SVENSK. Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer Årgång 11

Transkript

1 SVENSK Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer Årgång 11 Tema Skolans idrottsundervisning och barns hälsa

2 Forskningskonferens för idrottsintresserade RF 100 år Den svenska idrottsrörelsen förr, nu och i framtiden. Centrum för idrottsforskning (CIF) vill fira idrottsrörelsens 100 åriga arbete med att vetenskapligt presentera det som hänt och händer. En rad framstående forskare belyser idrottens utveckling som folkrörelse genom föredrag om skilda perioder och aspekter. Härmed inbjuds till konferensdeltagande. Ur innehållet: Den moderna tävlingsidrotten gör entré (sportifieringen). Idrotten blir folkrörelse. Idrott i krig och fred. Idrotten på gräsrotsnivå. Mellan folkrörelse och kommersialism. Föreningar och medlemmar, aktuella trender. Idrotten i framtiden. Så var det på min tid. Intervjuer med ledande idrottspersoner. Grupparbete med fokus på framtiden Plats: Bosön Tid: mars 2003 Pris: 1000 kr (inkl. moms). I priset ingår förutom själva konferensen även middag, luncher, kafferaster och kvällsvickning. Boende: Deltagare som önskar övernatta på Bosön tar själva kontakt. Tel Ett antal rum är förhandsbokade. Anmälan: Senast 3 mars 2003 till CIF, Box Stockholm eller artur.forsberg@ihs.se Se vidare vår hemsida Ytterligare frågor och upplysningar Jan Lindroth Leif Yttergren Artur Forsberg Mycket välkomna!

3 LEDARE NR Ansvarig utgivare Ingemar Ericson Chefredaktör Artur Forsberg Adress Centrum för Idrottsforskning, Box 5626, Stockholm tel , fax Hemsida Prenumeration Helår med fyra nummer kostar 100 kr Insätts på postgiro Betalningsmottagare, CIF Prenumerationsärenden Anne-Britt Olrog Omslagsbild Cissi Ferm. Foto: Håkan Ekebacke Produktion Grafiska Huset i Stockholm AB Innehåll Nr Årgång 11 4 Skolprojektet En kortfattad beskrivning. Lars-Magnus Engström 7 Skolprojektet Hur fysiskt aktiva är barn och... Lars-Magnus Engström 12 Skolprojektet Mellan teori och verklighet idrotts... Björn Sandahl 17 Skolprojektet Lärarnas syn på ämnet idrott... Suzanne Lundvall m fl 21 Skolprojektet Hur rörelsekompetenta är dagens... Marie Nyberg m fl 27 Skolprojektet Barns fysiska prestationsförmåga... Örjan Ekblom m fl 32 Skolprojektet Inga barn på bänken!... Gunilla Sundblad m fl 38 Skolprojektet Skuldrans stabilitet en balansakt. Anna Jansson m fl 42 Droppar som urholka stenen. Björn Ekblom 43 Uttalande från CIFs forskningskonferens 44 Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer. Ingegerd Ericsson 49 Ämnet Idrott och hälsa i gymnasieskolan. Göran Patriksson 54 Gammal är äldst. Tomas Peterson 58 Styrning av Idrott och hälsa i skolan. Håkan Larsson 62 Om barnens vardagliga aktivitet och gällande rekommendationer. Michael Sjöström m fl 68 Psykisk (o-)hälsa hos skolbarn. Görel Bråkenhielm Mer idrott i skolan! Centrum för idrottsforskning (CIF) har som uppgift att initiera, samordna, stödja och informera om forskning inom idrotten genom att dela ut anslag till idrottsforskning. En annan viktig uppgift är att sprida forskningsresultat, verka policyskapande samt ge utbildning genom t.ex. konferenser. Årets konferens som genomfördes inför fulla hus på Idrottshögskolan i Stockholm hade temat Skolans idrottsundervisning och barns hälsa. Bakgrunden är att tillgänglig vetenskap entydigt visar att fysisk aktivitet är bra för hälsan. Inaktivitet är (den sannolikt) den största enskilda riskfaktor som finns för individens hälsotillstånd. Trots detta är de flesta människor relativt inaktiva. En stor fråga att ta reda på är: Hur aktiva är egentligen dagens skolungdom? Andra frågor vi ställer oss är hur mycket idrott och fysisk aktivitet erbjuder dagens skola? Hur ser fritidsvanorna ut? Hur många är överviktiga? Hur är deras hälsa och prestationsförmåga? Får ungdomarna skador av sin idrott? Under konferensen presenterades två stora projekt. Det ena är det s k Bunkefloprojektet i vilket man satsar på daglig motion, dvs skolledningen erbjuder tid och följer upp effekterna av detta. Miljön i skolan har utformats så att den inbjuder till rörelse. Barnen i Bunkeflo kommer att följas i flera års tid vad gäller hälsa, trivsel, inlärning, fysisk prestationsförmåga mm. Det andra är Skolprojektet 2001 som genomförs vid Idrottshögskolan i Stockholm skolungdomar i årskurserna 3, 6 och 9 från hela landet deltar. Deras fysiska aktivitet, fysiska prestationsförmåga, hälsa och skador mm har studerats. Ungdomarnas inställning till idrott och hälsa studeras för att utröna varför många väljer bort fysisk aktivitet. Även detta är ett stort och omfattande projekt som kommer att leda till många intressanta fynd. CIFs målsättning med denna konferens var att erbjuda ett trivsamt forum för att ge tillfälle att diskutera viktiga frågor relaterade till skolans idrotts- och hälsoundervisning. En målsättning har också varit att utarbeta någon form av konsensus från konferensen som kan användas för att öka våra skolungdomars möjlighet till fysisk aktivitet och som instrument för att påverka ansvariga till att förbättra nuvarande ej tillfredsställande situation i skolan. (Läs uttalandet på sid 43) Både Riksidrottsförbundet, vars ordförande Gunnar Larsson var närvarande och inledde konferensen, samt skolminister Thomas Östros har uttalat sitt starka stöd för ökad fysisk aktivitet under skoltid. Debatten är igång! Det är en mycket god start att både idrottsrörelsen och politikerna stöder dessa tankegångar. Vi får hoppas att detta stöd inte endast är läpparnas bekännelse utan att man också är villiga att ge ökade resurser för att genomföra dessa framförda tankar. En from förhoppning kan vara att artiklarna i detta högintressanta nummer som har genererats från CIF s konferens ger ytterligare argument för ökat stöd till den eftersatta skolidrotten i vårt land. Poängteras bör att det inte enbart är den fysiska aktiviteten som bör stimuleras utan man bör även prioritera ämnet hälsa i skolutbildningen. Barn är inte vuxna i miniatyr utan självständiga individer som behöver ledning. Även om de flesta inser att behovet att fysisk aktivitet är stort är det svårt att ändra beteendet. Barn gör inte som vuxna säger. De gör som vuxna gör. CIF:s styrelse vill tacka för konferensen och då främst Lars-Magnus Engström, Björn Ekblom och Artur Forsberg samt CIF s personal för en mycket väl genomförd konferens som vi är säkra på att deltagarna kommer att komma ihåg länge. Låt oss alla gemensamt arbeta för en förbättring av skolans möjligheter att erbjuda dagens ungdom mer idrott och fysisk aktivitet samt god undervisning i hälsa. Lef wähl! Per Renström Ordförande i Centrum för idrottsforskning 3

4 Skolprojektet 2001 En kortfattad beskrivning av bakgrund, syfte och uppläggning Hur mycket rör sig barn egentligen? Vilka motoriska grundfärdigheter klarar barn av att utföra idag? Vilken är deras fysiska och hälsomässiga status? Vilka samband finns mellan livsstil, fysisk prestationsförmåga och upplevd hälsa? Hur ser dagens undervisning i idrott och hälsa ut och vilka förändringar har skett över tid? Vad får barnen lära sig? Detta är exempel på frågor som vi försöker besvara inom Skolprojektet 2001 och Lars-Magnus Engström Projektledning Idrottshögskolan i Stockholm har under åren 2000 till 2002 finansierat forskningsprojektet Idrott och hälsa under skolåren. Projektet har kommit att få benämningen Skolprojektet 2001 eftersom datainsamlingen genomfördes detta år. Lars-Magnus Engström har varit vetenskapligt huvudansvarig tillsammans med Björn Ekblom, Jan Lindroth och Per Renström. Projektledare har varit Suzanne Lundvall (Söderström) och i planeringen och genomförandet av datainsamlingen medverkade bl a Stina Almkvist, Örjan Ekblom, Anna Jansson, Åsa Liljekvist, Jane Meckbach, Marie Nyberg, Kristjan Oddsson, Björn Sandahl, Gunilla Sundblad, Anna Tidén, och Karen Westerfeld. År 2002 erhölls forskningsmedel från Vetenskapsrådet för en fortsatt bearbetning av insamlad information samt en förnyad datainsamling. Detta projekt Fysisk aktivitet i skola och på fritid. Lärandeprocesser i skilda miljöer, som benämns Skolprojektet 2002, har till viss del en annan projektledning. Lars-Magnus Engström är vetenskaplig ledare och ansvarig för den pedagogiska och samhällsvetenskapliga delen medan Per Renström är ansvarig för den medicinska delen. Projektet är ett samverkansprojekt mellan Lärarhögskolan i Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm och Karolinska Institutet. Övriga projektledare är Erik Backman (LHS), Anna Jansson (KI), Jane Meckbach (IH), Marie Nyberg (IH), Kristjan Oddsson (IH), Karin Redelius (LHS och IH), Anna Tidén (IH) och Britta Thedin Jakobsson (IH), samtliga delvis finansierade med medel från Vetenskapsrådet. Till denna forskningsgrupp är också Örjan Ekblom (KI och IH), Gunilla Sundblad (KI) och Håkan Larsson (LHS) knutna. Flera av de ovan nämnda personerna återfinns som författare till artiklarna i denna skrift. Artiklarna är sammanfattningar av vad som muntligen presenterades vid den konferens som arrangerades av Centrum för Idrottsforskning den juni 2002 och utgör den första publiceringen av resultat från ovannämnda projekt. Fler rapporter och artiklar kommer successivt att ges ut. Bakgrund och syfte Barns och ungdomars fysiska aktivitet, fysiska prestationsförmåga och hälsotillstånd är i fokus för denna studie. Det finns flera viktiga skäl för ett sådant kunskapssökande. Fysisk aktivitet och motorisk träning utgör en viktig del i barns totala utveckling med betydelse inte bara för den motoriska och fysiska utvecklingen utan också 4

5 för den sociala och personliga. Fysisk aktivitet är dessutom viktig för barnens aktuella och framtida hälsotillstånd. Kroppsövning i form av idrott och lek är också en av de mest populära fritidssysselsättningarna och utgör ett viktigt livsinnehåll för många barn och ungdomar. Trots dessa konstateranden kan man påstå att forskningsområdet är förhållandevis outforskat. Vi har hittills inte haft säkra kunskaper om hur fysiskt aktiva barn är och hur denna aktivitet är kopplad till fysisk prestationsförmåga och hälsa. Samhällsutvecklingen i västvärlden, och inte minst i Sverige, har inneburit att den fysiska aktiviteten totalt sett har minskat. Detta gäller även för barn och ungdom. En sådan utveckling är inte utan problem. Vi behöver i allt mindre utsträckning använda oss av våra kroppskrafter i vårt dagliga liv, men samtidigt måste vi röra oss regelbundet för att må bra. Det fysiologiska och medicinska behovet av kroppsrörelse har således inte minskat, men möjligheterna att få detta behov tillgodosett har blivit allt mindre. Detta konstaterande gäller också barn och ungdom. Barns möjligheter till utelek har begränsats, bl a beroende på den ökade biltrafiken, och förbättrade kommunikationer har inneburit att inte heller barn och ungdomar förflyttar sig med hjälp av egen maskin i samma utsträckning som tidigare. S k skärmbundna aktiviteter som är knutna till TV, video, datorer och dataspel kan fascinera många, men ställer inga krav på fysisk ansträngning. Kunskaperna om betydelsen av fysisk aktivitet för god hälsa och livskvalitet ökar, men omsättningen av dessa insikter i praktiken varierar högst avsevärt. Senare års forskning har visat på ett starkt samband mellan omfattning av fysisk aktivitet och hälsotillstånd bland vuxna. Fysisk inaktivitet är tydligt relaterad till ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom, icke insulinberoende diabetes, benskörhet och vissa cancerformer. På goda grunder kan således konstateras att för mycket stillasittande under ungdomsåren kan få negativa konsekvenser för den framtida hälsan. Det har med andra ord uppstått en egendomlig paradox; ju säkrare kunskaper vi får om den fysiska aktivitetens hälsomässiga betydelse, desto angelägnare tycks vi vara att minska våra fysiska ansträngningar såväl i hemmet som under arbete. Vi har varit väldigt uppfinningsrika med att ta hjälp av teknologin så att vi ska slippa att använda vår muskelkraft. Inte heller Vi måste röra på oss för att må bra. Stillasittande i ungdomsåren kan få negativa konsekvenser för den framtida hälsan. Foto Leif Carlson har man inom skolans värld kompenserat för denna minskade fysiska aktivitet. Utvecklingen har snarare gått åt motsatt håll. Ämnet Idrott och hälsa har, bortsett från en mindre ökning av tiden för grundskolan i mitten av 1990-talet, fått vidkännas en tidsmässig reducering av den obligatoriska tiden. Det finns dock ökade möjligheter för den enskilda skolan liksom för individen att i viss utsträckning välja till ytterligare tid för fysisk aktivitet av något slag. Friluftsverksamheten har också kraftigt reducerats och dess omfattning varierar i hög grad mellan olika skolor. Mot bakgrund av denna utveckling finns det starka skäl att studera ämnets aktuella utformning, dess framväxt, vilka motiv för förändringar som framförts och vilka maktkamper som förts när det gäller ämnets innehåll och omfattning. För många barn är skolans idrottsundervisning deras första och, för vissa, kanske enda erfarenhet av regelbunden fysisk träning. Särskilt för dessa barn blir skolämnet idrott och hälsa av stor betydelse för det aktuella liksom för det framtida hälsotillståndet och välbefinnandet. Ämnet idrott och hälsa ger också kunskaper om hur man ska sköta och träna sin kropp på bästa sätt, samt möjligheter till inlärning av olika idrotter och friluftsaktiviteter, som långt ifrån alla barn får på annat sätt. Idrottsundervisningen är också av central betydelse för individens självbild och lust att delta i lek, idrotts- och motionsaktiviteter under fritid, både som barn och vuxen. Det finns med dessa utgångspunkter en rad mycket väsentliga skäl att rikta fokus mot skolans idrottsundervisning ur såväl ett pedagogiskt som historiskt perspektiv. Då fysisk aktivitet och motorisk träning är en viktig del av barns totala utveckling och av stor medicinsk och social betydelse är det ytterst angeläget att ha goda kunskaper om barns och ungdomars totala fysiska aktivitet. Hur aktiva är dagens barn och ungdomar? Den obligatoriska tiden för ämnet kan knappast ur medicinsk och fysiologisk synvinkel ge tillräcklig fysisk träning. Den anslagna obligatoriska tiden räcker till ca två lektioner i veckan där långt ifrån all tid kan disponeras till regelrätt fysisk träning. Här måste också ges plats för teoretisk undervisning, instruktion m m. Det blir därför av största vikt att kartlägga omfattning och innehåll vad gäller barns och ungdomars totala fysiska aktivitet, dvs. den fysiska aktivitet som bedrivs under skolans idrottslektioner, i idrottsföreningar, som fritidssysselsättning, på raster, till och från skolan etc. Ur hälsomässig synpunkt är det den sammantagna tiden, och innehållet, som är av intresse och inte bara den verksamhet som sker i hägnet av en idrottsförening eller i skolan. Mot denna bakgrund är det också av allra största betydelse att studera barns och ungdomars fysiska prestationsförmåga och hälsotillstånd. Hur många barn är det som har så låg fysisk aktivitet och kapacitet att de befinner sig i eller riskerar att hamna i en hälsomässig riskgrupp? Vilken 5

6 grovmotorisk förmåga har barn och hur är deras förmåga att utföra enklare motoriska färdigheter? Hur står det till med barnens styrka, rörlighet och kondition? Hur ser barnens fysiska status och hälsostatus ut och hur är dessa relaterade till fysisk aktivitet, social bakgrund och livsstil? Projektet omfattar således skilda forskningsområden och representerar de vetenskapliga disciplinerna historia, pedagogik och medicin (traumatologi och fysiologi). Avsikten med detta flervetenskapliga angreppssätt är att så fullödigt som möjligt kartlägga villkoren för barns och ungdomars kroppsrörelse samt belysa omfattning, inriktning och konsekvenser av olikheter i barns fysiska aktivitet. Synergieffekterna med en sådan forskningsdesign är uppenbara. Studiens huvudsyften är således att beskriva utvecklingen av ämnet idrott och hälsa under 1900-talet beskriva nuvarande omfattning, innehåll och uppläggning av ämnet idrott och hälsa beskriva omfattningen och inriktningen av barns och ungdomars totala fysiska aktivitet relatera denna omfattning och inriktning till skolans idrottsundervisning samt till olika omgivningsoch bakgrundsfaktorer kartlägga barns och ungdomars motoriska kapacitet, fysiska prestationsförmåga och hälsotillstånd i några väsentliga avseenden analysera sambanden mellan fysisk aktivitet, fysisk kapacitet och hälsotillstånd. I de följande artiklarna presenteras de olika delstudiernas syften och metodik mer utförligt. Uppläggning och genomförande Ett slumpmässigt urval av skolor, med klasser i år 3, 6 och/eller 9, från hela Sverige genomfördes. Avsikten var att få ett representativt urval av ca 2000 barn i nämnda årskurser. Barnens ålder var ungefär 9, 12 och 15 år vid undersökningstillfället. Urvalet fick som väntat till resultat att skolor från skilda delar av landet, såväl från Norrbotten som från Skåne, medverkade. Genom det slumpmässiga urvalsförfarandet kom de mest tätbebyggda områdena, som Stockholm, Göteborg och Malmö, att bli mest representerade. Endast ett fåtal skolor avböjde medverkan. Sammantaget deltog 48 klasser och 1975 barn. Tabell 1. Deltagare och bortfall bland eleverna. Procentuella andelar Deltog År 3 Flickor N=300 Pojkar N=342 År 6 Flickor N=390 Klasserna erbjöds att utan kostnad få resa till Stockholm och Idrottshögskolan för att där svara på frågeformulär och genomgå olika test. På detta sätt säkerställdes att testförfarandet blev så likvärdigt som möjligt. För några skolor i västra och södra Sverige genomfördes undersökningen i Göteborg respektive Malmö. Varje elev fick med hjälp av försöksledare besvara två frågeformulär, ett om levnadsvanor - och då särskilt omfattning och inriktning av fysisk aktivitet - samt ett om skador, sjukdomar och allmänt hälsotillstånd. Därefter testades barnens fysiska kapacitet (styrka, kondition, balansförmåga samt rörlighet), motoriska kapacitet (enklare former av basala motoriska färdigheter där utförandet och inte resultatet bedömdes) samt medicinska status (bentäthet, rörlighet i leder samt fot- och benställningar). Samtliga test genomfördes på ett sådant sätt att alla kunde genomföra övningarna utifrån sina egna förutsättningar. Några skador har heller inte inrapporterats. En mer utförlig beskrivning av testförfarandet ges av respektive artikelförfattare. De 70 lärare som undervisade de aktuella klasserna i idrott fick besvara ett frågeformulär. 16 av dessa intervjuades. Totalt deltog 970 flickor och 1005 pojkar, dvs barn i år 3, 6 och 9 i grundskolan. Bortfallet var som synes störst i år 9. Sammantaget deltog 87 procent av flickorna och 89 procent av pojkarna i alla eller i något av testen, dvs. 88 procent av hela urvalet. Bortfallet uppgick således till 12 procent. Avsikten är att efter några år återkomma till samma barn och ungdomar för att kunna studera förändringar i såväl vanor, fysisk kapacitet som hälsotillstånd. Vetenskapsrådet har anslagit medel till fortsatta analyser av insamlat material samt till en ny datainsamling som rör delar av den undersökta gruppen som var mycket respektive lite Pojkar N=385 År 9 Flickor N=424 Pojkar N=408 Avstod Ledig Sjuk Ej närv. av okänt skäl Deltog TOTALT fysiskt aktiva. Här är skolans idrottsundervisning och lärprocesser i fokus. Avslutningsvis Som nämnts ovan är detta den första publicerade redovisningen av projektet och dess resultat. Vissa resultat har dock presenterats vid olika konferenser. Omfattningen av projektet innebär att delresultaten successivt kommer att presenteras i såväl svenska som internationella tidskrifter. Vi planerar också att ge ut en rapportserie på svenska från projektet. I föreliggande nummer av Svensk Idrottsforskning ges en mycket kortfattad redovisning från de olika delar av projektet som presenterades på CIF`s konferens i juni Vad gäller Skolprojektet (2001 och 2002) så återfinns sex artiklar. I den första, som strax följer, tar jag upp barnens idrottsvanor och fysiska aktivitet. Nästa artikel, av Björn Sandahl och Pia Lundquist Wannerberg (anställda vid IH och doktorander i historia vid Stockholms universitet) behandlar utvecklingen av ämnet idrott och hälsa för att sedan följas av en artikel om ämnets nuvarande omfattning och innehåll, som författats av Suzanne Lundvall (Söderström), Jane Meckbach och Britta Thedin Jakobsson. Barnens motoriska förmåga redovisas av Marie Nyberg och Anna Tidén och deras fysiska prestationsförmåga av Örjan Ekblom, Kristjan Oddsson och Björn Ekblom. Slutligen behandlar Gunilla Sundblad och Anna Jansson den medicinska statusen hos barnen där bl a skador, allmänt hälsotillstånd respektive rörlighet berörs. Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till våra finansiärer av Skolprojektet 2001 och 2002, till alla försöksledare, studerande och anställda vid IH och KI, utan vars hjälp projektet inte kunnat genomföras, och till alla elever som deltog med liv och lust. 6

7 Skolprojektet 2001 Lars-Magnus Engström: Hur fysiskt aktiva är barn och ungdomar? Ett viktigt syfte med Skolprojektet 2001 är att kartlägga barns fysiska aktivitet och relatera olikheter i omfattning och inriktning till skilda bakgrundsfaktorer och till fysisk kapacitet och hälsostatus. I nedanstående artikel belyses i vilken omfattning barn och ungdomar är fysiskt aktiva - i föreningar och spontant, i skolans idrottsundervisning och på vägen till och från skolan eller kompisarna. Vidare redovisas de mest populära idrottsaktiviteterna. Några utgångspunkter Det här kapitlet har till syfte att redovisa omfattningen av barns fysiska aktivitet och på vilket sätt de är aktiva. Avsikten är således inte bara att undersöka hur många barn som ägnar sig åt idrott utan att också försöka belysa några vanliga former av fysiska aktivitet. Detta är ingen lätt uppgift då man av praktiska och etiska skäl inte kan följa och observera tillräckligt många barn i deras dagliga liv under någon längre tid, utan är hänvisad till att ställa frågor till barnen via enkäter eller i intervjuform. Sedan slutet av 1960-talet har man i olika undersökningar kartlagt hur många barn som är medlemmar i idrottsföreningar. Ibland, men inte alltid, har kriteriet varit att man skulle vara aktiv medlem. Urvalsgrunderna har också skiftat. Studierna är med andra ord svåra att jämföra, men visar sammantaget att andelen medlemmar ökat under senare delen av 1900-talet. Särskilt gäller detta flickorna. Flera av de senast genomförda studierna visar att mer än hälften av alla barn i skolåldern är medlemmar i idrottsföreningar. I vissa åldrar rör det sig om ca två tredjedelar. Andelen medlemmar kan dock i högsta grad variera med bostadsort, vilket innebär att bakgrunds- och omgivningsfaktorer påverkar benägenheten att ägna sig åt idrott. Medlemskap i en idrottsförening indikerar att man är fysiskt aktiv men det finns också många andra sätt att vara fysiskt aktiv på. Jag ska i det följande, vid sidan av aktivt medlemskap i förening, redogöra för hur mycket barnen enligt egna utsagor totalt rör sig på skolans idrottstimmar, på väg till och från skolan, när de besöker kompisar, i spontan verksamhet etc. Vidare kommer de mest populär idrottsaktiviteterna att redovisas. Aktivt medlemskap i idrottsförening Intresset för idrott i organiserad form är fortfarande mycket stort. Idrott är i särklass den vanligaste fritidsaktiviteten utanför hemmet. I figur 1 redovisas andelen aktiva medlemmar i idrottsföreningar. Kriteriet har satts till träning en gång per vecka. Långt mer än hälften av alla pojkar, i år 6 omkring två tredjedelar, var aktiva medlemmar i idrottsföreningar. Bland flickorna var variationen mellan årskurser större. I år 6 och 9 var nästan lika många flickor som pojkar aktiva medlemmar, dock inte i år 3 där endast var tredje flicka var medlem. De regionala skillnaderna var dock mycket stora. Det finns skolor där endast var tionde flicka och pojke är medlem och andra där åtta av tio är aktiva medlemmar. Vilka är de vanligaste föreningsidrotterna? I tabell 1, där även ridning och scouting i organiserad form medtagits, framgår att det finns stora variationer mellan såväl årskurser som kön. Ridning och fotboll var de populäraste föreningsidrotterna bland de yngre flickorna, medan dans och gymnastik (aerobics etc.) var vanligare bland de äldre. Bland pojkarna domi- Fig. 1. Andel aktiva medlemmar i idrottsföreningar. Kriterium: Aktiv minst en gång per vecka. nerade fotboll och innebandy i samtliga årskurser. Andelen fotbollsspelande flickor och pojkar sjönk kraftigt från år 6 till år 9. Spontan idrottsutövning Hur många var det som ägnade sig åt idrott i någon form utanför en idrottsförenings eller annan organisations regi? I figur 2 redovisas omfattningen av den verksamhet som uppgavs ske året om. För enkelhetens skull kallar Fig. 2. Andel aktiva med någon form av idrott eller sport utanför förening minst en gång per vecka året om 7

8 Tabell 1. De fem populäraste idrotterna som bedrivs i organiserad form År 3 Flickor Andel Pojkar Andel 1. Ridning 21% Fotboll 43% 2. Fotboll 17% Innebandy 12% 3. Dans 13% Ishockey 10% 4. Scouting 7% Scouting 6% 5. Tennis 5% Kampidrotter 5% År 6 1. Fotboll 22% Fotboll 43% 2. Ridning 13% Innebandy 16% 3. Dans 12% Ishockey 13% 4. Handboll 7% Handboll 7% 5. Gymnastik 5% Bordtennis 6% År 9 1. Dans 14% Fotboll 26% 2. Gymnastik 12% Innebandy 15% 3. Ridning 11% Ishockey 7% 4. Fotboll 5% Golf 5% 5. Simning 5% Kampidrotter 3% Tabell 2. De fem populäraste idrotterna som bedrivs spontant året om eller under vissa årstider År 3 Flickor Pojkar 1. Simning 49% Fotboll 34% 2. Cykling 31% Simning 33% 3. Skidåkning 24% Cykling 27% 4. Skridskoåkning 22% Inlines 20% 5. Inlines 21% Skridskoåkning 15% År 6 1. Simning 29% Inlines 28% 2. Skidåkning 23% Cykling 24% 3. Inlines 20% Fotboll 23% 4. Cykling 20% Simning 18% 5. Skridskoåkning 18% Skidåkning 15% År 9 1. Simning 23% Styrketräning 24% 2. Skidåkning 21% Inlines 15% 3. Cykling 16% Fotboll 14% 4. Styrketräning 16% Cykling 12% 5. Promenad 16% Golf 12% jag denna form för spontan verksamhet. Som framgår uppgav dryga 40 procent i alla åldrar att de ägnade sig åt någon form av spontan idrottsverksamhet eller sport året runt. Vilka aktiviteter ägnade man sig åt utanför en förening? I tabell 2 redovisas de fem mest populära aktiviteterna som man ägnar sig åt året om eller under vissa årstider. Simning stod högt i kurs bland flickorna i alla åldrar. Skidåkning var också mycket populärt liksom cykling. De yngre flickorna ägnade sig också åt skridskoåkning och inlines. De yngsta pojkarna föredrog fotboll och simning. Inlines fanns med bland de fem populäraste sporterna i alla åldrar när det gällde pojkarna. Bland de äldsta pojkarna var den vanligaste aktiviteten styrketräning. Denna form av träning var också bland de tre vanligaste aktiviteterna bland flickorna i samma ålder. Det bör också uppmärksammas att golf återfanns som den femte mest populära sporten bland de äldsta pojkarna. Sammanlagd idrottsträning Hur många barn var det då som sammantaget, organiserat eller spontant, ägnade sig åt någon idrottslig verksamhet minst två gånger per vecka? Av figur 3 framgår att så gott som alla barn som var idrottsligt aktiva på denna nivå tränade i hägnet av en förening eller i någon annan organiserad form. Många var aktiva både i en förening och spontant. Mycket få barn, ett av tio, kom upp till den här nivån genom att uteslutande träna spontant. Omkring 60 procent av de yngsta barnen uppgav sig vara regelbundet aktiva minst två gånger i veckan. Detta uppgav också mellan 70 och 80 procent i år 6 samt 60 till 70 procent av ungdomarna i år 9. Resultatet tyder på att en majoritet av barnen tränar eller är på annat sätt fysiskt aktiva minst två gånger i veckan. Å andra sidan måste framhållas att nära hälften av 9-10 åriga flickor, en fjärdedel av åringarna och mer än en tredjedel av åringarna inte når upp till denna nivå. Ansträngning under skolan idrottslektioner Enligt vad som redovisas från Skolprojektet av Suzanne Lundvall (Söderström) m fl i en annan artikel i detta nummer av tidskriften hade de flesta klasser två lektionstillfällen per vecka i ämnet idrott och hälsa. De yngre barnen hade något färre lektioner än de äldre. I vilken omfattning deltar barnen och hur mycket anstränger de sig under lektionerna? Den stora majoriteten av alla barn deltar oftast och rör sig enligt egen utsago mycket under lektionerna. Figur 4. Cyklar och går Hu mycket går och cyklar barnen till skolan, kompisar och fritidsaktiviteter? Här har jag gjort en skala som går från 0 till 4, där 0 betyder att barnen går eller cyklar mindre än 10 minuter per dag. Poängen 1 betyder att barnen går eller cyklar ca10 minuter, 2 innebär 20 minuter eller mer per dag, 3 motsvarar 30 minuter eller mer och 4 motsvarar 40 minuter eller mer per dag. Omkring två tredjedelar av alla barn i 9-årsåldern (år 3) går och cyklar högst 10 minuter enligt egen uppgift. I år 6 och 9 råder det omvända förhållandet. Här påstår två av tre barn att de går och cyklar minst 20 minuter per dag. Figur 5. Fysisk aktivitet Om man så lägger samman alla former 8

9 Fig. 3. Idrottsligt aktiv minst två gånger i veckan i eller utanför förening eller annan organisation Fig. 4. Deltagande och ansträngning under skolans idrottslektioner Fig. 5. Antal minuter gång + cykling varje dag av fysisk aktivitet - idrottsutövning i förening och spontant, ansträngning under idrottslektionerna och hur mycket man går och cyklar - hur ser då aktivitetsmönstret ut? Finns det barn som är fysiskt inaktiva inom samtliga områden eller är det så att barn som inte deltar i idrott kompenserar detta genom att träna intensivare på skolans idrottstimmar och cykla och gå mer än andra barn? För att kunna göra en sådan analys summerade jag den uppgivna ansträngningen under idrottstimmarna (skala 0-2) med föreningsaktivitet (0-6) och spontanidrott (0-3) samt cykling och gång (0-4). Utan att gå in på några statistiska förklaringar innebär denna sammanslagning att föreningsaktiviteten kom att väga tyngst, följt av gång/cykling, spontanidrott och skolidrott. Summan kan således inta värden från 0 till 15. Jag har därefter gjort en indelning i kategorier och placerar dem som erhållit mellan 0 och 3 i den första kategorin (mycket låg fysisk aktivitet), 4 och 5 i nästa kategori (låg fysisk aktivitet), mellan 6 och 8 i den därpå följande (medel), 9 och 10 i den näst högsta (hög fysisk aktivitet och slutligen de som hade mellan 11 och 15 poäng i den högsta (mycket hög fysisk aktivitet). För att ge en illustration av innebörden av denna kategorisering innebär 3 poäng att man t ex är med på skolans idrottsundervisning men rör sig inte särskilt mycket, att man gör något spontant en gång i veckan samt går och cyklar högst 10 minuter per dag. En sådan mycket låg fysisk aktivitet uppgav ett till två barn av tio i år 3 och ett av tio i år 9, men betydligt färre i år 6. Låg aktivitet (4 eller 5 poäng) innebär t ex att barnet deltar och rör sig mycket på skolans idrottstimmar (dvs. två tillfällen per vecka), därtill ägnar sig åt någon idrott en gång i veckan samt cyklar eller går högst 10 minuter per dag. För att komma upp i sex poäng krävs t ex att man är med aktivt i skolans idrottsundervisning, ägnar sig åt idrott på fritiden två gånger i veckan samt går eller cyklar ca 20 minuter per dag. För att bedömas ha en mycket hög fysisk aktivitet krävs t ex aktivt deltagande i skolans idrottsundervisning, idrottsträning sex gånger i veckan samt cykla eller gå minst 30 minuter per dag. Hur barnen fördelar sig på dessa kategorier i olika åldrar framgår av figur 6. Bland 9-åringarna rapporterade ungefär hälften av alla barn att de har en låg eller mycket låg fysisk aktivitet, bland 12-åringarna uppgav två till tre 9

10 idrottslektioner tränade genomsnittligt en halvtimme mer i en idrottsförening än de som inte alls eller sällan deltog. Något kompensatoriskt förhållande tycks således inte gälla generellt - snarare det motsatta. Fig. 6. Sammanlagd fysisk aktivitet Figur 7. Vem liknar du mest? A: Rör sig ganska lite B: Rör sig en hel del men aldrig så han/hon blir andfådd och svettig C: Rör sig en hel del och blir svettig och andfådd någon gång ibland D: Rör sig så att han/hon blir svettig och andfådd flera gånger i veckan E: Rör sig så att han/hon blir svettig och andfådd varje dag eller nästan varje dag av tio barn samma sak och bland 15- åringarna, tre till fyra av ungdomarna. Det måste också uppmärksammas att inget sägs om ansträngningsnivån när det gäller idrottsutövning eller cykling. Att uppge att man är aktiv minst två gånger i veckan är ingen garanti för att den fysiska ansträngningen är hög. När barnen själva fick ange vilken av nedanstående personer de själva mest liknade framgår att endast ungefär hälften av alla barn ansträngde sig flera gånger i veckan så att de blev andfådda och svettiga. Flickor tycks vara mindre aktiva än pojkar. Lägst andel aktiva på denna nivå eller högre återfinns bland flickor i åk 3, endast 30 procent. Barnens bedömning av vilken person de liknade mest har ett högst samband med den ovan redovisade aktivitetsskalan (r =.46). Aktivitetsskalan kan sägas vara ett uttryck för omfattningen av fysisk aktivitet medan den egna bedömningen av vilken person man liknar mest indikerar intensitet. Figur 6. Skalorna kan därför inte förväntas överensstämma helt. Relaterar man uppgifter om hur aktiva barnen är på idrottslektionerna med idrottslig aktivitet i olika former och med omfattning av cykling och gång finner man överlag positiva samband, vilket innebär att om barn är aktiva i ett sammanhang, så är de oftast aktiva i ett annat. De som ansträngde sig mycket under skolans Diskussion Från 1960-talets slut och fram till slutet av 80-talet och början av 90-talet har andelen medlemmar i idrottsföreningar ökat och då särskilt bland flickor. Därefter har en stagnation och en viss tillbakagång ägt rum. Fram till mitten av 80-talet minskade idrottsverksamheten utanför föreningar. Under 60- och 70-talet var det den vanligaste formen av idrottslig verksamhet. Under 90-talet tycks en viss ökning av spontanidrottandet ha ägt rum, nu också i andra former som inlineåkning och styrketräning bland tonåringar men oftast, liksom tidigare, genom att cykla, simma och liknande. Resultaten från föreliggande studie visar att många barn och ungdomar i år 6 och 9 i grundskolan ägnade sig åt en ganska omfattande fysisk aktivitet om man tittar på den sammanslagna tiden av olika aktivitetsformer. Ser man till den genomsnittliga aktiviteten verkar situationen inte vara alarmerande, men ser man till variationen - olikheterna mellan barn vad gäller fysisk aktivitet och ansträngning - framträder en annan bild. Två till fyra barn av tio i de äldsta åldersgrupperna rapporterade en låg eller mycket låg fysisk aktivitet. Bland 9-åringarna uppgick de med låg eller mycket låg aktivitet till fler än hälften. Intrycket förstärks då en majoritet av barnen i 9-årsåldern, enligt egen utsago, uppgav att de inte ansträngde sig så mycket att de blev svettiga och andfådda flera gånger i veckan. Det gällde drygt varannan pojke och nästan sju flickor av tio. Om samma krav ställs på barnen och ungdomarna i år 6 och 9 finner vi att andelen aktiva ökar. Mer än varannan flicka i år 6 och 9 och sex till sju pojkar av tio uppgav sig vara aktiva på denna nivå. Huruvida skillnaden i aktivitet i år 3 jämfört med år 6 har med stigande ålder att göra eller om förklaringen är relaterad till en förändrad livsstil bland de yngre barnen, genom att mer s k skärmbundna aktiviteter tagit över, går inte att besvara förrän en uppföljning av barnen genomförts. En sådan studie skall genomföras under höstterminen Många barn är uppenbarligen fysiskt inaktiva. Den stora majoriteten av 10

11 Den dominerande ungdomsidrotten i organiserad form är fotboll. Foto Artur Forsberg dessa barn är inte medlemmar i idrottsföreningar. Bland de minst aktiva var, enligt vad de själva uppgav, endast 12 procent aktiva medlemmar i idrottsförening. Bland de mest aktiva var motsvarande andel 77 procent. Idrottsrörelsen bär således upp mycket av barns och ungdomars fysiska aktivitet. Ett tydligt mönster framträder: Det är de som är medlemmar i idrottsföreningar som är fysiskt aktiva. Mycket få barn som står utanför en organisation förmår att på egen hand träna flera gånger i veckan. Visserligen förekommer spontan idrottsverksamhet på olika sätt, men merparten av utövarna är dessutom aktiva i en förening (se fig. 3). Har barnens fysiska aktivitet förändrats under de senaste decennierna? Då, som tidigare redovisats, det mesta av den fysiska aktiviteten äger rum i form av idrottsutövning i eller utanför förening kan en jämförelse göras med en studie som genomfördes 1968 bland ca 2000 slumpmässigt utvalda barn i 15-årsåldern. Om man jämför aktivitetsnivån hos skolprojektets åringar (år 9 i grundskolan 2001) med åringar (år 8 i grundskolan) 1968 kan flera intressanta iakttagelser göras även om aktivitetsnivån angavs i timmar per vecka 1968 och antalet gånger per vecka Även om jämförelsen måste göras med försiktighet, då kriteriet var något olika och då olika årskurser jämförs, kan dock utan tvekan slås fast att andelen idrottsligt inaktiva har ökat markant. I Skolprojektet 2001 uppgav en femtedel av ungdomarna att de överhuvud taget inte sysslar med idrott på sin fritid om krav på regelbundenhet ställs. Motsvarande andelar i slutet av 60-talet uppgick endast till några få procent. Det bör också uppmärksammas att det numera är så gott som endast de, som är anslutna till en idrottsförening eller motsvarande, som är aktiva. Endast hälften av pojkarna och mindre en femtedel av flickorna var medlemmar i idrottsföreningar En mycket stor del av idrottsträningen i slutet av 1960-talet skedde på eget initiativ tillsammans med kamrater i eller nära hemmiljön. Här har det tydligen skett en mycket stor förändring. Till detta kan också läggas att barn och ungdomar i slutet av 60-talet med stor sannolikhet cyklade och gick i betydligt större utsträckning än vad barn och ungdomar gör nuförtiden. Dessutom hade eleverna i år 8, 1968, tre lektioner i gymnastik, som var dåtidens benämning, jämfört med ca två som nu är fallet. Sammantaget pekar dessa indikatorer på att det idag finns betydligt fler ungdomar i årsålderna som är fysiskt inaktiva än i slutet av 1960-talet. En tydlig trend är också att det numera finns fler flickor i traditionella pojkidrotter, men inte omvänt. Som exempel på denna utveckling kan nämnas att i slutet av 60-talet var det knappast någon flicka som spelade fotboll. Nu tillhör fotboll de mest populära idrotterna bland de yngre flickorna. Få pojkar ägnar sig åt traditionella flickidrotter som ridning och gymnastik. I den fortsatta analysen av materialet kommer den ovan redovisade variationen i fysisk aktivitet att relateras till bakgrundsfaktorer och uppväxtvillkor liksom till den hälsomässiga och fysiska statusen. Frågor som är av stort intresse att belysa är om det redan under barna- och ungdomsåren går att koppla fysisk inaktivitet till ohälsa och om barns aktivitetsnivå är knuten till uppväxtförhållanden, skolmiljöer, uppläggning av skolans idrottsundervisning mm. Endnotes 1 Engström, L.-M. Idrott under fritid. Pedagogiska institutionen. Lärarhögskolan i Stockholm,

12 Skolprojektet 2001 Mellan teori och verklighet Idrottsämnet i grundskolan Att teori och verklighet ibland skiljer sig åt torde inte överaska någon. Studier har vid flera tillfällen visat att skolans styrdokument inte alltid överensstämmer med det faktiska innehållet i undervisningen. Dock saknas kunskaper om hur idrottsundervisningen i praktiken förhåller sig till den normativa nivån och hur förändringar av den normativa nivån påverkar praktiken. I denna artikel görs ett försök att ge en överblick av utvecklingen och under 1900-talets andra hälft samtidigt resonera kring vilka implikationer detta kan ha för idrottsämnet. Björn Sandahl Idrottshögskolan Stockholm Skolans normerande nivå styrs av ett antal styrdokument, lagar och förordningar. Viktigast av dessa, sett ur det enskilda ämnets perspektiv, är läroplanen och kursplanen. I dessa anges det vad ett ämne bör omfatta och vilka villkor som gäller för elevernas kunskapsinhämtning, relationen mellan lärare och elev, med mera. Sedan enhetsskolan infördes 1962 har fyra läroplaner varit i bruk: Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 och den nu gällande Lpo 94. Det är allmänt känt att innehållet i dessa läroplaner förändrats avsevärt sedan 1960-talet. Märkligt vore det kanske annars då samhället förändrats under samma period och skolan i mångt och mycket är en spegel av samhället. Förändringar av läroplanerna innebär inte med automatik att skolans idrottsundervisning har förändrats. Läroplaner och kursplaner är som sagt endast normerande: de beskriver vad statsmakten anser att idrottsämnet borde vara men säger egentligen ingenting om hur ämnet faktiskt är. Jämförelser mellan dessa två nivåer kompliceras av att kunskapen om idrottsundervisingen i dagsläget är begränsad. Mest är känt om den normativa nivån, kanske för att denna är enklare att få kunskap om: det är bara att läsa i läroplanerna. Att få kunskap om den faktiska undervisningens utseende är svårare. Här krävs omfattande enkät- och intervjuundersökningar för att få fram ett representativt material. Sådana studier har genomförts i Sverige vid olika tidpunkter men ansatsen att jämföra resultaten över en längre tidsperiod har, med enstaka undantag, saknats. Detta är egentligen inte särskilt besynnerligt. Att jämföra olika studier med varandra är inte okomplicerat och på flera sätt direkt vanskligt. Synnerligen uppmärksam bör man vara när det gäller att visa på utvecklingstendenser genom jämförelser av olika studier. De resultat som framträder behöver inte komma ur en faktisk förändring utan kan lika gärna vara konsekvensen av de olikheter som studierna har sett till upplägg och urval. Exempelvis kan man tänka sig att innehållet i undervisningen varierar regionalt varför de olika landsändarnas representation högst påtagligt inverkar på resultatet. Å andra sidan bör man också vara försiktig när allt för stora likheter uppträder mellan studier med stort tidsmässigt avstånd. I flera fall är de frågor som ställts undersökningsobjektet i enkäter eller intervjuer inte särskilt djuplodande. Ett exempel kan tas från Skolprojektets enkätstudie där lärarkåren ombetts fördela den schemalagda undervisningen i ett antal kategorier, till exempel bollspel, gymnastik, konditionsträning och så vidare. Här uppstår frågan vad exempelvis kategorin bollspel egentligen betyder. Kategorin säger föga om exempelvis den metodik som använts i undervisningen. Man får förmoda att metodiken för- 12

13 De traditionella grenarna har dominerat skolidrotten. Efter Lpo -94 har innehållet mer kommit att omfatta livsstil, miljö och hälsa. Foto Leif Carlson ändrats avsevärt mellan 1962 och 1994 varför det kan vara vanskligt att dra allt för stora slutsatser av de eventuella likheter som står att finna. Forskaren riskerar att läsa in ett drag av kontinuitet som egentligen inte existerar. Som man frågar får man svar. Detta innebär dock inte att studierna inte kan användas överhuvudtaget. Genom att jämföra studierna med varandra så kan nya forskningsresultat framträda vilka är av stor betydelse för vår förståelse av skolidrottens utveckling under 1900-talets senare del. Dessa resultat skulle omöjligen kunna produceras på annan väg. Samtidigt bör man iaktta stor försiktighet: visar resultatet på en faktisk utveckling eller på att de olika studierna genomförts utifrån olika förutsättningar? Den normativa nivån För flertalet är den normativa nivån mest känd för den stora tidstilldelningsstriden under 1990-talets början. I och med den senaste läroplansreformen reviderades idrottsämnets timplaner och det fruktades från flera håll att skolidrotten på grund av detta skulle marginaliseras på skolschemat. Hur det faktiskt var med den saken är oklart då beräkningsgrunden för tidstilldelningen var olika: man kan säga att tiden räknades brutto i Lgr 80 och netto i Lpo 94. De flesta var dock överens om att reformen innebar en minskning av antalet schemalagda timmar. Samtidigt ökade elevens och skolans egna valmöjligheter genom den nya läroplanen varpå idrottsämnets ställning i praktiken kunde stärkas på skolor med idrottsprofil. Den allmänna inställningen bland berörda intressegrupper var dock att flertalet skolor inte skulle utnyttja denna möjlighet. Det verkar också som historien har givit kritikerna rätt. I en studie från 1996 gjord av RF angav exempelvis 75 % av de deltagande skolorna att den genomsnittliga tiden för ämnet minskat som en följd av Lpo 94. Vid den jämförelse av huvudmomenten i de läroplaner som varit i bruk sedan 1960-talet så kan en lång period av kontinuitet noteras. Fram till den senaste reformen var huvudmomenten i stort sett de samma. Det var huvudsakligen de traditionella idrottsgrenarna som dominerade och idrottsrörelsens inflytande över skolans idrottsundervisning föreföll påtagligt. Detta förändrades med Lpo 94. Huvudmomenten reducerades till tre och av dessa hade endast ett med traditionell idrott att göra: delmomentet rörelse i huvudmomentet Rörelse, rytm och dans. Idrottsgrenarna ersattes av friluftslivsundervisningen och ett teoretiskt moment: Livsstil, livsmiljö och hälsa. Teori hade förvisso varit ett huvudmoment redan i Lgr 80 men fick nu klart större utrymme i läroplanen. Detta var resultatet av att man hade börjat se på hälsobegreppet på ett nytt vis. Skolidrotten, så väl som idrotten över lag, har alltid strävat efter att befordra skolungdomens hälsa. Därmed var definitionen av begreppet hälsa, det som sågs som hälsosamt, avgörande för vilka typer av aktiviteter som skulle utföras. Till och med Lpo 94 definierades hälsa huvudsakligen som fysisk hälsa. Ämnet kom därmed att fokusera på rörelsebaserade övningar i form av traditionell idrott samt på olika former av kostråd och liknande. Den nya läroplanen lades större vikt än tidigare på elevernas psykiska och sociala hälsa. Resultatet avspeglar sig i huvudmomentens utseende. Ämnet gled ifrån den traditionella idrottensrörelsen till form och innehåll. En annan viktig förändring som påverkade skolans normativa nivå var frågan om huvudmannaskapet. Skolsystemet hade i och med enhetsskolereformen organiserats efter traditionell svensk modell. Statsmakten var ytterst ansvarig för verksamheten 13

14 Tabell 1: En översikt av grundskolans kursplaner för idrottsämnet Lgr 62 och Lgr 69 Lgr 80 Lpo 94 Antal timmar/vecka Styrning Innehåll Innehåll Mål Ansvarig Statsmakten Statsmakten Kommun och skola Huvudmoment Gymnastik Gymnastik Rörelse, rytm och dans Dans Hälsa, hygien och ergonomi Natur och friluftsliv Lek Bollspel och lekar Livsstil, livsmiljö och hälsa Bollspel Fri idrott Orientering Skridskoåkning Skidåkning Dans Fri idrott Orientering och friluftsliv Lek Simning och livräddning Simning Skidåkning Skridskoåkning, iskunskap och livräddning Arbetssätt Kollektiv fostran Individuell utveckling Individuell utveckling Utbildning Enhetlig styrning Individuell påverkan Lokal inriktning och individuell påverkan Källa: Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 och Lpo 94. Allert, Lars/Bergh, Stefan, Idrotten i grundskolan, Stockholm (2000) och formulerade därmed detaljerade rekommendationer. Resultatet syns tydligt i 1960-talets läroplaner som var digra produkter på flera hundra sidor. Under 1900-talets senare del genomlevde samhället i allmänhet och skolan i synnerhet en decentraliseringstrend. Läroplanerna blev allt mindre detaljerade och allt större frihet lämnades åt kommunen och den enskilda skolan vid att utforma verksamheten. Det verkliga genombrottet kom under början av 1990-talet då huvudmannaskapet för skolan, och därmed ansvaret för undervisningens innehåll, överfördes till kommunen. Statsmakten nöjde sig hädanefter med att formulera mål medan det blev kommunernas och skolornas ansvar att se dessa uppfylldes. Resultatet av denna utveckling syns tydligt i nu gällande läroplan, Lpo 94, som är ett c:a 40 sidor långt häfte och där kursplanerna endast omfattar ett par sidor med endast en översiktlig beskrivning av ämnets huvudmoment, de mål som ämnet hade att uppfylla och vilka betygskriterier som gällde. En annan förändring under perioden var det ansvar som lades på den enskilda eleven. Detta var dels ett resultat av den generella samhällsutvecklingen som alltmer kom att sätta individen i centrum talets läroplaner hade tydligt stadgat att ansvaret för undervisningen huvudsakligen låg på läraren. Läroplanen formulerade hur undervisningen skulle se ut och det var upp till läraren att se till att 14 eleverna insöp denna kunskap. Under den senaste decennierna utmanades att denna modell av ett mer utpräglat individtänkande. Eleven förväntades i allt högre grad ta ansvar för sin egen utbildning och påverka idrottsundervisningens innehåll. Den nu gällande läroplanen präglas helt av detta tänkande. Eleven skall genom undervisningen få möjlighet att prova på olika aktiviteter för att sedan finna den modell som passar honom eller henne bäst. Det gamla systemet krävde detaljerade anvisningar för att fungera och dessa förhindrade effektivt att eleverna fick inflytande över ämnets innehåll. Med decentraliseringen och målstyrningen av skolan följde ofrånkomligt individualiseringen av ämnesinnehållet. Förändringarna av den normativa nivån under 1900-talets andra hälft summeras i tabell 1 ovan. Nyckelorden för utvecklingen under perioden är reducering, breddning och decentralisering. Med reducering åsyftas det antal veckotimmar som tilldelats ämnet. Den senaste läroplanen har tveklöst inneburit mindre idrott på skolschemat. Med breddning menas att de typer av aktiviteter som omfattats av ämnet ökat till antalet. Tyngdpunkten har flyttats från traditionella idrottsgrenar till ett bredare hälsobegrepp. Eleverna förväntades också i allt större utsträckning ta ansvar och finna det som passade var och en bäst. Slutligen har en decentralisering skett i och med att ansvaret för ämnets innehåll gått från statsmakten till kommunen. Statsmakten gavs endast en övervakande roll där man såg till att kommuner och skolor levde upp till de uppsatta målen. Hur dessa mål skulle uppnås var dock upp till kommunen och skolan att avgöra. Den normativa nivån har således genomgått omfattande förändringar under perioden vilket aktualiserar frågan om hur idrottsämnet sett ut i landets skolor. Har man följt läroplanernas utveckling eller har situationen anpassat sig efter andra förutsättningar? I gymnastiksalen Under 1960-talet var kunskaperna om idrottsundervisningens innehåll bristfälliga i Sverige. Av detta skäl genomfördes vid slutet av decenniet ett antal studier i syfte att kartlägga situationen i landet för att därigenom avgöra hur ämnet skulle utvecklas i framtiden. En av dessa studier publicerades av Lars-Magnus Engström Studien fokuserade bland annat på hur undervisningens innehåll fördelades över läroplanernas huvudmoment. Studien visade att gymnastik, inklusive fysträning, och bollspel dominerade. Friidrott var också vanligt förekommande medan övriga moment förekom i mycket begränsad utsträckning. Tillsammans omfattade gymnastik och fysträning, bollspel och friidrott över 80% av den schemalagda tiden. Detta var ett avsteg från då gällande läroplan som rekommenderar att eleven skulle få pröva på ett brett utbud av idrottsgrenar.

15 20 år senare följdes Engströms undersökning upp av en forskargrupp ledd av Yngve Carlsten. Studien genomfördes delvis i syfte att följa upp resultaten från 1960-talet. Trots denna ambition var den var dock inte helt lämplig som jämförelseobjekt då studien, till skillnad från studien från 1968, endast omfattade Stockholmsområdet. Anmärkningsvärt är dock att Carlstens studie uppvisar i stort sett samma resultat som Engströms. Gymnasik med fysträning, bollspel och friidrott dominerade och övriga moment var klart marginaliserade. Mellan dessa båda studier hade två läroplaner hunnit träda i kraft: Lgr 69 och därefter Lgr 80. Idrottsundervisningen hade dock ungefär samma utformning i dessa. Inga övergripande förändringar hade skett sedan Lgr 62. Denna kontinuitet verkar återfinnas även i praktiken med den skillnaden att den faktiska undervisningen såg radikalt annorlunda ut än läroplanens rekommendationer och helt saknade den bredd som den normativa nivån eftersträvade. Frågan är dock hur 1990-talets reformer av idrottsundervisningen kom att påverka ämnet. Genom Skolprojektets lärarenkät kan dagens situation jämföras med de båda tidigare studierna. Resultaten visar att gymnastik med fysisk träning tillsammans med bollspel fortfarande dominerar på skolschemat. Fridrotten har gått tillbaka medan andra moment stärkt sin ställning på schemat. Detta indikerar att den senaste läroplansreformen faktiskt haft en viss påverkar på undervisningen. I stort verkar dock utvecklingen präglas av kontinuitet. Gymnastik, inklusive fysisk träning och bollspel dominerar och de övriga momenten har endast en marginell ställning på schemat. Det bör dock påpekas att de individuella skillnaderna mellan olika idrottslärare är mycket stora. Studierna visar på lärare som har haft en både högre och lägre andel bollspel på schemat än snittet och ibland är avvikelsen mycket stor. Förändringarna på det praktiska planet under 1900-talets andra hälft summeras i tabell 2 övan. Att undervisningen präglas av så stor kontinuitet under en period då den normativa nivån genomgått stora förändringar är anmärkningsvärt. Den reform av huvudmoment som genomfördes i Lpo 94 förefaller endast ha haft visst inflytande över undervisningen års läroplan gav både teorimomentet och friluftslivsundervisningen en klart starkare ställning än tidigare. Detta Tabell 2 Undervisningens huvudmoment (i procent) Huvudmoment Gymnastik (inkl. fysträning) Bollspel Fri idrott Dans Simning Orientering/friluftsliv Skridsko Teori Övrigt Skidåkning Racketspel Källa: Engström, Lars-Magnus, Gymnastikundervisningen i årskurs 8, Rapport från Pedagogiskpsykologiska institutionen, Lärarhögskolan i Stockholm (1968), Carlsten, Yngve, Ämnet idrott i grundskolans årskurs 8, Stockholm (1989), Skolprojektets lärarenkät (2001). avspeglas dock inte i den faktiska undervisningen. Teorimomentet motsvarade i den senaste studien för en tjugondel av den totala undervisningstiden, vilket endast är en marginell ökning mot tidigare. Här måste dock en brasklapp infogas. Det är inte omöjligt att olika teorimoment tillkommit inom ramen för övriga moment, som fysträning eller bollspel där olika former av hälsoråd skulle kunna ingå. Risken finns alltså att man i studien har klassat dessa som en del av olika idrottsmoment då det egentligen kan vara fråga om aktiviteter som skulle kunna ingå i hälsovårdsundervisningen. Hur det förhåller sig med detta är, och förblir, oklart. Friluftslivsundervisningen har förvisso stärkt sin ställning kontinuerligt under perioden men motsvarar i dagsläget inte ens en tiondel av den totala undervisningstiden. Undervisningen i friluftsliv och teori var också två av de sex moment som ansågs svårast att få med i undervisningen i en studie gjord av Riksidrottsförbundet Friluftsundervisningen blev dock ett allt mer framträdande tema på skolornas friluftsdagar. Det är alltså uppenbart att idrottsundervisningen fortsatt i gamla spår sedan 1960-talet med en undervisningsform som verkar synnerligen influerad av den traditionella föreningsidrotten. Frågan måste dock problematiseras ytterligare. Man kan exempelvis fråga sig vilka bakomliggande orsaker som har drivit denna utveckling. Bakomliggande orsaker En grundläggande orsak till undervisningens innehåll som måste kommenteras är skolornas materiella förutsättningar: med andra ord tillgången till redskap och lokaler för bedrivande av verksamheten. Lokalfrågan hade under skolidrottens historia varit ett återkommande problem. Exempelvis saknade enligt pedagogen Claes Annerstedt 60 % av landets folkskolor en gymnastiksal Dessa problem har fortsatt att plåga idrottsundervisningen även efter att den akuta bristen på gymnastiksalar lösts under 1960-talet. Idrottsämnet skiljer sig från övriga ämnen i det att det kräver många och specialiserade lokaler. Gällande friidrott kunde faciliteter ordnas genom samarbetsavtal med lokala idrottsföreningarna men situationen var mer problematisk för aktiviteter som simning och issporter som bandy och ishockey. Simhallar fanns inte att tillgå i samma utsträckning som idrottsplatser vilket förklarar momentets marginaliserade ställning på schemat. Ännu värre var det för issporterna. I stora delar av landet krävde klimatet konstfrusna planer vilka var och är en bristvara. Engströms studie från 1968 visar att förutsättningarna för vinteridrotter försämrades i direkt proportion till hur långt söderut man befann sig i landet. I västerbotten var förutsättningarna goda, i Stockholm mediokra och i Malmö obefintliga. Detta fick till konsekvens att issporterna och simundervisningen i flertalet skolor kom att förpassas till friluftsdagarna då längre utflykter kunde arrangeras. Av de mer vanligt förekommande momenten så krävde de i regel endast en gymnastiksal eller en gräsmatta för att kunna genomföras. Bland bollsporterna dominerade volleyboll och basket 15

16 vilket delvis förklaras genom att de inte krävde mer än en standardutrustad gymnastiksal. Skolidrotten begränsades således avsevärt av bristfälliga materiella förutsättningar. Aktiviteter som utövades utanför gymnastiksalen marginaliserades. Inför detta problem stod läroplanerna maktlösa. Idrottslärarkåren kunde knappast förväntas att leda undervisning i idrottsgrenar när man samtidigt saknade lokaler att genomföra undervisningen i. Men de materiella förutsättningarna var inte den enda orsaken till skolidrottens utformning. Den frivilliga föreningsidrotten kom också, genom lärare och elever, att utöva inflytande över innehållet. En studie av landets ungdomars fritidsvanor under perioden visar tydligt att utvecklingen under 1900-talet medfört att en allt större andel av fritidsidrottandet sker i idrottsföreningarnas regi. Spontanidrotten har minskat avsevärt i omfattning sedan och idrottande i annan organisationsform, gym med mera, omfattar ännu en mycket liten del av det totala idrottsutövandet som huvudsaklig motionsform. De som går på gym är i regel också aktiva i idrottsföreningar. Det finns ett klart samband mellan de populäraste idrottsgrenarna inom ungdomsidrotten och idrottslektionernas innehåll. Två mycket vanliga idrottsgrenar för 15-åringar har under de senaste 20 åren varit fotboll och basket, två aktiviteter som är mycket vanliga inom skolans bollspelsmomenet. Att personliga erfarenheter också hade stor betydelse för idrottsläraren själv visar Carlstens studie från Här anges att den egna erfarenheten och kompetensen var viktigare än både den utbildning som erhållits på exempelvis Idrottshögskolan och läroplanens skrivning. De enda faktorerna som kunde mäta sig i betydelse med den egna smakinriktningen var elevernas intresse och de lokala förutsättningarna på skolan med andra ord vilka lokaler som fanns tillgängliga. Detta är dock inte helt oproblematiskt. I Engströms undersökning från 1969 visar det sig nämligen att när lärarna tillfrågas om hur de skulle lägga upp undervisningen om alla lokaler och alla redskap fanns tillgängliga visade det sig att undervisningens innehåll inte skulle påverkas i nämnvärd utsträckning. 16 Implikationer för idrottsämnet Jämförelsen mellan den normativa nivån och den faktiska undervisningen har avslöjat att skolans idrottsundervisning i praktiken inte haft särskilt mycket att göra med läroplanernas innehåll under perioden. Ett fåtal aktiviteter har dominerat och dessa har varit mer beroende av antingen existerande lokaler i närområdet eller av lärarens och elevernas eget tycke. Den senaste läroplanen är sannolikt den som mest överensstämmer med de aktiviteter som faktiskt genomförs, kanske främst för att den i stort sett saknar anvisningar om innehållet. Om man tror på läroplanen som ett verktyg för styrning av undervisningen är dessa resultat alarmerande. Det verkar helt enkelt som om läroplanen har att välja på att antingen skrivas i enlighet med den traditionella föreningsidrottens önskemål eller att ignoreras i undervisningen. Någon har kallat läroplanen för sagobok och efter vad som framkommit ovan torde man vara benägen att hålla med. Frågan är dock vilken roll man önskar att skolans idrottsundervisning skall ha. Om man ser undervisningen som ett komplement till idrottsrörelsen torde rådande situation inte vara något problem. Men samtidigt kan det inte vara skolans funktion. I den senaste läroplanen framfördes uttryckligen kravet att skolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Härmed framträder behovet av ett idrottskritiskt perspektiv i undervisningen; att idrotten också leder till olika former av övergrepp och problem i form av doping, mobbning, ätstörningar med mera. Ett sådant perspektiv kan knappast tillgodoses endast genom olika former av kroppsövningar. Dagens idrottsundervisning verkar i stort sett domineras av idrottsläraren och de elever som redan är aktiva på fritiden. De grupper som mest behöver obligatoriska kroppsövningar har verkar inte ha samma möjlighet att påverka innehållet. Aktuella larmrapporter varnar också för att en stor del av skolungdomen, i synnerhet flickor, inte deltar i undervisningen. Detta sammanträffande är knappast en slump. Skolidrotten förefaller ha förvandlats till något för de redan idrottsfrälsta medan de som saknar intresse marginaliseras. Detta aktualiserar ytterligare en fråga. Om det nu är så att skolidrotten under en 40-års period präglats av kontinuitet trots omfattande skolreformer, och om idrottsläraren och de elever som är aktiva på fritiden själva disponerar idrottslektionens innehåll så kanske man måste fråga sig vilket behov ämnet fyller. Larmrapporter har under en längre tid uppmålat en dyster bild gällande den svenska folkhälsan, och i synnerhet den svenska ungdomens hälsa. Svaret på denna utveckling har traditionellt varit att kräva mer skolidrott. Men om folkhälsan kontinuerligt församras samtidigt som skolreformer inte ger resultat, och om det är så att idrottsrörelsen har fått ett för stort inflytande över skolans idrottsundervisning och därmed anpassats efter de redan idrottsintresserade elevernas behov, med marginalisering av de inaktiva som följd, så kan man undra om lösningen på den svenska skolungdomens hälsoproblem verkligen är mer skolidrott. Och på detta följer frågan: har kanske skolidrotten spelat ut sin roll som ungdomsfostrare? Litteratur i urval Allert, Lars/Eriksson, Sten, En beskrivning av idrotten i skolan 1996, Stockholm (1996) Allert, Lars/Bergh, Stefan, Idrotten i grundskolan Rapport från Riksidrottsförbundet om idrottsutbudet vid millennieskiftet, Stockholm (2000) Annerstedt, Claes, Idrottslärarna och idrottsämnet. Utveckling, mål, kompetens ett didaktiskt perspektiv, Göteborg (1995) Annerstedt, Claes, Kropp, idrott och hälsa dåtid nutid och framtid, Idrott, historia och samhälle 2000 Annerstedt, Claes, Skolgymnastikens utveckling i Sverige Publikationer från institutionen för pedagogik, Göteborg (1989) Annerstedt, Claes, Ämnet idrott och hälsa ett historiskt perspektiv, Idrottsundervisning Ämnet idrott och hälsas didaktik, Göteborg (2001) Carlsten, Yngve, Ämnet idrott i grundskolans årskurs 8, Stockholm (1989) Frejd, Maja/Zarin, Henrik, Analys av två läromedel I idrott och hälsa, Institutionen för lärarutbildning, Örebro (1996) Gustavsson, Kjell, Idrott och hälsa ett skolämne i förändring?, SVEBI Årsbok 1999 Idrott huvudrapport, Den nationella utvärderingen av grundskolan, Stockholm (1992) Läroplan för grundskolan 1962 Läroplan för grundskolan 1969 Läroplan för grundskolan 1980 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet 1994 Tebelius, Ulla, Analys av gymnastikdokument, Rapport nr 29, Pedagogiska Institutionen, Göteborg (1977)

17 Skolprojektet 2001 Lärarnas syn på ämnet idrott och hälsa Ett ämne i förändring? Hur ser lärarna på sin undervisning i ämnet idrott och hälsa? I vilken utsträckning är de utbildade i ämnet? Vad gör de på lektionerna? Vilka hinder för att uppnå sina mål med undervisningen upplever de att det finns? Ett antal av resultaten från lärarstudien presenteras i denna artikel, tillsammans med några svar från elevstudien. Suzanne Lundvall Jane Meckbach Britta Thedin Jakobsson Bakgrund och syfte Ämnet idrott och hälsa har lämnats relativt ifred av forskare, speciellt om man talar om forskning av mer didaktisk karaktär, dvs. studier som handlar om undervis nings processer, innehåll, bedömning och utvärdering. Projektgruppen för Skolprojektet 2001 beslöt därför att till huvudstudien (elevstudien) foga en undersökning av de lärare som undervisade de deltagande klasserna i idrott och hälsa. Tidigare forskning har visat att tiden för ämnet har minskat, friluftsdagarna har mer eller mindre försvunnit, idrottsämnet är isolerat i relation till andra ämnen och bollspel är den dominerande aktiviteten. Vidare påtalar en internationell studie (i vilken Sverige ej ingår) att det är de yngre eleverna som har outbildade lärare (1). Stämmer denna bild med 2000-talets undervisning i idrott och hälsa? Kan mer detaljerade frågor ge oss andra eller mer fördjupade bilder av ämnets utformning i svenska grundskolor? Med detta som bakgrund har syftet med lärarstudien således varit att fokusera frågor som handlar om lärarna i idrott och hälsa, deras bakgrund och utbildning, hur dessa lärare ser på mål- och innehållsfrågor samt vilka hinder de upplever att de möter när det gäller att kunna förverkliga sina mål med undervisningen. Studien berör vidare hur lärarna lägger upp sin undervisning och bedömer sina elevers kompetens. Metod, urval och genomförande Lärarenkäten togs huvudsakligen fram av de personer inom projektgruppen som hade pedagogisk/didaktisk bakgrund; Lars-Magnus Engström, Anna Tidén, Marie Nyberg, Åsa Liljekvist, Suzanne Lundvall (Söderström). Enkäten bestod av frågor med såväl öppna som slutna svarsalternativ. Lärarna fick i förväg ta del av enkäten, då den sändes ut till de skolor som deltog i Skolprojektet Totalt har 75 läraren käter besvarats vilket representerar 43 av de 48 slumpvis utvalda skolorna. Undersökningsgruppen har bestått av 42 kvinnor och 33 män, där åldern har varierat från 21 år till 62 år. Lärarna har i medeltal arbetat 16 år, men spridningen varierar från 33 års tjänstgöring till några månaders. Till enkätundersökningen kopplades även en djupintervju av 16 lärare (8 kvinnor och 8 män) som tidigare hade besvarat enkäten. Intervjuerna genomfördes på Idrottshögskolan i Stockholm. Intervju studien har Jane Meckbach ansvarat för. Några resultat och kommentarer Vad det gäller lärarnas utbildningsbakgrund har vi valt att skilja på utbildade och icke utbildade lärare genom att se till högskoleutbildning och längd på studierna. De som hade minst 60 poäng i ämnet idrott och till detta hade en lärarexamen, har vi bedömt som utbildade lärare i ämnet idrott och hälsa. Här återfinns även de gymnastik- 17

18 Fig. 1 Lärarnas utbildningsbakgrund fördelat på år 3, år 6 och år 9. och idrottslärare som har den gamla ett-ämnesexamen, som omfattade två års studier. Av de 75 lärare som har besvarat enkäten hade 31 utbildning i ämnet idrott och hälsa. Detta betyder inte att de övriga lärarna helt saknade utbildning i idrott och hälsa, men de hade en annan utbildningsbakgrund, t.ex. en fritidsledarutbildning eller dylikt. Figur ett visar lärarnas utbildningsbakgrund satt i relation till elevgrupperna. Resultaten visar att ju yngre elevgrupperna är, desto fler outbildade lärare förekommer, vilket också stöds av ett antal tidigare studier (2). En viktig fråga som kan ställas i relation till ovanstående resultat är vad detta medför för ämnets inriktning och kvalitet. Detta kommer att kunna analyseras vidare utifrån de data Skolprojektet 2001 har tillgång till, men som det är för tidigt att uttala sig om eftersom samtliga delar inte är färdigbearbetade och samkörda (elev- enkät, fysiologi och motorikstudierna). Tid för ämnet Hur mycket tid anser lärarna att de har till förfogande för sin undervisning? Lärarna uppger att de i genomsnitt har två lektionstillfällen idrott och hälsa i veckan. Den totala undervisningstiden per vecka för de yngre klasserna (år 3) är i snitt 87 minuter och för de äldre eleverna (år 9) 99 minuter. Det finns dock en spridning i materialet där år 3 har från 40 till 140 minuter, år 6 från 60 till 120 minuter och år 9 från 50 till 120 minuter. Knappt en tredjedel av lärarna uppger att de alltid tar tid från lektionen till dusch och ombyte. Man kan alltså konstatera att tidsutrymmet för idrott och hälsa har minskat sedan den förra läroplanen, Lgr 80, trots möjligheter för skolorna att ta tid till ämnet från den tidspott som man själv lokalt förfogar över. Resultatet kan relateras till andra studier som har genomförts, t.ex. Bunkefloprojektets studie. Medelvärdet för lektionstiden per vecka var likartat med Skolprojektets studie; 88 min för år 3 och 106 min för år 9. I RF:s studien Idrotten på grundskolan återfinns även en likartad tidstilldelning för ämnet (3). Viktiga mål för undervisning När lärarna tillfrågades om hur de ställer sig till ett antal påståenden om viktiga mål för undervisning i idrott och hälsa, svarade de flesta lärarna att nästan alla de 16 påståendena var ganska viktiga eller mycket viktiga. Den övervägande majoriteten av lärarna ( oavsett stadietillhörighet ) ansåg att nedanstående påståenden var mycket viktiga mål : ge rekreation, få eleverna att uppleva rörelseglädje, utveckla ett bestående intresse för fysisk aktivitet. De målpåståen den som lärarna skiljde ut från detta mönster var att: skapa intresse för miljöfrågor, utbilda elitidrottare, lära eleverna tävla och konkurrera, uppfylla läroplanens/kursplanens läroplanens mål. Svarsmönstret visade ingen skillnad beroende på om läraren var bosatt i storstad eller i glesbyggd, var utbildad eller outbildad (4). Möjligtvis tenderade lärare för de äldre eleverna att bedöma påståendet uppfylla läroplanens/kursplanens mål som mindre viktigt än vad lärarna för de yngre eleverna gjorde. Ingen outbildad lärare ansåg det vara mycket viktigt att uppfylla läroplanens/kursplanens mål. Troligtvis beror det sistnämnda på en faktisk okunskap om läroplanen i sig och inte att man aktivt tagit ställning mot styrdo ku mentet. En försiktig tolkning av svarsmönstret från enkäten är att lärarna inte fäster alltför stor vikt vid styrdokumenten, eftersom bl.a. miljöfrågor är något som faktiskt specifikt omnämns i kursplanens uppnående mål eller att de inte tänkt i banor av att sätta sina mål i relation till styrdokumenten. Ovanstående resultat om vad som ansågs som viktiga mål med undervisningen, bekräftas också av den intervjustudie som genomfördes i samband med datainsamlingen på Idrottshögskolan i Stockholm. I sina intervjusvar uttrycker lärarna att målet med ämnet ska vara att eleverna tycker det är roligt och att det ger ett bestående intresse för fysisk aktivitet. Kommenteras kan att dessa mål sällan förekommer i debatten kring andra skolämnen. att dom ska tycka att det är kul och röra på sig, det är egentligen det största - det ska vara roligt, dom ska vilja komma till idrotten. (kvinnlig idrottslärare) är att alla ska tycka att det är roligt att hålla på med idrott och att man känner att man vill hålla på med det på fritiden också. (manlig idrottslärare) Sammanfattningsvis kan konstateras att lärarnas målsättning med ämnet är bred. Den genomsyras av tankar om att eleverna ska uppleva undervisningen som glädjefylld och få ett fortsatt intresse för fysisk aktivitet. Lärarna tar också tydlig ställning mot tävling och konkurrens. Vad gör man på lektionerna i idrott och hälsa? Från diagrammen, figur två, går att utläsa hur lärarna fördelar sin tid till olika områden i sin under visning för år 3 respektive år 9. Det som dominerar innehållet i undervisningen från år 3 till år 9, med stigande procentsats är bollspel och bollekar, ett mönster som känns igen från tidigare studier (5). Genom svaren framträder en bild där friluftslivsundervisning får litet utrymme, tillika med simning, dans, och gymnastik. Teoridelar verkar endast förekomma i mycket liten omfattning. Ett liknande 18

19 bollekar och bollspel, både i skolundervisningen och på sin fritid. En tolkning av elevernas svar kan vara att det eleverna utövar mycket tycker de om och känner sig trygga med. På frågan vad eleverna tyckte att de lärde sig i undervisningen uppgav majoriteten att de: Fig.2 Fördelning av undervisningsmoment för år 3 respektive år 9. lär sig hur olika idrotter går till lär sig samarbeta blir starkare och får bättre kondition lär sig sånt de kan ha nytta av När eleverna tillfrågades om sin syn på ämnet svarade majoriteten av de tillfrågade elevernas att de: Fig.3 Bedömning av elevers kompetens. resultat redovisas i en undersökning av gymnasieskolan (6). I snitt har antalet friluftsdagar minskat från reglerade sju till åtta dagar enligt Lgr 80, till i medeltal tre dagar i föreliggande studie. Nämnas kan att för grundskolan idag förekommer inga reglerade föreskrifter om friluftslivsverksamhetens omfattning och utrymme. Rektor beslutar i denna fråga för respektive skola. Bedömning av elevers kompetens Ovanstående figur 3 visar hur lärarna bedömer elevers kompetens i olika moment inom ämnet idrott och hälsa. Lärarna svarar att det eleverna behärskar allra bäst är bollspel, vilket verkar vara rimligt om man sätter nedlagd tid på aktivitet i relation till bedömning av uppnådd kompetens i år 9. Vår tolkning av resultatet är att det förefaller vara helt följdriktigt det man ägnar mycket tid åt blir man också bra på. Den tidigare omnämnda RF-studien visar också på ett liknande mönster vad gäller ämnets innehåll. När det gäller underlag och bedömning för betygssättning svarar lärarna att detta sker främst genom observationer av praktisk färdighet samt ledaruppgifter. Man kan notera att ledaruppgifter inte finns med som betygskriterie i styrdokumenten för grundskolan, varken i uppnåendemålen eller som ett kriterium för godkänt. Intressant vore att närmare studera hur lärarna i realiteten bedömer elevers kuns kaps kvaliteter i relation till uppnående målen för år 5 och år 9. I styrdokumentens uppnående mål står bl.a. angivet som uppnåendemål: att behärska olika motoriska grundformer och utföra rörelser med balans och kroppskontroll, ha grundläggande kunskaper i friluftsliv och känna till allmänna principer för allemansrätten, kunna orientera i okända marker, kunna simma och hantera nödsituationer vid vatten, ha kunskaper i vanliga rörelseaktiviteter m.m. Vad säger eleverna? Det eleverna tyckte bäst om att möta i undervisningen var bollekar och bollspel. De yngre eleverna (år 3) framhöll även aktiviteter som redskapsgymnastik och simning. Det eleverna tycker minst om är dans och orientering. Vi kan konstatera att eleverna mest möter tycker att ämnet är roligt. inte vill slippa idrott och hälsa, inte tycker att ämnet bör vara frivilligt, inte känner sig dåliga i ämnet eller missmodiga då de ska byta om eller duscha. I den resultat bearbetningsfas som projektet befinner sig i nu, förefaller inga märkbara skillnader mellan lärarnas och elevernas svar beträf fande tid för ämnet och innehåll i undervisningen att finnas. En övervägande majoritet av eleverna svarar i elevenkäten att de är positiva till ämnet, att de inte känner sig rädda, nervösa eller dåliga i, under eller efter en lektion. Liknande resultat framkommer i en rapport från Folkhälsoinstitutet (7). Dock visar den sistnämnda rapporten att bland de 15 procent elever som inte upplevde idrottsundervisningen positivt, var flickor mer missnöjda och mer inaktiva än pojkar. Dessa mer ingående analyser återstår att göra på Skolprojektets material. Hinder för undervisning De hinder som lärarna lyfter fram för att nå målen med sin undervisning pekar mot faktorer som undervisningstid, lokalutrymmen och storlek på undervisningsgrupperna. Storleken på, de i studien deltagande klasserna, låg i medeltal på elever. Vidare fanns i materialet en stor spridning i ekonomiska resurser för genom förandet av under visningen. Spridningen, som gick att utläsa i lärarnas svar, låg från kronor till kronor per läsår. Enstaka lärare uppger också i sina kommentarer att de upplever svårigheter med att kunna individualisera undervisningen. Några lärare anser sig ha en oförstående ledning. Ytterligare några 19

20 Det elever tycker bäst om är olika bollspel både i skolans undervisning och på fritiden. Foto. Leif Carlson lärare lyfter fram behovet av kunskap i specialpedagogik. Två tredjedelar av lärarna säger sig ha tillgång till en gymnastik sal, övriga har någon annan form av sportanläggning, som till exempel en idrottshall. Denna uppgift föder funderingar kring vilken typ av undervisning som kan ges i idrottshallar till framförallt de yngre barnen. Här finns anledning att ytterligare studera lokaltillgång ur ett såväl kvantitativt (ytmässigt) som kvalitativt (rörelseträningsmässigt) perspektiv. Sammanfattning Avslutningsvis har kartläggningen av ämnet Idrott och hälsa och av de lärare som undervisar i ämnet bara påbörjats. Vi kan konstatera att det av resultaten är svårt att entydigt utläsa kopplingen mellan kursplan och lektionsinnehåll samt hur bedömningen av elevernas kunskaper görs. Det finns ytterligare behov av att studera mål- och innehållsfrågorna utifrån kvalitativa frågeställningar som: hur arbetar man inom ämnet med hälsa, hur sker bedömning av kunskaper, hur tas friluftsliv och miljöfrågor upp, hur individualiserar man undervisningen, på vilket sätt 20 påverkar olika gruppstorlekar undervisning en, vilka alternativa undervisningsmetoder använder man sig av etc.? Först då kan vi fastställa om de uppgivna hindren är de reella eller om ämneskunskaper, pedagogiska metoder, typ av lokal m.m. är det som hindrar lärarna att utveckla ämnet än mer i relation till elevernas ålder, utveckling och styrdokument. En sammanfattande kommentar är, att ämnet befinner sig i en omvandlingsfas, där viktiga kvalitetsfrågor som rör undervisningens mål och innehåll bör bevakas och utvecklas av både lärare, elever, föräldrar, lärarutbildare och politiker. Referenser (1) Annerstedt, C., Peitersen, B., Roholt, H (2001) Idrottsundervisning: ämnet idrott och hälsas didaktik. (Göteborg: Multicare); Karlefors, I. (2002) Att samverka eller-?: om idrottslärare och idrottsämnet i den svenska grundskolan. (Umeå: Pedagogiska institutionen, Umeå universitet). Hardman, K. & Marshall, J. (2000). World-wide Survey of the State and Status of School PE The Final Report to the International Committee. (Manchester:University of Manchester); Carlsten, Y. (1989). Ämnet idrott i grundskolan årskurs 8. Idrottslärares och elevers syn på idrottsundervisningens mål och innehåll, Rapport nr 5. (Stockholm: Högskolan för lärarutbildningen i Stockholm: Institutionen för pedagogik); Mattson, L. (1993) Den nationella utvärderingen av grundskolan: idrott, huvudrapport. Skolverkets rapport nr 25. (Stockholm: Liber); (2) Hardman, K. & Marshall, J. (2000). (3) Allert, L. & Bergh, S. (2000) Idrotten i grundskolan - rapport från riksidrottsförbundet om idrottsutbudet vid millennieskiftet. (Stockholm:RF); Se även Ericsson, I (2000) Hur ska det gå för våra motorikbarn? En lägesrapport från forskningsprojektet motorikens betydelse för barns koncentrationsförmåga, höstterminen Idrottsforskaren 2000:2. (4) Agnevik, P & Jakobsson, H. ( 2002) Målet med idrott och hälsa. En studie av vad lärare i idrott och hälsa har i fokus. Examensarbete 17:2002. (Stockholm: Idrottshögskolan). (5) Carlsten, Y. (1989); Mattson, L. (1993). (6) Fernbrant, T. (1997). Hur ser idrottslärarna på ämnet Idrott och hälsa i gymnasieskolan? En studie av idrottslärarnas synpunkter och de förändringar som skett i ämnet Idrott och hälsa i och med implementeringen av Lpf 94. (Göteborgs universitet: Institutionen för Pedagogik). (7) Strandell, A. m.fl. (2001). Sätt Sverige i rörelse: Delrapport om förskolan/skolan. (Stockholm: Folkhälsoinstitutet).

21 Skolprojektet 2001 Hur rörelsekompetenta är dagens barn och ungdomar? Hoppa rep, slå en kullerbytta, dribbla en basketboll - är det färdigheter som tillhör historien eller kan våra barn det idag? Hur är barns allsidiga rörelsekompetens? Har de en funktionell motorik? Marie Nyberg Anna Tidén Institutionen för idrott och hälsovetenskap Idrottshögskolan Bakgrund I media konstateras ofta att barn rör sig mindre och är överviktiga samt att detta får konsekvenser för deras fysiska och psykiska hälsa. Vid besök hos lärarkandidater på praktikskolor har vi tillsammans med handledarna noterat att barnens allsidiga rörelsekompetens har försämrats på senare år. När skolprojektet 2001 planerades ville vi därför komplettera studien med en motorisk del för att undersöka barnens rörelsemönster ur en mer kvalitativ aspekt, det vill säga hur barnen rör sig och vilka rörelser de behärskar. Vårt syfte var att kartlägga vad barn i olika åldrar klarar av för rörelser. Om nu barn rör sig mindre, vilken rörelsekompetens har de då hunnit utveckla i olika åldrar? Vi ville också undersöka om det var möjligt att konstruera ett test för detta syfte, vilket skulle möjliggöra framtida studier och jämförelser med nu inhämtade resultat. Vid utformandet av testet har vi fört värdefulla diskussioner med lärare i grundskolan samt kollegor och studenter på Idrottshögskolan. Vi har även studerat motoriktester som använts i andra sammanhang och med andra syften. Dessa diskussioner och studier har legat till grund för det test som vi har konstruerat. I denna artikel kommer vi att relativt noggrant beskriva hur vi har konstruerat testet, på vilka grunder vi valt rörelser samt hur testning och bedömning har gått till. Det blir därför en kortare resultatdel där vi lyfter fram några rörelsestationers resultat samt en motorikprofil för olika årskurser. Vikten av motorisk kompetens Att barn leker och idrottar är viktigt för deras totala utveckling. Inte minst handlar det om att känna trygghet och tillit till den egna kroppens förmåga. Utveckling av motorisk förmåga i kombination med rumsuppfattning och perception är något som kan vara avgörande för hur man upplever och uppskattar fysik aktivitet. Det finns även risk för att barn med bristande tilltro till den egna kroppens förmåga väljer att inte delta i spontan lek, och därmed går miste om både rörelseträning och social träning. Har barnen inte en grundläggande motorisk kompetens eller känner att de behärskar sin kropp kan detta leda till att de inte prioriterar rörelse och motion senare i livet. I ett hälsoperspektiv kan detta ge negativa konsekvenser både fysiskt och psykosocialt. Det är viktigt att stimulera till lek och idrott i unga år eftersom motorisk träning då är extra gynnsam ur inlärningssynpunkt. De tidigt inlärda rörelserna tycks individen kunna bibehålla upp i vuxen ålder. De basfärdigheter och tekniska finesser som barn och ungdomar lär sig kan lättare utföras senare i livet. Om vi lär oss cykla som barn så klarar vi det även i vuxen ålder trots att vi kanske inte cyklat på flera år. Grundformer Vi ville studera rörelser som var av funktionell karaktär och som bygger på grundmotoriska rörelser som att åla, balansera, klättra, stödja, springa, rulla, krypa, kasta, fånga och hoppa samt kombinationer av dessa rörelser. 21

22 Bild 1. Rephoppning var en rörelsestation i motorikbanan. Eleverna hoppade jämfota, springsteg och med mellan hopp. Metod Då vårt syfte var att studera barns allsidiga rörelsekompetens valde vi metoden strukturerad observation. Vi ansåg att observation var den enda metod som var ändamålsenlig i detta sammanhang då fysiologiska mätmetoder endast mäter delar av rörelsekompetensen. En nackdel med observationsmetoden är att det kan var svårt att göra objektiva bedömningar, dvs. att tolka det man ser. För att på olika sätt säkerställa metoden så gjordes tydliga bedömningskriterier och anvisningar för hur testet och bedömningarna skulle gå till. Testet genomfördes i små grupper och med två funktionärer som instruerade och bedömde. Funktionärerna utbildades för att bedömningen skulle vara så tillförlitlig som möjligt. Viktigt var att miljön skulle upplevas trygg och att det skulle vara roligt för barnen att deltaga. Testet innehåller 16 olika rörelsemoment för åk 3 och 18 för åk 6 och åk 9. Det innebär att 16 stationer är desamma för alla årskurser förutom att höjder och tyngder var anpassade efter barnens ålder. Dessa rörelser är grundläggande för att utveckla olika färdigheter i lek och idrott Tester Då vi inventerade vilka olika tester som tidigare använts fann vi huvudsakligen att två former av tester dominerade. En form av tester var skapade för att användas på yngre barn i syfte att finna eventuella avvikelser från en normal motorisk utveckling. De andra testerna bestod av moment som vi uppfattade som mer inriktade på att mäta neuromotorisk kontroll istället för generell rörelsekompetens. Vi har tagit del av och hämtat inspiration från bland annat följande litteratur och befintliga tester. Se, upptäcka, förstå av Sandborg- Holmdahl, Jansson. De beskriver hur man med leken som metod kan observera barns motoriska förmåga. Vi blev intresserade av att utifrån deras metod utveckla ett mer omfattande test med fler observationsmoment och fler bedömningsnivåer. Åla samt rulla sidledes är två observationsmoment som även vi har med i vårt test. FBH-provet är ett komplement till boken MBD-barn av Bille, Brieditis, Steen, Ekström, Esscher. FBH-provet syftar till att fånga in barn med perceptuella och motoriska svårigheter i förskola och skola. Testet innehåller både finmotoriska och grovmotoriska prov. I vårt test har vi använt enbenshopp och jämfotahopp framåt som även finns med i FBH-provets rörelsedel. 22 MUGI är en förkortning av Motorisk Utveckling som Grund för Inlärning och är konstruerat av Ingegerd Ericsson. I MUGI s observationsschema ingår bl.a. övningar med stor boll, hoppa på ett ben, hålla balansen på ett ben samt härma diagonala rörelser i leken Gör si, gör så. Rörelsestationer Vår utgångspunkt var att konstruera så neutrala och icke idrotts- eller könsspecifika rörelsestationer som möjligt. Stationerna skulle baseras på motoriska grundformer som kan anses generella och grundläggande för individens fortsatta utveckling. Dessa basala rörelsemönster anser vi vara viktiga för att deltagande i såväl spontan lek som organiserad idrott ska upplevas meningsfull och lustfylld. Stationerna bildar tillsammans en helhet som kan tänkas utgöra en miniminivå eller en rimlig basnivå. Rörelserna representerar stora delar av det uppnåendemål i Lpo-94 i Ämnet Idrott och hälsa, årskurs 5, som lyder: Eleven skall behärska grovmotoriska grundformer som att springa, hoppa, rulla, kasta och fånga samt med balans och kroppskontroll kunna utföra enkla danser och rörelseuppgifter till musik. Rörelser och grundformer De rörelser vi valde återfinns under respektive grundform. Rulla och rotera - kontroll av: Rulla stock rulla i sidled samt kroppspänning och rumsuppfattning. Kullerbytta framåt rulla i sagitalplanet samt kroppskontroll och rumsuppfattning. Hjulning (endast åk 6 och 9) - rotera i frontalplanet, rytm och koordination. Stödja - kontroll av: Stödja på raka armar mellan plintar samt förflyttning genom handgång - kroppspänning, styrka i bål och armar. Bygga tak, dvs. klättra upp baklänges mot ribbstol till handstående styrka, balans och kroppsspänning. Handstående, (endast åk 6 och 9) styrka, balans och kroppsspänning. Balansera - kontroll av: Balansgång framlänges och baklänges på bom dynamisk balans och kroppshållning. ( test av statisk balans återfinns i den fysiologiska testdelen). Hopp ned från bommen med uppgift att landa i balans. Åla - kontroll av: Åla under lågt hinder kontroll av diagonalt rörelsemönster samt smidighet. Hoppa - kontroll av: Jämfota hopp samt enbenshopp i

23 rockringar - fotavveckling/spänst, koordination samt dynamisk balans. Jämfotahopp samt springsteg i hopprep koordination och samordning av rörelser. Sidhopp över plint med satsbräda ansats och jämfota avstamp. Kasta - kontroll av: Kärnkast stillastående kaströrelsen. Kärnkast med ansats impulssteg samt samordning med kaströrelsen. Precisionskast avståndsbedömning, koncentration. Grundformer i kombination - kontroll av: Hjulning stödja och rotera, hand hand fot - fot- rytmen smidighet. Flå katt gripa, hänga och rotera, rumsuppfattning samt kroppskontroll, förmåga att lyfta sin kropp. Sidhopp samordning av ansats, jämfota upphopp, stödja, rotera i sidled samt landning i balans. Rephopp samordning av armar - och benrörelser samt timing med repbågen. Ta sig över/till hinder med hjälp av linor gripstyrka, styrka i armar, bål och höft samt koordination. Bollbana dribbla/studsa under förflyttning med riktningsförändringar, kasta fånga. Testets genomförande För att genomföra testet behövdes många funktionärer. Vi ansåg att det var viktigt att dessa var vana vid att se barn i rörelse. Därför var det lämpligt att använda studenter från Idrottshögskolans lärarutbildning som hade praktiserat på skolor. Vid informationsmöten med de blivande funktionärerna presenterades testet och bedömningskriterier gicks noggrant igenom. Funktionärerna fick även ett skriftligt material med testförfarande och bedömningskriterier att studera. Dessutom gjordes en videofilm med instruktioner och utförande av stationerna/rörelserna som visades för funktionärerna. Studenterna arbetade parvis och ansvarade för en tredjedel av stationerna. Det innebar att de blev extra skickliga på att bedöma de aktuella rörelserna. En av studenterna visade och instruerade rörelsen, den andra gjorde bedömningen. Ungefär fyra och sju elever fanns i varje grupp, och varje individ hade ett ordningsnummer för att testet skulle vara anonymt. Instruktionerna var reglerade så att alla barn/elever fick likadana anvisningar. Eleverna fick inte heller pröva eller öva på stationerna vid testtillfället. Rörelsen fick endast göras om ifall eleven uppenbarligen missförstått instruktionen. För att avdramatisera testförfarandet samlades gruppen/klassen för gemensam information där vi berättade om motorikbanan och delade in dem i mindre grupper. Efter en lättare uppvärmning gick sen eleverna till sina funktionärer. Vi strävade efter att testa flickor eller pojkar var för sig då vi uppfattade att detta innebar en lugnare och mer avspänd testsituation. Vid de fall då detta ej var praktiskt möjligt strävade vi efter att hålla ihop smågrupperna som rena pojk- eller flickgrupper. Vid samtliga tester var alltid någon av oss närvarande eller i närheten. Faktorer som alltid är av intresse vid fysisk testning är motivation och koncentration. Vid vissa tillfällen kunde vi se några trötta barn som kanske inte lyckades göra sitt bästa. Med tanke på antalet stationer och det stora undersökningsmaterialet så bör inte detta få något genomslag på det sammanlagda resultatet. Att barnen testades vid olika dagar eller vid olika tidpunkter på dagen tror vi heller inte har någon direkt påverkan på testresultaten. Alla fick liknade förutsättningar i övrigt. Då resultaten vi redovisar bygger på en motorisk kunskapsprofil eller ett medelvärde/summa kommer inte enskilda rörelsestationers eventuella felmarkeringar att få så stort genomslag i resultatet. Skulle däremot resultaten tolkas på individnivå, är felmarkeringar och feltolkningar av större betydelse. Bedömning av elevernas utförande Samtliga stationer bedömdes efter en fyrgradig skala. Bedömningsnivåerna var: Stora brister, Små brister, Tillfredställande och Mycket tillfredställande med tydliga kriterier för varje nivå. Den fyrgradiga skalan valde vi för att kunna urskilja elever med funktionellt rörelsemönster från de elever med små eller stora brister i rörelserna. Mycket tillfredställande användes då rörelsen kunde utföras med balans, rytm, precision och tempo. Denna nivå återfinns även som ett av betygskriterierna för MVG (mycket väl godkänd) på grundskolan för årskurs 9: eleven anpassar sina rörelser till de krav som olika aktiviteter och situationer ställer på exempelvis balans, precision och tempo. Här visas ett exempel på bedömningskriterier från grundformen stödja: Stödja Mycket tillfredställande (med precision, balans, tempo och rytm) Rörelserna utförs med väl avvägd kraftinsats, bra balans samt med styrka att fortsätta övningarna. Tillfredställande Rörelserna utförs utan större svårigheter och med bibehållen kroppsspänning. Små brister Rörelserna utförs med något svag kroppsspänning samt med svårigheter att fullfölja. Stora brister Mycket svag styrka i bål och armar, orkar ej genomföra eller vågar ej utföra övningarna Resultat motorikprofil Vi ha strävat efter att skapa en motorikprofil som kan ses som ett genomsnitt på ett barns allsidiga rörelsekompetens. Denna motorikprofil kan i framtiden jämföras med kommande studier. De olika bedömningsnivåerna har översatts till poäng där: Stora Brister motsvarar 1p Små brister motsvarar 2p Tillfredställande motsvarar 3p Mycket tillfredställande motsvarar 4p Poängen för de 16 stationer som alla elever i de tre årskurserna utförde summerades och grupperades i fyra kategorier. Lägsta möjliga summa av alla genomförda test är 16 poäng, dvs. Stora brister på alla rörelsetest, och högsta möjliga summa är 64 poäng som motsvarar Mycket tillfredställande på alla test. Lägst uppnådda resultat var 17 poäng och högst uppnådda resultat var 60 poäng. Det var således en stor spridning mellan olika elever Kategori 1, p, motsvarar Små brister eller sämre på samtliga stationer. Kategori 2, p, motsvarar Små brister på hälften av stationerna och resten av stationerna Tillfredställande. Kategori 3, p, motsvarar Tillfredställande på fler än hälften av stationerna. Kategori 4, p, motsvarar Tillfredställande och mycket Tillfredställande på samtliga stationer. 23

24 Diagram 1. Motorikprofil. Andel elever i respektive kategori från olika årskurser. Diagram 2. Motorikprofil. Andel pojkar i respektive kategori från olika årskurser. Diagram 3. Motorikprofil. Andel flickor i respektive kategori från olika årskurser. Diagram 4. Rephoppning. Andel pojkar respektive flickor som bedöms klara rephoppning tillfredställande eller mycket tillfredställande. När vi jämför årskursernas motorikprofiler kan vi se att merparten av eleverna i åk 3 befinner sig i kategori 1 och 2, medan merparten av eleverna i åk 9 återfinns i kategori 3 och 4. En tolkning av detta är att eleverna i åk 3 ännu inte har utvecklat alla de basfärdigheter som ingick i testet och att eleverna utvecklas genom skolåren. Lägg märke till att alla årskurser är representerade i alla kategorier. I kategori 3 återfinns lite mindre än 40 procent av eleverna i årskurs 3 och drygt 40 procent av eleverna i årskurs 6 och 9. Det betyder att ungefär hälften av alla elever i testet klarade att utföra fler än hälften av de testade stationerna tillfredställande. Anmärkningsvärt är att var tionde elev i årskurs 6 har stora eller små brister på samtliga stationer (Kategori 1), när ett av uppnåendemålen i åk 5 är, Eleven skall behärska grovmotoriska grundformer som att springa, hoppa, rulla, kasta och fånga samt med balans och kroppskontroll kunna utföra enkla danser och rörelseuppgifter till musik (Diagram 1) Hur ser då motorikprofilen ut för respektive pojkar och flickor? När vi studerar flickors och pojkars motorikprofiler var för sig kan vi utläsa stora skillnader. Av årskurs 3: s elever hade 12 procent av pojkarna och 19 procent av flickorna stora eller små brister på samtliga stationer (kategori 1). Motsvarande resultat i årskurs 6 är 8 procent av pojkarna och 14 procent av flickorna. I årskurs 9 hade var tionde flicka anmärkningsvärda brister i motorik. Hos pojkarna var det knappt två av 100 som hade lika stora brister. Är det så att många flickor i åk.9 har slutat/minskat sitt idrottande? Detta ska vi fortsätta att analysera när vi jämför motorikresultaten med enkäterna, samt viduppföljningsstudien. (Diagram 2+3) Resultat- enskilda stationer I denna artikel har vi valt att redovisa några enskilda stationers resultat. I rephoppning visar det sig att flickorna klarade denna övning betydligt bättre än pojkarna i de testade årskurserna. Både pojkarna och flickorna är bättre på att hoppa rep i årskurs 6 och årskurs 9, skillnaden dem emellan kvarstår dock. I årskurs 9 klarar ungefär hälften av pojkarna att koordinera rephoppning tillfredställande. Bland flickorna 24

25 i årskurs 9 är det nästan alla som kan hoppa rep i ett jämnt och kontrollerat tempo, dvs. det vi bedömt tillfredställande. (Diagram 4 och bild 1). I styrkerelaterade stationer som plintgång, linor och bygga tak har pojkarna klart bäst resultat i årskurs 9. På plintgång skiljer det sig så att en större andel flickor än pojkar klarar detta bäst i årskurs 6. I årskurs 9 däremot klarar pojkarna denna övning bäst.(diagram 5 och bild 2) En station med rörelser av koordinativ karaktär som jämfotahopp och enbenshopp visar att pojkarna i årskurs tre har stora problem att göra dessa hopp. Två av tre pojkar klarar inte att koordinera hoppen på ett sätt som bedöms tillfredställande. I årskurs 6 och 9 uppvisar de samma goda färdighet som flickorna, d.v.s. drygt 80 procent hoppar tillfredställande. (Diagram 6 och bild 3) Stillastående kärnkast är enklare att koordinera än kärnkast med ansats. Det syns tydligt hos både pojkar och flickor. Däremot klarar en betydligt högre andel av pojkarna att kasta på ett tillfredställände sätt vad gäller båda typerna av kast och i alla testade årskurser. (Diagram 7 och bild 4) Tekniska övningar som flå katt klarade även en del överviktiga flickor att utföra trots förhållandevis svag muskelstyrka. Detta beror med största sannolikhet på att de lärt sig denna teknik i yngre ålder och före puberteten. Detta styrker vårt påstående om vikten av att allsidigt träna samtliga grundformer i unga år. Eleverna fick i enkäten välja den person som de liknade mest i fråga om hur mycket de rör sig. Det visade sig att de barn som identifierat sig med en person som rör sig mycket, har relativt höga resultat på motorikbanan. Det är troligt att barn som rör sig väldigt mycket har stora möjligheter att utveckla en god motorik. Frågan är om kvalitativ rörelseträning i mindre omfattning kan ge samma resultat, och i sin tur inspirera till mer fysisk aktivitet? Med kvalitativ rörelseträning menar vi ett genomtänkt urval av ämnesinnehållet så att de grovmotoriska rörelserna tränas. Vid vidare bearbetning av materialet kommer vi att relatera skadefrekvens till motorikresultat samt analysera korrelationen mellan balansövningar i motorikbanan och uppmätta resultat på balansplatta. (Bild 5) Sammanfattning Sammanfattningsvis kan vi se att de Bild 2. Rörelsestationen där eleverna testades i att stödja på armarna och förflytta sig framåt på plinten. Diagram 5. Plintgång. Andel pojkar respektive flickor som bedöms klara av att stödja på armarna och gå framåt på plinten tillfredställande eller mycket tillfredställande. Diagram 6. Andel pojkar respektive flickor som bedöms klara jämfota- och enbenshopp tillfredställande eller mycket tillfredställande. 25

26 Bild 4. Eleverna testades i både stillastående kärnkast och kast med ansats. Bild 3. Jämfotahopp och hopp på ett ben testades genom att hoppa en serie hopp i små rockringar. Bild 5. Flå katt, en teknisk övning som kan vara svår att utföra om man inte lärt sig den tidigt. Diagram 7. Andel pojkar respektive flickor som bedöms klara stillastående kärnkast och kast med ansats tillfredställande eller mycket tillfredställande. flesta barnen klarar sig relativt bra i motorikbanan. Det är dock oroande att i genomsnitt drygt 10 procent har små brister eller sämre på samtliga stationer (katerori 1). Även de äldre eleverna som återfinns i kategori 2 och har små brister på på hälften av stationerna bör noteras. Att pojkar klarar styrkekrävande stationer bättre än flickor efter puberteten är inte så konstigt, det betyder bara att flickorna kanske bör träna mer styrkerelaterade övningar för att öka eller bibehålla en god styrka. Pojkarna utvecklas senare när det handlar om att koordinera arm och benrörelser och det visar sig bland annat i rephoppning och jämfota hopp. I de stationer som innehöll grundformer i kombination som sidhopp, flå katt, linor mm, kan vi se att de barn som lärt sig detta innan puberteten faktiskt bibehåller en god teknik trots att styrka och tyngdpunkt i kroppen förändrats. Vi anser det är mycket viktigt att rörelseträning genomförs med väl planerat innehåll och med attraktiva arbetsformer. Teman som exempelvis Djungelbanor och Harry Potter äventyr kan stimulera till spännande och roliga miljöer där barnen tränar motorik på ett lustfyllt sätt. De rörelser som stationerna representerar kan mycket väl finnas med i det lektionsinnehåll som planeras, men då inte med betoning på testning. Ansvaret för att skapa inspirerande rörelsemiljöer som stimulerar barns motoriska utveckling bör delas av hem, skola, kommun och idrottsrörelse. Det är viktigt att barnen lockas till lek och idrott så att många tillfällen ges till motorisk grundträning. Skolan bör ta ansvaret och garantera att uppnåendemålen i åk 5 uppnås samt upprätta åtgärdsprogram/träning för de barn som ej uppnår målet. Litteratur och tester Bille, B.mfl, FBH provet, Motorika 1992 (test) Duesund, L. Kropp kunskap och självuppfattning, Liber utbildning 1996 Engström, L-M. Idrott som social markör, HLS förlag 1999 Ericsson, I. MUGI. Rapport från ett LUVA projekt, 1988 (test) Friidrottens grundtränarpärm, Svenska friidrottsförbundets förlag, 1993 Gustafsson, B., Hugoh, S-B. Full fart i livet, Cupitas Discendi, 1987 Gärdsell, P, Idrottsforskaren nr 2, Svebi.2001 Hannaford, C. Lär med hela kroppen, Svensk översättning, Brain Books AB.1995 Henderson S.E., Sugden,D.A. Movement ABC, Svensk översättning. Psykologiförlaget, 1992 Lindevall, S. mfl, Metodik i redskap, Svenska gymnastikförbundet 1991 Lpo-94, kursplaner i ämnet Idrott och hälsa, Skolverket. Sandborgh Holmdahl, G., Jansson,Y. Se, upptäcka och förstå, Ekelunds Förlag AB 1992 (test) Schmidt, R.A., Wrisberg, C. Idrottens rörelselära och motoriska inlärning, Svensk översättning, SISU Idrottsböcker 2001 Åhs, O. Utveckling genom lek och idrott, Natur och Kultur. 26

27 Skolprojektet 2001 Barns fysiska prestationsförmåga För första gången kartläggs nu svenska barns fysiska prestationsförmåga i ett rikstäckande slumpmässigt urval. Resultaten kan ligga till grund för motsvarande studier i framtiden, utgöra referensmaterial till andra undersökningar mm. Tillsammans med andra data i Skolprojektet 2001 finns nu möjligheter att belysa intressanta samband över ämnesgränser, som har betydelse för barns hälsa och välbefinnande. Örjan Ekblom Kristjan Oddsson Björn Ekblom Idrottshögskolan i Stockholm Institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet Institutionen för neurovetenskap, Karolinska Institutet Bakgrund och syfte Intresset för barns och ungdomar hälsa och fysiska prestationsförmåga är för närvarande mycket stort, inte minst beroende på att i den allmänna debatten görs det ofta gällande att deras hälsa och fysiska prestationsförmåga försämrats under senare år. Tyvärr bygger dessa uttalande inte på tillförlitliga data. I Skolprojektet 2001 finns nu möjligeter att verkligen slå fast konditionsnivå, prestationsförmåga i några väsentliga tester mm från ett slumpmässigt, rikstäckande urval av svenska barn och ungdomar. En ytterligare anledning till att studera barns prestationsförmåga på detta sätt är att det finns möjlighet att studera sekulära trender i prestation, eftersom en liknande studie genomförts år I skrivande stund är dock dessa data under bearbetning och kommer att redovisas i ett senare skede. Prestationsförmågan under tonåren förändras ofta ganska mycket, men det har saknats en närmare medicinskfysiologisk beskrivning av utvecklingen. Detta är inte minst intressant i praktiskt arbete inom barn- och ungdomsidrotten. Med kunskap om hur mycket som de facto skiljer pojkar och flickor åt i fysisk prestationsförmåga såväl som hur vissa kvaliteter utvecklas under tonåren, kan unga lättare erbjudas träning och andra aktiviteter, som bättre överensstämmer med deras verkliga förutsättningar. De förändringar i människokroppens funktioner och kapaciteter, som främst sker under pubertetsåren, verkar i mycket stor utsträckning ske förbestämt, programmerat av gener. Prestationsförmågan ökar i vissa fall ganska mycket utan att individen tränar. Denna utveckling kan kallas mognad. Samtidigt är barn och ungdomar i vissa avseenden lika träningsbara som vuxna individer och kan alltså få en ökad prestationsförmåga utöver mognaden tack vare fysisk träning (träningsutveckling). En viktig skillnad mellan barns och vuxnas träningsbarhet är att barn inte i samma utsträckning som vuxna kan förändra maximala syreupptagningsförmågan i samband men konditionsträning, inte ens med relativt intensiva träningsprogram. En viktig konsekvens av detta är att inte ens en ganska stor förändring av mängden låg- och medelintensiv aktivitet hos barn över tid har någon större effekt på konditionen. Däremot påverkas andra fysiska kvaliteter såsom muskelstyrka, balans och koordination. Aktivitet och prestation är närbesläktade storheter som till del sammanhänger men också till del är skiljda. Ur ett hälsoperspektiv är bägge intressanta, eftersom båda två har visat sig ha ett samband med hälsoutfall. Ur ett hälsoperspektiv är det inte individerna med den mest imponerande prestationsförmågan som står i fokus, utan de med den lägsta. Vi menar att trots att det finns en tydlig genetisk påverkan på prestationsförmågan, så kan 27

28 fysiska prestationsförmågan användas för att analysera effekter av fysisk aktivitet på olika hälsovariabler, eftersom andelen individer med en genetiskt predisponerad mycket låg prestationsförmåga är liten. Det är ingen tvekan om att de absolut flesta barn och ungdomar med en låg prestationsförmåga har detta på grund av låg fysisk aktivitetsgrad. En annan viktig aspekt på undersökningar av denna typ är hur man mäter fysiska prestationsförmågan respektive fysisk aktivitet. De vanligaste använda metoderna för aktivitetsmätning har felmarginaler som försvårar analysen av mängden omsatt energi under en längre tidsrymd. Dessutom kan försökspersonerna under studieperioden vara fysiskt aktiva på ett sätt som skiljer sig från hur de brukar vara, varvid man få ett icke rättvisade värde. Å andra sidan är fysisk prestationsförmåga ett resultat av en längre tids aktivitet, som i allmänhet inte påverkas av ett annorlunda leverne under ett fåtal veckor och därmed fås ett mått som kan sägas spegla livsstil under en längre tid. I denna artikel presenteras data som beskriver hur prestationsförmågan hos 1732 pojkar och flickor förändras från 10 till 16 år och i vilken grad den överlappar mellan olika ålder i samma kön respektive olika kön vid samma ålder. Metod Nedan beskrivs i detalj de tester som har genomförts i Skolprojektet Syftet är att möjliggöra för den intresserade läsaren att göra egna mätningar. Till en del finns dessa metoder beskrivna i Eurofit-studierna 1. Strävan har inte varit att utveckla egna tester, utan tvärtom använda vedertagna tester för att möjliggöra jämförelser i största möjliga mån. Kroppsmått Längd mättes med en golvfast mätsticka. Längd i cm med en decimal antecknades. Kroppsvikten mättes med en digital våg och kroppsvikten bestämdes i kilo med en decimal. Resultat och diskussion Vid tidpunkten för detta skrivande finns enbart preliminära data varför en detaljerad resultatredovisning för olika mätningar inte föreligger. Emellertid, för att belysa prestationsförmågans variation mellan olika åldrar hos flickor och pojkar (jämförelse 1) respektive mellan flickor och pojkar i samma ålder (jämfö- 1. Maximal cirkulatorisk kapacitet beräknades utifrån pulsreaktion på ett submaximalt arbete på en Monark-cykelergometer bild 1. Hjärtfrekvensen mättes med hjälp av telemetri (Polar Electro Oy, Kempele). Som mått på maximal cirkulatorisk kapacitet, användes wattpuls (W x HF -1 ). Aerob fysisk arbetsförmåga beräknas från maximal cirkulatorisk kapacitet relaterad till kroppsmassa. Aerob fysiska arbetsförmåga beräknas genom att normalisera W x HF -1 för vikt dvs W x HF -1 x kg kroppsvikt Funktionell muskelstyrka i överkropp och armar bestämdes genom att mäta tiden som försökspersonen kunde hänga med flekterade armar i ett räck bild 2. Greppet om räcket var supinerat (undertag), dvs. handflatan var riktad bakåt och handryggen från bröstet. Försökspersonen instruerades att hänga så pass högt upp att hakan var i linje med räcket. Testet avbröts när försökspersonen inte längre förmådde att hålla den positionen. 3. Funktionell styrka i buk- och höftmuskulaturen mättes genom ett situptest, där försökspersonen ombads att göra maximalt antal sit-ups på 30 sekunder bild 3. Försökspersonens fötter hölls fast mot underlaget av en av testledarna. Händerna hölls vid öronen och armbågarna var riktade framåt. En sit-up godkändes då den inleddes från helt liggande med skuldrorna i underlaget och avslutades med att armbågarna vidrörde knäna. Antalet hela sit-ups antecknades. 28

29 4. Sargent s jump används för att mäta funktionell styrka i benmuskulaturen. Hopphöjden mättes med hjälp av ett måttband som var fäst vid en sele kring midjan och alltså mätte tyngdpunktens vertikala förflyttning bild 4. Måttbandet löpte under en fasttejpad plast profil, där antalet centimeter avlästes före och efter hoppet. Försökspersonen instruerades att hålla armarna fixerade i midjan vid hoppet. Tre försök gavs och höjden noterades i centimeter, med en decimal. 5. Gripstyrka i dominant hand mättes med hjälp av en hand-dynamometer (Cardionics, Bandhagen, Sverige) bild 5. Gripbredden på dynamometern anpassades till försökspersonens hand. Testet genomfördes stående och med bägge händerna utmed sidan med dynamometern således hängande utmed sidan. Försökspersonen uppmanades att krama maximalt hårt om greppet. Tre försök gavs. 7. Rörlighet bestämdes med ett sitand-reach-test. Försökspersonen satt på golvet med raka ben framåt och uppmanades att försöka böja sig maximalt framåt mot fötterna med armarna paralella bild 7. Testledaren kontrollerade med en hand att knäna förblev raka under testet. Endast långsamma rörelser tilläts, dvs inga häftiga stötar eller ryck. På bänken fanns en centimeterskala som hade sin nollpunkt i linje med fötterna. Om försökspersonen inte nådde till 0 dvs. i linje med fötterna - antecknades ett minustecken, följt av antalet cm som saknades till nollpunkten - dvs fotsulorna. Om försökspersonen klarade av att passera nollpunkten med händerna noterades resultatet med positivt tecken. 6. Balansförmågan testades genom ett statiskt balanstest. Försökspersonen balanserade på valfritt ben på en 5 cm bred, stabil metallprofil bild 6. Antalet gånger som försökspersonen behövde kliva upp på metallprofilen för att klara att stå där under 60 sekunders effektiv tid noterades. Testet utfördes med skor. relse 2) har resultaten från fyra tester (cykelergometri, armhängande i räck, sit-ups och hopp) vägts samman. Vid jämförelse 1 jämfördes det sammanslagna resultatet av de fyra testerna, för samtliga flickor respektive pojkar när avsikten var att jämföra prestationsutvecklingen inom könen med stigande ålder. Vid jämförelse 2 jämfördes de fyra testernas sammanvägda resultat från flickor och pojkar i samma ålder. Sammanvägningen gjordes som en normering av z-värden, där varje enskilt testresultat överfördes till en ny, sammanslagen skala med medelvärdet 10 och standardavvikelsen 3. Indexet beräknades därefter som ett medel av de olika testerna. I figur 8 respektive figur 9 redovisas fördelningen av detta sammanlagda poängtal för de tre åldersgrupperna flickor respektive pojkar vid jämförelse 1. Dessa indexkurvor indikerar bara en prestationsförmåga som bara bygger på tre tester på muskelstyrka och ett på maximal cirkulatorisk kapacitet. Man kan inte 29

30 Figur 8. Prestationspoäng för flickor 10-, 13- och 16 år Figur 9. Prestationspoäng för pojkar 10-, 13- och 16 år Figur 10. Prestationspoäng för 10-åriga flickor och pojkar utesluta att med andra typer av tester kan kurvorna ha ett annat utseende. Men ändå kan dessa index användas för diskussioner gällande skillnader i fysisk prestationsförmåga mellan olika åldrar och kön, eftersom eleverna har genomfört exakt samma tester och på ett standardiserat sätt. Bland flickorna (figur 8) har fördelningskurvan mycket lika utseende i alla tre åldersgrupperna medan den bland pojkar (figur 9) har tre olika konfigurationer. Detta kan bero på att tre av fyra tester i stor utsträckning återspeglar olika kvalitéer i muskelstyrkan hos eleverna. Bland flickor ses en mycket liten muskelstyrkeutveckling under puberteten om den normaliseras för kroppsvikt medan den hos pojkar accelereras under samma tidsperiod. Således kommer flickornas kurvor ha relativt lika utseende i de tre åldrarna medan variationen i mognad hos pojkarna leder till att kurvorna får olika utseende. Det framgår tydlig att det bland flickor finns 10-åringar som har bättre poängindex än många av de 13- och 16-åriga flickorna. De tre bästa procenten av flickorna i tredje klass har en prestationspoäng som är bättre än ca tre av fyra sjätteklassare och hälften av niondeklassarna. De tre bästa procenten av pojkar i tredje klass har en prestationspoäng som är bättre än nära sex av tio sjätteklassare, men bara ca två av tio niondeklassare. Överlappningen mellan 13 och 16-åriga flickor är i stort sett total och överlappningen mellan 10- och 16-åriga flickor är ca 50 procent. Motsvarande överlappning mellan 10 och 16-åriga pojkar är betydligt mindre eller ca procent. Skillnader i prestation mellan könen i samma ålder Jämförelse 2 av prestationsförmågan - mätt i de fyra testerna - mellan lika gamla flickor och pojkar redovisas i Figur 10, 11 och 12 för åldersgrupperna 10, 13 respektive 16 år. Som tydligt framgår av figur 10 så är överlappningen mellan 10-åriga pojkar och flickor nästan total och att toppoängen är desamma bland flickor och pojkar. Detta verifierar erfarenheter från bl.a. idrotten, där flickor och pojkar mycket väl kan tävla med och mot varandra individuellt såväl som i lagsporter. Bland 13-åringarna (figur 11) är spridningen stor bland 30

31 pojkarna, vilket kan förklaras av att i denna ålder finns det individer som helt passerat puberteten och har en god muskelstyrka och prestationsförmåga av mognad, samtidigt som det finns individer som ännu inte inträtt i puberteten. Bland 16-åriga flickor och pojkar är skillnaderna i prestationsindexet stora se figur 12. Såväl median som toppoäng är vitt skilda. Det skall påpekas att resultaten visar vidare att spridningen inom för en given ålder inom könen är avsevärt större än skillnaderna mellan dessa. Det tolkar vi som att det finns en grupp barn i dessa åldrar som faktiskt har en god eller mycket god fysisk prestationsförmåga likväl som det finns en ganska stor grupp barn som har en låg fysisk prestationsförmåga. Sammantaget uppvisar resultaten från denna del av Skolprojektet 2001 alltså en mer komplex bild än den gängse. Det är uppenbarligen inte så att alla barn är otränade och svaga, utan att det snarare finns en undergrupp barn i båda könen och alla åldersgrupper som skiljer sig markant negativt från sina kamrater. Om detta beror på enbart låg fysisk aktivitetsgrad eller låg mognadsgrad kan inte avgöras ännu, men det är vår förhoppning att vidare analyser kommer att ge några svar på dessa svåra frågor. Det är emellertid helt klart att dessa barn och ungdomar med låg fysisk prestationsförmåga kan i en framtid komma att utgöra en högriskgrupp ur ett hälsoperspektiv. Flera undersökningar har studerat stabiliteten av fysiska aktivitetsvanor från ungdomstiden till vuxenlivet 2. De visar generellt att fysisk prestationsförmåga uppvisar en högre grad av stabilitet än fysisk aktivitet. Det innebär att de som i ungdomen uppvisar en svag prestationsförmåga kan vara i stor risk att även i vuxen ålder bibehålla denna, om inte insatser görs i ungdomsåren. Sammantaget visar dessa studier på barn och ungdomar år i Skolprojektet 2001 på en stor variation inom kön vad avser resultat från tester på fysisk prestationsförmåga, som är i de flesta åldrar är betydligt större än skillnaderna mellan könen i samma ålder. Det finns en stor grupp som har låg fysisk prestationsförmåga och som med stor sannolikhet kommer att utgöra en riskgrupp för generell ohälsa i vuxen ålder. Det finns all anledning att uppmärksamma denna grupp Insatser för ökad grad av fysisk aktivitet och Figur 11. Prestationspoäng hos 13-åriga flickor och pojkar. Figur 12. Prestationspoäng hos 16-åriga flickor och pojkar. prestationsförmåga måste vara mångfacetterad. I fallet med fysisk aktivitet är det särskilt viktigt att arbeta på flera områden parallellt, eftersom det definieras som all muskelaktivitet som en person utför, oavsett duration, intensitet eller frekvens. Att öka aktiviteten på ett område eller en arena kan i värsta fall vara effektlös, eftersom individen i samma stund minskar aktiviteten kompensatoriskt på ett annat. Dessutom bör ett sådant folkhälsoarbete bedrivas lokalt, för att öka möjligheterna att dra nytta av lokala förhållanden och drivkrafter. En sådan arena, av flera, är givetvis skolan och ämnet Idrott och hälsa, där utbildade lärare motiverar och lär ut fysisk aktivitet för eget bruk i framtiden. Dessutom når man där även de som annars inte väljer att vara aktiva, de som inte vill, kan eller vågar ta del av all den motion, aktivitet och rörelse som erbjuds inom idrottsrörelsen och annorstädes. 1. Handbook for the Eurofit tests of physical fitness.; 1988; Rome. Edigraf Editoriale Grafica. 2. Twisk JW, Kemper HC, van Mechelen W. Tracking of activity and fitness and the relationship with cardiovascular disease risk factors. Med Sci Sports Exerc 2000;32(8):

32 Skolprojektet 2001 Inga barn på bänken! Medicinska aspekter på fysisk aktivitet under skolåren Nästan var sjätte elev (16 %) hade under en period på cirka tre månader råkat ut för en skada eller ett olycksfall under skoltid eller på sin fritid. Av dessa hade varannan skadat samma kroppsdel tidigare. Cirka var femte elev i nian uppgav att de hade haft ont i ryggen under testdagen. I vissa klasser rapporterade var fjärde elev att man hade huvudvärk varje vecka eller oftare. Omkring var tredje elev i årskurs nio uppgav att de kände sig trötta och hängiga varje vecka eller oftare. Gunilla Sundblad Tönu Saartok Per Renström Sektionen för idrottsmedicin, Karolinska Institutet, Stockholm. Att fysisk aktivitet och idrottande, på barns villkor, ger positiva effekter fysiologiskt, medicinskt och även psykologiskt är de flesta forskare överens om. Förutom att den fysiska kapaciteten stärks så förbättras balans, koordination och motoriska färdigheter. Under positiva träningsförhållanden lär sig barn också laganda, självdisciplin och utvecklar sin självkänsla och självuppfattning (Schenk 1999, Sullivan & Anderson 2000). Tyvärr inträffar det ibland olyckor under aktiviteterna. Barn löper större risk att drabbas av idrottsskador än vuxna bl.a. på grund av ännu outvecklad koordination, längre reaktionstid, lägre grad av mognad i riskbedömning och mindre noggrannhet ( Ray & Wiese-Bjornstal 1999). Skademönstret förändras också under uppväxtåren då barnen exponeras för olika/nya risker. De äldre barnens ökade kroppsmassa och kraft påverkar också skademönstret framförallt vid kollisioner då t.ex. en 70 kg pojke krockar med en jämngammal kamrat på 40 kg (Åstrand 1997, Sullivan & Andersson 2000). Den fysiska mognaden, den biologiska åldern är, i detta sammanhang, viktigare än den kronologiska. Vid tillväxtspurten, i början av tonåren, förlorar barn ofta styrka, smidighet, koordination och uthållighet (Åstrand 1997, Hawkins 2001), vilket kan leda till ökad risk för skador. Skelettet är den känsligaste vävnaden för skador hos växande barn och ungdomar. Hållfastheten hos senor, ledband och muskler är större än hållfastheten i skelettet. Avslitningsfrakturer sitter därför oftast i tillväxtzonerna (Peterson & Renström 1983). Under 1999 sökte ungdomar (13-19 år) vård för skador uppkomna under idrottsaktivitet i skola eller på sin fritid i Sverige. Av den totala mängden skador hade över hälften inträffat under idrotts- och fritidsaktivitet (Dagens Medicin ). Andra skador barn och ungdom kan drabbas av, framförallt i perioder av kraftig tillväxt, (Bar-Or 1996, Peterson & Renström 1983), är långsamt insättande kroniska överbelastningsskador, genom upprepade mikrotrauman (O Neill & Micheli 1988, Mc Latchie et al. 1999). Exempel på dessa skador är stressfrakturer, bursiter (slemsäcksinflammationer), osteokondriter ( avlossning av ledbrosk), smärttillstånd från sen- och muskelfästen etc. Dessa former av skador har ökat markant under senare år p.g.a. det ökade antalet unga, som tidigt specialiserar sig (Hawkins 2001). Även anatomiska felställningar i de nedre extremiteterna kan leda till överbelastningsskador (Lysens et al. 1989) Watson fann i sin studie (1988) 32

33 att unga med någon form av anatomisk felställning också oftare drabbades av akuta skador. Liknande resultat fick Taimela et al. (1990) och Stanitski (1989). Varje sport, aktivitet och även individ har sin egen unika skadeprofil med specifika riskfaktorer. Resultat från studier på vuxna kan inte alltid föras över och förklara skador hos barn och ungdom eftersom det finns både anatomiska och biomekaniska skillnader. Lika lite som vuxnas träningsmodeller och trender kan tillämpas onyanserat på våra yngsta idrottare. En viktig del i preventionsarbetet för att minimera skador hos barn och ungdom är kun- skap om var, när och hur de skadar sig. Kunskap som också gör det möjligt att utveckla en säkrare träningsmetodik och andra skadebyggande åtgärder för våra elever. Syftet med den idrottsmedicinska delen av studien var därför att: 1. beskriva elevernas upplevda medicinska hälsotillstånd. 2. identifiera hur stor del av de olyckor/skador som barn drabbas av under skolåren inträffar i samband med idrottsaktivitet under skoltid, fritid, organiserad idrottsträning och/eller tävling. 3. beskriva skademönstret hos båda könen i olika åldersgrupper ( 9, 12 och 15 år ). 4. studera olika potentiella riskfaktorers ( ledlaxitet, bentäthet, BMI, anatomiska felställningar etc.) korrelation med fysisk aktivitet och skador. (Angående ledlaxitet se Anna Janssons artikel i denna tidskrift. De övriga riskfaktorerna är under bearbetning). Material och metod Eleverna som deltog kom från årskurs 3, 6 och 9 ( 9, 12 och 15 år) från slumpmässigt utvalda skolor runt om i Sverige, vilket tidigare beskrivits av Lars-Magnus Engström i denna tidskrift. Den idrottsmedicinska undersökningsdelen bestod av fyra delar: 1) Ett medicinskt frågeformulär 2) Ledlaxitetsundersökning 3) Bentäthetsmätning 4) Mätning av anatomiska felställningar. Ett stationssystem upprättades med de idrottsmedicinska och de fysiologiska testerna. Under ca. en timmes tid cirkulerade eleverna runt mellan de olika delarna. Medicinskt frågeformulär Eleverna fick anonymt besvara en enkät. De inledande frågorna i formuläret var av medicinsk karaktär med frågor om allergi, astma, diabetes, tidigare sjukdomshistoria, operationer, skador, medicinering etc. Eleverna tillfrågades om deras ev. medicinska problem upplevdes som hinder för att kunna delta i skolans idrottsundervisning eller i idrott på sin fritid. Därefter följde frågor av karaktären upplevd hälsa: Ont i magen, huvudet, problem med att sova, värk i kroppen, känsla av nedstämdhet, ensamhet och trötthet. Den tredje delen berörde skador. Om eleven sedan terminen startade ( en retrospektiv period på veckor) hade skadat sig i skolan eller på sin fritid efterfrågades en beskrivning av skadorna. Till sist tillfrågades eleverna om kostvanor samt frågor om alkohol, tobak, narkotika och doping, vilket kommer att redovisas vid ett senare tillfälle. I denna rapport kommer delar av resultaten från enkäten att redovisas. Resultat Medicinsk bakgrundsdel Vår intention har ej varit att kartlägga 33

34 direkt förekomst av sjukdomar utan mer försökt kartlägga om sjukdomar eller handikapp ev. upplevs som hinder för fysisk aktivitet. Allergi och astma. Två till tre elever av tio uppgav att de hade allergier och färre än var tionde astma. Det förelåg relativt små skillnader mellan könen och åldersgrupperna men däremot visade det sig vara stora regionala skillnader. Som lägst var antalet allergiska elever i en klass 6 % (n=18 från skolan) och som högst 46 % (n=28 från skolan). Majoriteten av eleverna upplevde inte allergin som ett hinder för att delta i skolgymnastiken. Bland elever med astma så fann framförallt flickorna att detta kunde vara ett hinder ibland. (se figur 1) Diabetes, andra kroniska eller långvariga sjukdomar och handikapp I vår studie återfanns nio elever med diabetes. En flicka från åk.3 samt 8 pojkar relativt jämt fördelade på de tre årskurserna. Endast en elev av dessa fann sin sjukdom ibland som ett hinder i skolidrotten men ej på fritiden. De övriga fann inget hinder i något av alternativen. Cirka 5 % av flickorna och 4 % av pojkarna uppgav att de hade något handikapp eller långvarig sjukdom. För hälften (52 %) av dessa pojkar innebar detta inget hinder för idrottande. Motsvarande siffra för flickorna var 34 %. Inom denna svarskategori noterades sjukdomar som epilepsi, reumatism, cystisk fibros, CP- skada, autism, kroniska hudsjukdomar (t.ex. psoriasis), samt rygg- och knäbesvär etc. Syn och hörsel Fler flickor (26 %) än pojkar (15 %) hade ett synfel som korrigerades av glasögon eller linser. Nästan varannan av dessa skolelever (54 % av flickorna, 48 % av pojkarna ) uppgav dock att de ej använde glasögon eller linser vid idrottandet. På frågan om de hade nedsatt hörsel svarade 4 % av flickorna och 6 % av pojkarna att så var fallet. Framförallt elever från musikklasser uppgav problem med hörsel och tinnitus. Medicinering Eleverna tillfrågades om de regelbundet (varje dag) åt någon medicin, vilken sort och/eller mot vad. Även periodvis medicinering efterfrågades. Av flickorna angav 8 % och bland pojkarna Figur 1. Majoriteten av eleverna upplevde inte allergin som ett hinder för att delta i skolgymnastiken. Figur 2. Jämförelser mellan en fysisk aktiv och en fysisk inaktiv 6:a. 6 % att de regelbundet åt någon medicin. Periodvis intag angavs av 11 % av flickorna och 8 % av pojkarna. Under årets tre första månader hade 17 % av flickorna och 13 % av pojkarna ätit penicillin. Tidigare operationer och frakturer Var femte flicka (21 %) och nästan var tredje (31 %) pojke hade någon gång under sitt liv blivit opererad. Framförallt hade operationer förekommit i öron-, näsa-, halsregionen ( t.ex. polyper, mandlar, snitt av tungband, rör i öron) Pojkarnas högre procentsats kan också förklaras med operationer av bland annat testiklar och pungbråck. Eleverna tillfrågades även om de någon gång hade varit gipsade. Tanken var att få en bild av hur pass vanligt det är att man under sin uppväxt varit med om en traumatisk olycka, som lett till en fraktur. Av pojkarna svarade 20 % och av flickorna14 % att de varit gipsade. En del av eleverna hade haft upprepade skador. Upplevd hälsa Som ett mått på elevernas subjektiva hälsotillstånd tillfrågades de om följande hälsofaktorer : Ont i huvudet, ont i magen, problem med att sova, ont i kroppen utan känd skada eller sjukdom samt om de kände sig trötta och hängiga, resp. ensamma och ledsna. Svarsalternativen följde en femgradig skala: (1) Aldrig eller nästan aldrig (2) Då och då (3) Ofta (varje vecka) (4) Mycket ofta (5) Alltid. Dubbelt så många flickor (17 %) än pojkar (8 %) uppgav att de hade återkommande huvudvärk varje vecka. 34

35 Ledlaxitetsundersökning Preliminära analyser visar en stor variation mellan skolorna beträffande dessa problem. Det finns klasser där ingen har svarat alt.3, 4 eller 5 och andra klasser där en fjärdedel uppgav huvudvärk varje vecka eller oftare. Trötta och hängiga kände sig framförallt de äldsta eleverna. Nästan en tredjedel (32 %) av flickorna och ca. var fjärde pojke (27 %) i åk. 9 uppgav att de kände sig trötta och hängiga varje vecka eller oftare. Även här förelåg det stora skillnader mellan klasserna. I en av de fysiskt mest aktiva 6:e klasserna käde sig 56% aldrig eller nästan aldrig trötta och hängiga jämfört med 4% i en fysiskt inaktiv 6:a. (Se fig 2) Över 90% av eleverna kände sig sällan eller aldrig ledsna och ensamma eller hade ont i magen. Eleverna fick med ett kryss eller flera markera på en tecknad figur (se fig 3) om de hade eller hade haft ont i kroppen, utan att ha skadat sig, sedan terminen startade. Därefter tillfrågades de om hur länge besvären varat samt om de ändrat något i sina träningsrutiner. Över hälften (63 %) svarade att de aldrig hade ont i kroppen. Nästan var tionde elev (9 %) uppgav dock att de ofta eller alltid hade värk. Flickorna hade framförallt besvär från ryggen och de angav även oftare problem i axel/arm regionen än pojkarna. Pojkarna angav förhållandevis mer besvär från knäleden. Sista frågan i denna del av enkäten var: Har du eller har du haft ont i ryggen idag? Eleverna fick även med ett kryss markera på en tecknad figur var de kände av sina besvär. Framförallt elever ur årskurs 9 (24 % av flickorna resp.21 % av pojkarna) hade känt av besvär från ryggen under testdagen. Det var två till tre gånger vanligare än hos eleverna i åk. 3 och 6. (7 % (F) 6% Figur 3. Eleverna fick med ett kryss eller flera markera på denna gubbe om de hade eller hade haft ont i kroppen sedan terminen startade. Därefter tillfrågades de om hur länge besvären varat samt om de ändrat sina träningsrutiner. Figur 4. Eleverna fick även svara på frågan om de har eller hade haft ont i ryggen under testdagen. (P) i åk. 3 och 10 % (F) 8% (P) i åk. 6. (se fig 4) Skador under skolåren Av samtliga elever som svarat på den idrottsmedicinska enkäten hade 299 elever (16%) råkat ut för en olycka/ skada under skoltid eller sin fritid sen vårterminen startade fram till testtillfället. Eleverna erinrade sig cirka tre månader bakåt i tiden. (jan/feb/mars 2001) En skada definierades som en extern traumatisk händelse, vilken föranledde att aktivitet måste avbrytas och att skadan krävde ett medicinskt omhändertagande av lärare/skolsyster/ annan vuxen/tränare och/eller läkare inkl. tandläkare. Andelen skadade flickor (17%) var något högre än pojkar (15%) och relativt jämt fördelade på de olika årskurserna. Lokalisation? Den vanligaste skadelokalisationen var de nedre extremiteterna (53 %) följt av de övre med 30 %. De yngre eleverna angav en större andel skador inom huvud/hals/nack regionen samt tandskador än de äldre. Hälften av eleverna (50 %) hade skadat samma kroppsdel tidigare i livet. Stukning/ Vrickning/Sträckning var den vanligaste dokumenterade skademekanismen (54 %), fr.a. bland eleverna i årskurs 6 och 9. Elever ur årskurs 3 och 6 rapporterade förhållandevis 35

36 Figur 5. Stukning/sträckning var den vanligast dokumenterade skadan med 54%. Annat är framförallt ansiktstrauman, som bla. utslagna tänder. I denna svarskategori finns även ospecifierade diagnoser. Figur 6. Om vi tittar närmare på idrottslektionerna så ser vi att det främst är under bollspel som flickorna skadat sig och pojkarna under redskapsgymnastik samt övrigt, vilket var skridsko- och skidaktiviteter. Mätning av anatomiska felställningar. fler skador inom kategorierna sår och blåmärken/utgjutningar. (se fig 5) Tidpunkt? På frågan när eleverna hade fått sin skada svarade nästan dubbelt så många flickor (n=50) än pojkar (n=27) att de hade skadat sig under en idrottslektion. (se fig 6) De yngsta eleverna (åk 3) skadade sig framförallt under lek och spring på fritiden. (se fig 7) Även många av eleverna i åk.6 och 9 hade skadat sig vid ren lek, därefter i bollspel, hockey, snowboard och vid andra vinteraktiviteter. Skadepanoramat speglar tydligt försöksperioden (jan/feb/mars) med många inomhussporter och vinteridrotter representerade. Endast enstaka elever hade råkat ut för en olycka under resa till eller från skolan. Majoriteten (37 %) av skadorna som drabbade pojkarna i årskurs 9 inträffade under organiserad idrottsträning och tävling. Vid tävlingar skadades även framförallt pojkar i åk 6. I fotboll 36 skadades 23 elever, hockey 9, basket och handboll 6. Femton olika idrotter fanns representerade. Mekanism? Över hälften (54 %) av fallen hade orsakats av icke-kontakt händelser såsom egna fall eller vridrörelser. Kollisioner samt slag av föremål representerade 15 % vardera. Övriga skador orsakades av t.ex. fasta redskap, bråk, transport och djur (häst och hund). Efter sin skada kunde mer än två av tre elever (70 %) delta i skolidrotten inom en vecka. Det var ingen större skillnad mellan de olika årskurserna. En fjärdedel (26 %) hade fått en medelsvår skada, dvs. de kunde återgå till idrott inom en månad. Åtta elever uppgav att skadan, eller i några fall upprepade skador, hade lett till att de slutat idrotta på sin fritid. Slutord Skador bland barn och ungdom, upp- Bentäthetsmätning med DEXA. komna vid idrottsaktivitet i skola eller under fritid, är ej helt ovanliga. Att, som i denna undersökning, retrospektivt fråga eleverna om sina skador innebär alltid en viss form av osäkerhet. Incidenter kan förstoras, förminskas eller förträngas. Subjektiv bedömning av smärta och skada skiljer sig också avsevärt från person till person och även hos samma individ beroende på

37 Risken att skada sig måste dock ses i relation till den exponeringstid varje idrottande barn har. Risken att utföra en aktivitet och att vara aktiv måste också vägas mot risken att förbli inaktiv. De inaktiva elevernas högre frekvens av trötthet, ryggbesvär och även i många fall skador kanske är ett större hot mot våra barns hälsa i framtiden. Denna deskriptiva rapport kommer att kompletteras med jämförande analyser av övriga undersökningsresultat från denna tvärvetenskapliga studie av svenska skolbarn. En djupare diskussion av resultaten blir då möjlig. gunilla.sundblad@telia.com Figur 7a. De yngsta eleverna skadade sig framförallt under lek och spring på fritiden. Figur 7b. Figur 7c. omständigheterna. En skada i en idrott handikappar kanske inte deltagande eller träning i en annan. I studier om skador på barn går man oftast in och studerar journaler från akutmottagningar och andra vårdinrättningar (Tursz & Crost 1986, Sahlin 1990, Brudvik 2000). Resultaten från dessa studier visar vanligtvis de akuta traumatiska skadorna och mer sällan lättare skador (utgjutningar, sårskador och stukningar) samt överbelastningsskador. Eleverna i denna studie har redovisat en del av de skador som återfinns under det s.k. tip of the iceberg. Skador som många gånger kan leda till en ny förvärrad skada med påföljande frånvaro från skola och fysisk aktivitet. Dessa skador orsakar inte bara barnen onödigt lidande med risk för framtida men utan medför även ekonomiska konsekvenser för samhället. Enligt Van Mechelen (1997) är det viktigt med forskning även på dessa lindrigare skador Referenser: Bar-Or O. The Child and Adolescent Athlete., The Encyklopaedia of Sports Medicine, Brudvik C. Injury 2000 Dec; 31(10): Hawkins D., Metheny J. Overuse injuries in youth sports: biomechanical considerations, Medicine & Science in Sports & Exercise 2001;3: McLatchie G., Harries M., King J., Williams C., ABC of Sports Medicine, 1995 (1999). Lysens R. J. mfl. The accident-prone and overuse-prone profiles of the young athlete. Am J Sports Med 1989;17: O Neill D.B. and Micheli L.J. Overuse Injuries in The Young Athlete. Clinics in Sports Medicine, 1988; 7(3): Peterson L. Renström P. Skador inom idrotten, Folksam, RF, Tidens förlag, Ray R., Wiese-Bjornstal D.M.,Counseling in Sports Medicine, Human Kinetics, Sahlin Y. Sports accidents in childhood. Br J Sports Med 1990; 24: Schenck R.C. (Ed.) Athletic Training and Sports Medicine. American Academy of Orthopaedic Surgeons Stanitski CL. Common injuries in preadolescent and adolescent children, Recommendations for intervention. Sports Med. 1989; 7 (1): Sullivan J.A. Anderson S.J. Care of the Young Athlete. American Academy of Orthopedic Surgeons, American Academy of Pediatrics, Turz A., Crost M., Sports related injuries in children. A study of their characteristics, frequency and severity, with comparison to other types of accidental injuries. Am J Sports Med 1986; 14: Van Mechelen W. Etiology and Prevention of Sports Injuries in Youth. Exercise and Fitness Benefits and Risks, Children and Exercise XVIII, 1997 Watson A. W. S. Sports injuries during one academic year in 6799 Irish school children. The American Journal of Sports Medicine, American Orthopaedic Society for Sports Medicine. 1984; 12 (1): Åstrand P-O, The future of Pediatric Exercise Physiology, Exercise and Fitness Benefits and Risks, Children and Exercise XVIII, 1997 Dagens Medicin 20 juni 2000, Nr.25-32, Idrott orsakar mer än varannan tonårsskada. 37

38 Skolprojektet 2001 Skuldrans stabilitet - en balansakt! Generell överrörlighet, samt ledlaxitet och rörlighet i skuldran förändras i takt med stigande ålder hos skolbarn. Förändringarna är olika hos pojkar respektive flickor. Man bör ta hänsyn till dessa biologiska förändringar vid smärt- och skadeproblem i skuldran. Figur 1. Från Warner JP, Caborn DNM, Overview of shoulder instability. Crit Rev Phys Rehabil Med 1992;4: Anna Jansson Tönu Saartok Per Renström Sektionen för Idrottsmedicin, Karolinska Institutet, Stockholm. Bakgrund Skuldergördeln består av fyra leder (acromioklavikularleden, sternoklavikularleden, glenohumeralleden samt thoracoskapularleden). Axelleden (glenohumeralleden) där de stora rörelserna sker, utgörs bland annat av en grund ledpanna vilket ger litet stöd för ledhuvudet. De strukturer som svarar för stabiliteten är ledkapseln med innehållande ligament, labrum och rotatorkuffens muskler. Denna uppbyggnad tillåter en stor rörlighet i leden, men ökar också risken för ökad grad av laxitet. De centrala begrepp som används inom forskning kring skulderleden är viktiga att klargöra. Ledlaxitet beskriver det faktiska ledspelet utan kombinerad smärtbild under en passiv rörelse [1]. Ledlaxitet i skulderleden föreligger hos alla individer av olika grad och torde kunna påverkas av faktorer såsom bl.a. ålder och kön. Denna term kan vidare delas in i främre-, bakresamt nedre laxitet. Instabilitet är ytterligare ett begrepp som beskriver patientens subjektiva upplevelse. Denna term förutsätter ett ökat ledspel i kombination med smärta under en aktiv rörelse [1]. Även detta begrepp kan delas in i främre-, bakre- samt nedre instabilitet. Flerriktad laxitet/instabilitet är ytterligare ett begrepp som förutsätter en nedåt riktad laxitet/instabilitet i kombination med ytterligare en riktning (främre, bakre) [2]. Aktiva inom idrotter såsom t.ex. tennis, volleyboll och simning är beroende av ökad rörlighet i skulderleden, då en god teknik kräver detta. Skulderproblem inom denna typ av idrott är relativt vanligt förekommande [13]. Flerriktad ledlaxitet anses vanligt förekommande inom idrotter såsom simning och gymnastik. Hos yngre anses t.ex. en inklämningssmärta i skulderleden nästan alltid vara sekundär till en underliggande instabilitet. Denna typ av skada är av så kallad överbelastningskaraktär och en bakomliggande orsak tros vara repetitiv belastning ovan axelhöjd. Oavsett skadeform är det viktigt att identifiera skademönster och eventuella riskfaktorer inom respektive idrott. Skademönstret är ofta relaterat till de specifika krav som den enskilda idrotten kräver och risken för skada har visats vara starkt relaterad till träning- och tävlingsintensitet [15, 16] På samma sätt som ålder, kön och idrott torde kunna påverka ledlaxiteten i skuldran finns uppfattningen att detsamma gäller skuldrans rörelseomfång. Variationerna är stora men de flesta studier tyder på att kvinnor är 38

39 Tabell 1: Beskrivning av gruppindelning för pojkar och flickor samt medelålder (M). Pojkar 322 Flickor 261 Pojkar 338 Flickor 336 Pojkar 290 Flickor 296 Total 1843 Antal Åk Ålder (M) ett krav inom idrotter såsom balett, akrobatik och gymnastik [8]. Dock finns data på just balettdansöser som visar att p.g.a. av den ökade skaderisken anses det inte vara någon fördel att vara överrörlig [11]. Inom musikvärlden (violin, flöjt, piano) har även studier bedrivits kring överrörlighet och man har funnit en minskad smärta hos de individer med ökad rörlighet [12]. Den växande individen utgör i detta sammanhang en intressant målgrupp i sökande efter bakomliggande orsaker till besvär i skulderleden med målet att förebygga skador. Frågetecken kvarstår kring normalförloppet vad gäller skulderledens laxitetsutveckling samt eventuella faktorer med positiv respektive negativ effekt på denna utveckling. Kan man som barn överträna sig till en sjukligt rörlig led? Axelskador är ofta relaterade till de specifika krav som varje idrottsgren kräver. Tränings- och tävlingsintensiteten påverkar. Foto Artur Forsberg mer rörliga jämfört med män och att en successiv minskning sker med ökad ålder [3, 4]. De normalvärden som finns framtagna hos en vuxen population bör dock inte översättas till barns förväntade rörlighet och ledlaxitet. Det är viktigt ur många synvinklar att ha en referens för normal rörlighet hos barn kontra vuxna samt hos det kvinnliga respektive manliga könet. Hittills har de begrepp som beskrivit gjorts gällande för en specifik led. För att få en mer övergripande bild över en persons rörlighet används begreppet generell överrörlighet. Kirk et al konstaterade att detta tillstånd kunde förekomma utan någon bakomliggande sjukdom såsom exempelvis reumatism [5]. Denna grupp överrörliga människor representerar ytterlighet av normal variation av ledrörlighet [6]. Ett utvärderingsinstrument för att utvärdera töjbarheten i bindväven vid misstanke om generell överrörlighet utformades i mitten på 60-talet [7]. Metoden modifierades senare av Beighton och är idag ett mycket använt instrument inom exempelvis forskning kring barnsjukdomar. Man har där funnit ett möjligt samband mellan ryggbesvär hos barn och överrörlighet [8]. Ett annat område där det bedrivs forskning kring är överrörlighet och eventuellt samband med tidig artros. Dock är sambandet ej klarlagt, men fler och fler studier tyder på att något slags samband föreligger [9, 10]. Generell överrörlighet är vanligt förekommande inom exempelvis gymnastik [14]. Det finns även belägg för att överrörlighet kan rent av vara Syfte: Studien syftade till att samla in normaldata avseende ledlaxitet och rörelseomfång i skulderleden samt generell ledlaxitet hos växande individer. Material och metod: Ett totalantal av 1843 skolbarn deltog vid denna delstudie som ingick i den idrottsmedicinska delen av den flervetenskapliga studien med namnet Skolprojektet Barnen delades in sex grupper med kön och ålder åtskiljda och resultatet kommer att redovisas efter grupptillhörigheten beskriven i tabell 1. Metodbeskrivning: 1.1. Främre och bakre draglådetest samt sulcus test användes för att bedöma grad av ledlaxitet i skuldran. Försökspersonen satt vid samliga tre tester med armen hängandes avslappnat utmed sida. Överarmens ledhuvud pressades i turordning i riktning framåt, bakåt samt nedåt. Vid främre och bakre riktning bedömdes grad av ledlaxitet efter ett fyrgradigt system med ytterligheterna 39

40 Figur 2: Främre -, bakre draglåda samt sulcus test. Fotograf: Kiyomi, KS. normalt ledspel respektive dislokation [13]. Vid sulcus test d.v.s. dragning av armen nedåt varvid en fördjupning sk. sulcus kan ses proximalt. Denna fördjupning mellan akromion och överarmens ledhuvud bedöms i centimeter med ett tregradigt system [2]. (Figur 2). En undersökare genomförde samtliga mätningar. Figur 3. Utvärdering av rotation i skulderleden med Myrinmätare. Fotograf: Per Renström, KI. 1.2 Rörelseomfång med avseende på utåt- och inåtrotation bedömdes med en goniometer i form av en s.k. Myrinmätare som fästes med kardborrband strax ovan försökspersonens handled. Försökspersonen låg på rygg med axelleden i 90 abduktion samt 90 flexion i armbågsleden. Försökspersonen informerades därefter att slappna av och låta armen falla bakåt respektive framåt samtidigt som undersökaren guidade armen tills dess medrörelse i bålen blev påvisbar. Maximal rotation uppmättes och mätningen upprepades därefter på motsatt sida. (Figur 3) 1.3 Generell överrörlighet enligt Beighton användes för att utvärdera förmågan till att passivt utföra följande fem ledprovokationer; flexion av tummen till underarmen, dorsalflexion av lillfingerled (>90º), hyperextension av armbågsled (>10º), hyperextension av knäled (>10º) samt bålflexion med extenderad knäled och samtidig kontakt av handflator mot golv [3]. (Figur 4). Ett poäng gavs för varje korrekt utförd test med nio som maxpoäng d.v.s. en poäng för höger respektive vänster samt en poäng för rygg. Resultat: Draglåda och sulcus: Pojkar och flickor uppvisade skilda resultat vad gäller grad av främre ledlaxitet (draglåda). Störst skillnad var påvisbar mellan könen i 15-års ålder (Figur 5). Figur 4: Generell överrörlighet enligt Beighton [3] Fotograf: Kiyomi, KS. Pojkarna minskade i grad av främre ledlaxitet med stigande ålder i motsats till flickorna som visade på en ökande ledlaxitet. Resultatet av den bakre ledlaxiteten uppvisade ett annat mönster än det beskrivet för den främre ledlaxiteten. Både pojkar och flickor uppvisade en minskad bakre ledlaxitet fram till 12 års ålder. Därefter ökade flickor medan pojkarna uppvisade en minskad grad av ledlaxitet. Den nedre laxiteten, dvs. sulcus test, visade på en ökad laxitet hos båda könen med stigande ålder. Rotation: Det förelåg skillnad med avseende på utåtrotation i skulderleden mellan kön och ålder. Störst skillnad förelåg mellan 40

41 Figur 5. Medelvärde avseende främre draglåda hos pojkar respektive flickor. Höger och vänster skuldra är adderade till en total summa. könen i 12 års åldern där flickor uppvisade ett större rörelseomfång jämfört med pojkar. Pojkarna minskade i grad av utåtrotation med ca 12 grader från nio till 15 års ålder. Flickorna förlorade, under samma tidsram, enbart sex grader. Resultatet av inåtrotationen visade att störst skillnad mellan könen förelåg vid 12 års ålder, men enbart en marginell skillnad kunde påvisas med stigande ålder. Generell ledlaxitet: Pojkar och flickor skiljde sig åt i grad av generell ledlaxitet i enlighet med resultatet av den främre ledlaxiteten. Pojkarna uppvisade en minskad generell ledlaxitet med stigande ålder i motsats flickorna som ökade med stigande ålder. Diskussion: En viktig uppgift som idrottsmedicinare har är att göra idrottandet så tryggt och säkert som möjligt för barn och ungdomar. Vad som framförallt behövs är fördjupad kunskap kring riskfaktorer för skador inom idrotter. Människan är utrustad med olika biologiska förutsättningar för fysisk aktivitet och det behövs mer kunskap kring betydelsen av just dessa förutsättningar vid idrottande. Denna studie är ett försök till att ta fram sådan information kring skulderledens strukturer. Resultatet av föreliggande studie visar på skillnader mellan pojkar och flickor med avseende på generell ledlaxitet, laxitet samt rörelseomfång i skulderleden. Flickor tendera generellt till att bli mjukare i lederna med stigande ålder. Detta fenomen kan eventuellt förklaras av de hormonella förändringar som flickor genomgår i puberteten. Vissa idrotter förutsätter en ökad rörlighet för att kunna optimera tekniken och då kan denna utveckling vara positiv. Men det kan även innebära besvär av samma anledning. Gränsen mellan laxitet och instabilitet är inte alltid så skarp och frågan är vad som kan göras för att denna gräns ej ska passeras. Pojkar uppvisade ett skiljt förhållande i många parametrar jämfört med flickor. Betydelsen av en successivt minskad rörlighet är osäker men eventuellt kan även detta vara en riskfaktor för uppkomst av skador. Kön och ålder är alltså av betydelse för bl.a. rörligheten i skuldran och därmed bör hänsyn tas till biologiska variationer vid bedömning och behandling av skador i skuldran. Det är viktigt att kunna erbjuda ett barn eller ungdom som drabbats av en skada ett snabbt, professionellt omhändertagande. Det är lika viktigt att förebygga att skador inträffar och för att realisera detta behövs ökad kunskap som kan delas med tränare och föräldrar. anna.jansson@kirurgi.ki.se Referenser: 1. Noyes, F.R., E.S. Grood, and P.A. Torzilli, Current concept review. The definitions of terms of motion and position of the knee and injuries of the ligaments. J Bone Joint Surg, A: p Neer, C.S.I. and C.R. Foster, Inferior capsular shift for involuntary inferior and multidirectional instability of the shoulder. J Bone Joint Surg, A: p Beighton, P.H., L. Solomon, and L. Soskolne, Articular mobility in an African population. Annals of the rheumatic diseases, : p Decoster, L.C., et al., Prevalence and features of joint hypermobility among adolescent athletes. Arch pediatr adolesc med, (Oct): p Kirk, J.H., B. Ansell, and E.G.L. Bywaters, The hypermobility syndrome. Musculoskeletal complaints associated with generalized joint hypermobility. Ann Rheum Dis, : p Wood, P., Is hypermobility a discrete entity? Proc R Soc Med, : p Carter, C. and J. Wilkinson, Persistent joint laxity and congenital dislocation of the hip. J Bone Joint Surg, B: p Grahame, R., Joint hypermobility and genetic collagen disorders: are they related? Arch Dis Child, : p Grahame, R., H.A. Bird, and A. Child, The British society for rheumatology special interest group on heritable disorders of connective tissue criteria for the benign joint hypermobility syndrome. The revised (Brighton 1998) criteria for the diagnosis of the BJHS. J Rheumatology, : p Bird, H.A., C.R. Tribe, and P.A. Bacon, Joint hypermobility leading to osteoarthrosis and chondrocalcinosis. Ann Rheum Dis, : p Klemp, P., J.E. Stevens, and S. Isaacs, A hypermobility study in ballet dancers. J Rheumatology, : p Larsson, L.-G., J. Baum, and G.S. Mudholkar, Hypermobility: features and differential incidence between the sexes. Arthritis Rheum, : p McMaster, W.C., A. Roberts, and T. Stoddard, A correlation between shoulder laxity and interfering pain in competitive swimmers. Am J Sports Med, (1): p Tanchev, P.I., et al., Scoliosis in rhythmic gymnasts. Spine, (11): p Kennedy, J.C., R. Hawkins, and W.B. Krissoff, Orthopaedic manifestations of swimming. Am J Sports Med, (6): p McMaster, W.C. and J. Troup, A survey of interfering shoulder pain in United States competitive swimmers. Am J Sports Med, (1): p

42 Droppar som urholka stenen Debatten om skolans idrottsundervisning har hettat till. Den har förvisso varit aktuell i många år, men då har det mest varit idrottslärare och forskare, som försökt få politiker att vakna. Men så i januari i fjol slog socialministern Lars Engqvist i en DN-debatt artikel fast att en otränad är ineffektiv i jobbet och menade att en viktig preventiv faktor skulle vara en ökad fysisk aktivitet i skola och på fritid. Förre folkpartiordföranden Bengt Westerberg oroades (DN debatt juli 2002) av att främst många flickor inte deltar i gymnastiken. Och nu har även undervisningsministern Thomas Östros uppenbarligen ändrat uppfattning med hänvisning till att RF föreslagit att det bör finnas 30 minuters rörelse varje dag i skolan. Björn Ekblom Professor i fysiologi vid Idrottshögskolan och Karolinska Institutet. Men vilken trovärdighet har en omvändelse under galgen, några veckor före valet - dessutom efter en mediakampanj? Det ser naturligtvis bra ut att en ledande politiker tänker om - alltför ofta har man kritiserat motsatsen. Men när Östros motiverar sin omsvängning med att Riksidrottsförbundet lagt fram ett förslag och tar det som sitt blir åtminstone jag lite tveksam. Det har allt för många svagheter. Eftersom förslaget inte kommer från departementet är det dåligt politiskt förankrat och - med all respekt för Riksidrottsförbundet - inte genomarbetat. Därför känns förslaget som ett sätt att desarmera en viktig fråga - inte helt ovanligt i valtider. Därmed har förslaget blivit ytligt och utan trovärdighet. Den rektor som inte vill följa uppmaningen kan utan risk helt bortse från förslaget. Några bindande krav finns inte. Den som trots allt försöker följa uppmaningen kan frankt räkna in raster eller korridortransport till annat klassrum som "rörelse" och därmed tillfredställa Östros förhoppning om ökad fysisk aktivitet. Och hur är det tänkt? Personer som skall arbeta på dagis, i förskola och grundskola blir ju grundligt kollade bl.a. i pedofilregister. Här skall plötsligt stora mängder människor från idrottsföreningar och andra organisationer in i skolan och ha undervisning. Hur går det ihop? Skolans idrottsundervisning är ett bildningsämne. Den har en teoretisk del som är väl så viktig som den praktiska. Att få in grundutbildning i näringslära, hälsa och kroppsfunktioner kräver schemalagd tid. Skall idrottsföreningars representanter göra det? Med förslaget har Östros nedvärderat en hel utbildning - studenter som läst i två eller tre år på akademisk nivå kan enligt utbildningsministern (!!) ersättas med en entusiastisk 17-årig fotbollstränare. Vad är nästa steg? Ersätta bristen på sjukgymnaster och läkare med??? Här bara ett exempel på ytligheten och den låga trovärdigheten i förslaget. Dessvärre vet vi att redan idag undervisas en mycket stor del av grundskolans elever av icke-utbildade lärare i ämnet. Att utöka den skaran ytterligare gör saken bara värre. Allt sämre fysisk prestationsförmåga och ökad ohälsa bland dagens elever i grund- och gymnasieskola skall främst motarbetas med att höja ämnets status, anslå fler timmar på schemat, genomföra ett antal obligatoriska friluftsdagar varje läsår samt ha utbildade lärare på alla stadier. Att ge idrottsklubbar chansen att komma in i skolan och öka mängden "rörelse" i olika skolämnen löser inte den grundläggande problematiken. 42

43 Jag har ett förslag: För min del får gärna den teoretiska men inte praktiska delen av idrottsämnet bli ett kärnämne med betyg mm. Skulle det inte ge ämnet status och uppmärksamhet och ligga som grund för livslångt lärande? Många har sagt - i brist på andra argument - att det inte finns plats för mer idrott på schemat. Om nu barns och ungdomars nuvarande och framtida hälsa är betydelsefull - vilket alla instämmer i - är då inte politikernas uppgift att i sista hand att lösa schemafrågan, kommunaliseringen till trots? För det är just det som politiker säger sig vilja göra - att organisera, styra och leda oss andra för allas bästa. Då kan man inte krypa undan när det hettar till. Det är därför som uppropet från CIF:s konferens på Idrottshögskolan i juni är viktigt. Ännu en droppe som håller stenen våt och som bidrar till att urholka dess stenfasta motstånd. Det är ingen brist på droppar i denna debatt. Frågan är bara hur länge stenen håller. bjorn.ekblom@fyfa.ki.se Tel: Uttalande från Centrums för Idrottsforskning konferens den 12 juni Skolans idrottsundervisning och barns hälsa Livsstilen i västvärlden karaktäriseras bland annat av att många vardagliga arbetsuppgifter, som människor tidigare utförde fysiskt, numera klaras av med hjälp av modern teknik. Detta innebär att vissa organ och funktioner inte stimuleras och att den totala energiomsättningen minskar. Eftersom födointaget samtidigt inte sjunker, ökar kroppsvikten. Mycket talar också för att fysisk inaktivitet har blivit en av de viktigaste s.k. riskfaktorerna för den ökande förekomsten av olika folkhälsosjukdomar såsom icke-insulinberoende diabetes, benskörhet, många hjärt- och kärlsjukdomar, vissa cancerformer och milda depressionstillstånd. Det är därför vi - deltagarna i denna konferens - med stor oro ser att alltfler barn och ungdomar av olika anledningar blivit alltmer fysiskt inaktiva. Detta resulterar i en förhållandevis låg fysisk kapacitet och ökad risk för övervikt och framtida ohälsa. Vi vill också peka på att försämrade kunskaper och färdigheter i idrott, lek och friluftsliv minskar möjligheterna till en aktiv och rekreativ fritid. Regelbunden rörelse och lek är väsentliga förutsättningar för barns och ungdomars kroppsliga och personliga utveckling. Brist på fysisk aktivitet gör att risk finns för att barns motoriska utveckling inte stimuleras tillräckligt. Mot denna bakgrund menar vi att skolan måste ge ökat utrymme åt ämnet idrott och hälsa samt på andra sätt skapa goda villkor för kroppsrörelse så att varje barn och ungdom ges dagliga möjligheter till allsidig fysisk och motorisk aktivitet. Detta gäller särskilt dem som inte är fysiskt aktiva under sin fritid. skolgårdar skall vara planerade så att de inbjuder till lek och idrottsliga aktiviteter. vägen till skolan skall vara trafiksäker så att barnen utan risk kan cykla eller gå. Vi anser att kommuner och samhället i stort måste ta ett större ansvar för barns och ungdomars grundläggande behov av fysisk aktivitet och därmed för deras framtida hälsa. Organisatoriska och materiella förutsättningar måste skapas så att grundläggande behov av rörelse och fysisk aktivitet stimuleras och säkerställs. Idrottshögskolan i Stockholm, den 12 juni forskare och lärare 43

44 Sammanfattning av preliminära resultat Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer - en interventionsstudie i åk 1-3 Ingegerd Ericsson Malmö högkola Bakgrund Ett lokalt utvecklingsarbete, kallat MUGI - Motorisk Utveckling som Grund för Inlärning (Ericsson, ) startade i Lund i början av 1980-talet. I samverkan med skolans närliggande förskolor fick alla 6-åringar från tre förskolor regelbunden motorisk träning, 60 min per vecka, i skolans gymnastiksal under ledning av idrotts- och förskolelärare. Förskolans personal hade däremellan rörelseträning med barnen, med utgångspunkt från de barn, som observerats vara i behov av extra motorisk stimulering. Intresserade föräldrar informerades om lämpliga lekövningar och kunde på så vis stimulera barnets motoriska utveckling i hemmet och på fritiden någon stund varje dag. När barnen började skolan ett år senare fick de barn, som behövde extra motorisk stimulering erbjudande om specialundervisning i motorik i liten grupp, 60 min per vecka. En utvärdering av MUGI-projektet visade att extra motorisk stimulering och träning i förskolan gav positiva effekter för barns grovmotorik, finmotorik, perception och förmåga att minnas detaljer (Ericsson & Lindström, 1987). MUGI i Bunkefloprojektet Höstterminen 1999 startade ett interventionsprojekt i Bunkeflostrand med främsta syfte att studera växande barns benmassa. Flera forskningsprojekt ingår i Bunkefloprojektet en hälsofrämjande livsstil (1999), däribland föreliggande studie (Ericsson, 2000). Interventionen består i att Ängslättskolans ordinarie idrottsundervisning utökas från två till tre idrottslektioner per vecka och att olika idrottsföreningar leder fysisk aktivitet två lektioner per vecka. Skoldagen förlängs med 45 minuter och en obligatorisk rörelselektion för alla elever schemaläggs varje dag. Projektet startade i åk 1 och 2 och beräknas pågå i nio år, så att så småningom alla skolans elever har minst fem rörelselektioner per vecka under hela sin grundskoletid. Motorikobservationer enligt MUGI-modellen (Ericsson, 1998) genomförs varje år i förskoleklasser och i åk 1. Barn som observeras ha behov av extra motorisk stimulering erbjuds specialundervisning i motorik i en mindre grupp, en lektion per vecka. Frågeställningar och hypoteser Följande frågeställningar utgör utgångspunkter för denna studie: Kommer barns grovmotorik (balansförmåga och koordination) att förbättras med ökad fysisk aktivitet och motorisk träning i skolan? Kommer barns koncentrationsförmåga att påverkas av ökad fysisk aktivitet och motorisk träning i skolan? Kommer barns skolprestationer att påverkas av ökad fysisk aktivitet och motorisk träning i skolan? Hur påverkas barn med motoriska 44

45 brister och koncentrationssvårigheter av ökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan? Kommer flickor och pojkar att påverkas olika av interventionen? Studien har en hypotetiskt-deduktiv ansats och prövar tre hypoteser: 1. Barns grovmotorik förbättras med ökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan. 2. Barns koncentrationsförmåga förbättras med ökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan. 3. Barns skolprestationer i svenska och matematik förbättras med ökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan. Metod och design Denna undersökning är en delstudie i Bunkefloprojektet, ett större forskningsprojekt, som beräknas pågå under nio år. Skolans alla elever i tre årskurser följs i denna studie till och med vårterminen i åk 3. Eleverna ingår i två interventionsgrupper (grupp 1 och 2) och en jämförelsegrupp (grupp 3). De båda interventionsgrupperna 1 och 2 har schemalagd idrottsundervisning och fysisk aktivitet fem lektioner per vecka och dessutom vid behov ytterligare en extra lektion motorisk träning per vecka. Jämförelsegruppen 3 har endast skolans ordinarie idrottsundervisning två lektioner per vecka. Vid projektstart höstterminen 1999 motsvarades grupp 1 av tre klasser i åk 1, grupp 2 av fyra klasser i åk 2 och grupp 3 av fem klasser i åk 3. Totalt omfattas 251 elever av studien. Datainsamlingen startade vårterminen 1999 och har pågått under tre läsår. Bunkefloprojektet och interventionen med utökad fysisk aktivitet påbörjades i grupp 1 och 2 höstterminen 1999 och extra motorisk träning i dessa grupper startade direkt efter motorikobservationerna. En översikt över datainsamlingen presenteras i figur 1. Läsutvecklingsscheman (Lus), gjorda av skolans specialpedagoger fanns att tillgå redan från och med höstterminen 1997, när jämförelsegruppen började i åk 1. Specialpedagogerna dokumenterar varje elevs läsutveckling i åk 1 och 2. Resultat från nationella prov i svenska och matematik samlas in under vårterminen i åk 2. I åk 3 ges ett ordkedje- och lästest. Motorikobservationer med MUGI observationsschema (Ericsson, 1998) Interventionsgrupp1 Interventionsgrupp 2 Jämförelsegrupp grupp 3 Ht - 97 Åk 1 Läsutvecklingsschema (Lus) Vt-98 Lus Ht-98 Åk 1 Lus Åk 2 Lus Vt-99 Lus Lus Nationella prov i sv och ma Motorikobs Enkät till lärare Projektet startar Ht-99 Åk 1 Enkät till föräldrar Motorikobs Enkät till lärare Lus Åk 2 Enkät till föräldrar Motorikobs Enkät till lärare Vt-00 Lus Lus Nationella prov i sv och ma Motorikobs Enkät till lärare Ht-00 Åk 2 Åk 3 Enkät till föräldrar Vt-01 Lus Nationella prov i sv och ma Motorikobs Enkät till lärare Ht-01 Åk 3 Enkät till föräldrar Vt-02 Enkät till elever Motorikobs Enkät till lärare Ordkedjetest Lästest Enkät till elever Motorikobs Enkät till lärare Ordkedjetest Lästest Figur 1. Översikt av datainsamling i interventionsgrupper och jämförelsegrupp som underlag genomförs vid projektstart, i åk 2 och i åk 3. Conners frågeformulär (Conners, 1999) om elevernas koncentrationsförmåga besvaras av lärarna varje år och av föräldrarna vid projektstart och i åk 3. Eleverna svarar på frågor om självförtroende och koncentrationsförmåga i åk 3. Resultat Insamlade data har bearbetats och analyserats i statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences SPSS (Aronsson, 1994). På grund av att de flesta av studiens mätinstrument ger data på ordinalskalor och insamlade Åk 3 Enkät till föräldrar Enkät till elever Motorikobs Enkät till lärare Ordkedjetest Lästest data oftast inte är normalfördelade används icke-parametriska test för att studera skillnader i motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer mellan de olika grupperna. Studien har inte ett slumpmässigt urval, dvs. urvalet är i strikt mening inte ett representativt urval. Men eftersom ingångsvärden för motorik och koncentrationsförmåga visar god överensstämmelse med andra undersökningar får resultaten ändå anses kunna ge kunskap om hur andra liknande populationer skulle tänkas bli påverkade av en liknande intervention. Därför har även signifikansanalys använts för att studera skillnader mellan jämförelse- och interventions- 45

46 grupper. En alphanivå på 0,05 har använts för alla statistiska test. För att få en uppfattning om hur stora eventuella skillnader mellan interventionsoch jämförelsegrupp är har kvadrerade eta-värden och Cramérs index använts. Motorik Resultaten från genomförda motorikobservationer bekräftar studiens första hypotes att barns grovmotorik förbättras med ökad fysisk aktivitet och motorisk träning i skolan. Redan efter ett år är det ganska stora skillnader mellan interventions- och jämförelsegrupp. I åk 3 är skillnaderna mycket stora och allra störst i balansförmåga/ bilateral koordination. Vid projektstart hade eleverna i jämförelsesgruppen bättre motorik än eleverna i interventionsgrupperna. Motoriken har förbättrats för både pojkar och flickor och skillnader mellan dem har minskat med utökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan. I jämförelsegruppen, som endast haft skolans ordinarie idrottsundervisning två lektioner per vecka, har skillnader mellan flickors och pojkars motoriska förmåga ökat från åk 2 till 3. Men i interventionsgrupperna finns det inga mätbara skillnader varken i balansförmåga/bilateral koordination eller öga-handkoordination mellan pojkar och flickor i åk 3. Av pojkarna har då 90% och av flickorna 94% god motorik. Motsvarande siffror för jämförelsegruppen är 46 respektive 83%. Bakgrundsfaktorer såsom en positiv inställning till att vara med i Bunkefloprojektet, hos elever och deras föräldrar, kan ha stimulerat eleverna i interventionsgrupperna till att vara mer fysiskt aktiva även på fritiden, vilket kan ha påverkat deras motoriska utveckling. Men den enda skillnaden mellan interventionsgrupper och jämförelsegrupp vad gäller deras skolundervisning har varit den utökade fysiska aktiviteten och den extra motorikträningen. Interventionen har alltså medfört de positiva effekter för eleverna i interventionsgrupperna som resultaten i denna studie visar, när det gäller motorik enligt MUGI observationsschema. Resultaten tyder på att ökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning har stor betydelse för elever med små och stora motoriska brister, men även för elever med lätta och stora koncentrationssvårigheter när det gäller deras motoriska utveckling. I de båda interventionsgrupperna förbättrade elever med koncentrationssvårigheter sin Figur 2. Relationer mellan koncentrationsförmåga enligt Conners frågeformulär (lärarbedömning) och motorik enligt MUGI observationsschema i åk p = god motorik, 3-9 p = små brister och p = stora motoriska brister, enligt MUGI observationsschema. 0-2 p = god koncentrationsförmåga, 3-9 p = lätta koncentrationssvårigheter och p = stora koncentrationssvårigheter, enligt Conners korta frågeformulär. motorik under projektets gång, medan motoriken för elever med motsvarande svårigheter i jämförelsegruppen inte förbättrades nämnvärt. I jämförelsegruppen, som haft skolans ordinarie idrottsundervisning, fanns inga mätbara skillnader vid för- och eftertest hos elever med små och stora motoriska brister, vilket tyder på att motoriska brister inte går över av sig själv, och att skolans två idrottslektioner inte är tillräckligt för att stimulera dessa elevers motoriska utveckling. Resultaten stämmer väl överens med andra studier (SEF, 2000), som bekräftar att utan någon form av åtgärd kommer barn med motoriska brister att ha kvar dessa långt upp i åldrarna. Motorik och koncentrationsförmåga Resultaten i den här studien visar att bland elever med god motorik finns också en betydande andel elever med god koncentrationsförmåga. Samma förhållande gäller för elever med motoriska brister och koncentrationssvårigheter. Resultaten visar att 68% av elever med lätta eller stora koncentrationssvårigheter dessutom har små eller stora motoriska brister. Relationer mellan motorik och koncentrationsförmåga illustreras i figur 2. Studiens andra hypotes att barns koncentrationsförmåga förbättras med ökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan kan inte bekräftas av resultat i den här studien. Visserligen har eleverna i de båda interventionsgrupperna bättre koncentrationsförmåga efter ett respektive två år, enligt lärarbedömningar, än eleverna i jämförelsegruppen. Detta gäller såväl elever med god koncentrationsförmåga som elever med lätta eller stora koncentrationssvårigheter vid projektstart. Skillnaderna mellan grupperna är ganska stora i åk 2, men kvarstår inte i åk 3. För flickorna i interventionsgrupperna sker en positiv utveckling i koncentrationsförmåga enligt föräldrars bedömning. I åk 3 finns inga skillnader mellan flickor i interventionsgrupper och jämförelsegrupp trots att flickorna i interventionsgrupperna hade ett sämre ingångsvärde för koncentrationsförmåga vid projektstart än flickorna i jämförelsegruppen. Motorik och skolprestationer Studiens tredje hypotes att barns skolprestationer i svenska och matematik förbättras med ökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan bekräftas i flera av studiens delresultat. Eleverna i de båda interventionsgrupperna har bättre resultat än eleverna 46

47 Balanserande pojkar. text. Elever som fått extra motorisk träning uppvisar bättre resultat i skolan. Foto Leif Carlson i grupp 3 på de nationella proven i svenska i åk 2, särskilt när det gäller skrivförmåga och läsförmåga. Skillnaderna i skrivförmåga och svenska totalt är ganska stora. Elever som fått utökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan har också bättre resultat på samtliga delar av de nationella proven i matematik, än elever som endast haft skolans ordinarie idrottsundervisning. Detta gäller särskilt rums- och taluppfattning. Skillnader i rumsuppfattning är ganska stora mellan interventionsoch jämförelsegrupp. För pojkar indikerar resultaten att extra motorisk träning i skolan kan ha betydelse för skolprestationer i matematik, förutom för rums- och taluppfattning, även när det gäller förmågan till logiskt tänkande och kreativitet, dvs. för alla delar av de nationella proven i matematik. Även för elever med motoriska brister visar resultaten säkerställda skillnader mellan grupperna. Elever med små och stora motoriska brister som fått utökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning i skolan har bättre resultat på samtliga delar av de nationella proven i matematik och på tre av fyra delar av de nationella proven i svenska än motsvarande elever i jämförelsegruppen, som endast haft skolans ordinarie två idrottslektioner. Motorisk träning verkar ha större betydelse ju större motoriska brister eleverna har, även när det gäller skolprestationer i svenska och matematik. Skillnader i resultat mellan elever, som fått utökad fysisk aktivitet och extra motorisk träning och elever, som endast haft skolans ordinarie idrottsundervisning, är större ju större motoriska brister eleverna har vid projektstart. Att predicera skolprestationer med hjälp av motorikobservationer Tidigare forskningsresultat (exempelvis Frisk,1996; Ericsson, 1997; Kadesjö & Gillberg, 1999) har visat att många barn med motoriska brister vid skolstarten får problem med läs- och skrivinlärning senare i skolan. Resultaten i denna studie visar även att graden av motoriska brister vid skolstarten och i åk 2 har betydelse för skolprestationer i åk 1-3. Skillnader i skolprestationer mellan elever med god motorik och elever med motoriska brister vid projektstart finns såväl i jämförelse- som interventionsgrupper, men är större i jämförelsegruppen än i interventionsgrupperna. Därmed kan man anta att motorikobservationer vid skolstarten kan vara ett användbart pedagogiskt hjälpmedel för att predicera skolprestationer i svenska i åk 1-3 och i matematik i åk 2. Pedagogiska implikationer Sammanfattningsvis kan konstateras att tolkningen av de här redovisade resultaten är mycket optimistisk och positiv. Resultaten är forskningsmässigt intressanta. De studerade elevgrupperna är dock inte ett slumpmässigt 47

48 urval och studien således inte ett strikt vetenskapligt experiment. De positiva effekter som märks i skolprestationer i åk 2 i den här undersökningen, vet vi inte om de är bestående och därför behövs fler kontrollerade studier för att kunna dra några generella slutsatser om effekter av motorisk träning. Att läsa och skriva lär man sig genom läsoch skrivträning. Men barn har olika förutsättningar för att lära sig nya saker och det är dessa förutsättningar, som kan tänkas var påverkbara med motorisk träning. De positiva resultat vi ser på motoriken i Bunkefloprojektet borde dock vara en tillräcklig väckarklocka för politiker och skolledare att fatta beslut om betydligt mer idrottsundervisning och motorisk träning i skolan. Följande pedagogiska implikationer bör framhållas: Skolan både kan och borde göra mer för att stimulera alla elevers motoriska utveckling. Två idrottslektioner per vecka är inte tillräckligt. Minst fyra lektioner för alla elever under alla skolår rekommenderas. Figur 3. Motorisk status efter två respektive ett års intervention med motorisk träning Eleverna i de båda interventionsgrupperna 1 och 2 har bättre motorik än eleverna i jämförelsegruppen 3, som endast haft skolans ordinarie idrottsundervisning 2 lektioner/vecka. Specialundervisning i motorik borde vara en självklarhet för alla elever som behöver det, innan motoriska brister ställer till olika problem för dem. Motorikobservationer vid skolstarten ger möjlighet att tidigt fånga upp och ge barn i behov av stöd extra motorisk träning. Alla lärare som undervisar i idrott borde få utbildning i att observera och stimulera barns motoriska utveckling. Förskole- och skolpersonal borde, i någon form av kompetensutveckling, själva få uppleva rörelseglädje för att lättare kunna förmedla just en bestående rörelseglädje till barn och ungdomar. En bestående rörelseglädje är, som jag ser det, en nödvändig hälsoförsäkring för en god livskvalitet. Mer information om forskningsresultat i Bunkefloprojektet ges under seminarier, studiebesök, och utbildningsdagar; se Referenser Aronsson, Å. (1994). SPSS för Windows En introduktion. Lund: Studentlitteratur. Bunkefloprojektet (1999). Bunkefloprojektet en hälsofrämjande livsstil. Conners, C. K. (1999). Clinical use of rating scales in diagnosis and treatment of attention- Figur 4. Motorisk status efter tre respektive två års intervention med motorisk träning Både flickor och pojkar i interventionsgrupperna 1 och 2 har bättre motorik än flickor och pojkar i jämförelsegruppen 3. deficit disorder. In A. Morgan: The pediatric clinics of North America, vol. 46, (5), Ericsson, E. & Lindström, E. (1987). Uppföljning och utvärdering av MUGI-projektet. Lunds universitet, Institutionen för tillämpad psykologi. Ericsson, I. ( ). Lokal skolutveckling i Lund: MUGI Motorisk Utveckling som Grund för Inlärning. Lund: Skolkansliet i Lund, rapport 1-4. Ericsson, I. (1998). Pedagogik och motorik Motorikobservationer av 204 skolbarn. Malmö: Lärarhögskolan i Malmö, Institutionen för pedagogik och specialmetodik. Ericsson, I. (2000). Låt barnen hoppa, klättra och gunga! MUGI i Bunkefloprojektet. (Projektbeskrivning). lmo.se. Frisk, M. (1996). Läs- och skrivsvårigheter samt dyslexi. I: B. Ericson, (Red.), Utredning av läs- och skrivsvårigheter (ss ). Lund: Studentlitteratur. Kadesjö, B. & Gillberg, C. (1999). Developmental co-ordination disorder in Swedish 7-year-old children. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 38, SEF Statens råd for ernäring og fysisk aktivitet. (2000). Fysisk aktivitet og helse, anbefalinger. Oslo: Sosial- og helsedepartementet, rapport nr 2. 48

49 Ämnet idrott och hälsa i gymnasieskolan Elev- och lärarperspektiv Sedan början av l990-talet har det med jämna mellanrum blossat upp intensiva debatter om barns och ungdomars minskade idrotts- och motionsvanor på fritiden och den krympta tiden för ämnet Idrott och hälsa i grund- och gymnasieskola. Detta har i sin tur kopplats ihop med ungdomars sämre hälsotillstånd och ökade risker för att drabbas av bl a fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, åldersdiabetes och benskörhet (främst bland flickor). Förvånande lite forskning har ägnats sådana viktiga frågor i Sverige, men också internationellt är forskningen ganska sparsamt förekommande. Man kan dock se att det under senare tid funnits ett nyvaknat forskningsintresse för denna typ av problemställningar. Inte minst syns detta ökade intresse i den här, av Centrum för idrottsforskning arrangerade, konferensen om Skolans idrottsundervisning och barns hälsa som redovisas i denna tidskrift. Göran Patriksson Professor i pedagogik/ idrottspedagogik vid Centrum för idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet, Karlstads universitet och Norges idrettshøgskole Bakgrund och syfte Ett skolämne som i ett längre tidsperspektiv genomgått mycket stora förändringar är ämnet Idrott och hälsa. Innehållet i ämnet har expanderat kraftigt, målsättningarna i läro- och kursplaner har vidgats betydligt samtidigt som ämnet tidsmässigt sett har reducerats i både grund- och gymnasieskola (Eriksson, 1996; Sandahl, 2001). När 1994 års nationella läro- och kursplan för den svenska gymnasieskolan (Lpf 94) trädde i kraft från höstterminen l995 medförde det stora förändringar för idrottsämnet. I tidigare läroplaner har idrottsämnet främst haft som mål att lära ut olika fysiska färdigheter (t ex gymnastik, lekar och idrotter) till eleverna. Sådana mål har kraftigt nedtonats i den nya kursplanen och istället har hälsofrågor och teoretiska reflexioner kring hälsa lyfts fram. Målen är dessutom allmänt hållna och ger (ett alltför) stort utrymme för tolkning av den lokala skolan och den enskilde idrottsläraren. Samtidigt som ämnets omfattning vidgades, reducerades antalet lektionstimmar. De yrkesförberedande programmen hade när denna undersökning genomfördes ( ) totalt 80 timmar obligatorisk idrottsundervisning (A-kursen), medan de studieförberedande programmen, förutom A-kursens 80 timmar, hade ytterligare 50 timmar (B-kursen); alltså totalt 130 klocktimmar Idrott och hälsa under de tre gymnasieåren 1 (Annerstedt & Patriksson, 2000; Berggren, 2001). Projektet Gymnasieskolans idrottsundervisning är i första hand en bred utvärdering av implementeringen av kursplanen i ämnet Idrott och hälsa i Lpf 94. Syftet är att analysera ämnet Idrott och hälsa vad gäller mål, innehåll och uppläggning. Vidare att undersöka elevernas kunskaper, färdigheter, fysiska status och motions-, drog-, och matvanor. Dessutom studerades elevers och lärares attityder till idrott och hälsa. I denna artikel kommer den huvudsakliga fokuseringen att ligga på hur elever och lärare i vid mening upplever ämnet Idrott och hälsa i skolan. Utrymmet medger endast att ett begränsat urval av resultaten kan presenteras och många intressanta fynd om t ex elevernas hälsovanor på fritid måste uteslutas (se Berggren, 1998, 2001). Undersökningarnas uppläggning Projektet består av flera delundersökningar och omfattar både elever (se Berggren, 1998; Zederin, 2000) och idrottslärare (se Fernbrant, 1997, 1998). Elevstudierna har en longitudinell design med två undersökningstillfällen: ett i slutet av höstterminen i årskurs 1 (1995) och ett under vårterminen i 49

50 Fysiska tester som ingick i studien var bl.a. sitta och nå (rörlighetstest, cm ) och handstyrka som mättes med en dynamometer (kp). Foto Artur Forsberg årskurs 3 (l998). Den longitudinella designen innebär flera metodiska fördelar bl a bättre möjligheter att studera förändringar över tid och att dra kausala slutsatser. På den metodmässiga minussidan finns framför allt den ökade risken för bortfall ju längre tidsintervall studien omfattar (Thomas & Nelson, 1996). Idrottslärardelen genomfördes under vårterminen l996. Data har samlats in med hjälp av dels omfattande enkäter 2 vilka innehöll frågor som avsåg att, så tillförlitligt som möjligt, mäta de syften och frågeställningar projektet studerade (Berggren, 1998; Fernbrant, 1997), dels via ett testbatteri (ett modifierat EUROFIT-test) som mätte elevernas fysisk-motoriska förmåga (Larsen & Zederin, 1996; Andersson, 1999; Zederin, 2000). 50 Urval och undersökningsgrupper Projektets begränsade ekonomiska resurser medförde att de empiriska undersökningarnas kom att förläggas till Västsverige. Geografiskt omfattade studierna gymnasieskolor i Halland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland och Göteborg med kranskommuner (Storgöteborg). Då området innehåller alltifrån storstadsregion (Göteborg) över medelstora och små städer till glesbygd (delar av Dalsland) och dessutom både industri- och jordbruksbygder är det geografiskt sett troligen inte bara representativt för Västsverige, utan borde också vara relativt representativt för landet som helhet. På elevsidan gjordes ett proportionellt stratifierat flerstegsurval som innebar att 896 elever från 37 klasser i 15 gymnasieskolor valdes ut. Frågeformulären delades ut vid personliga besök i klasserna och sammanlagt besvarade 755 elever enkätfrågorna, vilket innebär ett bortfall på 16%. Fördelning på kön och gymnasieprogram stämde väl med nationella data från Skolverket. Vad gäller delundersökningen av fysisk-motorisk status bland eleverna var det av ekonomiska skäl nödvändigt att studera ett mindre urval. Därför valdes efter samma urvalsprinciper som tidigare redovisats drygt en tredjedel av de deltagande eleverna ut till denna delstudie. Totalt testades 292 elever i de olika skolorna. Bortfallet var här större (25%). De första datainsamlingarna (1995/96) på elevsidan förlöpte i stort utan några större problem. Eleverna i urvalet fanns tillgängliga i befintliga klasser och undervisning i Idrott och hälsa hölls i samtliga klasser och program. Vid den andra datainsamlingen, som skedde under vårterminen (1998) under det tredje och avslutande läsåret, var situationen mycket mer problemfylld. Klasserna var mer uppsplittrade och eleverna var uppdelade på olika grenar i programmen. Det visade sig också att många elever hade avbrutit sina gymnasiestudier (10-25% beroende på program) och att många grupperingar och program (speciellt bland de yrkesförberedande) inte hade någon undervisning i Idrott och hälsa, då man förbrukat A-kursens 80 timmar under de två första läsåren. Sammantaget innebar detta att arbetet med att genomföra både enkätundersökningen och de fysisk-motoriska testen försvårades kraftigt och medförde avsevärt större bortfall. Elevenkäten besvarades vid andra tillfället av 454 elever och testbatteriet kunde genomföras på 157 elever. Analyser av bortfallet vid det andra mättillfället visar (vid en jämförelse av data från den första mätningen med de elever som var med vid båda tillfällena)) generellt att dessa elever bl a hade lägre betyg, sämre hälsovanor på fritiden (avseende motion, tobaksoch alkoholkonsumtion) och sämre resultat speciellt flickorna på det fysiskt-motoriska testbatteriet (Berggren, 2001; Zederin, 2000). Beträffande idrottslärardelen utökades antalet gymnasieskolor till 31 (av drygt 50 gymnasieskolor i Västsverige) för att få ett större urval. Samtliga 113 idrottslärare som arbetade vid de utvalda gymnasieskolorna erhöll en postenkät till sin hemadress. Totalt besvarades enkäten av 88 lärare vilket innebar ett bortfall på 22% (Fernbrant, 1997). RESULTAT Lärardelen Inledningsvis ges några korta bakgrundsdata om den undersökta idrottslärargruppen. Det verkar som om idrottslärarkåren i genomsnitt blivit äldre (45 år) och arbetar längre (i snitt 38 terminer) än tidigare studier visat. Den hårdare arbetsmarknaden under 1990-talet har troligen bidragit till att färre lärare haft möjlighet att byta arbete än som varit fallet tidigare. När det gäller lokalsituationen och materieltillgång för ämnet Idrott och hälsa anser de flesta att den är förhållandevis god. Dock anger en ganska stor del av lärarna att de aldrig har tillgång till isbana, friluftsterräng och friidrottsanläggning (Fernbrant, 1998).. En nyligen gjord intensivstudie av lokaloch materielsituationen på grund- och gymnasieskolor visar bl a också att tillgången är betydligt bättre i mindre orter än i storstadsskolor (Eriksson & Larsson, 2002). En mycket stor majoritet (96%) av lärarna tycker att idrottsämnet verkligen har förändrats efter den nya kursplanens införande. I konsekvens med detta anger också lärarna att ämnet blivit mer hälsoinriktat, att målen förändrats och att teoriinslagen i undervisningen har ökat. Många anser dock att målen är alltför luddiga och att den fysiska aktiviteten bör betonas betydlig mer i kursplanen än vad som görs. Undervisningens mål och innehåll Innehållsmässigt domineras undervisningen i gymnasieskolan av lagbollspel och nätbollspel, men även motionsgymnastik, motionslöpning och styrke-

51 Tabell 1. Elevernas inställning till idrottsundervisningen i årskurs 1 och 3 i gymnasieskolan. Procent Inställning till idrottsundervisning Årskurs 1 Årskurs 3 Mycket bra Bra Varken bra eller dålig Dålig 4 10 Mycket dålig 2 2 N träning förekommer ofta. Däremot får eleverna väldigt sällan ägna sig åt friluftslivsaktiviteter (som poängteras starkt i kursplanens mål). Lite drastiskt verkar det faktiskt som om friluftsmomentet håller på att nästan utraderas i gymnasieskolan. Hela 93% av idrottslärarna ser hinder för att förverkliga idrottsämnets mål i Lpf 94. Inte oväntat menar hälften av dessa att det största hindret för att kunna uppnå målen är ämnets tidsmässiga reducering. Störst problem upplever man att nå målen inom området friluftsliv. Trots dessa problem menar ändå 83% att den nya kursplanen är likvärdig eller bättre än den föregående (Fernbrant, 1997, 1998). I den nya kursplanen poängteras teoretiska inslag på ett helt annat sätt än tidigare. Hur ser lärarna själva på detta? 85% anser att teoriundervisning är bra eller mycket bra. Många tror däremot att eleverna är negativa till dessa inslag. (Våra elevdata visar dock att det finns betydligt fler elever som är positiva speciellt flickor till teoriundervisning än de som är negativa). Vad gäller samundervisning (pojkar och flickor undervisas tillsammans) visar resultaten att det är mycket vanligt. I årskurs 1 och 2 uppger 64 respektive 65% av lärarna att de har samundervisning på samtliga sina lektioner. Det är dock en ganska tydlig könsskillnad: manliga lärare har avsevärt oftare samundervisning än sina kvinnliga kollegor. Lärarna fick också markera för- och nackdelar med samundervisning. I korthet framkom då att på den positiva sidan finns att eleverna lär sig social kompetens och att ta hänsyn och att en lugnare stämning gör att flickorna kan utvecklas bättre. Negativa effekter som lärarna eller lärarlagen uppgav är att svaga flickor hämmas, att pojkar dominerar, att duktiga pojkar blir lidande samt att de fysiska skillnaderna mellan könen har en negativ inverkan på undervisningens resultat. En av huvudtankarna i Lpf 94 är att de centrala ämnesmålen skall ligga till grund för lokala arbetsplaner. Hur vanligt är det att lärarna faktiskt gör detta? I 94% av fallen har man utformat en egen lokal kursplan för ämnet. En lika stor andel (94%) säger sig också ha informerat eleverna huvudsakligen genom noggrann muntlig genomgång om denna. I läroplanen betonas vikten av att eleverna får vara med att planera undervisningen. Enligt lärarna är det vanligt förekommande (10% mycket vanligt och 63% vanligt ). Framför allt handlar det om att eleverna ger önskemål och förslag till lektionsinnehållet. Flertalet idrottslärare tycks alltså ha tagit till sig den nya läroplanens intentioner, men anser att målen är alltför vaga och behöver konkretiseras och att det föreligger risk för att teoriavsnitten (som i sig anses viktiga) stjäl tid från en alltför snålt tilltagen tidsram, som bl a innebär att stora elevgrupper under sitt avslutande gymnasieår inte erhåller någon som helst undervisning i Idrott och hälsa i ett samhälle som alltmer präglas av passiva och stillasittande aktiviteter. Idrottslärarna upplever således en slags kollektiv frustration när 93% ser så stora hinder i ämnets ramstruktur (tid till förfogande och för stora elevgrupper) att målen i den överlag uppskattade kursplanen är mer eller mindre omöjliga att nå. Elevstudierna Elevernas bakgrund Enkätdata från undersökningsgruppen visar att rekryteringen till de olika gymnasieprogrammen i stort följer samma (traditionella) mönster som tidigare forskning visat vad gäller kön och socioekonomisk bakgrund (föräldrarnas). Vår undersökning visar att ungdomar vars föräldrar har lång utbildning väljer studieförberedande program i betydligt större utsträckning än de elever vars föräldrar har kort utbildning. Vid en utförligare analys framkommer också att flickor och pojkar väljer något olika. Flickor från samtliga socioekonomiska grupper (Statistiska Centralbyråns SE1-koder har använts, se SCB, 1984), men framför allt från arbetar- och lägre tjänstemannahem, väljer oftare studieförberedande program än vad pojkar gör. Studerar man enskilda gymnasieprogram visar det sig att elever på naturvetenskapligt program till nästan 60% har sitt ursprung från familjer på mellan- och högre tjänstemannanivå. På samhällsvetenskapligt program kommer 50% av eleverna från denna grupp. Vad gäller de flickdominerade omsorgsprogrammen kommer nästan 60% från arbetarhem. På de pojkdominerade yrkestekniska programmen har drygt 50% av eleverna arbetarbakgrund (Berggren, 1998). Inställning till ämnet Idrott och hälsa I likhet med tidigare svensk forskning om idrottsämnet, som dock mestadels är från l970 och l980-talen, har även dagens gymnasieelever överlag en positiv inställning till ämnet. Bland pojkarna tycker sammanlagt nästan 70% att ämnet är det roligaste ämnet eller bland de tre roligaste ämnena både i början och slutet av gymnasiet. En klar könsskillnad kan noteras. Drygt 50% av flickorna markerade dessa svarsalternativ när de gick i årskurs 1 och som accenturerades ytterligare under det sista skolåret, då den positiva inställningen sjönk till 41%. Vi ställde också en fråga om hur eleverna ser på ämnets viktighet i förhållande till traditionella teoretiska ämnen (som matematik, svenska och engelska) och överraskande nog ansåg nästan hälften vid båda undersökningstillfällena att det var lika viktigt med Idrott och hälsa. Fler pojkar än flickor tyckte ämnet var viktigare, medan motsatsen var fallet när det gällde mindre viktigt. Det fanns också en tendens till att färre tyckte att ämnet var viktigare vid andra mätningen. På en annan fråga svarade ungefär hälften av eleverna att undervisningen var likvärdig med den de erhöll i grundskolan, men det var klart större andelar som ansåg att undervisningen var bättre på gymnasiet. Denna positiva inställning ökade både bland flickor och pojkar från första till sista läsåret på gymnasiet. Eleverna fick också på en femgradig skala ange vad de tyckte generellt om undervisningen i Idrott och hälsa (se tabell 1). 51

52 Tabell 2. Elevernas inställning till antalet idrottslektioner uppdelat på kön och årskurs. Procent Antalet idrottslektioner Årskurs 1 Pojkar Flickor Allmänt har eleverna en positiv syn på undervisningen. Drygt 70% markerade de positiva svarsalternativen i årskurs 1, som dock minskade till 59% i sista läsåret. Huvudintrycket är ändå entydigt: en klar majoritet av eleverna ger sina idrottslärare goda vitsord om den undervisning de erhåller. En fråga som debatterats mycket intensivt under senare år är hur många lektionstimmar ämnet bör ha. Den tidsreducering 3 som drabbade Idrott och hälsa vid den senaste läroplans förändringen (Lpf 94) har fått många opinionsgrupper, inte minst idrottslärarna själva och idrottsforskare att propagera för eller kräva att ämnet skall få mer tid till sitt förfogande av bl a folkhälsoskäl. Vad tycker då eleverna själva i denna fråga? De borde vara en viktig röst i detta sammanhang! I tabell 2 presenteras resultat från en fråga där eleverna fick ta ställning till detta spörsmål. Bland pojkarna finns en kraftig majoritet (65%) vid båda mätningarna som vill ha ett ökat antal timmar i Idrott och hälsa. I flickgruppen är det ungefär lika stora procentandelar (41-46%) som är nöjda med det nuvarande utbudet och som vill utöka tiden för ämnet. Man kan observera en svag förskjutning i negativ riktning bland flickorna mellan årskurs 1 och 3. Årskurs 3 Pojkar Flickor Färre Lika många som nu Fler N Tabell 3. Medelvärden för samtliga tester Totalt sett är tendensen tydlig: en liten minoritet av eleverna vill minska tiden för ämnet, en dryg fjärdedel bland pojkarna och c:a 45% av flickorna vill ha oförändrat timantal och en kraftig majoritet av pojkarna och mer än 40% av flickorna önskar att tiden för ämnet skall öka. När det i den aktuella debatten ofta talas om ökat elevinflytande borde elevernas positiva ställningstagande i denna fråga väga tungt. Elevernas svar på frågan Lär du dig något i Idrott och hälsa som du har nytta av i livet? förstärker den positiva attityd gentemot idrottsämnet som eleverna har. Här svarade 63% av pojkarna och 69% av flickorna ja på denna fråga. I en uppföljande öppen fråga betonades följande nyttigheter av eleverna (i fallande viktighetsordning): hälsoaspekter (äta rätt, träna rätt, må bra ), kondition, kunskap om idrottsträning, kroppskännedom, lyftteknik och kunskap om att förebygga skador. Dessa svar har en ganska påfallande likhet med många av målen för ämnet i Lpf 94. Sammantaget ger dessa resultat en positiv bild av idrottsämnet av eleverna. Givetvis finns det också en ganska stor variation i synpunkter om man bryter ner elevmaterialet i ytterligare undergrupper som t ex elever från olika socioekonomiska grupper och gymnasieprogram. Test Pojkar Flickor Åk 1 Åk Åk 1 Åk Sitt och nå (cm) 22,2 23,2 +1,0 28, Handstyrka (kp) 51,0 54,8 +3,8* 32,6 32,7 +0,1 Sittupp (antal) 25,8 25,7-0,1 22,3 21,7-0,6 Kroppshäng sek) 31,0 38,9 +7,9* 8,9 11,0 +2,1* Upphopp (cm) 43,8 43,5-0,3 33,6 32,0-1,6 Stående längdhopp (m) 2,22 2,24 +0,02 1,76 1,74-0,02 Sprinttest (sek) 3,76 3,68-0,08* 4,26 4,17-0,09* Testvärde (m1o2xkg-1xmin-1) 46,8 46,0-0,8 37,3 37,1-0,2 Längd 178,7 180,6 +1,9* 167,2 168,0 +0,8* Vikt (kg) 69,9 75,3 +5,4* 59,2 60,4 +1,2* BMI Kvot 21,8 23,1 +1,3* 21,2 21,4 +0,2 * = Signifikant skillnad mellan test ett och två p<0,5 Generellt sett är elever från studieförberedande program och från högre socioekonomiska skikt betydligt mer positiva till Idrott och hälsa i skolan än elever från arbetarhem (speciellt flickor) och yrkesförberedande program. Några resultat från de fysiskt-motoriska testen Testbatteriet (ett modifierat EURO- FIT-test) omfattande åtta tester och elevernas längd och vikt mättes (BMI) och detta gjordes både i årskurs 1 och i årskurs 3 (se Larsen & Zederin, 1996; Zederin, 2000). Som tidigare redovisats var det ett stort bortfall mellan den första och andra mätningen. Den första studien (vt-96) omfattade flest elever (n=292) och visade bl a att generellt sett är elevernas testresultat sämre än i tidigare jämförbara studier i Sverige och i utlandet (Larsen & Zederin, 1996; Zederin, 2000). Pojkarnas resultat är, med undantag av rörlighetstestet ( Sitt och nå ), bättre än flickornas. Det kan nämnas att drygt var femte flicka och drygt var tionde pojke har konditionsvärden som ligger under den hälsorisknivå som The European Pediatric Work Physiology Group har angett (35 ml O 2 xkg -1 Xmin -1) för pojkar och 30 m1o 2 xkg -1 Xmin -1 ) för flickor, vilket är oroande då detta kan leda till sämre hälsa för individen och stora sjukvårdskostnader för samhället. Även muskelstyrkan (testet kroppshäng ) är oroväckande låg, speciellt bland flickor där en fjärdedel inte ens klarade av att hänga kvar i en sekund i krokiga armar. Bland flickor i omsorgsprogrammen, dvs de som utbildar sig till jobb inom barnoch äldreomsorg där många tunga lyft förekommer, uppvisar ändå sämre resultat. Det fanns tydliga samband mellan olika gymnasieprogram, fysisk aktivitetsnivå på fritiden och resultaten på testerna. Elever på studieförberedande program hade genomgående klart bättre resultat än de på yrkesförberedande (som ofta utbildas till mer fysiskt krävande jobb). De elever som var idrotts- och motionsaktiva på sin fritid fick också avsevärt bättre värden än de inaktiva eleverna. I en avslutande och sammanfattande tabell redovisas testresultaten för den grupp elever som deltog både i den första (1996) och andra mätningen (1998). Det är viktigt att uppmärksamma att bortfallsgruppen, den grupp som genomförde testerna 1996 men inte 1998, hade sämre resultaten på 52

53 alla tester l996 jämfört med dem som deltog vid båda tillfällena. Den i tabell 3 analyserade gruppen är således positivt selekterad. I tabellen redovisas medelvärden för samtliga test separat för pojkar och flickor och man kan också se de förändringar som äger rum mellan årskurs 1 och 3. Tendensen är att både pojkar och flickor får bättre resultat i de flesta testen i den andra mätningen än i den första. I en del test försämras resultaten. Det mest oroväckande är att de mått som är starkast relaterade till hälsan (kondition och BMI) försämras under gymnasieåren. De värden som redan i årskurs 1 var ganska dåliga har alltså en tendens att ytterligare försämras. Det är kanske inte så underligt med tanke på att många elever har lite eller ingen undervisning i Idrott och hälsa under det avslutande gymnasieåret. Detta förhållande torde åtminstone bidra till denna negativa tendens. Avslutande diskussion När Lpf 94 infördes innebar detta en rad mycket stora förändringar för gymnasieskolan, som fastän frivillig ändå i praktiken nådde/når så gott som alla ungdomar från grundskolan. Alla program (även de yrkesförberedande) blev treåriga och skulle i princip ge behörighet för högskolestudier. Gymnasiet blev också kurs och poängutformat och alla kurser (t ex Idrott och hälsa A 80 poäng) hade samma mål och krav oberoende av vilket program eleven studerade. Här är inte platsen att diskutera detta, i ett internationellt perspektiv, extrema likhetsprojekt, men det kan utan tvekan konstateras att problemen med t ex studieavbrott och stora skillnader i kunskaper mellan elever och skolor inte har minskat utan snarare ökat. För idrottsämnets vidkommande blev också följden att målen för ämnet breddades men även att de uttrycktes i så allmänna ordalag att tolkningsutrymmet ökade och därmed också svårigheterna att utvärdera dem. Till detta kom en kraftig tidsmässig reducering. Situationen innebar en ekvation som är svår att få ihop: att nå upp till fler mål än tidigare med minskade medel (mindre tid) till buds. Den debatt som förs i dagsläget bl a från Riksidrottsförbundet om att skolan borde se till att eleverna tillförsäkras minst 30 minuters organiserad fysisk aktivitet avser endast grundskolan (Riksidrottsförbundet, 2002). I gymnasieskolan är ämnet än mer tillbakapressat och denna studie visar att en mycket stor andel elever under senare delen av sina gymnasiestudier främst i årskurs 3 inte har någon undervisning i Idrott och hälsa överhuvudtaget. Detta drabbar i första hand eleverna på de yrkesförberedande programmen. När dessa elever dessutom är betydligt mindre fysiskt aktiva under fritiden blir effekten dubbelt negativ. Som redovisats tidigare kommer eleverna från dessa gymnasieprogram i avsevärt högre grad från resurssvaga hem och skillnaderna i fysisk aktivitet kommer på sikt att medverka till att hälsoklyftorna mellan olika samhällsgrupper kommer att öka ytterligare. Gymnasieskolans idrottsundervisning har till stor del glömts bort i den aktuella debatten. Förhoppningsvis kan resultaten från denna undersökning hjälpa till att vidga diskussionen till att också omfatta de äldre tonåringarnas situation vad gäller idrott och fysisk aktivitet. Våra resultat visar tydligt att problemen är stora och att ämnet behöver stärkas på en mängd olika sätt. Ökad timtilldelning till ämnet löser inte alla problem, men är en grundförutsättning för att en förbättring skall kunna ske. Referenser Andersson, J. (1999. Förändringar i gymnasieelevers fysiska status. En uppföljningsstudie av elever från år 1 till år 3 i gymnasieskolan. Idrottspedagogiska rapporter 57. Institutionen för pedagogik och didaktik. Göteborgs universitet. Annerstedt, C. & Patriksson, G. (2000). The new Swedish curriculum in physical education is the outcome as expected? I da Costa, Dimiz, Carvalho & Onofre (Eds.) Research on teaching and research on teacher education. Lisbon: Edicoes FMH. Berggren, C. (1998). Gymnasieelevers hälsovanor. Idrottspedagogiska rapporter 53. Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet. Berggren, C. (2001). Flickor och pojkar på gymnasiet och deras hälsovanor. I G. Patriksson,(red.) SVEBI:s årsbok Eriksson, S. (1996). En beskrivning av idrotten i skolan Stockholm: Riksidrottsförhbundet. Eriksson. S & Larsson, M. (2002). Utrustningssituationen inom ämnet Idrott och hälsa. Projektarbete. Institutionen för pedagogik och didaktik. Göteborgs universitet. Fernbrant, T. (1997). Hur ser idrottslärarna på ämnet Idrott och hälsa i gymnasieskolan? En studie av idrottslärares synpunkter på de förändringar som skett i ämnet Idrott och hälsa i och med implementeringen av Lpf 94. Idrottspedagogiska rapporter 50. Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet. Fernbrant, T. (1998). Idrott och hälsa i gymnasieskolan undervisningen i ämnet sett ur idrottslärarnas perspektiv. Idrottspedagogiska rapporter 56. Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet. Larsen, J. & Zederin, A. (1996). Gymnasieelevers fysiska status. C-uppsats. Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet. Riksidrottsförbundet (2002). Barns rätt till fysisk aktivitet. Stockholm. Sandahl, B. (2002). Att göra våld på den historiska utvecklingen Idrottsämnet i det obligatoriska svenska skolväsendet Svensk idrottsforskning, 11, Statistiska Centralbyrån (1984). Socioekonomisk indelning. Stockholm: SCB. Thomas, J. & Nelson, J. (1996). Research methods in physical activity (Third ed.). Champaign, Il.: Human Kinetics. Zederin, A. (2000). Fysisk kapacitet hos gymnasieelever. Idrottspedagogiska rapporter 58. Institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet. Footnotes 1 Sedan ht 2000 har den obligatoriska A-kursen utökats från 80 till 100 timmar, medan B-kursen inte längre är obligatorisk för de studieförberedande programmen. 2 Elevenkäten innehöll vid båda mätningarna ett 60-tal frågor och lärarenkäten drygt 70 frågor 3 Jag avser här främst den obligatoriska idrottsundervisningen och inte de möjligheter som läroplanen ger till individuella tillval och gymnasieskolors specialiseringsmöjligheter (t ex lokala idrottsgymnasier). 53

54 Gammal är äldst Forskningsprojektet De avgörande åren 1 studerar idrotten som uppfostringsmiljö. Utgångspunkten är föreningsidrottens utformning och innehåll, samt konsekvenserna härav för att uppnå idrottsrörelsens programmatiska målsättningar samt samhällets mål med stödet till idrotten. Jag skall presentera några resultat från studien, som behandlar selektions- och rangordningsmekanismer. Svenska Fotbollsförbundets ungdomsutbildning utgör den äldsta, mest omfattande och mest systematiskt genomförda selektionsstruktur som finns inom svensk idrott. Den har också stått som förebild för de flesta andra specialidrottsförbunds utbildningsverksamhet. Bland de flickor och pojkar som är anslutna till idrottsföreningar ägnar sig i tolvårsåldern ungefär varannan pojke och var fjärde flicka åt fotboll. 2 I ett antal steg zonläger, distriktsläger, elitläger, förberedande landslagssamlingar och landslagstrupper - selekteras de som betraktas som mest talangfulla fram. Tomas Peterson Lärarutbildningen vid Malmö högskola När man studerar selektionsprocessen finner man emellertid att faktorer som inte är relaterade till talang för fotbollsspelet har betydelse för selektionen. I det följande skall jag diskutera en sådan faktor, som genom vårt material har visat sig starkt utslagsgivande. Det handlar om vilken tid på året man är född. Varje år föds det cirka barn i Sverige, så även Det föddes något fler barn det första halvåret än det andra (53% mot 47%), och skillnaden mellan det andra och det fjärde kvartalet är cirka barn. Fördelningen är ungefär likadan från år till år. Man kan förvänta sig att en många av dessa barn sökte sig till den organiserade fotbollen någon gång mellan åldrarna 5-12 år. Man kan också förvänta sig att deras uppdelning efter födelsekvartal liknade den för hela ålderskohorten. Intresset bland barn för att börja spela fotboll kan inte antas variera med när på året man är född. Undersökningsgruppen När dessa barn var 13 år kom drygt 900 av dem med i projektet De avgörande åren. Ålderssammansättning efter kvartal var annorlunda än den som man av demografiska skäl kunde anta. De som fanns kvar i verksamheten vid 13 års ålder var i betydligt högre utsträckning födda det första halvåret än det andra. Nu vet vi inte om denna skillnad uppstod redan när barnen började i föreningarna, men ett lika rimligt antagande är att skillnaderna har uppstått till följd av en selektionsprocess där de som slutade mellan 5 och 13 års ålder i större utsträckning var födda under andra halvåret. Vid 13 års ålder länkas föreningarnas utbildningsverksamhet till distriktens, genom att föreningarna skickar sina mest talangfulla spelare till lokala zonläger. Figur 1 visar ålderssammansättningen på de spelare i undersökningen som av sina föreningar skickades på zonläger. Det som sker är att en snedfördelning mellan halvåren utvecklas till mönster som uttrycker ett påtagligt samband: sannolikheten för att skickas till zonlägren är större ju tidigare på året man är född. Det finns därmed också någon form av samband mellan föreställningar om talang hos 13-åringar och när de är födda på året. Distrikten väljer en trupp från varje zonläger som ingår i en fortsatt selektionsprocess via ett antal distriktläger. Slutligen skickar distrikten en trupp om 16 spelare till elitpojk- och elitflicklägren i Halmstad vid 15 års ålder. I figur 2 visas åldersammansättningen på dessa läger, uppdelat på kön. Det finns en systematisk skillnad i sannolikheten att man blir framselekterad inom ungdomsfotbollen, som säger dels att ju tidigare på året man är född, desto högre sannolikhet att man blir uttagen till elitflick- och elitpojklägren. Detta gäller för både pojkar och flickor, men sambandet mellan födelsemånad och uttagning är starkare bland pojkarna än bland flickorna. Detta samband är inte unikt för fotbollen. En jämförelse mellan elitpojklägret och deltagarna i ishockeyns TV-pucktävling 2001 visar 54

55 samma mönster. Genom att följa de pojkar och flickor som finns både i vår undersökningsgrupp och i elitlägergruppen kan vi också konstatera att den interna selektionsprocessen fungerar med stor precision: samtliga var också uttagna till de första zonlägren. Kom man inte med där, så var man således utstängd, och för stora delar av en årskull fotbollsspelare slutar åtminstone landslagskarriären således vid 13 års ålder. Av 69 spelare födda 1984 som spelat landskamp fram till och med 2001 är det endast två som inte var med på elitlägren. I figur 3 finns dessa spelare uppdelade på födelsekvartal. Vare sig man utgår från vårt urval eller från elitlägerpopulationen kan man konstatera att faktorer som inte är relaterade till talang för fotbollsspelet har en stor betydelse för selektionen. Nu kan man ju, och med rätta, hävda att elitselektionen inte styr hela verksamheten inom föreningsidrotten. I de flesta fotbollsföreningar får alla som vill vara med åtminstone tills dess att man blir förstaårssenior. Men vår undersökning visar att selektionen ut ur föreningsverksamheten inte bryter detta mönster. Vid 16 års ålder fanns 46% av ungdomarna kvar i sina föreningar. Dessa var i större utsträckning födda tidigt på året. En befintlig selektion vid 13 års ålder (vars grunder således måste spåras ännu längre ned i åldrarna) hade således förstärkts, samtidigt som att de flesta föreningarna i studien inte säger sig bedriva elitverksamhet i dessa åldrar. Slutsatser De slutsatser man kan dra när det gäller fotbollsförbundets utbildningsstege är att det finns en systematisk skillnad i sannolikheten att man blir framselekterad inom ungdomsfotbollen, som säger att Figur 1: De spelare i undersökningen som av sina föreningar skickades på zonläger, födelsemånad efter kvartal (i procent, n=239): Figur 2: Deltagarna på elitpojk- och elitflicklägren i Halmstad 1999, födelsemånad efter kvartal (absoluta tal, n = 384 flickor, 384 pojkar). - ju tidigare på året man är född, desto större sannolikhet att man blir uttagen, - denna sannolikhet kvarstår3 för varje steg upp på selektionsstegen man kommer, från föreningsnivå till landslagsspel. Redan i det ursprungliga urvalet fanns en snedfördelning mellan födda första respektive andra. Skälen till detta kan vi inte uttala oss om, men eftersom merparten av barnen varit i verksamheten sedan 5-8 årsåldern kan man anta att det redan i de yngsta åldersgrupperna sker en selektion Figur 3: Landslagsspelare födda 1984, födelsemånad efter kvartal (absoluta tal, n = 69). 55

56 utifrån födelsetid på året ute i föreningarna. När sedan föreningarna själva får skicka de mest lovande till lokala zonläger vid 13 års ålder skärps selektionen så att ett tydligt mönster uppstår. När distrikten skickar sina lag till elitlägren har detta mönster för pojkarnas del övergått till att uttrycka ett helt signifikant samband. För flickorna är sambandet inte lika starkt. Det är möjligt att om materialet bryts ned efter kön, så finns skillnaderna genom hela processen. På landslagsnivå, slutligen, kvarstår sambandet. Nästan hälften av landslagsspelarna (pojkar plus flickor) är födda under årets tre första månader, och nästan åtta av tio under det första halvåret. Selektion efter fysisk mognad De egenskaper som skapar skillnader mellan individer som är födda inom ett årsspann, är i första hand relaterade till fysisk mognad och kan enkelt uttryckas i längd, bredd, tyngd och motorik. Även intellektuell och social mognad hör naturligtvis hit, men detta är egenskaper som är betydligt svårare att mäta och bedöma. Enkelt uttryck gäller således - allt annat lika att de väljs som är längre, bredare, tyngre och mer motoriskt utvecklade. Det som premieras i den process vi följt är således i första hand fysisk mognad. Att selektionen inom fotbollens utbildningsverksamhet så starkt relaterad till fysisk mognad är emellertid problematiskt av flera skäl. Svensk fotbolls största strategiska problem efter Bosmandomen och EU:s senaste regeländringar (2001) torde handla om återväxten. Om man vill upprätthålla den nuvarande kvalitén på den nationella fotbollen måste man få fram fler bra spelare, om man vill höja kvalitén måste man få fram ännu fler bra spelare. Idag försvinner även spelare med genomsnittlig allsvensk kvalité utomlands, och allt fler ungdomar i allt lägre ålder söker lyckan i andra länder. Därför står svensk fotboll idag inför en strategisk utmaning som är lika stor som den som uppstod i slutet av 40- talet, när det under några år försvann tillräckligt med spelare utomlands för att fylla tre hela landslag. Det dominerande draget för närvarande inom ungdomsverksamheten - både på elitklubbs- och förbundsnivå - är ett selekteringssystem i pyramidform där man så att säga gör tandpetare av hela ekstockar. Eftersom urvalsmaterialet är så stort anser man sig tydligen kunna gallra på detta sätt, enligt tanken att det finns ju De ungdomar som är födda tidigt på året har uppenbara fördelar. Talanger som är födda sent på året kan riskera att hamna i andralaget och selekteras bort. Foto Artur Forsberg ändå bara ett begränsat antal platser i elitlagen och i landslagen. Många fotbollsföreningar börjar selektera barnen redan i tioårsåldern antingen i ett förstalag och i ett andralag eller helt enkelt genom att välja ut de bästa och tvinga de övriga att lämna verksamheten. För svensk fotboll gäller det framöver knappast att selektera hårdare. Istället borde så många som möjligt förmås stanna kvar inom fotbollen så länge som möjligt. När det gäller barns tillväxt och mognad vet man att eftersom tidpunkten för puberteten respektive tillväxtspurten påverkar många av de prestationsbegränsande organen, innebär detta att en tidigt utvecklad individ har uppenbara fördelar i jämförelse med en sent utvecklad 4. Å andra sidan bör man veta att en tidigt utvecklad inte alltid är den som kommer att bli bäst som vuxen - vanligtvis inte. I idrotten under ungdomsåren favoriseras således de tidigt utvecklade, utan att nödvändigtvis få fram den som i framtiden kommer att bli bäst. Det föreligger en uppenbar risk att en sent utvecklad individ, som kanske hade blivit bäst som vuxen om han/hon fått fortsätta idrotta, tappar lusten och slutar i förtid, när man alltid får stå tillbaka för sina tidigare utvecklade kompisar. Samma risk, fast av det omvända skälet, föreligger för den tidigt utvecklade. Denne vinner nästan enbart för att hon/han är större och mer utvecklad jämfört med sina jämnåriga. Hon/han vänjer sig vid att alltid vinna, och är inte psykologiskt förberedd på att förlora. Tävlingar för ungdomar är därför betydligt mer en premiering av tidig pubertetsutveckling och i mindre grad av talang och fallenhet för sporten i fråga. Enligt Carlsson 5 har tidig fysisk mognad inte något prognosvärde för den fysiska kapacitet individen kommer att besitta i vuxen ålder. Att ha ett urvalssystem som premierar de tidigt fysiskt utvecklade är därför inte särskilt rationellt, inte ens om man enbart betraktar den fysiska kapaciteten. Många barn som är sena i utvecklingen kommer härigenom att förbises. Rent motoriskt är det en fördel att tidigt syssla med olika idrotter och att debutera sent. De blivande landslagsdeltagarna i Carlssons studie gick inte att urskilja från en ganska stor grupp idrottsligt framstående barn. Snarare var det så att andra barn och ungdomar, bl.a. i jämförelsegruppen, tidigt var mer framstående. Motorvägen och bergsstigen Det första stora problemet med ungdomsfotbollens selektionsstruktur är således att man letar efter talang men finner fysiskt mognad. Det andra problemet är att man selekterar efter fysisk mognad vid den sämsta tänkbara tidpunkten. Som vi kan visa genom att följa årgång 1984 uppstår inte det tydliga sambandet mellan födelsemånad 56

57 och deltagande på elitlägren den dagen man kommer dit. Snarare fullbordas den dagen en selektionsprocess som startar betydligt tidigare. In- respektive utdefinieringen i fotbollsförbundets utbildningsstege sker redan vid tretton års ålder. I den åldern är skillnaderna i fysisk mognad mellan individerna större än vid någon annan tidpunkt i deras liv en trettonåring kan både se ut som en sjuttonåring och som en nioåring och ändå rymmas inom det normala. Det enda man med säkerhet vet är att i arton-nittonårsåldern har alla växt färdigt och är då ungefär lika långa, breda, tunga och motoriskt utvecklade. Resultaten från vår studie tyder också på att selektionen från föreningarnas sida bygger på en tolkning av alternativt förståelse av vilka egenskaper som krävs hos en spelare för att klara sig vidare. Vi ser också att verksamhet ute i föreningarna fungerar selekterande på samma sätt ännu längre ner i åldrarna. Prognoser om hur ett barn eller en tonåring skall se ut och prestera tiotals år fram i tiden premierar i första hand egenskaper som hör samman med fysisk mognad. Dessa egenskaper kan man inte förändra genom träning, och man kan inte heller förutse hur de kommer att förändra individen fram till vuxen ålder. Samtidigt tenderar man att förbise stor talang gömd i liten kropp, eller för den delen gömd i en klumpig eller skranglig kropp. Att bli utslagen eller bli sedd över axeln bara för att man är född vid fel tid på året rimmar också dåligt med idrottens målsättning att så många som möjligt skall vara med så länge som möjligt, och att var och en skall utvecklas efter sin egna förutsättningar. Genom att selektera efter fysisk mognad, och genom att göra den avgörande in- och utsorteringen vid en tidpunkt då prognosvärdet är som sämst, menar jag att fotbollen frivilligt avhänder sig stora delar av den talang som finns i varje ålderskull. De som har denna talang och är födda sent på året blir systematiskt missgynnade, förbigångna och mindre uppmuntrade inom verksamheten. En stor andel av dem kommer förr eller senare, som ett resultat av detta, att sluta spela fotboll. De som utsätts för denna utsortering, men som väljer att inte ge upp, har å andra sidan en jämförelsevis god prognos. Det är bland dessa, som får ta sig fram vid sidan av allfartsvägen, som blir träningsnarkomaner och utvecklar ett mycket starkt tävlingspsyke, som knyter näven i byxfickan och bestämmer sig för att inte lita på de vuxnas bedömningar, som går sin egen väg och lär sig sätta långsiktiga målsättningar och envetet arbeta mot dem, det är bland dessa som vi tio år senare kommer att finna många av elitseriernas spelare. Men de har då inte blivit elitspelare tack vare svenska fotbollsförbundets utbildningsverksamhet, utan snarare trots denna. Och för var och en som inte ger upp finns det allt för många som gör det, tack vare det existerande selektionssystemet. Denna slutsats kan synas drastisk utifrån att vi endast har material från en enda ålderskohort (födda 1984). Det finns dock möjligheter att jämföra med andra ålderskohorter. Tvärsnittsdata sammanställda av Johan Kristoffersson 6 visar att det mönster vi tidigare har sett vad gäller årgång 1984 gäller för samtliga ungdomslandslag Nästan häften av spelarna är födda i första kvartalet, och mellan procent är födda första halvåret. Men sammansättningen på seniorlagen är helt annorlunda. Slår man samman spelarna i A- och U:21-landslagen så är faktiskt flest födda i det sista kvartalet! Framför allt sker det en dramatiskt förändring i övergången mellan junioroch seniorspelare. Förmodligen beror detta, fysiskt sett, på att spelarna har växt färdigt och kan konkurrera på lika villkor, vilket tidigare inte har varit fallet. Om vi gör en bredare definition av svensk fotbollselit finns i samma material uppgifter om spelarna i allsvenskan och division 1 (superettan). Det visar sig att andelen spelare i allsvenskan födda första halvåret var 52% år 1997 och 58% år Om vi tar hänsyn till den snedfördelning som finns i födelseögonblicket så synes det inte finnas några stora skillnader utifrån vilket halvår man är född mellan gruppen allsvenska spelare och en normalpopulation. Samma förhållande gäller Söderettan och Norrettan % födda första halvåret i båda, och Superettan % födda första halvåret. Sammanfattning Att dagens ungdomsidrott präglas av selektion som gynnar de tidigast födda är inte någon ny kunskap. Vad vi kan visa utifrån vårt projekt är att selektionsprocessen startar långt tidigare än i samband med elitlägren i femtonårsåldern. Vårt material tyder på att selektion utifrån fysisk mognad startar redan i föreningarnas barnverksamhet (5-12 år), att den redan har fått tydliga effekter vid 13 års ålder och att den fortsätter och förstärks på föreningsnivå upp till 16 års ålder. Ännu tydligare fungerar denna selektion inom förbundets utbildnings- och landslagsverksamhet (från lokala zonläger till landslag). Jag menar att denna selektion motverkar syftet att realisera all den fotbollstalang som finns inom varje ålderkull flickor och pojkar. Jag menar också att den strider mot idrottens och samhällets målsättning att så många som möjligt skall vara med så länge som möjligt, och att var och en skall utvecklas efter sin egna förutsättningar. Refererad litteratur Carlson, Rolf (1991) Vägen till landslaget. En retrospektiv studie av framgångsrika ungdomar i sju idrotter, Inst. för pedagogik och GIH, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm Engström, Lars-Magnus (1989) Idrottsvanor i förändring, HSL Förlag Forsberg, Artur (red) (1990) Barn, ungdom och idrott. CIF, Malmö Franzén, Mats & Nilsson, Per & Peterson, Tomas (1996): De avgörande åren en longitudinell studie av barn, ungdom och idrott. Forskningsprogram. (opublicerad) Franzén, Mats, Nilsson, Per och Peterson, Tomas (2000) The Ethos of the Game: representations of the good game and the good player among junior football players in Sweden, in Mike McNamee, Chris Jennings & Martin Reeves (eds.) Just Leisure; ethics, policy and professional development. LSA Publications The Chelsea School, University of Brighton, Eastbourne, LSA Publication No. 71, 2000 Franzén, Mats och Peterson, Tomas (2001) Critical years? Football involvement and gender differences. Paper to the 5 th ESA Conference, Helsinki 2001 (unpublished) Franzén, Mats och Peterson, Tomas (2002) Football involvement and male ethnic differences. Paper to Nordisk Sociologkongress, Reykjavik (unpublished) Footnotes 1 Mats Franzén, Per Nilsson & Tomas Peterson: De avgörande åren en longitudinell studie av barn, ungdom och idrott. Forskningsprogram. Finansierat av SFR (1996). 2 Lars-Magnus Engström, Idrottsvanor i förändring, Stockholm I vår studie ökar denna sannolikhet mellan ingången (figur 3) och landslagsspel (figur 6), men de absoluta talen är så små att vi föredrar att dra slutsatsen utifrån hela elitlägermaterialet. 4 Följande resultat är hämtade från Forsberg (red) Barn, ungdom och idrott. CIF, Malmö Carlson, R Vägen till landslaget. En retrospektiv studie av framgångsrika ungdomar i sju idrotter, Inst. för pedagogik och GIH, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm Ett tack till Johan för att jag har fått arbeta med hans material. 57

58 Styrningen av Idrott och hälsa i skolan Forskning om idrott och hälsa i skolan har, efter att i decennier ha lyst med sin frånvaro, på allvar dykt upp på forskningsagendan. Det finns skäl att tro att detta ökade forskningsintresse går hand i hand med olika försök att styra idrottsämnet i nya riktningar. Denna artikel syftar till att diskutera förhållandet mellan styrning och kunskapsbildning och att därtill peka på varför det är viktigt att idrottslärarkåren själva blir aktivt delaktiga i den forskning som blommar upp. Håkan Larsson Lärarhögskolan i Stockholm och Högskolan Dalarna Inledning Följande artikel bygger på en presentation vid Centrum för idrottsforsknings konferens Skolans undervisning och barns hälsa i juni i år. Det centrala temat i artikeln är de styrningsprocesser som påverkar utformningen av ämnet Idrott och hälsa i skolan. I det samtida talet om ämnet framförs ofta tanken att dagens läro- och kursplaner har en ytterst begränsad, om ens någon, inverkan på innehåll och organisation. Syftet med artikeln är att anlägga ett något annorlunda synsätt på relationen mellan läro- och kursplaner och den praktiska utformningen av skolans ämnen i allmänhet och ämnet Idrott och hälsa i synnerhet, ett synsätt där styrningen ändrar karaktär utan att fördenskull tappa i styrkraft. Jag ska börja med en kort resumé om idrottsämnets utveckling från 1800-talets början och fram till dags dato. Därefter diskuteras på ett skissartat sätt två olika styrningsformer, eller synsätt på makt/styrning ett konventionellt och ett modernt där i synnerhet förhållandet mellan kunskapsbildning och styrning står i fokus. Exemplen kommer att hämtas från ämnet Idrott och hälsa. Avslutningsvis ska jag diskutera några tänkbara konsekvenser för idrottslärare med ett modernt synsätt på styrning. Jag vill betona att innehållet i artikeln inte bygger på någon omfattande empirisk studie, utan snarare bör ses som ett första prövande försök att diskutera styrningen av ämnet Idrott och hälsa ur nya perspektiv. Kroppsövningsämnets utveckling Claes Annerstedt (1991) har beskrivit utvecklingen av skolans kroppsövningsämne (jag använder denna term eftersom ämnets namn ändrats vid flera tillfällen under det senaste seklet) i sju faser. Det är inte oproblematiskt att tala i termer av faser, historiker kan ofta påvisa att det som sägs karakterisera en viss fas går att spåra både före och efter den aktuella tidsperioden. Jag skulle vilja påstå att de sju faserna först och främst speglar de uttrycksformer som präglar samtalet om ämnet under den aktuella tidsperioden, något som kan betecknas som ämnets diskurs. Dessa diskurser om kroppsövningsämnet och dess styrning kretsar kring två axlar: centralstyrning respektive decentraliserad styrning samt direkt respektive indirekt styrning. Dessa axlar måste därtill ställas i relation till en tredje aspekt, nämligen reglering av innehåll respektive stipulering av mål. Centralisering - decentralisering 1800-talet gestaltar Annerstedt i tre faser: etableringsfasen ( ), militära fasen ( ) och stabiliseringsfasen ( ). Under hela 1800-talet präglades samtalet om ämnet gymnastik, som det då kallades, av diskussionen om linggymnastikens utformning och ställning i förhållande till andra kroppsövningsformer. Diskussionen fördes framförallt med Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) i Stockholm, linggymnastikens högborg, som bas. Under seklets senare hälft dominerade de militära inslagen 58

59 på GCI, såväl bland lärare som bland studenter. Några av de huvudsakliga motiven för ämnets existens i skolan var att det ansågs vara hälsobringande och att det förberedde framförallt gossarna för den stundande värnplikten (allmän värnplikt infördes i början av 1800-talet). Inte förrän runt sekelskiftet 1900 fick ämnet på riktigt genomslag ute i landet, dels på grund av att det först nu fanns tillräckligt många utbildade idrottslärare och ordentliga faciliteter för kroppsövningar, dels och kanske framförallt, för att GCI fick rätten att inspektera den gymnastikundervisning som genomfördes vid folk- och realskolor samt läroverk. Man kan säga att det var under denna tid som centralstyrningen av ämnet tog fast form. I början av 1900-talet utmanades linggymnastiken av andra kroppsövnings-, eller rörelseformer, som lek och idrott. Dessutom försökte flera gymnastik pedagoger, framförallt kvinnliga pedagoger, att utveckla linggymnastiken från dess stelbenta arbetssätt till ett mer dynamiskt. Vid seklets mitt, i samband med den arbetsfysiologiska forskningens genombrott, har linggymnastiken spelat ut sin roll i den svenska skolan. I samband med det som enligt olika forskare kan kallas en senmodern eller postmodern tid, inträder under 1970-talet det som Annerstedt har kallat osäkerhetsfasen. Annerstedt har antagligen i åtanke en osäkerhet bland idrottslärarna kring kroppsövningsämnets utformning, men man kan också tänka sig att osäkerheten handlar om en osäkerhet kring styrningen av ämnet. Möjligen kan man se talet om osäkerhet kring ämnet som en styrningsform, med avsikt att bryta upp den sedan länge dominerande centralstyrningen, till en mer decentraliserad eller liberaliserad styrning. I mitten av 1900-talet kan man säga att Linggymnastiken spelat ut sin roll och ersätts av idrottsrörelsens träningsövningar. Foto Leif Carlson Direkt indirekt styrning Ämnet byter också, i och med Lgr 80 (på gymnasiet något senare), namn från gymnastik till idrott. Ämnets beteckning är viktig eftersom denna i stor utsträckning signalerar beteendenormer och värden. Genom beteckningen idrott ligger det t ex nära till hands att såväl eleverna som deras föräldrar samt andra inflytelserika samhällsgrupper som politiker och journalister associerar till idrottsrörelsens idrott, vars beteendenormer och värden i stor utsträckning förmedlas genom medias representation av den internationella elitidrotten. På sätt och vis kan man säga att den styrning en direkt styrning som tidigare utgjordes av linggymnastikens dagövningar, under denna tid kom att ersättas av idrottsrörelsens träningsövningar en indirekt styrning (förmedlad genom idrottsrörelsens läromedel och genom ofta återkommande fortbildningar för gymnastik- /idrottslärare). I och med genomförandet av Lpo/Lpf 94 och vidhängande kursplaner kan man säga att omsvängningen när det gäller styrningsform fullbordas, både vad gäller övergången till decentraliserad och indirekt styrning. Samtidigt lossnar åter idrottsrörelsens grepp om innehållet i ämnet. Det aktivitets- och metodikinriktade synsätt inom tävlingsidrotten som fått stå som modell även för idrottslärares tänkande om sitt ämne, ersätts successivt med ett reflekterande och didaktiskt inriktat tänkande. Innebär då dessa förändrade styrningsformer, dvs decentralisering och en mer indirekt styrning, också att styrningen, i bemärkelsen statens (maktens, överhetens) styrning av idrottslärarna och idrottsämnet (en vertikal rörelse uppifrån-och-ner) avtar alltmer? Frågan kan besvaras med både ja och nej. Jag ska i det följande utveckla resonemanget med frågan om styrning genom reglering av innehåll respektive stipulering av mål. Innehåll kontra mål Innan jag fortsätter är det på sin plats att säga något om läro- och kursplaner, eftersom den fortsatta diskussionen i huvudsak handlar om förhållandet mellan läro- och kursplaner och den praktiska utformningen av ett skolämne. Vanligtvis handlar diskussionen om läro- och kursplaner, liksom diskussionen om idrottsrörelsens program Idrotten vill, om huruvida dessa texter är att betrakta som beskrivningar av den aktuella verksamheten eller som målbilder för densamma. Med mitt synsätt handlar det inte om något av dessa alternativ. Texterna bör snarare ses som en strävan efter att skapa handlingar (producera beteenden) och självförståelse inom ramen för den verksamhet texterna behandlar och behöver alltså varken vara sanna eller idealiska. Innehållet i texterna bör analyseras, bedömas och värderas mer efter vad de åstadkommer på en konkret och praktisk nivå, vad gäller beteenden och självförståelse, än vad som karakteriserar dem rent semantiskt. I den första styrningsformen, centralstyrning och detaljreglering, ett synsätt som dominerat under talet, sker styrningen genom reglering av ämnets innehåll. Det räckte med att idrottslärarna följde de innehållsliga direktiven, så var det upp till eleverna att prestera. Denna styrningsform gick hand i hand med de relativa betygssystemen, dvs enkelt uttryckt att betygen delades ut efter en normalfördelningskurva (vilken optimalt, 59

60 men inte nödvändigtvis, hade 3,0 som medelvärde) där eleverna jämfördes inbördes. I den andra styrningsformen, decentralisering och målstyrning, sker styrningen genom stipulering av ämnets mål. Parallellt med detta görs skolan (och lärarna) ansvariga för att eleverna uppfyller godkändnivå. Eleverna ska alltså inte längre bedömas i förhållande till varandra i en förutbestämd aktivitet, utan i förhållande till ett mål som kan vara av mer abstrakt karaktär och inte, på en rent konkret eller praktisk nivå, identiskt med en annan elevs mål. Parallellt med denna utveckling flyttas ansvaret för att eleverna uppfyller målen över till skolan och lärarna, annars kan eleverna (eller i realiteten föräldrarna) kräva extra åtgärder för att eleven ska kunna nå godkändnivå. Dessa två styrningsformer motsvarar ungefär det som den franske filosofen Michel Foucault har kallat juridisktnegativ styrning respektive teknisktpositiv styrning (se t ex Foucault 1980, se också Hörnqvist 1996). 60 Två styrningsformer Den juridiskt-negativa synen på styrning motsvarar det hierarkiska synsätt vi i allmänhet har på maktutövning, dvs en maktutövning som tänks sippra ner igenom ett hierarkiskt system, i det här fallet från staten och Skolverket till skolorna, lärarna och de enskilda lektionerna i det aktuella ämnet. När det gäller läro- och kursplaner så utgår vi ifrån, ja kräver nästan, vägledning i termer av: Innehållet skall vara detta och detta arbetsformerna skall vara så och så Man har helt enkelt att rätta sig efter anvisningarna, vilka optimalt ska vara tydliga. Utifrån den juridiskt-negativa synen på styrning är läroplanen ämnad att rama in (begränsa) ämnet och tala om för lärarna vad de ska och inte ska göra. Den tekniskt-positiva synen på styrning motsvarar ett mer modernt, eller till och med sen- eller postmodernt, synsätt på styrning. Utifrån detta synsätt blir det begripligt varför läro- och kursplaner inget säger om innehållet i det aktuella ämnet. Målen är istället det centrala: Målen är dessa och dessa men hur ni gör för att nå dem är er sak Innehåll, arbetsformer och konkretiserade betygskriterier ska utformas lokalt. Läro- och kursplanen är med detta synsätt inte ämnad att rama in (begränsa) ämnet/beteenden bland lärare och elever i ämnet. Tvärtom fungerar läro- och kursplanen på så vis att lärarna görs mottagliga för den mer indirekta styrningen, en styrningsform där kunskap och kunskapsbildning får en ny roll i förhållande till styrningen. Sedan Lpo 94 trädde i kraft kan man se en tilltagande aktivitet när det gäller fortbildning, handledarutbildning, författandet av lokala arbetsplaner med vidhängande konkretiserade betygskriterier, ett utökat samarbete mellan lärare och ämnen (jfr Karlefors 2002) och inte minst en ökad diskussion om ämnets innehåll och utformning ett återuppväckt intresse för didaktikbegreppet (undervisningens vad-, hur- och varför-frågor) samt forskning i/om ämnet. Här antyds kunskapsbildningens nya roll, gärna i termer av den reflekterande praktikern. Förhållandet mellan styrning och kunskapsbildning En central aspekt när det gäller styrning är maktens förhållande till kunskapen, eller styrningens förhållande till kunskapsbildningen. Jag använder här avsiktligt begreppsparen makt och kunskap (substantiv) i förhållande till styrning och kunskapsbildning (verb) för att åter illustrera de två tidigare diskuterade styrningsformerna. I kurser i undersökningsmetodik använder jag mig gärna av följande bild för att illustrera forskningsprocessen. Problemområde Begreppsdefinitioner Teorier Metoder Resultat Diskussion Slutsatser Bilden visar hur ett allmänt intresse om ett visst fenomen formuleras som ett tämligen vidsträckt problemområde för att successivt, genom begreppsdefinitioner, teorier och förklaringsmodeller samt metoder, avgränsas till något mycket snävt som undersöks i den aktuella studien. De resultat och slutsatser som dras i forskningsstudier, är förstås (även om detta inte alltid framhålls i så stor utsträckning) mycket beroende av hur begrepp definieras och vilka teorier och metoder som används. Med utgångspunkt i den juridisktnegativa formen för styrning, ses makt och kunskap förvisso som relaterade, men dock som ganska fristående i förhållande till varandra. Tanken är att de resultat och slutsatser som en studie mynnar ut i ska ligga till grund för de beslut rörande det aktuella problemet som tas. Med detta synsätt läggs alltså fokus på den nedre halvan av figuren ovan. Resultaten och slutsatserna är det centrala. Det gäller, för att uttrycka sig enkelt, att använda rätt (i praktisk och objektiv bemärkelse) begreppsdefinitioner, teorier och modeller i förhållande till det problem som undersöks. Denna traditionella vetenskapssyn brukar kallas för positivism. Tar vi istället utgångspunkt i den tekniskt-positiva formen för styrning, ses styrning och kunskapsbildning som i varandra inflätade. Såväl det problem som undersöks som det sätt att bilda kunskap som vill göra sig gällande, är uttryck för en maktrelation. Med maktrelation menas här att redan sättet att se på själva problemet är uttryck för ett visst perspektiv (en viss kunskapssyn, en viss människosyn och en viss samhällssyn). Detta innebär att sättet att, utifrån uppfattningen av problemet, formulera frågeställningen redan från början inrymmer ett begränsat antal sätt att besvara frågan och därmed lösa problemet på. Uppfattar man styrning enligt modell a, att makten utövas som begränsande imperativ uppifrån-ochner, ter sig den positivistiska vetenskapssynen adekvat. Det gäller då att använda rätt begreppsdefinitioner, teoretiska modeller och metoder för att lösa problemet, dvs göra problematiken styrbar. På så vis kan experterna på idrottsundervisning (idrottslärarna) överlåta forskningen åt experterna på idrottsforskning (forskarna). Uppfattar man styrning enligt modell b, att makten utövas genom tekniker som syftar till att stimulera till mer eller mindre differentierade beteenden bland de som styrningen riktar sig mot, ter sig den moderna vetenskapssynen adekvat. Med den senare utgångspunkten blir det viktigt att de som äger problemet (dvs här idrottslärarna) också är de som formulerar de frågeställningar som ska ligga till grund för forskningen. Här vill jag passa på att inflika att det, i enlighet med forskningens offentlighetsprincip, alltid måste finnas utrymme för outsiders att granska och kritisera den forskning som produceras inom ramen för ett vetenskapsområde eller en vetenskapsdisciplin. Det måste alltså alltid finnas möjlighet att se på problemen ur olika perspektiv,

61 formulera frågeställningarna på olika sätt samt använda olika begreppsdefinitioner, teoretiska modeller och metoder. I annat fall riskerar forskningen att bli terroriserande. Konsekvenser för idrottslärare Med den traditionella positivistiska vetenskapssynen uppstår det lätt, vilket också varit fallet historiskt sett, en åtskillnad mellan s k praktiker och forskare. Detta har inneburit att praktikerna, idrottslärarna i det här fallet, inte har haft någon ordentlig möjlighet att formulera frågeställningar av vikt för ämnet Idrott och hälsa utifrån idrottslärarnas perspektiv. I den forskning som varit betydelsefull för ämnet, har andra yrkesgrupper än idrottslärarna haft tolkningsföreträde när det gäller att bestämma vad som varit värt att forska om samt vilka perspektiv och metoder som ska tas i bruk. Vid forskningskonferenser har det varit sällsynt att aktiva idrottslärare presenterat några forskningsresultat. Jag ska nedan skissa några tänkbara konsekvenser med att se på styrningsproblematiken utifrån den mer moderna styrningsformen, den tekniskt-positiva. Se till att bedriva forskning i det egna ämnet/om den egna professionen för resultatens skull, men framförallt för att erövra tolkningsföreträde när det gäller problemformuleringar, begreppsdefinitioner och teoretiska perspektiv. Åtskillnaden mellan s k praktiker och forskare måste arbetas bort. Här tycker jag mig förresten redan kunna skönja att förändring är på väg, men fortfarande vilket jag tycker åskådliggjordes under sommarens forskningskonferens är det sällsynt att aktiva idrottslärares röster gör sig hörda som forskare. Skriv läromedel vilket redan verkar vara fallet. Idrottslärare måste bli specialister på att tala varmt om sitt ämne i politiska sammanhang. Med politiska sammanhang menar jag a) bland kollegor, när lokala arbetsplaner, konkretiserade betygskriterier, olika typer av handlingsplaner mm ska utformas; b) bland skolledare, för att hävda ämnets betydelse i skolan/för eleverna (ämnets status), utrymme i den lokala timplanen samt ekonomiska och materiella förutsättningar (lokaler, utrustning mm), c) bland föräldrar, politiker och en bredare allmänhet, åter för att hävda ämnets betydelse för den unga generationen, och inte minst d) bland lärarutbildarna. Här ska jag lägga ut texten något, med utgångspunkt från mina erfarenheter som lärarutbildare. Under de senare åren har jag allt oftare stött på idrottslärare som signalerar att det vore önskvärt att lärarutbildningarna (och lärarutbildarna) ger tydligare signaler om vad som är ämnet Idrott och hälsas centrala innehåll, och därtill att lärarutbildningen förser studenterna, de blivande idrottslärarna, med kunskaper i linje med detta innehåll. Sådana förväntningar ter sig rimliga om vi tar utgångspunkt i den juridiskt-negativa synen på styrning, vilken går hand i hand med den positivistiska kunskapssynen. Synsättet bygger på, vilket kan te sig hårdsmält när man uttrycker det så här oförblommat, att lärarutbildarna, med den erfarenhet och vetenskapliga auktoritet som de besitter, är experter på vad som är bra och inte bra för den unga generationen när det gäller fysisk aktivitet, fysisk bildning, rörelseskolning osv. Själv ser jag inte på idrottslärarutbildning på detta sätt. Det är inte lärarutbildarna som ska definiera ämnet i skolan, utan lärarna i skolan. Lärarutbildarna definierar högskoleämnet Idrott/Idrott och hälsa/ Idrottsvetenskap, och här inverkar också andra intressen än de rent skolidrottsliga, medan det är idrottslärarna som bör definiera skolans och gymnasieskolans ämne Idrott och hälsa (detta medför att det är av största vikt att idrottslärarna är aktivt medverkande i planeringen av lärarutbildningens ämneskurser och kanske framför allt de verksamhetsförlagda kurserna). I samband med detta vill jag resa några kritiska synpunkter. För tiotalet år sedan pekade Claes Annerstedt på att idrottslärare inte riktigt kunde säga vad professionalism är för en idrottslärare, dvs vad som skulle vara en idrottslärares speciella kompetens eller åtminstone att idrottslärarna inte kunde uttrycka denna kompetens verbalt. De signaler jag har fått på konferenser och vid handledarträffar är att det alltjämt är så (och här uttalar jag mig utan någon regelrätt undersökning på fötterna). Så länge idrottslärarkåren inte kan verbalisera vad som, inom vissa ramar, är idrottslärarprofessionalism, ökar risken för att andra grupper än idrottslärarkåren får tolkningsföreträde när det gäller vad denna professionalism ska innefatta. Att forska i sitt ämne, att skriva läromedel och att bli goda förespråkare för sitt ämne, utgör olika sätt att tillförskansa sig tolkningsföreträde när det gäller det egna ämnet. Avslutning Jag har i denna artikel lutat mig mot filosofen Michel Foucault. För Foucault är makten, maktutövandet/styrandet, något som ständigt pågår. Jag har redan påpekat att styrningen bör analyseras som de effekter den åstadkommer på en konkret och praktisk nivå. Detta innebär med andra ord att om idrottslärarkåren skulle hörsamma mina nyss formulerade förslag, innebär detta inte att de skulle befinna sig utanför eller på den motsatta sidan av styrningen tvärtom! Att forskarutbilda sig och forska, att skriva läromedel, att bli goda offentliga förespråkare för sitt ämne, kan i sig uppfattas som uttryck för styrning. Avsikten med den här artikeln är alltså inte att klargöra styrningsstrategier för att kunna undvika dem, utan tvärtom att klargöra dem för att kunna engagera sig i dem. Mycket talar för att vi nu, i och med forskningsprojekt som t ex Idrottshögskolans Skolprojekt, bara ser början på en ökad forskning i/om Idrott och hälsa. Som jag ser det vore det önskvärt att verksamma idrottslärare engagerar sig i denna forskning, för den kommer sannolikt att utöva ett stort inflytande över ämnets utformning i framtiden. Referenser Annerstedt, Claes 1991, Idrottslärarna och idrottsämnet. Utveckling, mål, kompetens ett didaktiskt perspektiv (Göteborg Studies in Educational Sciences 82) Foucault, Michel 1980, Power/Knowledge. Selected interviews & other writings edited by Colin Gordon (New York: Pantheon Books) Hörnqvist, Magnus 1996, Foucaults maktanalys (Stockholm: Carlssons) Karlefors, Inger 2002, Att samverka eller? Om idrottslärare i den svenska grundskolan (Pedagogiska institutionen, Umeå universitet) 61

62 European Youth Heart Study (EYHS) Om barnens vardagliga aktivitet och gällande rekommendationer Att mäta vardaglig fysisk aktivitet är svårt, särskilt när det gäller barn. Den idag mest tillförlitliga mätmetoden nyttjar rörelsemätare av typ accelerometer. Den tillåter bestämning av den totala aktiviteten för varje minut under en hel dag flera dagar/veckor i en följd. Dessutom kan man se hur aktiviteten är fördelad med avseende på dess intensitet. Vi har på detta sätt studerat tusen svenska skolbarn som en del av vår medverkan i European Youth Heart Study (EYHS). Det visar sig, när nu den fysiska aktiviteten för första gången har mätts på detta sätt, att barn och unga är mycket mer aktiva än vad många föreställer sig. MICHAEL SJÖSTRÖM ULF EKELUND AGNETA YNGVE ANDREAS NILSSON ANITA HURTIG- WENNLÖF PREVNUT VID NOVUM, KAROLINSKA INSTITUTET OCH STOCKHOLMS LÄNS LANDSTING Introduktion Det kan tyckas märkligt. Många hävdar att dagens barn och ungdomar är allt mindre fysiskt aktiva. De säger samtidigt att vi måste stimulera dem till att bli mer aktiva. Detta utan att någon utförlig, objektiv information finns tillgänglig om hur situationen faktiskt är, eller hur den har utvecklats på senare år. Detta betyder förvisso inte att de som framför dessa åsikter behöver ha fel. Men att en så central aspekt i vårt folkhälsoarbete är så otydligt klarlagd är förvånande. Vi har således inte någon tillförlitlig information som anger hur aktiva, eller inaktiva, barnen och de unga egentligen är i vardagen. Vi vet inte hur den totala aktiviteten är fördelad under dygnet, under veckan eller under olika säsonger. Ej heller vet vi hur länge barnen är inaktiva under dagen, det vill säga hur länge de är stillastående, sitter eller ligger. Anledningen till denna brist på kunnande är att metoder har saknats för en något så när säker bestämning av alla dessa mått. Detta gäller också aktivitetens karaktär (intensitet). Den är av betydelse för hälsoutvecklingen och för utvecklingen av prestationsförmågan. Framgångsrikt arbete med att öka den totala aktiviteten i befolkningen, bland barn som vuxna, förutsätter bra information om den egentliga aktiviteten i vardagen, liksom aktivitetens karaktär. Då först kan ändamålsenliga rekommendationer formuleras, problemen med inaktivitet kan identifieras och effektiva interventioner kan planeras, genomföras och utvärderas. Fysisk aktivitet Fysisk aktivitet definieras som alla de kroppsrörelser vi utför med hjälp av vår muskulatur ( any bodily movement produced by skeletal muscles that results in energy expenditure ) (1). Fysisk aktivitet innefattar således all den aktivitet som vi utför till vardags, det vill säga under transporter, på arbete/skola, i hemmet, samt på fritiden. Den sistnämnda domänen av vardagen inkluderar motion och idrott. Med motion avses sådan aktivitet som utförs planerat, strukturerat och repetitivt med syftet att förbättra eller bibehålla en god allmänkondition (1). Sådan aktivitet bedrivs på en förhöjd intensitets- eller ansträngningsnivå. Den övriga vardagliga aktiviteten utgör till sin omfattning en betydande, ofta helt övervägande, andel av den totala aktiviteten. På vilket sätt och i vilken omfattning denna aktivitet, eller inaktivitet, inverkar på hälsoutvecklingen hos den enskilde är mindre känt, men intresset bland forskare, folkhälsoarbetare och andra aktivitetsförespråkare inriktas nu allt mer mot denna andel av den totala aktiviteten. Det finns ett visst kunnande om den avsiktliga motionens omfattning och dess bestämningsfaktorer bland såväl 62

63 Fysisk aktivitet omfattar alla kroppsrörelser som utförs med muskler. Om den ökat eller minskat kan bero på hur man mäter? Foto Leif Carlson barn som vuxna. Det finns däremot inte i något land data om den totala fysiska aktiviteten i befolkningen, hur den fördelas med avseende på kön, ålder, socioekonomiska förhållanden, etc. Aktivitetens karaktär, det vill säga den intensitet den bedrivs på, och hur länge den pågår (durationen), samt hur ofta aktiviteten i fråga återkommer (frekvensen) är obekant. Av detta följer att de allmänna rekommendationerna om fysisk aktivitet, bland såväl barn som vuxna, inte är sakligt underbyggda i en omfattning som vore önskvärd. Dagens rekommendationer Dagens rekommendationer om hur mycket fysisk aktivitet som erfordras för att främja hälsa och förebygga sjukdom i den vuxna befolkningen formulerades av bland andra HEA i England (1994) (2), och av CDC/ACSM i USA 1995 (3) och lyder; Every adult should accumulate 30 minutes or more of moderate-intensity physical activity on most, preferably all, days of the week [...] intermittent bouts of physical activity, as short as 8 to 10 minutes, totaling 30 minutes or more on most days provide beneficial health and fitness effects. Liknande rekommendationer fördes fram vid ungefär samma tidpunkt vad beträffar barn och unga. De föreskriver, i sammanfattning, fysisk aktivitet på något förhöjd nivå i 30 (4) respektive 60 minuter (5) dagligen. Underlaget för råden om 30 respektive 60 minuters aktivitet, eller mer, på en ansträngningsnivå, som är något högre än den vardagliga ( moderateintensity ), dvs en nivå motsvarande rask promenad, eller högre, utgörs av resultat från en del epidemiologiska studier, bland andra de sk Harward alumini-studierna. De bygger också på extrapoleringar av andra resultat och erfarenheter, samt på en del antaganden. Fokus har varit sambandet mellan fysisk aktivitet och hjärt-kärlsjukdom. Men det vetenskapliga underlaget för detta påstående är vid en närmare granskning inte så handfast som man skulle kunna önska. Bland annat har kunskapen om arten och graden av fysisk aktivitet i befolkningen, inte minst bland unga individer, har varit bristfällig. Fysisk aktivitet i vardagen är emellertid, som anges inledningsvis, svår att mäta, särskilt bland unga (6). Vi har på vår enhet under senare år arbetat med att pröva och utveckla metoder för bestämning av den fysiska aktiviteten bland barn och unga. Metoderna kan vara antingen subjektiva eller objektiva. Subjektiva metoder Aktivitetsdagböcker och enkäter är exempel på subjektiva metoder. Dagboksmetoden har visat sig vara en tillförlitlig metod vid studier av ungdomar i tonåren (7,8), men kräver en betydande arbetsinsats. Dessutom förutsätter den en aktiv medverkan under flera dagar av den undersökte. Enkäter är därför vanligast förekommande i befolkningsstudier. De är billiga att ta fram och kan enkelt distribueras ut till ett stort antal individer. Tillförlitligheten i svaren är dock inte särskilt god. Det gäller särskilt barn från ca 10-årsåldern och nedåt. Då enkätfrågorna ofta är retrospektiva kan svårighet att minnas ge upphov till fel. Likaså kan oklart definierade termer, som exempelvis avser intensiteten i en aktivitet, ge upphov till missförstånd. Det finns en klar tendens att överskatta sin aktivitet (9). För många kan det vara svårt att hålla isär idealbilden, om hur fysiskt aktiv man bör vara, från den verkliga bilden. En annan svårighet med enkäter har att göra med just det faktum att de är enkla att ta fram. Detta har inneburit att ett mycket stort antal formulär finns, som dessutom oftast använts bara någon enstaka gång. Frågorna är olika, och svaren är inte jämförbara, vilket gör att en samlad bild av aktivitetsläget inte kan fås. Ej heller kan tendenser skönjas. Visserligen torde det finnas fog för påståendet att aktiviteten har minskat de senaste decennierna. Vilken art och mer precis omfattning som denna minskning har är dock mindre bekant. Mot bakgrund av detta har The International Physical Activity Ques- 63

64 tionnaire (IPAQ) nyligen utvecklats (10). Det är en uppsättning formulär (kort respektive långt, för självifyllande respektive intervju) som är utvecklat och testat gemensamt av en internationellt sammansatt grupp av forskare på området. Ett 25-tal centra från alla världsdelar har medverkat i det omfattande testarbetet. Frågorna i det långa formuläret är indelade i fyra kategorier och som avser tid i fysisk aktivitet under de senaste sju dagarna i arbete, under transport, i hemmet och under fritid. Den sammanlagda tiden i aktivitet från de fyra kategorierna ger således ett mått på den totala omfattningen av fysisk aktivitet. Frågorna om tid i aktivitet inom varje kategori är vidare indelade med avseende på intensiteten, vilket ger värdefull information om individens rörelsemönster. Dessutom täcker frågorna också tid i sittande (inaktivitet) under dagen. Arbetet med att testa de olika versionerna har fallit väl ut. Formuläret har uppvisat en acceptabel reproducerbarhet och validitet (tillförlitlighet) ställt mot en objektiv metod. Därför överväger nu WHO liksom EU att inkludera formuläret, eller anpassade versioner av det, i sina globala program för övervakning av hälsoutvecklingen. Vi på PrevNut vid Novum har haft en central roll i det bakomliggande utvecklingsarbetet och leder också det fortsatta arbetet med att utveckla och ytterligare förbättra formulären (10). Nyligen har en miljömodul tagits fram som särskilt beaktar bestämningsfaktorer för fysisk aktivitet i vår omgivning. Sammanställda resultat från kvalitetstestningen av IPAQ kan läsas på projektets hemsidor, från vilka också formulären kan laddas ner. Objektiva metoder Behovet av en tillförlitlig objektiv metodik att använda vid bestämning av fysisk aktivitet på större urvalsgrupper är stort. Fördelen med en sådan är att flera av de kända felkällorna förenade med subjektiva metoder (enkäter) kan undvikas (11). Dessutom utgör en objektiv metod med god tillförlitlighet det enda acceptabla valet av referensmetod vid valideringar av subjektiva metoder. Dubbelmärkt vatten metodik (DLW), hjärtfrekvensregistrering och rörelsemätare (accelerometrar) är de mest använda metoderna. DLW metoden kan bestämma den totala energiförbrukningen över tid med mycket bra precision, men är samtidigt allt för dyr för att användas Figur 1. Visar utfallet av ett dygns registrering av aktivitet med hjälp av accelerometer (infälld). Den mängd arbete som utförts för varje minut under dygnets vakna tid redovisas minut för minut i form av aktivitetsmarkeringar (counts) och bildar en kurva. Mått på total aktivitet erhålles, och dessutom kan andelen av tiden, liksom antalet tillfällen, som mängden arbete överstiger vissa intensitetsnivåer tas fram. På så sätt kan man också få fram antalet minutrar som individen varit aktiv på olika nivåer (exempelvis måttligt och högt intensiv aktivitet). i större studier. Dess oförmåga att bestämma aktivitetsmönster är även en anledning till behov av andra objektiva metoder. Hjärtfrekvensregistrering och rörelsemätning med accelerometer kan båda användas för att bestämma såväl aktivitetens intensitet och duration som dess frekvens (8,11). Fördelen med accelerometer är att den är behändig att handskas med. Instrumentet, en liten plastdosa som bärs runt midjan, registrerar kroppsrörelser minut för minut under flera dagar eller veckor (Figur 1). Dess mätvärde (counts) återger därmed en mer direkt mätning av den fysiska aktiviteten, vilket är en styrka jämfört med den mer indirekta mätningen av aktivitet som sker vid hjärtfrekvensregistrering. De flesta tillgängliga accelerometrar registrerar de rörelser som sker vertikalt (uniaxial mätare). Figur 1 visar exempel på en registrering över en dag av vaken tid. Vi har genomfört utvärderingar av en sådan rörelsemätare, en uniaxial accelerometer (av märket CSA/MTI), den idag mest använda, dels vad gäller test av dess validitet mot DLW metodik (12), och dels dess förmåga till noggrann analys av intensitetsmönster (13). Den har i båda avseendena visat goda resultat. En svaghet är svårigheten att korrekt kunna spegla ökningen i energiförbrukning som sker vid cykling, gång i trappor eller stillastående aktiviteter, etc. Den kan heller inte användas i vatten. Instrumentet är trots dessa felkällor att anse som ett lämpligt verktyg för att spegla hela det vakna dygnets fysiska aktivitet. Metoden och utrustningen har också fått ett genomslag globalt och är flitigt använda i fältstudier för bestämning av mängd och mönster av fysisk aktivitet. Vi har nu, som ett led i ett internationellt samarbete, med beteckningen EYHS, också tillämpat metoden för att ta reda på hur aktiva barnen egentligen är i vardagen, och hur denna aktivitet är fördelad med avseende på dess intensitet. EYHS The European Youth Heart Study (EYHS) är ett europeiskt forskningsprojekt som studerar sambanden mellan livsstilsfaktorer (t.ex. fysisk aktivitet och kostvanor) under barnoch ungdomsåren och andra idag kända riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom i vuxenlivet (14). En gemensam databas i vilken data från samtliga länder ingår gör det möjligt att studera eventuella skillnader mellan länder och kulturer samt att studera eventuella dos-respons förhållanden mellan livsstilsfaktorer och hälsomarkörer. Det långsiktiga målet är att skapa underlag för primär-preventiva strategier riktade till barn och ungdomar med avsikten att minska förekomsten av hjärt- och kärlsjukdom i vuxenlivet. Varje deltagande land ska testa och mäta 1000 barn, av vilka 500 är barn i åldern 9-10 år (årskurs 3 i Sverige) och 500 är ung- 64

65 Tabell 1. Ålder, längd och vikt på de undersökta barnen, samt tid i minuter de varit fysiskt aktiva på måttlig (3-6 METs) respektive hög (6 METs eller högre) intensitetsnivå (medelvärde ± SD) Pojkar (n=202) Ålder (yrs) 9.5 ± ± ± ± 0.4 Längd (cm) 139 ± ± ± ± 6.3 Vikt (kg) 33.6 ± ± ± ± 9.2 Måttlig 183 ± ± ± ± 22 Högintensiv 34 ± ± 15 16±12 11 ± 10 Totalt 217 ± ± ± ± 28 domar, år gamla (årskurs 9). Hittills har datainsamlingar genomförts i Danmark, Sverige, Estland, Portugal och Norge. Material och metoder Underlaget för de resultat som redovisas i detta arbete är de data som insamlats med rörelsemätare, accelerometer (Computer Science and Applications Inc, CSA model WAM 7164, obs notera att företaget som idag marknadsför utrustningen heter MTI, och utrustningen Actigraph AM7164). De undersökta barnen, som utvalts genom ett slumpmässigt förfarande från skolor i Örebro respektive Stockholmsområdet (Tabell 1), har burit mätaren i fyra dagar vardera under vaken tid. Under hela denna tid har information om aktiviteten registrerats och sammanfattats för varje minut. För godkänd registrering har krävts minst tio timmars registrering per dag och under minst tre dagar. I en del fall har tekniska problem med rörelsemätaren hindrat korrekt registrering. Sammanlagt mer än 800 barn har på detta sätt blivit kartlagda. Förutom totalaktiviteten, uttryck i totalt antal counts per dag, alternativt counts per dag och minut (korrektion för att olika individer bär mätaren under olika tid), har tiden i minuter på en måttligt respektive högt intensiv nivå kunnat beräknas. För detta har vi använt oss av ett speciellt analysprogram, som vi utvecklat själva. 9 år 15 år Flickor (n=237) Pojkar (n=156) Flickor (n=208) 9-10 årsåldern respektive årsåldern. Den yngre åldersgruppen var i stort något mer aktiv än den äldre. Fördelning av den totala aktiviteten skiljde sig åt mellan grupperna. De yngre barnen var mer aktiva på dagen, medan de äldre hade en markerad aktivitetstopp vid tiden. Båda gruppernas genomsnittliga aktivitet efter hand under dagen visade när de tog sig till och från skolan, när de hade lunch, och så vidare. På liknande sätt kan aktiviteten under skolåret illustreras. Barnen är klart mer aktiva i början av skolåret (september), medan totalaktiviteten sjunker påtagligt under hösten för att vara procent lägre under vintermånaderna. Under våren tilltar aktiviteten på nytt. Den tid uttryckt i minuter som barnen var aktiva på en måttligt respektive högintensiv nivå framgår av Tabell 1. Sammantaget var 9- åringarna i genomsnitt aktiva på en hälsostärkande nivå (3-6 METs) under 217 (pojkar) respektive 184 minuter (flickor), av vilket 34 respektive 16 minuter var aktivitet på högintensiv nivå (6 METs eller) mer). Figur 3 visar Figur 2. Genomsnittliga kurvor som visar mängden aktivitet (uttryckt som aktivitetsmarkeringar, sk counts, per minut) under en skoldag bland ca 400 barn i 9-10-årsåldern respektive årsåldern. Den yngre gruppen är något mer aktiv totalt and den äldre, och dessutom har den sin aktivitet annorlunda fördelad under dagen. Resultat Den insamlade informationen gjorde det möjligt att illustrera hur den totala aktiviteten fördelade sig under en medeldag, exempelvis en skoldag. Figur 2 visar genomsnittliga värden under hela dagen för ca 400 barn i Figur 3. Box-plots som visar det totala antalet minuter av aktivitet på måttlig respektive hög intensitetsnivå bland pojkar och flickor i de två åldersgrupperna. Den ljusa linjen i respektive box visar medianvärdet. 65

66 antalet minuter på hälsostärkande aktivitetsnivå bland pojkar och flickor i respektive åldersgrupp, inklusive medianvärdet. Diskussion Den genomsnittliga totala aktiviteten inbegrep aktivitet på måttlig eller hög intensitetsnivå i en överraskande hög omfattning. Förvisso kan metodologiska förklaringar finnas. De så kallade cut-off -gränserna som använts, det vill säga de som definierar när en aktivitet är på normal, respektive måttlig eller hög intensitetsnivå, kan diskuteras. De gränser vi använt oss av i denna redovisning är vedertagna bland flertalet experter på området. Man bör även hålla i minnet att rörelsemätarna som använts snarare underregistrerar än överregistrerar aktiviteterna i fråga. Detta gäller bland annat registreringen av cykelarbete, gång i trappor och arbeten som i första hand inbegripit armar och överkropp. Simning och lek i vatten är heller inte medtagna, eftersom rörelsemätaren kan skadas av vatten. Dessutom missas en hel del, framför allt högintensivt arbete, som ju ofta sker i kortare sekvenser. Detta därför att arbetet under den registrerade minuten i övrigt är så på så pass låg nivå att genomsnittet för hela minuten inte blir särskilt högt. Vi bedömer därför de framtagna värdena på totalaktiviteten som acceptabelt representativa för de genomförda arbetena på respektive intensitetsnivåer. En fortsatt metodologisk diskussion får utvisa hur de korta episoderna av högintensivt arbete ska hanteras. En betydande andel, för att inte säga alla, av de 9-10-åriga barnen tycktes vara aktiva i 30 respektive 60 minuter per dag totalt (Figur 4). Bland de äldre ungdomarna, det vill säga de som är år, är andelen som uppfyller 30-minuters rekommendation, fortfarande hög, ca 95%, medan 60- minuters rekommendationen uppfylls av ca 2/3 av barnen, något sämre för flickorna än pojkarna. Dessa resultat är jämförbara med de tidigare resultat vi redovisat då fysisk aktivitet och total energiförbrukning mättes med kontinuerlig hjärtfrekvensregistrering hos en grupp 14- till 15-åriga ungdomar, speciellt om hänsyn tas till skillnader i definition av intensitet mellan studierna (15). Håller därmed dagens rekommendationer om minst 30 respektive 60 minuters aktivitet dagligen? Nej, det gör de inte. Rekommendationer som i stort 100 procent av individerna i Figur 4. Andelen pojkar respektive flickor i de två åldersgrupperna som uppfyller gällande 30 respektive 60 minuters rekommendationer om fysisk aktivitet på hälsostärkande intensitetsnivå. berörda åldersgrupper uppfyller saknar värde, särskilt om det samtidigt och högljutt från olika håll förs fram att barnen är alltför inaktiva. Det finns därför skäl att ta upp en diskussion om nu gällande rekommendationer. Mycket behöver här diskuteras och rekommendationen eller andra inarbetade synsätt kanske omprövas. Exempelvis bör mer utvecklad hänsyn bör tas till ålder och kön hos de växande individerna, kanske också kroppssammansättning (BMI). Basen för dessa diskussioner måste vara data, som på ett tillförlitligt sätt beskriver den fysiska aktivitetens karaktär och omfattning i nu berörda grupper av barn och ungdomar. Dessutom krävs betydligt bättre data som beskriver sambanden mellan fysisk aktivitet och olika mått på hälsa bland barn och unga. EYHS är ett steg i den riktningen, men bara en början. Longitudinella studier som utnyttjar objektiva metoder för att mäta fysisk aktivitet är nödvändiga för att uttala sig om orsak och verkan med avseende på aktivitet och hälsa. Skolidrotten - vår kommentar Riksidrottsförbundet (RF) presenterade sommaren 2002 ett förslag till ändring av skollagen som ger eleverna rätt till organiserad fysisk aktivitet 30 minuter varje dag. Vi kommenterade situationen offentligt i DN Debatt den 16 augusti. Vi föreslog att frågan utreds bättre så att sakläget tydliggörs och välgrundade beslut kan tas. Nu finns förslaget i budgetpropositionen för Vi anförde i DN Debatt att formuleringarna som använts, bland annat i en trycksak från RF i ärendet, visar att det råder en väldig begreppsförvirring och brist på kunnande om centrala sakförhållanden. Välmenta beslut kan nu komma att tas för att blidka en högljudd opinion, men dessvärre på osakligt underlag. I slutändan kanske de som behöver mest stöd inte får detta på grund av den missriktade ambitionen. Som påtalats tidigare i detta arbete saknar vi objektiva data som visar att barnens totala fysiska aktivitet har minskat. Och om nu en faktisk minskning visar sig föreligga, i vilka avseenden har aktiviteten i så fall gått ner? Vilka hälsoproblem är följden av denna förmodade nedgång, vilka är drabbade? Vad behöver i så fall åtgärdas? Och hur? Följer en aktiv livsstil under barnaåren med genom livet? Löser man verkligen problemen med kroniska sjukdomar i vuxen ålder med att öka utrymmet för idrott under skoldagen? En del, men bara en del, av den hälsostärkande aktiviteten under en vanlig dag utgörs av motion och träning. Den absoluta merparten av sådan aktivitet utförs i situationer som inte har med avsiktlig motion eller idrott, än mindre med skolans idrottstimmar, att göra. Varför då denna koncentration på skolidrotten? Låt oss ta exemplet med ett antal barn i klass tre i årsåldern. Dessa barn är, som visas i detta arbete, aktiva på en hälsobringande intensitetsnivå i genomsnitt mer än 200 minuter per dag. Sammantaget är barnen aktiva minuter under en vanlig terminsvecka. Jämför tiden med RF:s förslag om 30 minuter organiserad fysisk aktivitet per dag. På vilket avgörande sätt och i vilken omfattning bidrar dessa minuter till barnens hälsa och hälsoutveckling? Resultatet blir bara en marginell ökning av den totala aktiviteten. Vi vet heller inte om en ökad aktivitet under 66

67 skoltid bidrar till att den totala aktiviteten under dygnet ökar. Det kan lika gärna bli så att motsvarande aktivitet inte utförs under fritiden om barnen haft gympa (motsv) under skoldagen. Är då något vunnet? Och vet vi att det är de mest behövande som tillgodogör sig den utökade aktiviteten på skoltid? Vad vi behöver är en mer ingående och välgjord dokumentation av nuläget, av det slag som redovisas i detta arbete. Vi kan då genom mer utförliga analyser bättre identifiera problemen och kanske också bättre förstå de bakomliggande orsakerna till inaktiviteten. När vi har svaren kan politiska beslut tas och mer genomtänkta och utförliga handlingsplaner upprättas. Metoder kan utvecklas för att nå avsedda personer eller grupper och på ett sådant sätt att den önskade förändringen verkligen åstadkoms och förhoppningsvis blir bestående. Att främja en aktiv livsstil bland barn och vuxna är en viktig uppgift i folkhälsoarbetet. Om en utökning av ämnet idrott och hälsa i skolarbetet, eller om fysisk aktivitet organiserad på annat sätt, visar sig vara lösningen på problemet är det naturligtvis glädjande, men vi har i dagsläget inget sakligt stöd för detta. Att förändra den fysiska aktiviteten hos befolkningen är svårare än så och förutsätter både tålamod och skicklighet. I det arbetet måste även kostfrågorna ingå. Det så kallade Eurodietprojektet (16) angav att strategierna för ett framgångsrikt folkhälsoarbete på kost- och aktivitetsområdet ska vara samordnade, multidisciplinära, uttömmande och bestående. De ska inbegripa en rad åtgärder som samtidigt är riktade mot individen, gruppen och befolkningen i sin helhet. Förändringsprocessen ska pågå på olika arenor, däribland skolan, och inom olika målgrupper. Processen ska vara förankrad i den offentliga förvaltningen och hela det lokala, regionala, nationella och internationella samhälle vi lever i. Den nu föreslagna lagändringen är en allför isolerad företeelse, och måste för att få effekt kombineras med en hel del andra åtgärder. Vi vet ännu inte vilka dessa är. Tanken att tillförsäkra barnen mer aktivitet är i grunden således god, men att enbart åtgärda en enskild omständighet, som nu är på väg att ske, är exempel på dåligt folkhälsoarbete. Kanske är det samtidigt ett sätt att förflytta ansvaret från föräldrar, samhällsplanerare och andra till skolan, som inte är bättre förberedd för den uppgiften än andra. Ansvarig utbildnings-/skolminister bör således avvakta med lagändringar, eller motsvarande åtgärder, till dess att en saklig diskussion förts om problemets verkliga omfattning och innehåll samt bakomliggande faktorer. Kanske är det dessa som i första hand ska åtgärdas, bland annat faktorer i omgivningen, och inte inaktiviteten som sådan. Sammanfattningsvis Det visar sig således, när nu den fysiska aktiviteten för första gången har mätts så att såväl total aktivitet som rörelsemönster kunnat beskrivas, att barn och unga är mycket mer aktiva än vad många föreställer sig. Exempelvis är en genomsnittlig 9-10 åring fysiskt aktiv mer än 200 minuter per dag på en hälsostärkande intensitetsnivå. Dagens rekommendationer om 30/60 minuters aktivitet, som ofta hänvisas till, är tilltagna i underkant, och knappast av värde i det hälsofrämjande arbetet. Diskussionen om 30 minuters organiserad fysisk aktivitet under skoldagen hamnar med detta i en speciell dager. Ett effektivt hälsofrämjande arbete förutsätter mer och bättre information om sakläget, så att det förmodade problemets karaktär kan preciseras och dess verkliga bakgrund tydliggöras. Först då kan ändamålsenliga strategier formuleras. Där är vi inte ännu. Referenser 1. C Caspersen, K Powell, G Christenson. Physical activity, exercise and physical fitness: Definitions and distinctions for health-related research. Public Health Rep,100: , AJ Killoran, P Fentem, C Caspersen. Moving on. International perspectives on promoting physical activity. Health Education Authority, R Pate, M Pratt, S Blair, et al. Physical activity and public health: A recommendation from the Centers of Disease Control and Prevention and the American College of Sports and Medicine. JAMA, 273: , J Sallis, K Patrick. Physical activity guidelines for adolescents: consensus statement. Pediatr Exerc Sci, 6: , S Biddle, J Sallis, N Cavill (eds). Young and Active? Young People and Health Enhancing Physical Activity Evidence and Implications. London: Health Education Authority, M Sjöström, U Ekelund, A Yngve A. Hur aktiva är våra barn och ungdomar? Sv Idrottsforskning, Nr. 4:14-17, U Ekelund, A Yngve, M Sjöström. Total daily energy expenditure and patterns of physical activity in adolescents assessed by two different methods. Scand J Med Sci Sports, 9: , U Ekelund, A Nilsson, M Sjöström. Den svåra konsten att mäta fysisk aktivitet. Erfarenheter från arbetet med Örebro Youth Activity Study. Sv Idrottsforskning, Nr. 2: 44-49, GE Duncan, S Sydeman, MG Perri, M Limacher, AD Martin. Can sedentary adults accurately recall the intensity of their physical activity? Prev Med, 33:18-26, M Sjöström, A Yngve, U Ekelund, M Hagströmer. IPAQ en rörelse i tiden. Sv Idrottsforskning, Nr. 2:13-17, A Nilsson, A Hurtig-Wennlöf, U Ekelund. Objektiva metoder för bestämning av fysisk aktivitet. Ökad förståelse för sambandet mellan aktivitet och hälsa. Sv Idrottsforskning, Nr. 2:8-12, U Ekelund, M Sjöström, A Yngve et al. Physical activity assessed by activity monitor and doubly labeled water. Med Sci Sports Exerc, 33: , A Nilsson, U Ekelund, A Yngve, M Sjöström. Assessing physical activity among children with accelerometers using different time sampling intervals and placements. Pediatr Exerc Sci, 14:75-84, A Hurtig-Wennlöf, E Poortvliet, M Liljegren, K Nylund. Aerob arbetsförmåga samvarierar med en totala fysiska aktiviteten hos flickor. Axplock ur den svenska delen av European Youth Heart Study. Sv Idrottsforskning, Nr. 2:50-54, U Ekelund, M Sjöström, A Yngve. Total daily energy expenditure and pattern of physical activity measured by minute-byminute heart rate monitoring in year old Swedish adolescents. Eur J Clin Nutr, 54: , M Sjöström, L Stockley. Toward public health nutrition strategies in the European Union to implement food based dietary guidelines and to enhance healthier lifestyles. Public Health Nutrition, 4: ,

68 Psykisk (o-)hälsa hos skolbarn Medan den fysiska hälsan aldrig har varit bättre bland barn och ungdomar i Stockholms län så har den psykiska hälsan snarast försämrats och de psykiska hälsofrågorna har därmed blivit allt viktigare. Görel Bråkenhielm Skolöverläkare i Stockholm Det finns olika metoder för att mäta barns psykiska hälsa eller ohälsa. Beroende på vilken metod man väljer får man delvis olika bilder av verkligheten. Ett vanligt sätt är att ställa frågor till föräldrar eller lärare angående olika symptom. Fördelen med lärarskattningar är att läaren kan jämföra barnet med andra i samma ålder medan föräldraskattningarna kan ge en bild av hur barnet fungerar i olika miljöer. Ett annat sätt är att fråga barnet själv. När barn själva får skatta sina problem är de vanligare än när föräldrar och lärare bedömer barnet! Det är också vanligt att fokusera på barnets upplevelse av psykosomatiska besvär som magont, huvudvärk och sömnsvårigheter.de får tjäna som indikatorer på lindrigare former av psykiska besvär. Studier av psykisk ohälsa är vanligare än studier av psykisk hälsa. Det beror till stor del på att psykisk ohälsa är lättare att definiera och mäta. Det är en brist att vi saknar tillfredställande beskrivningar av och mått på den mer positiva sidan av psykisk hälsa. I Välfärdsbokslut försöker man ge en bild av det psykiska välbefinnandet bland barn i åldern år, utgående från barnets egen upplevelse. Med psykiskt välbefinnande avses en självskattad inre och subjektiv känsla av välmående. Det handlar om att känna trivsel, tillfredsställelse och glädje eller, å andra sidan, vantrivsel, missnöje och nedstämdhet. Man konstaterar att: Välbefinnandet är lägst i den äldsta åldersgruppen, år Lägre för flickor än för pojkar, skill- naden ökar med ålder Föräldrarnas sociala klasstillhörighet eller etniska ursprung verkar inte ha någon större betydelse Föräldrarnas uppfattning skiljer sig delvis från barnets det lägre välbefinnande som äldre barn uppger tycks inte uppfattas av föräldrarna. Föräldrar och barn rapporterar också olika typer av hälsoproblem. Indikatorer på psykiskt välbefinnande bland barn år, i procent. ( N=1304) Ofta ledsen och nere % Ofta spänd och nervös % Ofta sur och irriterad % Psykosomatiska besvär och upplevelse av stress bland barn år.(n=1304) minst en gång per vecka Huvudvärk % Ont i mage % Svårt att somna % Stressad % Stress och huvudvärk är vanligare bland äldre barn. Flickor har oftare psykosomatiska besvär än pojkar, undantaget sömnsvårigheter. De barn som säger sig känna stress i högre grad än andra har också oftare psykosomatiska besvär och lägre psykiskt välbefinnande. Liksom för psykiskt välbefinnande är skillnader efter social klass, etniskt ursprung och familjetyp små och osystematiska. Kanske för att andra inflytanden från kamratgrupp, ungdomskultur (och skola?) tar överhanden? Dessa siffror överensstämmer med WHO s undersökning (Danielson och Marklund 2000) och även med 68

69 Viktigt för att skolan skall kunna bidraga till psykisk folkhälsa är att barnen trivs i skolmiljön. Foto Leif Carlson Skolverkets undersökning om stress. Där kände sig 35% ofta eller alltid stressade, vanligare bland gymnasieelever än bland högstadieeleverna och vanligare bland flickor. Psykiska problem Frekvensen psykiska problem varierar beroende på vilka metoder man använder, elevernas ålder och vilka informationskällor som används. Flertalet studier visar dock att 5-20% av barnen lider av så svåra problem att det är besvärligt för eleven själv och/eller föräldrar och lärare. De vanligaste psykiska problemen (Sverige åk7) är inåtvändhet, utagerande, social osäkerhet, asociala beteenden samt oro/depression som vart och ett förekommer hos 10 14% av eleverna. Psykiska problem hos elever år i Stockholms län (1996): 8 % trivs inte med livet. 4 7 % hade ätit medicin senaste månaden mot nedstämdhet, nervositet och/eller sömnsvårigheter. 10 % av pojkarna rapporterade värk 23 % av flickorna 23 % av pojkarna kände sig deprimerade minst en gång per vecka.35 % av flickorna! Studierna visar också att pojkar har mer psykiska problem före puberteten. Flickorna får bekymmer i samband med och efter puberteten. Pojkars problem rapporteras vara mer utåtriktade medan flickors psykiska problem är inåtvända, främst i form av depression/ nedstämdhet och kroppsliga besvär. Det är dock viktigt att framhålla att det finns en väsentlig skillnad mellan kroppsliga sjukdomar och huvuddelen av uppväxtårens psykiska problemgrupper. Kroppsliga sjukdomar har ofta en påtaglig stabilitet. De psykiska besvären under uppväxten, däremot, växlar ofta. När ett barn utvecklas förändras livsvillkoren. Man anpassar sig successivt till exempelvis skolans krav och problemen försvinner. Många av uppväxtårens psykiska svårigheter har denna övergående karaktär. Trots att problemen inte är långsiktiga utgör de en belastning för eleven och påverkar livskvaliteten. Vilka problem som kan förväntas bli långvariga går dock sällan att förutsäga. Däremot går det att särskilja mönster där prognosen är ogynnsam. Sådana mönster kännetecknas av att den samlade problemtyngden är stor och av att avvikelserna inte bara gäller barnet utan även den miljö barnet lever i. Skolans roll och ansvar Barnpsykiatriutredningen skriver: Barn tillbringar en stor del av sin vakna tid i skolan. Det innebär att skolan är, eller åtminstone borde vara, den viktigaste arenan för samhällets strävan att bevara och främja barns psykiska hälsa. Den basala förutsättningen för att skolan skall bidra till psykisk folkhälsa är att barnen trivs i skolan, kan växa i självkänsla i skolmiljön och att de inte behöver uppleva sig som misslyckade, utstötta eller mobbade. Inlärningssvårigheter, skolmisslyckanden och dåliga relationer till kamrater och lärare är tunga riskfaktorer för senare psykiska och sociala problem. Skolans samarbetsklimat och professionella kompetens spelar en roll för hur det kommer att gå för barn och ungdomar på sikt. Barn med nedsatt psykisk hälsa fungerar ofta dåligt i skolan, i många fall så uttryckligt att utbildningsinsatserna mer eller mindre är bortkastade. 69

70 Under de timmar som en ung människa tillbringar i skolan finns en enorm potential för att utveckla både fysisk, psykisk och social kompetens. Foto Leif Carlson Det pedagogiska uppdraget kan därför inte skiljas från uppdraget att uppmärksamma och vaka över skolbarnens välbefinnande, sociala anpassning, kamratrelationer etc. sannolikt går det inte att nämnvärt förbättra den psykiska hälsan hos svenska barn utan att skolan fungerar som en trygg och stimulerande arbetsplats för den överväldigande majoriteten av alla barn I Barnrapporten återfinns: Barn tillbringar mer än timmar i skolan. Uppenbart är skolan därigenom är en institution som har stora möjligheter till att främja barns psykiska utveckling. Men samtidigt medverkar skolan i den differentiering som sker under uppväxtåren. Skolan bidrar till en skiktning av psykisk hälsa. Socialt missgynnade barn vantrivs betydligt oftare i skolan och upplever den inte heller som meningsfull. Skolans främsta möjlighet ligger därför i att erbjuda en miljö där alla barn oavsett social bakgrund har möjlighet att lära och utvecklas: Klart uttalade pedagogiska mål. Kunskap betonas och prioriteras. Krav och förväntningar på vad eleven ska prestera. Tydliga regler och klart uttalade sanktioner för de elever som bryter mot dessa. 70 Skolans och klassens storlek. Ej fler än 20 elever i klassen. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Upplevelsen av psykosomatiska besvär och olika indikatorer på lågt psykiskt välbefinnande, som att känna sig ledsen eller nere, är tämligen vanliga bland barn och ungdomar. Det är också vanligt att känna sig stressad. Barns psykiska hälsa varierar med ålder och kön. Variationen mellan barn i olika sociala klasser och efter föräldrars födelseland är dock liten. Goda kamrat- och föräldrarelationer är hälsofrämjande. Klasskillnader, liksom skillnader i familjetyp och föräldrars födelseland verkar vara bestämningsfaktorer för mat-, motions- och rökvanor. Den mest genomgripande inflytandet på hälsa verkar dock sammanshänga med kön. Flickor har ett lägre psykiskt välbefinnande, oftare psykosomatiska besvär, äter mer oregelbundet, tränar mindre och röker mer än pojkar. Pojkar dricker dock oftare alkohol. Dessa vanor är av betydelse för hälsan inte bara under uppväxtåren utan kan förväntas bidra till den ojämlikhet i hälsa som finns bland vuxna. Ovanstående summariska sammanfattning baseras på de tre rapporter som anges i litteraturlistan. Fortsättningsvis följer en beskrivning av skolhälsovårdens erfarenheter. Vad ser vi inom skolhälsovården? Först några ord allmänt om skolhälsovård: Skolhälsovårdens uppdrag hittar vi i Skollagen: skall följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras kroppsliga och själsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos dem...skall främst vara förebyggande. Liksom skolan i övrigt har skolhälsovården därtill ett särskilt ansvar för barn i behov av särskilt stöd. Ett annat sätt att beskriva skolhälsovårdens uppdrag är att likna den vid det som företagshälsovården har när det gäller vuxna. Utifrån denna övergripande beskrivning kan skolhälsovården skilja sig åtskilligt från kommun till kommun. Det jag kommer att beskriva är arbetsinriktningen och erfarenheterna inom skolhälsovården i Stockholm. Redan i många kranskom-

71 muner kan det se helt annorlunda ut. Skolhälsovårdens arbete kan uppdelas i Generella insatser rörande hela elevgruppen. Hit räknas hälsoundersökningarna och vaccinationer av alla elever men också arbetsmiljöinriktat arbete. Det kan gälla fysisk, psykosocial och pedagogisk arbetsmiljö, schemaläggning av skollunch och idrottstimmar särskilt för elever med kroniska sjukdomar etc. Insatser rörande enskilda elever, som är i behov av skolhälsovårdens särskilda uppmärksamhet. Det kan gälla elever med psykosomatiska besvär, inlärningsproblem och skolsvårigheter, elever med risktagande beteende och elever med kroniska eller långdragna sjukdomar. Värdet med att undersöka alla barn ligger inte primärt i att hitta sjukdom utan därigenom ges skolhälsovården möjlighet att dels bedöma barnets hälsoutvecklingen, dels hitta/identifiera medicinska - fysiska och psykiska - besvär och problem, som kan vara av betydelse för inlärning och skoltrivsel och därmed skolframgång - dvs. är ett sätt att arbeta förebyggande för psykiskt välbefinnande och hälsa. Individperspektivet kompletteras med ett miljöperspektiv med inriktning på hälsorisker och olika bestämningsfaktorer för elevernas hälsa kopplade till skolmiljön. Detta exemplifieras i skolhälsovårdens arbete med sk. Hälsoprofiler. I Stockholms skolor får alla elever i årskurs 4, 8 och första året i gymnasieskolan fylla i en sk. hälsoprofil. Deltagandet är givetvis helt frivilligt. Man kan också avstå från att besvara vissa frågor. Vår erfarenhet är att de allra flesta eleverna gärna medverkar. På individnivå, för eleven, fyller hälsoprofilen flera funktioner: Eleven själv får skatta sin hälsa och välbefinnande. Runt varje fråga förs sedan ett samtal med skolsköterskan, som ger henne möjlighet att fånga upp de elever där fortsatta insatser bör övervägas. Dessutom ger hälsoprofilen, sammanräknad för alla elever i en klass, en skola eller en stadsdel, ett värdefullt underlag till en diskussion inom skolan inte bara om hälsosituationen utan också om arbetsmiljön, det pedagogiska klimatet, såsom eleverna upplever det. Kanske kan detta bidra till utvecklingen av en hälsosam skola? Läsåret 2000/2001 fyllde 5089 elever i årskurs 8 i en hälsoprofil, 92%. Den innehöll bland annat frågor om elevens vardagsvanor kost, moton och sömn missbruk tobak, alkohol och droger skoltrivsel / arbetsmiljö förekomst av psykosomatiska symptom, ängslan eller deppighet Svaren värderades i poäng 1-4 Det sammanräknade resultatet fördelade eleverna i fyra olika grupper. 90% av alla elever hamnade i de två grupperna med högre poäng med en bra livsstil. 9,7% av eleverna lämnade dock svar som pekade på en riskabel livsstil. Vi har närmare granskat dessa hälsoprofiler. Det visar sig att dessa 500 elever Sällan eller aldrig äter frukost (52%) eller lunch (51%) Sällan eller aldrig sportar på fritiden (52%) men 90% trivs med sin fritid Sällan eller aldrig deltar på skolans idrottstimmar (29%) 53% sover endast 7-8 timmar per natt, 32% sover färre än 7 timmar 40% röker dagligen, 42% dricker alkohol ofta eller ibland men det är frågorna om skolsituationen som framför allt drar ned poängsumman: 41% trivs dåligt/inget vidare i skolan 81% upplever sällan eller aldrig skolarbetet som intressant eller roligt 55% får sällan eller aldrig uppmuntran eller beröm av sina lärare 42% svarar att lärarna sällan eller aldrig bryr sig om vad eleven tycker dessutom som indikatorer på bristande välbefinnande har 75 % huvudvärk eller ont i magen mer än en gång per vecka 63 % känner sig deppiga eller ängsliga ofta eller ibland Resultat som bör leda till en diskussion om skolans ansvar och roll som hälsofrämjande institution. Några reflexioner! Vi har otaliga rapporter som borde få oss att reagera. Psykiska besvär hos upp till 20 % av våra barn och ungdomar, stigande förekomst av psykosomatiska besvär, könsrelaterade och sociala skillnader i hälsa och snart sagt varje vecka artiklar om ökad stress bland barn och ungdomar. Rapporter om det alltför stora antalet elever som slutar grundskolan utan betyg i alla ämnen och/eller som hoppar av i gymnasiet. Allt detta borde få oss att inse allvaret. Det behövs inte fler studier utan verkställighet av alla vackra ord i lagar och läroplaner. Låt oss slippa politiska valmantra som vård, skola, omsorg när sedan extra miljoner äts upp av nödvändiga lönerevisioner och ökade hyreskostnader. Restaurera skolan! Det kräver ett tvärfackligt arbetssätt där all relevant kunskap tillvaratas. Mindre klasser! Ger en lugnare arbetsmiljö. Ökad samhörighet. Acceptera att barns förutsättningar ser olika ut. Anpassa skolans pedagogiska upplägg till barns kognitiva utveckling! Låt någon form av fysisk aktivitet erbjudas i skolan varje dag! Ge utrymme för avspänning, stillhet, tystnad och reflektion i skolan! Men det handlar inte bara om skolan! Vilken vuxen skulle vilja ha en arbetsdag som barnen? För dem finns inte 40 timmars arbetsvecka. Alltför många barn börjar dagen tidigt med ett morgonfritids inte får man vakna i sin egen takt och hinna larva runt i pyjamas ett slag. Sedan är det skolan -i många fall i stora klasser. Tidig skollunch med många timmar kvar till middagen. För barn finns ingen valfrihet att äta när man är hungrig. Inget förmiddagskaffe som kan komplettera en klen frukost men mellanmål på fritids. Till fritids där gruppen ibland är så stor som barn. Att ständigt vistas i stora grupper med den ljudlighet som följer därav! Äntligen hemma vid 18-tiden. Handla, laga mat. Sedan ska trötta barn och deras lika trötta föräldrar orka umgås. TV, video i stället för godnattsaga. I säng sent, alltför sent! Barnen känns ibland reducerade till ett logistiskt problem. Är det sedan konstigt att vi får larmrapporter om stress och koncentrationssvårigheter. Vi måste prioritera våra barn på ett annat sätt än idag. Vi måste ge dem av vår tid eller ska barnen få betala vår frihet? Aktuella utredningar och rapporter Barnrapporten Stockholms läns landsting, 1998 Barnpsykiatriutredningen, SOU 1998:31 Välfärdsbokslut, SOU 2001:55 71

72 POSTTIDNING B-POST BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen med nya adressen på adressidan AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, Stockholm CIF kan bli RIF? Centrum för idrottsforskning (CIF) inrättades Idrottsrörelsen (RF) var en starkt pådrivande kraft. Syftet var att skapa en aktiv och samlande forskningsorganisation med frågeställningar inom idrotten. Forskningsbasen skulle utgöras av de sex idrottsprofessorerna i Stockholm. Men efter några år ändrades arbetsuppgifterna till att bli en organisation som mer initierar, samordnar och finansierar forskning. Forskningen skulle ske på redan befintliga institutioner. Budgeten har ökat markant de senaste åren. CIF har årligen kunnat stödja uppemot 100 forskningsprojekt och 21 doktorander finns på lönelistan. Budgeten omfattar ca. 20 mkr. RF är klart största bidragsgivaren med 13 mkr. Utbildningsdepartementet bidrar med resten och är den statliga kontakten. CIF har en mycket lämplig lokalisering med Idrottshögskolan (IH) i Stockholm som huvudman. Här finns sedan länge en solid forskningsmiljö både inom idrottsfysiologi och samhälls- och beteendevetenskap. I ett ungt forskningsskede befinner sig även ämnena idrottshistoria och Sports Management. Kontaktytan mot utbildning är mycket god då basen för IH utgörs av de ca 700 studenterna. Kopplingen mellan utbildning och forskning är mycket tydlig då merparten av lärarna bedriver egen forskning. IHs omfattande bibliotek är landets Riksbibliotek för idrottslitteratur. Styrelsen för CIF utses av nio av landets universitet och högskolor. Under de senaste åren har flera nya universitet och högskolor tillkommit, som bedriver både idrottsforskning och olika idrottsutbildningar. Dessa borde rimligen vara med i styrelsen. Styrelsen som nu består av ordförande och 11 ledamöter kan dock inte bli hur stor som helst. Förslaget är därför att dela in landet i fem olika geografiska regioner, där varje lärosäte med idrottsforskning finns representerat. Varje region utser två ledamöter. RF skulle som största bidragsgivare ges två platser och IH som huvudman en plats. Genom att varje region utser två ledamöter torde chansen bli större att fler kvinnor kommer med i styrelsen. F.n. är det bara två. Dessutom torde det bli så att respektive region utser en naturvetare och en samhällsvetare. Detta gör att styrelsen ges en bred kompetens. Om nuvarande styrelse kan man säga att den har en synnerligen bred kompetens och omfattar de flesta vetenskapsområden. Detta kan dock mer ses som tillfälligheter och ingen garanti finns för denna bredd. Många som kontaktar CIF har bilden av en stor centrumanläggning med laboratorier, forskningstjänster och en aktiv forskning. Så är icke fallet. CIFs huvuduppgift är att fördela forskningsmedel. Därmed kan CIF liknas vid andra råd med motsvarande uppgifter. Ett namnbyte är därför under diskussion till Rådet för idrottsforskning (RIF). I den omorganisation som föreslås kommer även styrelsen att involveras mer i arbetet tillsammans med sitt vetenskapliga råd vid bedömning av ansökningar. Eventuell ny förordning kommer att gälla från 1 januari Artur Forsberg Förståndare CIFs styrelse Övre raden från vänster: Björn Ekblom (KI), Mange Engström (Lärarhögskolan Stockholm), Jan Lindroth (Stockholms U) Gunnar Larsson (RFs ordf. ej med i CIF), Alf Thorstensson (IH, Stockholm), Artur Forsberg (föreståndare) Nedre raden från vänster: Ingemar Ericson (RF), Olle Nilsson (Uppsala U), Per Renström ( ordförande, utsedd av regeringen), Mats Jodal (Göteborgs U), Kristina Thureé (RF), Eva Nylander (Linköpings U) och Tomas Peterson (Lunds U), Ej med på bilden Ronny Lorentzon (Umeå U)