bannlyst i deras arbete. Om alla medverkande hade levt upp till detta är förstås svårt att kontrollera. Men resultatet av utvecklingsarbetet var gott. Det bör också sägas att de lokala utvecklingsgrupperna arbetat i studiecirkelform. Om det är ett nationaldrag vet jag inte, men alltför ofta möts en god idé med orden; ja, men då uppstår en massa problem som kan bli svåra att lösa. Så staplas problemen på varandra tills den goda idén med en suck smulats sönder i sina beståndsdelar. Mera sällan tas den goda idén som intäkt för att pröva de positiva möjligheter som idén kan skapa. Och hur stenarna på vägen ska rullas undan. Jag ska därför försöka undvika problematiseringen. Förändringar, omställningar, att pröva nytt är alltid spännande för den som känner sig trygg i sin yrkesroll eller professionalitet. Är förhållandet det omvända skapar nyordning och förändringar otrygghet och ovisshet, tvekan eller motstånd. Som en skärm mot det okända staplas problemen på hög. Som ett sätt att undgå otryggheten, slippa omställningen. Men folkbildningen har varken tid eller råd att hindra goda idéer att blomma, eller hindra försök med nya grepp eller att pröva nya hjälpmedel. Ty runt omkring oss sker en snabb och ibland omvälvande omställning till ett nytt samhälle. Kalla det informationssamhälle, kun- folkbildning.net 223

2 folkbildning.net Sida 224 skapssamhälle eller något annat. Förändringarna och förändringstakten går inte att ta miste på. De som aktivt arbetar inom folkbildningen ska lika litet som tidigare agera åskådare eller bromsklossar. De ska medverka och bidra för att tillgodose växande kunskaps- och bildningskrav i allt detta nya. Att redskapen finns och prövas framgår med all tydlighet i denna antologi. Mitt bidrag är ingen sammanfattning, utan ett försök att nysta vidare på de många tanketrådar som släpps loss här och var i folkbildningssverige talet framgångsrikt trots ekonomisk kris Hur är utgångsläget? En snabb tillbakablick på det gångna decenniet ger en del svar. Folkbildningen som helhet har utvecklats positivt under 1990-talet. Antalet deltagare har ökat både i studieförbundens verksamhet och vid folkhögskolorna. Kulturverksamheten har blivit allt större och dessutom viktigare. Studieförbundens satsning på kultur har verksamt bidragit till att nå medborgare på landsbygden och i glesbygd, i de drygt 250 kommuner som den statliga institutionskulturen inte når. Folkhögskolorna fick 1995 möjligheter att inrätta extra helårsplatser, ett system som sedan fortsatte efter förslag från Kunskapslyftskommittén. I slutet av decenniet sattes 90 miljoner in i försöks- och utvecklingsarbete på IT-området. 130 organisationer inom studieförbund och folkhögskolor har deltagit eller deltar i det arbetet. Det är inget dåligt facit av 1990-talet. I den folkbildningsproposition som regeringen, efter en grundlig utvärdering, lade fram till riksdagen 1998, slogs fast att folkbildningen skulle få fortsatt starkt stöd från samhället. Folkbildningens idé är modernare än någonsin, skrev regeringen bland annat. Samtidigt var 1990-talet den ekonomiska krisens decennium. Arbetslösheten var hög och i Sverige, liksom i andra länder, tvingades man till hårdhänta bantningar i de statliga och kommunala utgifterna. Även om folkbildarna hoppades på motsatsen, undgick heller inte folkbildningen de hårda besparingskraven. De statliga bidragen till studieförbunden minskade med femton procent under 1990-talet. De kommu- 224 folkbildning.net

3 folkbildning.net Sida 225 nala bidragen har urholkats med 40 procent sedan 1991, inflationen inräknad. Mot den bakgrunden är tillväxten av folkbildningsarbetet anmärkningsvärd, och någon har förvisso fått betala, eftersom det inte fanns sparade tillgångar att ösa ur. En rad åtgärder har fått sättas in för att spara pengar. Deltagarna i studiecirkelverksamheten har fått betala högre avgifter. Allt fler cirkelledare har avstått från sina arvoden. Försämringen av de kommunala bidragen har tvingat studieförbundsavdelningarna att se över sina administrativa kostnader. Lokaler har sagts upp och utrymmena krympts. Studieförbunden har också inlett en strukturomvandling, i ekonomiskt syfte men också för att anpassa organisationerna till de organisationsförändringar som skett bland medlemsorganisationerna. En av konsekvenserna har varit att många studieförbundsavdelningar tvingats plocka ner skylten, dvs. tvingats lägga ner kontor och studielokaler, framför allt i glesbygden. Folkhögskolorna har relativt sett klarat 1990-talet bättre; landstingens bidrag har varit tämligen konstanta. De särskilda utbildningsplatserna som tillkom i Kunskapslyftet har också gett ett andrum. Men de allmänna åtstramningarna har medfört att bland annat lärartätheten minskat. Så långt går det att beskriva utvecklingen och förklara effekterna av de minskade resurserna. Men det finns också andra tendenser, eller tidens tecken, som det går att ta fram ur den analys som Folkbildningsrådet nyligen gjort av den kommunala bidragsgivningen. I Stockholms län har ett antal kommuner, dock inte de fattigaste, helt sonika avskaffat de kommunala bidragen. Eftersom det i samtliga fall rör sig om borgerligt styrda kommuner är det lätt att inse att motiven varit främst ideologiska. Motsvarande tecken syns på sina håll ifråga om landstingens folkhögskolor. Om det är politiska eller rent rationalistiska argument som döljer sig bakom strävan att göra sig av med folkhögskolor är svårare att utläsa; argumentet är att landstingen ska syssla med vård och helst inget annat. Det är gott och väl. Samtidigt tvingar det fram en diskusfolkbildning.net 225

4 folkbildning.net Sida 226 sion om ägar- och driftsformer för de landstingsägda folkhögskolorna. De passar inte riktigt in i den nya slimmade organisationen. Fortsatt hög kvalitet? Den fråga som dyker upp efter en summering av 1990-talet är: Har det varit möjligt att hålla fortsatt hög kvalitet, trots avgiftsökningar och allmän resursförsämring? Eller har folkbildningen tvingats till kommersialisering och uttunning av den pedagogiska kvalitén. Ett rimligt antagande är att höjda deltagaravgifter utestängt en grupp deltagare som helt enkelt inte haft råd. Just de grupper som riksdag och regering prioriterat. Men villigheten att avstå från annat för att kunna delta i studierna har uppenbarligen varit en så stark drivkraft att den ekonomiska försämringen inte påverkat det totala deltagarantalet, men sannolikt sammansättningen bland deltagarna. En annan fråga är om det yttre trycket varit drivkraft till förnyelse i arbetet, en stimulans till att nyttja den nya teknik och de nya kommunikationsmöjligheter som växt fram med rasande fart under senare delen av 1990-talet. Mer om det längre fram. Regeringen har i propositionen Vuxnas lärande (prop :72) pekat på ett par saker som trots 1990-talets åtstramningar visar att folkbildningen lyckats väl. Dels understryks värdet av den kulturspridning som sker inom ramen för kulturprogramsverksamheten. Under 2000 nådde studieförbunden 16,8 miljoner deltagare. Vidare framhålls att folkhögskolorna lyckats väl, bättre än andra utbildningsanordnare att nå funktionshindrade inom ramen för de extra platserna i Kunskapslyftet. Folkbildningen ska vara fri och frivillig. Detta betonas återkommande i regeringens propositioner, också i den senaste om Vuxnas lärande. Där pekar man också på en komplikation. Samtidigt som kommuner och landsting har minskat anslagen har man ändå gett studieförbunden bidrag för att genomföra en verksamhet som annars ligger under kommunens kompetens. Detta innebär att studieförbunden på ett principiellt plan har kompromissat med sin frihet. Regeringens syn är att folkbildningen kan och bör fungera som en motkraft till de kommersiella, elitistiska och segregerande krafter som är så tydliga i dagens sam- 226 folkbildning.net

5 folkbildning.net Sida 227 hälle. Regeringen ger inga bevis för hur omfattande och allvarligt detta kompromissande med friheten har varit. Det är med andra ord svagt underbyggt. Men visst finns en spänning mellan resurstillgång och graden av frihet. Och när det gäller Kunskapslyftet har studieförbunden hamnat i skuggan av den kommunala vuxenutbildningen. Det ligger i sakens natur oavsett vad man tycker om det att kommunerna först och främst värnat om den egna skolorganisationen. Uppdragen till studieförbunden har varit få inom ramen för Kunskapslyftet. Folkbildningen och demokratimålet Demokratimålet angavs mycket tydligt i 1998 års folkbildningsproposition. Skälen därtill var flera. Folkbildningen är fast förankrad i de svenska folkrörelserna. Det innebär att folkbildningsarbetet, såväl i studieförbunden som vid folkhögskolorna har en stark förankring i idéburna organisationer och folkrörelser. I en tid när folkrörelserna haft vikande medlemstal och aktivitet har folkbildningen burit upp mycket av demokratiarbete och demokratiförankring i samhället. Folkbildningsarbetet sig med sitt arbetssätt och med små grupper innebär i sig självt en demokratisk förankringsprocess. Hänsyn, respekt, dialog, samarbete, förmåga att träffa kompromisser är begrepp som utgör själva grunden för ett lyckosamt resultat i folkbildningen. Svårt att mäta, eftersom demokrati inte är ett tillstånd utan en ständigt pågående process. Det finns inget som tyder på att folkbildningens ställning och roll i detta hänseende har försvagats under 1990-talet. Detta underströks också i Demokratiutredningens slutbetänkande som lämnades under förra året. Där gick man ett stycke längre och menade att folkbildningen rent av övertagit en del av den demokratifostran som skett och bör ske i de idérörelser som grundar folkbildningsorganisationerna. Men demokratiuppdraget är vidare än så. Det sena 1990-talet har uppvisat tendenser som klargör att demokratin inte en gång för alla är vunnen. Nergången i valdeltagande i de allmänna valen och de katastrofalt svaga engagemanget i valen till EU-parlamentet är dystra signaler. Valdeltagandet vid EU-valet blev det lägsta sedan den allmänna rösträtfolkbildning.net 227

6 folkbildning.net Sida 228 ten infördes! Lägg därtill de främlingsfientliga och nazistiska grupper som fått ett fotfäste. De rör sig helt ogenerat på skolor och torg. En lång rad dystra exempel finns där rena terrormetoder och grov kriminalitet används för att skrämma kritiker och motståndare till tystnad. Mot den bakgrunden framstår demokratiarbetet som än angelägnare. Risken är påtaglig att skillnaden ökar mellan de mål som anges som skäl för samhällsstödet och de realiteter som folkbildarna möter. Att arbeta med demokratimålet kräver insatser på flera plan, dels i den praktiska verksamheten. Men att skapa och vidmakthålla ett demokratiskt samhällsklimat kräver också närvaro och närhet. Det kräver envishet och inte så litet civilkurage. En uttunnad lokal närvaro minskar förutsättningarna att lyckas. Och möjligheterna att se och gripa in i oroshärdarna minskar också. Det kan låta krasst, men det räcker inte alltid med eldsjälar och civilkurage. Det finns också ett starkt samband mellan de resurser som folkbildningen har att arbeta med och möjligheterna att nå de mål som staten satt upp för folkbildningen, på demokratiområdet liksom på andra talet har inneburit ett genombrott för datoranvändningen och möjligheterna att hänga med i en explosionsartad utveckling av internet med dess oändliga användningsområden. Datorn har förvandlats från skrivmaskin och redskap i administrativt arbete till ett redskap för kommunikation och utbyte av allt större informationsmängder. Stora förhoppningar knyts till att datortekniken också ska kunna användas för att aktivera medborgarna i den politiska beslutsprocessen och demokratiarbetet. IT-samhällets framväxt blev ett ämne för Demokratiutredningen. Författaren Anders R Olsson skrev en intressant och väl underbyggd rapport för utredningen (skrift nr 16 Elektronisk demokrati ). Där konstateras bland annat att debatten varit alltför mycket inriktad på tekniken och mindre på ett medborgarperspektiv. Som på alla andra områden visar det sig att det är de välutbildade och väletablerade som också snabbast tar till sig den nya tekniken. De grupperna tar sig snabbast fram till informationen, deltar oftare i diskussionen och det offentliga samtalet, nu med den nya teknikens hjälp. Ny teknik kan snarast vidga klyftorna i samhället. Ur ett demokratiperspektiv ser det alltså dystert ut. 228 folkbildning.net

7 folkbildning.net Sida 229 Det behöver inte vara så om man, som Anders R Olsson pekar på, börjar diskutera vilka IT-lösningar som kan öka medborgarnas kunskaper, ge utrymme för ansvarsfylld politisk aktivitet och, sist men inte minst, ge möjligheter att påverka besluten. På alla dessa områden krävs politiskt mod och politiska beslut. Återigen har folkbildningen en given roll, men nu i ett delvis nytt perspektiv talet är en ny tid; nu är det livslångt och flexibelt lärande som gäller Utbildning och kunskapsuppbyggnad är inte längre något man kan ägna ungdomsåren åt för att sedan använda de förvärvade kunskaper för resten av det aktiva livet. Behovet av lärande blir livslångt. Begreppet är inget nytt i folkbildningsarbetet. Däremot har samhällsförändringarna stimulerat eller tvingat fram ett nytt synsätt på lärandet. Folkbildningen har genom sin form, särart och sitt innehåll flera uppgifter att fylla inte minst i ett samhälle präglat av det livslånga lärandet. Behoven idag är desamma som då den växte fram förståelse av helhet och sammanhang, eftertanke, kunskap och insikt för att kunna påverka samhället och sina livsvillkor. Så skriver regeringen i propositionen om Vuxnas lärande. Definitionerna på livslångt lärande är många och jag ska inte fördjupa mig i dessa. Kort sagt är det fråga om att vi numera, och än mer i framtiden, måste vara inställda på att lära oss från vaggan till graven. Kunskap och kunskapsinnehåll förändras allt snabbare och vi måste som individer ha en beredskap att ständigt ta till oss kunskap och använda den i vårt dagliga arbete, eller för att kunna ha glädje och ge mer och rikare innehåll åt vår fritid. Staffan Larsson, professor vid Linköpings universitet och mångårig ledamot av Folkbildningsrådets styrelse, har gett begreppet två dimensioner, det livslånga och livsvida lärandet. Den ena dimensionen handlar om att lärandet är en process som fyller hela livsspannet från vaggan till graven. Den andra dimensionen det livsvida lärandet avser inställningen att lärandet inte ska omfatta en snäv sektor av livet, utan omfatta livet i hela dess vidd. Skolverket har i rapporten Det livslånga och livsvida lärandet, troligen stimulerad av Staffan Larssons resonemang, gjort en motsvarande, dock mera formell skillnad mellan begreppen. Det livsvida lärandet folkbildning.net 229

8 folkbildning.net Sida 230 utgörs av det formella lärandet, det icke formella lärandet och slutligen det informella lärandet. Med icke formellt lärande avses det lärande som sker utanför det offentliga utbildningsväsendet. Folkbildningen har en given roll i såväl det livslånga lärandet som i det icke formella och informella lärandet. Flexibelt lärande Men begreppsfloran har utökats mer än så. Övergången från industrisamhälle till informationssamhälle ställer också krav på pedagogiken i lärandet. Och på förhållningssättet till lärandet. Det sammanfattandet begreppet för detta är flexibelt lärande. Om livslångt lärande är ett känt och beprövat förhållningsätt inom folkbildningen gäller inte det i samma mån flexibiliteten i lärprocesserna. Studiecirkeln har länge ansetts som oöverträffad som pedagogisk form och metod. Deltagarna har anmält sig till ett visst ämne, till en viss veckodag och till cirklar som genomförs på en viss plats, med en viss grupp deltagare och en viss cirkelledare. Så har det varit i decennier och det har passat framför allt den vuxna befolkningen. Det har varit tryggt och pålitligt. Förutsägbart. Så är det delvis fortfarande, men krav och önskemål på oss samhällsmedborgare om ständig kompetenshöjning, och förmåga att hantera nya situationer både i yrkeslivet och i samhällslivet i övrigt, förändrar såväl innehåll som metoder och form i bildnings- och utbildningsprocessen. Begreppen livslångt och flexibelt lärande har inte bara blivit etablerade begrepp utan också realiteter. De får mer innehåll och bredd i takt med framväxten av informationssamhället och tillgången till internet. Ämnet kan inte längre definieras som ett studiematerial om exempelvis 100 sidor. Deltagarna kan själva hämta in nytt eller kompletterande material på datorskärmen. Lokalen är förvisso den fasta punkten för de fysiska mötena, men dialogen mellan deltagarna och mellan deltagarna och ledaren är inte begränsad till cirkelträffarna. Med och diskussionsgrupper via nätet löses det fasta rummet upp. Det geografiska avståndet är inte längre avgörande för om man ska kunna delta i en cirkel. Man kan delta i en cirkel på distans. Individanpassning blir en allt viktigare komponent. Bara fantasin sätter gränser för hur flexibel och hur spän- 230 folkbildning.net

9 folkbildning.net Sida 231 nande cirkelarbetet kan bli i framtiden. Den fysiska närheten mellan deltagargruppen blir mindre avgörande. Ledaren/läraren slutligen blir en rörligare pjäs, inte alltid fysiskt närvarande, men mera tillgänglig än tidigare. Under 2000 antog folkbildningsrådet nya statsbidragsvillkor för studieförbunden, efter ett par års utredande och förberedelser. När det väl var beslutat och satt i sjön stod det klart att ytterligare justeringar måste göras eftersom distansmetoder redan börjat användas i studiecirkelverksamheten, bland annat som ett resultat av den försöks- och utvecklingsverksamhet som bedrivits. En justering gjordes därför i statsbidragsreglerna med följande lydelse: En studiecirkel kan bedrivas med enbart fysiska möten, en kombination av fysiska möten och distansinslag eller i sin helhet på distans. Det ska inte uppfattas som en kritik mot det noggranna arbete som gjordes. Det säger däremot något om hur snabbt verkligheten förändras. IT-utvecklingen Påståendet att Sverige är en av de ledande IT-nationerna upprepas åter och åter igen. Internetiseringen har gått rasande snabbt. De svenska hushållen ligger i världstoppen när det gäller datorinnehav och surfande på internet. En undersökning gjord av Demoskop, som publicerades i Tidningen Vision i mitten av mars 2001, visade att den mest använda internettjänsten bland svenskarna är banktjänster. Samtidigt visade andra undersökningar att internet-baserade banktjänster står för mindre än 20 procent av medborgarnas betalningar. Siffrorna visar med all önskvärd tydlighet att datorn och internetabonnemanget som praktiskt redskap för vardagstjänster än så länge är förbehållet ett fåtal. Men bilderna är motsägelsefulla. De senaste åren har snart sagt varje stuga och lägenhet varit en veritabel experimentverkstad, med såväl entusiastiska barn som förundrade farmödrar och morfäder vid hemdatorerna. De senare inser motvilligt att något nytt har inträffat. Den nya generationen har inte den äldre generationens vanor eller skepsis och tillägnar sig snabbt den nya tekniken. De äldre kämpar med den, och gör framsteg som de inte trodde sig själva om. De som i folkbildning.net 231

10 folkbildning.net Sida 232 decennier gått till posten eller banken med sina avier, sätter sig nu ner vid datorn, lotsar sig genom snårskogen av inloggningskoder och lösenord. Detta var en omöjlighet för tio år sedan, för de flesta var till och med tanken omöjlig. Det förs också en diskussion om papperstidningarnas framtid. Nättidningarna, dvs. de internetbaserade versionerna av dagstidningarna växer snabbt liksom läsandet. Varje större dagstidning med självaktning redovisar antalet läsare av nätkopian. Men likväl är de samlade prenumererade upplagorna tämligen konstanta. Olyckskorparna förutspår papperstidningarnas snabba död. De har möjligen också tittat in i experimentverkstäderna. Om denna framtid vet vi inte mycket. I detta sammanhang vill jag bara peka på förändringstakten i vårt beteende och ovissheten om framtiden. Förändringsviljan och benägenheten att ta till sig nytt är under alla förhållanden imponerande hos svenska folket. För en tid sedan besökte jag en amatörmusiker, som ända fram till för ett år sedan spelat på gehör. Under åren hade han komponerat melodier, som endast fanns lagrade i hans mänskliga hårddisk. Genom en påtvingad konvalescent efter en sjukdom fick han en massa tid över, som han inte ville låta gå förlorad. Med stor envishet började han lära sig noter och lyckades. Men inte tillräckligt för att undgå bakläxa från sina notkunniga kollegor. Skam den som ger sig. Med ett särskilt dataprogram kunde han använda sitt goda gehör och pricka in melodislingorna på skärmen. Och på skrivaren kom såväl noter, takter som harmonier ut. Med entusiasm och inte så lite stolthet förmedlade han sina kunskaper till mej, en annan amatör på området. Den musikkunnige och datorvane som läser detta, är förstås väl införstådd med vad marknaden bjuder i programväg, för såväl kompositörer som musiker. Det är vardagsmat, inte minst för alla de som finns i musikverksamheten såväl inom studieförbunden som på folkhögskolornas musiklinjer. Mitt exempel är bara ytterligare en illustration till vilken värld som öppnar sig för den som har ett likaledes öppet sinne, i kombination med ett brinnande intresse. Det finns fullt av den sortens människor, som folkbildningen kan knyta till sig. 232 folkbildning.net

11 folkbildning.net Sida 233 Av dessa bilder kan man dra många slutsatser. Men inte tvärsäkra. Tillgång på datorer sker inte likformigt i alla samhällsgrupper och i hela landet. Inställningen till de nya redskapen skiftar också. Människor är i grunden nyfikna, inte ens de tveksamma kan hålla emot. Det man med säkerhet kan påstå är att förändringsprocessen går snabbt och att den påverkar folkbildningsarbetet. Vad sker i omvärlden? Tidigare har jag exemplifierat med hur allt fler medborgare sköter sina banktjänster på egen hand via datorn. Tillväxten av e-handeln sker sakta men säkert, långsammare än vad många entusiaster hoppats på, men ändå. Allt fler kombinerar tidningsläsandet på nätet med läsning av den gamla vanliga papperstidningen. De som haft tillgång till internet-uppkoppling har kunnat hämta deklarationsblanketter och bilagor till deklarationen direkt hos Riksskatteverket. Snart kan vi deklarera via nätet. De statliga myndigheterna börjar hålla öppet dygnet runt på nätet. Och så vidare. Snart sagt varje del av vår dagliga tillvaro präglas av IT-samhället. De som yrkesmässigt satsat på IT-branschen letar nya projekt. Under ett par år var det högkonjektur för internet-konsulter. Deras arbetsmarknad åker berg och dalbana och nu prövar man och söker nya områden, för att få nytta av sina kunskaper. En del återfinner vi nu i en bransch som kallas för e-learning. Erfarna folkbildare kan naturligtvis fnysa åt dessa nyskapare eller lycksökare. Men de skapar i snabb takt interaktiva lärprogram, som både kan användas individuellt och hanteras via nätet. Visst är det lätt att se de pedagogiska bristerna, men det är inte säkert att de nya kunderna är så kritiska. De som skapar utbildningsprogrammen kommer att lära sig av misstagen, dra till sig pedagogisk kompetens och så småningom dyka upp som allvarliga konkurrenter till både folkbildning och institutionella utbildningsformer. Den stora satsning som nu med statligt stöd ska ske på att bygga ut lärarkårens IT-kunskaper, den så kallade IT-i-skolan (ITiS), kommer också att påverka folkbildningen i det längre perspektivet. För övrigt kommer folkhögskolans lärare med i det reformarbetet från 2002, enligt förslag i den senaste Vuxenutbildningspropositionen. Inget motsäger att folkbildning.net 233

12 folkbildning.net Sida 234 gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens lärarkår kommer att hålla sig inom de egna väggarna eller stänga dörrarna utåt. Erfarenheterna visar på god expansionslusta. Om luttrade folkbildare beklagat sig över den kommunala vuxenutbildningens expansionslust genom åren, lär de inte få mindre anledning i framtiden. De möjligheter som nu öppnar sig för distansundervisning kommer att stimulera alla som verkar inom området. På några års sikt har kanske varje löntagare ett individuellt kompetenssparkonto, där man kan ta ut pengar för vidareutbildning i olika former. Regeringen förbereder en proposition i ämnet. Den enskilde ska när systemet väl är igång kunna ta ledigt från jobbet och gå den utbildning som han/hon önskar och behöver. Antingen som studiecirkel eller som högskolekurs. Slutsatsen blir att det som sker i omvärlden inte kommer att ge någon arbetsro. Tvärtom öppnas nya arenor, också för folkbildningen. Om den ska behålla sin attraktionskraft och kvalité måste många gamla sanningar prövas om och förnyelse och nytänkande bli en del av det dagliga arbetet. Har folkbildningen hängt med? Datorn är inget nytt redskap i folkbildningsvärlden. Under 1970-talet gjorde de sitt intåg på allvar även inom folkbildningen. Först som hjälpmedel i den ekonomiska hanteringen. Därefter i ordbehandlingen, och efterhand i verksamhetsredovisningen. Idag sker huvuddelen av studieförbundens verksamhetsredovisningen i det gemensamma GUSTAV-systemet. Motsvarande utveckling har skett på folkhögskoleområdet. Landstingen har byggt ut omfattande system för ekonomi-, personal- och administrativ redovisning och hantering. Den nya tekniken har naturligt nog främst blivit ett verktyg i det administrativa arbetet. På gott och ont. Hanteringen av de nya hjälpmedlen har blivit ett ansvarsområde för administratörerna. Först mycket sent har pedagoger och informationsansvariga kommit in på arenan. Låt oss erkänna att det finns en stor spännvidd i både kunskaper, erfarenhet och grundinställning. Där finns på den ena flanken de som inte 234 folkbildning.net

13 folkbildning.net Sida 235 ser några begränsningar eller problem i teknikutvecklingen. Dit kan vi hänföra en yngre generation som redan lärt sig leva i en datoriserad värld. Det finns också skillnader i synen på vad tekniken kan användas till. Datorstödet är allmänt accepterat i det administrativa arbetet. Och således är det mest den administrativa personalen som fått ägna sig åt utvecklingsarbete och ansvarstagande. Först under de allra senaste åren har cirkelledare och annan pedagogisk personal kommit in på arenan. På den andra flanken finns de som motsträvigt och misstänksamt ser det nya växa fram och som ser datorstöd och internet-stöd främst som ett administrativt redskap och inte som stöd i det pedagogiska arbetet. I det spänningsfältet befinner sig folkbildningsarbetarna: de förtroendevalda, organisatörer och administratörer, informatörer och pedagoger. Inställningen till flexibelt lärande och lärande på distans Vid ett möte om användning av IT-hjälpmedel i folkbildningsarbetet kom en erfaren cirkelledare fram till mej och ställde frågan. Ja men hur ska det gå med min cirkel om inte deltagarna som vanligt kommer till lokalen klockan sex på tisdagskvällarna. Hur ska vi då kunna veta om alla deltar aktivt och hur blir min roll som cirkelledare? Tveksamheten och motviljan att förändra arbetssätt och metodik framgick av både ord och kroppsspråk. Golvet gungade. Folkhögskolan möter andra utmaningar. Ett fyrtiotal folkhögskolor genomför redan nu reguljära distanskurser. När distansundervisningen slår igenom med full kraft blir inte eleverna lika beroende av skolans internat. Skolan blir den fasta punkten, men bara av och till. Hur går det då med de utrymmen som skolan har. Kan man till och med misstänka att skolledningarna står tveksamma till de nya metoderna, eftersom de rubbar den fasta grundvalen för skolans verksamhet, nämligen hus, studielokaler och boenderum? Under alla förhållande rubbas grundvalen för den traditionella skolverksamheten. Frågorna är motiverade. Ty att använda sig av ett så pass omvälvande arbetssätt som distansmetoder och IT-stöd innebär naturligtvis omställning. Men om utgångspunkten och verkligheten visar att allt större del av befolkningen tillägnar sig och uppskattar det nya redskapen, då folkbildning.net 235

14 folkbildning.net Sida 236 står samtidigt cirkelledare och folkhögskollärare inför nya och spännande utmaningar, en grundlig förnyelse av arbetssätt och pedagogik. Utmaningarna Bredband åt alla är än så länge något av en utopi. Men utbyggnaden pågår. Tillgång till snabb uppkoppling och möjligheter att föra över stora informationsmängder är än så länge ojämnt fördelat över landet. Den regionala obalansen slår igenom även på IT-området. Och kommer att bestå under överskådlig tid. Men ofrånkomligt är att snart sagt alla medborgare har tillgång till en dator, på jobbet, hemma, eller på biblioteket eller hos någon ideell organisation. Den andra generationen personaldatorer är på väg ut i hemmen. I det utvärderingsarbete av försöksoch utvecklingsarbetet som sker inom Folkbildningsrådet visar det sig att folkhögskolorna är väl utrustade, om inte med fast internet-uppkoppling så ändå med acceptabla tekniska lösningar. Ännu finns enstaka studieförbundsavdelningar som saknar anslutning. Den rimliga slutsats man kan dra, trots väntan på bredbandsutbyggnaden, är att praktiskt taget hela folkbildningssverige nu kan arbeta med internet-anslutning. Och efterhand blir snabbhet och kvalité allt bättre. Pedagogik och ledarroll Det försöks- och utvecklingsarbete som bedrivits inom folkbildningen de två tre senaste åren i Folkbildningsrådets regi och med stöd från KKstiftelsen och Distum har gett en rad intressanta resultat. I projekten visas att helt nya krav ställs på pedagogiken. Att bedriva distansstudier medför inte att allt blir lättare. Det framgår av flera inlägg i denna antologi. Det ställer krav på att deltagarna verkligen har tillgång till och kan använda sig av ny teknik, att arbetet förbereds noga och följs noga av cirkelledaren/ledaren. Folkbildningsarbetet har ett viktigt för att inte säga omistligt element i de personliga relationerna och kontakterna. Ofta framhåller cirkeldeltagare att detta väger över eller är lika viktigt som det ämnesmässiga innehållet. Dessa element får inte kastas överbord när man tar ett nytt hjälpmedel i bruk. Den som deltar i en distanscirkel har samma behov 236 folkbildning.net

15 folkbildning.net Sida 237 av att resonera, få ställa frågor och få stöd som i en vanlig cirkel. Den stödfunktionen kan man bara få på hemmaplan och därför måste det lösas. Ledarrollen förändras också. Litet drastiskt uttryckt kommer cirkelledaren alltid att vara i funktion, inte bara de två timmarna per vecka. Deltagarna kan hela tiden vara i kontakt med varandra och med cirkelledaren. Men cirkelledarskapet får inte bli ett dygnet-runt-uppdrag. De som använder Folkbildningsnätet klagar ibland över flaggstress, när de i sin brevlåda, och i sina konferenser, upptäcker de röda flaggorna som markerar ett oläst meddelande. Man måste i gruppen bli överens om hur man ska arbeta, precis som i den traditionella cirkeln. Hur långt man vill utveckla denna ytterligare form av kontakt och kommunikation beror alltså helt och hållet på vad cirkelledaren och deltagarna bestämmer sig för. Helst i förväg. Så kan punkt efter punkt läggas till listan över de nya frågor som dyker upp i den nya metodik som nu formas. Vi ska se det som nya möjligheter att göra folkbildningen än mera innehållsrik och spännande. Inte som en problemlista. Samverkan inom och bortom folkbildningen De nya möjligheterna till informationsutbyte inom och mellan studieförbunden öppnar nya perspektiv. Likaså blir det både möjligt och lättare att samverka mellan studieförbund och mellan studieförbund och folkhögskolor. Distansstudier kan bedrivas som en kombination av studiecirkel och kursavsnitt på folkhögskola. Och längre än så. Om vi till denna kombination också lägger möjligheten att koppla på en högskolekurs vidgas perspektivet och antalet samarbetande parter. Komponenterna byggs samman till det deltagaren önskar med de innehållsmässiga och pedagogiska krav som måste ställas. Det förutsätter nära samverkan mellan ledare/lärare och stödpersoner i hela kedjan. En utbyggd samverkan kan åtminstone teoretiskt sett stå i konflikt med den idémässiga och ideologiska profilering som är grunden för mångfalden inom folkbildningen. Är det så? Det går inte att ge ett enkelt svar. Men den kan brytas ner i sina beståndsdelar. Karaktären av frihet och frivillighet är ett gemensamt känfolkbildning.net 237

16 folkbildning.net Sida 238 nemärke för folkbildningen. Det är inget som särskiljer folkbildningens aktörer eller försvagar idégrunden. Däremot klargör det skillnaden mellan det formella utbildningsväsendet och folkbildningen. I en framtid där både folkbildningsorganisationer och till exempel en högskola samverkar finns ett behov av att klargöra rollfördelning och ansvar. Den ena parten står för icke kompetensgivande medan den andra utfärdar betyg eller examen. Även om studieförbunden i formell mening är likställda ekonomiskt eftersom de lever med samma bidragsvillkor, så finns det och kommer att finnas skillnader. Om inte annat så har medlemsorganisationer och intressenter möjlighet att påverka kostnadsbilden för deltagarna. Ledarkostnader kan skifta. Det är en konkurrensfaktor som man får leva med. I det enskilda ämnet torde det knappast vara avgörande för vilken anordnare som deltagaren väljer. Inte heller de ekonomiska förutsättningarna utgör hinder för en samverkan. Frågan är också hur långt en samverkan kan sträcka sig. I försöksverksamheten med distansstudier har man prövat att samla flera studieförbund och folkhögskolor i en och samma presentationsfolder. Inget tyder på att den enskilde anordnaren blivit utmanövrerad i presentationen eller i deltagarhänseende. Den som haft fördelarna på sin sida är deltagaren, som fått ett större urval ett friare val. Min slutsats blir att den framtida konkurrensen kommer att bestå i kvalitén. Den anordnare som erbjuder den bästa och mest intressanta uppläggningen av ämnet kommer att dra det längsta strået. Deltagarna blir vinnare. Folkbildningsnätet Folkbildningsnätet har sedan starten 1996 varit ett samarbetsprojekt i Folkbildningsrådets regi. Det finansierades först av Distansutbildningskommittén (DUKOM) och senare av KK-stiftelsen. Det är en plattform för kommunikation och pedagogiskt utvecklingsarbete. Som sådan har den varit uppskattad av användarna. Samtidigt som nätet varit en öppen arena har den möjliggjort för var och en av användarna att bygga upp sina egna konferenser och kontaktsystem. De egna behoven har fått styra 238 folkbildning.net

17 folkbildning.net Sida 239 innehåll och former. Parallellt har flera av studieförbunden sina egna nätlösningar. I praktiken har de flesta folkbildare haft två, och ibland flera nät för sina medarbetare och deltagare. Olikheter i datautbyggnad, teknikinvesteringar och interna lösningar inom framför allt studieförbunden har inneburit att kunskap och nyttjande av Folkbildningsnätet varierat. Uppfattningarna om värdet i det gemensamma nätet skiftar också mellan studieförbunden, främst beroende på om man investerat i egna nät. Ju mer och större man satsat i egna nät, desto mindre behov av det gemensamma. Det scenario som avtecknar sig är att det kommer att finnas ett antal sinsemellan olika och studieförbundsanknutna lösningar. Ett framtida Folkbildningsnät blir den gemensamma pedagogiska plattformen för hela folkbildningen. Pedagogisk kvalitet, användarvänlighet och kostnader kommer att avgöra den långsiktiga utvecklingen. För folkhögskolan är ställningstagandet mindre komplicerat. Antalet enheter är färre. Samarbetet är väl utvecklat och beprövat, bland annat genom Folkhögskolornas informationstjänst (FIN). Folkhögskolans elever och lärare har i högre utsträckning än bland studieförbunden aktivt arbetat med och skaffat sig erfarenheter av Folkbildningsnätet. Att bygga upp alternativa system och nätlösningar diskuteras inte närmare. Gemensam plattform för folkbildningen Sett ur ett deltagarperspektiv är de tekniska lösningarna, och vem som äger och driver näten, av underordnad betydelse. Den som är vill studera ett ämne blir intresserad om någon kan erbjuda ett innehåll som stämmer med de egna förväntningarna och behoven, som kan erbjuda en studieform som passar samt tid och plats som går att foga in i den egna almanackan. Distansstudier passar kanske bättre för den som vill påverka tid och studietakt. Särskilt som man skaffat sig datorvana och är beredd att arbeta med IT-stöd. Andra vill delta i en grupp, kanske för att man har bra tidigare erfarenheter. De som gör ett medvetet val av studieförbund/folkhögskola utifrån ideologiska utgångspunkter kommer säkert att vara många även i framtiden. Men individuella önskemål kommer att bli allt viktigare, liksom folkbildning.net 239

18 folkbildning.net Sida 240 tillgängligheten. Det som till slut avgör deltagarens val av anordnare blir kvalitén i erbjudandet. Om vi håller fast vid deltagarperspektivet borde det bästa sättet att presentera folkbildningen vara att skapa en gemensam webb-plats, där intresserade deltagare kunde navigera fram till det ämne eller det studiealternativ man söker. Ännu saknas den möjligheten. Den intresserade deltagaren måste först ha en kunskap om vilka studieförbund och folkhögskolor som finns. Därefter söka bland en mängd webb-sidor, klicka vidare till lokala enheter, för att slutligen hitta det man söker. En oändligt omständlig procedur. Risken är att intresset svalnar innan man når fram. En för folkbildningen gemensam webb-plats skulle bli långt slagkraftigare och få större räckvidd än många mindre. Den skulle framför allt bli mer tillgänglig för den intresserade deltagaren. En gemensam webb-plats löser förvisso inte alla dagens problem. Under många år framåt kommer stora grupper att sakna möjlighet att söka sitt studieämne över nätet. Dit hör äldre personer, boende i glesbygd, personer med olika handikapp, funktionshinder eller språkhinder. I många år framåt kommer folkbildningen att få arbeta med konventionella rekryteringsmedel och pedagogiska metoder. Men det får inte hindra att man rustar sig för en framtid, där IT-stöd blir allt viktigare och mer vardagsbetonat. Vilka är hindren? Studieförbunden har, i långt högre grad än folkhögskolan, genom decennierna konkurrerat om deltagarna. Bakgrunden är historisk och har inte bara med ekonomi att göra. De elva studieförbunden har rötter i olika folkrörelser och ideologiska riktningar. Idékonkurrensen har setts som, och ses fortfarande som, ett egenvärde i ett demokratiskt samhälle. Därför har också studieförbunden investerat i egna nätlösningar och egna webb-platser. Att uppträda gemensamt kräver självövervinnelse och samarbetsförmåga. Att våga inse att den verkliga konkurrensen inte gäller egna tekniska lösningar utan kvalitén. Med folkhögskolorna förhåller det sig annorlunda. De är färre till antalet än studieförbundsavdelningarna. Under många år har samarbetet kring Folkhögskolornas informationstjänst prövats. 240 folkbildning.net

19 folkbildning.net Sida 241 Även om det närmast är en självklarhet måste också folkbildarna inse att man endast utgör en del av bildnings- och utbildningssamhället. Andra anordnare högskola, kommunal vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildningen, privata e-learningföretag presenterar sig alltmer slagkraftigt på nätet. Konkurrensen står i mindre grad mellan folkbildningens aktörer och alltmer mellan folkbildning och andra. Risken är att en självvald isolering inom folkbildningen i ett längre perspektiv kan försvaga folkbildningen som alternativ för den kunskapssökande allmänheten. Folkbildningsnätet är en god grund att bygga vidare på. Det är redan idag en mötesplats och en studieplattform, och till nätet hör även en webb-baserad databas, Folkbildningsnätets pedagogiska resurser. Den skulle kunna byggas ut med en gemensam databas för både folkhögskolor och studieförbund. Där borde samtliga folkhögskolors och studieförbundsavdelningarnas kurser/cirklar vara sökbara. Informationen på den gemensamma databasen kan länkas till respektive organisations egna hemsidor. Omvänt kan varje skola/studieorganisation länka till den gemensamma webb-platsen. Kanske kan denna tänkta och fullt realistiska uppläggning kännas utmanande för det enskilda studieförbundet. Men den innebär ju inte att man förlorar kontrollen. Var och en bestämmer vad som ska läggas in i den gemensamma databasen och vad man vill behålla för sig själv på den egna webb-platsen. Var och en bestämmer hur mycket man vill profilera sig. Poängen är att hela sökprocessen blir deltagarstyrd, vilket borde vara det allra viktigaste. Något tillspetsat kan man säga att varje organisation själv väljer i vilken grad man vill isolera sig från intresserade deltagare. folkbildning.net 241