SVENSK. Idrottsämnets utveckling och betydelse för den framtida hälsan och livsstilen TEMA: SKOLA - IDROTT - HÄLSA

Transkript

1 SVENSK Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer Årgång 13 Idrottsämnets utveckling och betydelse för den framtida hälsan och livsstilen TEMA: SKOLA - IDROTT - HÄLSA

2 F I R S T A N N O U N C E M E N T FORSKNINGSKONFERENS OM IDROTTSSKADOR Hur gör vi, hur skall man göra, vilken vetenskaplig bas finns? FOLKETS HUS I STOCKHOLM NOVEMBER 2005 LANDETS LEDANDE IDROTTSMEDICINARE OCH F O R S K A R E P R E S E N T E R A R D E N A K T U E L L A F O R S K N I N G S F R O N T E N ARRANGÖR: CENTRUM FÖR IDROTTSFORSKNING (CIF) DELTAGARE: PLANERAS FÖR CA 400 ST ORGANISATIONSKOMMITTÉ: PER RENSTRÖM, JON KARLSSON, RONNY LORENTZON, EVA HOLMSTRÖM, ARTUR FORSBERG

3 LEDARE NR Ansvarig utgivare Ingemar Ericson Chefredaktör Artur Forsberg Adress Centrum för Idrottsforskning, Box 5626, Stockholm tel , fax Hemsida Prenumeration Helår med fyra nummer kostar 100 kr. Insätts på postgiro Betalningsmottagare, CIF Prenumerationsärenden Anne-Britt Olrog Omslagsbild Foto: Pressens Bild Produktion Grafiska Huset i Stockholm AB Tryck Grafiska punkten i Växjö AB INNEHÅLL Nr Årgång 13 4 Skola-Idrott-Hälsa. Lars-Magnus Engström 10 Barn och ungdomars idrottsvanor i förändring. Lars-Magnus Engström 16 Tystnad, samtycke eller protest. Idrottsämnet Björn Sandahl 21 Fritt, roligt och omväxlande! Suzanne Lundvall och Jane Meckbach 27 Ett ämne i förändring! Jane Meckbach 33 Hälsa vad är det i ämnet idrott och hälsa. Britta Thedin Jakobsson 38 Idrott och hälsa vad är det? Håkan Larsson 42 Vilka är vinnare och förlorare i ämnet idrott och hälsa? Karin Redelius 47 Utövar ungdomar friluftsliv? Erik Backman 54 Simma eller försvinna... Eva Kraepelien-Strid 57 Att kunna en förutsättning för att vilja?! Marie Nyberg och Anna Tidén 61 Bra eller Dålig balans vad är det vi mäter? Kristjan Oddson och Örjan Ekblom 66 Fysisk prestationsförmåga och förekomst av övervikt hos svenska skolbarn. Örjan Ekblom och Björn Ekblom 71 Det gör ont Skador, värk och upplevd (o)hälsa under skolåren. Gunilla Sundblad 75 Ämnet idrott och hälsa, SIH-studien och folkhälsan. Suzanne Lundvall Det gäller vår framtid. Häromkvällen visades ett intressant TV-program om hur orkanen El Nino med fruktansvärd kraft skövlade hus, hem och dödade tusentals. Hela byar och halva städer låg jämnade med marken. Men man visade också hur modern teknik med hjälp av satelliter och datorer kunde följa låg- och högtryck och med god precision förvarna om kommande katastrofer. På motsvarande sätt måste vi också kunna skaffa information om oss själva. Vi måste kunna historien, tolka nutiden, göra prognoser och vidta lämpliga åtgärder. Ödesfrågor är miljö, befolkningsökning, sjukdomar, vårdbehov, överviktsproblem, utslagna människor, drogmissbruk, människans behov av energi och föda etc. Framtidsfrågorna är många och svåra. Men för kommande generationer är det avgörande. Ett svenskt forskarteam, med Lars-Magnus Mange Engström och Björn Ekblom som drivkrafter, har ägnat mycket forskarmöda åt att kartlägga svenska folket vid olika tidpunkter och därmed kunnat följa vår utveckling bl.a. livsstil, levnadsvanor, hälsa, prestationsförmåga m.m. Mange har en unik uppföljningsstudie där han i över 40 år följt samma individers levnadsvanor, sociala situation, hälsa m.m. Med bakgrundsfakta såsom utbildning, social miljö etc. har han möjlighet att förklara människans beteende och situation. Nu kommer dessa två stora inom svensk idrottsforskning med ännu en omfattande studie, Skola Idrott Hälsa det s.k. SIH-projektet. Med hjälp av ett stort antal medarbetare vid Idrottshögskolan och Lärarhögskolan i Stockholm har man studerat 2000 barn från hela landet. De som bott längst bort, i Haparanda eller Smygehuk, har bjudits på flygresa till Stockholm för att kunna delta i de många olika testerna. Vad gäller lösningen på väderkatastroferna är inte lösningen att bygga högre vallar mot havet. Nej lösningen ligger i ökad kunskap som ger ett visst förhållningssätt till naturens krafter, där man med olika förebyggande åtgärder försöker minimera väntade katastrofer. El Nino utgör en parallell till de gigantiska hälsoproblem mänskligheten står inför. Vi pratar om folksjukdomar såsom fetma, diabetes, benskörhet, hjärtkärlsjukdomar, rörelseproblem osv. Dessa problem kan till stor del avhjälpas med ökad kunskap och information om bättre levnads- och kostvanor. En viktig motkraft mot ohälsa är fysisk aktivitet. Det är en god vana som kan grundläggas i unga år. Skolan har därför en synnerligen viktig uppgift att verka för goda vanor och lära ut lämpliga aktiviteter inför vuxenlivet och förmedla en positiv attityd till egenvård. Idrottsämnet har genomgått en stor förändring det senaste halvseklet. Från ämnet gymnastik, där prestation och utförande skulle betygsättas, till ett ämne där hälsan sätts i fokus. Ämnet skall upplevas som roligt, kännas skönt i kroppen, ge omväxling och upplevelser. Bli en del av en positiv vardag. Idrottslärarnas uppgift har därmed förändrats, till att förmedla positiva attityder till motion och fysisk aktivitet, samt öka förståelsen för sambandet mellan livsstil och hälsa. I detta nummer presenteras data från SIH-projektet. Det är en lika intressant läsning som det är viktiga data för framtiden. Med dessa data som Riksbas kan man gå vidare, göra motsvarande mätningar på kommande ungdomskullar och fånga in utvecklingstendenser och skapa underlag till nödvändiga strategiska åtgärder. Vi har verktygen. Ett mycket stort tack till medverkande författare. Vi jobbar på bred front, både mot El Nino och mot ett ökande stillasittande i samhället. Exemplets makt är stort. Rör på Dig, nu när julskinkan väntar. Givna julklappar är skidor, skridskor och gymkort! God läsning och God Jul önskar Dig. Artur Forsberg Chef red 3

4 SKOLA IDROTT HÄLSA En presentation av SIH-projektet Barns och ungdomars fysiska aktivitet, fysiska prestationsförmåga och hälsotillstånd är i fokus för detta omfattande och fleråriga forskningsprojekt. Det finns flera väsentliga skäl för ett kunskapssökande inom detta område. Fysisk aktivitet och motorisk träning utgör en viktig del i barns totala utveckling med betydelse inte bara för den motoriska och fysiska utvecklingen utan också för den sociala och personliga. Fysisk aktivitet är dessutom av stor betydelse för barnens aktuella och framtida hälsotillstånd. Idrott tillhör också de mest populära fritidssysselsättningarna och utgör ett viktigt livsinnehåll för många barn och ungdomar. Trots dessa konstateranden kan man påstå att området är förhållandevis outforskat. Detta gäller särskilt forskning där information från skilda vetenskapsdiscipliner samverkar för att skapa en helhetsbild av barns utveckling. Ett sådant angreppssätt har präglat i SIH-projektet. LARS-MAGNUS ENGSTRÖM Detta temanummer av Svensk Idrottsforskning utgör en slags slutrapport av projektet. Begreppet slutrapport gäller dock endast i begränsad mening och avser att utrymme ges för de forskare som medverkat i projektet att vid samma tillfälle kortfattat redovisa sina resultat från de datainsamlingar som ägde rum under 2001 och I en annan mening kommer projektet förhoppningsvis aldrig att avslutas då själva grundtanken är att insamlad information ska utgöra en plattform och utgångspunkt för jämförelser och fortsatta studier av olika slag. Inte minst gäller det de möjligheter som ges att analysera förändringar över tid för samma åldersgrupper liksom longitudinella studier av de barn och ungdomar som deltog vid första datainsamlingstillfället. Vilka projekt ingår? Projektbenämningen Skola Idrott Hälsa (SIH-projektet) innefattar flera kompletterande forskningsprojekt, som har sin utgångspunkt i studien (1) Idrott och hälsa under skolåren, som i dagligt tal kom att benämnas Skolprojektet Datainsamlingen genomfördes 2001 och utgör en basstudie till vilken hittills ytterligare tre projekt knutits: (2) Fysisk aktivitet i skola och på fritid. Lärandeprocesser i skilda miljöer, (3) Barns och ungdomars fysiska aktivitet samt (4) SIH-projektet Det övergripande syftet med studierna är att så fullödigt som möjligt kartlägga villkoren för barns och ungdomars fysiska aktivitet i skola och på fritid, belysa omfattningen av denna aktivitet samt undersöka vilka medicinska, fysiologiska och sociala konsekvenser som olikheter i fysisk aktivitet medför. Av särskild vikt är att studera förändringar över tid och med stigande ålder samt att belysa betydelsen av skilda uppväxtvillkor för omfattning och inriktning av fysisk aktivitet i olika former. Vilka har medverkat? Idrottshögskolan i Stockholm finansierade under åren 2000 till 2002 forskningsprojektet Idrott och hälsa under skolåren. Lars-Magnus Engström, Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) och Idrottshögskolan (IH), var vetenskapligt huvudansvarig tillsammans med Björn Ekblom (IH), Jan Lindroth, 1

5 Vid Idrottshögskolan i Stockholm har den omfattande studien skola-idrott-hälsa genomförts, den så kallade SIH-studien som omfattar skolelever från hela landet. Foto IH-bildarkiv Stockholms universitet (SU) och Per Renström, Karolinska institutet (KI). Projektledare var Suzanne Lundvall (IH) och i planeringen och genomförandet av datainsamlingen medverkade Stina Almkvist (KI), Örjan Ekblom (IH), Anna Jansson (KI), Åsa Liljekvist (LHS och IH), Jane Meckbach (IH), Marie Nyberg (IH), Kristjan Oddsson (IH), Björn Sandahl (IH), Gunilla Sundblad (KI), Anna Tidén (IH), och Karen Westerfeld (KI). År 2002 erhölls forskningsmedel från Vetenskapsrådet för en fortsatt bearbetning av insamlad information samt för en förnyad datainsamling. Detta projekt, Fysisk aktivitet i skola och på fritid. Lärandeprocesser i skilda miljöer har till viss del annan projektledning. Lars-Magnus Engström har varit vetenskaplig ledare och ansvarig för den pedagogiska och samhällsvetenskapliga delen medan Per Renström varit ansvarig för det medicinska innehållet. Projektet är ett samverkansprojekt mellan Lärarhögskolan i Stockholm, Idrottshögskolan i Stockholm och Karolinska Institutet. Övriga, som har varit verksamma inom projektet, är Erik Backman (LHS), Anna Jansson (KI), Jane Meckbach (IH), Marie Nyberg (IH), Kristjan Odds- son (IH), Karin Redelius (IH), Britta Thedin Jakobsson (IH) och Anna Tidén (IH), samtliga delvis finansierade med medel från Vetenskapsrådet samt Örjan Ekblom (KI och IH), Gunilla Sundblad (KI) och Håkan Larsson (LHS) med delfinansiering från andra anslagsgivare. Vid sidan av dessa projekt erhölls 2001 medel från Centrum för idrottsforskning för en uppföljning av vissa klasser som ingick i Skolprojektet Projektet Barns och ungdomars fysiska aktivitet har letts av Lars- Magnus Engström och projektmedarbetare har varit Håkan Larsson. Med medel från Centrum för idrottsforskning genomfördes 2004 en fjärde datainsamling, tre år efter den första, som vände sig till samtliga barn och ungdomar som deltog Tönu Saartok (KI) och Karin Redelius (IH) är vetskapliga ledare och Gunilla Sundblad (KI) och Örjan Ekblom (IH) är projektledare. Projekten har tidigare redovisats i rapporter samt i artikel- och föredragsform, vilket senare kommer att framgå av de artiklar som ingår i detta temanummer. Information om projektet ges också fortlöpande på Idrottshögskolans hemsida ( Varför genomförs undersökningen? Samhällsutvecklingen i västvärlden, och inte minst i Sverige, har inneburit att den dagliga fysiska aktiviteten har minskat såväl under arbetet som i hemmet. En sådan utveckling är inte utan problem. Vi behöver i allt mindre utsträckning använda oss av våra kroppskrafter i vårt dagliga liv, men samtidigt måste vi röra oss regelbundet för att må bra. Det fysiologiska och medicinska behovet av kroppsrörelse har inte minskat, men möjligheterna att få detta behov tillgodosett har blivit allt mindre. Detta konstaterande gäller också barn och ungdomar. Barns möjligheter till utelek har begränsats, bl a beroende på den ökade biltrafiken, och förbättrade kommunikationer har inneburit att inte heller barn och ungdomar förflyttar sig med hjälp av egen maskin i samma utsträckning som tidigare. Så kallade skärmbundna aktiviteter, som är knutna till TV, video, datorer och dataspel, kan fascinera många, men ställer inga krav på fysisk ansträngning. Kunskaperna om betydelsen av fysisk aktivitet för god hälsa och livskvalitet ökar, men omsättningen av dessa insikter i praktiken varierar högst avsevärt. Senare års forskning har påvisat ett 2

6 Barns levnadsvillkor har drastiskt förändrats. Skolans idrottsundervisning och den organiserade tävlingsidrotten är nästan de enda tillfällena med fysisk aktivitet. Pressens Bild starkt samband mellan omfattning av fysisk aktivitet och hälsotillstånd bland vuxna. Fysisk inaktivitet är tydligt relaterad till ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom, icke insulinberoende diabetes, benskörhet och vissa cancerformer. På goda grunder kan således konstateras att för mycket stillasittande under ungdomsåren kan få negativa konsekvenser för den framtida hälsan. Det har med andra ord uppstått en egendomlig paradox; ju säkrare kunskaper vi får om den fysiska aktivitetens hälsomässiga betydelse, desto angelägnare tycks vi vara att minska våra fysiska ansträngningar såväl i hemmet som under arbete. Vi har varit mycket uppfinningsrika med att utveckla teknologin så att vi ska slippa att använda vår muskelkraft. Inte heller har man inom skolans värld kompenserat för denna minskade fysiska aktivitet. Utvecklingen har fram till nu snarare gått åt motsatt håll. Ämnet Idrott och hälsa har, bortsett från en mindre ökning av tiden för grundskolan i mitten av 1990-talet, fått vidkännas en tidsmässig reducering av den obligatoriska tiden. Det finns dock möjligheter för den enskilda skolan liksom för individen att i viss utsträckning välja till ytterligare tid för fysisk aktivitet av något slag. Omfattningen av friluftsverksamhet är också relaterad till den enskilda skolans initiativ. En ny förordning har också tillkommit som påbjuder att man i grundskolan ska 3 sträva efter att erbjuda eleverna daglig fysik aktivitet. Mot bakgrund av denna utveckling finns det starka skäl att studera ämnets aktuella utformning, dess framväxt, vilka motiv för förändringar som framförts och vilka maktkamper som förts när det gäller ämnets innehåll och omfattning. En av de mest centrala frågorna inom projektet gäller således ämnets nuvarande omfattning och innehåll samt dess roll i skolans värld. Frågan ska belysas från en historisk horisont samt från såväl elev-, lärar- som skolledarperspektiv. För många barn är skolans idrottsundervisning deras första och, för vissa, kanske enda erfarenhet av regelbunden fysisk träning. Särskilt för dessa barn blir detta ämne av stor betydelse för inställningen till kroppsövningar av olika slag samt för det aktuella och det framtida hälsotillståndet och välbefinnandet. Ämnet idrott och hälsa ger också kunskaper om hur man ska sköta och träna sin kropp på bästa sätt, samt möjligheter till inlärning av olika idrotter och friluftsaktiviteter, som långt ifrån alla barn får på annat sätt. Undervisningen i idrott och hälsa är också av central betydelse för individens självbild och lust att delta i lek, idrotts- och motionsaktiviteter under fritid, både som barn och vuxen. Det finns med dessa utgångspunkter en rad mycket väsentliga skäl att rikta fokus mot ämnet idrott och hälsa ur såväl ett pedagogiskt som historiskt perspektiv. Då fysisk aktivitet och motorisk träning är en viktig del av barns totala utveckling och av stor medicinsk och social betydelse är det ytterst angeläget att ha goda kunskaper om barns och ungdomars totala fysiska aktivitet och på vilket sätt de är aktiva. Den obligatoriska tiden för ämnet kan knappast ur medicinsk och fysiologisk synvinkel ge tillräcklig fysisk träning. Den anslagna tiden räcker till ca två lektioner i veckan där långt ifrån all tid kan disponeras till fysisk träning. Här måste också ges plats för teoretisk undervisning, instruktion, framtagning av materiel, förflyttningar till anläggningar m m. För att få en mer fullständig bild av barns och ungdomars fysiska aktivitet måste, vid sidan av skolans idrottsundervisning, också den fysiska aktivitet som bedrivs på annat sätt under skoldagen, i idrottsföreningar, som fritidssysselsättning, på raster, till och från skolan etc kartläggas. Det är också av stor betydelse att studera barns och ungdomars fysiska prestationsförmåga och hälsotillstånd. Hur många barn är det som har så låg fysisk aktivitet och kapacitet att de befinner sig i eller riskerar att hamna i en hälsomässig riskgrupp? Vilken grovmotorisk förmåga har barn och hur är deras förmåga att utföra enklare motoriska färdigheter? Hur står det till med barnens styrka, rörlighet och kon-

7 dition? Hur ser barnens fysiska status och hälsostatus ut och hur är denna relaterad till fysisk aktivitet, social bakgrund och livsstil? SIH-projekten omfattar således skilda forskningsområden och representerar ämnena historia, pedagogik, idrott och medicin (traumatologi och fysiologi).projektens huvudsyften är att beskriva utvecklingen av ämnet idrott och hälsa under senare delen av 1900-talet och början av talet beskriva nuvarande omfattning, innehåll och uppläggning av ämnet idrott och hälsa belysa vilka lärprocesser som äger rum inom detta ämne belysa hur barn uppfattar den egna kroppen och förmågan beskriva omfattningen och inriktningen av barns och ungdomars totala fysiska aktivitet relatera denna omfattning och inriktning till skolans idrottsundervisning samt till olika omgivningsoch bakgrundsfaktorer studera förändringar i barns och ungdomars aktivitetsmönster samt analysera orsaker till eventuella förändringar kartlägga barns och ungdomars motoriska kapacitet, fysiska prestationsförmåga och hälsotillstånd i några väsentliga avseenden analysera sambanden mellan fysisk aktivitet, fysisk kapacitet, motorisk förmåga och hälsotillstånd. Hur har datainsamlingen gått till? Projektet Idrott och hälsa under skolåren omfattade inledningsvis ca 2000 elever i skolår 3, 6 och 9 från 48 slumpmässigt utvalda skolor från hela Sverige. Datainsamlingen genomfördes Avsikten var att få ett representativt urval av ca 2000 barn i nämnda årskurser. Barnens ålder var mellan 9 till 10, 12 till 13 och 15 till 16 år vid undersökningstillfället. Urvalet fick som väntat till resultat att skolor från skilda delar av landet, såväl från Norrbotten som från Skåne, medverkade. Genom det slumpmässiga urvalsförfarandet kom de mest tätbebyggda områdena, som Stockholm, Göteborg och Malmö, att bli mest representerade. Endast ett fåtal skolor avböjde medverkan. Sammantaget deltog 48 skolor, 79 klasser och 1976 barn i skolår 3, 6 och 9. De 75 lärare som undervisade de aktuella klasserna i idrott fick besvara ett frågeformulär. 16 av dessa intervjuades om sin syn på ämnet och dess utveckling. Totalt deltog 968 flickor och 1008 pojkar, dvs barn av totalt Bortfallet var störst i år 9. Sammantaget deltog 87 procent av flickorna och 89 procent av pojkarna i alla eller i något av testen, dvs. 88 procent av hela urvalet. Bortfallet uppgick således till 12 procent. Syftet med den andra delstudien, Fysisk aktivitet i skola och på fritid. Lärandeprocesser i skilda miljöer var dels att belysa hur olikheter i barns fysiska aktivitet avspeglades i motorisk förmåga och hälsotillstånd, dels att analysera skolans, närmiljöns och levnadsvillkorens betydelse. Vidare var ett viktigt syfte att studera hur barnen förändrat sina vanor från vårterminen i år 6 till höstterminen i år 8. För att möjliggöra sådana analyser valdes de fem skolor som hade de mest, respektive de sex skolor som hade de minst, fysiskt aktiva eleverna i åk 6 i basmaterialet ut. Då datainsamlingen genomfördes ungefär 1,5 år efter den första datainsamlingen, d v s i oktober/november 2002, gick de elever som tidigare deltagit nu i år 8. Vissa elever hade nu bytt skola medan andra gick kvar i samma skola. Oavsett detta genomfördes parallellt en datainsamling av elever i år 6 i de skolor där år 8-eleverna hade gått 1,5 år tidigare. Syftet med denna datainsamling var att möjliggöra en analys av miljöns och levnadsvillkorens betydelse för den fysiska aktiviteten. Var de elever, som gick i de skolor som år 8-eleverna kom ifrån, lika aktiva som sina äldre kamrater? I samtliga skolor deltog eleverna, de lärare som undervisade i idrott och hälsa samt skolledarna. Dessutom intervjuades en fysiskt aktiv, och en fysiskt inaktiv, pojke respektive flicka i varje klass. Förutom användning av frågeformulär, med övervägande samma frågor som i basstudien samt ett nedkortat frågeformulär om medicinska uppgifter, genomfördes också samma motoriska test som i basstudien. Dessutom genomfördes några av de fysiologiska och medicinska test som tidigare använts. Vidare intervjuades ett antal lärare om sin syn på ämnets innehåll och mål. Till detta kom också tre nya former av informationsinsamling; miljöobservationer, frågeformulär till föräldrarna samt intervjuer av elever och skolledare. Totalt deltog 224 flickor och pojkar av de 241 som deltagit i studien ett och ett halvt år tidigare och fortfarande gick kvar i samma klass. Bortfallet uppgick således till sju procent. Samtliga föräldrar till flickor och pojkar i år 8 erhöll ett frågeformulär med frågor om barnens fysiska aktivitet och hälsa samt frågor om den egna fysiska aktiviteten och utbildningsnivån. Av 239 enkäter utskickade till de föräldrar som hade barn som fortfarande gick i den aktuella klassen så svarade 187, d v s 78 procent. Bortfallet uppgick m a o till 22 procent. Till detta kommer att 40 barn intervjuades, 10 flickor och 10 pojkar med låg fysisk aktivitet samt 10 flickor och 10 pojkar med hög aktivitet. 17 lärare som undervisade den aktuella klassen i ämnet idrott intervjuades om sin syn på ämnet, dess innehåll, förändringar och villkor. Vidare intervjuades 18 skolledare, där frågorna bl a rörde ledningens syn på ämnets betydelse, upptagningsområdets beskaffenhet, om barnen cyklade till skolan etc. Ett viktigt inslag i denna undersökning var att studera skolmiljön, vilket genomfördes med hjälp av ett observationsschema. Kvaliteten på idrottslokalerna och idrottsutrustningen samt skolgårdarnas och närmiljöns lämplighet för idrott och utelek bedömdes var för sig i en femgradig skala. För att möjliggöra en analys av den totala miljöns betydelse, samt eventuella förändringar över tid, kontaktades en klass i år 6 från de skolor från vilka de ovan deltagande eleverna i år 8 kom. Eleverna fick besvara samma frågeformulär som eleverna i år flickor och 170 pojkar besvarade ett frågeformulär. Bortfallet uppgick till 18 procent. Sex lärare i ämnet idrott och hälsa intervjuades. Den tredje studien, Barns och ungdomars fysiska aktivitet,genomfördes också 2002 men riktades mot skolår 5 och de tre klasser som tillhörde de mest fysiskt aktiva respektive de klasser som tillhörde de minst fysiskt aktiva ett och ett halvt år tidigare i skolår 3. Syftet sammanföll till vissa delar med den studie som riktade sig till år 8, nämligen att belysa olikheter i barns fysiska aktivitet mot bakgrund av skolans undervisning i ämnet idrott och hälsa, närmiljö och levnadsvillkor. Vidare var ett viktigt syfte att studera de förändringar i fysisk aktivitet som ägt rum sedan barnen gick i år 3. För att renodla en sådan analys valdes de tre skolor som hade de mest, respektive de tre skolor som hade de minst, fysiskt aktiva eleverna i åk 3 i basmaterialet ut. I denna studie använde vi oss av frågeformulär till lärare och elever samt av intervjuer av barn, lärare och skolledare. Bortfallet uppgick till ca 15 4

8 procent. Av de 59 flickor som deltog tillhörde 27 en lågaktiv klass och 32 en högaktiv. Bland de 63 pojkarna tillhörde 26 en lågaktiv klass och 37 en högaktiv. Vidare intervjuades 11 flickor och 10 pojkar med förhållandevis låg fysisk aktivitet samt 7 flickor och 12 pojkar med förhållandevis hög aktivitet. Sju lärare som undervisade den aktuella klassen i ämnet idrott intervjuades liksom också fyra skolledare. Intervjuerna hade samma innehåll och syfte som i ovanstående studie. Även i denna studie genomfördes miljöobservationer. I den pågående fjärde studien, SIH-projektet 2004, skickades brevledes ett frågeformulär ut till de barn och ungdomar som deltog 2001, ganska exakt tre år senare. Formuläret innehöll frågor om fritidsvanor, och då särskilt sådan som har inslag av fysisk aktivitet, samt frågor om hälsotillstånd och skador. Till detta kom också vissa fysiologiska test och test av ledrörlighet hos ett antal ungdomar i årsåldern. Bearbetningen av data pågår och preliminära uppgifter säger att ca 70 procent av ungdomarna har besvarat formuläret. Ett viktigt syfte med studien är att i ett treårigt perspektiv studera förändringar i vanor, fysisk förmåga och hälsotillstånd hos den ursprungliga gruppen på nära 2000 individer. Vad ingår i detta temanummer? I nästföljande artikel Barns och ungdomars idrottsvanor i förändring av Lars-Magnus Engström ges en belysning av barns och ungdomars idrottsliga engagemang, hur fysiskt aktiva de är och vilka det är som tillhör de minst aktiva. Ett huvudfråga är att försöka besvara vilka förändringar som har ägt rum över tid för samma åldergrupp och med stigande ålder. Ett angeläget syfte har varit att försöka kartlägga barns och ungdomars fysiska aktivitet. Denna till synes enkla uppgift visar sig erbjuda många svårigheter. Fysiskt aktiv kan barn vara på många sätt; genom att cykla till skolan, genom att delta i skolans undervisning i ämnet idrott och hälsa, genom att leka ute på skolgården på rasterna, genom att ägna sig åt utomhuslek eller idrottsliga aktiviteter i förening eller utanför förening m m. Uppgiften har inte bara gällt att belysa den tidsmässiga omfattningen av fysisk aktivitet utan också med vilken regelbundenhet och intensitet aktiviteterna bedrivits. Till detta kommer att vi dessutom har haft ambitionen att beskriva formerna 5 för den fysiska aktiviteten, t ex om den bedrivs i en förenings regi eller inte, vilken typ av aktiviteter som är mest frekventa samt vilka som ägnar sig åt vad. För att i någon mån komma till rätta med denna problematik har ett antal frågor ställts som rör fysisk aktivitet inom skolans värld och under fritid. Frågorna har berört följande områden: (1) ansträngning under lektionstid i ämnet idrott och hälsa, (2) deltagande i idrott, sport, friluftsliv eller dans under fritid där det finns en ledare med (här finns frågor om både aktivitetsform och omfattning), (3) träning under fritid utan ledare (även här finns frågor om både aktivitetsform och omfattning), (4) hur mycket man rör sig på rasterna, (5) hur lång tid man cyklar eller går till och från skolan, (6) om man cyklar eller går till fritidsaktiviteterna samt (7) om man cyklar eller går till kompisarna. Härigenom kunde vi skapa ett aktivitetsindex (index 1). Aktiv på idrottslektionerna gav maximalt 2 poäng, idrottsligt aktiv i förening 6 poäng, idrottsligt aktiv utanför förening 3 poäng och cykling och gång gav maximalt 4 poäng. Till detta fogades också en fråga om vilken av följande fem personer man liknade mest. Som framgår gick skalan från en person som rörde sig ganska lite till en som blev svettig och andfådd varje eller nästa varje dag. Person A: Rör sig ganska lite. Person B: Rör sig en hel del men aldrig så att han/hon blir andfådd och svettig. Person C: Rör sig en hel del och blir svettig och andfådd någon gång ibland. Person D: Rör sig så att han/hon blir svettig och andfådd flera gånger i veckan. Person E: Rör sig så att han/hon blir svettig och andfådd varje dag eller nästan varje dag. Med hjälp av ovanstående sammantagna information kan vi bilda oss en god uppfattning om barnens och ungdomarnas totala fysiska aktivitet och tillskapa ytterligare ett aktivitetsindex (index 2) som byggde dels på omfattningen av fysisk aktivitet (index 1) och dels på intensiteten (uttryckt i ovannämnda skala från 1 till 5). Båda måtten gavs samma vikt vid sammanslagningen av poäng. Detta index 2 har sedan validerats mot fysisk förmåga i olika avseenden och därvid funnits vara mer utslagsgivande än index 1. Det ska dock sägas att särskilt de yngre barnen kanske inte ger en rättvisande bild av sin fysiska aktivitet då lekar och annan spontan kroppsrörelse lätt kan glömmas bort i redovisningen. Någon exakt mätning av den fysiska aktiviteten kan därför svårligen åstadkommas med hjälp av frågeformulär och intervjuer. En välgrundad skattning är så långt man kan komma. Att genomförda reliabilitetstestningar visar på hög överensstämmelse i uppgiftslämnandet samt att den s k interna validiteten, d v s sambandet mellan enskilda frågor i formuläret, är hög pekar på att frågorna ger en acceptabel bild av läget. Det andra temat i redovisningen av SIH-projektet rör ämnet idrott och hälsa i skolan. För vissa barn är skolans undervisning i idrott hälsa deras första och kanske enda erfarenhet av regelbunden fysisk träning. Därmed kan ämnet bli av avgörande betydelse för många barns aktuella men också framtida hälsotillstånd och välbefinnande. Idrottsundervisningen är också av central betydelse för barns självbild och lust att delta i lek, idrotts- och motionsaktiviteter under fritid och i framtiden. Det finns således en rad mycket väsentliga skäl att från ett pedagogiskt perspektiv rikta ljuset mot ämnet idrott och hälsa. De frågor som med dessa utgångspunkter är särskilt viktiga att besvara rör dels implementeringen av den senaste läroplanen i ämnet idrott och hälsa i grundskolan (Lpo 94), dels hur undervisningen är utformad, hur eleverna upplever denna och vilket kunskapsinnehåll som förmedlas. Vilka variationer finns beträffande undervisningens omfattning och innehåll och vilka uppfattningar finns representerade bland lärare och elever beträffande detta innehåll? Björn Sandahl inleder temat med att redovisa och diskutera läroplansreformerna Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 och Lpo 94och hur dessa har mottagits av olika intressenter i samhället, främst lärarkåren och idrottsrörelsen. Titeln på hans bidrag är Tystnad, samtycke eller protest. Suzanne Lundvall och Jane Meckbach fortsätter i sin gemensamma artikel Fritt, roligt och omväxlande med att redogöra för vilka lärarna är i ämnet, vad de har för bakgrund, hur de ser på sin roll och hur de framställer sin undervisnings innehåll och mål. Jane Meckbach fortsätter sedan i sin artikel Ett ämne i förändring att analysera lärarnas utsagor om sina arbetsuppgifter, vad som är viktig kunskap i ämnet och hur man ser på

9 och i vilket sammanhang skadan sker. I temanumrets sista bidrag Ämnet idrott och hälsa, SIH-studien och folkhälsan sammanfattar Suzanne Lundvall flera av SIH-studiens resultat och relaterar dessa till resultat från genomförda studier av interventionskaraktär och de konklusioner man där gjort beträffande möjligheter att påverka barns aktivitetsmönster och prestationsförmåga. Hon avslutar med att peka på vilka områden som fortsättningsvis bör beforskas. Lars-Magnus Engström (liggande) har varit drivande inom denna studie. Här omgiven av de många medarbetarna i projektet. Foto Artur Forsberg samundervisning. Har ämnets innehåll förändrats med Lpo 94? Britta Thedin Jakobsson berör i sin artikel ett speciellt innehåll i ämnet, nämligen hälsodelen. Titeln på hennes bidrag är Hälsa - vad är det i ämnet idrott och hälsa? Hon inleder med begreppsdefinitioner och rapporterar sedan lärarnas uttalanden om ämnets innehåll och mål och reflekterar sedan över vilken innebörd lärarna ger begreppet hälsa. I de två följande artiklarna diskuteras ämnets innehåll och mening ur ett elevperspektiv. Håkan Larsson tar i sin artikel Idrott och hälsa vad är det? upp frågan vad ämnet är och innehåller sett genom elevernas ögon. Vad är ämnets mening enligt elevernas uppfattning? Karin Redelius ser också på ämnet ur elevernas synvinkel. I sitt bidrag Vilka är vinnare och förlorare i ämnet idrott och hälsa? uppmärksammar hon särskilt de barn som har en negativ inställning till ämnet. Vilka är dessa barn och varför är de negativa? Erik Backman skärskådar elevernas erfarenheter av friluftsliv i skola och på fritid i artikeln Utövar ungdomar friluftsliv? Efter att ha diskuterat begreppet friluftsliv undersöker han elevernas erfarenheter av olika friluftsaktiviteter och belyser också vilka ungdomar som ägnar sig åt denna verksamhet. Under detta tema, som berör både skola och fritid, behandlas också skolans simundervisning och färdigheter i simning i en artikel av Eva Kraepelien-Strid med titeln Simma eller försvinna. Marie Nyberg och Anna Tidén redovisar i sitt bidrag Att kunna en förutsättning för att vilja? barns motoriska färdigheter som de framträder i ett test som de själva har konstruerat. Testet mäter motoriska grundformer, eller annorlunda uttryckt allsidig rörelsekompetens. Det är således inte fråga om prestationsförmåga utan om funktionell rörelsekompetens. En annan studie som knyter an till detta kunskapsområde skärskådas barnens balansförmåga. I artikeln Bra eller dålig balans vad är det vi mäter? diskuterar Kristjan Oddsson balansbegreppet samt redovisar barnens balansförmåga i relation till kroppsvikt och omfattning av fysik aktivitet. I en artikel, med fysiologiska förtecken, redovisar Örjan Ekblom, som framgår av titeln, Fysisk prestationsförmåga och förekomst av övervikt hos svenska skolbarn hur många barn och ungdomar som kan anses vara övervikta eller feta. Han belyser också deras fysiska prestationsförmåga i några väsentliga avseenden. Uppgifterna får sitt särskilda värde genom att jämförelser kan göras med information som hämtats från en tidigare studie från I den näst sista artikeln Det gör ont redovisar Gunilla Sundblad barnens och ungdomarnas upplevda (o)hälsa, särskilt den psykiska, samt förekomst av skador och värk. Bl a rapporteras antalet som skadar sig under fysisk aktivitet Vad händer i fortsättningen? Varje forskningsområde i projekten har givetvis ett egenvärde t ex att genomlysa skolämnet idrott och hälsa, i vilken omfattning barn och ungdomar är fysiskt aktiva, hur många som är överviktiga, vilken motoriska förmåga de har etc. Men det är först när informationen från dessa olika områden kombineras, som många viktiga frågorna kan besvaras. Vilka samband finns mellan fysisk aktivitet, fysisk kapacitet och hälsa? Än mer intressant blir det att studera dessa parametrar och samband med stigande ålder och över tid. Vad händer med de barn och ungdomar som är stillasittande under en lång följd av år och vilken utveckling går de fysiskt aktiva barnen till mötes? Vilka är dessa barn och ungdomar som är fysiskt inaktiva respektive fysiskt aktiva? Vilken utveckling sker över tid när det gäller ämnet idrott och hälsa samt annan fysisk aktivitet i, och i närheten av, skolan? Förändras barns och ungdomars aktivitetsmönster? Blir andelen fysiskt inaktiva barn och ungdomar fler? Förändras deras motoriska och fysiska prestationsförmåga? Ökar andelen överviktiga barn? Exemplen på frågor kan mångfaldigas. Mängden data som redan insamlats är, som framgått av denna rapport, enorm. Och än större kommer den att bli. Det finns i dagsläget flera publicerade arbeten från projekten och ett stort antal artiklar och rapporter kommer att ges ut under de närmaste åren. Flera doktorsavhandlingar kommer också att läggas fram. Med all säkerhet kommer projektet också väcka internationell uppmärksamhet. Redan nu har ett tiotal presentationer genomförts vid internationella konferenser och flera artiklar har publicerats i internationella tidskrifter. Den som vill få fortlöpande information om resultat, publikationer m m hänvisas till referensförteckningen i slutet av varje artikel samt till Idrottshögskolans hemsida 6

10 Barns och ungdomars idrottsvanor i förändring Hur idrottsligt aktiva är barn och ungdomar i dagens svenska samhälle? Idrottar de i samma utsträckning som deras föräldrageneration gjorde? Förändras uttrycksformerna och vanorna med stigande ålder? Vad karaktäriserar dem som är fysiskt inaktiva i förhållande till dem som är aktiva? LARS-MAGNUS ENGSTRÖM LÄRARHÖGSKOLAN I STOCKHOLM OCH IDROTTSHÖGSKOLAN I STOCKHOLM Några utgångspunkter Under den senaste tiden har larmrapporterna duggat tätt där det framhålls att antalet överviktiga barn ökar och därmed också antalet som får ett försämrat hälsotillstånd, nu och framtiden. Diskussioner förs både i massmedia och i det dagliga samtalet. Orsakerna till den utveckling man tycker sig kunna iaktta, menar man, är försämrade kostvanor och ett ökande stillasittande. Är det så? Påståendena aktualiserar en rad viktiga forskningsfrågor, inte minst om barns fysiska aktivitet, och hur olikheter i omfattning och inriktning kan förstås i ljuset av skillnader i uppväxtvillkor och tidigare erfarenheter. Inom forskarsamhället är man idag överens om att fysisk inaktivitet utgör en klar hälsorisk och att en stillasittande livsföring kan kopplas till en rad folksjukdomar som hjärt-kärlssjukdomar, s k åldersdiabetes, benskörhet, högt blodtryck, vissa cancerformer m m. Konsensusuttalanden från forskare inom området gör gällande att barn och ungdomar bör vara fysiskt aktiva minst en halvtimme varje dag på en ansträngningsnivå som lägst motsvarar snabb promenadtakt. Därtill krävs en något mer ansträngande fysisk aktivitet tre gånger i veckan (WHO, 2003) Det är emellertid svårt att med säkerhet fastställa kriterier för vad som är tillräcklig motion ur hälsosynpunkt. Anledningen är att man inte, av både praktiska och etiska skäl, kan utsätta barn (och naturligtvis heller inte vuxna) för årslånga experiment där grupper av individer tvingas till att vara fysiskt aktiva i olika grad för att sedan kunna jämföras med avseende på hälsotillståndet. Istället är man hänvisad till att alltid titta i backspegeln, d v s undersöka vad de personer man har framför sig har haft för tidigare erfarenheter. Felkällorna kan därför bli många. Ett sätt att reducera osäkerheten i informationen är att följa samma individer över en följd av år, vilket jag har haft möjlighet att göra. Jag kommer i det följande att utgå från några olika nivåer på fysisk aktivitet, valda med utgångspunkt i ovan nämnda kriterium, för att med hjälp av data från SIH-projektet, samt tidigare genomförda studier i slutet av 1960-talet, belysa förändringar i barns och ungdomars idrottsvanor, diskutera hur stor andel som kan anses få för lite fysisk aktivitet och, inte minst viktigt, vad som karaktäriserar dessa barn och ungdomar. Det finns enligt min uppfattning även andra viktiga skäl, förutom de rent hälsomässiga, att studera barns och ungdomars idrottsvanor och fysiska aktivitet. Bland dessa framstår i mina ögon de pedagogiska som särskilt angelägna. Många barn och ungdomar är aktiva medlemmar i idrottsföreningar. De deltar därmed i en kulturform med speciella traditioner och normer, vilket innebär att verksamheten också får stor betydelse för deras lärande och utveckling. Inom idrott, liksom inom andra fritids- och ungdomskulturer, sker en påverkan av barns normer och värderingar, som många gånger är dold men därför inte mindre effektiv. Idrotten framstår utan tvekan som en av våra viktigaste offentliga uppfostringsmiljöer, varför det finns många rele- 10

11 Olika bollspel är de klart dominerande idrotterna bland flickor och pojkar i tonåren. Pressens Bild vanta frågor att ställa om idrottens roll och betydelse i samhället och för barn och ungdomars vuxenblivande. Vidare utgör idrotts-, motionsoch friluftsaktiviteter ett viktigt innehåll i många människors liv och en källa till rekreation och livsglädje. Barns och ungdomars möjligheter att ta till sig och lära sig dessa aktiviteter blir därför en viktig pedagogisk fråga och ytterst en jämlikhetsfråga. Idrotts-, motions- och friluftslivskulturer avspeglar människors livsstilar och därmed också rådande samhällsklimat och samhällsutveckling på ett påtagligt sätt (Engström och Redelius, 2002). I det följande kommer jag främst att rikta intresset mot fysisk aktivitet som kulturform, d v s som idrottsutövning i organiserad form och spontant, men också uppmärksamma andra former av fysisk aktivitet.. Idrottsvanor I ett tidigare nummer av svensk Idrottsforskning, nr 3, 2002, rapporterade jag att intresset för idrott i organiserad form fortfarande är mycket stort (Engström, 2002). Långt mer än hälften av alla pojkar, i skolår 6 omkring två tredjedelar, var aktiva medlemmar i idrottsföreningar Bland flickorna var variationen mellan åldrarna större. I år 6 och 9 var nästan lika många flickor som pojkar aktiva medlemmar. Det fanns dock mycket stora regionala skillnader. I några skolor var endast var tionde flicka och pojke medlem medan det i andra skolor var åtta av tiobarn som var aktiva medlemmar. Bland flickor åldern 9 till 13 år var ridning, fotboll och dans de populäraste idrotterna som bedrevs i organiserad form. Bland pojkarna i samma ålder, men även i 16 årsåldern, framstod fotboll, innebandy och ishockey som de mest omtyckta. Andelen fotbollspelare sjönk dock från ca 40 procent till ca 25 fram till 16-årsåldern. Bland flickorna sjönk intresset för fotboll från dryga 20 procent bland de yngre flickorna ner till endast fem procent i 16-årsåldern. I denna ålder ökade intresset för dans. Fotboll utgjorde sammantaget den klart dominerande idrotten för både flickor och pojkar. Drygt 40 procent i de undersökta åldrarna uppgav att de ägnade sig åt någon form av spontan idrottsverksamhet eller annan fysisk aktivitet utanför förening året runt. Bland de populäraste aktiviteterna fann vi simning, cykling och fotboll (bland pojkarna) men även skidåkning och inlines. Bland 16-åringarna ägnade sig också en fjärdedel av pojkarna och 16 procent av flickorna åt styrketräning. Idrott är den i särklass populäraste organiserade fritidsaktiviteten bland barn och ungdom. Verksamheten har dock ändrat karaktär sedan slutet av 1960-talet. Då ägnade sig de flesta åt idrott i spontan form, d v s utan att vara med i en förening. Fram till mitten av 80-talet ökade andelen medlemmar i idrottsföreningar och då särskilt bland flickor. Då samtidigt idrottsverksamhet på eget initiativ, utanför idrottsföreningen, minskade kom idrottsutövningen att bli allt mer institutionaliserad. Den s k spontanidrotten, den vanligaste aktivitetsformen under 60- och 70-talet, hade nästan försvunnit i slutet av 80-talet, men under 90-talet och i början av detta sekel tycks en ökning ha skett. Nu i helt nya former som träning på gym, skateboard- och inline-åkning. Drygt hälften av alla barn och ungdomar ägnade sig regelbundet, varje vecka, åt idrottsträning under fritid i en förening (år 2001). Om kriteriet för aktivitet sätts till minst två gånger per vecka finner vi att ca 40 procent av barnen i nio-tioårsåldern inte nådde 11

12 ansluten till en idrottsförening minskat. Beträffande förändringar i idrottsutövning under de senaste decennierna finner vi sammanfattningsvis Figur 1. Andel 15-åringar 1968 och 16-åringar 2001 som ägnade sig åt idrott under fritid minst en gång per vecka i förening eller utanför. Som idrottsutövning har medräknats promenader, dans etc. Andel med hög el mycket hög aktivitet Inget ett två tre fyra Uppfyllda villkor Figur 2. Andel med hög eller mycket hög fysisk aktivitet i relation till antalet uppfyllda villkor (positiv inställning till skolgympan, att de flesta eller alla ens vänner idrottar regelbundet, att man har tillgång till minst två av följande; bil, hus, fritidshus och dator samt att vara medlem i en idrottsförening). upp till denna aktivitetsnivå. Bland åringarna var det 25 procent och bland åringarna drygt 30 procent som inte ägnade sig åt idrott två gånger i veckan eller oftare. Det visade sig också vara ytterst få som uteslutande ägnar sig åt träning på eget initiativ. Det rör sig endast om ett barn av tio. Vi kan därför konstatera att barns idrottande i stor utsträckning sker i institutionaliserad form. En tydlig trend är också att det numera finns fler flickor i traditionella pojkidrotter, men inte omvänt. I takt med ökad träningsmängd och högre krav på närvaro vid organiserade träningar ökar också specialiseringen på en eller några få idrotter. Vissa idrotter, och då särskilt de stora lagidrotterna, är det mycket svårt eller t o m omöjligt att börja med som nybörjare vid 12 års ålder, en med tanke på de motoriska förutsättningarna annars helt rimlig nybörjarålder. En viktig iakttagelse är slutligen att andelen som inte alls ägnar sig åt idrott har ökat samtidigt som andelen som tar egna initiativ till idrott och motion har sjunkit. I figur 1 illustreras vad som har hänt när det gäller idrottsvanor bland ungdomar sedan slutet av 1960 talet. Kriteriet är ställt till minst ett träningstillfälle per vecka. I figur 1 framgår att andelen som inte alls ägnade sig åt idrottsaktiviteter under fritid har ökat från mindre än 10 procent i slutet av 1960-talet (15- åringar) till ca 20 procent 2001 (16- åringar). Samtidigt har andelen som tar initiativ till egen träning utan att vara en ökad andel medlemmar i föreningar särskilt bland flickor en dramatisk minskning av idrottsverksamhet utanför förening som enda form för träning att flickors och pojkars idrottsvanor blivit allt mer lika att idrottsrörelsen bär upp en stor del av barns och ungdomars fysiska aktivitet och mycket få barn som står utanför idrottsrörelsen förmår att på egen hand ägna sig åt fysisk träning flera gånger i vecka färre ungdomar som regelbundet ägnar sig åt idrott att andelen ungdomar som är idrottsligt inaktiva har fördubblats bland flickor och tredubblats bland pojkar under de tre senaste decennierna. Fysisk aktivitet För att få en skattning av allmän fysisk aktivitet inkluderades i vårt frågebatteri förutom idrottsaktiviteter (i vid mening) under fritid även ansträngning under skolans idrottslektioner samt cykling och promenad till skolan, fritidssysselsättningar och/eller kompisar. Härigenom kunde vi skapa ett aktivitetsindex och fastställa en miniminivå som man kunde uppnå på olika sätt och som låg i paritet med det krav som formulerats i ovan nämnda rekommendation från WHO. Aktiv på idrottslektionerna gav maximalt 2 poäng, idrottsligt aktiv i förening 6 poäng, idrottsligt aktiv utanför förening 3 poäng och cykling och gång gav maximalt 4 poäng. Den som t ex deltog i skolans idrottsundervisning två gånger i veckan och därtill var aktiv på lektionerna, ägnade sig åt idrott i någon form på sin fritid två gånger i veckan samt cyklade fram och tillbaka till skolan minst en halvtimme varje skoldag uppnådde en aktivitetsnivå som ungefär svarade mot detta kriterium. Kriteriet motsvarar 6 poäng i tabell 1. Även den som inte alls sysslade med idrott på fritid kunde genom att vara aktiv i idrottsundervisningen samt t ex cykla en timme varje dag, eller på annat sätt vara aktiv, nå upp till samma nivå. Av 9-10-åringarna nådde nästan varannan inte upp till denna nivå. Bland åringarna rörde det sig om en fjärdedel och bland åringarna om ungefär en tredjedel. Som framgår av tabell 1 så var det i genomsnitt ca 40 procent av den undersökta gruppen som 12

13 Aktivitetsnivå Andel Mycket låg aktivitet, 0-3 poäng 14% Låg aktivitet, 4-5 poäng 26% Medelhög aktivitet, 6-8 poäng 35% Hög aktivitet, 9-10 poäng 14% Mycket hög aktivitet, poäng 10% Tabell 1. Sammanlagd fysisk aktivitet under fritid, i skola samt gång och cykling. Samtliga barn och ungdomar har delats in i fem kategorier. man t o m misstänka en viss överrapportering, då många säkerligen vill framstå som fysiskt aktiva i dagens samhälle. Min bedömning blir därför att aktivitetsnivån är underskattad bland 9-10-åringar och något överskattad bland tonåringarna. Vi kan konstatera att det finns mycket stora variationer i barns och ungdomars fysiska aktivitet uppskattningsvis ca 15 procent av barnen och ungdomarna, beroende på ålder och kön, inte är tillräckligt fysiskt aktiva och att därtill ytterligare en fjärdedel av barnen ligger i en riskzon. Spontanidrotten var nästan helt borta under slutet av 80-talet, men nu har en ökning setts i form av nya idrotter som inlines, skate-bord, gå på gym etc. Pressens Bild inte nådde denna nivå. Räknar man endast dem som hade mycket låg aktivitet finner vi att något mer än ett barn av tio hamnar i denna kategori. Det måste dock framhållas att trots att vi frågat om fysisk aktivitet på ett mycket omfattande och varierat sätt, ändå måste beakta att resultaten bygger på barnens enkätsvar, vilket innebär en viss osäkerhet. Vissa fysiska aktivteter, och då särskilt bland de yngsta barnen, kan misstänkas bli bortglömda när barnen ska redovisa sin fysiska aktivitet. Olika former av lek och annan spontan kroppsrörelse kan t ex falla bort i rapporteringen. När det gäller åringar, känner vi oss dock ganska övertygade om att den allra största delen av den fysiska aktiviteten finns inrapporterad. Här kan Vem är aktiv, vem är passiv? Det som i första hand kännetecknar den genomsnittlige pojken och flickan med låg fysisk aktivitet vid en jämförelse med dem med hög aktivitet är att han eller hon står utanför den organiserade idrotten. Att vara medlem i en idrottsförening tycks vara av avgörande betydelse. Detta gäller i synnerhet tonårsbarnen. Den som inte är medlem i en förening verkar ha stora svårigheter att tillgodose sitt behov av fysisk aktivitet. Förhållningssättet till skolans idrottsundervisning är också starkt knutet till idrottsutövning och annan fysisk aktivitet under fritid. Vidare visade sig också den ekonomiska standarden i familjen vara av betydelse. De inaktiva hade också mycket få vänner som ägnade sig åt idrott. Stipuleras följande villkor: att vara medlem i en idrottsförening (utan krav på aktivitetsnivå), att ha en positiv inställning till skolans idrottsundervisning att de flesta eller alla ens vänner idrottar regelbundet samt att man har tillgång till minst två av följande; bil, hus, fritidshus och dator, så kunde lägst noll och högst fyra villkor uppnås. Som framgår av figur 2 så var nästan hälften av de barn och ungdomar, som uppfyllde fyra villkor, fysiskt aktiva på en hög eller mycket hög nivå (se tabell 1), medan bara några få var aktiva på denna nivå bland dem som tillhörde den grupp där inga av dessa villkor uppfylldes. Det 13

14 blir uppenbart att det finns en rad sociala villkor, som måste vara uppfyllda för att barn och ungdom ska vara fysiskt aktiva i dagens samhälle. En viktig fråga är om de som inte är så aktiva under fritid ändå kompenserar sig i någon mån på skolans idrottslektioner. Detta tycks dessvärre inte vara fallet. De som inte är med, eller mycket lite aktiva, på lektionerna ägnar sig heller inte åt någon mer ansträngande träning på fritid. Det starka samband som finns mellan omfattningen av idrottsaktivitet under fritid och betyget i ämnet idrott och hälsa indikerar också att det inte finns något kompensatoriskt förhållande mellan fritiden och skolan med avseende på fysisk aktivitet. I figur 3 redovisas andelen med betyget mycket väl godkänd i förhållande till aktivitetsnivå under fritid. Det går med andra ord att identifiera en ganska stor grupp barn som inte får någon fysisk träning vare sig i skolan eller på fritiden. De som var förhållandevis fysiskt inaktiva kännetecknades, i relation till de aktiva, av bl a följande: att inte vara medlem i en idrottsförening att ha en mindre positiv inställning till skolgympan att ha lägre betyg i ämnet idrott och hälsa att ha sämre ekonomisk standard att ha få vänner som ägnar sig åt idrott Figur 3. Andel med betyget mycket väl godkänd i relation till aktivitetsnivå under fritid (se tabell 1) Pojkar Flickor Andel med högsta betyg i idrott o hälsa Andel aktiva mycket låg År 3 po 01 År 5 po 02 År 3 År 5 fl 01 fl 02 Förändringar i aktivitetsvanor från skolår 3 till 5 och från skolår 6 till 8 Från 2001 års undersökning valdes tre skolor ut från skolår 3 och fem från skolår 6 som hade många fysiskt aktiva barn (nedan benämnda som aktiva skolor). Tre skolor från år 3 och sex från år 6 där många var förhållandevis fysiskt inaktiva fick utgöra jämförelseskolor (benämnda mindre aktiva skolor). Dessa skolor återbesöktes 1,5 år efter den första datainsamlingen, varvid samma barn kontaktades igen. Syftet med denna uppföljning var att studera förändringar med stigande ålder samt att studera om olikheter i miljön kunde förklara skillnaderna i aktivitetsnivå. För att säkrare kunna svara på den sista frågan undersöktes också barnen i år 6 år 2002 i de skolor där barnen som nu gick i år 8 tidigare hade gått. Om förklaringen till differensen mellan de aktiva och mindre aktiva barnen fanns i miljön så borde skillnaden kvarstå mellan barnen i år 6 i dessa skolor. För att kunna göra denna analys utgick från barnens svar på frågan vem av följande personer de liknade mest, varvid andelen som angav alternativ D eller E fick utgöra kriteriet på att vara aktiv på en hög nivå. Person A: Rör sig ganska lite. Person B: Rör sig en hel del men aldrig så att han/hon blir andfådd låg medelhög hög mycket hög Aktivitet under fritid År 6 po 01 År 8 po 02 År 6 År 8 fl 01 fl 02 År 6 po 02 År 6 fl 02 Låg Hög låg hög Figur 4. Andelen som uppgav att de blev svettiga och andfådda flera gånger i veckan i år 3 och 5, 6 och 8 samt i år 6. Frågan är ställd med 1,5 års mellanrum för dem i år 3 och 6 samt för första gången i år 6 vid det senare datainsamlingstillfället. och svettig. Person C: Rör sig en hel del och blir svettig och andfådd någon gång ibland. Person D: Rör sig så att han/hon blir svettig och andfådd flera gånger i veckan. Person E: Rör sig så att han/hon blir svettig och andfådd varje dag eller nästan varje dag. 14

15 Som tydligt framgår i figur 4 så ökar andelen aktiva från år 3 till år 5. Det gäller barnen i både de aktiva och de mindre aktiva skolorna och särskilt flickorna. En nedgång kan skönjas bland pojkarna från år 6 till år 8, men inte bland flickorna där vi finner en svag uppgång. En viktig iakttagelse är skillnaden mellan barnen i de hög- respektive lågaktiva skolorna kvarstår, nu ett och ett halvt år senare. Skillnaden mellan eleverna i år 6 i de skolor där de elever som nu gick i år 8 kom från kvarstår. De aktiva skolorna har fortfarande elever som är mer aktiva än de elever som kom från mindre aktiva skolor, vilket indikerar att skillnaderna inte kan förklaras av slumpartade olikheter hos de undersökta individerna utan måste vara relaterade till omgivningsfaktorer. Av den preliminära analysen framgår, icke oväntat, att andelen medlemmar i idrottsföreningar är högre bland barnen i de mer aktiva skolorna, men att föräldrarna till barn i år 8 i de lågaktiva skolorna också framhöll att möjligheterna att bli medlem i en idrottsförening var klart mer begränsade än föräldrarna till barn i de högaktiva skolorna ansåg. Föräldrarna menade vidare att möjligheterna att vara fysiskt aktiv överhuvudtaget var sämre i de lågaktiva skolorna än i de högaktiva. Dessutom rapporterade barnen från högaktiva skolorna att de ansträngde sig mer under idrottslektionerna än elever från lågaktiva skolor. Likaså visade den skattning av kvalitén på lokaliteter och utrustning som försöksledarna gjorde vid personliga besök av skolorna att de var betydligt fler bland högaktiva skolor som bedömdes ha en mycket hög kvalité än bland de lågaktiva skolorna. Sammantaget indikerar dessa iakttagelser att skillnaderna mellan högaktiva och lågaktiva barn till en icke oväsentlig del kan förklaras av miljöfaktorer. En mer omfattande analys av resultaten krävs dock för att uttala sig med säkerhet om kausaliteten. Vad göra? Olikheterna i barns och ungdomars idrottsliga engagemang och fysiska aktivitet är slående. Det finns de som är synnerligen aktiva, och flertalet tycks få en acceptabel fysisk träning, men det finns också många barn som är påfallande fysiskt inaktiva. Till denna kategori hör de som står utanför idrottsrörelsen. Dessvärre tycks heller inte de fysiskt inaktiva barnen få ut särskilt mycket av ämnet idrott och hälsa i skolan. Alla barn har definitivt inte samma möjligheter att ägna sig åt idrott eller annan fysisk träning. Då spontan lek och idrott av flera orsaker har minskat i omfattning framstår i nuläget medlemskap i idrottsförening som en viktig väg till fysisk aktivitet. Det är svårt för såväl enskilda som grupper av barn att spontant ta en idrottsarena (t ex en ishockeyrink) eller en idrottshall i besittning. Vägen går via en idrottsförening. Valet att ägna sig åt idrott i barnaåren tycks ha mycket litet med idrottslig talang att göra utan är mer knutet till föräldrarnas engagemang och ekonomi, till kompisarnas intressen samt till uppväxtvillkor och andra miljöfaktorer. Barn och ungdomar har i dag inte jämlika villkor att delta i idrott och annan fysisk aktivitet. Att vara fysiskt aktiv och delta i idrottslig verksamhet måste ses som en rättighet för alla barn. Enligt min uppfattning är skolan den absolut viktigaste och självklara miljön för påverkan. Dit kommer alla barn. Av särskild betydelse är att uppmärksamma de barn som av olika skäl är inaktiva och/eller har motoriska problem. Möjligheterna att vara fysiskt aktiv och att lära sig olika färdigheter i skolan måste breddas och fördjupas. Det gäller framför allt motoriska grundfärdigheter och sådana basala kunskaper och färdigheter som utgör nödvändiga förutsättningar för ett aktivt deltagande i skilda motionsformer och friluftsaktiviteter. Exempel på sådana är att kunna simma, åka skidor och skridskor, hitta rätt i okänd terräng och att på egen hand utforma ett fysiskt träningsprogram. En allsidig motorisk kompetens är förutsättningen för att på fritiden och i framtiden kunna delta i lek, idrott, motion och friluftsliv. För att utveckla dessa färdigheter hos barn krävs professionellt utbildade pedagoger. Att vara en framgångsrik idrottsledare utgör inte en tillräcklig grund för Lärarhögskolan i Stockholm söker en att utveckla en allsidig rörelserepertoar hos barn. Barn ska inte behöva vara medlemmar i idrottsföreningar för att kunna ägna sig åt fysisk aktivitet. Öppna upp skolor och idrottsplatser under eftermiddagstid även för dem som inte är medlemmar. Barn ska ha möjligheter till lek och idrotter under spontana former under skoldagen, inte minst på rasterna, och i närmiljön. Det ska också givetvis vara möjligt att på ett säkert sätt ta sig till och från skolan till fots eller cykel. Miljön ska locka, inspirera och utmana barn och ungdomar till motorisk aktivitet i form av lek eller idrott. Den verksamhet som organiseras för barn i skola och på fritid måste vara variationsrik och individualiserad. Lek och inlärning bör utgöra det centrala innehållet. En alltför kontrollerad och rigorös träning, som i hårt driven tävlingsverksamhet, kan motverka sitt syfte. Barnens intressen och behov måste vara vägledande. Det yttersta syftet måste vara att stärka barnens självförtroende och utveckla en positiv inställning till fysisk träning. Detta är särskilt en utmaning för skolan, dit alla barn kommer oavsett intresse och talang, men också för idrottsrörelsen, som majoriteten av alla barn har långvarig kontakt med under sin uppväxt. Referenser Engström, L.-M. Hur fysiskt aktiva är barn och ungdomar? Svensk idrottsforskning, nr 3, 2002, Engström, L.-M. Pedagogiska perspektiv på idrott. Stockholm: HLS Förlag WHO (2003) pa.how.much.html Professor i pedagogik med inriktning mot idrott, hälsa och fritidskulturer Placering vid institutionen för samhälle, kultur och lärande Upplysningar om anställningen och Lärarhögskolan i Stockholm finner du på 15

16 Tystnad, samtycke eller protest? En studie av reaktionerna på reformerna av idrottsämnet i grundskolan Skolans idrottsundervisning har under 1900-talets andra hälft reformerats avsevärt. De läro- och kursplaner som infördes med grundskolan 1962 har föga gemensamt med dem som i dagsläget styr skolans verksamhet. Men hur har dessa reformer mottagits av berörda parter? Hur har idrottslärarkåren, utbildningssäten och den frivilliga föreningsidrotten reagerat i samband med reformerna av ämnet? Har man reagerat med tystnad, samtycke eller med protest? BJÖRN SANDAHL IDROTTSHÖGSKOLAN STOCKHOLM Läroplansreformerna kan i retrospektiv ses som delar i en process som lett till en omfattande omvälvning av idrottsämnet. Denna process kan sägas ha kännetecknats av tre huvudsakliga tendenser. För det första kan det konstateras att idrott och idrottsgrenar fått en alltmer marginaliserad status. Detta är synnerligen märkbart efter 1994 års skolreform där olika idrotter, vilka tidigare hade omfattat huvuddelen av antalet huvudmoment, kom att förlora sin dominerande ställning. I Lpo 94 var anvisningarna för vilka typer av idrotter som skulle omfattas av ämnet mycket korthuggna och fragmentariska. För det andra kan en tilltagande vilja att teoretisera ämnet skönjas. Ett teoretiskt moment, Hälsa, hygien och... ergonomi, tillkommer i och med Lgr 80. Under 1990-talet kom teoretiska moment, i form av den förebyggande hälsovården, att bli ett av totalt tre kunskapsområden (se tabell 1). Idrottsämnet omvandlades sakta men säkert från ett praktiskt övningsämne mot ett alltmer teoretiskt kunskapsämne. Dessa båda tendenser kan kompletteras av en tredje, delvis motstridig sådan: läroplanernas innehåll förefaller karaktäriseras av en tilltagande otydlighet. Detta avspeglas i synnerhet i huvudmomenten/kunskapsområdena vars innehåll blivit allt mer allomfattande och därmed otydliga. Detta sammanfaller också med ämnets allt mer holistiska inriktning, där även psykologiska faktorer och miljöfaktorer inkorporerats i verksamheten. (en mer utförlig beskrivning av skolans idrottsundervisning återfinns i Svensk Idrottsforskning nr sid 12-16) Tabell 1 Idrottsämnets namn och innehåll i grundskolans kursplaner Lgr 62/Lgr 69: Gymnastik Huvudmoment Lgr 80: Idrott Huvudmoment Lpo 94: Idrott och hälsa Kunskapsområden Gymnastik Gymnastik Rörelse, rytm och dans Dans Hälsa, hygien och ergonomi Natur och friluftsliv Lek Bollspel och lekar Livsstil, livsmiljö och hälsa Bollspel Dans Fri idrott Fri idrott Orientering Orientering och friluftsliv Skridskoåkning Lek Skidåkning Simning och livräddning Simning Skidåkning Skridskoåkning, iskunskap och livräddning Källa: Läroplan för grundskolan Lgr 62, Stockholm (1962), s , Läroplan för grundskolan Lgr 69, Stockholm (1969), s 166, Läroplan för grundskolan Lgr 80, Stockholm (1980), s 91-97, Kursplaner för grundskolan Lpo 94, Stockholm (1994), s

17 Bilden visar Matematik på nytt sätt. Inför arbetet med Lpo94 lyftes argument fram som att idrott var bra för hälsa och kropp. Senare motiveringar försöker även lyfta fram den motoriska träningens betydelse för ämnen med teoretisk inlärning. Pressens Bild. Den fråga som härmed inställer sig är vilka reaktioner som dessa förändringar orsakade. Vilka krav ställdes i samband med reformerna av ämnet? För att svara på denna fråga har ett antal aktörer med intressen i idrottsundervisningen identifierats: 1) Riksidrottsförbundet, som representant för den frivilliga föreningsidrotten, 2) Svenska gymnastiklärarsällskapet och Lärarförbundet, som representanter för idrottslärarkåren och 3) Idrottshögskolan i Stockholm, som representant för landets utbildningssäten för idrottslärare. Tillsammans utgör dessa aktörer de viktigaste för svensk idrottsundervisnings vidkommande. Den följande framställningen kommer att fokusera på hur dessa aktörer reagerat under de skolreformer som ledde fram till läroplanerna Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80 och Lpo 94. Reaktioner i samband med Lgr 62 Arbetet med Lgr 62 väckte relativt likartade reaktioner bland de olika aktörerna. Genomgående visades missnöje med läroplanens innehåll. Från Riksidrottsförbundet riktades kritik både mot det upplägg som reformarbetet av ämnet fått, främst på grund av att ingen expertgrupp hade tillsatts, och innehållet i förslaget. Man menade att statsmakten inte tillräckligt beaktade idrottsämnets betydelse. Ämnet var enligt Riksidrottsförbundet det enda som förberedde ungdomen för vuxenlivets fysiska vedermödor, vilket var särskilt viktigt i ett samhälle som blev allt mer stillasittande. Vad var det då man hade att invända mot? En sak var friluftsundervisningen. Friluftsdagarnas upplägg orsakade irritation då de enligt förslaget skulle komma att omfatta sådant som ej ansågs höra till ämnet. Det var breddningen av momentet, vilket ledde till att bland annat trafikundervisning och brandskydd infördes, som orsakade irritation. Det traditionella innehållet, vistelse i skog och mark, efterfrågades. Men yttrandet visade också att man värnade om Riksidrottsförbundets egen verksamhet. Förbundet menade att skolans idrottsförening negligerats och i högre grad borde framhävas som en betydelsefull föreningsform för skolväsendet. Man framhävde således Skolidrottsförbundets verksamhet. Avslutningsvis kommenterades också tidstilldelningen. För att kunna upprätthålla goda levnadsvanor och en god arbetsförmåga bland medborgarna borde ämnet tilldelas fler timmar. Denna kritik ventilerades från flera håll: dels i ett remissyttrande, dels i samband med 1961 års Riksidrottsmöte, och slutligen via Skolidrottsförbundet, som agerade självständigt 17

18 men med exakt samma argument som moderorganisationen. Idrottslärarkåren gav, genom Svenska Gymnastiklärarsällskapet, uttryck för en liknande ståndpunkt. Missnöjet riktade sig inte främst mot ämnets innehåll, gällande målsättning och huvudmoment var sällskapet i stort sett nöjt, men man hävdade att skolans idrottsundervisning hade avsevärt mer att erbjuda gällande skolungdomens utveckling än vad läroplansförslaget tagit fasta på. Man menade att nuvarande förslag inte på ett tillfredsställande sätt skulle förbereda skolungdomen för det kommande yrkeslivet eller bidra till att ge eleverna en meningsfull fritid. Detta främst på grund av att idrottsrörelsens betydelse ignorerades. Friluftsundervisningen betonades också. Breddningen av innehållet ansågs vara av ondo. Vistelse i skog och mark betraktades som nödvändig för att väcka intresse för den svenska naturen såväl som för andra ämnen, som exempelvis biologi. I och med breddningen av ämnet var det enligt förbundet tveksamt om traditionellt friluftsliv överhuvudtaget skulle få plats på schemat när brandskydd, trafikkunskap med mera hade fått sitt. Dessutom komplicerades bilden, enligt sällskapet, av att idrottsämnet hade alldeles speciella förutsättningar jämfört med övriga ämnen. I de teoretiska ämnena kunde bristande kunskaper repareras senare i livet, men detta var ej möjligt i fråga om den fysiska utvecklingen. I det skede där kroppen var under tillväxt var idrottsämnet oundgängligt och fysiska problem som uppstod i ungdomen skulle få livslånga konsekvenser för individen. Tidstilldelningen kommenterades också. Liksom Riksidrottsförbundet krävde man ett minimum av tre skoltimmar i veckan. Idrottshögskolan inkom också med ett remissyttrande under hösten I detta yttrande märktes det tydligt att Idrottshögskolan var en institution med nära koppling till idrottslärarkåren. Remissyttrandet var mer eller mindre identiskt med Svenska Gymnastikläraresällskapets yttrande. Detta var egentligen inte särskilt märkvärdigt. I och med att Idrottshögskolan innehade rollen som landets främsta utbildare av ämneslärare för idrottsämnet kom naturligtvis större delen av högskolans eget lärarkollegium att bestå av just idrottslärare. Dessutom hade en stor del av lärarkåren utbildats på skolan. Reaktioner i samband med Lgr 69 När det sju år senare var dags för en 18 ny läroplansreform var reaktionerna avsevärt mildare från samtliga inblandade. Orsaken till detta var rimligen att skillnaderna mellan Lgr 69 och Lgr 62 var relativt små. Riksidrottsförbundets reaktion uteblev i stort sett. Förbundet agerade inte remissinstans och i aktuella organ, exempelvis Svensk Idrott och Final, återfanns inte några reaktioner i samband med reformen. I några ledare som rörde skolidrotten kan man notera ett visst missnöje gällande antalet timmar ämnet tilldelades, men denna fråga kopplades inte direkt till vare sig Lgr 69 eller läroplansöversynen. En orsak till denna återhållsamhet kan ha varit att den statliga idrottsutredningen samma år lämnade sitt betänkande: Idrott åt alla. Denna utredning presenterade ett förslag rörande det framtida idrottsstödet och Riksidrottsförbundet satsade hårt för att påverka resultatet av utredningen. Det kan förmodas att det var svårt att argumentera för stora anslag åt den frivilliga föreningsidrotten, med andra ord Riksidrottsförbundet, samtidigt som man argumenterade för att skolan skulle ta ett större ansvar för ungdomarnas fysiska utveckling. Även Svenska Gymnastiklärarsällskapet låg relativt lågt vid läroplansöversynen. Man stod i sitt yttrande fast vid ståndpunkten att tre veckotimmar borde vara minimum. Gällande ämnesinnehållet har man endast mindre synpunkter och verkade i stort vara nöjda med utvecklingen. Friluftsdagarna kommenterades dock återigen och sällskapet påpekade det nödvändiga av en återgång till den traditionella utformningen av friluftsundervisningen. I stället inriktade sig Svenska Gymnastikläraresällskapet på frågor med koppling till lärarkårens arbetsförhållanden; exempelvis utbildningsfrågor, lönepolitik och frekvensen av yrkesskador. Att man inte fokuserade på läroplansreformen i större utsträckning var troligen ett resultat av de mycket marginella förändringarna som var aktuella. I stort fortlöpte kritiken i samma spår som under föregående läroplansöversyn. Idrottshögskolan agerade passivt under läroplansöversynen. Man engagerade sig inte i reformarbetet och yttrade sig heller inte över förslaget. Rimligen var det svaga intresset kopplat till de marginella förändringar som faktiskt var aktuella. Kanske kunde detta kombineras med en vetskap om att de krav som uppmärksammats vid föregående reformtillfälle knappast skulle vinna större förståelse denna gång. Reaktioner i samband med Lgr 80 Inte heller Lgr 80 orsakade några större reaktioner. Bristen på reaktioner kan i sammanhanget betraktas som anmärkningsvärd då spontana yttringar förekom i icke obetydlig utsträckning. Remissyttranden lämnades inte från någon av aktörerna och i deras officiella tidskrifter gavs reformen inte heller betydande uppmärksamhet. Vid en närmre betraktelse visar det dock sig att detta inte hade att göra med bristande intresse så mycket som med den struktur som läroplansutredningen hade. Skolöverstyrelsen hade under reformarbetet tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att lämna ett gemensamt förslag till ny läroplan för behandling av riksdagen. I arbetsgruppen ingick bland annat representanter för Riksidrottsförbundet, Skolidrottsförbundet, Idrottshögskolan och Svenska Gymnastikläraresällskapet. Detta var också orsaken till att dessa organisationer inte deltog som remissinstanser; eventuella synpunkter hade rimligen redan beaktats när förslaget lämnades ut på remiss. I utredningsmaterialet fanns heller ingenting som antydde att någon av aktörerna skulle ha reserverat sig mot de föreslagna reformerna. Även om de inte helhjärtat stödde alla förslag kan man förmoda att den på det stora hela svarade väl mot de aktuella aktörernas önskemål. Att aktörerna deltog direkt i reformarbetet förklarar också bristen på debatt kring och kritik av förslaget. Om man inte reserverat sig under arbetets gång var det knappast möjligt, eller i alla fall inte lämpligt, att allt för hårt gå ut och kritisera den färdiga läroplanen. Trots detta förekom dock reaktioner från vissa håll efter att reformförslaget presenterats. Från Riksidrottsförbundet berömdes, via Skolidrottsförbundet, snarast Lgr 80 för att föreningslivet betonades i så stor utsträckning och att den frivilliga skolidrotten framhävdes. Svenska Gymnastiklärarsällskapet stödde namnbytet, från Gymnastik till Idrott, men inflikade samtidigt en oro för det ökade lokala inflytandet över undervisningen vilket man fruktade kunde leda till inskränkningar i tidstilldelning och lokalt godtycke gällande innehållet i undervisningen. Sällskapet betonade att de aktiviteter som presenterades i Lgr 80 skulle utgöra grunden för fördelningen av aktiviteterna i undervisningen. På det hela taget ger de kommentarer som sällskapet avgav intryck av att

19 det internt fanns en betydande enighet om hur skolans fysiska övningar borde se ut och att läroplanen i stort följde denna linje. Kritiken begränsade sig till detaljfrågor medan helheten mottogs positivt. De förändringar av ämnet som genomförts förefaller också vara ungefär i enlighet med aktörernas önskemål. Reaktioner i samband med Lpo 94 Den passivitet och förnöjsamhet som präglat Lgr 69 och Lgr 80 utbyttes med Lpo 94 till förvåning och ursinne. Den föreslagna läroplansreformen kom unisont att bemötas med betydande missnöje. Riksidrottsförbundets reaktion var kraftfull. Man avvisade den nya läroplanen i dess helhet. Kritiken omfattade flera punkter och handlade dels om själva innehållet i ämnet, dels om tidstilldelningen. Riksidrottsförbundet accepterade inte de tre kunskapsområden som kom att ersätta de gamla huvudmomenten. Man menade att idrottsutövande i traditionell mening kom att försummas som en följd av förslaget. Man menade också att de tidigare läroplanerna uppskattat idrottens värde genom att låta den representeras av ett antal olika huvudmoment, medan Lpo 94 reducerade idrottsinslaget till ett delmoment i ett av de tre kunskapsområdena. I sitt remissyttrande lämnade man ett eget förslag där de tre kunskapsområdena hade kompletterats med ett fjärde; Idrott, lag- och individuella idrotter. Uppenbarligen ansåg förbundet att dess egen verksamhet var den mest lämpliga för skolungdomen. Man kritiserade också tidstilldelningen. I remissyttrandet hävdade förbundet att den nya läroplanen på sikt skulle komma att kosta statsmakten enorma summor då de skador och sjukdomar som skulle följa i den försämrade folkhälsans kölvatten skulle ålägga sjukvården en orimlig börda. Riksidrottsförbundet önskade en återgång till tre timmar i veckan och reserverad tid för friluftsundervisningen: kort sagt en återgång till Lgr 80. Om någon förändring kunde komma i fråga menade man att det i så fall måste vara fråga om en ökning av tidstilldelningen, inte en reducering. Idrottslärarkåren reagerade också med kraft. I både Tidskrift i Gymnastik och Idrottsläraren reagerade respektive lärarförbund med bestörtning när förslagets innehåll blev känt: den förstnämndas ledare pryddes exempelvis med rubriken Idrottsämnet slaktas. Det var inte idrottsämnets innehåll i sig som orsakat protesterna. I det remissyttrande som Svenska gymnastiklärarsällskapet lämnade till läroplanskommittén under vintern 1993 stod att sällskapet i stort anslöt sig till förslaget. Istället var det tidstilldelningen som ansågs oacceptabel. Att ämnet dessutom skulle breddas i ett läge där tidstilldelningen minskade ansågs som särskilt anmärkningsvärt. Istället menade man att tiden som en följd av det nya innehållet skulle utökas avsevärt. För de yngsta ansågs en timme dagligen vara nödvändigt medan sällskapet krävde att minimitiden för övriga årskurser skulle vara tre lektioner i veckan. Man hade delvis bytt taktik något när man försökte motivera ämnets existens. Tidigare hade man framhållit att kroppsrörelse var nödvändig för att förbereda individen för det framtida livet ute på arbetsplatserna. Nu argumenterade man istället för att kroppsrörelse inte bara rustade individen för vuxenlivet utan också bidrog till teoretisk inlärning. En fysiskt aktiv skolungdom skulle därmed prestera bättre i alla skolans ämnen än den som var fysiskt inaktiv. De båda organisationernas kritik kretsade således huvudsakligen kring tidstilldelningen. Tidstilldelningen motiverades med att inga andra aktörer än skolan var lämpliga för att organisera verksamheten varför en minskning av antalet veckotimmar otvetydigt skulle drabba dem som bäst var i behov av kroppsrörelse. Idrottshögskolan reagerade i stort sett enligt samma mönster som idrottslärarkåren. Man hade man inte särskilt mycket att säga om ämnesinnehållet: läroplanens beskrivning av huvudmoment och målsättningar verkade ligga i linje med skolans önskemål. Men liksom Skolidrottsförbundet menade man att målsättningarna inte var realistiska. Orsaken var otillräcklig tidstilldelning. Ämnets unicitet användes som ett huvudargument: som det enda ämnet som tillhandahöll fysiska övningar hade det en särskild betydelse för skolungdomen. De stora kostnaderna som samhället riskerade drabbas av framhölls också tillsammans med det faktum att brist på kroppsrörelse inte kunde kompenseras senare i livet. Vidare menade man att den möjlighet till profilering som öppnade sig med reformen ändå inte skulle få avsedd effekt då de elever som mest behövde denna inte skulle söka sig till de aktuella skolorna. Idrottshögskolan menade att grundskolan måste garantera fysiska övningar på schemat tre gånger i veckan. Avslutning Vilka slutsatser kan dras av denna, kortfattade och schematiska, översikt? Ett gemensamt drag som framträder vid en studie av aktörernas inställning till ämnets innehåll är att ingen av dem har haft särskilt bestämda åsikter i frågan. I stort har alla varit ense om att läroplanerna svarat väl mot de krav som ställdes på ämnet. Den viktigaste frågan var friluftsdagarna och den breddning av innehållet som skedde under 1960-talets början. Undantaget i denna fråga är Riksidrottsförbundet som reagerat mot marginaliseringen av idrott och olika idrottsgrenar. Reaktionen är knappast förvånande med tanke på innehållet i den verksamhet Riksidrottsförbundet självt bedriver. Ämnets existens har under hela perioden motiverats utifrån ett hälsoperspektiv. Dock har man använt olika taktik under de olika decennierna. Under 1960-talet handlade argumentationen huvudsakligen om elevernas framtida fysiska status. Bland annat relaterade man frågan till det framtida yrkeslivet: en god fysik ansågs vara nödvändig för att kunna fungera effektivt i yrkeslivet. Då ämnet ensamt svarade för elevernas fysiska hälsa hade det ansvar för att ungdomen var väl rustade för det kommande arbetslivet. Lite krasst kan man se det som att det handlade om att skapa effektiva produktionsenheter i bästa fysiologisk anda. Under 1990-talet hade argumentationen förändrats även om kontentan var densamma. Istället för att producera effektiva arbetare så skulle ämnet förhindra skador och sjukdomar. Svenska Gymnastikläraresällskapet hävdade också inför den senaste reformen att ämnet kunde bidra till elevernas teoretiska utveckling. Sällskapet menade att elever som var fysiskt aktiva också presterade bättre i teoretiska ämnen än dem som var fysiskt inaktiva. Gemensamt för dessa argument var att fysisk aktivitet inte gavs något större egenvärde. Andra ämnen hade ofta en självklar funktion i skolan men inte de fysiska aktiviteterna. De motiverades istället genom att andra aktiviteter kunde utföras bättre om man samtidigt var i god fysisk kondition. De krav som ställdes på ämnet dominerades tidstilldelningsfrågan. Här stod man enade. Det huvudsakliga kravet var att ämnet skulle ges ett minimum av tre veckotimmar i alla årskurser. Detta krav bestod under hela undersökningsperioden med vissa modifikationer. Tidstilldelningsfrå- 19

20 gan var också den som dominerade debatten under reformarbetet med Lpo 94, trots att stora innehållsliga förändringar samtidigt inträffade. Detta säger något om vad som ansågs viktigast av aktörerna. Flera slutsatser framträder när de olika ståndpunkterna jämförs. Det första som slår en är den avsevärda kontinuiteten i argumentationen. Ett gott exempel på detta är tidstilldelningsfrågan där samma argument oförändrat förs fram under en femtioårsperiod. Inledningsvis skall detta ha varit kopplat till de vetenskapliga upptäckter som fysiologin stått för men det verkar som om detta med tiden växt till att bli något av en dogm för de inblandade aktörerna. En andra slutsats rör den typ av argumentation som använts. Den fysiska fostran motiveras ständigt, ända sedan 1960-talet, med att den svenska folkhälsan var på nedåtgående. Samtliga aktörer menar att en potentiell katastrof väntade om inte frågan hanterades på något sätt. Trots detta förefaller konsekvenserna av den nerskurna skolidrotten ännu inte infunnit sig, i alla fall inte i den utsträckning man varnat för. Det verkar som om de hotfulla framtidsbilderna huvudsakligen varit ett retoriskt grepp att använda som gisslan ifall statsmakten bestämde sig för att skära ner ämnet. Idrottsämnet har under perioden snarast verkat leva i ett ständigt kristillstånd. En tredje slutsats omfattar frågan om relationerna mellan aktörerna. Förutom det faktum att de ofta argumenterat på samma vis, finner man bland remisserna ibland exakt samma statistik och samma formuleringar. Det verkar således som om det förekommit ett inte obetydande inslag av samarbete och samråd i samband med att remissyttrandena författades. Detta förefaller naturligt ur en rent taktisk synvinkel då det måste vara lättare att få igenom krav om potentiella allierade gör gemensam sak i frågan. Aktörerna verkar lagt upp sin strategi tillsammans och sett till att föra fram samma krav på statsmakten. Syftet med detta måste rimligen ha varit att maximera möjligheterna att styra reformerna av ämnet mot en för dem mer önskvärd riktning. Hur väl lyckades man då i dessa strävanden? De starka reaktionerna i samband med den senaste läroplansreformen är ur detta perspektiv särskilt intressanta, i synnerhet om man betänker de förhållandevis lama 20 reaktioner som präglat de tidigare reformerna. Till viss del har detta naturligtvis att göra med de förändringar som föreslogs, men det bör också betänkas att reformen för första gången sedan början av 1960-talet genomfördes av en statlig kommitté. Även om aktörerna var inbjudna som remissinstanser så innebar detta att deras inflytande hade minskat drastiskt. I samband med reformarbetet inför Lgr 69 och Lgr 80 hade dessa suttit med i utredningarna, nu var de utanför och de hade inte samma kunskap om vad som skulle hända innan förslaget presenterades. Att idrottsämnet kom att genomgå så omfattande förändringar kan mycket väl vara en konsekvens av att de aktörer som tidigare bevakat sina intressen nu inte längre fick vara en del i reformprocessen. Statsmakten mål med skolidrotten var således inte längre förenliga med aktörernas, varpå de lämnades utanför beslutsprocessen. En tolkning av detta är att aktörerna tidigare haft stort inflytande över verksamheten men att detta minskat under senare tid. En annan, rimligare, tolkning är att aktörernas inflytande under till talet endast var illusoriskt: de fick inflytande av det enkla skälet att statsmaktens intressen under denna period överensstämde med deras egna. När statsmakten omvärderade sin ståndpunkt under 1990-talet innebar det slutet för aktörernas inflytande. Vi hoppas verkligen Du vill vara med oss! Läs om svenska idrottsforskares vedermödor och framsteg även nästa år. Du får läsa om fysiologi, psykologi, idrottshistoria, ledarskap, skador, kost, träning, elit, motion, hälsa m.m. Håll Dig själv i framkanten! Referenser Otryckta källor Idrottens hus: Skolidrottsförbundets arkiv: diarier, protokoll, protokoll, verksamhetsberättelser, årsberättelser, årsmötesprotokoll Riksarkivet: 1991 års kommittéarkiv: Läroplanskommittén Ecklesiastikdepartementet: konseljakter Skolöverstyrelsens arkiv: diarier Utbildningsdepartementet: Regeringsakter Tryckta källor: Läroplan för grundskolan 1962 Lgr 62 Läroplan för grundskolan 1969 Lgr 69 Läroplan för grundskolan 1980 Lgr 80 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet Lpo 94 Kursplaner för grundskolan Lpo 94 Tidskrifter: Final Idrottsläraren Svensk idrott Tidskrift i gymnastik Litteratur: Annerstedt, Claes, Kropp, idrott och hälsa dåtid nutid och framtid, Idrott, historia och samhälle 2000 Idrott åt alla, SOU 1969:29, Stockholm (1969) Norberg, Johan, Idrottens väg till folkhemmet, Stockholm (2004) Sandahl, Björn, Att göra våld på den historiska utvecklingen, Svensk Idrottsforskning nr Sandahl, Björn, Mellan teori och verklighet Idrottsämnet i Grundskolan, Svensk Idrottsforskning nr Sandahl, Björn, Ett ämne för vem? - Idrottsämnet i grundskolan , Karin Redelius och Håkan Larsson (Red.), Mellan nytta och nöje. Bilder av ämnet idrott och hälsa (Slutrapport för projektet Skola - Idrott - Hälsa) Förnya Din prenumeration för 2005! För otroligt låga 100 kr, får Du 4 nummer hem i brevlådan. Ingen annan stans hittar Du samma bredd och nivå. Du betalar in före 15 januari på pg Nationellt Vintersportcentrum i Östersund Nationellt Vintersportcentrum i Östersund

21 Fritt, roligt och omväxlande! - Lärares bakgrund och tankar om sitt yrke Forskningen om skolan handlar ofta om hur skolan borde vara, men inte alltid om hur den är. Vårt syfte med denna artikel är att beskriva och analysera lärarnas framställning av sin praktik, dvs. synliggöra de miljöer och erfarenheter som genererar ämnets innehåll. SUZANNE LUNDVALL JANE MECKBACH INSTITUTIONEN FÖR IDROTTS- OCH HÄLSOVETENSKAP, IDROTTSHÖGSKOLAN I STOCKHOLM Inledning Artikeln kommer att ha ett sociokulturellt perspektiv vilket innebär att vi utgår från att lärandet inte bara är ett kognitivt fenomen utan också ett sinnligt och socialt fenomen, där en viktig förmåga är att kunna delta i en social praktik. Med ett sociokulturellt perspektiv på lärande kommer således aktiviteterna vara det som utformar ämnets praktik (1). I studien Skola- Idrott-Hälsa 2001 (SIH) har de lärare som undervisade i idrott och hälsa undersökts via enkäter med öppna och slutna svarsalternativ. Med hjälp av dessa data vill vi, som nämns i ingressen, beskriva och analysera lärarnas framställning av sin praktik, dvs. synliggöra de miljöer och erfarenheter som genererar ämnets innehåll. I en tidigare publikation i Svensk Idrottsforskning 2002 nummer 3 har framförallt målfrågor, ämnets inriktning och lärarnas bedömning av elevers kompetens presenterats (2). Något av detta innehåll kommer att återges i denna artikel, som också kommer att behandla frågor om lärarnas utbildning, idrottsliga bakgrund och tankar om sitt lärarskap (3). Lärande, deltagande och erfarenhet praktisk estetisk skolning Varför är det relevant att undersöka vilken kunskapsmässig bakgrund som lärare inom ämnet idrott och hälsa har? En utgångspunkt är de praktisk estetiska ämnenas särprägel. Kontakten med estetisk verksamhet (bild, musik, rörelse) bidrar till en internaliserad kunskap, erövrad genom upplevelse, varseblivning och kroppslig kinestetik. Förenklat kan detta beskrivas i termer av ett kunskapsinhämtande genom ett kännande, tänkande och görande (4). Det vi vet är att många unga människor tidigt Samtliga lärare i undersökningen har varit aktiva inom elit- och/eller motionsidrott och mer än hälften är fortfarande aktiva på fritiden. Bildbyrån Hässleholm möter något eller flera av de praktisk estetiska ämnena i sammanhang utanför skolan. En inte oansenlig andel av våra ungdomar får till exempel med tiden stor erfarenhet av idrottsutövning på sin fritid. Ungdomar som intresserar sig för musik får motsvarande erfarenheter i mötet med musikpraktiken i den kommunala musikskolan. Blivande lärare i idrott och hälsa har således redan mött konkreta budskap om hur rörelseträning både ska och inte ska bedrivas (5). Man har s.a.s erövrat pedagogiska/didaktiska/ metodiska förhållningssätt som baseras 21

22 på konkreta erfarenheter från ett deltagande (och lärande) i en väl avgränsad socialt inriktad idrottslig verksamhet, där aktiviteterna strukturerar praktiken. Detta sammantaget gör att det är av intresse att studera bakgrunden hos dem som undervisar i idrott och hälsa. Låt oss börja med att kort kommentera den formella utbildningen hos de undersökta lärarna för att sedan gå vidare till lärarens idrottsliga bakgrund. Utbildning och idrottslig bakgrund Formell utbildning I lärarstudien deltog totalt 75 lärare som undervisade i idrott och hälsa. Av dessa hade 35 lärarexamen med minst 60 poäng i idrott (benämnda idrottslärare), 21 hade lärarexamen med minst 5 poäng idrott (lärarexamen). 73 procent hade således genomgått en lärarutbildning. De resterande 19 hade ingen eller annan sorts utbildning (benämnda övriga). Annan utbildning var exempelvis folkhögskoleutbildning med eller utan inriktning mot gymnastik och idrott (sex personer). I gruppen övriga hade 13 av de 19 personerna ingen utbildning alls inom ämnesområdet, utan endast en egen idrottslig erfarenhet. I figur 1 redovisas fördelningen av lärare i ämnet idrott och hälsa för skolår 3, 6 och 9. Man kan utifrån denna figur konstatera att ju yngre elever, desto lägre utbildade lärare i formell mening (6). Av skäl som vi inte har undersökt, tillsätter rektorer uppenbarligen undervisande personal som inte är utbildad. Enligt vår studie verkar detta förekomma i relativt hög omfattning för de yngre eleverna. En konsekvens av detta kan bli att undervisningen byggs upp kring en individs praktiska kunskap, vilken har sin sinnliga och motoriska bas djupt förankrad i kroppen (7). I en många gånger pressad undervisningssituation kan det därför lätt bli att det som man behärskar kroppsligen också kommer att dominera undervisningen: en gång bollspelare - alltid trygg i bollspel, en gång gymnast - alltid trygg i gymnastik. Den heterogena utbildningsbakgrunden, i termer av den stora spridningen av ämnesmässig och didaktisk formell kunskap, gör att frågeställningen om individernas idrottsliga bakgrund bör uppmärksammas. Idrottslig bakgrund Samtliga undersökta lärare har varit aktiva inom elitidrott och/eller bredd- /motionsidrott. 32 av de 75 (43 %) lärarna har varit elitaktiva och tävlat, elit o tävlar procent har varit elitaktiv o tävlat nu aktiv motionär o tävlar har varit motionsnivå o tävlat Figur 2. Aktivitetsgraden hos lärarna. Utbildningsbakgrund skolår Figur 1. Lärarnas utbildningsbakgrund fördelat på skolår 3, 6 och 9. motionsnivå ej tävl varav tio i fler än en gren. Mer än hälften av lärarna, 48 stycken, är fortfarande aktiva på olika nivåer (elitidrott, motionsidrott och/eller på ledarnivå). Ingen skillnad i aktivitet föreligger mellan de tre lärarkategorierna. De kvinnliga lärarna är mer representerade i kategorin nu aktiva på motionsnivå och tävlar inte, fler manliga lärare tävlar på olika nivåer. 34 av 75 lärare har varit eller är aktiva som ledare, 19 har varit eller är styrelseledamöter. Fyra av de 75 spelar fortfarande fotboll och innebandy på elitnivå. De dominerande idrotterna som lärarna varit aktiva inom är bollspel (framförallt fotboll och handboll) samt friidrott och gymnastik (kvinnor). Bland de motionsaktiviteter som lärarna idag utövar dominerar aerobics, Friskis & Svettis, styrketräning och löpning. Följande bild i figur 2 illustreras aktivitetsgraden hos lärarna. De har kunnat avge svar i flera aktiviteter. Lärarna i vår enkätstudie är väl bekanta med idrottskulturen, med idrottsutövande och idrottens organisering (8). Går det att dra slutsatsen att detta är en av orsakerna till att ämnets har varit motionsnivå ej tävlat ledare styrelseledamot antal innehåll legat så konstant över åren? Ger den förkroppsligade erfarenheten, som omnämnts tidigare, struktur åt undervisningen? På vilket sätt omformas lärarnas förhållningssätt till idrotten när de går in i en undervisningssituation? Hur möts dessa kulturer? SIH-studien ger inte svaren på dessa frågor, men en engelsk studie över idrottslärares filosofi och förhållningssätt till kroppsövningsämnet konstaterar att lärarna i sin praktik är starkt influerade av idrottsdiskursen med dess värderingar och synsätt och att det idrottsliga även styr över de riktlinjer som styrdokumenten föreskriver (9). Viktiga mål för undervisningen? När lärarna tillfrågades om hur de ställer sig till ett antal påståenden om viktiga mål för undervisning i idrott och hälsa, svarade majoriteten av lärarna att nästan alla de 16 påståendena var ganska viktiga till mycket viktiga. Följande mål ansågs mycket viktiga : att ge rekreation, att få elever att uppleva rörelseglädje, att utveckla ett bestående intresse för fysisk aktivitet. De målpåståenden som skiljde sig från 22

23 detta mönster var: att skapa intresse för miljöfrågor, att utbilda elitidrottare, att lära eleverna tävla och konkurrera, att uppfylla läroplanens/kursplanens mål. Svarsmönstret visade ingen skillnad beroende på om läraren var bosatt i storstad eller i glesbyggd, var utbildad eller outbildad (10). I materialet finns en tendens att lärare för de äldre eleverna verkar bedöma påståendet uppfylla läroplanens/kursplanens mål som mindre viktigt än vad lärarna för de yngre eleverna gjorde. Ingen outbildad lärare ansåg det vara mycket viktigt att uppfylla läroplanens/kursplanens mål. Troligtvis beror det sistnämnda på en faktisk okunskap om kursplanen i sig och inte att man aktivt tagit ställning mot styrdokumentet. Resultaten om vad som ansågs som viktiga mål med undervisningen, bekräftas också av den intervjustudie som genomfördes i samband med datainsamlingen på Idrottshögskolan i Stockholm (SIH 2001). Bedömning av elevers kompetens Figur 3 visar hur lärarna bedömer elevers kompetens i olika moment inom ämnet idrott och hälsa. Lärarna svarar att det eleverna behärskar allra bäst är bollspel, vilket verkar vara rimligt om man sätter nedlagd tid på aktivitet i relation till bedömning av uppnådd kompetens i år 9. Vår tolkning av resultatet är att det förefaller vara helt följdriktigt det man ägnar mycket tid åt blir man också bra på. När det gäller underlag och bedömning för betygssättning svarar lärarna att detta sker främst genom observationer av praktisk färdighet samt ledaruppgifter. Man kan notera att ledaruppgifter inte finns med som betygskriterium i styrdokumenten för grundskolan, varken i uppnåendemålen eller som ett kriterium för godkänt. Intressant vore att närmare studera hur lärarna i realiteten bedömer elevers kunskapskvaliteter i relation till uppnående målen för år 5 och år 9. I styrdokumentens uppnåendemål står bl.a. angivet: att behärska olika motoriska grundformer och utföra rörelser med balans och kroppskontroll, ha grundläggande kunskaper i friluftsliv och känna till allmänna principer för allemansrätten, kunna orientera i okända marker, kunna simma och hantera nödsituationer vid vatten, ha kunskaper i vanliga rörelseaktiviteter. Tabell 1 visar de undersökta elevernas höstbetyg i år 9 för idrott och hälsa. Betygsstatistiken visar på en dubbelt så hög procent rörelse o dans Figur 3. Lärares bedömning av elevers kompetens. Betyg i Idrott och hälsa Flickor Pojkar Ännu ej godkänd 2 % 1 % Godkänd 43 % 25 % Väl godkänd 42 % 48 % Mycket väl godkänd 13 % 25 % Tabell 1. Elevernas höstterminsbetyg i skolår 9, SIH studien. andel mycket väl godkänd (MVG) för pojkar som för flickor. Snedfördelningen av betyget MVG ger anledning att i framtiden speciellt studera betygssättningen i relation till ämnets inriktning. Vad säger eleverna? Det eleverna tycker bäst om att möta i undervisningen är bollekar och bollspel. De yngre eleverna (år 3) framhåller även aktiviteter som redskapsgymnastik och simning. Det eleverna tycker minst om är dans och orientering. Vi kan konstatera att eleverna mest möter bollekar och bollspel, både i skolundervisningen och på sin fritid. En tolkning av elevernas svar kan vara att det eleverna utövar mycket tycker de om och känner sig trygga med. På frågan vad eleverna tycker att de lär sig i undervisningen uppger majoriteten att de: lär sig hur olika idrotter går till, lär sig samarbeta, blir starkare och får bättre kondition, lär sig sånt de kan ha nytta av. När eleverna tillfrågas om sin syn på ämnet svarar majoriteten av de tillfrågade eleverna att de: tycker att ämnet är roligt, inte vill slippa idrott och hälsa, inte tycker att ämnet bör vara frivilligt, inte känner sig dåliga i ämnet eller missmodiga då de ska byta om eller duscha. Majoriteten av eleverna svarar i elevenkäten att de är Bedömning elevkompeten stor ganska inte spec. obefintlig boll friluftsliv gymnastik fri idrott aktivitet positiva till ämnet, att de inte känner sig rädda, nervösa eller dåliga i, under eller efter en lektion. Dessa resultat överensstämmer med andra studier (11). Vi vet också att med stigande ålder tappar ämnet en del av sin popularitet. Hur går det till? den didaktiska processen! Hur har ditt eget sätt att undervisa förändrats sedan du började arbeta som lärare i idrott och hälsa? Genomgående kommenterar de lärarutbildade att man låter eleverna medverka mer i undervisningen än tidigare. De äldre lärarna kommenterar också att de inte visar själva längre. Det sistnämnda nämns så ofta att det måste tolkas som att idén om läraren som den goda förebilden, i termer av den som kan övningen bäst, lever kvar inom yrket (12). På frågan om lärarna gör någon skillnad i sin undervisning mellan flickor och pojkar svarar 52 av de 69 lärarna, att de inte skiljer på aktiviteter för pojkar och flickor. De kommenterar dock att valen som eleverna själva gör faller olika ut. Pojkar vill ha mer bollspel och flickorna mer aerobics och musikprogram. De 17 lärare som svarar ja på denna fråga, motiverar sina svar på ett liknande sätt, som de som svarar nej. Även de menar, att det blir mer rörelse och musik med flickorna och mer bollspel med pojkarna. Några av de kvinnliga lärarna 23

24 skriver fram att det är fler flickor idag som är intresserade av bollsporter. En lärarutbildad lärare svarar att hon vill peppa respektive pojkar och flickor till att göra vad de tycker är jobbigt och/eller tråkigt. Man kan tolka svaren som att lärarna har en något försiktig eller omedveten inställning till denna fråga. Är det så att den ökade elevmedverkan också innebär att redan förutbestämda mönster inom idrotten dominerar val av innehåll i ämnet idrott och hälsa. Är detta en förklaring till varför verksamhet som icke är idrottsligt kodad har marginaliserats, som till exempel friluftsliv, dans, simning? Vem planerar och bestämmer, och hur instruerar man? Svaren ger en bild av att man blandar undervisningssätt. I skolår 9 planerar och bestämmer mer än hälften av lärarna ibland, samtidigt som man svarar att eleverna bestämmer och jag organiserar i motsvarande grad. På påståendet att eleverna bestämmer innehåll och jag planerar svarar 13 av de 25 lärare som undervisar i skolår 9, att detta förekommer ibland. Däremot är det i princip ingen som använder tekniska hjälpmedel som video. Det är alltså svårt utifrån det sätt som frågeformuläret är utformat på att ge ett tydligt svar på vilka undervisningsformer som dominerar. Vi får nöja oss med att konstatera att undervisningssätten verkar variera i alla de undersökta skolåren (år 3, 6, 9) och att elevinflytandet i någon form förekommer i flera av de undervisningssätt som beskrivs. I en forskningsöversikt av Folkhälsoinstitutet av barn i åldrarna 4 12 år, konstateras att när barn får bestämma mer påverkas deras hälsa (13). Positiva effekter av ökat inflytande inverkar framförallt på det som forskarna definierar som social och intellektuell hälsa, medan fysisk och psykisk hälsa inte alls påverkas. En översikt som denna gör att det finns anledning att fundera över utifrån vilka grunder man som lärare arbetar med medbestämmande och inflytande. Av nämnda översikt framgår att barns sociala hälsa i termer av förmåga att interagera stärks, detsamma gäller barnens kognitiva förmågor och prestationer (intellektuell hälsa), men har ingen betydelse för barns självkänsla, kroppsuppfattning, ångestbenägenhet (psykisk hälsa) eller deras fysiska hälsa i form av kroppsliga förmågor som motorisk utveckling och motoriska färdigheter. Hur elevers inflytande över undervisningen i idrott och hälsa ska utformas finns anledning att återkomma till i den avslutande diskussionen. Figur 5. Upplevd arbetsförändring efter införandet av Lpo 94. För- och nackdelar med att vara lärare i idrott och hälsa Låt oss återvända till rubriken på denna artikel: Fritt, roligt och omväxlande! Citatet är ett ofta återkommande sätt att formulera fördelen med att vara lärare i idrott och hälsa. Möjligheten att kunna få vara utomhus, att få arbeta med ett populärt ämne, att få röra på sig, att få möta barn och ungdomar, är ytterligare några omdömen som återkommer. Bland dem, som har lärarexamen och endast några få poäng idrott, skiljer sig svaren åt mot idrottslärarna. De mest återkommande kommentarerna handlar här om att det är roligt att se hur barnen utvecklas, att man får en mer omfattande syn på elevernas olika sidor och att man får vara tillsammans med barnen i annat sammanhang än i klassrummet. Bland de 19 som inte har vare sig lärarexamen eller högskoleutbildning inom idrott var de mest frekventa svaren att yrket är fritt, roligt och omväxlande. Vilka nackdelar lyfter lärarna fram? Här svarar lärarna oavsett utbildningsbakgrund att arbetsmiljöfaktorer som hög ljudvolym, stress, lokalernas utseende (t.ex. smutsiga, mörka, små) och den fysiska belastningen utgör den negativa sidan av yrket. Några av lärarna lyfter dessutom fram ämnets låga status, nedvärderingen av ämnet, den ökade arbetsbördan, gruppstorlekarna och de många undervisningsgrupperna. Yrkets negativa sidor handlar om kroppslig belastning av olika art, som gäller både den psykosociala miljön och den rent fysiska. Andelen omplacerade och/eller vidareutbildade lärare inom idrott och hälsa är hög. Arbetsmiljön och arbetsskador var också en av orsakerna till att de fackliga organisationerna stöttade mycket bättre bättre oförändrad något sämre mycket sämre förslaget om en grundskolelärarutbildning med minst två ämnen även för idrottslärare. Att tolka lärarnas svar utifrån dessa korta kommentarer är vanskligt. Det är frestande att kommentera att få, om ens någon, av de formellt utbildade lärarna lyfter fram lärprocesser eller någon annan kunskapsaspekt, vilket ett par av lärarna med klasslärarexamen gör. De flesta lärare stannar vid kommentarer om elevkontakt och rörelseglädje. Karlefors avhandling visar även den att lärarna trivs med sitt yrke. Viktiga beståndsdelar i denna trivsel är eleverna och friheten. I hennes studie lyfter hon också fram att en grupp flerämneslärare framhåller att de själva har roligt på lektionerna, vilket ingen ettämneslärare gör (14). Man kan dock inte utifrån SIH-studiens enkätfråga dra slutsatsen att andra perspektiv saknas. En engelsk studie hävdar dock att idrottsligt orienterade lärare betonar sociala inlärningsmål mer än icke traditionellt idrottsutbildade, vilka sätter lärandeprocesser främst (15). Förväntningar och förändringar av yrkesroll och ämnesinnehåll Förändringar över tid Vad har skett med idrottsundervisningen över tid? Hur upplever lärargruppen sin arbetssituation efter Lpo 94? I studien finns lärare som verkat i 33 år till endast ett par månader. Den genomsnittliga tiden i yrket var för den undersökta gruppen 16 år. Här har lärarna återigen själva formulerat sina svar. Den neddragning i tid som ämnet fått kännas vid, framförallt i samband med Lpo 94, lyfts fram av en majoritet av lärarna. Vidare markerar många av de examinerade idrottslärarna att tiden till annat arbete inom skolan ökat betydligt. Figur 24

25 Vid sidan av bollspel är simning en populär aktivitet. Pressens Bild 5 visar hur lärarna uppfattar att deras arbetssituation förändrats efter införandet av den senaste läroplanen. Om man sammanför kategorisvaren mycket bättre och bättre arbetssituation menar 14 procent av lärarna att så är fallet. 38 procent svarar att arbetssituationen är oförändrad, och 48 procent att den har försämrats (kategorisvaren något försämrad och mycket försämrad sammanslaget) (16). Ingen skillnad framträder mellan de manliga och kvinnliga lärarnas svar. Någon analys beträffande relationen svar och antalet år i tjänst har inte gjorts. En återkommande reflektion i samband med läroplaner och deras påverkan på lärares undervisning är att de förändringar som föreslås ofta är dåligt förankrade i lärarkåren, och/eller att det inte tillförs resurser som gör det möjligt för lärarna och skolan att förbereda en mer genomgripande förändring av verksamheten. Detta medför att verksamheten många gånger fortskrider utan att någon nämnvärd förändring kan skönjas, alternativt tar förändringen mycket lång tid. I de öppna svarsalternativen hos de lärare som varit med sedan början av 1980-talet, framkommer att samundervisningen också påverkat verksamheten på ett påtagligt sätt. De öppna svaren ger dock ingen kunskap om på vilket sätt den har förändrats. Några lärare lyfter fram att undervisningsgrupperna har blivit större och att det blivit fler barn med särskilda behov. Ett par lärare påpekar att Lpo 94 också har bidragit till att förändra synen på ämnet: mer hälsa, från prestation till ett socialt ämne. Ingen av de övriga lärarna med lärarexamen kommenterar ökad tid till annat arbete, vilket man får tolka som att dessa lärare har haft en annan beredskap för arbetsuppgifter utanför lektionssalen. På frågan om det skett någon förändring av aktiviteterna över tid svarar lärarna med kommentarer som handlar om att det har blivit mer bollspel, mer musik och rörelse samt mer hälsoinriktad undervisning än tidigare. Samtidigt lyfter andra lärare fram i sina svar att både kvantitet och kvalitet i många gymnastiska och idrottsliga moment sjunkit hos de flesta eleverna. En lärare formulerar sig på följande sätt: den fysiska biten har ökat, kunskapsbiten i olika idrotter har minskat. Flera lärare menar också att man tar större hänsyn till elevernas åsikter och synpunkter på undervisningens innehåll idag. En lärare uttrycker detta med orden: tar mer hänsyn till elevers önskemål, individualiserar mycket mer. En annan skriver: Jag prioriterar rörelse istället för teori. Framtiden Kommer de lärare som ingått i undersökningen vara kvar i yrket om fem år? Majoriteten av de undersökta lärarna svarar ja. En av lärarna utrycker sig med orden: trivs mycket bra med jobbet roligt och flexibelt med oanade möjligheter att påverka och fostra dagens barn och ungdomar på ett bra sätt, genom idrott, lek och samhörighet. En annan formulerar sig på följande sätt: trivs med jobbet det finns inget ämne som ger sådan respons som idrott och hälsa. De som känner sig tveksamma uppger skäl som ålder och/eller schematekniska orsaker till att de eventuellt inte skulle finnas kvar. Bland de lärare som svarat ja finns kommentarer till svaret, som ändå andas en viss tveksamhet. Kommentarerna handlar om att man vill fortsätta så länge kroppen håller eller att ämnets status inte får sjunka mer. Av de icke utbildade hoppas fyra av 19 att de ska kunna utbilda sig till idrottslärare i framtiden. Sammanfattning Vilka miljöer och erfarenheter genererar ämnets innehåll? SIH projektets lärarstudie visar att lärarna har en mycket varierad utbildningsbakgrund. Av de lärare som ingår i studien har endast 50 procent en lärarexamen inom ämnesområdet, bland dessa finns både ett- och tvåämneslärare. Lärarstudiens empiri baseras på ett rikstäckande slumpmässigt urval av ett antal grundskoleklasser i år 3, 6 och 9 där de lärare som undervisar de utvalda klasserna i idrott och hälsa har undersökts. I tidigare studier av lärare i idrott och hälsa har urvalskriterierna formulerats på annat sätt. I vissa studier har endast utexaminerade gymnastik-/idrottslärare ingått och i vissa fall har urvalskriteriet inte redovisats i detalj. Den blandade utbildningsbakgrunden som framträder i lärarstudien kan troligtvis förklara varför vissa resultat ser annorlunda ut mot tidigare studier. Vilka förändringar har påverkat ämnet? Det är kanske inte så förvånande, med tanke på ämnets karaktär, att nedskärningen av tiden till förfogande är den faktor som påverkat både lärarna och ämnet mest. Mindre tid, ett förändrat och utökat ämnesinnehåll har i praktiken inneburit att lärarna har fått fler klasser och än fler elever att undervisa samt relativt sett betydligt mindre tid till innehållet. Till detta kommer också styrdokumentens krav på att se till individens behov. Innehållet blir således kvalitativt svårt att hantera, parallellt med att tidsfaktorn tenderar att bli en arbetsmiljöfråga. Ingen lärare lyfter fram att man har tagit bort vissa moment som 25

26 exempelvis något bollspel, redskapsgymnastik, simning eller friluftsdagar vilket kan tyckas förvånande. Däremot framhåller man att kvaliteterna på de gymnastiska och idrottsliga färdigheterna har sjunkit. Flera lärare anger att elevmedverkan ingår som en del i deras sätt att lägga upp undervisningen. Eleverna bidrar ofta eller ibland till innehåll och ledning av lektioner. Vid ett första påseende kan denna elevmedverkan uppfattas som något mycket positivt; elevengagemang och elevaktivitet. I relation till den tidigare nämnda forskningsöversikten kring barns hälsa i relation till inflytande finns anledning att reflektera kring vad som påverkas positivt, förstärks. Elevernas inflytande, i detta fall över val av aktiviteter och arbetssätt, kan bidra till att ämnesinnehållet vidmakthålls utifrån idrottsdiskursens normer och värderingar, vilket kan ifrågasättas ur ett jämställdhetsoch hälsoperspektiv. Detta kan gälla allt från vilka aktiviteter som kan komma ifråga, hur dessa ska genomföras, till vilka (i termer av flickor och pojkar) som kan eller ska utföra respektive aktivitet. Men, enligt bl.a. den forskningsöversikt som nämndes tidigare, kan barns och ungdomars inflytande också medverka till att elever väljer bort ett motoriskt utmanande innehåll och/eller att deras tilltro till sin egen kroppsliga förmåga inte utvecklas. Elevledda lektioner eller uppgifter är uppenbarligen ett betydande inslag i ämnets undervisning idag. Kursplanen betonar i och för sig, som ett av sina många strävans mål, att elever ska utveckla förmågan att organisera och leda aktiviteter. Hur balansen mellan pedagogens roll och elevernas medverkan ska se ut, bör nog uppmärksammas ur flera perspektiv. När talar man om lärandet inom idrott och hälsa? De undersökta lärarna kommenterar inte i sina svar ämnet eller lärandet i termer av rörelsebildning, kroppserfarenhet, koordinativ, rytmisk och motorisk förmåga, etc. Dessa kunskapsmål återfinns i kursplanen tillsammans med formuleringar kring vikten av att utveckla individens sociala, psykiska förmåga och självbild. Att som forskare undersöka lärarnas syn på sitt ämne och relatera detta till styrdokumentens formuleringar är ett vanligt förfarande när man söker efter vilken kunskapsmassa som bearbetas eller inte, dvs. hur ämnets praktik borde se ut. Den diskrepans mellan styrdokumentens formuleringar kring kunskap och lärarnas svar, vilken framträder i 26 flera av lärarstudierna i SIH undersökningen, gör att man behöver fundera över hur fråga svar egentligen möts på det förståelsemässig planet. Vad är det vi som forskare söker i tolkningen av lärarnas svar? Kanske talar forskare och lärare till viss del förbi varandra? Lärarna har i sin praktik, enligt denna studie, valt att koncentrera sig på att det ska vara roligt att röra sig i en socialt fostrande och tillåtande miljö. Hur denna rörelseglädje, som förutsätts vara ingången till ett senare fysisk aktivt liv, kommer till uttryck (formuleras) i lärarnas arbete med eleverna, kan inte vår studie fånga upp men Meckbachs och Thedin Jakobssons intervjustudier tyder på att den upplevande kroppen är oformulerad inom skolämnet, men ständigt närvarande i lärarnas tankar om sin undervisning. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv på lärande kan vi konstatera att eleverna i ämnet idrott och hälsa får kunskaper som ger dem möjlighet att medverka och delta i den socialt utformade idrottsliga praktik som verkar konstituera ämnet idrott och hälsa. De förvärvar kunskaper i regelefterlevnad, samarbete och hur olika idrottsliga färdigheter ska utövas. Av de lärare som ingår i studien framhåller ingen att de har fördjupat sig inom det tämligen komplexa området hälsa eller hälsoarbete, vilket man kan förmoda också får återverkningar på de aktiviteter och den miljö som i slutändan skapar ämnets innehåll. Diskussioner om vad som ska eller bör utgöra grunden för ämnet förekommer i många länder. I exempelvis Storbritannien försöker lärarutbildare lansera begreppet bildning (literacy) för att på så sätt utvidga kunskapsbegreppet (17). Vår text får ses som ett bidrag i arbetet med att formulera det oformulerade kring det som utgör innehållet och miljön för lärandet i ämnet idrott och hälsa. Referenser 1. Carlgren, I. (1999): Pedagogiska verksamheter som miljöer för lärande, i Miljöer för lärande, red. Carlgren, I. Lund: Studentlitteratur, s Lundvall, S., Meckbach, J., Thedin Jakobsson, B. (2002): Lärarnas syn på ämnet idrott och hälsa, Svensk Idrottsforskning. Årgång 11, nummer 3, s Lundvall, S. & Meckbach, J. (2004): Fritt och omväxlande! Lärares bakgrund och tankar om sitt yrke, i Mellan Nytta och Nöje: Bilder av ämnet idrott och hälsa, red. Larsson, H. & Redelius, K. Stockholm: Idrottshögskolan. 4. Meckbach, J. & Söderström, S. (2002): Estetik och kroppsrörelse, i Pedagogiska perspektiv på idrott, red. Engström, L-M., Redelius, K. Stockholm: HLS förlag, s Engström, L-M (1999): Idrott som social markör. Stockholm: HLS förlag; Nilsson, P. (1998): Fritid i skilda världar. Stockholm: Ungdomsstyrelsen; Fundberg, J. (2003): Kom igen gubbar: om pojkfotboll och maskuliniteter. Diss. Stockholm: Carlsson; Redelius, K. (2002): Ledarna och barnidrotten: idrottsledarnas syn på idrott, barn och fostran. Diss. Stockholm: HLS förlag; Idrottens själ: Nordiska museets och Skansens årsbok (2000). Stockholm: Nordiska museets Förlag. 6. Hardman, K. & Marshall, J. (2000): Worldwide Survey of the State and Status of School Physical education the Final Report to the International Olympic Committee. Manchester: University of Manchester, UK. Ett liknande mönster återfinns i deras rapport som spände över samtliga världens kontinenter. 7. Liedman, S-E. (2002): Ett oändligt äventyr: om människans kunskaper. Stockholm: Bonnier, s Mattson, L. (1993): Den nationella utvärderingen av grundskolan: idrott huvudrapport. Skolverkets rapport nr 25. Stockholm: Liber. 9. Green, K. (2000): Extra-Curricular Physical Education in England and Wales: A Sociological Perspective on a Sporting Bias, in European Journal of Physical Education 2000, vol, 5:2, pp Agnevik, P & Jakobsson, H. (2002): Målet med idrott och hälsa. En studie av vad lärare i idrott och hälsa har i fokus. Examensarbete 17:2002. Stockholm: Idrottshögskolan. 11. Eriksson, C., m.fl. (2003): Skolämnet idrott och hälsa i Sverige en utvärdering av läget hösten Örebro: Örebro universitet. Se vidare Karin Redelius artikel om de elever som inte är odelat positiva till ämnet. 12. Lundvall, S. Meckbach, J. (2003): Ett ämne i rörelse: Gymnastik för kvinnor och män i lärarutbildningen vid Gymnastiska Centralinstitutet/Gymnastik- och idrottshögskolan under åren 1944 till Diss. Stockholm: HLS förlag. 13. Wennerholm, J. P., Bremberg, S. (2004): När barn och ungdomar får bestämma mer påverkas hälsa. En systematisk forskningsöversikt. Stockholm: Statens Folkhälsoinstitutet. 14. Karlefors, I. (2002): Att samverka eller?: om idrottslärare och idrottsämnet i den svenska grundskolan. Diss. Umeå: Umeå universitet. 15. Curtner-Smith, M. D., Meek, G. A. (2000): Teacher value orientations and their compatibility with the National Curriculum for Physical Education in European Physical Education Review. Vol. 6:1, pp Se även Karlefors, I (2002) som på ett liknande sätt konstaterar att en klar majoritet av lärarna främst såg nackdelar med införandet av den nya läroplanen. Förändringar som uppfattades negativt var bl.a. minskad tid och det arbetstidsavtalet som blev en följd av implementeringen av Lpo 94. Arbetstidsavtalet kom att innebära mer arbetsplatsförlagd tid och att idrottslärarna inte blev likställda med andra lärare vad gällde undervisningsskyldigheten. 17. Whitehead, M. (2001): The concept of Physical Literacy, in European Journal of Physical Education 2001, vol.6: 6, pp

27 Ett ämne i förändring! lärares reflektioner över ämnet idrott och hälsa i grundskolan Hur reflekterar idrottslärare i dagens skola över ämnet idrott och hälsa? Hur utformar idrottslärare sin undervisning utifrån den nu gällande kursplanen? Är ämnet förändrat efter införandet av kursplanen Lpo 94? Vad har namnbyte av idrottsämnet betytt? Dessa är några av de frågor som ligger till grund för denna artikel. JANE MECKBACH INSTITUTIONEN FÖR IDROTTS- OCH HÄLSOVETENSKAP, IDROTTSHÖGSKOLAN I STOCKHOLM Inledning Idrott och hälsa är ett av grundskolans populäraste ämnen. Det skiljer sig från de flesta andra skolämnen eftersom kropp och kroppsrörelse står i fokus. Under lång tid har själva övandet av kroppsrörelser och den kunskap som utövandet i sig ger eleven stått för ämnets kunskapsbildning. Idag finns ytterligare en kunskapsdimension i ämnet, nämligen att lära (läsa och tala) om kropp och hälsa. I kursplanen, Lpo 94, rev. 2000, beskrivs att ämnet ska bestå av en allsidig fysisk aktivitet utformad så att alla oavsett förutsättningar ska kunna vara med i undervisningen. Idrott och hälsa ska vidare ha en betoning på kunskaper om hälsa och livsstil samt även omfatta miljöfrågor. Ämnets kärna enligt kursplanen är idrott, lek och allsidiga rörelser (1). Skolan är sedan 1994 målstyrd vilket har inneburit ett förändrat läraruppdrag. Fokus ligger idag på elevers lärande till skillnad från läraruppdraget före reformen där det centrala var lärarens undervisning. Kursplanen i idrott och hälsa formuleras kring strävans- och uppnåendemål, vilka styr ämnets karaktär, inriktning och kunskapskrav. Vid varje skola ska det finnas en arbetsplan som ger en lokal konkretisering av måltexten i kursplanen. När lärarkåren tar sig an arbetet med att forma sin undervisning handlar det inte bara om hur undervisningen ska genomföras utan även om vad man ska undervisa i samt varför och när detta stoff är viktigt i relation till ämnets mål. För att undervisa barn och ungdomar i idrott och hälsa ställs enligt min mening stora krav på att läraren har en genomtänkt metodik och en tänkt progression för elevers lärande. Vidare bör läraren inta ett didaktiskt reflekterande förhållningssätt vilket innebär att lyfta fram de frågor som är knutna till både formella och mer informella mål gällande ämnet och skolans mer övergripande mål. Den undervisning som läraren ansvarar för och genomför med eleverna bottnar i den pedagogiska hållning som läraren väljer, en pedagogisk idé och/eller lärarfilosofi om varför man anser att kunskapen som skall förmedlas är viktig. En förutsättning för lärande är att läraren har en pedagogisk idé och att undervisningen känns meningsfull för eleven. Lärarna ansvarar idag också för elevers lärande i förhållande till bedömningen av eleverna, dvs. att de ska nå godkändgränsen. Vad förmedlas i ämnet och varför väljer lärarna det innehåll som ges under lektioner? Vilken kunskap anses ämnet idrott och hälsa bibringa dagens skolelever? Dessa var några av de frågor som kändes angelägna att undersöka i samband med studien Skola Idrott Hälsa (SIH) (2). I denna artikel fokuseras på hur lärare talar om kunskap och lärande i skolämnet idrott och hälsa samt det förändrade läraruppdraget. Bakgrund och syfte Den didaktiska forskningen, dvs. studier om undervisningsprocessen och vilka lärprocesser som genomsyrar ämnet, har lyst med sin frånvaro när det gäller ämnet idrott och hälsa. När undervisningsprocessen ska analyseras och förstås måste de didaktiska frågorna ställas: varför, vad, hur, när, av vem och i vilket syfte bedrivs undervisningen? Tre komponenter står i fokus; läraren, eleven och texten (där texten i ämnet 27

28 STATEN ELEV idrott och hälsa kan bestå av färdiga idrottsaktiviteter, lekar och danser samt litteratur). Innehållet skapas i samverkan mellan de tre komponenterna. Dessa är i sin tur påverkade och begränsade av staten i form av läroplaner och andra styrdokument, av samhällets och individens sociala villkor samt av marknaden i form av producenter av tillgängligt material för verksamheten (se fig. 1). Med detta som bakgrund är syftet med min lärarstudie att undersöka lärarnas tal om sitt läraruppdrag i dagens skola med fokus på skolämnet idrott och hälsa. Vidare är jag intresserad av att undersöka lärarnas syn på mål- och innehållsfrågor i relation till elevers lärande i idrott och hälsa. Metod, urval och genomförande En kvalitativ intervjustudie genomfördes inom SIH projektets ramar våren Urvalet av de intervjuade lärarna skedde genom ett s.k. tillfällighetsurval av de lärare som följde med sina klasser till Idrottshögskolan. De 16 intervjuade idrottslärarna (8 kvinnor och 8 män) representerade skolor med spridning från Skåne i söder till Norrbotten i norr, från Göteborg i väster till Stockholm i öster. De intervjuade lärarna tjänstgjorde vid skolor vilka representerade såväl mindre orter som storstadsområden. Majoriteten av lärarna tjänstgjorde i de senare skolåren. Tio av lärarna var utbildade idrottslärare, fyra hade genomgått annan lärarutbildning och två var outbildade. Elva av de intervjuade lärarna hade varit verksamma i 12 år eller mer varav två hade mer än 30 års erfarenhet av idrottsläraryrket. Fem hade endast några få års lärarerfarenhet.(3) Samtliga intervjuer genomfördes på Idrottshögskolan. De varade mellan 45 minuter och 1,5 timme, spelades in LÄRAREN INNEHÅLL undervisningsprocessen SAMHÄLLET PRODUCENTEN TEXT Figur 1. Undervisningsprocessen skapas i samverkan mellan de tre komponenterna lärare, elev och text, vilka i sin tur är påverkade av staten, producenten och samhället. på band och har därefter transkriberats. Intervjumaterialet analyserades i förhållande till de olika områden som intervjun handlade om. I bearbetningen av intervjuutsagorna har jag som forskare låtit lärarnas personliga svar framträda och analyserat dessa i syfte att finna eventuella samband i talet om ämnet idrott och hälsa. Lärares reflektion över idrott och hälsa Ett förändrat uppdrag Den mest genomgripande förändringen som lärarna framhåller i och med läroplanens, Lpo 94, införande är att varje elev nu skall nå målen i kursplanen. Detta har resulterat i att de samtalar än mer med sina elever och de uppfattar att de är tydligare mot dem vad gäller både kursmål och betygsnivåer. Det är väl den stora förändringen när vi försöker i varje årskurs förmedla målsättningen i början av varje termin, att eleverna hela tiden har klart för sig vad målet är i ämnet. (kvinnlig lärare) Lärarna menar att man vill få med alla elever i idrott och hälsa undervisningen och att eleverna ska känna sig delaktiga. Flera av lärarna påpekar att de idag är en del av kollegiet på ett mera påtagligt sätt än tidigare då de ingår i ett av skolans arbetslag. Idrottslärarna poängterar att de är både mentorer, ansvarar för utvecklingssamtal och deltar i möten med föräldrar. Förutom att själva läraruppdraget har förändrats påtalar lärarna också att ämnet har förändrats efter införandet av Lpo 94. Förr lärde man elever att utföra gymnastikövningar rätt och snyggt, vilket kan tolkas som ett lärande i sig, dvs. att utförandet var en viktig kompetens i form av att behärska en rörelse. En förändring som lyfts fram är att idrottsämnet har lämnat det strikta, styrda ämne som organiserades utifrån ett antal huvudmoment. Lärarna menar att idag genomförs undervisningen på ett friare sätt i relation till uppnåendemålen i kursplanen. Lärarna betonar processen istället för prestationen eller själva resultatet. Förr var det att jag hade mycket högre krav på att ungdomarna skulle göra rätt, att de skulle skjuta och spela och stå på rätt ställe, medan det idag är mer upplagt på att det är viktigare att de deltar att de tycker det är roligt att de känner någon sorts närvaro i vad de håller på med. (manlig lärare) Idag bestämmer varje lärare innehållet i undervisningen i relation till målen och den lokala skolplanen. Tidigare, menar flera av lärarna, ställdes högre krav på elevers utförande i idrottsundervisningen och den innehöll mer metodik och teknikträning. Kraven på rörelsernas utformning och kvalitet samt behärskning av olika idrottsaktiviteter har kommit i skymundan eftersom kursplanen har förändrats och andra mål förordas i nuvarande kursplan. Ja, ämnesinnehållet har blivit flackare om man så säger, kraven om att allt ska vara snyggt och välgjort det hinner man inte med i och med att tiden är så liten och barnen så många. (manlig lärare) Vad är viktig kunskap? Lärargruppens reflektion över kunskapsfrågan handlar om vilka kunskaper som skall prioriteras och de betonar vissa kunskapsmål starkare än andra utifrån kursplanen. En heterogen bild framträder vad gäller lärarnas syn på kunskap i ämnet. De lärare som har arbetat en längre tid framhåller att förr, i relation till idag, var det andra kvaliteter som prioriterades i undervisningen. Tidigare var det mer krav på färdighet och prestation (rätt utförd övning, springa fort, hoppa långt). Flera menar att de ger eleverna olika alternativ till att träna och förstå vikten av en sund livsstil samt att de övas i att ta ansvar för sin egen hälsa. De flesta var eniga om att de lägger ner ett stort arbete på att alla elever ska delta i undervisningen och att de ska nå målen i ämnet för att få godkänt. En majoritet av lärarna vill att eleverna, oavsett ålder, ska uppleva ämnet som roligt och finna aktiviteter i undervisningen som de kan utöva på sin fritid. 28

29 är att alla ska tycka att det är roligt att hålla på med idrott och att man ska hålla på med det på fritiden också. (manlig lärare) att alla ska hitta ett sätt som de kan ta med sig ut och fortsätta ifrån mig, så att de vill fortsätta med någonting vad gäller kroppsrörelser. (kvinnlig lärare) De intervjuade lyfter fram frågan om skolan är lättare eller svårare idag, dvs. om kraven på eleverna uppfattas som lägre eller högre. Den grupp av lärare som undervisar i skolår nio och är på väg att sätta slutbetyg menar att det ställs högre krav på eleverna för att få godkänt, då godkänt i det gamla betygsystemet enligt lärarna likställdes med betyget tre. Andra kunskaper som ämnet idrott och hälsa kan bibringa elever är själva upplevelsen av idrottsutövande, vilket kan benämnas idrottens egenvärde eller det estetiska värdet (5). Några lärare framhåller således rörelseglädjen i och genom olika idrottsaktiviteter. En annan lärare påtalar det viktiga i att lära elever att behärska sin kropp och lära sig att man mår bra av att röra på sig. Ytterligare en röst menar att eleverna ska fylla sin ryggsäck med teoretiska och praktiska kunskaper om hur de ska sköta sin egen träning. att de får kunskaper och sådan insikt att de förstår att man måste röra på sig. (kvinnlig lärare) att eleverna ska tycka om idrott och få förståelse för hälsan och att det är så viktigt att man efter skolans slut håller på med detta. (manlig lärare) Målet med ämnet skiljer sig något då det gäller i vilken ålderskategori elever undervisas. Lärarna som undervisar de yngre eleverna (år 3) framhåller leken och den motoriska träningen som viktiga ingredienser för att nå målen. De som undervisar de äldre eleverna (år 6 och 9) framhåller en allsidig träning med olika idrottsaktiviteter samt eget ansvarstagande som viktiga mål i undervisningen, mindre problematiseras det lärande som sker i undervisningen. Utifrån lärarintervjuerna framkommer tre huvudfåror när det gäller lärarnas mål med ämnet. Dessa kan kategoriseras enligt följande; låta elever pröva på olika idrottsliga aktiviteter (färdigheter), att elever ska uppleva ämnet som roligt och att ämnet ska bibringa elever en hälsosam livsstil. De lärare som reflekterar över aktiviteter poängterar inte kvaliteter i olika rörelseaktiviteter utan snarare att elever ska erbjudas ett brett spektra av idrotter. att de ska få möjlighet att få röra på sig, prova på olika saker, kanske själv hitta ett intresse få allsidig träning och öva motorik, men jag begär inte att någon ska vara superduktig på någonting utan bara att de ska prova på. (kvinnlig lärare) att den (undervisningen) ska vara anpassad och varierad så att alla får chansen att känna att nu behärskar jag det här (idrottsaktiviteten), så att man inte blir ensidig i någonting färdigheten blir bättre för det utvecklar dem själva. (manlig lärare) De lärare som främst motiverar ämnet med att det ska vara roligt för att stimulera till lärande framhåller att alla elever ska få ett positivt intresse för fysisk aktivitet i olika miljöer. Vidare betonas vikten av att elever ska uppmuntras till att ha roligt tillsammans för att lära sig behärska sin kropp, vilket sker i en anpassad och varierande undervisningsmiljö. Den tredje kategorin av utsagor, som lyfter fram hälsofrämjandet i undervisningen, motiverar den fysiska aktiviteten bl.a. i relation till skolans i övrigt mer stillasittande verksamhet (4). du (eleverna) ska ha med dig i ryggsäcken de kunskaper så att du själv kan sköta om din hälsa för det är ingen som kommer att göra det åt dig. Det är ingen annan som kommer att ta det ansvaret utom om du (eleven) kommer att bli sjuk så träder samhället in, men ända till dess så är det du själv som måste sköta om det. (manlig lärare) att trivas med att röra på sig att känna välbefinnande och glädje och vikten att man verkligen kan koppla ihop att om man mår bra när man har rört på sig att man blir trött av att röra på sig utan piggare istället, att få naturliga endorfiner och annat som piggar upp en. (kvinnlig lärare) att ge eleverna den fysiska status som är lämplig för den allmänna hälsan den fysiska och psykiska hälsan är enligt min bedömning det som händer idag med skolan med alla krav på de teoretiska ämnen. Det måste få sin motsvarighet på fyssidan och därför är det enormt viktigt att få den där utjämningen av de stillsittande passen att man jämnar ut med rörelse. (manlig lärare) Några gemensamma uppfattningar kan sammanfattas på följande sätt; lärarna vill att eleven ska förstå att det är viktigt att röra på sig och att varje individ ska ta eget ansvar för sin egen träning ett individuellt projekt verkar förordas. Ämnet ska även förmedla sådana kunskaper att elever ska få förståelse för vikten av en hälsosam livsstil genom att finna ut vilken/vilka fysiska aktiviteter som kan bli bestående efter skolans slut ett investeringstänkande verkar vara för handen. Lärarnas tal om ämnets innehåll Från att tidigare ha varit ett ämne med fasta moment uppdelat för olika årskurser har det utvecklats till att vara ett ämne där innehållet förmodligen varierar från skola till skola. Ett fysiskt aktivitetsämne som lärarna menar har ändrats från ett prestationsämne till ett mer hälsoinriktat ämne. En lärare uttrycker sig med orden: från att ha varit mer närmare tävlingsidrotten till att idag ha blivit mer idrott och hälsa alltså mer motion. (kvinnlig lärare) Endast ett fåtal av de intervjuade lärarna menar att ämnets innehåll inte har förändrats, utan allt är sig likt med olika bollsporter och andra fysiska aktiviteter. Lärarna i denna intervjustudie framhåller att undervisningen domineras av aktiviteter där många elever engageras och då blir det ofta bollspel. De som undervisar de yngre eleverna lyfter fram undervisning som uteverksamhet och lek i olika former. Ämnets aktivitetsgrad, olika idrottsaktiviteter och upplevelsen i själva utövandet omtalas. att det här ska vi göra för att det är viktigt utan jag försöker hitta de aktiviteter som jag ser att jag har mest aktiva barn. (kvinnlig lärare) Flera lärare, som undervisar de äldre eleverna, framhåller att deras elever tränas i att leda hela eller delar av lektioner och oftast väljer eleverna en aktivitet som de själva är ganska bra på. Innehållet i undervisningen blir således beroende av lärarens planering, 29

30 elevernas egna lektioner och den elevmedverkan som de flesta av lärarna påpekar. Idrott och hälsa är ett ämne med fokus på fysisk aktivitet och kroppsrörelser. Få lärare påtalar ämnets andra dimension att lära om kroppen och om hälsa, att undervisa i teoretiska moment eller att avsätta tid för elever till reflektion över vad de har lärt sig i ämnet. Ingen lärare lyfter fram att deras elever har någon lärobok eller läxor i detta ämne. Några av lärarna uttalar sig på följande sätt: teori har jag i princip i någon paus när de har gjort någon prestation. (manlig lärare) mest jobbar jag med fysisk aktivitet, inte så mycket teoretiskt i teorisalar. (kvinnlig lärare) Lärarstil och pedagogisk verksamhet Hur planerar, organiserar och förmedlar lärarna sitt budskap (lärarstil)? De flesta har svårt att finna ord för vad de egentligen gör. Att formulera sig kring undervisningsprocessen är något som dessa lärare inte är vana vid. Deras tal om undervisningen handlar om en beskrivning av läsåret, elevmedverkan och hur enstaka lektioner genomförs. Att sätta ord på sin egen lärarfilosofi är desto svårare. Många lyfter fram att de har en läsårsplanering som eleverna medverkar i för att ta fram och på så sätt påverka ämnessinnehållet. Elevmedverkan i planeringen av idrottsundervisningen genomförs exempelvis på följande sätt: 30 vi har byggt upp en speciell typ av planering för att få med eleven i planeringen, vi har ett idrottsråd där det finns två representanter från varje klass och inför en längre period brukar vi ha en träff med idrottsrådet. (manlig lärare) planeringen på höstterminen som brukar gå till så att eleverna får sitta i grupper och planera ett antal lektioner eller rättare sagt de får planera vad vi ska göra hela året, olika saker, men jag har krav på att vissa saker måste vara med (orientering, skridskoåkning, simning, skidåkning, lite redskap, motionsgymnastik) sedan sammanställer jag och lämnar det till eleverna så att de får säga om de tycker att vi ska arbeta efter det, eller så gör vi förändringar. (manlig lärare) Några av lärarna lyfter fram att de under senare år har givit mer utrymme för elevernas önskemål om olika aktiviteter. Några menar att de idag arbetar mer med grupparbeten inom idrottsämnet samt med problemlösning där elever är med i att exempelvis bygga olika redskapsbanor och styrkestationer. Elevmedverkan i olika former verkar vara vanligt förekommande i undervisningen av idrott och hälsa. jag har mycket grupparbeten och det hade jag aldrig förut i idrott /--- / när barnen får grupparbeta, fantisera själva och göra egna saker, det hade man inte från början direkt, utan då talade jag om för dem vad de skulle göra, och sedan vågar man släppa dem att hjälpa till att planera. (kvinnlig lärare) Endast några få av lärarna sätter planeringen av undervisningen i relation till kursplanen i idrott och hälsa. Vilka moment är viktiga att undervisa i? Några lärare lyfter fram skridskoåkning, simning, dans och orientering som viktiga delar inom ämnet. Andra lyfter fram mångfalden av aktiviteter. I kursplanen poängteras bl.a. att allsidiga rörelseaktiviteter är centralt i ämnet, att rörelse och rytm är en grund för individuella och kollektiva övningar samt att ämnet har starka kulturella traditioner när det gäller att vistas i naturen. Flera av lärarna påtalar att de låter eleverna ta större ansvar med att arbeta i grupp och lösa olika uppgifter samt leda sina klasskamrater i mindre eller större grupper. Några av lärarna anser att det är svårt att låta eleverna leda lektioner på grund av att aktivitetsgraden sjunker, att några elever inte deltar, eller som en manlig lärare påpekar: man skulle vilja att deras vilja och fantasi skulle komma till uttryck mer, men när man släpper och låter det hända innebär det ju nästan alltid så att det blir de starka som får som de vill, de andra som man vill lyfta och bygga upp, de får andrahandsrollen. Lärarna undervisar inte i enskilda moment, övningar eller aktiviteter mer än en eller två gånger per läsår (en stor variation framhålls). Ingen av lärarna talar om att de upprepar eller bygger vidare på samma övning/moment/aktivitet/innehåll påföljande lektion. Det framkommer inte hur de funderar i banor av pedagogisk undervisning, dvs. att eleverna ska lära sig något särskilt utan de flesta menar att det viktigaste är att eleverna är fysiskt aktiva på olika sätt under lektionerna. Det gemensamma gällande undervisningen verkar vara att ämnet ska vara roligt och stimulera till ett bestående intresse för fysisk aktivitet. Lärarna i denna intervjustudie har svårt att formulera

31 Övre vänster: Vid införandet av samundervisning kom negativa synpunkter fram att bollspelen kom att dominera på bekostnad av flickornas gymnastik och dans. TiG:s (Tidskrift i Gymnastik) bildarkiv. Nedre vänster: En majoritet av lärarna vill att eleverna skall uppleva ämnet som roligt och finna aktiviteter de kan utföra på sin fritid. TiG:s (Tidskrift i Gymnastik) bildarkiv. Stora bilden: Förr lärde man eleverna att utföra gymnastikövningar riktigt och snyggt. IH bildarkiv. sig kring sin undervisning när det gäller arbetssätt, metoder och didaktiska frågor, dvs. själva undervisningsprocessen. Sam- eller särundervisning? I grundskolan infördes samundervisning i skolans kroppsövningsämne i och med läroplanen från 1980 (Lgr 80). Det var första gången i ämnets historia som staten i sina riktlinjer påtalade att flickor och pojkar skulle undervisas tillsammans på lika villkor. Flera forskare har visat att samundervisningens införande har haft stor betydelse för ämnets förändring, såväl till form som till innehåll och att flickor blivit missgynnade (6). Barbro Carlis studier har bl.a. visat att ämnet efter samundervisningens införande har ändrat inriktning och innehåll. Hon har påtalat att traditionella manliga idrotter tog över ämnesinnehållet och exempelvis dans och gymnastik minskade i omfattning (7). Den nationella utvärderingen som genomfördes i början av 1990-talet av Lennart Mattson (utvärdering av Lgr 80) visade bl.a. att innehållet dominerades av bollspelsundervisning (70 %), att negativa attityder till ämnet framkom främst från flickorna och att dansundervisning förekom mycket sparsamt (8). I Lpo 94 återfinns inte längre några direktiv på hur eller i vilken form undervisningen ska genomföras, nu är det upp till varje skola att organisera verksamheten. Vad anser lärarna i denna studie om sam- eller särundervisning och vad är mest förekommande? Vilka argument lyfter de fram i diskussionen om lärande och ämnets innehåll i relation till den valda undervisningsformen? Vad det gäller undervisningsformen framkommer att majoriteten av lärarna (lika många manliga som kvinnliga) har samundervisning. Särundervisning förekommer främst i undervisningen av de senare skolåren (6 9). Endast en lärare för de yngre skolåren i denna studie har könsuppdelad undervisning i idrott och hälsa. Den bild som framträder hos lärarna som undervisar sina klasser i könsuppdelade grupper (särundervisning) visar att de flesta var helt nöjda och föredrar denna uppdelning. Vilka är då motiven till den valda undervisningsformen? Några menar att homogena grupper är att föredra, dvs. flickor och pojkar var för sig. De flesta lärarna lyfter fram flickorna, som om de verkar vara problemet i idrott och hälsa. att flickorna alltid, att de lätt kommer i skymundan och jag vill gärna lyfta fram dem och låta flickorna känna att, åh äntligen får jag känna på en boll och det har en del upplevt som väldigt starkt. (kvinnlig lärare) att en homogen grupp är mycket roligare för alla inblandade / / vi kör särundervisning och det fick vi bekräftat, det fanns en rapport här för något år sedan att det var bra. (manlig lärare) En annan bild som framträder (lärarna som har särundervisning) är att man önskar en större flexibilitet när det gäller sam- och/eller särundervisning, dvs. att två lärare och klasser ligger parallellt för att variera undervisningsformen för att öka elevers valmöjligheter. det är för många som gör för lite när det är särundervisning, jag upplever det som att det finns många tjejer som skulle kunna göra mycket mer om man säger så och om man ser när dom är med killarna, alltså tjejerna tar för sig mycket mer när dom är med killarna det är klart det finns tjejer som inte gör det också, men de tar inte för sig när dom är med dom andra tjejerna heller. (manlig lärare) Från lärarna som arbetar med samundervisning framkommer delvis andra bilder och motiv för den valda undervisningsformen. I resonemanget runt fördelarna med denna form yppar sig den viktigaste motivbilden den sociala delen. En lärare uttrycker det med ord som att det är bra för pojkar och flickor att mötas för så är det ju i samhället sen och en annan lärare påpekar att: i de klasser där det fungerar socialt, så kul de har tillsammans. Det är en social grej!/ / Jag ser den sociala biten är otroligt nyttig för framförallt pojkarna, att ha samundervisning. (kvinnlig lärare) Minoriteten av de lärare som har samundervisning anser att det fungerar bra. De övriga menar att de i vissa moment delar upp sina elever i flick- respektive pojkgrupper, samarbetar med en annan lärare för att sära flickor och pojkar åt eller önskar att de skulle ha denna arbetsform: det är ganska bra att ibland att dela, det kan ju stärka båda grupperna, jobba bara tjejer och killar, men jag tycker inte att det är någonting som ska göras jämt. (kvinnlig lärare) Det finns moment där det kan vara befogat att tjejerna får ha egen gympa och killarna Ja när vi har redskapsgymnastik där tjejerna vågar visa mycket mer och där killarna också vågar visa mycket mer, även i bollspel delar vi. (manlig lärare) vi vill att killarna ska göra egna danser och så va, då är det nästan bra att killarna får jobba själva / / för tjejerna tar oftast över och då ska det bli sådär fint, men killarna försöker kanske lägga någon annan touche på det hela. (manlig lärare) 31

32 En samstämmig syn hos lärarna är att de finner såväl fördelar som nackdelar med båda undervisningsformerna. En flexibel lösning, där man kan arbeta med båda formerna, eftersträvas dock av de allra flesta lärarna i denna studie. Diskussion I min undersökning framkommer med tydlighet att införandet av målstyrd skola har påverkat lärarsituationen och startat en förändringsprocess. För lärarna i idrott och hälsa i grundskolan framkommer att reformen i sin helhet har förändrat läraruppdraget genom organisering av arbetslag, införande av mentorskap och utvecklingssamtal samt en skyldighet att göra upp åtgärdsprogram för de elever som inte når målen. Idrottsläraren ingår numera som en medlem i ett arbetslag och är inte längre en hurtbulle i en utlokaliserad lokal. Alla dessa nya uppgifter påverkar idrottslärarens arbetssituation. Det som blir synligt i dagens läraruppdrag, utifrån samtal med ett antal lärare, är således en ökad kommunikation med elever och föräldrar (och även kolleger) men också en ökad fokusering på analys och tolkning av ämnets mål och elevers prestationer (samt senare betygsättning). Namnbytet från idrott till idrott och hälsa, en ny målstyrd kursplan och en reduktion av antalet undervisningstimmar, har enligt de flesta lärarna inneburit ett förändrat ämne. De menar att ämnet har ändrats från ett prestationsämne till ett mer hälsoinriktat ämne, dvs. från ett färdighets- till ett mer motionsinriktat ämne. Min tolkning ger vid handen att idrott och hälsa ska vara lustfyllt, att eleverna ska få möjlighet att prova på olika rörelseaktiviteter och stimuleras till någon idrottsaktivitet för fritiden. Några lärare framhåller att ämnet inte alls har förändrats utan att allt är sig likt med bollsporter och andra fysiska aktiviteter. Få lärare poängterar att ämnet är ett kunskapsämne för att exempelvis stimulera till eget kunskapssökande gällande hälsa, livsstil och/eller miljöfrågor. Ingen lärare påpekar att elever ges tid för egen reflektion över det lärande som sker i ämnet. Däremot lyfter de fram ämnets mål i form av olika idrottsaktiviteter, kunskaper om sin egen hälsa samt lust till att röra sig. Lärarna är mycket eniga om att eleverna ska ha roligt i och genom fysisk aktivitet, men steget till att påtala vilket lärande som sker framkommer inte. Minoriteten av lärarna har valt att 32 ha särundervisning, vilket kan tolkas som en försiktig återgång till könsuppdelad undervisning. Det ideala som alla lärarna strävar mot är möjligheten till både och. För att kunna genomföra detta krävs planering i arbetslaget eller att två lärare schemaläggs parallellt. Motivet, som framträder i intervjumaterialet, till att ibland vilja genomföra undervisningen i könsuppdelad grupp är att främst flickor missgynnas i samundervisningen. Dessa lärare menar att flickors intresse åsidosätts mer än pojkars. Ingen diskuterar andra formeringar än att dela in undervisningsgrupperna i flickor och pojkar samt inga andra verktyg framkommer för att hantera jämställdhetsfrågor. Ingen lärare framhåller indelning utifrån intresse, erfarenheter eller kunskapsnivå. (9) Förutom att undervisningen ska vara lustfylld är ett annat av huvudmålen att få eleverna att uppleva rörelseglädje och att utveckla ett bestående intresse för fysisk aktivitet. Lärarna framhåller att elevmedverkan i planering och genomförande påverkar innehållet i undervisningen. Sven-Erik Liedman betonar att: Den moderna pedagogiken har ett enkelt recept på hur skolan skall göra sitt lärostoff intressant för ett barn. Den skall helt enkelt utgå från barnets egen situation, dess vardag (10). Ett varnande finger kan i detta sammanhang lyftas, för om en lärare hamnar i det ointressanta kan eleven tröttna och inte finna någon ytterligare stimulans i sitt lärande. Det åvilar således pedagogen att utmana, intressera och vara väl medveten om elevers lärande och vad som är viktig kunskap i sitt undervisningsämne. I undersökningen av lärarnas tal framträder inte hur lärarna erhåller kunskaper om elevers lärande, dvs. hur själva undervisningsprocessen ter sig i ämnet för eleverna. Ingen av lärarna lyfter fram elevers lärande, utan verkar ta lärandet för givet, när samtalen rör sig om målet med undervisningen. Vad är viktig kunskap i ett ämne där kropp, träning och livsstil står i fokus? Hur och när sker själva lärprocessen i ämnet idrott och hälsa för eleverna? När sker reflektionen hos eleverna över den kunskap som ämnet bibringar? När har vi hört elever fråga sin idrottslärare inför en lektion i idrott och hälsa Vad ska vi lära oss idag? Måhända finns en osäkerhet och villrådighet hos lärarkåren när det gäller ämnets viktighet och det finns även en avsaknad diskussion om vilken kunskap som ska förmedlas. Om det finns en misstro angående lärandets mening blir den pedagogiska uppläggningen hopplös. Det är just därför som det är oerhört viktigt för en lärare att ha en pedagogisk idé, ett perspektiv på den kunskap som man vill förmedla. Kunskaper som saknar perspektiv har förmåga att skramla. Referenser 1. Läroplan för det obligatoriska skolväsendet Lpo 94 och Kursplan för idrott och hälsa (2000) < ( ). 2. Jane Meckbach (2004): Ett ämne i förändring eller är allt sig likt, i Mellan Nytta och Nöje: Bilder av ämnet idrott och hälsa, red. Håkan Larsson & Karin Redelius. Stockholm: Idrottshögskolan, s De lärare som ingår i denna studie är inte samma lärare som ingår i Britta Thedin Jakobssons intervjustudie. 4. Se Britta Thedin Jakobssons artikel i detta nummer om hur hennes intervjuade lärare reflekterar över hälsobegreppet. 5. Kirsten Drotner (1996): Att skabe sig selv: ungdom, aestetik, paedagogik. 2. utgave Köpenhamn: Gyldendal; Jane Meckbach & Suzanne Söderström (2002): Estetik och kroppsrörelse, i Pedagogiska perspektiv på idrott, red. Lars- Magnus Engström & Karin Redelius. Stockholm: HLS förlag, s Se Håkan Larssons artikel i detta nummer vilken behandlar elevernas syn på ämnet. 6. Se exempelvis Marita Eklund (1999): Lärares syn på samundervisning i gymnastik. Diss. Åbo akademins förlag; Claes Annerstedt (1991): Forskning om samundervisning, Tidskrift i Gymnastik och idrott. Årgång 118, nummer 5, s ; Jane Meckbach & Suzanne Söderström (2002): Kärt barn har många namn idrott & hälsa i skolan i Pedagogiska perspektiv på idrott, red. Lars-Magnus Engström, Karin Redelius. Stockholm: HLS Förlag, s Barbro Carli (2004): The Making and Breaking of a Female Culture: The History of Swedish Physical Education in a Different Voice. Diss. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. 8. Lennart Mattson (1993): Den nationella utvärderingen av grundskolan: idrott huvudrapport. Skolverkets rapport nr 25. Stockholm: Liber. 9. Se Karin Redelius artikel i detta nummer där problematiseras jämställdhet från ett elevperspektiv. 10. Sven-Erik Liedman (2002): Ett oändligt äventyr: om människans kunskaper. Stockholm: Bonnier pocket, s. 27.

33 Hälsa - vad är det i ämnet idrott och hälsa? Syftet med denna artikel är att belysa hur lärarna uppfattar ämnets mål och innehåll, och då särskilt hur de uppfattar begreppet hälsa. Artikeln är indelad i två delar. I den första delen kommer följande frågeställningar att belysas: Vad är lärarnas uppfattning om mål och innehåll i förhållande till begreppet hälsa? Hur talar lärarna om hälsa i ämnet idrott och hälsa? I den andra delen förs en diskussion om varför lärarna definierar hälsa på detta vis och varför hälsodelen ta sig sådana uttryck i ämnet. BRITTA THEDIN JAKOBSSON INSTITUTIONEN FÖR IDROTTS- OCH HÄLSOVETENSKAP, IDROTTSHÖGSKOLAN I STOCKHOLM 1994 kom en ny läroplan som innebar flera förändringar av bland annat skolans organisation, styrning och undervisningsinnehåll. Ämnet idrott och hälsa fick sitt nuvarande namn, och också till viss del nytt innehåll och ny inriktning. Hälsa betonades mer och målen för undervisningen förändrades. Ordet hälsa har även förekommit i tidigare läroplanstexter men då främst i samband med hygien och ergonomi (1). Idag har begreppet en holistisk inriktning och i kursplanen för idrott och hälsa framhålls sambandet mellan livsstil, livsmiljö och livskvalitet liksom att eleverna ska lära sig att i framtiden kunna ta hand om sin egen hälsa (2). Kan dessa förändringar av skolans styrdokument spåras i lärarnas tal om sin undervisning? Har exempelvis hälsobegreppets utvidgning i läroplanstexten fått någon betydelse för undervisningen? Vad hälsa innebär i ämnet idrott och hälsa och hur undervisningen i hälsa går till är svårt att svara på. Föreliggande artikel kan ses som en betraktelse av hur lärare uppfattar begreppet hälsa i ämnet idrott och hälsa. Begreppet hälsa Hälsa är ett komplext begrepp och svårt att definiera därför att det innefattar många dimensioner. Som redan nämnts får begreppet stort utrymme i Lpo-94 och då särskilt i ämnet idrott och hälsa. I kursplanen är det emellertid otydligt och inte enhetligt definierat, vilket lämnar liten vägledning och stort utrymme för den undervisande läraren att själv definiera, tolka och sätta upp mål för hur hälsa ska komma till uttryck i undervisningen, liksom för hur målen ska följas upp. Det krävs en grundläggande förståelse och en viss enighet om vad begreppet hälsa innebär både på individ-, grupp- och samhällsnivå för att kunna planera, genomföra och följa upp en adekvat hälsofrämjande undervisning. När kraven ökar på samhälle och skola att inte enbart förebygga sjukdom och skada utan att också verka för att skydda och främja hälsa visar det sig att det råder oklarheter kring vad det i praktiken innebär. Trots att begreppet hälsa används allt oftare i exempelvis måldokument för hälso- och sjukvården är det svårt att uttyda hur det ska tolkas och mätas (3). Avsikten är inte att här redogöra för alla de definitioner av begreppet hälsa som förekommer, utan istället att lyfta fram några av de definitioner och förklaringar som jag funnit relevanta för artikeln. I Nationalencyklopedin definieras hälsa som lycka och hel (4). Vidare står det att hälsa i medicinska termer avser frånvaro av sjukdom medan begreppet kan ges en mer vittomfattande inne- 33

34 börd beroende på kulturella traditioner. Länge definierades hälsa i officiella sammanhang som avsaknad av sjukdom, men har med tiden kommit att innefatta såväl fysiska som psykiska och sociala aspekter. När medicinska definitioner av hälsa möter och blandas med breda och omfångsrika kulturella definitioner uppstår problem att gemensamt definiera, sätta upp mål och mäta hälsa. Efter hand har begreppet hälsa fått en allt mer dynamisk innebörd. Vid WHO:s konferens i Ottawa 1986 framfördes att hälsa inte bara är ett tillstånd utan också något som måste erövras. Hälsa ses här mer som en resurs än som ett mål i sig och är ett begrepp som betonar sociala och personliga förutsättningar. Från att ha talat om faktorer som bestämmer hälsa har det skett en förskjutning till att mer se vilka åtgärder som kan bidra till en positiv hälsoutveckling (5). Ekonomiska och sociala förhållanden ska skapas så att varje individ ges möjligheter att förverkliga ett gott liv. Både nationellt och internationellt utgår formuleringar om hälsa från förebyggande av sjukdom till stärkande av hälsa. När begreppet hälsa sätts samman med begreppet idrott, som i sig innefattar olika aktiviteter/företeelser, försvåras det ytterligare. Ämnets namn ger utrymme för läraren att realisera den innebörd som hon eller han själv ger begreppet, där styrdokumenten inte är till stor hjälp. Det medför också en osäkerhet om vad ämnet kan och ska innehålla. Ämnet har som tidigare nämnts förändrats över tid och den fas vi är inne i nu är, enligt Annerstedt, hälsofasen (6). Det innebär att hälsoperspektivet har kommit att betonas mer i styrdokumenten och att sambandet mellan livsstil, livsmiljö, hälsa och livskvalitet framhålls. Hälsa ska ses utifrån ett samhällsperspektiv såväl som från ett individperspektiv (7). Dessutom ska elevens eget ställningstagande i hälsofrågor lyftas fram. Frågan är om denna så kallade hälsofasen kommer till uttryck i lärarnas tal om ämnet? Metod och urval Artikeln är skriven utifrån en studie baserad på 10 intervjuer av lärare (5 kvinnor och 5 män) som undervisar i idrott och hälsa från de lägre åldrarna t o m gymnasiet. Studien ingår som en del i två projekt med samlingsbeteckningen Skola Idrott - Hälsa (8) och hela studien finns redovisad i en magisteruppsats (9). Skolorna är geografiskt belägna över hela landet. Utbildningsbakgrunden hos lärarna varierar. Två 34 lärare är utbildade för år 1-7 och har 5 till 10 poäng idrott, en lärare är utbildad för år 4-9 och har 10 poäng idrott, tre lärare är utbildade vid GIH/IH i Stockholm och en vid GIH i Örebro och har motsvarande 60 poäng idrott, tre lärare har utländsk idrottslärarexamen. Lärarna har varit verksamma i yrket från 3 till 33 år. Varje intervju tog ca en timma och utformades som ett strukturerat samtal där följande områden behandlades; målet med undervisningen, ämnesinnehåll, begreppet hälsa och hur det realiseras i undervisningen, samt förändring över tid i ämnet. Intervjuerna har bearbetats och delats in i teman. Nedan följer en sammanfattning av resultat som ska belysa hur lärarna talar om hälsa i ämnet. Resultat Lärarna refererar ofta till att de genomför olika idrottsliga aktiviteter men de uttrycker sällan att målet är att eleverna ska lära sig olika idrotter eller att idrotta. Det framgår dock att de kan tydliggöra vad idrott är och att idrott finns med i undervisning på ett självklart sätt. Det är mer än vad man kan säga om begreppet hälsa trots att det ingår i ämnets namn. Endast en lärare nämner under intervjun att målet med ämnet är att vara fysik aktiv för sin allmänna hälsas skull. Eftersom mitt intresse är att undersöka vad hälsa, enligt lärarnas uppfattning är, och bör vara i ämnet idrott och hälsa, föranledde det mig att specifikt fråga vad begreppet hälsa innebar och hur det kom till uttryck i undervisningen. På frågan vad hälsa innebär och hur det kommer till uttryck i undervisningen svarar flera lärare svävande och tveksamt. Det framgår inte om de har reflekterat/funderat över att ämnet heter idrott och hälsa och hur det påverkar undervisningen. Lärarna refererar ofta till hälsa som något som de betecknar som teoretisk kunskap till skillnad från idrott som de ser som praktisk kunskap. Teori blir här något som man ska tänka och praktik blir något man gör med kroppen. Med teoretisk kunskap menar lärarna undervisning i traditionella undervisningssalar där läraren gör genomgångar och eleverna förväntas göra skriftliga och muntliga framställningar, samt tillägna sig kunskap genom att lyssna, skriva och möjligen diskutera. Praktisk kunskap är då något man utför med kroppen exempelvis att hoppa, göra sit ups mm (10). Min tolkning är att lärarnas tal om praktisk och teoretisk kunskap kan förklaras mot bakgrund av att hälsa förknippas med teori och talad kunskap. Man kan t ex. läsa om syreupptagningsförmåga, till skillnad från idrott där det handlar mer om kunskap i att göra (oformulerad kunskap). Visst kan man läsa om idrott men lärarna beskriver det som något man gör i form av att spela istället för att läsa om hur man spelar. I följande citat menar läraren att hälsa är något som tas upp i så kallade teoretiska ämnen. Ja, hälsa har jag inte på idrottstimmarna då relaterar jag till teori, hur dom mår osv. utan det har vi på andra lektioner. ANT tex. (11) Idrott innebär inte automatiskt hälsa utan här talar man om att det tillhör andra lektioner. Frågan gav ibland upphov till en viss förlägenhet över att man inte tydligt har definierat vad begreppet innebär för sig själv eller hur det tas upp i undervisningen. Ja det är ju klart det är ju friskvård, hälsa är ju att röra på sig så. När jag tänker på hälsa mer så tänker jag på; hur äter ni? Hur mycket sover ni? Och detta det viktiga i att röra på sig även på sin fritid, att cykla till kompisen istället för att bli skjutsad och ja. Det är det här den teoretiska diskussions bitarna som jag känner att jag att det ger jag inte utrymme till. Det är faktiskt väldigt bra med ett sånt här samtal! Åh, det får bli lite självrannsakan här ja! Frågor om kost, sömn och droger, tas inte upp då idrott diskuteras. Flera lärare talar om hälsa utifrån ett fysiologiskt perspektiv där konditionen ska höjas för att man ska orka med andra ämnen. Att uppnå en god fysisk hälsa ses som ett komplement till övriga ämnen. Genom att hälsa finns med i ämnet legitimeras ämnets existens i skolan. Ämnet sägs också ge rekreation för skolarbetet. Att se hur sambanden mellan hyfsat god kondition och ork t ex. i teoretiska ämnen i annat sammanhang. Några lärare associerar hälsa med information om exempelvis vikten av vila och stretching efter fysiska aktiviteter. En instrumentell och rationell syn på kroppen och på kunskap framtonar, dvs. en kunskapssyn som betonar information om hur man bör bete

35 sig för att uppnå en god hälsa. Hälsa erhålls då man beter sig förnuftigt. Vi jobbar med det genom att prata med dem, att visa filmer, att efter pass med fysisk aktivitet så går vi igenom det som är viktigt efteråt och avkoppling eh, stretching, allt sånt där. Hälsa ses som ett tema vilket ger möjlighet till integration med andra ämnen. [ ] alltså inom NO då så tar man ju upp dom här bitarna hur kroppen ser ut, vad som är nyttigt, vad som är viktigt, vad man ska tänka på, lite kost och motion och sjukdomar. Det väcker frågan om det inte är möjligt att integrera hälsa i ämnet idrott och hälsa utan stöd från andra verksamheter i skolan. Är det så att hälsa inte går att integrera med idrott? Några av lärarna kopplar ihop idrott och fysisk aktivitet med hälsa, men uttrycker sig som om det egentligen inte är politiskt korrekt att tala om hälsa i samband med idrott. Ja, det kan jag ju klart säga att det här med hälsoaspekten det kommer väldigt undanskuffat, det är väldigt undanskuffat, där tar man upp olika saker bara i anslutning till vanlig idrott [ ]. Hälsa är något som genomförs vid särskilda tillfällen och i större arrangemang i form av aktivitetsdagar, temadagar, eller t o m med andra grupper i samhället där inte enbart skolans elever och personal deltar och där initiativet kan komma från utomstående grupper och organisationer. Lärares syn på vad hälsa innebär och hur de arbetar med hälsa en sammanfattning För lärare som undervisar i idrott och hälsa verkar begreppet hälsa vara diffust och otydligt och därmed svårt att gestalta i undervisningen. Hälsa uttrycks som något man ska uppnå men på vilket sätt det ska uppnås konkretiseras inte. Mot bakgrund att det av Lpo 94 inte ges konkreta verktyg/riktlinjer/metoder för hur hälsa ska tas upp i undervisningen är det ganska naturligt att förstå den svårighet som lärarna har med att verbalisera på vilket sätt hälsa ska komma till uttryck i undervisningen. Som tidigare nämnts anser några lärare att idrott och fysisk aktivitet är eller leder till hälsa. Bara man vårdar kroppen i form av fysisk aktivitet når man hälsa, med andra ord En sund själ i en sund kropp. Andra ser hälsa som något som inte ingår i idrott och fysisk aktivitet utan mer handlar om undervisning i kostvanor, avslappning, droger, skadeverkningar mm. Övervägande delen av lärarna ger ett osäkert intryck om vad hälsa är och hur man tar upp det i undervisningen, vilket kan tolkas som att man faktiskt inte har funderat särskilt mycket på begreppet hälsa i ämnet. De flesta refererar också till hälsa som något som ska förmedlas teoretiskt, vilket i sin tur ska ge möjlighet för eleverna att bete sig förnuftigt och klokt vad det gäller sina levnadsvanor. Fyra grupperingar framträder i intervjuerna utifrån lärarnas sätt att svara på frågor om hälsa i ämnet: Hälsa är något teoretiskt som man förknippar med traditionell klassrumsundervisning där man läser, svarar på frågor och diskuterar begreppet men där det fortfarande ingår som en del i ämnet. Hälsa har man i andra ämnen, så som hemkunskap när man undervisar om kost eller naturkunskap när man har moment som främst handlar om människokroppen. Dessa ämnen kan integreras med idrott och hälsa men det förekommer inte särskilt ofta. Hälsa kan vara de aktiviteter som man genomför i ämnet. Genom att vara fysiskt aktiv främjar man hälsan på kort och lång sikt. Hälsa är något man genomför enligt förmedlingspedagogiken. Man informerar om varför man ska träna och på vilket sätt olika övningar är nyttiga (vilket inte är samma sak som att eleverna har förstått eller att det är det som de har uppfattat att undervisningen går ut på). Det framkom i intervjuerna att det var relativt svårt att definiera begreppet hälsa, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att det trots omfångsrik litteratur och otaliga debatter inom olika professioner som berör hälsa, inte finns en samsyn på vad begreppet hälsa innebär och ej heller hur det ska uppnås. Det finns snarare olika inriktningar på hälsobegreppet och de verksamheter som berör hälsa (3). Det är svårt att finna någon uttalad hälsoinriktning i det empiriska materialet. Å ena sidan kanske lärarna har den uppfattningen att ämnet behandlar hälsa, är hälsosamt i sig och att de inte behöver uttrycka detta självklara i intervjuerna. Å andra sidan kan det vara så att de inte har funderat på vad begreppet innebär eller anser att hälsa inte ingår i ämnet. Trots svårigheterna att definiera begreppet behövs det en viss samstämmighet för att överhuvudtaget kunna formulera, undervisa och möjliggöra lärande och kunskapsutveckling i ämnet. Det är därför viktigt att lärarkåren inom idrott och hälsa definierar någon form av samsyn på vad begreppet ska betyda och hur undervisningen ska gestaltas. Några lärare uttrycker också en spontan vilja till självrannsakan vad det gäller hälsobegreppets plats i undervisningen. Möjliga dimensioner av hälsa i ämnet Går jag bortom själva frågan om vad hälsa är och mer ser till hur lärarna talar om mål och innehåll i undervisningen, framkommer flera dimensioner av ämnet som kan inbegripa begreppet hälsa. Dessa dimensioner handlar dels om vad hälsa är, dels hur hälsa ska gestaltas i undervisningen. Enligt min uppfattning framkommer det olika inriktningar på hälsa, hälsans natur och också vilka strategier som kan vara framgångsrika för att nå hälsa i intervjuerna och nedan följer en redogörelse för dessa inriktningar. Fysiologisk och medicinisk hälsa Det som framkommer tydligt är den fysiologiska och medicinska synen på hälsa, där kroppen ska ansträngas, svettas och tränas till att orka fungera i nuet men också i framtiden. Jag associerar till vad Medin och Alexanderson kallar en biomedicinsk inriktning som blandas med en holistisk syn på hälsa där handlingsförmågan poängteras, (handlingsförmåga att förverkliga sina vitala mål). En väl fungerande kropp ses som något individen själv kan skapa och får till följd en väl fungerande människa utifrån ett fysiologiskt perspektiv. Individen själv har ansvar för att skapa en god fysisk hälsa. Det är med andra ord nyttigt att vara fysiskt aktiv i syfte att motverka skador och sjukdomars uppkomst. Genom att exempelvis ha rätt utrustning, arbeta ergonomiskt rätt, värma upp och stretcha ska risken att skada sig motverkas. Samtidigt ska den kunskap man införskaffar användas både nu och i framtiden. På formuleringsarenan (den arena där läroplanen skrivs) kan skönjas inflytelserika intressegrupper som 35

36 har påverkat ämnet t.ex. representanter från media, institutioner som Statens folkhälsoinstitut och medicinska grupper med läkare i spetsen (12). Hälsa tar här form utifrån en nyttodiskurs och en riskdiskurs, där budskapet till eleverna kan uppfattas som att det är nyttigt att träna, anstränga sig och vara fysiskt aktiv och om du inte tränar eller tränar fel kan du drabbas av skada, sjukdom och/eller bli fet. Skolan har, och har mer eller mindre alltid haft, en hälsopolitisk uppgift genom åren (12, 13). Tidigare läroplaner har uttryckligen betonat vikten av att byta om, duscha och sköta sin hygien. I Lpo 94 skrivs endast att ämnet ska förmedla kunskap om hur god hälsa och god livsstil och arbetsmiljö kan främjas. Det går att skönja en hygiendiskurs i intervjuerna, där lärarna ser vissa villkor för ämnet, att man exempelvis ska vara ombytt. Hygiendiskursen är dock inte framträdande i lärarnas tal, (däremot i de lokala kursplanerna), utan tas för given nu mer än tidigare. Anledningen kan vara att så gott som alla idag har möjlighet att sköta sin hygien och att det anses som en självklarhet att man ska vara ombytt och tvätta sig efter fysisk aktivitet. Dessutom är bristande hygien inte ett lika stort hälsoproblem som i början av 1900-talet. Några lärare ifrågasätter också duschning efter lektionerna eftersom de menar att många elever blir mer svettiga på rasterna än på lektionerna i ämnet. Psykisk och social hälsa Hälsa kan även ses utifrån en humanistisk inriktning. I Lpo 94 betonas förutom den fysiska hälsan även psykisk och social hälsa. I intervjuerna talar lärarna mycket om vikten av att beakta och träna den sociala förmågan hos eleverna, att de ska kunna samarbeta och hjälpa varandra, vilket man kan se som ett sätt att befrämja hälsa och välbefinnande. I likhet med tidigare studier visar det sig att lärarna lägger sig vinn om att ämnet ska uppfattas som roligt. Dessutom betonas att undervisningen ska upplevas som lustfylld och gå i lekens tecken, vilket kan ses som att individens psykiska välbefinnande ska påverkas i positiv riktning. Att de till stor del lyckas framgår av elevernas svar att ämnet fortfarande är ett av de populäraste ämnena. Förklaringen är inte endast att lärarna gör roliga lektioner utan kan också ligga i att ämnet i stor utsträckning innehåller aktiviteter som eleverna uppskattar och ägnar sig åt på sin fritid. Dessutom kan 36 ämnet upplevas som rekreation och ett avbrott från andra skolämnen, vilket också framkommer i intervjuerna. Andra praktisktestetiska ämnen får ofta samma omdöme när elevers röster blir hörda (14). Att ämnet uppfattas som roligt och lustfyllt kan också vara en pedagogisk metod för att underlätta inlärning. Samtidigt är det få ämnen där eleverna är så exponerade som i ämnet idrott och hälsa. Både kropp och färdigheter synliggörs på ett påtagligt sätt, vilket kan vara en av anledningarna till att lärarna betonar vikten av att känna lust för ämnet. Lärarna blir klämda mellan två diskurser. En diskurs som betonar leken, att det ska vara roligt och lustfyllt och en diskurs som betonar kroppslig prestation i form av kroppsligt kunnande. Att samordna dessa diskurser är en stor utmaning och kräver genomtänkta och medvetna förhållningssätt hos lärarna. Ytterligare en tolkning av de ibland motsägelsefulla bilderna av vikten av att samarbeta, ha roligt, svettas och anstränga sig och mindre fokus på att prestera mätbara kunskaper i ämnet, kan vara att lärare ser till elevens personliga utveckling, vilken ska bedömas i första hand och mindre till mätbara ämneskunskaper i form av att stå på händer, göra tvåtakt i basket, osv (12, 15). De ser inte enbart som sin uppgift att förmedla mätbara kunskaper i form av idrottsliga och kroppsliga prestationer och/eller exempelvis genomföra skriftliga prov om medicinska åkommor, utan strävar i stället efter att i undervisningen möjliggöra fysisk, psykisk och social utveckling. En utgångspunkt för hur hälsa kan nås och befrämjas, kan förstås utifrån att man vill se till hela människan och vikten av att ingå i ett sammanhang. Här uppfattar jag likheter med Antonovskys KASAM begrepp (känsla av sammanhang), och det salutogena perspektivet av hälsa (16). Att sträva efter att åstadkomma hälsa och motverka ohälsa, vilket i sin tur kan betraktas som att möjliggöra handlingsutrymme för att medverka till god hälsa för sig själv och andra. Här uppfattar jag likheter med Lena Nilssons resonemang i avhandlingen Hälsoarbetets möte med skolan i teori och praktik om att demokratiteorier och teorier som betonar samtal i olika former för att fördjupa lärande, vilket kan användas i hälsofrämjande arbete (17). Genom att vara aktiv och anstränga sig ska kroppen såväl som självförtroendet stärkas. Att komma i tid, ha rätt utrusning, byta om, duscha och följa regler är också kunskaper /rutiner som eleverna ska tillägna sig i ämnet. Återigen uppfattar jag likheter med Antonovskys KASAM begrepp där begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet ingår. För att människan ska må bra behöver hon kunna organisera tillvaron. De rutiner som utgör ramar i undervisningen kan hjälpa barn och ungdomar att finna sammanhang i tillvaron (18). Lärarna uttrycker en vilja att eleverna tränas till att verka i grupp och ta ansvar för sina handlingar, vilket kan ses utifrån en humanistisk och holistisk inriktning på hälsobegreppet med inslag av en mental- och psykosomatisk ansats. Människans kognitiva och sociala förmåga betonas för att hon ska kunna nå sina basala mål där hälsan ses utifrån frånvaro av psykosomatiska sjukdomar. Ämnet kan bidra till en social fostran där alla ska ges möjlighet att våga delta och där exponeringen av kropp och handlingar ska tonas ned för att skapa en trygg miljö, där alla deltar och gör sitt bästa. Lärarna skulle kunna hänvisa till skolans värdegrund vad det gäller människolivets okränkbarhet, demokrati och jämlikhet (2). Det framkommer dock i enkätstudien, vilken föregick denna studie, att de flesta lärarna anser att det var mindre viktigt att uppfylla läroplanens mål. Talet om social fostran är förmodligen mer ett uttryck för vetskapen om den utsatthet som flera elever kan känna i ämnet. Det kan också vara ett uttryck för att lärarna är påverkade av den sociala fostran som har uttryckts av idrottsrörelsen (Riksidrottsförbundet) sedan 1950-talet. Att lärarna själva inte formulerar de psykiska och sociala aspekterna i ämnet eller definierar det som att de arbetar med hälsa och hälsobegreppet, kan bero på att de betraktar hälsa som något fysiologiskt eller att de faktiskt inte har tänkt på, eller kanske snarare inte formulerat hälsa utifrån andra aspekter. Det kan förstås utifrån att ämnet bär på en fysiologisk och humanbiologisk tradition som har haft ett starkt inflytande över utbildningen. Ytterligare en förklaring kan vara att lärarna helt enkelt anser att det är självklart att psykiskt och socialt välbefinnande är viktiga delar av hälsan och att det därför inte behöver sägas. Frågan är om ämnet verkligen är i en hälsofas, som det ibland beskrivs i litteratur (6), eller om det är så att hälsa endast behandlas i Lpo 94 och lokala kursplaner. Eller är det så att lärarna har realiserat läroplanens intentioner men inte uttrycker det i intervjuerna

37 eller ser sin undervisning utifrån ett hälsoperspektiv? Avslutande tankar Många lärare i idrott och hälsa gör ett framgångsrikt arbete varje dag med sina elever. Inte minst genom att de lyckas få så många att delta i undervisningen och uppleva att den är rolig och stimulerande, att eleverna lär sig om kroppen och om fysisk aktivitet samt att agera tillsammans. Samtidigt erbjuder ämnet stora möjligheter till ökad kunskapsutveckling för eleverna inom exempelvis motorisk utveckling, fysisk aktivitet, friluftsliv och livsstilens betydelse för hälsan. Det är hög tid att lärare i ämnet idrott och hälsa tar möjligheten att själva beskriva vilken kunskapsutveckling och vilka lärprocesser som ska råda i ämnet, både vad det gäller ämnet i allmänhet och hälsodelen i synnerhet. Det kräver både personlig mognad och djup ämneskunskap att våga ta ställning, våga välja och våga välja bort, samt utforma undervisningen så att eleverna får grundläggande kunskaper att bygga vidare på i sitt livslånga lärande. Risken är annars att ämnet blir urvattnat och mer liknar ett antal aktiviteter ryckta ur sitt sammanhang där möjligheterna till lärande minimeras. Risken är också att andra får tolkningsföreträde över ämnet så att mål och innehåll styrs av andra än pedagoger med lång och gedigen utbildning och erfarenhet. Referenslista 1. Se exempelvis Läroplan för grundskolan. Lgr 80, där en rubrik heter Hälsa, hygien och ergonom, s. 91. Skolöverstyrelsen. Liber Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet: Lpo 94, anpassat till att också omfatta förskoleklasser och fritidshem. Stockholm: Fritzes, Medin, J & Alexanderson, K. (2000): Begreppen Hälsa och hälsofrämjande en litteraturstudie, Lund. Studentlitteratur. 4. Nationalencyklopedin: Bra Böcker, nionde bandet, 1992, s. 252 (fornsv. healsa, bildning till hel,heal lycka ett ord besläktat med hel). Svårigheterna att teoretiskt avgränsa begreppet hälsa kan spåras så långt tillbaka i tiden som ordet finns skriftligt belagt Health is a state of complete physical, mental and social well-being and not merely the absence of disease or infirmity. WHO. Ottawa charter for health promotion. Köpenhamn: WHO Europe, Ottawadeklarationen. I Ottawadeklarationen skrivs följande: Health is, therefore, seen as a resource for everyday life, not the objective of living. Health is a positive concept emphasizing social and personal resources as well as physical capacities. Hälsofrämjande arbete är den process som ger individen möjlighet att påverka sin hälsa. 6. Annerstedt, C. (2000): Kropp, identitet och hälsa dåtid, nutid och framtid i Idrott, Historia och Samhälle, SVIF Nytt. Nummer 5, s Samhällsperspektivet skulle kunna vara att man talar om hälsa utifrån exempelvis sjukvård för alla men också utifrån demokratifrågor och miljöfrågor (hållbar utveckling för kommande generationer). 8. Se Engström, L-M. (2004): Rapport nummer 1 i serien Skola Idrott Hälsa. Idrottshögskolan i Stockholm. 9. Thedin Jakobsson. B. (2004) Hälsa - vad är det i ämnet idrott och hälsa? En studie om lärares tal om ämnet idrott och hälsa. Magisteruppsats vid Lärarhögskolan i Stockholm. 10. Se vidare Liedman, S-E. (2002) Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper. Albert Bonniers Förlag. 11. Med ANT menas undervisning om alkohol, narkotika och tobak. 12. Linde, G. (2000). Det ska ni veta! En introduktion till läroplansteori. Studentlitteratur. 13. Se bl. a. Lena Hammarbergs avhandling En sund själ i en sund kropp. Hälsopolitik Förnya Din prenumeration för 2005! Vi hoppas verkligen Du vill vara med oss! Läs om svenska idrottsforskares vedermödor och framsteg även nästa år. Du får läsa om fysiologi, psykologi, idrottshistoria, ledarskap, skador, kost, träning, elit, motion, hälsa m.m. Håll Dig själv i framkanten! i Stockholms folkskolor HLS förlag. Stockholm Redelius, K. (2004) Bäst och pest! Ämnet idrott och hälsa bland elever i grundskolans senare år Mellan nytta och nöje Bilder av ämnet idrott och hälsa, red Larsson. H & Redelius, K. Stockholm: Idrottshögskolan. s Se vidare Bernstein, B. On Classificiation and Framing of Educational Knowledge i Knowledge and Control: New Directions for Sociology of Education, pp Young, FD London: Collier McMillen Jag uppfattar det som ett uttryck för vad Bernstein kallar competens code och performance code, där competens code har elevens utveckling i fokus. 16. Antonvosky, A. (1991): Hälsans mysterium. Stockholm. Natur och Kultur. s Nilsson, L. Hälsoarbetes möte med skolan i teori och praktik. Diss. Örebro universitet. Universitetsbiblioteket s. 225 och även Antonovsky, A. The salutogenic model as a theory to guide health promotion. Health Promotion International, 11 (1) s Se vidare Olle Åhs artikel kapitel 13 i Idrott, människosyn och värdegrund i Pedagogiska perspektiv på idrott, red Engström, L-M och Redelius, K. (2002). Nationellt Vintersportcentrum i Östersund För otroligt låga 100 kr, får Du 4 nummer hem i brevlådan. Ingen annan stans hittar Du samma bredd och nivå. Du betalar in före 15 januari på pg ersportcentrum i Östersund 37

38 Idrott och hälsa vad är det? Vad är ämnet idrott och hälsa? Frågan kan tyckas märklig, men lyssnar man på dagens offentliga samtal om ämnet, läser aktuella styrdokument samt lyssnar på idrottslärare och elever, får man en minst sagt komplex bild av vad det kan vara och vad det ska eller bör vara. Den här artikeln syftar till att diskutera vad ämnet är idag i skolans värld, sett genom elevers ögon och vilka utmaningar alla som jobbar med ämnet står inför. Håkan Larsson Lärarhögskolan och Idrottshögskolan i Stockholm Namnet på skolans kroppsövningsämne är sammansatt av två begrepp som båda har visat sig svårfångade: idrott och hälsa (1). Vad kan detta tänkas få för konsekvenser för dess utformning och för hur elever, lärare, skolledare, skolpolitiker och människor i största allmänhet ser på ämnet? Frågan har allt starkare kommit att fängsla mig i samband med arbetet med SIH-projektet och skrivandet av rapporten Mellan nytta och nöje: Bilder av ämnet idrott och hälsa samt min undervisning i lärarprogrammets inriktningar mot idrott och hälsa. Jag har själv en traditionell ettämneslärarutbildning i idrott, men har aldrig arbetat som idrottslärare. Detta innebär att jag i mitt arbete som lärarutbildare i stort sett måste förlita mig på andrahandsintryck när det gäller vilka frågor som är viktiga för ämnet idag. I den offentliga debatten om idrott och hälsa i skolan vädras ofta åsikter om hur ämnet bör utformas, men den debatten grundar sig sällan på mer systematiska studier om hur ämnet är. Lärarutbildningen å sin sida har sedan länge utbildat de blivande lärarna mer i metodiskt-ideologiskt hänseende än i utforskande-reflexivt hänseende (2). Sammantaget har detta, vill jag påstå, medfört att det som eleverna har att säga om ämnet idrott och hälsa har kommit i skymundan. Och har elever yttrat sig om ämnet, har man alltid kunnat hävda att de har haft fel uppfattning om ämnet. Syftet med denna artikel, som är ett försök till utveckling av en artikel som tidigare publicerats i Mellan nytta och nöje (3), är att diskutera vad ämnet idrott och hälsa är utifrån elevers utsagor om ämnet. I förlängningen handlar detta syfte om att vi som lärare, lärarutbildare och andra intresserade av ämnets utveckling ska kunna bilda oss en mer välgrundad uppfattning om vilka eventuella förändringar vi behöver göra av utformningen av ämnet och av lärarutbildningen i idrott och hälsa. Denna ansats innebär också att eleverna ges tolkningsföreträde när det gäller vad ämnet är. På sätt och vis menar jag att eleverna är de som allra bäst kan svara på frågan om vad idrott och hälsa är, vilket inte samtidigt innebär att de också vet bäst om vad ämnet bör vara. Underlaget för artikeln hämtar jag från en uppföljningsstudie av knappt 150 elever i år fem runt om i Sverige (SIH 2002). Det undersökta materialet består av 43 intervjuer och 134 frågeformulär. Urvalet baserar sig på en enkätundersökning som ett och ett halvt år före uppföljningsstudien gick ut bland 585 elever i år tre. De utvalda eleverna går i de klasser som i genomsnitt var mest respektive minst fysiskt aktiva enligt aktivitetsindex (4). Denna dimension kommer dock inte ytterligare att följas upp i den här artikeln. I vissa avseenden är underlaget naturligtvis begränsat vad gäller antal elever och ålder, i andra avseenden är underlaget mer heltäckande vad gäller könsfördelning (hälften pojkar och hälften flickor), geografisk, social och etnisk bakgrund (elever med olika social och etnisk bakgrund från sex olika skolor i Götaland, Svealand och Norrland har intervjuats). Även omfattningen av elevernas fysiska aktivitet och deras erfarenheter av idrott under fritiden varierar starkt bland de intervjuade eleverna. Jag har valt att strukturera upp artikeln efter fem teman, vilka samtliga är ett försök att skapa diskussionsunderlag som bygger på elevernas utsagor om ämnet. Dessa teman är a) att ämnet uppfattas som roligt, samtidigt som det inte alltid verkar ses som ett riktigt ämne; b) att ämnet är viktigt, men inte för att det är roligt utan för att man som vuxen inte ska bli tjock; c) att eleverna ser idrott som ett mål i sig i samband med att det är roligt, men som ett medel i samband med att det är viktigt ; d) att man lär sig olika idrotter, men att lärande inte verkar stå i fokus 38

39 för ämnet; och e) att eleverna har ett stort inflytande över undervisningen, i synnerhet de elever som sysslar med föreningsidrott. Roligt men inget ämne De intervjuade eleverna uttrycker en mycket positiv syn på ämnet idrott och hälsa, något som rimmar med tidigare studier (5). Bland de något äldre eleverna är inställningen till idrott och hälsa mer nyanserad (6), men bland eleverna i år fem var inställningen genomgående positiv. Det absolut vanligaste svaret på frågan: Vad tycker du om idrott och hälsa? var: Roligt! Vad är det då som är roligt? - Allt vi gör så mycket. Vi spelar, springer, leker, dansar gör allt som är roligt (skratt). Svaret kan ses som representativt för ett stort antal elever. Det roliga verkar i första hand ha att göra med att ämnet karakteriseras av rörelse/fysisk aktivitet, och att många elever också upplever rörelseglädje under lektioner i idrott och hälsa. Man kan säga att fysisk aktivitet och rörelseglädje utgör ämnet idrott och hälsas egenvärde. Den fysiska aktiviteten är av värde för eleverna här och nu. Vidare sätter många elever den positiva fysiska aktiviteten i förhållande till andra ämnens mer negativa karaktär av fysisk inaktivitet: - Man får röra på sig och så får man ja, man sitter inte bara still och typ räknar och så. - Det är i alla fall tråkigt i skolan. [ ] Ja, förutom gympa och träslöjd och syslöjd. - Vad är det som är tråkigt? - Hm, jag vet inte, man måste sitta still på stolen. Det kan tyckas paradoxalt att dagens debatt inte i större utsträckning handlar om hur fysiskt inaktiva eleverna är i skolans övriga ämnen. Kanske hänger detta samman med vad som Britta Thedin Jakobsson kallar en svag ämnesklassificering när det gäller idrott och hälsa (1). Meningen med ämnet synes otydligare än många andra av skolans ämnen, och kräver elevernas stöd för att få legitimitet i skolan. Många andra ämnen behöver så att säga inte vara roliga för att uppfattas som självklara i skolan, de är sig själva nog. Detta resonemang om ämnet idrott och hälsas legitimitet vill jag spegla i några andra elevutsagor: - Jag tycker att man liksom får koppla av ifrån skolarbetet och liksom verkligen tänka på nåt roligt. - Att man får vila lite från dom vanliga ämnena. - Man slipper ämnena. I dessa och flera utsagor framstår det som om idrott och hälsa inte är ett riktigt ämne jämförbart med andra ämnen, där man jobbar. Det verkar som att jobba, vilket eleverna förknippar med vanliga eller riktiga ämnen, handlar om skolbänksarbete. Detta skulle i så fall stärka tesen om att idrott och hälsas legitimitet i skolan är mycket beroende av elevernas gillande, samtidigt som det också antyder att idrott och hälsa har en annan funktion i skolan än skolans andra ämnen (möjligen de praktiskestetiska ämnena undantagna). Kan det vara så att eleverna inte ser idrott och hälsa som ett viktigt ämne? Viktigt för att inte bli tjock I den nationella utvärderingen från 1992 såg eleverna ämnet idrott som inte så viktigt (7). Denna uppfattning avspeglar sig inte bland de intervjuade eleverna i den här studien. Min fråga, Är idrott och hälsa viktigt? besvarades av samtliga elever med Ja!. Följdfrågan blev då På vilket sätt är det viktigt? Det vanligaste svaret handlade om att idrott och hälsa är viktigt framför allt av hälsomässiga skäl: - Man ska få motion i skolan och sånt där också, inte bara sitta inne och jobba. - Att man får bra motion och man blir ganska svettig på lektionerna. Utan tvekan är hälsa här det rationella argumentet för att idrott och hälsa är ett viktigt ämne i skolan. Medan många lärare hävdar att syftet med ämnet i första hand är att det ska vara roligt (8), menar de flesta elever att det är viktigt för att man ska få motion (ett uttryck som eleverna använder flitigt). Kopplar man denna iakttagelse till det tidigare resonemanget om ämnets legitimitet, kan man säga att lärarna betonar ämnets egenvärden för att ge ämnet legitimitet, medan eleverna istället betonar ämnets investeringsvärden för att ge ämnet legitimitet. Vikten av att motionera ställs också av flera elever direkt i relation till att sitta inne och jobba, d v s idrott och hälsa är viktigt för att andra ämnen ska gå bra. Eller mer krasst uttryckt: medan en del andra ämnen är viktiga i sig och samtidigt har ett värde som går bortom skolan, är idrott och hälsas legitima värde (om än inte dess egenvärde för eleverna) i huvudsak dess funktion som rekreation i skolan. När eleverna svarade på frågorna om vad de tycker om idrott och hälsa, utgick de också tydligare från deras spontana upplevelse här och nu av ämnet, medan de i förhållande till frågan om ämnets betydelse i huvudsak utgår från vad som är nyttigt för kroppen som ett fysiologiskt objekt: - På vilket sätt tycker du den är viktig (gympan)? - Att man får röra på sig. - Mh varför är det viktigt? - Annars mår inte kroppen bra. - Man får ju bra kondition så, så att man kan hålla så att man inte blir jättetjock och så. - Det är viktigt att man rör på sig, så att man inte får den där hemska sjukdomen, så att man blir för fet och så där. Det är naturligtvis svårt att säga i vilken utsträckning dessa barn i elvaårsåldern har förkroppsligat uppfattningen om att motion är viktigt för att man inte ska bli tjock. I mina öron är det snarast vuxenvärldens oro för fysiskt inaktiva och överviktiga barn som tar sig detta uttryck i barnens munnar. För barnen blir denna oro ytterligare ett legitimt skäl för att ha idrott och hälsa i skolan, men det är också ytterligare ett skäl som har med ämnets investeringsvärde i skolan att göra, d v s något som inte har med undervisningens här och nu att göra. Idrott mål eller medel? När jag frågade eleverna om vad ämnet idrott och hälsa innehåller, svarade de, inte oväntat, vilka idrottsliga aktiviteter som undervisningen sätts samman av och inte t ex de kunskapsmässiga kvalitéer som stipuleras i den nationella kursplanen. Medan idrotten (eller idrotterna) i den nationella kursplanen framstår som medel för att nå målen (och eventuellt medel för att nå hälsa), så framstår den i elevernas värld som undervisningens mål. Med idrott verkar eleverna huvudsakligen mena de olika aktiviteter som genomförs under den gemensamma beteckningen idrottsrörelsen. Sannolikt är det i få andra ämnen som 39

40 verksamheter utanför skolans ramar har inflytande över verksamheter i skolan just på detta vis. På min fråga Vad gör ni på idrott och hälsa? svarade eleverna vanligen Allt möjligt. Men vad betyder ett svar som allt möjligt just här? Vilket är det möjligas villkor och gränser, för att uttrycka sig mer filosofiskt? Det är lätt att lägga betoningen på allt möjligt, men jag skulle snarare tolka utsagan med betoningen på allt möjligt. Man kan relatera frågan om vad som är möjligt till diskussionen ovan om inflytandet från idrottsrörelsen. Det som är möjligt inom idrottsrörelsen är också det som blir möjligt inom idrott och hälsa. Med detta följer också att många elever inte spontant ser sådant som t ex dans och rytmik samt friluftsliv som möjligt i idrott och hälsa. Dans och friluftsliv nämns sällan bland de aktiviteter som eleverna gör. Såväl elever som lärare (9) uppger istället att bollspel är den typ av aktivitet som genomförs oftast. Den aktivitet som nämns oftast bland de intervjuade eleverna i denna studie är fotboll. I övrigt framstår det som om eleverna uppfattar ämnet som sammansatt av ett antal aktiviteter där själva görandet står i fokus. Språkligt sett gestaltas t ex fotbollsspelandet som det centrala, vilket rimmar med vad eleverna uppfattar som ämnets egenvärde. I detta sammanhang verkar det långt till att eleverna skulle säga att innehållet består av konditionsträning, vilket vore rimligt om utgångspunkten är vad de säger är viktigt med ämnet. Här kan man, som jag ser det, skymta avståndet mellan vad eleverna uppfattar som angeläget för dem ( roligt /rörelseglädje: egenvärde) och vad som ses som viktigt i största allmänhet med idrott och hälsa (investeringsvärde). Att också lärarna understödjer betoningen på själva genomförandet av olika idrottsrelaterade aktiviteter understryks också av att flera elever uppger att lärare ofta frågar: Vad vill ni göra idag?, en utsaga som jag vill återkomma till i följande avsnitt. Frågan om idrott som mål i sig eller som medel, kan också relateras till huruvida det finns något av värde som eleverna ska lära sig i ämnet idrott och hälsa. Lärande? Nja, kanske Eleverna berättade med liv och lust om de olika aktiviteter man gör i idrott och hälsa, men kan de också med samma energi tala om vad de lär sig i ämnet? Kan de säga något om vad det är tänkt att man ska lära sig? Svaret på dessa frågor är oftast nej. Lärande framstår, för 40 att vara konkret, inte som ett nyckelbegrepp i idrott och hälsa för dessa elever. Att görandet framstår som viktigare än lärandet märks också genom lärarens fråga Vad vill ni göra idag? En fråga som antagligen är rätt specifik för idrott och hälsa, eller möjligen också för andra praktiskestetiska ämnen. Samma fråga framstår som mindre sannolik i ämnen som svenska och matematik m fl. När jag försökte förtydliga vad frågan om lärande handlade om, använde jag just ämnena svenska och matematik som jämförelse: Vad ska man lära sig i svenska? Svaret blev ofta att skriva och läsa samt alfabetet och grammatik. Vad ska man lära sig i matematik? Här blev svaret ofta att räkna och de olika räknesätten. Vad ska man då lära sig i idrott och hälsa? Det vanligaste svaret blev nu att det framför allt handlar om att lära sig olika sporter, hur de går till att utöva och vilka reglerna är. I förlängningen omfattades eleverna ofta av en föreställning om att de skulle lära sig hur olika idrotter går till, så att de sedan skulle kunna prova dem på fritiden. Åter väljer eleverna att utgå från det som de finner som idrottens egenvärde, nämligen att utöva aktiviteterna. Det framstår som om själva utövandet av aktiviteterna är det meningsfulla, inte vad de eventuellt leder till i träningshänseende eller vad man eventuellt lär sig i, av eller genom dem. Ett fåtal elever, det handlar då om ett dussintal, kunde också nämna andra typer av lärande: Motoriska färdigheter. Uttryckligen var det gymnastiska färdigheter, såsom att hjula, gå ner i split och stå på händerna som nämndes, eller att förbättra bollkänslan. Kunskap om fysisk träning. Hur löpträning, rörlighetsträning, styrketräning mm ska gå till. Samarbete/sociala färdigheter. Samarbeta med andra, vinna och förlora samt lagkänsla nämndes. Kunskap om kroppen: Vad som händer vid uppvärmning och hur man ska värma upp samt skador och skadeprevention nämndes. Man ska varken överskatta eller underskatta elevernas förmåga att i samtal med mig komma fram till vad man ska lära sig i idrott och hälsa och vad man eventuellt lär sig. Det jag i detta sammanhang framför allt vill peka på är att lärande, som nämndes ovan, för flertalet elever inte spontant förknippas med ämnet idrott och hälsa. Elevinflytande eller idrottsinflytande? Frågan Vad vill ni göra idag? diskuterades i det i ett tidigare avsnitt. Det finns olika sätt att se på denna benägenhet att fråga efter elevernas synpunkter på vilket innehåll undervisningen ska ha. Ovan hävdade jag att det kan ses som ett uttryck för betoningen på att eleverna aktiveras snabbt med något som intresserar flertalet av dem. De intervjuade eleverna berättade att de i stort sett alltid brukar svara på frågan med att namnge en viss idrott, idrottsgren eller lek som de ville utöva. Inte sällan handlade det om en aktivitet som redan förekom ofta i undervisningen ofta bollspel. Utformningen av aktiviteten är därmed i stort sett avgjord på förhand, vilket gör att den snabbt kan komma igång eftersom de flesta redan är bekanta med den. Det handlar då mindre om att lära sig aktiviteten, och mer om att redan kunna och göra den. Frågan ovan kan också ses som ett försök av läraren att ge eleverna ett visst inflytande över hur undervisningen utformas. En form av elevinflytande således, vilket kan tolkas som ett sätt att säkerställa ämnets stora popularitet bland eleverna. Det verkar oftast vara så att frågan ställs till eleverna som kollektiv. Därmed begränsas villkoren för varje enskild elev att göra sin röst hörd. Genom att namnge olika idrotter och idrottsgrenar blir det sannolikt lättare för elever med goda erfarenheter från fritidsidrotten att utöva inflytande över undervisningen. I några klasser förekommer det att eleverna, huvudsakligen i början av varje termin, enskilt får skriva på lappar vilken aktivitet de skulle vilja göra under terminen. Detta ökar möjligheten för enskilda elever att göra sin röst hörd, men som jag nämnde ovan är inflytandet begränsat till namngivandet av en aktivitet som är tämligen definierad och igenkänd sedan tidigare. Det förekommer inga utsagor som gör gällande att eleverna får ha synpunkter på t ex undervisningsformer eller liknande i övrigt. I detta sammanhang menar jag att det är rimligare att tala om ett idrottsinflytande, där det idrottsliga inflytandet har funktionen att säkerställa så hög aktivitet som möjligt och att så många elever som möjligt tycker att ämnet är roligt. Meningsfullheten i ämnet ligger på sätt och vis nedbäddad i dess likheter med föreningsidrotten. Inflytandet framstår endast i ringa grad som ett målmedvetet arbete med elevinflytande. Avslutande diskussion De centrala frågorna i denna artikel har varit: 1) Vad betyder det för ämnet och undervisningen att eleverna tycker att undervisningen är rolig, men ibland inte ser verksamheten som ett riktigt ämne? 2)

41 Vad betyder det att eleverna tycker att idrott och hälsa är viktigt, men att det viktiga inte handlar om det som är roligt utan om något annat? 3) Vilka konsekvenser får det att idrotten, eller rättare sagt idrotterna, av eleverna ofta ses som själva målet med verksamheten och inte som medlet för att uppnå de mål som stipuleras av kursplanen? 4) Vad innebär det att lärande inte står i fokus för eleverna? 5) Vilka konsekvenser medför det faktum att elevernas inflytande verkar vara stort, men att detta inflytande i huvudsak kommer till uttryck som ett inflytande från föreningsidrotten? I detta avslutande avsnitt kommer elevernas syn på ämnet att relateras till idrottslärarnas syn så som de kommer till uttryck i Britta Thedin Jakobssons och Jane Meckbachs studier (1 och 8). Låt mig diskutera frågorna i tur och ordning. Eleverna ser ett stort värde i ämnet idrott och hälsa, där egenvärdet uttrycks som att man rör sig och att detta av eleverna upplevs som roligt. Att ämnet ska vara roligt, är också något som betonas av lärare. Många elever verkar emellertid inte se ämnet som ett riktigt ämne. Detta kan knytas till frågan om ämnets legitimitet i skolan. I vilken riktning ska man då arbeta? Är det viktigt att ämnets legitimitet i skolan är av samma karaktär som skolans andra (läs: teoretiska) ämnen? För vem är detta i så fall viktigt? Man kan fråga sig om elevernas positiva syn på ämnet i synnerhet och på fysisk aktivitet i allmänhet skulle öka eller minska om idrott och hälsa blev mer som skolans riktiga ämnen och framför allt; om eleverna skulle vinna eller förlora på det? Eleverna menar att ämnet är viktigt, men det viktiga verkar inte vara detsamma som det roliga. Nej, det viktiga tycks ligga utanför själva ämnet. Det handlar dels om barnens framtida vikt och kondition, dels om deras förmåga att ta sig an skolans andra (mer riktiga?) ämnen. Här ter det sig som om eleverna tydligare än en del lärare kan ge uttryck för varför ämnet idrott och hälsa är viktigt. I vilken riktning ska man arbeta här? Vore det inte rimligt att betona vikten av rörelseglädje och de egenvärden som grundlägger ämnet? Låt oss anta att barnens framtida vikt och kondition är viktigt, vilken är då den lämpligaste vägen att gå? Den där barnen upplever fysisk aktivitet som roligt och meningsfullt, eller den där fysisk aktivitet bara görs för att man ska hålla vikten och inte drabbas av våra vanliga välfärdssjukdomar? Frågorna om det roliga och det viktiga kan med fördel relateras till varandra. Vad är det egentligen som hindrar det roliga från att också vara det viktiga? Denna fråga vore enkel att svara på, om det inte vore för att det roliga i stor utsträckning handlar om ämnets likhet med idrottsrörelsens idrott, en verksamhet som vägleds av helt andra mål än skolans ämne idrott och hälsa. Detta ser jag som själva kärnfrågan. Det som gör det svårt att länka samman det roliga med det viktiga tycks vara att det roliga i hög utsträckning handlar om att eleverna känner igen mycket av ämnets innehåll från den riktiga idrotten, d v s tävlingsidrotten. Man måste fråga sig i vilken utsträckning ämnets popularitet på kort sikt är avhängigt av dess relation till idrottsrörelsen och tävlingsidrotten? Kommer försöken att skilja skolidrott från föreningsidrott, vilket många idrottslärare förespråkar (8), att leda till ett minskat eller ökat intresse för fysisk aktivitet på sikt? Detta hänger säkert samman med vem man frågar, d v s vilken relation vederbörande har till idrottsrörelsen. Det hänger antagligen också samman med i vilken utsträckning begreppet idrott ses som synonymt med förenings- eller tävlingsidrott eller om vi kan återupprätta ett mångfaldigt idrottsbegrepp. Frågan om kunskap och lärande kan också relateras till kärnfrågan. Det lärande de flesta elever kunde identifiera, handlade om att lära sig olika idrotter. Undersöker man idrottslärares syn på kunskap, verkar det i huvudsak tolkas som något annat än aktivitet och görande. Britta Thedin Jakobsson visar hur idrott bland många idrottslärare förknippas med ett praktiskt görande, medan hälsa ses som ett teoretiskt kunnande (1). En vanlig tolkning synes vara att kunskap och lärande handlar om kunskap om, d v s teoretisk kunskap. Denna tolkning om vad kunskap och lärande handlar om har lett till att allt fler idrottslärare, i synnerhet i gymnasiet och i de senare åren i grundskolan, bedriver undervisning som innefattar föreläsningar, bokliga studier och skrivuppgifter. Här framstår risken som överhängande att eleverna tappar intresset för idrott och hälsa om det blir för likt andra ämnen i skolan och förlorar karaktären av fysisk aktivitet. Det framstår som avgörande i vilken utsträckning man kan formulera kunskap och lärande i idrott och hälsa som kunskap och lärande i eller genom rörelse. Slutligen frågan om elevinflytande: Att döma av eleverna handlar elevinflytande ofta om att som elevkollektiv namnge en viss aktivitet, ofta en idrottsgren, som kan utövas utan större förberedelser. I förhållande till detta framstår det som eftersträvansvärt att dels öka möjligheterna för eleverna att som individer påverka såväl innehåll som form, dels balansera mellan att ge föreningsidrotten alltför stort inflytande (så att det blir menligt för de som saknar eller har negativa erfarenheter från föreningsidrott) och inget inflytande alls (eftersom ämnets popularitet verkar vara förknippat med dess likheter med föreningsidrotten). Idrott och hälsa är ett populärt ämne, men i en tid när skolan i allt högre utsträckning marknadiseras (d v s att de enskilda skolorna konkurrerar om elevunderlaget) och decentraliseras (d v s att de enskilda skolorna har att besluta om innehåll och form för sin undervisning bara de statligt stipulerade målen uppnås och att företrädare för olika ämnen konkurrerar om legitimitet och utrymme i skolan) tror jag att de frågor jag diskuterat i denna artikel kommer att få allt större aktualitet. Sammanfattningsvis: de centrala frågorna handlar om att det som är roligt och det som är viktigt (d v s det som sammantaget ses som meningsfullt av eleverna) behöver sammanföras, att relationen mellan ämnet idrott och hälsa och föreningsidrott behöver tydliggöras samt att frågan om kunskap och lärande i ämnet behöver fördjupas och nyanseras så att det blir en del av det praktiska görandet. 1) Gällande idrott, se t ex Engström, Lars- Magnus (2002) Idrottspedagogik. I Lars-Magnus Engström & Karin Redelius (red) Pedagogiska perspektiv på idrott. Stockholm: HLS Förlag, ss Gällande hälsa, se Britta Thedin Jakobssons artikel i detta nummer. 2) Carlgren, Ingrid & Marton, Ference (2000) Lärare av i morgon. Stockholm: Lärarförbundet, se speciellt kapitel 3. 3) Larsson, Håkan (2004) Vad lär man sig på gympan? I Håkan Larsson & Karin Redelius (red) Mellan nytta och nöje. Bilder av ämnet idrott och hälsa. Stockholm: Idrottshögskolan, ss ) Se Lars-Magnus Engströms artikel i detta nummer. 5) Carlsten, Yngve (1989) Ämnet idrott i grundskolans årskurs 8. Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Institutionen för pedagogik, Rapport 5 och Mattsson, Lennart (1993) Den nationella utvärderingen av grundskolan våren Idrott på landsbygd och i storstad. Stockholm: Statens Skolverk. 6) Se Karin Redelius artikel i detta nummer. 7) Mattsson, Lennart (1993). Den nationella utvärderingen av grundskolan våren Idrott på landsbygd och i storstad. Stockholm: Statens Skolverk. 8) Se Jane Meckbachs artikel i detta nummer. 41

42 Vilka är vinnare och förlorare i ämnet idrott och hälsa? Många elever gillar när det står idrott och hälsa på schemat men inte alla. Ett stort antal elever känner sig också glada och trygga på idrottslektionerna men en del gör det inte. Majoritet tycker att ämnet borde utökas men några tycker istället att det borde ha mindre tid. En del elever känner sig duktiga på lektionerna för andra är det precis tvärtom. Vilka elever är det då som inte gillar ämnet? Och varför är de negativa? Dessa frågor diskuteras i denna artikel. Karin Redelius Idrottshögskolan i Stockholm Inledning Idrott och hälsa är ett viktigt ämne ur många synpunkter. Det ska bidra till att eleverna får en stark tro på sig själva och sin egen förmåga samt inspirera till ett livslångt intresse för fysisk aktivitet. Om barn och ungdomar inte har ett naturligt intresse för fysisk aktivitet, dvs. inte har blivit uppmuntrade att vara fysiskt aktiva av föräldrar, kamrater eller andra, är det alltså skolan som ska stå för denna uppmuntran och stimulans. Det finns därför all anledning att närmare granska ämnet idrott och hälsa ur elevernas perspektiv I några nationella studier som publicerats på senare år konstateras att även om idrott och hälsa hör till skolans populäraste ämnen, är inte alla elever odelat positivt inställda till undervisningen. En grupp elever, något lägre andel bland de yngre barnen och fler flickor än pojkar, känner obehag och en viss oro inför ämnet (Redelius, 2004; Eriksson, 2003; Strandell & Bergendahl, 2002). Idrott och hälsa är med andra ord ett ämne som väcker blandade känslor. Resultaten från dessa studier visar också att ämnet inte alltid ger eleverna en positiv självbild och ett bestående intresse för regelbunden fysisk aktivitet kursplanemålen till trots. Syfte Dessa resultat ger upphov till en del funderingar: Är det något som kän- netecknar de elever som känner obehag inför ämnet idrott och hälsa? Vad i ämnet är det som eleverna upplever som negativt? I denna artikel kommer dessa frågor att analyseras närmare. Syftet är dels att ytterligare öka kunskapen om hur elever i grundskolans senare år uppfattar ämnet, dels att analysera vad som karakteriserar den grupp elever som inte uppskattar ämnet. Det övergripande syftet är att fördjupa förståelsen av vad i ämnet som påverkar ungdomars inställning till ämnet idrott och hälsa samt att diskutera konsekvenserna av detta. Metod och material De data som artikeln bygger på har samlats in vid olika tillfällen och med olika metoder, företrädesvis genom att ett riksrepresentativt urval av elever i skolår 9 från 48 klasser och lika många skolor har besvarat ett frågeformulär. Total 677 elever, 347 flickor och 330 pojkar, fyllde i formuläret i samband med att de under en dag deltog i flera olika tester på Idrottshögskolan i Stockholm. Dessutom bygger artikeln på intervjuer med 40 elever i år 8. Dessa valdes ut på basis av hur de besvarade enkäten Skola idrott hälsa våren 2001 då de gick i år 6. Hälften av dem hade då uppgivit att de var mycket fysiskt aktiva och den andra halvan hade svarat att de inte var det. Det empiriska materialet som ligger till grund för denna artikel består 42

43 Bland flickorna finns många som är positiva till ämnet idrott och hälsa och även positiva till könsblandad undervisning. Pressens Bild. alltså av 677 enkätsvar från elever i år 9, vilka samlades in våren 2001, samt av 40 intervjuer med fysiskt aktiva respektive inaktiva elever i år 8, vilka genomfördes hösten Positivt och negativt inställda elever några jämförelser Alla flickor respektive alla pojkar uppfattar inte saker och ting på samma sätt. Det är ett självklart konstaterande, men ändå har vi en tendens att beskriva gruppen flickor och gruppen pojkar som om respektive grupp vore enhetlig och homogen. Vi uttalar oss gärna i generella termer om hur pojkar är och om hur flickor är utan att diskutera eller problematisera den variation i uppfattningar, som ofta förekommer inom de båda grupperna. I det följande är avsikten att belysa vad som eventuellt utmärker de elever som gillar respektive ogillar ämnet, liksom att problematisera bilden av hur flickor och pojkar är. För att kunna studera vad som utmärker elever som har en mer positiv respektive negativ inställning till ämnet, har eleverna kategoriserats i tre grupper beroende på hur de besvarat sex olika frågor. De som i denna artikel benämns positivt inställda anser i hög grad att 1) idrott och hälsa borde utökas tidsmässigt, 2) ämnet är lika viktigt eller viktigare än andra ämnen och 3) att det är roligt. De anser inte 4) att ämnet borde vara frivilligt, 5) de vill inte slippa delta och 6) de tycker inte illa om att byta om eller duscha. De elever som placerats i gruppen negativt inställda har i hög grad besvarat nämnda sex frågor på motsatt vis: ämnet borde inte utökas, det är inte särskilt viktigt och inte särskilt roligt, etc. Av de 347 flickor som ingår i studien befanns 116 vara positiva (33%), 142 mer neutrala (41%) och 73 negativa (21%) till ämnet. Bland de 330 pojkarna befanns 150 vara positiva (46%), 142 mer neutrala (38%) och 36 negativa (11%) till ämnet. I det följande ska jag göra några jämförelser mellan den positiva och den negativa gruppen elever i syfte att belysa eventuella skillnader dem emellan. Då antalet pojkar i den negativa gruppen är så få, bör resultaten som rör pojkarna tolkas med en viss försiktighet. Om att ha idrott och hälsa tillsammans De till ämnet mer negativt inställda pojkarna och flickorna anser inte i lika stor utsträckning som övriga elever att pojkar och flickor alltid ska ha idrott och hälsa tillsammans. Det gäller särskilt de negativt inställda flickorna där endast 32 procent svarar att de alltid skulle vilja ha könsblandad undervisning, jämfört med 58 procent bland de mer positivt inställda flickorna. Bland pojkarna är de negativt inställda eleverna också något mer skeptiska till detta, men skillnaden inom pojkgruppen är betydligt mindre (50% jämfört med 60%). Om föräldrarnas inställning till ämnet Tidigare studier har visat att de yngre eleverna i högre utsträckning än de äldre, trodde att deras föräldrar tyckte ämnet var minst lika viktigt som andra skolämnen (Larsson, 2004). I det följande visas hur elever som är positiva respektive negativa tror om sina föräldrars syn på ämnet. Som synes i tabell 1 är det betydande skillnader mellan gruppen positiva och negativa elever med avseende på hur de uppfattar sina föräldrars värdering av ämnet. Både flickor och pojkar med en mer negativ inställning till ämnet tror att deras föräldrar i 43

44 högre grad anser att ämnet är mindre viktigt än vad de positiva eleverna tror. De svarar också i större utsträckning att de inte vet hur deras mamma eller pappa resonerar i frågan. De som i framför allt tror att deras föräldrar uppfattar ämnet som viktigare än andra, är de positivt inställda flickorna. Om hur man känner sig på lektionerna Tidigare studier har visat att flickor generellt sett inte känner sig lika glada eller duktiga som pojkar under lektionerna i ämnet idrott och hälsa (Redelius, 2004). I nedanstående tabell visas hur positiva och negativa flickor och pojkar känner sig. Som synes i diagram 1 är det större skillnader inom kön än mellan kön när det gäller hur man känner sig på lektionerna. Nästan alla (95%) av de positivt inställda flickorna instämmer helt i att de känner sig glada på lektionerna. Det gör var femte negativt inställd flicka. Även bland pojkarna är det stora skillnader i hur man känner sig. Det är likaledes betydande skillnader mellan de elever som har kategoriserats som positiva respektive negativa när det gäller huruvida man känner sig duktig eller dålig på lektionerna. Däremot är det ingen skillnad mellan de positivt inställda flickorna och de positivt inställda pojkarna när det gäller ovanstående påståenden. En mycket liten andel av de negativa eleverna både vad det gäller flickor och pojkar instämmer helt i att de känner sig duktiga i ämnet idrott och hälsa. De positivt inställda flickorna uppger alltså att de känner sig glada och duktiga samt att de blir duktiga på lektionerna i mycket högre grad än negativt inställda pojkar. Om vad man tror att man klarar av Flera studier har visat att bollspel är ett dominerande inslag i undervisningen (Redelius, 2004; Sandahl, 2004). Frågan är hur skilda kategorier elever uppfattar att de klarar av olika bollspel. De positivt inställda pojkarna och flickorna har i större utsträckning svarat kan bra på frågan hur de klarar av exempelvis fotboll, handboll, innebandy, volleyboll och basket. Exempelvis svarade 60 procent av de positivt inställda pojkarna att de kan fotboll bra, i jämförelse med 20 procent av de negativt inställda. För flickornas del svarade 23 procent av de positivt inställda flickorna detsamma, jämfört med 7 procent av de negativt inställda flickorna. Även i momenten dans, aerobics Föräldrarnas förmodade inställning Tror att mamman anser att ämnet är mindre viktigt än andra Vet inte sin mammas uppfattning i frågan Tro att pappan anser att ämnet är mindre viktigt än andra Vet inte pappans uppfattning i frågan Pos flick n 115 och motionsgymnastik hade de positivt inställda eleverna en större tilltro till den egna förmågan, men här var skillnaderna mellan de båda grupperna betydligt mindre. Den grupp som har en positiv inställning till ämnet har också i högre grad än den negativt inställda gruppen bedömts som bättre i ämnet av lärarna. Bland flickorna hade 83 procent fått betyget MVG eller VG, vilket 19 procent av de negativt inställda fått. Bland pojkarna var den relationen 87 procent i jämförelse med 37 procent. Om att vara en som blir svettig eller inte Pågående forskning visar att antalet barn och ungdomar som inte alls ägnar sig åt någon regelbunden fysisk aktivitet eller träning har ökat under senare år (Se Engströms artikel). Det råder med andra ord stor spridning mellan de unga som rör sig mest och de som rör sig minst. Då data från SIHprojektet 2001 analyserades framkom exempelvis att i vissa skolor var endast var tionde flicka och pojke medlemmar i en idrottsförening och i andra skolor var åtta av tio barn aktiva medlemmar. Vid en analys av den totala fysiska Neg flick n 73 Pos pojk n Neg pojk n 36 Tabell 1. Flickor och pojkar som är positivt respektive negativt inställda till ämnet idrott och deras föräldrars förmodade inställning till ämnet. Procent. Pos flick (n 115) 100 Neg flick (n 73) Pos pojk (n 150) 70 Neg pojk (n 36) Glad Jag känner mig duktig Jag blir duktigare Jag känner mig ofta dålig Diagram 1. Flickor och pojkar som är positivt respektive negativt inställda till ämnet idrott och hur de brukar känna sig på lektionerna. Procent. aktivitetsgraden, då inte bara ungdomars organiserade föreningsidrott inkluderades utan även mer vardagliga aktiviteter såsom cykling, promenader, rastaktiviteter och liknande, framträdde också stor variation. Bland ungdomar i år nio visade det sig att två till tre av tio hade en hög eller mycket hög fysisk aktivitetsgrad och ungefär lika hög andel, två till fyra ungdomar, visade sig ha en låg eller mycket låg fysisk aktivitetsgrad (Engström, 2002). I tabell 2 visas hur de elever som är positivt inställda till ämnet idrott och hälsa svarar i jämförelse med dem som är negativt inställda. Det handlar både om hur mycket de anser att de rör sig på lektionerna i ämnet idrott och hälsa, om de är aktiva inom föreningsidrott och om de beskriver sig själv som en fysiskt aktiv person eller inte. De som är negativa till ämnet uppfattar inte att de håller en särskilt hög aktivitet på lektionerna och de är i mindre utsträckning medlemmar i en idrottsförening. De uppfattar heller inte sig själva som fysiskt aktiva personer i lika hög grad som dem med en positiv inställning till ämnet idrott och hälsa. De identifierar sig med andra ord inte med en person som blir svettig och 44

45 Olika dimensioner som rör fysisk aktivitet Är alltid/nästan alltid med på lektionerna och blir svettig och andfådd varje gång Är medlem i en idrottsförening och tränar minst en gång i veckan Liknar en person som rör sig så att den blir svettig och andfådd nästan varje dag eller flera gånger i veckan andfådd flera gånger i veckan i lika hög grad som de positivt inställda eleverna gör. Några jämförelser en sammanfattning I denna studie har jag delat in eleverna i tre grupper inom respektive kön beroende på hur de besvarat sex frågor som rör inställningen till ämnet. Denna kategorisering måste anses ganska grov och skulle kunna brytas ner i fler grupper. Icke desto mindre framträder stora skillnader mellan grupperna. Sammanfattningsvis kan man konstatera att elever med en negativ inställning till ämnet idrott och hälsa i högre grad än andra elever: Anser att flickor och pojkar inte alltid ska ha idrott tillsammans Tror att både deras mamma och pappa tycker att ämnet är mindre viktigt än skolans övriga ämnen Har lägre betyg i ämnet Har en låg tilltro till sin egen förmåga och vad de tror sig om att kunna klara av Inte är medlemmar i en idrottsförening Inte rör sig särskilt mycket på idrottslektionerna Inte uppfattar sig som en person som blir svettig och andfådd flera gånger i veckan De positivt inställda eleverna verkade alltså bland annat ha en större tilltro till sin egen förmåga i så motto att de inte kände sig dåliga på lektionerna i lika stor utsträckning som andra, de uppfattade sig som bra i de flesta bollspelsmoment och även i andra aktiviteter som ofta förekommer inom ramen för ämnet och de har högre betyg än andra elever. Man kan naturligtvis också tänka sig att relationen går i den omvända riktningen de elever som tror på sig själva och känner sig duktiga är de som blir bekräftade Pos flick n 115 Neg flick n 73 Pos pojk n Neg pojk n 36 Tabell 2. Flickor och pojkar som är positivt respektive negativt inställda till ämnet idrott och hälsa och olika aspekter av fysisk aktivitet. Procent. i ämnet och tycker att det är roligt. I syfte att försöka identifiera varför vissa elever inte tycker om ämnet idrott och hälsa, ska jag något fördjupa mig i den problematik som rör elevers uppfattning av sin egen förmåga. I den avslutande delen för jag därför in en del resultat från intervjuer med elever i år 8. Varför gillar vissa elever inte gympan? Vid intervjuerna framkom tydligt att tilltron till den egna förmågan, vad man tror att man klarar av, hänger ihop med hur man värderar saker och ting. Det man kan prestera bra i är ofta också roligt liksom det omvända förhållandet: - Vad skulle du vilja att det inte blev på nästa idrottslektion? - Fotboll tycker jag inte om. - Är det tråkigt? - Ja, och så är jag inte så bra på det heller. Utsagor av den här typen var vanliga bland dem som hade en mer skeptisk och ibland rent negativ inställning till ämnet. I vilken utsträckning man uppfattar att man kan och klarar av saker och ting, verkar alltså vara en starkt bidragande orsak till om detta värderas i positiva termer eller inte. I det följande ges ytterligare några exempel på hur elevernas syn på ämnet var relaterad till deras självuppfattning: - Vad är det som är kul med idrotten? - Ja, det är bara det. Jag tycker att det är kul. Jag är inte rädd för nå t liksom. Det är inte så att jag tänker, det där skulle jag inte vilja göra, det är inte så att jag inte vågar, att jag är rädd för att göra fel och alla skrattar åt mig, så är det inte liksom. Jag tycker verkligen att det är kul med idrott och att pröva något nytt, liksom, det är alltid roligt. Så beskriver en mycket föreningsaktiv pojke i år 8 varför idrott är kul. Han menar att idrott är roligt för att han vågar göra olika saker och han är inte rädd för att pröva något nytt. Han är trygg i det han gör och i det han kan, men pekar också på det faktum att man kan bli skrattad åt. Det går att göra fel och då är man utsatt. Implicit i detta ligger ett prestationsmoment som många ungdomar upplever säkerligen inte bara i detta ämne men här blir misslyckandena mer tydliga. En annan betydligt mindre fysiskt aktiv pojke talade istället om idrott i termer av något som han inte tror att han klarar av: - Vad gillar du att göra på gympan? - Det mesta är roligt, men jag gillar inte liksom idrott om man säger att man ska springa hundra meter och hoppa längd och sånt där, det gillar jag inte så värst. Fast det är lättare än vad jag tror, så är det alltid, det säger i alla fall gympaläraren. - Hur då menar du? - Det var några lektioner när vi hoppade längdhopp, vi sprang hundra meter och vi stötte kula, och jag trodde inte att jag skulle klara nå t nästan men jag klarade jag har inte gjort springa hundra meter än men längdhopp och kula klarade jag i alla fall. Denna pojke i år 8, som inte tror att han ska klara så mycket som har med idrott att göra, har provat olika föreningsidrotter men inte fortsatt eftersom han inte hade några kompisar där eller därför att den kompis han hade slutade. Ett sista exempel visar ytterligare en uppfattning som vissa elever har. Den går ut på att man måste vara bra för att vara idrottsligt aktiv; att ett kriterium eller ingångsvärde är att man har vissa kvaliteter istället för tanken att man kan utveckla dessa genom att vara aktiv: - Jag är inte så himla bra på att träna, om man säger så, jag är inte särskilt vig eller har bra kondition eller är stark eller någonting så jag satsar på annat. - Känns det som om man måste vara dom där sakerna för att? 45

46 46 - Ja, ungefär. Och vår gympalärare favoriserar också den andra klassen eftersom där är alla idrottare och i vår klass håller nästan ingen på med sport. Så det blir ofta att vi kör klassmatcher och då vinner dom alltid överlägset. Det är inte sådär jättehöjande för självförtroendet heller Så motiverar en fysiskt lågaktiv pojke sitt val att inte idrotta. Han var dock synnerligen aktiv på andra områden, inte minst inom det musikaliska, men i hans självförståelse hade han bilden av att idrott inte var något för honom och skälet han angav för detta var att han inte var tillräckligt bra och för att undervisningsupplägget inte passade honom (klassmatcherna). Vinnare och förlorare i ämnet en avrundning Mot bakgrund av dessa utsagor och av de tidigare presenterade resultaten kan man fråga sig på vems eller vilkas villkor undervisningen sker, det vill säga vilka som är vinnare och förlorare i ämnet idrott och hälsa? Å ena sidan, skulle ett svar kunna vara att det sker på pojkars villkor och att de är vinnarna, eftersom flickor generellt sett inte har samma positiva upplevelse av ämnet som helhet eller av sig själva i förhållande till ämnet. I den senaste nationella utvärderingen konstaterades också att ämnet genomgående verkade möta pojkars intressen och behov i större utsträckning än flickors (Eriksson, 2003) Å andra sidan, har denna studie visat att gruppen flickor respektive gruppen pojkar inte är enhetliga kategorier. I vissa fall råder det större variation inom könen än mellan könen när det gäller elevernas uppfattning av ämnet. Positivt inställda flickor uppvisar alltså större likheter med de positivt inställda pojkarna än med de negativt inställda flickorna. Det finns därför anledning att både problematisera och nyansera bilden av att det är flickorna som är förlorare i ämnet. Om man över huvud taget kan tala om att ämnet sker på någons bekostnad, så verkar de elever komma i kläm som inte har så stor erfarenhet av idrottsrörelsens föreningsbundna verksamhet. Några pedagogiska konsekvenser Ämnet idrott och hälsa ska ge eleverna en god självbild och inspirera till fortsatt fysisk aktivitet. Det kan därför inte vara acceptabelt att vissa elever i grundskolans senare år känner sig dåliga och utsatta på lektionerna. Lärarna uppfattar att prestationsmomentet inte alls är lika framträdande idag som tidigare och de vill att ämnet ska vara något annat än den föreningsbundna idrottsverksamheten (Meckbach, 2004; Thedin Jakobsson, 2004). Denna studie ger emellertid vid handen att många elever fortfarande upplever att mycket i ämnet går ut på att prestera. De pojkar och flickor som har stor erfarenhet av idrottsrörelsen har inget problem med detta: de gillar ämnet, känner sig duktiga, blir positivt bekräftade och tycker att det mesta är roligt. Idrott och hälsa är bäst helt enkelt! De elever som inte tränar i organiserad form på sin fritid i samma utsträckning och därmed skulle behöva vara dem som rör sig mest under veckans två idrottslektioner, intar istället ofta en passivare hållning. De känner sig osäkra, upplever sig inte sällan som dåliga och många tycker att ämnet idrott och hälsa är pest! Jag finner det problematiskt att dessa två ytterlighetsuppfattningarna förekommer inom samma ämne. Majoriteten gillar visserligen idrott och hälsa och en del av ämnets legitimitet ligger säkerligen i dess popularitet. För att kunna nå de elever som är mest betjänta av undervisningen i idrott och hälsa måste denna popularitet kanske sättas på spel, eftersom det då sannolikt krävs att man hittar andra former för undervisningen och också ett annat innehåll, vilket kanske inte direkt svarar mot de idrottsaktiva barnens förväntningar. Vilka pedagogiska konsekvenser kan det tänkas få att bollspel är ett dominerande moment i ämnet? Om exempelvis fotboll spelas på lektionerna i de lägre åldrarna, får det kanske inte så stora konsekvenser. Barnen är ännu så länge ganska jämspelta, även om några spelar fotboll på sin fritid, och de fysiska skillnaderna mellan flickor och pojkar är inte av avgörande betydelse. I de högre åldrarna däremot, kan skillnaderna vara stora dels mellan de tidigt och sent utvecklade tonåringarna, dels mellan pojkar och flickor och inte minst mellan de elever som spelar fotboll i en förenings regi och de som inte gör det. Vissa elever har då de är år tränat och spelat fotboll flera gånger i veckan under många års tid, och det är tämligen självklart att de kunskaper om och färdigheter i spelet fotboll dessa elever har skiljer sig avsevärt från de icke fotbollsaktiva elevernas. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att en del ungdomar känner sig dåliga och att ämnet idrott och hälsa gynnar de redan aktiva barnen. Låt mig ta ett fingerat exempel för att åskådliggöra poängen: Om man leker med tanken att det skulle finnas en enorm matematikrörelse, som liksom idrottsrörelsen engagerade stora mängder ungdomar men långt ifrån alla, att på fritiden ägna sig åt matematiska beräkningar. Om ett mål skulle vara att få fler barn att bli intresserade av matematik och få ett bestående intresse för ämnet, skulle man då låta dem räkna samma tal på lektionerna som de med flera års erfarenhet av matematikträning? Och skulle man låta eleverna uppfatta att de jämfördes, bedömdes och betygsattas på samma grunder som matematikrörelsens barn? Troligen inte, men hur ska då det faktum att så många elever har erfarenhet av idrott och tävling från fritiden och därmed blir något av vinnare i ämnet, hanteras? Att våga bryta bollspelsdominansen kan vara ett sätt att möta de icke föreningsaktiva barnens behov liksom att aktivt arbeta med frågor som: Vilket ämnesinnehåll stimulerar till fortsatt fysisk aktivitet? Och hur ser den undervisning ut som ger alla elever en positiv självbild? Referenser Engström, L-M (2002) Hur fysiskt aktiva är barn och ungdomar? (s. 7-11), I Svensk Idrottsforskning, nr 2, årg. 11. Eriksson, C. mfl. (2003) Skolämnet Idrott och hälsa i Sveriges skolor en utvärdering av läget hösten Örebro universitet: institutionen för idrott och hälsa. Larsson, H & Redelius, K (2004) Mellan nytta och nöje. Bilder av ämnet idrott och hälsa. Rapport nr 2 i serien Skola-Idrott-Hälsa. Stockholm: Idrottshögskolan. Larsson, H ( 2004) Vad lär man sig på gympan? Elevers syn på idrott och hälsa i år 5 (s ). I Mellan nytta och nöje. Meckbach, J (2004) Ett ämne i förändring eller är allt sig likt? (s ) I Mellan nytta och nöje. Redelius, K (2004) Bäst och pest! Ämnet idrott och hälsa bland elever i grundskolans senare år (s ). I Mellan nytta och nöje. Sandahl, B (2004) Ett ämne för vem? Idrottsämnet i grundskolan (s ), i Mellan nytta och nöje. Strandell, A. & Bergendahl, L. Sätt Sverige i rörelse. Förskola/skola. Stockholm: Statens Folkhälsoinstitut. Thedin Jakobsson, B (2004) Basket, brännboll och så lite hälsa! Lärares uppfattning om vad hälsa innebär i ämnet idrott och hälsa (s ). I Mellan nytta och nöje.

47 Utövar ungdomar friluftsliv? Vad är egentligen friluftsliv? Vilka förändringar kan man iaktta på friluftsarenan i det nutida samhället? Vilka ungdomar är det som utövar friluftsaktiviteter och i vilken utsträckning gör de det? Förekommer friluftsliv i grundskolans undervisning? Erik Backman Avdelningen för idrottspedagogik Lärarhögskolan i Stockholm Inledning Många menar att friluftsaktiviteter som skidåkning, vandring och andra former av naturvistelser är lite speciellt för oss nordbor och att det är en del av Sveriges kultur och tradition. Naturvistelser och friluftsliv i olika former anses också av många vara förknippade med ett hälsosamt leverne för både kropp och själ. Förespråkare av friluftsliv framhåller ofta dess möjligheter till ett livslångt utövande och att naturvistelsen kan ge människan stillhet, ro och sinnliga upplevelser i en annars stressad tillvaro. Att just vistelsen i naturen och olika friluftsaktiviteter skulle vara mer hälsobefrämjande, ha större potential för ett livslångt utövande och ge större upplevelser än t.ex. ett pass på gymmet eller en fotbollsträning kan diskuteras och svaren varierar sannolikt beroende på vem man frågar. Många utövare av friluftsliv framhåller dock att friluftslivet har ett egenvärde, att man primärt utövar det för dess egen skull och inte för att få något annat t.ex. en snyggare kropp eller starkare muskler. Att friluftsliv i stor utsträckning har egenvärdet som ett centralt motiv för utövandet utgör, enligt min uppfattning, en viss kontrast till det som ofta framhålls som meningsskapande i många andra former av fysisk aktivitet. I och med att människors utövande av fysisk aktivitet i vuxen ålder, i stor utsträckning, visat sig ha samband med de erfarenheter av fysisk aktivitet man har som ung (1), tycker jag också att det är speciellt intressant att i detta fall studera ungdomars utövande av friluftsliv. Vad är friluftsliv? I mycket av den litteratur som producerats om friluftsliv har man, på ett eller annat sätt, berört en problematisering av vad begreppet egentligen står för. Främst har det handlat om att lokalisera friluftsliv i förhållande till idrott. Bakgrunden är att man i en statlig utredning i slutet av 60-talet menade att friluftsrörelsen och idrottsrörelsen skulle råda under samma definition och organisation och motiven till detta var politiska och ekonomiska. Detta gav dock upphov till upprörda känslor, främst från friluftsrörelsens sida där man menade att man ville ha en egen identitet skild från idrotten och dess prägel av tävlingsverksamhet. Under den relativt korta perioden därefter har flera intressenter på friluftsområdet: forskare, statliga myndigheter och andra organisationer försökt precisera och ringa in vad man ser som friluftslivets kärna. Flertalet av försöken till definition av begreppet friluftsliv är relativt likartade och de kan skilja sig åt i något ordval. Några gemensamma drag kan dock skönjas: A) Att de flesta definitioner börjar med, Friluftsliv är antyder dess normativa karaktär, dvs man tror sig veta hur friluftslivet borde vara. B) Flera framhåller också att friluftsliv kan röra sig både om fysisk aktivitet (dvs rörelse) och vistelse (vilket inte måste innebära rörelse). Detta kan tolkas som att den fysiska rörelsen inte behöver vara ett krav i friluftsliv. C) Ett annat gemensamt drag är att man inte behöver tävla eller rangordna sig i friluftsliv. D) I de flesta definitioner anges också att aktiviteten eller vistelsen bör äga rum utomhus eller i naturen för att kallas friluftsliv. Som ett exempel på denna typ av definition kan framhållas den som en specialtillsatt grupp inom Kulturdepartementet formulerat i en utredningsrapport om ekonomiskt stöd. Friluftsliv är vistelse och fysisk aktivitet utomhus för att uppnå miljöombyte och naturupplevelse utan krav på prestation eller tävling. (2) 47

48 Skolans klassiska friluftsdagar verkar mer och mer bytas ut mot andra aktiviteter såsom bollturneringar och att pröva på udda idrotter. Pressens Bild Denna definition har sedan kommit att betraktas som officiell för friluftsliv i Sverige. Behovet av att ringa in och avgränsa ett område är påtagligt i flera avseenden, inte minst inom forskning. Det kan dock vara problematiskt då man ibland förbiser att människor har olika preferenser för vad som skapar mening i ett utövande. Många skulle t ex säga att en aktivitet som att åka långfärdsskridsko är att utöva friluftsliv. Men någon kan ju åka långfärdsskridsko för att träna sin kondition eller kanske till och med tävla i långfärdsskridsko. En annan är bara ute och åker för att njuta av det vackra vädret och naturen. Med detta vill jag ha sagt att när jag i min roll som forskare är intresserad av om en människa utövar friluftsliv, och då frågar om denne provat en viss aktivitet så vet jag egentligen inte på vilket sätt den specifika aktiviteten har utövats. Mina studier har baserats på ett enkätmaterial i SIH-projektet från 2001 i vilket ungdomar tillfrågats om de provat en viss aktivitet. Mot bakgrund av de 48 beskrivna problemen med att veta om det verkligen är friluftsliv som studerats eller inte menar jag att det kanske är ungdomarnas utövande av olika friluftsaktivteter snarare än friluftsliv som jag undersökt. Två olika studier I denna artikel kommer de huvudsakliga resultaten från två olika studier att redovisas och diskuteras. Den första studien, kallad Fritidsstudien, handlar om friluftsliv som en fritidssysselsättning och speciellt intresse ägnas åt i vilken utsträckning ungdomar har erfarenheter av att utöva friluftsaktiviteter och hur detta utövande är socioekonomiskt fördelat bland ungdomar (3). I den andra studien, kallad Skolstudien, riktas fokus mot förekomsten av friluftsliv i grundskolan under såväl friluftsdagar som idrottsundervisningen (4). I samband med diskussionen av resultaten kommer jag också att presentera en del av den tidigare forskning som har betydelse för uttolkningarna av mina resultat. Fritidsstudien Av de resultat som redovisas i figur 1 framgår att ju mindre utrustning man behöver för att utöva en friluftsaktivitet och ju mera lättillgänglig denna är, desto fler ungdomar är det också som har provat aktiviteten. Följaktligen är vandring i naturen den aktivitet som flest ungdomar i år 9 har provat på fritiden någon gång det senaste året (58 procent). Ungefär hälften av ungdomarna har provat att sova i tält respektive åka skidor (52 procent vardera), medan ungefär två av fem har provat att åka skridsko utomhus (46 procent) eller att cykla i skogen (44 procent). Paddling (24 procent) och ridning (21 procent) är inte lika vanligt förekommande och att klättra i berg har åtta procent av ungdomarna provat. Av dem som har provat dessa friluftsaktiviteter finns inga större skillnader mellan könen sånär som på ett undantag. Ridning har betydligt fler flickor än pojkar provat.

49 Skolans friluftsdagar bör också ge möjligheter till upplevelser och lärande i naturen. Pressens Bild Friluftslivets plats i ungdomars fritid Inledningsvis skulle jag vilja rikta uppmärksamheten mot att kravet för att ha provat på en friluftsaktivitet på fritiden i denna studie har ställts till någon gång eller oftare det senaste året. Enligt min uppfattning bör man ha detta i åtanke när man tolkar resultaten, och jag menar då att de flesta av de undersökta friluftsaktiviteterna är sällan förekommande bland ungdomar. Jag tycker t.ex. det är anmärkningsvärt att ca hälften av eleverna i år 9 inte har vandrat i naturen, sovit i tält eller åkt skidor under det senast året, likaså att tre av fyra ungdomar inte har provat att paddla det senaste året. Innebär detta att friluftsliv och friluftsaktiviteter inte är speciellt vanligt, populärt eller intressant bland ungdomar eller hur ska man tolka eller förklara resultaten? Till att börja med kan man fråga sig om det verkligen är en stagnerande utveckling eller om friluftsliv någonsin har varit speciellt populärt bland ungdomar? Det kanske är så att upplevelser av skog, hav och fjäll aldrig har tilltalat åringar utan att det är först när man blir lite äldre som man uppskattar det? I detta avseende har det varit svårt att finna tidigare studier om ungdomars friluftsvanor att jämföra med. I Lars- Magnus Engströms undersökning av ungdomars idrotts- och motionsvanor från 1972 kan man dock finna att flera friluftsaktiviteter har studerats. Bland ungdomarna i årskurs 8 hade ca en tredjedel av både pojkar och flickor åkt både längdskidor, slalom och skridskor minst tio gånger det senaste året vilket kan indikera att det skett en minskning i utövandet av dessa aktiviteter bland ungdomar (5). Utöver Engströms studie finns statliga utredningar från mitten av 1970-talet och framåt som visar på låga och minskade andelar vad gäller utövande av friluftsliv för ungdomar i åldern år och att det dessutom är vanligare ju äldre man blir (6). Större friluftsorganisationer som Friluftsfrämjandet och Svenska Scoutförbundet visar också på låga och vikande medlemssiffror i den aktuella åldersgruppen vilket förstärker bilden av friluftslivets svaga dragningskraft bland ungdomar (7). Jag tror att man måste förstå detta mot bakgrund av samhällsutvecklingen i övrigt och unga människors uppväxtvillkor idag. För att uttrycka det enkelt tror jag att friluftslivet i sig självt inte har tillräckligt stark dragningskraft bland ungdomar i konkurrens med en mängd andra fritidsaktiviteter. Eller annorlunda uttryckt: i den här åldern är det ingen i kompiskretsen som blir direkt intresserad, avundsjuk eller imponerad om man säger att man varit ute i skogen och övernattat i tält och tillagat mat över öppen eld under ett par dygn. Snarare kanske kompisarna betraktar detta som avvikande, fånigt och töntigt. Konsumtion av friluftsliv Då utövande av friluftsaktiviteter visat sig vara lågt bland ungdomar i åldern år tycker jag att det är viktigt att försöka beskriva hur det friluftsliv som syns i samhället och som ungdomar 49

50 Figur 1: Andelen ungdomar som provat en viss friluftsaktivitet på fritiden någon gång eller oftare det senaste året, n=677, år 9, procent Klättra i berg Paddla Cykla i skogen Vandra i naturen Sova i tält Åka skridsko Klättra i berg Paddla Cykla i skogen Vandra i naturen Sova i tält Åka skridsko Figur 2: Andelen ungdomar som provat en viss friluftsaktivitet på fritiden någon gång eller oftare det senaste året i relation till social bakgrund, n=677, år 9, procent. möter kommer till uttryck. Man kan idag se att det finns en betydande marknad för kläder, utrustning och resor med anknytning till friluftsliv. Friluftslivsforskaren Klas Sandell noterar att detta är en del av en trend och ett mode som blir allt vanligare i stadslivet. En indikation på förebildernas betydelse får vi i det uppenbart stora kommersiella reklamvärde som ligger i kopplingarna till friluftsliv och naturturism. Man kan stilla reflektera över hur få av landets alla mountainbikes som någonsin cyklas i några berg, men där friluftskopplingen blivit en del i ett mode (8) Många ungdomar i årsåldern är mycket modemedvetna och trendkänsliga och en stor och betydelsefull målgrupp i konsumtionssamhället. De vet precis vilka produkter och vilka märken som är förenade med hög status. Många av de friluftskläder som marknadsförs som lämpliga för att klara hårt väder och vildmark möter man idag istället ofta i gallerior och på caféer. Detta kan ses som ett sätt att konsumera friluftsliv utan att för den skull utöva det. utomhus utomhus Åka skidor Åka skidor Rida utomhus Rida utomhus Högre medelklass, n=147 Lägre medelklass, n=206 Arbetarklass, n=176 Den sociala bakgrunden En del av huvudsyftet med denna studie är att undersöka om de ungdomar som provat friluftsaktiviteter är utmärkande i något avseende, i synnerhet när det gäller den sociala bakgrunden, och detta ska jag nu ägna uppmärksamhet åt. I figur 2 kan man se att det överlag är vanligare bland ungdomar vars föräldrar tillhör medelklassen att ha provat olika friluftsaktiviteter jämfört med de vars föräldrar tillhör arbetarklassen, även om skillnaderna varierar något. Här bör noteras att ungdomarnas sociala bakgrund i detta fall är baserat på vad de anger som föräldrarnas yrke och arbetsuppgifter vilket sedan klassificerats in i olika samhällskategorier enligt den standardiserade och vedertagna SEI-fördelningen. Detta kan antas vara ett relativt grovt mått på ungdomarnas sociala bakgrund. När man studerar de enskilda friluftsaktiviteterna kan man se att i samtliga av de undersökta friluftsaktiviteterna (förutom cykling i skogen och skidåkning, dessa aktiviteter är vanligast i lägre medelklass) är det vanligare att ha provat någon av dessa aktiviteter bland ungdomar i högre medelklass jämfört med övriga SEI-kategorier. De största skillnaderna gäller paddling och vandring i naturen. Av figur 2 framgår att skillnaderna mellan högre och lägre medelklass gentemot arbetarklass är störst när det gäller skidåkning, vilket vanligtvis kräver en betydande ekonomisk insats, oavsett om det handlar om längd- eller utförsåkning. Noterbart är också att vandra i naturen, vilket är en aktivitet som vanligtvis inte medför samma höga kostnader, visar en betydande skillnad mellan högre medelklass gentemot lägre medelklass och arbetarklass. Att det är vanligare att utöva friluftsliv och fysiska aktiviteter bland barn med medelklassbakgrund i jämförelse med barn från arbetarbakgrund visar också liknande forskning av fritids-, motions- och idrottsvanor (9). Den franske kultursociologen Pierre Bourdieu har gjort omfattande empiriska studier av människors vanor och beteenden och utifrån dessa utvecklat en begreppsapparat för att förklara vad som påverkar människans val och handlingar i sociala situationer. Han har bl.a. påvisat att människor med olika social bakgrund utvecklar skilda smaker för olika former av t.ex. musik, sport, mat, kläder, konst, litteratur, boendeort och boendeform. Hans studier visar också att utövande av friluftsaktiviteter som vandring, camping, simning och cykelturer är vanligast i högre samhällsklasser. Enligt Bourdieu kan också valen i högre samhällsklasser skilja sig något mellan dem som har mera av kulturellt kapital (vilket t.ex. kan vara någon form av akademisk utbildning) och dem som mera av ekonomiskt kapital. I det mått på social bakgrund som jag använt mig av (SEI) tas hänsyn till både människornas kulturella och ekonomiska kapital. Bland de friluftsaktiviteter som är vanligast (eller minst ovanliga, se figur 2), och också uppvisar störst skillnad mellan olika sociala grupper, finner man såväl de aktiviteter som kostar mer (skidåkning) som mindre (vandra i naturen) för individen. Engström har tidigare visat att aktiviteten joggning, vilken inte heller är förenad med stora kostnader för individen, också är vanligare i högre samhällsklasser (10). Därigenom menar jag att den sociala stratifiering mina resultat uppvisar inte enbart kan förklaras utifrån att ungdomar med bakgrund i högre sociala grupper sysslar med friluftsliv därför de har råd med det. Jag tror istället att skillnaderna mellan medelklass och arbetarklass grundar sig i att man förkroppsligar skilda vägledande principer över vad man ser som viktigt 50

51 i livet och att smaken kan ses som ett resultat av detta. Skolstudien Skolans styrdokument För att få lite bakgrund till den studie som handlar om friluftsliv och friluftsaktiviteter inom skolans verksamhet så följer här en kortfattad sammanfattning av hur man i skolans styrdokument omnämner, och tidigare har omnämnt, friluftsliv. Blickar vi tillbaka till 1955 års timplan för den dåvarande enhetsskolan så angav den att friluftsdagar och lekstunder skulle motsvara heldagar per läsår. Man specificerade också hur man borde bedriva dessa och inte minst vilket innehåll som var lämpligt. Därefter har utvecklingen gått mot att tiden för friluftsdagar har minskat och den specificerade metodoch innehållsdeklarationen har avtagit successivt. I och med införandet av den nuvarande läroplanen för grundskolan 1994 har man avreglerat den tidigare angivna tiden för friluftsdagar helt och det är numera upp till den lokala skolan hur man vill fördela denna tid. Man har istället övergått till att ge friluftslivet en tydlig och framskriven position i grundskolans styrdokument för idrott och hälsa. Att förändringen från reglering av verksamheten i form av metod och innehåll till styrning i form kunskapsmål som eleven ska uppnå även präglar friluftsliv framskrivs tydligt i Lpo -94. I uppnåendemålen anges där att eleven ska: Figur 3: Andelen ungdomar som uppger att de har provat en friluftsaktivitet i skolans idrottsundervisning eller på friluftsdagar någon gång eller oftare det senaste året, n=1389, år 6 (n=712) och 9 (n=677), procent. Friidrott 8% 0 Kondition Teori 4% styrka 17% Gymnastik 9% Simning 6% och År 6 Övrigt 2% Friluftsliv samt orientering 9% Dans och rörelse till musik 11% Bollekar och bollspel 34% Figur 4: Idrottslärarnas genomsnittliga tidstilldelning till olika moment i idrott och hälsa, år 6 (n=33) och 9 (n=25), procent. Friidrott 12% Kondition Teori 3% Gymnastik 15% styrka 11% Simning 5% och År 9 Övrigt 2% Dans och rörelse Friluftsliv samt orientering 9% till musik 12% År 9, n=712 År 6, n=677 Orientering Skridsko/isspel Åka slalom Vandra i skogen Åka längdskidor Cykla utomhus Klättra Åka Paddla Friluftsteknik Bollekar och bollspel 31% ha grundläggande kunskaper om friluftsliv samt känna till principerna för allemansrätten. (år 5) kunna planera och genomföra vistelse i naturen under olika årstider. (år 9) Man kan också finna andra styrdokument i grundskolan som berör friluftsliv och människans förhållande till natur och miljö. I Lpo 94 hänvisar man under rubriken Grundläggande värden till Skollagen, där man nämner att: var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö. I detta sammanhang är begreppet miljö inte ytterligare specificerat. Det kan tolkas som allt ifrån den gemensamma inomhus- och stadsmiljön som många människor lever i till naturen i form av skogar, ängar, hav och sjöar. Om man gör den senare tolkningen av begreppet miljö framstår vistelsen i miljön (dvs naturen) t ex i form av friluftsliv som en viktig ingrediens för att nå målet. Ett tydligare uttryck för detta mål finner man i grundskolans kursplan för naturorienterade ämnen. Där nämner man att undervisningen bör sträva mot att eleven: utvecklar omsorg om naturen och ansvar vid dess nyttjande. Det är tydligt att målen såväl i naturorienterande ämnen och idrott och hälsa som i Skollagen har ansvar och vårdande av natur och miljö som gemensamma nämnare. Vad säger eleverna? Hur lever då skolorna upp till intentionerna i styrdokumenten? Bedriver man friluftsliv i skolan och i så fall i vilka former? Den studie jag har genomfört visar (se figur 3) att de friluftsaktiviteter som förekommer minst i skolan är friluftsteknik (dvs laga mat och göra upp eld i naturen), paddla och åka långfärdsskridsko medan de som är mest vanliga är orientering, åka skridsko och slalom. Man kan även notera vissa skillnader mellan skolåren. I år 6 är det vanligare än i år 9 att ha provat friluftsteknik, cykling utomhus och vandring i skogen medan det är betydligt vanligare att ha åkt slalom i år 9 än i år 6. Man bör också notera det låga kriterium som ställts för att ha provat aktiviteterna i figur 3 och att detta gäller både friluftsdagarna och undervisningen i idrott och hälsa. Mot bakgrund av detta, och friluftslivets betydande roll i skolans styrdokument, är det än mer häpnadsväckande att det verkar vara så ovanligt med friluftsliv i grundskolan. Vad säger lärarna? Figur 4 visar att det inte är några större skillnader i hur lärare för olika åldrar uppger att de fördelar sin undervis- 51

52 Friluftsliv Figur 5: Andelen friluftsdagar som ägnas åt friluftsliv respektive idrotts- och aktivitetsdagar, år 6 (n=167) och år 9 (n=105), procent. Idrotts- eller aktivitetsdagar År 6 År 9 ning på olika moment. Friluftsliv och orientering tillsammans uppges ta nio procent av den totala undervisningstiden i idrott och hälsa i anspråk medan bollspel ägnas mer än tre gånger så mycket tid och är den klart dominerande aktiviteten i de undersökta skolorna. I figur 4 kan noteras att lärarna i studien tillfrågats om den tid de ägnar friluftsliv och orientering, angett som ett och samma moment. Därav är det befogat att fråga sig hur mycket friluftsliv som ingår i denna del och om detta varierar mellan åren. Jag menar att man kan besvara denna fråga med viss tillförlitlighet om man studerar resultaten i figur 3 och figur 4 i relation till varandra. En stor del av eleverna i år 6 och 9 (ca procent) uppger att de har provat orientering medan däremot friluftsliv och mera naturupplevelseinriktade friluftsaktiviteter (friluftsteknik, dvs laga mat och göra upp eld i naturen, paddla och åka långfärdsskridsko) är mycket ovanligt. Det är därför troligt att den övervägande delen av momentet friluftsliv och orientering består av orientering och att denna snedfördelning är speciellt påtaglig i år 9. Tidigare studier av bla Svenning (13) ger uttryck för att friluftsliv i skolan bedrivs på friluftsdagar snarare än i den lektionsbundna undervisningen och det är rimligt att tro att det förhåller sig på detta vis även i den undersökta gruppen. Frågorna i denna studie ger lite utrymme för att undersöka i vilken utsträckning friluftsliv bedrivs på lektionstid respektive friluftsdagar. När lärarna i figur 4 tillfrågas om hur de fördelar sin undervisningstid är det både möjligt och troligt att de däri räknar både den verksamhet som bedrivs på lektionstid och på friluftsdagar. Att bedriva friluftsliv är tidskrävande på så sätt att man först och främst behöver ta sig ut i naturen. Den inrutade skoldagen och lektionernas ram innebär också en begränsande faktor i det avseendet att tiden är för kort för att man ska hinna landa i naturen med både kropp och själ och uppleva de värden som naturen kan förmedla. Jag ser alltså snarare fördelar än problem i det att friluftsliv bedrivs på friluftsdagar istället för lektionstid. Dock under förutsättning att man på skolan har flera regelbundet återkommande friluftsdagar och att det friluftsliv som då bedrivs är av naturupplevelseinriktad, snarare än idrottslig, karaktär. Vad sysslar då skolorna med på friluftsdagarna? Är det idrott eller friluftsliv man bedriver? Vad gör man på friluftsdagarna? Undersökningen visar att antalet friluftsdagar på skolorna varierar mycket, från inga alls upp till tio per läsår. I figur 5 kan man studera friluftsdagarnas fördelning i två olika kategorier. Utifrån det som lärarna har angett som friluftsdagarnas innehåll har jag fördelat dessa som friluftsliv (skidåkning, paddling, skogsvandring, bärplockning, fiske, ridning, cykelorientering, miljödag i skogen, etc)och som aktivitetsoch idrottsdagar (terränglöpning, orienteringstävling, brännboll, fotbollsturnering, bowling, minigolf, basketturnering, bordtennis, friidrottsdag, aerobics, styrketräning, innebandyturnering, spinning) vilka vanligtvis har haft en mera idrottslig karaktär. Av studien (figur 5) framgår att man på 33 skolor i år 6 hade sammanlagt 167 friluftsdagar vilket ger ett medeltal på 4,3 dagar per skola och läsår. Av dessa ägnades 56 friluftsdagar åt det som jag kategoriserat som friluftsliv vilket motsvarar 33,5 procent medan 66,5 procent (111 dagar) ägnades åt aktivitets- och idrottsdagar. På de 25 undersökta skolorna i år 9 hade man sammanlagt 105 friluftsdagar vilket ger ett medeltal på 4,2 dagar per skola och läsår. Av dessa ägnades 34 friluftsdagar åt friluftsliv vilket motsvarar 32,4 procent medan 67,6 procent (71 dagar) ägnades åt aktivitets- och idrottsdagar. Noterbart är att lärarna i idrott och hälsa har uppgett friluftsdagens huvudsakliga innehåll då man kan ha haft flera olika aktiviteter igång under samma dag. Som helhet kan man säga att ungefär en tredjedel av alla friluftsdagar på de undersökta skolorna har inslag av friluftsliv och att det inte skiljer sig nämnvärt åt i år 6 och 9. I jämförelse med såväl Skolverkets (11) som RF:s rapport om idrott och hälsa i grundskolan, där man menar att den primära verksamheten på friluftsdagarna är friluftsliv, naturvistelser, kanotfärder och att gå på tur (vilket skulle räknas som friluftsliv i denna studie), ser vi alltså här ett omvänt resultat. Jag menar att indelningen säger något om vad de undersökta skolorna ägnar sina friluftsdagar åt. I likhet med Svennings tidigare studie (13), påvisar denna studie att friluftsdagarnas innehåll primärt består av idrottsliga aktiviteter snarare än av friluftsliv. Jag ser en problematik i att det friluftsliv som omnämns som betydelsefullt i grundskolans styrdokument i själva verket förekommer mycket sparsamt i skolan. En av flera orsaker till detta tror jag handlar om bristande kunskap bland ansvariga skolledare och framförallt lärare (i såväl idrott och hälsa som i andra ämnen) om vad naturupplevelseinriktat friluftsliv kan innebära och hur man rent praktiskt kan gå tillväga vid undervisning. Som en följd av detta tror jag, i likhet med Svenning, att begreppen friluftsliv och friluftsverksamhet idag används synonymt inom skolan och att detta försvårar en kvalitativ bedömning av verksamheten. Jag tror också att skolans organisation och struktur ofta utgör ett hinder för att möjliggöra den tid som krävs för att kunna bedriva ett kvalitativt friluftsliv. Det är rimligt att anta att såväl de intentioner som uttalas i Skollagen och grundskolans kursplaner i naturorienterande ämnen som de möjligheter till ämnesintegrering har större förutsättningar att realiseras i de fall friluftsdagarna består av friluftsliv snarare än aktivitets- och idrottsdagar. Sammanfattande iakttagelser Sammanfattningsvis kan man säga följande om resultaten av de båda studierna: 52

53 1. Att utöva friluftsliv på fritid är något som verkar förekomma i ganska begränsad omfattning bland ungdomar. Jag menar att man måste förstå friluftslivets relativt svag dragningskraft bland ungdomar mot bakgrund av den övriga fritidsarenans stora utbud och möjligheter till konsumtion av häftiga och sensationella upplevelser. I ett livslångt hälsoperspektiv och utifrån en miljövårdande aspekt är det enligt min uppfattning betydelsefullt att ungdomar ändå får erfarenheter av friluftsliv med inriktning mot miljö- och naturupplevelser utan krav på prestation, bedrift och tävling. 2. Att utöva friluftsliv framstår som något som är socialt stratifierat bland ungdomar. Min förståelse av detta är att skillnader mellan sociala grupper ska ses som ett resultat av att man från barndomen förkroppsligar olika vägledande principer för val av mat, kläder, sport, konst och friluftsliv. Insikten om villkoren för ungdomars friluftsvanor och denna sociala uppdelning är av stor betydelse för möjligheten att påverka och förändra en rådande situation. 3. Både lärare och elever ger också uttryck för att friluftsliv förekommer sparsamt inom grundskolan och innehållet i de tidigare obligatoriska friluftsdagarna består av idrottsliga aktiviteter snarare än friluftsliv. Grundskolan verkar inte fylla funktionen som den instans som kan erbjuda alla ungdomar samma villkor för att ta del av friluftslivets möjligheter. Friluftslivets utvecklingsområden Vad kan man då göra för att förändra den rådande situationen och utveckla utövandet av friluftsliv bland ungdomar i skola och på fritid? Mot bakgrund av de resultat som presenterats skulle jag avslutningsvis också vilja resonera lite kring det som jag ser som möjliga utvecklingsområden inom friluftsliv. 1. Min bakgrund som lärare i idrott och hälsa gör att skolfrågor inom detta område ligger mig varmt om hjärtat. I samtal med kollegor i såväl grundskola, gymnasium som i lärarutbildning har jag fått uppfattningen att många ser ett problem i att friluftsliv ofta är förknippat med att man måste befinna sig i spännande, otillgängliga och ibland extrema naturmiljöer. I talet om friluftsliv i skolan finns också en bild av att man måste ha mycket specialkunskaper och utrustning för att man som lärare ska våga ge sig ut med eleverna och att dessa måste ställas inför tillräckligt äventyrliga och sensationella upplevelser för att friluftslivsverksamheten ska uppfylla rolighetskriteriet. Jag menar inte att man kan bortse från betydelsen av förkunskaper i friluftsliv. Detta är viktigt inte minst ur säkerhetssynpunkt. Detta förhållande och det outtalade kravet på att idrottsundervisning eller annan undervisning alltid ska vara rolig får dock inte bli ett hinder för lärare att ta sig ut i naturen med elever. Ett område som jag tror man bör prioritera bland lärare är pedagogisk och didaktisk utveckling av det tätortsnära friluftslivet, dvs det friluftsliv man kan bedriva i en park eller skogsdunge nära skolan. 2. Jag tror också att man, såväl i skolan som i natur- och friluftsorganisationer, ska fokusera ytterligare på natur- och friluftslivets möjligheter till miljö- och resursmedvetande bland ungdomar. Friluftsaktiviteters rekreativa och hälsobefrämjande potential behöver för den skull inte komma i skymundan eller begränsas, men min erfarenhet från undervisning på högstadium och gymnasium är att många ungdomar i denna åldersgrupp är genuint intresserade av miljö-, ekologi- och resursfrågor. Har man en viss portion energi, kreativitet och kan entusiasmera kollegor till att samarbeta så innebär friluftsliv stora möjligheter till att integrera olika kunskapsområden i skolan. 3. Mina studier visar att några av de stora natur- och friluftsorganisationerna har vikande medlemssiffor i åldern år. Tidigare forskning inom området (14) visar också att utövande och erfarenheter av natur- och friluftsliv i hög grad är något som reproduceras från föräldrar till barn. Man kan fundera över om det är så att friluftsintresserade föräldrar är en förutsättning för att man som barn, och även sedan som vuxen, ska utöva friluftsliv själv? Jag tror att miljö-, natur- och friluftsorganisationerna måste utveckla nya vägar för att göra friluftsliv tillräckligt attraktivt, intressant och tillgängligt för de många barn och ungdomar som inte redan är frälsta. Referenser 1. Engström, L-M. (1999). Idrott som social markör. HLS förlag, Stockholm. 2. Friluftsgruppen. (1999). Statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer. Kulturdepartementet, s Backman, E. (2003). Är det inne att vara ute? en studie av ungdomars friluftsvanor. D-uppsats i pedagogik. Lärarhögskolan, Stockholm. 4. Backman, E. (2004). Friluftsliv i skolan, ur Larsson, H. & Redelius, K. Mellan nytta och nöje. Bilder av ämnet idrott och hälsa. Idrottshögskolan. Stockholm. 5. Engström, L-M. (1972). Idrott på fritid, lic. uppsats i pedagogik. Pedagogiska institutionen. Lärarhögskolan i Stockholm, s Friluftsgruppen. (1999). Statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer. Kulturdepartementet, s Uppgift enligt svarsmail från Carl Crafoord (Friluftsfrämjandet) och Anders Lindahl (Svenska scoutförbundet). 8. Sandell, K. (2000). Fritidskultur i natur, ur Berggren, L. (red). Fritidskulturer, Studentlitteratur, Lund, s Nilsson, P. (1998). Fritid i skilda världar. Ungdomsstyrelsen, Stockholm samt Larsson, B. (2000). Idrottens former. Ungdomsstyrelsen. Stockholm. 10. Engström, L-M. (1999). Idrott som social markör. HLS förlag, Stockholms, s Eriksson, C. mfl. (2003). Skolämnet idrott och hälsa i Sveriges skolor. Skolverket, Dnr Riksidrottsförbundet. (2000). Idrotten i grundskolan, rapport från riksidrottsförbundet om idrottsutbudet vid millennieskiftet, Idrottens hus, Farsta, s Svenning, S. (2001). Friluftsverksamheten i skolan. Rapport, Skolverket, Dnr 2000: Arnegård, J. (1996). Äventyrsidrottare vilka och varför? C- och D-uppsats i pedagogik. Lärarhögskolan i Stockholm. Erik Backman Avdelningen för idrottspedagogik Lärarhögskolan Box Stockholm (tel) (fax) erik.backman@lhs.se (mail) 53

54 Simma eller försvinna Allt som oftast läser man om hur simkunnigheten i Sverige blir allt sämre. Bilden förstärks av rubriker i massmedia, att en drunkningsolycka hade sin grund i bristande simkun nighet, ibland också i en invandrarbakgrund. I denna artikel prövar jag bilden om en allt sämre simkunnighet är sann, vad simkunnighet är och jag ställer också frå gan på sin spets; är det överhuvudtaget möjligt att nå så långt att hela befolkningen kan simma. Finns det en väg mot en nollvi sion även här, likt den riksdagen har fastställt för trafikdöden, eller skulle det också bara bli en utopi? Eva Kraepelien-Strid Idrottshögskolan, Institutionen för idrott- och hälsovetenskap Bakgrund Jag har erfarenhet som idrottslärare i den obligatoriska skolan i 15 år och 15 år som hög skole adjunkt vid Idrottshögskolan i Stockholm inom området Idrott och friluftsliv. Det har fått mig att bli intresserad av om det är den allmänna skolans gällande styrdokument, Lä roplaner för det ob ligato riska skolväsendet (Lpo 94), som le der till en öns kad simkunnig het hos skoleleverna eller om det finns andra påverkande fakto rer? Idag kan det skönjas både en tillbaka gång i simkunnighet bland befolkningen och att drunk ningsolyckorna per år inte längre minskar, ev. ökar de något istället. Det påstås också att allt fler kommuner, och därmed också sko lorna, skär ner på simundervisningen. Hänger föränd ringarna i simkunnighet och drunkningsolyckorna ihop med nedskärningarna av skolans idrottsundervisning eller finns andra förklaringar? Intressant kan också vara att studera om simundervisningen har ökat eller mins kat i betydelse över ti den, jämfört med tidigare läroplaner. Om så är fallet, varför har en så dan förskjutning i texterna skett? Kan detta i så fall ha påverkat simkunnig heten och kommuner nas satsningen på simundervis ning i skolorna och därmed också simkunnigheten i en jämfö relse av tidigare läroplaner med den nuvarande. Möjligheten att få svar på några av mina funderingar yppade sig i anslutning till den flerve tenskap liga forsk ningsstudien Skola - Idrott - Hälsa, SIH-pro jektet 2001, där jag fick möj ligheten att formulera några frågeställningar i de formulär som an vän des som enkätunderlag. Med dessa enkätresultat samt studier av litteratur inom området är jag nu i slutfasen av ett uppsats arbete på D-nivån när denna artikel skrivs. Hur började det? Ehnvar, som har något slags gemenskap med vatten i större qvantitet än i ett hand fat, bör kunna simma det har blivit påyrkat tillräckligt ofta för att icke behöfva bevi sas här. (Carl Smith i kap. Simning, Illustrerad Idrottsbok, 1887.) Idag är simkunnighet för de flesta i vårt samhälle något så självklart att vi knappast reflekterar över det. Större delen av Sveriges vuxna befolkning är simkunnig och an talet drunkningsolyckor har sjunkit drastiskt från förra sekelskiftets början till dagens datum. Kring sekelskif tet 1900 drunknade i Sverige, då med en befolkning på un ge fär fem miljoner, ca per soner per år. Vid nästa sekelskifte hade drunknings olyckorna sjunkit till ca 150 personer per år, fastän befolkningen ökat till nära nio mil joner. Pådrivande i denna positiva utvecklingen har nog främst varit den simun dervis ningen som bedrivits i simskoleverksamheten samt i sko lorna. Men hur började det? Svenska Livräddningssällskapet 54

55 Simskolans verksamhet har kraftigt minskat antalet drunkningar under hela 1900-talet. Finns det risk att trenden nu vänder med den nya läroplan? Foto: Pressens Bild (SLS) bildades den 28 november En viktig handling som sällskapet kunde hänvisa till i sitt upprop var en redovisning av drunk ningsdöden i Sverige mellan åren Av fjorton redovi sade orsaker till våld sam död omfattade drunkningsdöden drygt 50 % och innebar att ca 1100 personer i genom snitt per år under peri oden hade avlidit genom drunk ning. Könsfördelningen var mycket ojämn, männen represente rade ca 87% mot kvin nornas 13%. Ser man till ålders fördelningen utgjorde barnen (de som var 10 år eller yngre) drygt 22 % av de drunknade to talt. Ytterligare en undersökning, som påverkade sällskapets arbete och verksamhet inlednings vis, var resultatet av den statistiska undersökning som genomfördes bland Sveriges skolungdomar Undersökningen omfat tade ca elever, med jämn könsfördelning, fördelade över hela landet. Den övervä gande delen elever (93%), härrörde från folk- och småskolan och re sultat visade att endast 9 % av dessa var simkunniga. Såg man dessutom till hur bostadsorten, i stad el ler på landsbygd, påverkade simkunnigheten, blev läget än allvarligare. På landsbygden var den redovi sade simkunnigheten betydligt lägre än i städerna och dessutom ut gjorde landsbyg dens elever hela två tredjedelar av undersök ningens antal. Simkunnig eller ej - hur vet vi det? I ovanstående text ryms ett problem som jag uppmärksammat och som är genomgående i de batten om simkunnighet, nämligen själva definitionen på att vara simkunnig. Det finns idag ingen nationellt fastställd definition vad det innebär att kunna simma. För att kunna uppfylla kurs planernas mål måste därför skolan själv definiera vad simkunnigheten består av. Det visar sig att den absolut övervägande delen (ca 65%) av skolornas huvudmän (Se Skolverkets rapp ort om tillsyn av simkunnighet m.m. i skolår 5 under 2003) definierar simkun nighet som den SLS anger: Simkunnig är den som kan falla i på djupt vatten, få huvudet un der och efter att åter tagit sig upp till ytan kan simma 200 m i en följd, varav 50 m på rygg. Yt terligare ca 25% av huvudmännen anger varianter på denna simkunnighet men med kortare sträckor som krav, allt från meter. Några huvudmän uppger att med simkunnighet menas tryggheten eller säkerheten i vattnet, i kombination med kunskap om ett eller flera simsätt samt förmågan att hantera nödsituationer. 6% av hu vudmännen uppger att de inte har någon definition av simkunnighet. Ovanstående stämmer i stort överens med tolkningen av SIH-projektets enkätsvar, dvs. huvuddelen av de tillfrågade lä rarna som anger att de har en defini tion på simkunnighet, använder SLS:s krav; några med vissa modifieringar. 55

56 Simkunnigheten i läroplanerna Jag har också inom ramen för min uppsats studerat om och hur kraven på simkunnighet är be skrivna i olika undervisningsplaner för den svenska obligatoriska skolan från 1920-talet och till dagens datum. Jag försöker i granskningen avgöra om aktiviteten simning har minskat eller ökat i bety delse. Med bety delse i detta samman hang menar jag både om en textutformning i planerna av speglar ämnets vikt, men också hur an talet undervis ningstimmar i ämnet förhåller sig till det totala under ett år. Det är värt att påpeka att gymnastikämnets benämning, vari simning ingår, under den studerade tiden har ändrats flera gånger, från Gymnastik med lek och idrott till Gymnastik, därefter till Idrott för att idag benämnas Idrott och hälsa. I fortsätt ningen använder jag begreppet idrottsämnet som en sammanfattande ämnesbenämning. Utan att gå in i detalj på mina slutsatser, kan jag konstatera att idrottsämnet över åren fram till Lpo 94 disponerade i princip tre lektioner i veckan av det disponibla antalet vecko timmar, men från Lpo 94 kan man lite drastiskt säg att ämnet endast diponerar ca två lektioner i veckan sett över alla stadier. Inte i någon undervisningsplan definie ras begreppet simkunnighet, var ken genom några precisa simlängder eller andra mätbara pre sta tioner som definierar begrep pet. En fråga man måste ställa sig i sammanhanget blir hur SLS definition på simkunnighet har kunnat bli så totalt dominerande bland skolornas huvudmän resp. lärare, när den inte i nå got läroplansammanhang anges som norm. Simmar vi efter avslutad skolgång? Det vi en gång lärt oss i motoriskt avseende t.ex. förmågan att cykla eller simma kan vi även behärska efter flera år t.o.m. i decennier utan träning. Av avgörande betydelse blir då att barn och ungdomar tidigt och för livet lär sig att behärska simkonsten, inklusive livräddande åtgär der knutet till drunknings tillbud. Hur ser då simkunnigheten ut bland våra skolelever? Jag börjar först med att redovisa hur målen för simundervisningen i Lpo 94 (med tillägg från 2000) anges: 56 Mål som eleven skall ha uppnått i slutet av det femte skolåret Eleven skall.. -kunna simma och hantera nödsituationer vid vatten Mål som eleven skall ha uppnått i slutet av det nionde skolåret Eleven skall..(inga mål anges direkt för simning.) -ha kunskaper i livräddande första hjälp, En frågeställning som ställdes till lärarna i SIH-projektet var hur viktigt de ansåg att målet nåddes att lära eleverna simma. Ca 90% av lärarna för skolår 3 och 6 angav att de ansåg det var mycket viktigt att uppnå målen, medan för lärarna för skolår 9 endast ca 65 % tyckte så. Min tolkning av svaren är att i kursplanen skall simmålet nås redan i skolår 5 och att lärarna i skolår 9 därmed inte har samma krav på sig att bibehålla simkunskapen hos eleverna. Dess utom är målet om att ha kunskaper i livräddande första hjälp i skolår 9 inte specifikt knutet till simundervisningen. En annan frågeställning som ställdes till lärarna var hur de uppskattade sina elevers förmåga att kunna simma 200 meter. Lärarna i skolår 9 uppgav att 97% av eleverna klarade detta, men när motsvarande fråga ställdes till eleverna uppgav bara drygt 80% av dem att de kunde simma 200 meter. En rimlig tolkning är att lärarna överskattade eleverna och slutsatsen är att eleverna känner sin förmåga bättre än lärarna. Ett tecken på detta skulle kunna vara svaren på den frågeställning som eleverna fick om hur ofta de ägnade sig åt aktiviteten simning under skoltiden under ett år. Här uppgav knappt 20% att de aldrig gjorde detta, drygt 50% att de gjorde det 1-2 gånger/år samt knappt 25% att de ägnade sig åt simning ibland. Känner ele verna sig bättre själva än lärarna, som bara har uppskattat deras förmåga? Som en jämförelse kan nämnas Skolverkets rapport som visar att ca 95% av eleverna i skolår 5 är simkunniga. Några egna reflektioner Även om min uppsats inte är klar ännu, har arbetet gjort att jag redan nu har några reflektioner kring ämnet simkunnighet och simundervisning. Jag kommer att försöka utveckla dem vidare inom ramen för uppsatsarbetet. -Vad är en godtagbar simkunnighet hos en befolkning? Med frågeställningen menar jag att det är rimligt för ett samhälle, som satsar på en viss för måga hos befolkningen, att också kunna ha en uppfattning om förmågan är uppnådd eller inte. Därför bör man också kunna beskriva vad som är en nöjaktig/realistisk nivå att uppnå och ut ifrån denna sedan vidta riktade åtgärder om förmågan förändras. -Är en noll-vision kring drunkningsdöden ett möjligt och realistiskt mål? -Varför har inte styrdokumenten tydligare krav rörande elevernas simkunnighet? Är det rimligt att skolan själv skall sätta egna normer, som dessutom varierar utifrån lokala perspektiv, för ett området som är av så väsentlig betydelse för barnens framtid. -Är det rimligt att en måluppfyllelse i skolår 5 på ca 95%, kan förutsättas kvarstå efter skolår 9? Litteratur 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor, Undervisningsplaner för rikets folkskolor/enhetsskolor ( U55 ) 1955, 1962 års läroplan (Lgr 62), 1969 års läroplan (Lgr 69), 1980 års läroplan (Lgr 80) Läroplan för det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna (Lpo 94). SLS 100 år, Svenska Livräddningssällskapet 1998 Tillsyn av simkunnighet och förmåga att hantera nödsituationer vid vatten. Skolverkets rapp ort

57 Att kunna en förutsättning för att vilja?! Har barns möjligheter att träna och befästa motoriska grundformer minskat i skolan och på fritiden? Det kan man fråga sig då resultaten från SIH-projektets motorikstudie analyseras. Många barn och ungdomar brister i sin motoriska förmåga. Exempelvis kan 40% av eleverna i år sex inte utföra motoriska grundformer såsom att balansera, kasta, stödja och rulla på ett tillfredsställande sätt. Marie Nyberg Idrottshögskolan i Stockholm Anna Tidén rf, eic Motorikstudien i SIH-projektet I denna artikel kommer vi kortfattat att presentera resultaten och diskutera innebörden av dessa. Dessutom resonerar vi om vilka konsekvenser resultaten kan medföra för individen samt vad som kan göras för att förändra denna negativa utveckling. I rapport nummer två, Mellan nytta och nöje, presenteras motorikstudien. Där beskrivs även Nytidstestet som konstruerades för att möjliggöra kartläggningen av barns och ungdomars allsidiga rörelsekompetens. Den som är intresserad av nytidstestets upplägg och innehåll kan läsa mer i ovan nämnda rapport Mellan nytta och nöje.(nyberg & Tidén, kap.10) Allsidig rörelsekompetens Allsidig rörelsekompetens har betydelse för hur lek och idrott upplevs och uppskattas. Barn och ungdomar med god motorik uppvisar ofta ett större självförtroende och tillit till den egna kroppens rörelseförmåga, något som även har betydelse för den sociala statusen i umgänget med kamrater. Allsidig rörelsekompetens använder vi som ett samlingsbegrepp för grundformer, kombinationsmotorik och idrottsspecifika grundformer. Från rörelser till idrott När barnen behärskar grovmotoriska grundformer som exempelvis att kasta, stödja och balansera kan dessa kombineras och utvecklas till att bli mer idrottsspecifika. Nytidstestet innehåller rörelsestationer som representerar en bas av grundrörelser. De rörelser som finns med i testet förekommer i många olika idrotter, fritids- och friluftsaktiviteter. Kärnkastet är en rörelse som används i många idrotter som exempelvis handboll, spjutkast, badminton och brännboll. I bollspelen finns de flesta grundformerna samt förfiningar av de samma, t.ex. gripa/greppa, föra/fösa, dämpa med kropp, fot eller klubba. I friidrott utgår alla grenar från grundformerna springa, hoppa och kasta. I löpgrenar springer man kort och långt samt ibland med hinder längs vägen. Hopp kan utföras såväl långt som högt och i kastgrenarna återfinns kärnkastet som grund. Vid äventyrslekar i naturen och i gymnastiksalen är grundformer som hoppa, klättra, hänga, springa, balansera, viktiga att behärska. Friluftslivet har utvecklat sina förflyttningssätt utifrån grundformerna balansera, gå, springa, hoppa samt klättra. Även i rörelser som att glida och flyta i vatten, på snö eller is har grundformen balans Rörelseutveckling Konsten att göra det omöjliga möjligt att göra det möjliga lätt och att göra det lätta elegant Moshe Feldenkreis en viktig funktion. I redskapsgymnastiken bygger de olika momenten bl.a. på grundformerna balansera, stödja, rulla/rotera, hänga. Gymnastikens volter är utveckling av grundformen att rulla/ rotera, medan barr- och räckövningar startar i grundformen hänga. Vad visade testet? Kartläggningen av barns och ungdomars funktionella motorik ger oss en bild av elevernas rörelsekompetens. Efter att ha analyserat resultaten kan vi konstatera att det är en stor andel elever som bedömts ha brister i sin motorik. Med tanke på testets grundläggande karaktär hade vi förväntat oss att en större andel av eleverna ur de tre undersökta åldersgrupperna skulle kunna utföra rörelserna tillfredställande. I kursplanen för ämnet Idrott och hälsa ges tydliga 57

58 procent Fördelning i poängintervall År 3 År 6 År 9 skolår anvisningar om ämnets uppbyggnad och karaktär. Där står bl.a: Att utveckla allsidiga rörelseaktiviteter är centralt i ämnet och en allsidig rörelserepertoar kan lägga grund för en aktiv och hälsofrämjande livsstil. En positiv upplevelse av rörelse och rytm är i sin tur en grund för individuella och kollektiva övningar och främjar på så sätt såväl den improvisatoriska och estetiska som den motoriska förmågan. Det är fyra av tio elever i år 6 som tillhör den grupp som har stora eller små brister på de rörelsestationer som ingick i testet (se figur 1). Vi anser att det är alltför många elever som tillhör denna grupp, speciellt med tanke på uppnåendemålet i år fem i kursplan för idrott och hälsa som lyder: Eleven skall behärska grovmotoriska grundformer och utföra rörelser med balans På dessa bildserier ser vi hur ett enhandskast utvecklas från en ovan kaströrelse till en mer ändamålsenlig kaströrelse. På serie ett kastas bollen med hjälp av endast handen och kastet har ingen stödjande rörelse från resten av kroppen. På serie två ser vi hur kroppen användes men att timing och höft vridning saknas så att fel ben, dvs. samma ben som kast arm, leder kastet. På sista bildserien ser vi hur kastet utförs med att armbågen leder kaströrelsen, höften på kastarmens sida vrids bak i initialskedet av kastet så att höft och överkropp kan stödja kaströrelsen och ge kraft åt kastet i slutskedet p p p p. Figur1. Andel elever i respektive poängintervall från de olika skolåren. Procent. n=1713. och kroppskontroll samt kunna utföra enkla danser och rörelseuppgifter till musik. Det är lika många elever med stora och små brister på de åtta stationer som enbart består av grundformerna rulla, hoppa, stödja, balansera, åla, och kasta. Detta är anmärkningsvärt då det är så pass grundläggande rörelser att eleverna redan i år tre bör kunna utföra dem tillfredställande. Ålder och rörelsekompetens I år 9 är det en högre andel elever som har bedömts vara motoriskt skickligare i jämförelse med de yngre barnen i år 3. Om detta är en utvecklingstrend som håller kan inte konstateras med utgångspunkt från denna studie då det är olika barn i olika åldrar som testats. Det kan vara så att barn och ungdomar behöver tid på sig för att befästa vissa rörelser, speciellt med tanke på att mängden fysisk aktivitet och antalet lektioner i idrott och hälsa inte alltid är så omfattande. Med en mer pessimistisk analys kan man oroa sig för att barnen, som när testet genomfördes gick i år 3, är en ny generation barn som levt ett så pass inaktivt liv att de inte kommer att utveckla sin motorik på motsvarande sätt som de testade eleverna i år 9. Det blir därför viktigt att följa upp de yngre eleverna för att se hur motoriken utvecklas. Kön och rörelsekompetens Pojkarna i år 6 och 9 har i detta test bedömts vara motoriskt skickligare generellt sett. Det finns anledning att fundera över vad detta beror på. Är det så att pojkarna överlag är mer fysiskt aktiva och därmed hunnit utveckla en bättre motorik? Varför är i så fall inte flickorna mer fysiskt aktiva? Är det så att de utvalda stationerna, trots ambitionen att inte gynna något kön, ändå gör det? Exempelvis finns inte rörelse till musik med i testet. Vår bedömning är dock att det bör uppmärksammas att flickornas rörelseutveckling i tonåren stagnerar samt att den relativa styrkan försämras avsevärt. En tillfällig stagnation och tillbakagång bör accepteras då puberteten innebär en delvis ny kropp med förändrad tyngdpunkt. Det är dock viktigt att lärare och tränare fortsätter att stimulera och uppmuntra till mer träning så att flickorna inte slutar vara fysiskt aktiva i denna utvecklingsfas. I detta sammanhang är det viktigt att notera att det på en del skolor som besökts ej föreligger så stora skillnader mellan flickor och pojkar. Det skulle i så fall betyda att miljön och den rådande kulturen på skolan och i idrottsrörelsen på orten har större betydelse än könstillhörighet. Att öva och pröva ger färdighet När vi studerar resultat från enskilda rörelsestationer visar de att: De flesta eleverna kunde utföra jämfotahopp och enbenshopp. Det var ingen skillnad i antal elever som kunde utföra balansgång tillfredsställande oavsett ålder och kön. De äldre eleverna var bättre på att utföra kullerbytta och sidhopp samt på att studsa en boll. Vi vet dock inte med utgångspunkt från denna studie om det har med ålder eller träning att göra. Pojkarna var bättre på såväl stillastående kast som kast med ansats. Flickorna var bättre på rephoppning. 58

59 Att man blir bättre på det man tränar är ett känt faktum, och uppenbarligen tränar pojkar mer på kast och flickor mer på rephoppning. Vilken roll spelar slanguttryck som tjejkast när det gäller flickors ambition att lära sig kaströrelsen? Flickor som spelar handboll är utmärkta kastare och pojkar är väl så duktiga på rephoppning när de ges tillfälle till träning. Det kan finnas anledning att fundera över dessa traditionella könsmönster och hur vi kan inspirera till förändring av dem. Flickorna i år 9 hade sämre resultat på de styrkerelaterade stationerna jämfört med pojkarna och ibland även de yngre flickorna. Även om det finns förklaringar i pubertetsrelaterade kroppsliga förändringar så bör moment som tränar flickornas relativa styrka uppmuntras och utvecklas. Intressant i sammanhanget är att flickorna i år 9 var betydligt bättre på handstående jämfört med pojkarna medan pojkarna däremot var bättre på bygga tak, vilket är märkligt med tanke på att det i stort sett är samma stödjande position. Beror detta på att handstående är ett moment flickorna kände igen och därför vågade utföra med större självförtroende? Eller beror det på att den bålstabilitet som krävs initialt i bygga tak är större i jämförelse med handstående? Intressant att notera är att flera elever med övervikt kunde utföra rörelsemoment som exempelvis flå katt trots att övningen kräver förmåga att lyfta sin kropp. Dessa elever hade troligen lärt sig tekniken i rörelsen när de var yngre. Detta förstärker ytterligare vikten av att rörelseträning i tidig ålder är en motorisk investering. Om de olika grundformerna befästs i de yngre åldrarna blir färdigheter som att simma, cykla, åka skidor och skridskor lättare att lära. De tidigt inlärda och befästa rörelserna tycks individen kunna behålla upp i vuxen ålder, något som kan vara avgörande för i vilken utsträckning man som vuxen ägnar sig åt fysisk aktivitet. Det är viktigt att lyfta fram de samband som påvisats i Lars Magnus Engströms undersökningar, där idrottsbetyg, vänners aktivitetsgrad, utbildningsnivå samt uppväxtmiljö är viktiga faktorer för i vilken utsträckning man som vuxen är fysiskt aktiv. En av de viktigaste friskfaktorerna är att vuxna är fysiskt aktiva. Att testas eller lära? Det test vi konstruerade och använde för att göra denna kartläggning ska inte förväxlas med ett arbetssätt. Det är den professionella pedagogens ansvar att skapa kreativa och lustfyllda arbetssätt så att testets rörelser övas och befästs. Exempel på motoriska färdigheter. Foto: Gunilla Sundblad 59

60 Rörelsestationerna kan med fördel genomföras vid olika tillfällen och ingå i redskapsbanor och lekar. En erfaren lärare i idrott och hälsa som är förtrogen med att se barn i rörelse kan med utgångspunkt från testet se vilka barn som behärskar de olika rörelserna samt identifiera de barn som behöver extra träning. Med tanke på de resultat som framkom vid kartläggningen av allsidig rörelsekompetens är det befogat att fundera vidare kring vissa frågor: Hur kan skolan och då främst lärare i ämnet Idrott och hälsa bidra till ett större ansvarstagande för våra barns och ungdomars möjligheter att utveckla en allsidig rörelsekompetens? Vilken vikt lägger skolorna vid det uppnåendemål i år 5 som finns föreskrivet i kursplanen? Idrottslärarna bör fundera över urval och progression samt ställa större krav på tidstilldelning, uppföljning och ansvar för elever med svag motorik? Är det rimligt att det är så stora skillnader mellan elever i samma ålder? Gemensamt ansvar! Barn och ungdomars motorik är inte enbart skolans ansvar. Det ansvaret bör delas mellan hemmet, skolan och idrottsrörelsen. Men eftersom alla barn går i skolan och det finns uppnåendemål knutna till olika år, har skolan ett uttalat ansvar. Med tanke på att samtliga elever ska ha möjlighet att nå de uppsatta målen borde dessa elever ha erbjudits rörelseträning på motsvarande sätt som det erbjuds extra matematik, svenska och engelska. I debatten om bristen på fysisk aktivitet är funktionell motorik eller rörelsekompetens något som sällan är i fokus. Det är förstås inte lätt att uttala sig om vad som är orsak och verkan, d.v.s. har barn svag motorik för att de rör sig för lite eller väljer barn med svag motorik att ställa sig utanför lek och spel? Förmodligen är det både och vilket betyder att barn och ungdomar bör erbjudas såväl större mängd fysisk aktivitet som undervisning och träning av god kvalitet. Förhoppningsvis kan denna studie bidra till att skolan, idrottsrörelsen och andra samhällsinstitutioner inser vikten av att erbjuda rikliga tillfällen till rörelse både i skolan och på fritiden. Det är eftersträvansvärt att erbjuda såväl de yngre som äldre eleverna välutbildade pedagoger i ämnet idrott och hälsa samt i idrottsrörelsen som kan möta barn och 60 ungdomar utifrån skiftande behov och intressen. Det primära är att innehållet präglas av rika möjligheter för barn och ungdomar att tillägna sig olika rörelsemönster i skiftande miljöer, så att en god grund för fortsatt utövande av fysisk aktivitet uppnås. Det är roligt att kunna! Alla barn och ungdomar tycker om att lära sig nya saker, oavsett om det handlar om idrott, musik eller skolans övriga ämnen. Att kunna och behärska är motiverande och det ger självförtroende att bli bekräftad som någon som kan. Lycka kan vara att lära sig något man inte kunde igår. En tendens i idrottsundervisningen idag är att idrottslärare undviker att tala om färdighetsträning som ett givet inslag när de beskriver sin undervisning. Detta kan tolkas som om pendeln har slagit från ett ämne där färdigheterna stod i centrum till ett ämne som enbart legitimeras utifrån fysisk aktivitet och framtida hälsa. Risken är att barnen inte ges tillfälle att lära sig ett allsidigt rörelsemönster. Detta kan jämföras med att spela på ett instrument utan att spela en melodi. Det bara låter det är bara aktivitet, utan mål och mening! Vi får inte beröva barnen möjligheten att behärska sin kropp. På rätt väg? Ett steg i rätt riktning är den nya författningstexten i läroplan för det obligatoriska skolväsendet som lyder: Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet. Skolan skall sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen. Det är viktigt att dessa dagliga aktiviteter har ett planerat och genomtänkt innehåll så att kvantitet och kvalitet balanseras. Författningstexten om daglig fysisk aktivitet har lett till att olika projekt startats. Bland annat har ett nationellt centrum för främjande av fysisk aktivitet hos barn och ungdomar bildats, NCFF, som ska bidra till ökad kunskap och stimulans inom området. Idrottshögskolan har fått medel för att i sin verksamhet stimulera till utbildning för skolpersonal och idrottsledare. Fortbildningsprojektet kallas den dagliga dosen, förkortat DDD, och syftar förstås på texten i läroplanen. Idrottsrörelsen erhåller via Riksidrottsförbundet en miljard via det så kallade Handslaget att fördela under en fyraårsperiod. Anslaget ska användas till samverkan mellan idrottsrörelsen och skolan samt till olika projekt inom idrottens olika specialförbund. Områden som prioriteras är exempelvis att hålla ner avgifter, stimulera flickors idrottande samt inspirera grupper som är underrepresenterade i föreningsidrotten. Enskilda specialförbund och organisationer har visat särskilt intresse genom att producera material och utbildningar som inspirerar till medveten rörelseträning vid fysisk aktivitet. Som exempel kan nämnas Svenska gymnastikförbundets rörelsekalender samt Friskis & Svettis Röris. Tillsammans med den ordinarie idrottsundervisningen kan dessa insatser leda till att barnen erhåller den inträdesbiljett till lek och spel som är så viktig. Vi kan kalla det för motorikens ABC, vilket består av en grunduppsättning rörelser som möjliggör positivt utövande av fysisk aktivitet. Slutsatsen blir att det är ett gemensamt ansvar för alla ledare och lärare som möter barn och ungdomar att erbjuda många och varierade tillfällen till rörelse så att varje individ kan utveckla sitt eget motoriska alfabet. Referenslista Duesund,Liv, Kropp, kunskap och självuppfattning (Stockholm: Liber Utbildning, 1996). Eiberg, Steig & Siggaard, Peder Boldbasis, (Hovedland: Institut for idreat, 2001). Engström, Lars Magnus, En kortfattad beskrivning av bakgrund, syfte och uppläggning, Svensk Idrottsforskning, (2002:3). Engström, Lars Magnus, Idrott som social markör (Stockholm: HLS Förlag, 1999). Gallahue, David L., Ozmun, John C., Understanding Motor Devolopement, (New York: McGraw Hill, 1998). Gardner, Howard, De sju intelligenserna, (Jönköping: Brainbooks, 1994). Hwang, Philip & Nilsson, Björn, Utvecklingspsykologi, (Stockholm: Natur och kultur,1995). Larsson, Håkan & Redelius, Karin, (red.), Mellan nytta och nöje: Bilder av ämnet idrott och hälsa. (Stockholm: Idrottshögskolan rapport nr 2 i serien Skola - Idrott -Hälsa, 2004). Nyberg, Marie & Tiden, Anna, (2004) Flå katt är det något att kunna? (s ). I Mellan nytta och nöje. Nyberg, Marie & Sterner, Tage, Didaktik i gymnastik, (Stockholm: Idrottshögskolan Idrotteket, 1998). Schmidt, Richard A. & Wrisberg, Craig A., Idrottens rörelselära, motorik och motorisk inlärning, (Stockholm: Sisu idrottsböcker, 2001). Åhs, Olle, Utveckling genom lek och idrott (Stockholm: Natur och Kultur, 1986). Skolverket; Styrdokument; kursplaner och betygskriterier; grundskola; kursplaner och betygskriterier; Idrott och hälsa/ skolverker.se (acc )

61 Bra eller dålig balans Vad är det vi mäter? Vad är balans? Hur validerar och kvantifierar man förmågan att balansera om man egentligen inte i detalj kan förstå dess uppkomst? Går det att uttala sig generellt kring begreppen bra eller dålig balans/balansförmåga, utan att ta hänsyn till själva kontexten där den studeras? Kan balansförmågan hos barn ses som ett slags markör för andra motoriska kvalitéer eller kognitiva funktioner som t ex koncentrationsförmåga? Balance is something we do, not something we have.. Kristjan Oddsson Idrottshögskolan i Stockholm Örjan Ekblom Karolinska Institutet, Institutionen för Fysiologi och Farmakologi Frågorna kring begreppen balans och balansförmåga är många, så också teorierna kring hur denna balansförmåga fungerar, styrs och eventuellt tränas. Ordet balans används ofta i samband med termer som stabilitet, koordination och postural kontroll. Både inom naturvetenskaplig och beteendevetenskaplig forskning, och även i kliniska sammanhang, diskuteras balans och balansförmåga. Flera olika specialistdiscipliner, bl a inom otologi, ortopedi, neurologi, geriatrik, rehabiliteringsmedicin och psykiatri, har sina specifika definitioner och frågeställningar avseende balansförmågan. Människans upprätta stående är unikt i djurvärlden. Gångsteget, där hälisättningen efterföljs av rullning på fotsulan finns enbart hos homo sapiens (1). Vad det gäller det upprätta ståendet så hävdar flera forskare att systemet är så instabilt så att det egentligen inte borde vara möjligt att stå över huvud taget (2, 3). En alltför liten understödsyta till en nästan två meter lång kropp som har tyngdpunkten över en meter upp i luften. Dessutom har vi ett flertal mer eller mindre instabila ledförbindelser i både bål och nedre extremitet. Det är lite som historien om humlan som inte borde kunna flyga Förmågan att kunna stå upprätt eller röra sig utan att falla omkull, kan alltså inte beskrivas med några enkla fysiologiska eller biomekaniska förklaringsmodeller, utan är en oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav. Människans måste under sin kontroll av hållning och balans upprätthålla en steady stance, ett slags balanskontroll i presensform med hänsyn till rådande förhållanden, samtidigt som den måste förutse och anpassa sig till förändringar orsakade av både frivilliga och ofrivilliga rörelser (4). Motorisk kontroll Den motoriska kontrollen och därmed balansförmågan är beroende av information från flera receptororgan: vestibularisapparaten (huvudposition och rörelser), synsinnet (position och rörelser relaterade till omgivningen) samt somatosensorik, där proprioception ingår (kroppsdelars position och rörelser i förhållande till varandra). Detta afferenta inflöde integreras i olika delar av centrala nervsystemet och genererar motoriska svar som rörelser och balanshållning. Det är djurstudier från tidigt tal, bl a genomförda av Sir Charles Sherrington, som ligger till grund för de teorier kring motorisk kontroll som refereras idag. Sherringtons resultat byggde på det man kallar för reflexteo- 61

62 rier, där stimuli av en receptor resulterar i en respons (ex en monosynaptisk sträckreflex). Han genomförde eleganta djurstudier där dessa stimuli-respons teorier exemplifierades. Med hierariska teorier avseende motorik menas att nervsystemet är uppbyggt i olika nivåer, där den lägsta nivån motsvaras av ryggmärgen, därefter kommer hjärnstam och mellanhjärna. Högst upp i hierarkin styrande över de andra två nivåerna finns storhjärnan. Synsättet med reflexteorier och hierarkiska teorier präglade fysiologisk forskning inom motorisk kontroll under hela 1900-talet (5). Teorier kring att många rörelser kan utlösas utan sensorisk information, via centrala motoriska program, började inte dyka upp förrän under senare hälften av 1900-talet. Flera modellstudier på djur har använts för att studera förekomsten av dessa (6, 7, 8. 9). Vår motorik och därmed också vår balansförmåga styrs i mycket hög grad av de strategier som nervsystemet använder sig av för att bibehålla kroppen i jämvikt - equilibrium. Styrmekanismerna, som huvudsakligen anses härröra från hjärnstammen, beskrivs som feed-forward (framförhållning) respektive feedback (återkoppling). De utnyttjas främst för att kunna kompensera för olika typer av yttre störningar (10, 11). Feed-forward kontroll (open loop strategier) används t ex vid frivilliga extremitetsrörelser. Då är kraven på balans och stabilitet förutsägbara och centrala nervsystemet kan förprogrammera en postural anpassning innan den tänkta/avsedda rörelsen startar. I situationer där feedback kontroll utnyttjas, (closed loop strategier), tolkas först afferent signalering från receptorer (sensomotorik och synintryck), innan det motoriska svaret ges (12). Dessutom kan centrala nervsystemet korrigera pågående rörelser on line, och anpassa dem till rådande krav (13). Feedback kontroll utnyttjas ofta vid plötsliga oförutsedda balansstörningar. Det är sannolikt att bägge dessa mekanismer interagerar med varandra beroende på balans- och stabilitetskrav i den aktuella situationen. I ett antal klassiska försök från 1970-och 80-talet visade Nashner och medarbetare att olika typer av balansstörningar genererade olika korrektionssvar, s k postural sets (14, 15, 16, 17). Horak and Nashner benämnde dessa posturala balansstrategier som 62 ankle strategies, hip strategies samt stepping strategies, beroende på var balanskorrigeringen initierades, (se Bild 1), och de utgör fortfarande idag en av grundstenarna till hur man anser att balanskontrollsystemen fungerar (18). Bild 1. Ankle-, hip- och stepping strategies Balans och balansförmåga Ur biomekanisk synvinkel befinner sig ett föremål/en kropp i jämvikt/balans om summan av alla verkande krafter och vridande moment på föremålet/ kroppen är lika med noll (19, 20). Den punkt i vilken hela föremålets/kroppens tyngd kan anses vara samlad brukar definieras som tyngdpunkten (21, 22, 23, 24). Så länge föremålets/kroppens vertikala tyngdpunktsprojicering befinner sig innanför understödsytan kommer den att stå stabilt. I mekaniska termer är ett föremål/en kropp dessutom stabilare (= balansen bättre) om tyngdpunkten är låg och understödsytan är stor, allt annat lika. Med föremål kan man tala om statiska betingelser där kraftprojektionerna/vektorerna mellan föremålets tyngdkraft och underlagets kontaktkraft/normalkraft är lika stora och motriktade. Hos levande varelser däremot, finns det ur mekanisk synpunkt egentligen ingen rent statisk situation, eftersom små rörelser sker även vid stillastående (25). Balanskontrollen hos den stillastående personen kräver att tyngdpunktsprojektionen faller innanför understödsytan (se Bild 2 nedan). A B C Bild 2. I figur A projiceras mannens tyngdpunkt ( ) innanför understödsytan som begränsas av fotens storlek (svart vågrät linje), vilket medför balanskontroll. I figur B håller mannen på att falla framåt då tyngdpunktens vertikala projicering precis passerar understödsytan. I figur C är balansförlusten ett faktum och mannen faller eller måste ta ett steg framåt för att öka understödsytan och därigenom bibehålla balansen.

63 Tyngdkraftens vridande moment kan då helt motverkas av den motriktade normalkraftens moment. Om tyngdpunkten projiceras utanför understödsytan går det inte att åstadkomma detta vridmoment. För att inte ramla när tyngdpunkten närmar sig kanten på understödsytan måste därför personen göra dynamiska korrektioner (= posturalt svaj), genom att utnyttja friktionskraften mot underlaget. Detta beror på att tyngdpunkten skapat vridande moment kring ankelleden som muskulärt måste neutraliseras det vill säga en större eller mindre korrigering mot det statiska jämviktsläget (26). Svajrörelserna sker på ett helt omedvetet plan, sannolikt utlöst via sträckreflexmekanismer från ryggmärg och hjärnstam. Om man blundar ökar svajrörelsernas amplitud, vilket är ett bevis på att synen spelar en stor roll för balansen. Begreppen statisk respektive dynamisk balans används i litteraturen för att beskriva balansförmågan stillastående respektive under olika typer av rörelser (27, 28, 29). Denna dikotomi i definitionen av balansbegreppet är som nämnts ovan alltså inte riktigt sann eftersom man i egentlig mening inte kan tala om statisk balans. Mätmetoder En systematisering av olika tester som används för att studera motorisk kontroll och balans låter sig inte så lätt göras. Det finns sannolikt hundratals. Testerna kan ha olika syften som att t ex mäta motorisk utveckling över tid och/eller att mäta en bästa-prestation i en bestämd situation. Vissa av dem teoretiska och bygger på svar från intervjuer och enkäter medan andra är mera praktiska. En grov indelning skulle kunna göras genom att tala om neurofysiologiska- respektive funktionella tester. Neurofysiologiska tester har en sofistikerad metodik och bygger på att under mer eller mindre förutbestämda situationer studera en eller flera av de afferenta parametrar som integreras i vår balansförmåga (syn-, vestibularis-, proprioception). Registrering av kontaktkrafter och/eller muskelaktivitet ingår ofta och kraftplattor kan användas där mekaniskt känsliga givare möjliggör registrering av reaktionskrafter i tre plan. Vissa kraftplattor är fast monterade i marken medan andra är rörliga med en eller flera frihetsgrader. Center of Pressure, COP Ofta studeras Center of Pressure, COP, som är den resulterande kraftens angreppspunkt på understödsytan (30, 31, 32). COP kan ses som en ögonblicklig balanspunkt/kontaktpunkt, ett resultat av de vridande momenten som verkar kring ankelleden. Man kan uttrycka det som att COP-rörelser huvudsakligen är relaterade till den neuronala aktiviteten kring denna led. (33). Tyngdpunktsprojektionen kan ses som en tänkt lodlinje från tyngdpunkten rakt ner på understödsytan (34). COP har inom balansforskningen kommit att användas som en markör för posturalt svaj, alltså en indikator på hur CNS kontrollerar personens positionen av kroppstyngdpunkten (35). Flera olika variabler har studerats, t ex. storleken på ytan på svajningarna, medelsvaj under en given tidsperiod och svajhastighet. Svajamplitud i olika riktningar har också studerats (36, 37, 38). En liten amplitud har tolkats som bra balans och stor amplitud som dålig. Dock finns motsägelsefulla resultat som visat på en minskning av COP rörelser hos patienter med Parkinsons sjukdom jämfört med friska (39) och andra studier som visat på en ökad COP-frekvens hos dansare, som sannolikt ändå besitter bättre balansförmåga än genomsnittet (40). Clinical Test of Sensory Integration and Balance (CTSIB) / Sensory Organization Test (SOT). Testet bygger på hur försökspersonens balansförmåga reagerar vid sex olika sensoriska förutsättningar och bygger på Nashners klassiska postural sets (41). Protokollet har används kliniskt i många olika sammanhang, t ex för att studera balansskillnader mellan vuxna och barn (42), vid olika typer av handikapp hos barn (43), vid cerebral pares (44), epilepsi (45) och hörselproblem (46). Funktionella tester används för att studera hur personer kan utföra vissa förutbestämda uppgifter som kräver en viss motorik kontroll. Dessa tester mäter ofta många olika motoriska kvalitéer där t ex statisk och dynamisk balansförmåga ingår. Vissa av testerna är utformade för vuxna, andra för barn. Några exempel på ofta använda och relativt väl utvärderade sådana tester är Bergs Balance Scale (47), Performance-Oriented Mobility Assessment Balance / POMA (48), Timed Up & Go / TUG (49), Movement Assessment Battery for Children Movement ABC (50) samt Bruininks-Oseretsky Test of Motor Proficiency / BOTMP (51). Balansmätning på skolbarn Ett funktionellt balanstest som med sin enkelhet är lätt att administrera och därför använts på stora populationer är det s k Flamingo Test, som finns beskrivet i Eurofit: Handbook for the Eurofit tests of physical fitness (52). Flera publicerade rapporter har använt sig av testet (53, 54), som utförs enligt följande: Testpersonen intar positionen motsvarande Bild 3 nedan och håller den under en minut. Varje gång personen tappar balansen eller tappar taget om benet stannas klockan, som sedan sätts igång när testpersonen är klar att fortsätta. Antalet fall räknas som balansvärde, d v s ju fler desto sämre balans. Om personen skulle ramla ner 15 gånger under de första 30 sekunderna avbryts testet. Bild 3. Det s k Flamingo test enligt Eurofit, Inom projektet Skola - Idrott Hälsa (SIH) - Studier av ämnet idrott och hälsa, barns fysiska aktivitet, fysiska kapacitet och hälsotillstånd, genomfördes år 2001 en balansmätning på 10-, 13- och 16-åringar. Metodiken modifierades något för att kunna jämföra resultaten med de balansdata som fanns tillgängliga i den s k LIV-90 studien (55). Försökspersonen balanserade på en 3 cm bred, stabil metallprofil, se Bild 4. Kompensationsrörelser med kroppen tilläts, däremot fick personen inte placera det fria benet mot stödbenet. Antalet fall under 60 sekunders effektiv tid noterades. Testet utfördes med egna skor och arrangerades i ett särskilt avskilt utrymme, vilket minimerade störningar från omgivningen. I och med SIH-projektetets breda 63

64 Kroppsvikt (Medeltal) kg Ålder Kroppslängd (Medeltal) cm Ålder (n=504) (n=504) 13 (n=635) (n=635) 20 Mycket bra Bra Mindre bra Balans Dålig 16 (n=584) 130 Mycket bra Bra Mindre bra Dålig Balans 16 (n=584) Figur 1. Kroppsvikt. Figur 2. Kroppslängd Bild 4. Modifierat Flamingo test på metallprofil. Det fria benet kunde hållas fritt i valfri position. tvärvetenskapliga ansats gavs möjlighet att jämföra olika fysiologiska parametrar och antropometriska mått med varandra mellan stora grupper av individer. Avspeglar sig t ex förmågan att balansera i variabler som ålder, kön eller kroppsvikt eller fysisk aktivitetsgrad? För att få så åldersmässigt homogena grupper som möjligt exkluderades elever som under kalenderåret inte skulle fylla 10-, 13- respektive 16 år. Det innebar att 1723 av de från början 1975 barnen deltog (ca 87% av det ursprungliga antalet), 836 flickor och 887 pojkar. En gradering av balansförmågan gjordes enligt en fyragradig skala baserad på antal fall från balansprofilen. Det bästa resultatet som gick att prestera var sålunda 0 fall: i 16-årsgruppen. Detta gällde båda könen. 48% av de 16-åriga flickorna presterade det bästa resultatet, motsvarande värden var 36% hos 13-åringarna och 27% hos 10-åringarna. 9% av de 16-åriga flickorna hade dålig balans. Motsvarande värden var 11% hos 13-åringarna respektive 20% hos 10-åringarna. Drygt 50% av de 16-åriga pojkarna presterade det bästa resultatet. Motsvarande värden för 13- och 10-åringar var 36% respektive 20%. I den sämsta balansgruppen hamnade 20% av de 10-åriga pojkarna samt 9% av 13-åringarna och slutligen 6% av 16-åringarna. I figur 1 och 2 ses balansförmågan hos flickor och pojkar i alla tre ålderskategorierna relaterad till kroppsvikt Antal (%) respektive kroppslängd. Inom varje åldersgrupp sågs ett svagt samband där elever med högre kroppsvikt hade sämre balans (Figur 1). För kroppslängden inom varje åldersgrupp sågs inte detta samband (Figur 2). BMI (Body Mass Index), är ett mått på relativ kroppsvikt och räknas ut genom att ta kroppsvikten dividerat med längden i kvadrat. BMI-tabeller för vuxna kvinnor och män, där normalvikt, övervikt respektive fetma kategoriseras, har använts under lång tid. År 2000 publicerade Cole och medarbetare ålders- och könsspecifika gränsvärden för BMI för barn och ungdomar (56). I tabell 1 ses en indelning av barnen i SIH-studien enligt Coles gränsvärden. Fördelningen hos de 1723 barnen Mycket bra balans: motsvarades av 0 fall på 1 minut (n=635) Bra balans: motsvarades av 1-3 fall på 1 minut (n=536) Mindre bra balans: motsvarades av 4-9 fall på 1 minut (n=347) Dålig balans: motsvarades av över 10 fall på 1 minut (n=205) Resultat Ingen större skillnad sågs mellan pojkarnas och flickorna balansförmåga i någon av åldersgrupperna. Balansförmågan förbättrades med stigande ålder. Hos 10-åringarna sågs en mindre spridning mellan de olika prestationsgrupperna jämfört med spridningen 20 BMI-grupp (enl Cole) Normalvikt (n=1372) 10 Övervikt (n=271) 0 Fetma (n=75) Mycket bra Mindre bra Bra Dålig Balans Figur 3. Balansförmåga och BMI-värde. Ålder Övervikt pojkar Övervikt flickor Fetma pojkar Fetma flickor 10 19,84-19, , ,91-22,58-26,84-27, ,90-24,97-28,88-29,43- Tabell 1. BMI-värden för respektive åldergrupp och kön. 64

65 och ungdomarna i SIH-studien blev enligt följande: Normalviktiga 80% Överviktiga 15,6% Feta 4,4% Balansförmåga och aktivitetsgrad I figur 3 ses att ca 40% av de normalviktiga hade en mycket bra balansförmåga medan motsvarande värden i den överviktiga gruppen var 25% och hos gruppen med fetma 10%. Knappt 10% av de normalviktiga hade en dålig balansförmåga. Motsvarande värden för den överviktiga gruppen och gruppen med fetma var knappt 20% respektive 25%. Ett aktivitetsindex räknades fram hos barnen och ungdomarna i SIH-studien, baserat på en mängd enkätfrågor rörande fysisk aktivitet. Bland annat skulle eleverna skatta sin ansträngningsgrad under lektioner i ämnet idrott och hälsa, ange i vilken omfattning de deltog i organiserad idrottsaktivitet på fritiden, ange omfattningen av spontan fysisk aktivitet, om man cyklade eller gick till skolan, samt hur man skattade sig själv på en skala mellan mycket lite fysiskt aktiv till mycket fysiskt aktiv. Indexet kan ses som ett sammanfattande mått på, eller snarare en indikator på, hur fysiskt aktiv en person är. Indexvärdet för samtliga 1723 barn graderades i fem olika nivåer enligt följande: 1 mycket låg aktivitetsnivå 10% av eleverna 2 låg aktivitetsnivå 15% av eleverna 3 medelhög aktivitetsnivå 46% av eleverna 4 hög aktivitetsnivå 16% av eleverna 5 mycket hög aktivitetsnivå 13% av eleverna Figur 4 visar samband mellan balansförmågan och den skattade aktivitetsgraden enligt detta aktivitetsindex hos samtliga elever (n = 1723). Över 50 % av de elever som har mycket högt aktivitetsindex (= 5) har också mycket bra balansförmåga. I samma grupp har ca 7% mycket dålig balansförmåga. I gruppen med mycket lågt aktivitetsindex (= 1), är motsvarande värden drygt 25% respektive 20%. Anatl (%) Figur 4. Balansförmåga och aktivitetsgrad. Aktivitetsgrad Avslutande diskussion Balansmätningarna i SIH-projektet visar att balansförmågan, mätt som förmågan att balansera på en metallprofil under en minut med så få fall som möjligt, blir bättre ju äldre barnen är. Vi har inte sett några större könsskillnader. Det tycks som om övervikt och fetma inverkar negativt på balansen, däremot inte kroppslängd. Gruppen barn och ungdomar som skattar sin fysiska aktivitetsnivå högt har också en bättre balansförmåga. Kausalitet kring dessa samband är svår att härleda och resultaten leder till många och svåra frågeställningar. Leder fetma till sämre balans eller tvärtom? Ger en sämre balansförmåga en minskad lust till fysisk aktivitet och därmed en ökad risk för övervikt och fetma? Det finns många välgrundade anledningar till att studera balansförmågan hos barn och vuxna. En ökad förståelse kan leda till att man i framtiden bättre kan ställa diagnoser på tillstånd där balansförmågan är försämrad och att man därför effektivare kommer att kunna träna individer med nedsatt balans. Balansförmågan är försämrad hos många äldre, ett faktum som resulterat i allt fler fallolyckor och osteoporosfrakturer (57,58, 59). Detta är ett samhällsekonomiskt högintressant ämne eftersom många äldre inte längre klarar eget boende p g a att de inte kan gå eller att de har fallit och skadat sig. Psykologiska faktorer som t ex en ökad rädsla för att falla har visat sig ge balanspåverkan i form av mätbara skillnader i aktiveringsgrad av muskulatur (60). Det finns andra studier än SIH-studien som antyder att överviktiga barn har sämre balans än normalviktiga (61). Barn med DAMP, ADHD och liknande diagnoser, har ofta en försämrad motorisk kontroll än sina jämnåriga kamrater (62), ett faktum som ofta är förbisett i den kliniska forskningen. Både styrketräning, hållningsövningar och finmotorisk träning skulle sannolikt förbättra symptomen och Mycket bra självkänslan hos dessa barn (63). Moe- Nilssen och medarbetare har med olika balans- och gångtest, visat att barn med dyslexi har annorlunda resultat gentemot barn utan lässvårigheter (64). Det finns också olika teorier kring att träning av motorik och balansförmåga skulle ha positiva effekter på koncentrations- och inlärningsförmågan hos skolbarn (65). Inom idrotten har balans- och proprioceptionsträning, som en viktig komponent i rehabiliteringsträning efter allvarliga led- och ledbandsskador, ivrigt debatterats (66, 67, 68, 69). Försämrad balansförmåga, mätt som en ökning av posturalt svaj, har i vissa studier setts som starkt associerad till ökad risk för fotledsdistorsioner (70), medan andra studier ej funnit något sådant samband (71). Det har även gjorts enstaka studier som velat påvisa positiva preventionseffekter av balansträning (72). I detta fall minskade incidensen av allvarliga knäskador hos fotbollsspelare som adderade balans- och koordinationsövningar till sin ordinarie träning. En mera genomgripande historik och beskrivning av balansbegreppet, samt analyser av balansdata från SIH-projektet, presenteras i en kommande D-uppsats av Kristjan Oddsson, Idrottshögskolan i Stockholm. Referenser: Referenslista (72 referenser) kan beställas hos CIF eller hos författaren. Bra Mindre bra Dålig 65

66 Fysisk prestationsförmåga och förekomst av övervikt hos svenska skolbarn ÖRJAN EKBLOM FORSKARSTUDERANDE BJÖRN EKBLOM ÅSTRANDLABORATORIET, IDROTTSHÖGSKOLAN I STOCKHOLM Ett viktigt syfte med SIH-projektets fysiologiska och medicinska del var att kartlägga den fysiska prestationsförmågan samt förekomsten av övervikt och fetma bland svenska barn och ungdomar. Det har ibland ifrågasatts hur viktigt det egentligen är att studera dessa parametrar hos så pass unga försökspersoner som 10-åringar, eftersom relativt få av dessa drabbas av sjukdomar till följd av hög vikt eller låg prestationsförmåga. Övervikt och fetma har många konsekvenser inte minst att dessa tillstånd kan ge många drabbade psykiskt lidande och socialt handikapp i en ålder då individen är sårbar och lätt påverkbar av omgivningens attityder. Bland de medicinska konsekvenserna av övervikt och av framför allt fetma finns bl a skador på rörbenens tillväxtzoner (epifyser), nedsatt glukostolerans, andningssvårigheter, dålig fysisk arbetsförmåga mm (1, 2, 3). En intressant reviewartikel från 1999 diskuterar detta område (4). Emellertid, det finns numera mycket väletablerade, långsiktiga konsekvenser av övervikt och fetma. Flera studier (5, 6, 7, 8) har visat att det föreligger en relativt god stabilitet över tid för övervikt och fetma, dvs att överviktiga och feta barn i stor utsträckning också förblir överviktiga och feta som vuxna. Stabiliteten för den fysiska prestationsförmågan har i flera visat sig vara något lägre (9, 10), dock fortfarande tillräckligt hög för att det skall finnas anledningar till att studera även den ur ett långsiktigt hälsoperspektiv. Det finns alltså möjlighet att göra vissa prognostiska uppskattningar av framtida hälsa, genom att studera trender samt geografiska och demografiska variationer. Urvalet av försökspersoner till projektet har beskrivits i den inledande artikeln (11). Syftet med av testerna var att bestämma muskulär styrka och/eller uthållighet i armar, bål och underkropp. Dessutom genomfördes också ett submaximalt arbetsprov på cykel ad modum Åstrand-Ryhming för beräkning av maximal aerob kapacitet (V0 2 max). I det senare testet har resultatet relaterats till kroppsmassan (ml x min -1 x kg -2/3 ). Mätningar av kroppsvikt och kroppslängd genomfördes på standardiserat sätt i lätt klädsel. Resultaten från SIH-projektet 2001 kan jämföras med resultat från motsvarande testningar och mätningar som genomfördes I den undersökningen undersöktes totalt 2299 barn i 8 18 år från 10 skolor från hela landet. I jämförelse med SIH-projektet har dock endast barn 10, 13 och 16 år används. Urvalet av skolor år 1987 var inte slumpmässigt men avsikten var att välja ut skolor som representerade olika geografiska områden. Jämfört med en studie av barn i samma ålder vid samma tid (12) förelåg ingen säker skillnad i BMI mellan de båda urvalens medelvärde. Övervikt och fetma hos barn och ungdomar I SIH-projketet fanns totalt ca 16 % överviktiga och 4 % feta flickor och pojkar, 10, 13 och 16 år gamla. Gränsvärdet för övervikt och fetma är relaterat till ålder och kön (13). Inom gruppen som studerats finns stora skillnader. Hos de yngsta flickorna fanns nästan 27 % överviktiga och feta, jämfört med bara knappt 17,5 % hos den äldsta gruppen flickor. Jämfört med undersökningen från 1987 är övervikten nu avsevärt högre. På grund av ett begränsat antal försökspersoner 66

67 Test av olika fysiska parameterar. Foto: Gunilla Sundblad 67

68 i den äldre undersökningen kan man inte uttala sig exakt om hur mycket de olika åldersgrupperna ökat i kroppsvikt, men i hela materialet (n=516) från 1987 var 7,6 % överviktiga eller feta. En viktig del av dessa fynd rör förändringen av BMI-fördelningen. I ett möjligt scenario och det som är en allmän uppfattning så har hela populationen av barn och ungdomar ökat sitt BMI värde, dvs det har skett en generell vänsterförskjutning av hela fördelningskurvan med oförändrat utseende. Resultaten från SIH-undersökningen visar dock en något annorlunda förändring. Förändringen av BMI-kurvan har varit selektiv och därmed har förändringen därmed har blivit olika stor i olika delar av BMI-spektrumet. Genom att jämföra BMI värdena i olika percentiler i de två urvalen kan den här förändringen illustreras. Figur 1 visar hur fördelningen skiljer sig mellan de två urvalen, 1987 och Vid de lägsta percentilerna (dvs. de med det lägsta BMI-värdet i de olika urvalen) har förändringen varit måttlig eller endast 0,4 procentenheter av gränsvärdet. Vid de högsta percentilerna har däremot ökningen varit påtaglig, eller drygt 10,5 procentenheter. Den vågräta linje i figur 1 visar det ålders- och könsnormerade gränsvärdet, vilket skär straxt över den 90:e percentilen i 1987 års respektive den 80:e percentilen i 2001 års undersökning. En hypotetisk orsak till de här resultaten är att det under senare tid har uppstått en ökad spridning i mängden fysisk aktivitet hos barn och ungdomar. De som rör sig minst idag, rör sig sannolikt mindre är för år sedan och de som rör sig mest är mycket aktiva, kanske mer än tidigare. En annan minst lika tänkbar orsak är ökad variation i kostvanor. Sannolikt föreligger en samverkan mellan kost och motion. Mer forskning behövs för att kunna säkerställa dessa samband. Geografiska skillnader. Livsbetingelser och vanor skiljer sig mellan olika delar av Sverige. Såväl kost som aktivitetsvanor kan påverkas av utbudet av livsmedel, aktiviteter och kanske klimatologiska faktorer. Traditioner i kost och andra livsstilsfaktorer kan också tänkas variera i Sverige. Hos vuxna män har sådana regionala skillnader påvisats för både totalt energiintag och fettintag (14). När det gäller skillnader i fysisk aktivitet, skulle en specifik faktor kunna vara nyttjandet av bil som trans- Andel av BMI-gränsvärde Figur 1. Procentandel av BMI-gränsvärdet för övervikt i de olika köns- och åldersgrupperna, i percentiler år 1987 och Bilden visar resultaten av alla de 516 deltagarna år 1987 och 1470 år Prevalens (95% CI) Fördelning av BMI i percentiler 1987 och :e 20:e 30:e 40:e 50:e 60:e 70:e 80:e 90:e Percentil Figur 2. Förekomst av övervik/ fetma i fem geografiska regioner. Armhängande Situps Vertikalhopp Cykelergometri Flickor 10 år år 0 16 år 0 0 Pojkar 10 år 0 13 år år 0 0 År 1987 År 2001 Förekomst av övervikt och fetma hos ungdomar i SIH-studien Region 1 Region 2 Region3 Region 4 Region 5 Tabell1. Skillnader i resultat mellan urvalet 1987 och Symbolen betyder att resultatet år 2001 var mer än 10% sämre än år Symbolen betyder att resultatet år 2001 var mellan 5% och 10% sämre än år En nolla ( 0 ) betyder att skillnaden mellan undersökningarna var inom slumpvariationen 68

69 portmedel i vardagen. I många delar av landet är bil det enda tänkbara medlet, medan det kan framstå som en omöjlighet i t ex storstadsmiljöer. Om människors sätt att leva skiljer sig systematiskt mellan landsdelar skulle de kunna bli så pass påtagliga att de ger avtryck i form av regionala skillnader i t ex förekomst av övervikt, fysisk prestationsförmåga eller förekomst av sjukdomar som kan kopplas till livsstil. Sådana skillnader har visats för t ex förekomsten av hjärtinfarkt (15). Tidigare studier över fysiska prestationsförmågan samt förekomsten av övervikt och fetma ibland barn och ungdomar i Sverige har inte haft samma breda upptagningsområde som SIH-studien. Geografiska skillnader i förekomst av övervikt och prestationsförmåga har därför tidigare kunnat studeras bara i mindre delar av landet. De försökspersoner som ingick i undersökningen 2001 var geografiskt spridda över hela landet och har delats in i fem regioner, beroende på vilket län deras skola var belägen. Dessa var Region 1 (Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, och Ångermanland), Region 2 (Dalarna, Härjedalen, Medelpad, Hälsingland och Gästrikland), Region 3 (Södermanland, Västmanland, Närke, Värmland, Dalsland och Uppland), Region 4 (Bohuslän, Västergötland och Östergötland) samt Region 5 (Halland, Småland, Skåne och Blekinge). Förekomsten av övervikt och fetma i dessa län visas i figur 2. Som framgår av Figur 2 var förekomsten av övervikt/fetma högre i region 2, jämfört med de övriga landsdelarna. Osäkerheten i mätningarna är liten i förhållande till de observerade skillnaderna. Kontrollerat för kön, ålder och ekonomiska förhållanden löper barnen i region 2 en relativ risk för övervikt och fetma på 2,4 (95% CI: 1,5 3,8), jämfört med de i referensgruppen Region 5. Övriga grupper hade ingen ökad risk för övervikt och fetma, jämfört med referensgruppen. Grad av fysisk aktivitet är en viktig prediktor för förekomsten av övervikt och fetma. De minst aktiva barnen (enligt ett aktivitetsindex, baserat på en rad frågor om fysisk aktivitet) löpte en 86 % överrisk (95 % CI: 33 % till 266 %) för att vara överviktig eller fet, kontrollerat för kön, ålder och ekonomi. Denna överrisk varierade kraftigt mellan olika åldersgrupper. Överrisken för barnen i region 2 bestod också efter kontroll för fysisk aktivitet, varför orsaken till deras höga Styrkeindex (medelvärde och 95% CI) Region 1 Region 2 Region 3 Region 4 Region 5 Figur 3. Styrkeindex hos försökspersoner från skolor i de olika delarna av landet. z-värde (medel och 95% CI) 0,6 0,4 0,2 0-0,2-0,4-0,6 Estimerad syreupptagningsförmåga i SIH- studien Region 1 Region 2 Region 3 Region 4 Region 5 Figur 4. Beräknad syreupptagningsförmåga (uttryckt som z-värden) hos försökspersoner från skolor i de olika delarna av landet. förekomst kan vara kopplat till andra faktorer, t ex energiintag. Studerat i andra geografiska termer, nämligen i ett stad-landperspektiv, återfinns också klara skillnader. Hos barn, vars skolor ligger i eller nära storstäder var förekomsten av övervikt och fetma 14,2 % (95% CI: 11,2 % 17,8%), jämfört med 22,0 %(95% CI: 19,9 % 24,4 %) hos barn i skolor i mindre städer eller på landsbygden, kontrollerat för kön, ålder och ekonomi. Ekonomiska skillnader I SIH-projektets enkät ingick frågor om ekonomisk status. Det finns många olika mått på ekonomi, t ex föräldrars utbildning, inkomst eller yrke. Eftersom så pass unga barn som 10- åringar studerats, valde vi att fråga efter i vilken utsträckning barnens familjer hade tillgång till vissa kapitalvaror och vilken boendeform familjen hade. Med denna metod kunde vi inte bekräfta slutsatser från andra studier, som visat att det föreligger en ekonomisk gradient i förekomsten av övervikt och fetma. Hos barn helt utan någon av de efterfrågade tillgångarna var 19,6 % (95% CI: 12,7 % - 28,8 %) av barnen överviktiga eller feta, jämfört med 20,1 % (95% CI: 16,4 % - 24,3 %) hos de med samtliga efterfrågade tillgångar. Det skall understrykas att vid mätandet av ekonomi kan dock metodvalet påverka utfallet kraftigt, vilket gäller för alla undersökningar, och att jämförelser med andra studier därför bör göras med försiktighet. 69

70 Förändringar i prestationsförmåga I en studie av trender i fysisk prestationsförmåga hos barn och ungdomar i Sverige under senare delen av talet (16) visar att prestationsförmågan i vissa aspekter har förändrats till de sämre under tiden från 1974 till I synnerhet visades att förmågan att göra sit-ups och bänkpress var lägre vid den senare undersökningen. Samtidigt var prestationerna i test av benens funktion bättre hos det senare urvalet av försökspersoner Som mått på långvarig arbetsförmåga valdes ett löptest, där prestationen mättes i antal löpta meter. Resultaten från det senare urvalet av försökspersoner (1995) var något sämre. Emellertid, kroppsvikten (samt kroppslängden hos pojkar) skiljde sig genomsnittligt mellan de två urvalen. Det är därför svårt att uttala sig om hur mycket detta kan ha påverkat löpförmågan. Någon klar bild av eventuella förändringar av barns och ungdomars fysiska prestationsförmåga framträder alltså inte i den undersökningen. I SIH-studien har delvis annan metodik använts, när det gäller mätningen av fysisk prestationsförmågan. Därför är det svårt att göra direkta jämförelser mellan studierna. Flera intressanta likheter finns dock i resultaten. Resultaten från prestationstesterna 1987 och 2001 i SIH-projektet skiljde sig enligt Tabell 1 där medianvärdena jämförts och skillnader uttrycks i procent av värdet år De största skillnaderna återfinns i överkroppens muskler, i likhet med resultaten från tidigare studier (16). Övriga skillnader är mindre och faller inom studiens statistiska felmarginal. Regionala skillnader i prestationsförmåga Liksom vid förekomsten av övervikt kan skillnader i fysisk prestationsförmåga analyseras i ett geografiskt perspektiv. Med indelning i fem geografiska regioner enligt ovan jämförs ett sk styrkeindex där hängande i krokig arm, sit-ups och vertikalhopp ingått mellan de olika landsdelarna (Figur 3). Resultaten visar att elever från skolor i region 2 har något lägre resultat, jämfört med de övriga regionerna. Skillnaderna mellan regionerna kan betecknas som stora och saknar f.n. förklaring. I Figur 4 är syreupptagningsvärdena uttryckta i z-värden, dvs antal standardavvikelser från det ålders- och könsspecifika medelvärdet för hela landet. Osäkerheten i mätningarna är i flera fall mindre än skillnaderna 70 mellan medelvärden. Avseende beräknad maximal syreupptagningsförmåga var skillnaderna mellan de geografiska områdena på flera punkter olika den för styrkeindex. Dock återfinns de lägsta värdena i region 2. Det verkar alltså som om muskulär funktion, såsom det är mätt i SIH-studien, skiljer sig något från beräknad syreupptagningsförmåga. Konklusion SIH-projektets medicinska-fysiologiska undersökningar har påvisat att sedan 1987 har skett en ökning av förekomsten övervikt och fetma bland barn och ungdomar år i båda könen. Framförallt märks denna i att det de överviktiga blivit allt mer kraftigt överviktiga. Det förekommer också regionala skillnader då barn och ungdomar från skolor i eller nära till storstäder skiljer sig från motsvarande åldrar på landsbygd och mindre samhällen vad gäller förekomsten övervikt och fetma. Däremot kan denna undersökning inte verifiera att det finns någon social gradient i förekomst av övervikt och fetma. Mätningarna av fysiska prestationsförmågan visar på generellt markant försämrad armmuskelstyrka/uthållighet och något försämrad bukmuskelstyrka/ uthållighet i bålen (sit-ups) i stort sett alla åldersgrupper för båda könen, medan benmuskelstyrka och -funktion (vertikalhopp) verkar oförändrad i alla grupper utom de äldsta pojkarna. Beräknad maximal syreupptagningsförmåga tycks vara oförändrad hos 16 års flickor och signifikant försämrad bland 16 års pojkar. Det finns regionala skillnader i uppmätta värden. Det verkar som om förekomsten av övervikt är vanligare utanför storstäderna, men också vanligare i det som i denna studie kallats region 2 (Dalarna, Härjedalen, Medelpad, Hälsingland och Gästrikland). När det gäller resultaten från testerna av fysisk prestationsförmåga, hade region 2 också något lägre värden. Orsakerna till dessa regionala skillnader är sannolikt många och mer forskning behövs för att vi skall fullt ut förstå dessa skillnader. Referenser: 1. Kelsey JL, Acheson RM, Keggi KJ. The body build of patients with slipped capital femoral epiphysis. Am J Dis Child 1972; 124(2): Wilcox PG, Weiner DS, Leighley B. Maturation factors in slipped capital femoral epiphysis. J Pediatr Orthop 1988; 8(2): Caprio S, Bronson M, Sherwin RS, Rife F, Tamborlane WV. Co-existence of severe insulin resistance and hyperinsulinaemia in preadolescent obese children. Diabetologia 1996; 39(12): Must A, Strauss RS. Risks and consequences of childhood and adolescent obesity. Int J Obes Relat Metab Disord 1999; 23 Suppl 2(S Fuentes RM, Notkola IL, Shemeikka S, Tuomilehto J, Nissinen A. Tracking of body mass index during childhood: a 15-year prospective population-based family study in eastern Finland. Int J Obes Relat Metab Disord 2003; 27(6): Kemper HC, Snel J, Verschuur R, Storm-van Essen L. Tracking of health and risk indicators of cardiovascular diseases from teenager to adult: Amsterdam Growth and Health Study. Prev Med 1990; 19(6): He Q, Karlberg J. Prediction of adult overweight during the pediatric years. Pediatr Res 1999; 46(6): Kvaavik E, Tell GS, Klepp KI. Predictors and tracking of body mass index from adolescence into adulthood: follow-up of 18 to 20 years in the Oslo Youth Study. Arch Pediatr Adolesc Med 2003; 157(12): McMurray RG, Harrell JS, Bangdiwala SI, Hu J. Tracking of physical activity and aerobic power from childhood through adolescence. Med Sci Sports Exerc 2003; 35(11): Falk B, Cohen Y, Lustig G, Lander Y, Yaaron M, Ayalon J. Tracking of physical fitness components in boys and girls from the second to sixth grades. Am J Human Biol 2001; 13(1): Ekblom O, Oddsson K, Ekblom B. Health-related fitness in Swedish adolescents between 1987 and Acta Paediatr 2004; 93(5): He Q, Albertsson-Wikland K, Karlberg J. Population-based body mass index reference values from Goteborg, sweden: birth to 18 years of age. Acta Paediatr 2000; 89(5): Cole TJ, Bellizzi MC, Flegal KM, Dietz WH. Establishing a standard definition for child overweight and obesity worldwide: international survey. Bmj 2000; 320(7244): Becker W, Pearson M. Riksmaten Kostvanor och näringsintag i Sverige. Metodoch resultatanalys. Livsmedelsverket, Uppsala; Hammar N, Andersson T, Reuterwall C, Nilsson T, Knutsson A, Hallqvist J et al. Geographical differences in the incidence of acute myocardial infarction in Sweden. Analyses of possible causes using two parallel case-control studies. J Intern Med 2001; 249(2): Westerstahl M, Barnekow-Bergkvist M, Hedberg G, Jansson E. Secular trends in body dimensions and physical fitness among adolescents in Sweden from 1974 to Scand J Med Sci Sports 2003; 13(2):

71 Det gör ont Skador, värk och upplevd (o)hälsa under skolåren. Medicinska framsteg och teknisk utveckling har bidragit till att förbättra och underlätta våra liv. Paradoxen är att vi i många fall får det allt bättre men samtidigt mår många allt sämre. Detta visar sig även bland barn och ungdom. Ca 10 % av eleverna i vår studie uppgav att de hade värk eller problem med sömn, trötthet och nedstämdhet varje vecka eller oftare. År 2004 uppgav 39 % av flickorna och 15 % av pojkarna att de kände sig stressade dagligen till minst en gång i veckan. Majoriteten av barnens föräldrar underrapporterade och underskattade deras värk och upplevda hälsoproblem. GUNILLA SUNDBLAD SEKTIONEN FÖR IDROTTSMEDICIN, KAROLINSKA INSTITUTET, STOCKHOLM. Svenska skolungdomar är bland de mest välmående i världen enligt en internationell rapport från WHO, som vart fjärde år kartlägger skolbarns hälsa (Danielsson & Marklund, 2000). Trots att barn och ungdomars hälsa i Sverige, rent medicinskt har förbättrats under det senaste århundradet, så ökar larmrapporter från bl.a. skolhälsopersonal och forskare om förekomst av stress, värk, psykosomatiska besvär, fetma, diabetes, etc.( Goodman & McGrath, 1991; Brattberg, 1994; Sweeting & West, 1998; Bråkenhielm, 2002) Framförallt har den självskattade hälsan försämrats för flickor redan från 12 års ålder. Sverige är även ett föregångsland vad beträffar att förebygga skador, samt att se skador som ett folkhälsoproblem (SOU 2002:99).Tyvärr är det ofrånkomligt att det vid fysisk aktivitet inträffar olyckor. Idrottsskador hos barn och ungdom är en vanlig anledning till sjukhusvistelse, vilket kan leda till inte bara onödigt lidande och risk för framtida men, utan även generera betydande ekonomiska utgifter för samhället (Sorensen et al.,1998). Genom socialstyrelsens epidemiologiska center (SoS Epc) samlas varje år information in från ett antal sjukhus i Sverige om bla skador bland barn och ungdom. År 2001 (motsvarande tid för vår första datainsamling) skadades c:a barn i åldrarna 9-15 år under fysisk aktivitet och idrott. (Anders Karlsson personlig kommu- nikation, EHLASS, European Home and Leisure Accident Surveillance System, 2003) Barn löper större risk att drabbas av idrottsskador än vuxna p.g.a. sämre koordination, längre reaktionstid, ej samma mognad i riskbedömning och mindre noggrannhet (Wiese-Bjornstal & Shaffer, 1999; Hawkins & Metheny, 2001; Adirim & Cheng, 2003). Den växande individens anatomi och biomekanik skiljer sig också från vuxnas vilket gör att skademönstret ser annorlunda ut (Guy & Micheli, 1999; Maffulli & Bruns, 2000). Barn tränar och tävlar oftast i åldersgrupper trots att deras fysiska och psykiska utveckling kan skilja på flera år. Däremot är barns skador oftare av lindrigare karaktär än vuxnas. Syftet med den enkät som ingick i den idrottsmedicinska delen av studien Skola, Idrott och Hälsa (SIH), 2001var att få ökad kunskap om: 1. Hur stor del av de olyckor/skador som barn drabbas av under skolåren inträffar i samband med idrottsaktivitet under skoltid, fritid, organiserad idrottsträning och/eller idrottstävling? 2. Beskriva skademönstret hos de båda könen och mellan olika ålders grupper (9,12 och 15 år) 3. Beskriva elevernas upplevda och medicinska hälsotillstånd Denna artikel presenterar en sammanfattning av resultat från enkätundersökningen år 2001 samt delar av uppföljningsstudierna från år 2002 och

72 Eleverna i SIH-studien fick svara på en omfattande enkät om hälsa, livsstil, skador mm. Foto: Gunilla Sundblad Det medicinska frågeformuläret Eleverna fick anonymt besvara en för denna studie konstruerad enkät, som hade tagits fram i samråd med barnläkare och idrottsmedicinska ortopeder. Enkätfrågorna validitets och reliabilitetstestades på flickor och pojkar i motsvarande åldrar, både i en pilotstudie (nov. 2000) då ett hundratal elever genomgick studieupplägget i sin helhet, samt genom en test-retest studie med 38 elever, under våren 2002, där enkätfrågorna visade sig ha hög tillförlitlighet. De inledande frågorna i formuläret var av medicinsk karaktär med frågor om allergi, astma, diabetes, tidigare sjukdomshistoria, operationer, skador, medicinering etc. Eleverna tillfrågades om ev. medicinska problem upplevdes som hinder för att kunna deltaga i skolans idrottsundervisning eller i idrott på sin fritid. Den tredje delen berörde skador. Om eleven sedan terminen startade hade skadat sig i skolan eller på sin fritid efterfrågades en beskrivning av skadorna. Till sist tillfrågades eleverna om kostvanor samt frågor om alkohol, tobak, narkotika och doping. Frågeformuläret var lika för de tre åldersgrupperna (år 3, 6 och 9) med undantag av att alkohol-, tobaks- och narkotikafrågor ej besvarades av de yngsta eleverna. Försöksledare samt medföljande lärare/ledare, och i vissa fall föräldrar, kunde bistå eleverna vid ifyllandet av enkäten. Framförallt de yngsta eleverna fick personlig genomgång av texten. Eventuella oklarheter bland svaren kontrollerades även av försöksledaren med klassläraren, så att olyckor/sjukdomar m.m. kunde verifieras eller dementeras. Att alla delar ifyllts och att missförstånd inte uppkommit kontrollerades också så långt det var möjligt vid inlämnandet av enkäten. Upplevd hälsa och smärta Som ett mått på elevernas subjektiva hälsotillstånd tillfrågades de om förekomst av huvudvärk, magont, värk i kroppen, problem med att sova, trötthet, känsla av nedstämdhet och ensamhet. Svaren angavs på en femgradig skala: (1) Aldrig eller nästan aldrig (2) Då och då (3) Ofta (varje vecka) (4) Mycket ofta (5) Alltid. Hälften av eleverna uppgav att man aldrig eller nästan aldrig led av värk i någon form, ej heller upplevde man problem med sömn, trötthet, och/eller kände sig ensam eller nedstämd. Besvär då och då (alt.2) av värk och övriga hälsovariabler rapporterades av mer än var tredje elev och en av tio rapporterade besvär varje vecka eller oftare (alt.3, 4 och 5 sammanslagna). Stora variationer förekom mellan årskurserna och framförallt mellan könen. (För en sammanställning av ofta förekommande besvär i följande variabler med köns- och åldersskillnader se tab.1) Dubbelt så många flickor (F) (17 %) som pojkar (P) (8 %) uppgav att de hade återkommande huvudvärk varje vecka. Hos flickorna ökade frekvensen successivt från år 3 (10 %), 6 (17%) till 9 (23%), vilket ej var fallet bland pojkarna. I vissa klasser uppgav var fjärde elev att de hade huvudvärk varje vecka eller oftare, vilket inga elever i andra klasser motsvarande ålder noterade (se fig. 1). Återkommande magont varje vecka eller oftare angavs av 7 % av eleverna (F=10 %, P=5 %). Bland pojkarna var det de yngsta i år 3 som angav oftast magont. På frågan om ont i kroppen utan att ha skadat sig svarade 63 % att de aldrig hade sådana besvär, 9 % av eleverna uppgav värk ofta eller mer. Mest ont i kroppen uppgav flickorna i år 9. Frågan om ont i kroppen följdes av en tecknad figur på vilken eleverna fick sätta ett kryss eller flera för att markera var de hade ont. Därefter tillfrågades de om hur länge de hade haft ont och om de hade ändrat något i sina träningsrutiner. Tiden för besvär räknades från terminens start till testtillfället. Eleverna tillfrågades även om Har du eller har du haft ont i ryggen idag? Eleverna fick med ett kryss markera på en tecknad figur var de kände av sina besvär. Mer än var 5:e elev i år 9 (24 % av flickorna resp.21 % av pojkarna) hade känt av besvär från ryggen under testdagen. Lika många flickor som pojkar (12 %) uppgav att de ofta hade problem med att sova. Mycket ofta problem med att sova eller alltid, rapporterades framförallt av pojkarna i år 3 (16 %). Därefter sjönk siffran hos pojkarna till att i år 6 och i år 9 nästan ha halverats (9 %). Bland flickorna var det både de i år 3 och 9 som uppgav mest problem med sömnen. Nästan en tredjedel (32 %) av flickorna och (27 %) av pojkarna i år 9 kände sig trötta och hängiga varje vecka eller oftare. Piggast var flickorna i trean och pojkarna i sexan. Över 70 % av eleverna uppgav att de aldrig kände sig ensamma. Tittar man på pojkarna i år sex så var det över 80 %. Att känna sig ledsen samvarierade med ensamhet i betydligt högre grad för flickorna än pojkarna i vår studie. Endast ca.3 % av pojkarna upplevde att de var ledsna varje vecka eller oftare. Många av de skattade hälsovariablerna samvarierade på ett statistiskt signifikant sätt men med variationer över kön och år. En faktor som starkt påverkade eller påverkades av övriga variabler var bla. trötthet. En hög grad av fysisk aktivitet samvarierade med en högre grad av positivt upplevd hälsa. Fysiskt aktiva elever rapporterade bla. 72

73 Upplevd hälsa (Varje vecka eller oftare) 50% 25% *** *** * * *** 0% Ledsen Ensam Värk Magont Huvudvärk Sömnproblem Trött & Hängig Figur 1. Frekvens av huvudvärk varje vecka eller oftare fördelat på de 48 skolorna Figur 2. Upplevd Hälsa mindre värk, trötthet och nedstämdhet än sina mindre fysiskt aktiva skolkamrater (se fig. 2). Skador under fysisk aktivitet En skada definierades som en extern traumatisk händelse, vilken föranledde att aktivitet måste avbrytas och medicinsk omhändertagande av lärare/skolsyster/annan vuxen, tränare och/eller läkare, (inkl. tandläkare), krävdes. Resultat från basstudien (SIH, 2001) visade att var 6:e elev, (16%) hade någon gång under de senaste veckorna (jan/feb/mars 2001) råkat ut för en skada eller ett olycksfall under skol- och fritid. Det fanns inga säkra skillnader mellan könen eller åldersgrupperna i totala antalet skador. Majoriteten av skadorna var lindriga och eleverna kunde åter delta i fysisk aktivitet efter en vecka. Framförallt hade man skadat sig under lek på sin fritid, men även under idrottslektionen. Nästan dubbelt så många flickor som pojkar hade skadat sig under idrottslektionen, framförallt vid bollspel. Det var vanligast att man hade skadat sig själv genom fall och vridrörelser. Därefter att man hade kolliderat med en kamrat eller skadat sig av ett löst redskap, som en boll eller hockeyklubba. Den vanligaste skadan var en stukning eller sträckning av fot och underben. De yngre eleverna angav en större andel skador på huvudet, inklusive tandskador, än de äldre (se fig.3). Hälften av eleverna (50 %) hade skadat samma kroppsdel tidigare. Åtta elever uppgav att skadan, i några fall upprepade skador, hade lett till att de slutat idrotta på sin fritid. Svar från uppföljningsstudien (SIH 2004) visade att var femte elev hade sedan basstudien, (vårterminen 2001), råkat ut för en skada eller ett olycksfall som krävt medicinskt omhändertagande på sjukhus. Studien visade på vikten av idrottsmedicinsk utbildning av idrottslärare, tränare och skolsyster, då dessa yrkesgrupper var de som framförallt genomförde det akuta omhändertagandet av eleverna vid skadetillfället. En utförligare beskrivning om dessa skador är accepterat för publicering i Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports. Ofta (varje vecka) till alltid, köns och årskursskillnader Föräldrars skattning av sina barns hälsa I tidigare studier var det vanligt att beskrivning och skattning av barns hälsa gjordes av föräldrarna, men idag anser man att det är barnet självt, som ska vara uppgiftsgivare i studier. Under hösten 2002 genomfördes av forskargruppen i SIH-projektet en uppföljande studie med ett riktat urval till de skolorna från basstudien med många respektive få fysiskt aktiva elever. Denna studie, SIH 2002, var till skillnad från basstudien uppsökande. Elever ur år 6 samt de elever som vid förra studien gick i år 6 (nu år 8), totalt cirka 500, ingick i studien. Inom ramen för denna studie genomfördes dessutom en studie där föräldrar till elever i år 8 fick besvara liknande frågor som sina barn. Frågorna berörde bland annat förekomst av huvudvärk, ryggont, skador och trötthet. Resultaten från de 186 överensstämmande förälderelevsvar visade att vid frånvaro av sjukdom, smärta och skada så är överensstämmelsen mellan svaren höga, likaså vid daglig värk i rygg och knän. För övrigt underrapporterade och underskattade föräldrarna elevernas värk och hälsoproblem. Liknande resultat har även framkommit i andra studier på barn och föräldrars skattning på barns värk och upplevda hälsa (Sweeting & West, 1998; Singer et al., 2002; Waters et al. 2003).Som svar på frågan Hur är din dotter/sons allmänna hälsotillstånd? svarade majoriteten (69 %) av föräldrarna i denna studie att deras barn var vid mycket god hälsa och 31 % i god. Av de svarande föräldrarna var 86 % mamma eller fostermamma till barnet. Under våren 2004 genomfördes en treårsuppföljning av enkäten med de elever som deltog våren 2001 (ungdomarna är nu i 12-, 15- och 18-årsåldern). Eleverna fick åter anonymt besvara en enkät, vilken i huvudsak var densamma som i SIH Detta gör det möjligt att studera eventuell förändring av upplevt hälsotillstånd över tid. Dessutom ges tillfälle till fortsatt registrering och År 3 År 6 År 9 Huvudvärk 10% 7% 17% 8% 23% 9% Magont 10% 7.5% 8% 4% 11% 5% Muskel-och ledvärk 6% 9% 5% 9% 12% 10% Ryggont ( idag ) 7% 6% 10% 8% 24% 21% Sömnproblem 12% 16% 9% 9% 15% 9% Trötthet 5% 12% 11% 9% 31% 27% Ledsen 5% 4% 6% 1% 9% 3% Ensam 4% 5% 3% 3% 8% 4% Tabell 1. Upplevd hälsa 73

74 Figur 3. Skadelokalisation uppföljning av skador uppkomna under idrottslektionen eller vid fysisk aktivitet på fritiden. Resultat från basstudien har lett till ett tillägg av frågor för att få ökad kunskap om den värk, utan skada eller sjukdom, som ett oroväckande antal elever då rapporterade om. Den del av enkäten som berörde skador fick också ett tillägg av frågor som berörde exponering och intensitet av idrottsaktiviteterna. Närmare 70 % av eleverna besvarade enkäten och bearbetning av deras svar har påbörjats. Preliminära analyser visar på att de könsskillnader i upplevd hälsa som fanns i basstudien har ytterligare förstärkts med ökad ålder. På en fråga om stress uppgav 39 % av flickorna jämfört med 15 % av pojkarna, i denna nya studie, att de varje vecka till oftare kände sig stressade. Andra studier har visat att värk och somatiska besvär i unga år många gånger består (Brattberg, 1994, Mikkelsson et al. 1997) och kan vara en indikator på problem i framtiden (Harreby et al., 1995) varför förebyggande åtgärder bör sättas in redan under skoltiden. Till sist, inte minst viktigt, är att komma ihåg att majoriteten av de elever som deltog i SIH studien rapporterade om en god hälsa i frånvaro av värk och skador, vilket sammantaget ger en positiv bild av hälsotillståndet bland skolungdomarna i projektet. Forskargruppen som arbetat med denna mångvetenskapliga studie besitter idag en unik databank med information och resultat som vi framöver kan studera. Genom fortsatt forskning och analys av den longitudinella studiens resultat hoppas vi finna samband och förklaringar vilka kan hjälpa oss att förebygga och reducera skador och ohälsa hos våra elever. Referenser: Adirim T.A., Cheng T.L. Overview of injuries in the young athlete. Sports Med 2003; 33: Brattberg G. Do pain problems in young school children persist into early adulthood? A 13-year follow-up. European Journal of Pain 2004; 8: Bråkenhielm G. Psykisk (o)hälsa hos skolbarn. Svensk Idrottsforskning. 2002; Nr.3 Årgång 11. Danielsson M., Marklund U., Svenska skolbarns hälsovanor 1997/98 Tabellrapport Folkhälsoinstitutet 2000:5, Stockholm, Elanders Gotab. Goodman J.E., McGrath P.J.. The epidemiology of pain in children and adolescents: a review. Pain 1991;46: Guy J.A., Micheli L.J. Pediatric and adolescent athletes In Schenck RC. ed. Athletic Training and Sports Medicine, Third edition. American Vi hoppas verkligen Du vill vara med oss! Läs om svenska idrottsforskares vedermödor och framsteg även nästa år. Du får läsa om fysiologi, psykologi, idrottshistoria, ledarskap, skador, kost, träning, elit, motion, hälsa m.m. Håll Dig själv i framkanten! Academy of Orthopaedic Surgeons, 1999: Harreby M., Nygaard B., Jessen T., Larsen E., Storr-Paulsen A. Risk factors for low back pain in a cohort of 1389 Danish school children: an epidemiologic study. Eur Spine J 1999; 8: Hawkins D., Metheny J. Overuse injuries in youth sports: biomechanical considerations. Med Sci Sports Exerc 2001; 33: Maffulli N, Bruns W. Injuries in young athletes. Eur J Pediatr 2000; 159: Mikkelsson M., Salminen J.J., Kautiainen H. Non.specific musculoskeletal pain in preadolescents. Prevalence and 1-year persistence. Pain 1997; 73: Singer A.J., Gulla J., Thode H.C. Parents and practitioners are poor judges of young children s pain severity. Acad emerg med 2002; 9: SOU 2002:99 Barns skador i Sverige, Rapport från Barnsäkerhetsdelegationen, Statens offentliga utredningar. Sundblad G., Saartok T., Engström L-M., Renström P. Injuries during physical activity in school children. Scand J Med Sci Sports 2004 (Accepted). Sweeting H. and West P. Sex differences in health at ages 11, 13 and 15. Social Science & Medicine 2003; 56: Sorensen L., Larsen S.E., Rock N.D. Sports injuries in school-aged children. A study of traumatologic and socioeconomic outcome. Scand J Med Sci Sports 1998; 8: Waters E., Stewart-Brown S., Fitzpatrick R. Agreement between adolescent self-report and parent reports of health and well-being: results of an epidemiological study. Child: Care, Health & Development 2003; 29: Wiese-Bjornstal D.M., Shaffer S.M. Psychosocial dimensions of sport injury. i Ray R, Wiese-Bjornstal DM. Counseling in Sports Medicine, Human Kinetics, Champaign IL. 1999; Förnya Din prenumeration för 2005! Nationellt Vintersportcentrum i Östersund Nationellt Vintersportcentrum i Östersund För otroligt låga 100 kr, får Du 4 nummer hem i brevlådan. Ingen annan stans hittar Du samma bredd och nivå. Du betalar in före 15 januari på pg

75 Ämnet idrott och hälsa, SIH-studien och folkhälsan Det finns anledning att ställa sig frågan: På vilket sätt kan och/eller ska ämnet idrott och hälsa bidra till folkhälsan för barn och ungdomar? Denna artikel kommer att sätta SIH-studiens utgångspunkter i relation till ett antal av dess övergripande resultat. I samband med detta kommer ämnet idrott och hälsa att belysas dels genom SIH-studien, dels genom resultat från interventionsstudier i fysisk aktivitet och hälsa. SUZANNE LUNDVALL INSTITITIONEN FÖR IDROTTS-OCH HÄLSOVETENSKAP, IDROTTSHÖGSKOLAN I STOCKHOLM SIH-studiens utgångspunkter SIH-studiens syfte har varit att så fulllödigt som möjligt kartlägga villkoren för och omfattningen av barns och ungdomars fysiska aktivitet. I detta har även legat att belysa vad som konstituerar ämnet idrott och hälsa i termer av fysisk aktivitet, motorisk träning samt generellt kunskapsinnehåll i ämnet i en bred bemärkelse. Därtill har elevers uppfattning om ämnet studerats. Utgångspunkterna för SIH studien har varit den samhällsutveckling i västvärlden som har gått mot en utveckling där behovet av fysisk aktivitet för ekonomisk överlevnad har minskat, trots att det fysiologiska och medicinska behovet av fysisk aktivitet kvarstår för människan som organism. För barn och ungdomar fyller fysisk aktivitet delvis andra och ytterligare behov, där den fysiska aktiviteten och motoriska träningen av specifika förmågor har betydelse även för barns och ungdomars sociala och personliga utveckling. Utvecklingen mot en allt större inaktivitet medför problem och kan även för barn och ungdomar få negativa konsekvenser för den framtida hälsan (1). Allmän rekommendation om fysisk aktivitet Under 1990-talet enades en stor del av forskarsamhället om en allmän rekommendation för barn och ungdomar beträffande kravet på en lägsta nivå av fysisk aktivitet avseende en hälsofrämjande livsstil. Rekommendationen kom primärt att handla om minst 60 minuters fysisk aktivitet per dag på en s.k. måttligt ansträngande nivå (motsvarande snabb promenad takt), kompletterat med en sekundär rekommendation om träning minst två gånger per vecka i syfte att utveckla och bibehålla den muskulära styrkan, rörligheten och benhälsan (2). Se vidare Lars-Magnus Engströms artikel om en skärpning av rekommendationen. Att intervenera i idrott och hälsa Man kan lugnt konstatera att fältet fysisk aktivitet är stort och komplext. Genom att sätta ett antal av SIH-studiens resultat i relation till en översiktlig bild av interventionsstudier med inriktning mot fysisk aktivitet och hälsa, ges möjlighet att belysa kroppsövningsämnets roll såväl ur ett ämnes- som folkhälsoperspektiv. 75

76 Interventionsstudierna skiljer sig från s.k. mer traditionell forskning i det att man går in i ett område, med en uttalad avsikt att påverka det. Det som generellt kännetecknar denna typ av studier är att forskare definierar ett problemområde, och sedan utarbetar en modell som prövas och utvärderas i relation till en kontrollgrupp. Förhoppningsvis erhålls i slutändan en ny och/eller fördjupad kunskap om problemområdet. Interventionsstudier har således den fördelen att ett område kan studeras i sitt sammanhang och ofta med ett flervetenskapligt perspektiv. I texten som följer varvas ett par av SIH-studiens slutsatser med resultat från interventionsstudier. Genom detta växelspel av resultat vill jag möjliggöra en bild av ämnets begränsning, men också av dess potential i ett folkhälsoperspektiv. Ett antal resultat Fysiologiska och motoriska variabler Tre olika aspekter på unga människors fysiska och motoriska status framträder i SIH-studiens resultat: elevernas prestationsförmåga i termer av fysiologisk status, deras motoriska profiler utifrån ett tänkande om en allsidig rörelsekompetens samt elevernas aktivitetsmönster och aktivitetsgrad. Slutsatserna pekar bl.a. på, vilket beskrivs i föreliggande tidskrift, en ökning i vikt hos eleverna, en viss sänkning av muskelstyrkan samt en motorisk profil där en grupp av elever med svårighet torde klara av de uppnående mål som finns stipulerade för år 5 och 9 (3). Beträffande aktivitetsmönstret ser Lars-Magnus Engström att detta har förändrats över en 30-årsperiod. Andelen idrottsligt inaktiva elever har ökat i jämförelse med referensdata, och de inaktiva eleverna är inaktiva på såväl lektionerna i idrott och hälsa, som på sin fritid. Cirka 40 % av de undersökta eleverna (SIH 2001) nådde inte upp till nivån aktiv varje dag på en måttligt ansträngande nivå samt en mer ansträngande aktivitet om minst tre gånger per vecka (se vidare Engströms artikel). Av 9-10 åringarna nådde varannan inte upp till den satta nivån, bland åringarna var det ca en tredjedel som inte klarade den. Engström ställer sig frågan: - Vem är aktiv och vem är passiv? Han konstaterar att de inaktiva har färre vänner som idrottar, en sämre ekonomisk standard, lägre betyg i idrott och hälsa samt är icke anslutna till någon idrottsförening. Den aktivitet som utövas av de undersökta eleverna sker, utifrån Engströms 76 aktivitetsindex, i stor omfattning uteslutande inom s.k. organiserad träning, oftast inom idrottsföreningarna och på idrottslektionerna. Skolans ämne idrott och hälsa når en majoritet av de undersökta eleverna, vilka också uppger att de är aktivt deltagande på lektionerna. Det sistnämnda talar för, enligt Engström, att ämnet har en betydelse för elevernas totala fysiska aktivitetsgrad, eftersom långt ifrån alla elever är fysiskt aktiva på sin fritid. HRPE för ökad fysisk aktivitet och hälsa På vilket sätt kan barns och ungdomars fysiska status, aktivitetsgrad samt motoriska status förbättras? Rekommendationen om fysisk aktivitet för barn och ungdomar har givit forskare anledning att studera hur man genom olika modeller och metoder kan skapa förutsättningar för en ökad fysisk aktivitetsgrad och en höjd kunskapsnivå i idrottsämnet. I flera länder har frågan om idrottsämnets bidrag till att unga når upp till en lägsta nivå av fysisk aktivitet per vecka, varit aktuell under en stor del av 1990-talet. I t.ex. USA har studier fastslagit att eleverna inte är tillräckligt aktiva under idrottslektionerna under en tillräckligt lång tid, för att ett acceptabelt bidrag av fysisk aktivitet på nivån måttligt ansträngande till ansträngande (motsvarande långsam jogging) ska anses föreligga (4). Låt mig börja med att ge en bild hämtad från en forskningsöversikt av interventionsstudier som riktats mot de yngre (17 st) respektive de äldre eleverna (6 st) i motsvarande den svenska grundskolan. Samtliga studier har haft till syfte att pröva effekterna av ett hälsofrämjande program för en ökad fysisk aktivitet (Health Related Physical Education Program, HRPE). Författarna till översikten konstaterar att de olika interventionsprogrammen gav effekt på de yngre elevernas fysiska status i termer av en förbättrad syreupptagningsförmåga, styrka, uthållighet, rörlighet, minskat kroppsfett och sänkt blodtryck. I vissa fall kunde även en höjd aktivitetsgrad fastställas. Dagliga program med fysisk aktivitet visade sig ge en ökad fysisk aktivitetsnivå hos eleverna. I översikten för de äldre eleverna, ges inte samma positiva bild. Bland de studier som refereras framkommer att vissa studier i USA och Nya Zeeland har kunnat visa att interventionen förbättrat den fysiska statusen hos de äldre eleverna gällande uthållighet, muskulär styrka, rörlighet, och aerobisk kapacitet. Andra studier visar dock på en begränsad inverkan, eller ingen inverkan alls av interventionen. Bestående effekter av interventionerna var också svaga (5). Att påverka den fysiska aktiviteten Jag har valt att i denna artikel speciellt lyfta fram två interventionsstudier som ingår i översikten, för att med hjälp av dessa, dels ge en mer ingående inblick i interventionen, dels ge möjlighet att relatera studiernas resultat till SIH-studien. En amerikansk studie kallad SPARK (Sports, Play and Active Recreation for Kids), hade till syfte att öka just den fysiska aktiviteten under idrottslektionerna och utanför skolan (7 skolor, 955 elever i års åldern deltog) (6). Interventionskomponenterna bestod av ett utarbetat program för idrottsundervisningen, där den uttalade inriktningen var att höja aktivitetsnivån hos eleverna, få dem att öka sin rörelsekompetens och ha roligt (!). Det ingick även ett self management program, vilket jag återkommer till under rubriken Att påverka och förändra attityder. En typisk SPARK lektion varade i 30 minuter, och gavs 3 ggr/vecka. Den innehöll två delar: en health & fitnessdel och en färdighetsdel. Innehållet i de av projektet rekommenderade lektionsaktiviteterna baserades på mätningar av elevers olika ansträngningsnivåer under lektionstid. Färdighetsträningen hade ett uttalat syfte att underlätta elevens rörelseutbyte med den omgivande närmiljön. Utvärderingen av interventionen efter två år visade att den fysiska aktiviteten i skolan ökat i jämförelse med kontrollgruppen, men att någon effekt utanför skolan inte kunde uppmätas. Ett par av de fysiologiska testerna visade också en signifikant förbättring hos deltagande flickor, vilket förklaras med flickornas lägre utgångsnivå samt lägre engagemang i idrottsaktiviteter. Den andra interventionsstudien som jag vill lyfta fram är en belgisk studie kallad An Investigation of the Effects of Daily Physical Education in Kindergarten and Elementary School (14 skolor och mer än 3000 elever, i de yngre åldrarna) (7). Utgångspunkten var att alla barn skulle engageras i fysisk aktivitet varje dag, att aktiviteterna skulle möjliggöras inom skolans ram och att den utökade fysiska aktiviteten skulle, som det uttrycks promote the blossom of a childs personality. Det sistnämnda ska läsas som att de motoriska aktiviteterna skulle ingå som en del i elevens totala lärande och utveckling.

77 Närmiljö och den socioekonomiska standarden kan vara bestämmande för ungdomars aktiviteter på fritiden. Foto Pressens Bild Projektet pågick i tre år och utvärdering skedde efter ett, två och tre år. Denna berörde motoriskt förmåga och förhållningssätt till fysisk aktivitet, lärprocessen i relation till elevernas fysiska och motoriska förmågor samt elevernas uppfattning om idrottslektioner och deltagande i idrott. Därutöver studerades lärarnas uppfattning om sin yrkesroll och den inriktning som interventionsprogrammets upplägg innehöll. Resultaten från denna ganska omfattande interventionsstudie visade på att eleverna i pilotgrupperna bemästrade de motoriska testerna bättre än i kontrollgruppen, men att denna skillnad inte var uppenbar när det gällde den fysiologiska statusen (fitness). Man kunde också konstatera att eleverna i kontrollgruppen var mindre aktiva i idrottsverksamhet utanför skolan än barnen i kontrollgruppen, vilket föranledde forskarna som ledde studien att poängtera betydelsen av daglig träning inom skolans verksamhet för de elever som inte nås av föreningsidrotten. En liknande slutsats återfinns också i SIHstudien. Man påpekade även i denna interventionsstudie att flickorna verkade tillgodogöra sig den förstärkta undervisningen i högre grad än pojkarna. Detta förklarades med att flickorna, av kulturella skäl, deltar mindre i idrottslig verksamhet och även utnyttjar idrottsanläggningar i mindre utsträckning. Det sistnämnda är troligen inte helt överförbart till svenska förhållanden, men ett faktum är dock att flickor är överrepresenterade bland de inaktiva och bland de icke deltagande på idrottsämnet (8). En annan slutsats av studien var elevernas snabba tillägnande av motoriska färdigheter, där en förklaring som ges är att interventionsprogrammet kunde både stötta och bidra till elevernas utveckling. Attityder och lärande Barns och ungdomars uppfattning om ämnet har i SIH-studien undersökts utifrån aspekter som gillandet, lärandet, och deltagandegrad. När eleverna ska uttrycka sig om det meningsfulla i ämnet handlar det om ett tillfälle till fysisk aktivitet. När de uttalar sig kring vad man lär sig framträder en bild av idrottsliga aktiviteter samt att man får motion och bra kondition av att delta i ämnet. Något tydligt innehåll kring hälsa och livsstilsfrågor framträder inte i SIH materialet. Karin Redelius konstaterar, vilket också framkommit i andra studier, ett samband mellan negativ inställning, och inte oväntat, en lägre aktivitetsgrad på lektionerna i idrott och hälsa. I sin analys av elever i år 8, framhåller hon att pojkar och flickor inte är enhetliga kategorier. Det finns i vissa fall större variationer inom det egna könet än mellan könen. Positivt inställda flickor uppvisar större likheter med positivt inställda pojkar än med de negativt inställda flickorna. Liksom i andra studier visar SIH-studien att den positiva attityden, som helt dominerar bland de yngre eleverna förändras negativt i takt med stigande ålder hos eleverna. Att påverka och förändra attityder I översikten av de HRPE-inriktade interventionsstudierna konstateras att de yngre elevernas attityder till skolarbetet, läxor och samarbete hade förändrats positivt och att eleverna hade erhållit en förbättrad förståelse och ett kunskapsinhämtande av, som det uttrycks, avancerade resonemang 77

78 kring hälsa/livsstil. Vidare noterar Almond & Harris i sin översikt att den extra nedlagda tiden på fysisk aktivitet per dag, inte negativt hade påverkade kunskapsnivån i de övriga skolämnena (9). Hos de äldre eleverna visade de interventionsstudier som undersökt attitydförändringar, en positiv förändring hos eleverna, men att denna inte genererade någon förändring av det fysiska aktivitetsmönstret utanför skolan. Någon förändrad attityd till kroppsövningsämnet i skolan kunde inte heller påvisas (10). I den s.k. SPARK-studien fanns ett speciellt program som var inriktat mot attityd- och beteendeförändringar, kallat self-management program, vilket hade till syfte att stötta eleverna i att överföra regelbunden fysisk aktivitet till livet utanför skolan. Programmet innehöll målsättningsstrategier, hur man hanterar egenansvar, stimulikontroll och problemlösning m.m.. Läxor och månatliga nyhetsbrev utarbetades för att stimulera barn-föräldra interaktion med inriktning mot att stötta elevens engagemang i fysisk aktivitet. I utvärderingen som följde framkom att eleverna inte syntes ha förmått ändra sitt aktivitetsbeteende, trots gjorda insatser. De ansvariga forskarna menar att programmet kan ha haft en för dålig utformning och/eller fått för svag implementering. En annan förklaring som ges är att eleverna visst erövrat förändringsfärdigheter, men att de varit oförmögna att kunna utnyttja dem. Föräldrars rädsla för att låta barnen agera på egen hand (cykla, gå iväg till närliggande områden) kan ha spelat in (11). I SIH 2002, där s.k. högaktiva respektive lågaktiva skolor följdes upp, indikerar iakttagelser rörande utrustning och lokaliteter att skillnaderna till viss del kan förklaras av miljömässiga faktorer. Här återstår ännu viss databearbetning innan sambanden mellan elevers inaktivitet, föräldrars inställning och miljöfaktorer kan fastställas. 78 Lärarnas uppfattning SIH-studiens lärardel visar att lärarna utformar ämnet utifrån en bred målsättning, där såväl begreppet idrott som hälsa, inte tydligt har definierats (formulerats). Ämnets största förändring över åren synes vara tyngdförskjutningen från färdighetsträning till en fostran av socialt inriktade färdigheter som samarbete, ansvar, och ledarskap. Färdigheter som mycket sparsamt kommenteras i de framlyfta interventionsstudierna. Viktiga utgångspunkter för lärarnas inriktning på ämnet är att det förmedlar rörelseglädje och att eleverna tycker att det är kul att delta och röra på sig. Det finns hos lärarna en stark tilltro till att ämnet kan medverka till att eleven utvecklar en aktiv och hälsosam livsstil. Lärarna menar att de jobbar mot en rad yttre ramfaktorer som begränsar målsättningen med ämnet: brist på tid, stora elevgrupper, dåliga lokaler och många arbetsuppgifter. Enkätstudien visar också att ju yngre elever desto lägre utbildning har de undervisande lärarna. Lärarnas betydelse Vilken betydelse kan tilldelas lärarna och deras utbildningsnivå när det gäller ämnets inriktning? I den belgiska studien ingick att den fysiska aktiviteten skulle ledas av utbildade specialister (väl kvalificerade idrottslärare) i samarbete med de vanliga klasslärarna. Omfattande information skulle ges till föräldrar och till övrig skolpersonal i syfte att förstärka och förtydliga interventionsprogrammets avsikt att optimalt utveckla varje barn. Ett särskilt kursplanematerial togs fram vilket bearbetades av idrottslärare och klasslärare tillsammans. Vidare fastställdes olika teman för inriktningen på den fysiska aktiviteten för de olika åldersgrupperna. Förskolebarnens tema var att upptäcka, dvs. att bli bekant med skolan som miljö, rutiner och samarbete med andra. Grovmotoriska färdigheter som att gå, springa, balansera, stödja, kasta fånga skulle övas. De motoriska färdigheterna motiverades med att de var användbara och nödvändiga för daglig verksamhet, men även för deltagande i fritidsaktiviteter. Tema två för de något äldre barnen, hade temat att lära i vilket ingick kunskap om kroppen, dess relation till omgivande mänskliga och fysiska element samt träning av basfärdigheter i motorik, vilka skulle kombinerades till mer komplexa rörelsemönster. I det tredje temat utvecklades varför och hur-frågor i relation till rörelsernas krav på styrka, hastighet, motstånd, utslag (amplitud). För de äldre barnen var syftet att stimulera de mer idrottsliga färdigheter för att utveckla den fysiska och motoriska kapaciteten hos barnen (12). De ansvariga för studien konstaterar i sina sammanfattande kommentarer att interventionen bidrog till att utveckla eleverna och till ett förbättrat socialt klimat i pilotgruppen. Det medförde också att lärarna kände sig mer kapabla och motiverade att genomföra den utökade idrottsundervisningen. Trots detta kvarstod en problematik kring de undervisningsstrategier som uppvisades inom idrottsämnet. Alltför många barn var inaktiva under en för stor del av lektionen och alltför få barn erhöll en tillräckligt god kvantitativ och kvalitativ undervisning för att de skulle utvecklas optimalt motoriskt. En tidigare nämnd amerikansk interventionsstudie med fokus på aktivitetsnivån hos eleverna i relation till lärarna och ämnets innehåll, lyfter fram tre aspekter som särskilt betydelsefulla för aktivitetsnivån: tid till förfogande, storlek på klasserna samt utbildningsnivån hos den undervisande läraren. Två av dessa tre aspekter, tidsfaktorn och storleken på klasserna, lyfts också fram som hinder för lärarna i SIH-studien, hinder som försvårar möjligheten att nå målsättningen ämnet. Enligt interventionsstudien medförde också utbildade lärare att den effektivt använda tiden på lektionen blev längre (13). Nyttan med ett ämne? Sett ur ett samhällsperspektiv, där nyttan av ett skolämne ofrånkomligen med jämna mellanrum behöver bedömas, är SIH-studiens resultat om framförallt ämnets inriktning och innehåll i relation till dess styrdokument samt bristande förmåga att nå samtliga elever, troligen inte helt tillfredsställande. Av SIH-studien framgår även att ämnet är otydligt i arbetet med att bidra till att ge den yngre befolkningen ett hälsomässigt bidrag vad gäller fysisk aktivitetsgrad, fysisk status och allmänna rörelsekompetens (förmåga att hantera grundläggande komplexa rörelsemönster). Man kan också ana att den förstärkning av fysisk aktivitet som sedan 2003, finns formulerad för den svenska skolan, i såväl grund- som gymnasieskolans förordningstext, vittnar om förväntningar som inte har infriats, eller till och med talar för att nya förväntningar tillkommit genom den förändring samhället har genomgått under de senaste 50 åren (14). Om ämnet ska vara av betydelse kan man förmoda att det på ett påtagligt sätt måste kunna visa att det bidrar till att alla elever får med sig både specifika förmågor, kunskap om och förståelse för vad som kännetecknar en hälsosam livsstil samt en positiv kroppsuppfattning och självbild. I bl.a. USA och England har man

79 sedan ett flertal år tillbaka diskuterat ämnet i ett folkhälsoperspektiv. Dels i termer av att undervisningen måste nå längre, dvs. ge ett väsentligt bidrag till att elever når upp till den stipulerade rekommendationen, dels måste eleverna på ett mer påtagligt sätt komma i kontakt med en hälsoinriktad undervisning och life long activities, aktiviteter som är möjliga att utöva även i vuxen ålder. Denna diskussion har inte på samma sätt varit tydliggjord i Sverige. I SIH-studien har inga objektiva mätningar av den fysiska aktiviteten gjorts. De mätningarna kring elevernas aktivitetsgrad som genomförts har baserats på elevernas egen skattning, vilka sammanförts till ett aktivitetsindex (se vidare Lars-Magnus Engströms artikel). Här finns dock data från andra studier vilka är tveksamma till ämnets nuvarande bidrag i relation till elevernas totala aktivitetsgrad (15). Vad visar interventionsstudierna? Samtliga interventionsprogram som gåtts igenom av Almond & Harris har baserats på en extra tidstilldelning till fysisk aktivitet, utöver den normala tiden för skolans kroppsövningsämne. I relation till tidsfrågan menar författarna att två tillfällen per vecka, dvs. ca 110 minuter är för lite tid för att kunna resultera i mätbara hälsoeffekter hos eleverna. I Sverige förekommer i genomsnitt två tillfällen i veckan i grundskolan om sammanlagt knappt 100 minuter (16). Om målet är att kunna mäta hälsoeffekter hos eleverna krävs uppenbarligen att tiden till fysisk aktivitet i skolan kompletteras, och att undervisningen förändras i syfte att bibringa eleverna fysisk aktivitet utifrån ett hälsoperspektiv avseende både kvantitet (mängd, nivå) och kvalitet (typ och specifika förmågor). I flera av studierna omnämns just behovet av relevant utbildning av lärarna. Studierna pekar också på att fysisk aktivitet behöver bli en integrerad del i elevernas totala skoldag och att föräldrarnas stöd tillmäts stor vikt. Almond & Harris betonar dock, vilket bör nämnas, att osäkerhetsfaktorer kring studiernas utformning, och deras olika utformning gör det svårt att dra slutsatser av t.ex. vad i programmen som givit vilken effekt när det gäller förändringar i attityder, beteenden och/eller förbättrad kunskapsnivå. Här påpekar de att det behövs ytterligare forskning om ungas uppfattning om den hälsoinriktade undervisning de möter (17). Behov av vidare forskning Efter genomgången av den presenterade forskningen finns anledning att konstatera att om ämnet idrott och hälsa ska ha en betydelse för folkhälsan med inriktning mot barn och ungdomar ställer detta krav som går utöver den kapacitet och inriktning som ämnet och dess lärare har idag. Undervisande lärare synes också ha svårt att möta ämnets otydlighet kring området hälsa. Detta skrivs mot bakgrund av de studier som presenterats i denna artikel och i relation till SIHstudiens utgångspunkter. SIH-studien, med dess longitudinella och flervetenskapliga ambition är, tillsammans med andra nationella studier, en god början till en successiv uppbyggnad av kunskap om unga människors involvering i fysiska aktivitet och ämnet idrott och hälsa (18). Det finns således många skäl till att fortsätta med denna flervetenskapliga longitudinella studie. Men det finns också skäl till att påbörja interventionsstudier i Sverige med inriktning mot fysisk aktivitet och ämnet idrott och hälsa, där frågor om innehåll i kunskaper, specifika förmågor, fysisk status, aktivitetsgrad, kön, etnicitet, närmiljöers inverkan, bestämningsfaktorer för unga med avseende på deltagande i fysisk aktivitet etc. problematiseras och studeras i sitt sammanhang och utifrån ett definierat folkhälsoperspektiv (19). Referenslista 1. Engström, L-M. (2004) Skola-idrott-hälsa: studier av ämnet idrott och hälsa samt av barns och ungdomars fysiska aktivitet, fysiska kapacitet och hälsotillstånd. Utgångspunkter, syften och metodik. Rapport nr 1 i serien Skola-idrott-hälsa. Stockholm: Idrottshögskolan. 2. Biddle, S., Cavill, N., Sallis, J. (1998) Policy Frameworks for young people and health-enhancing activity i Biddle, S., Sallis, J., Cavill, N. (red.) Young and Active, Young people and health enhancing physical activity evidence and implications. London: Health Education Authority. pp Rekommendationen gäller för åldrarna 5-18 år. 3. Se vidare Ekblom, Ö, Engström, L-M samt Nyberg, M & Tidén, A. i föreliggande tidsskrift. 4. McKenzie, T.L., Marshall, S.J., Sallis, J.F., Conway, T.L. Student Activity Levels, Lesson Context, and Teacher Behavior During Middle School Physical Education i American Alliance for Health, Physical Education, Recreation and Dance, 2000, vol. 71:no 3 pp Almond, L. & Harris, J. (1998) Interventions to promote health-related physical education i Biddle, S., Sallis, J., Cavill, N. (red.) Young and Active, Young people and health enhancing physical activity evidence and implications. London: Health Education Authority. pp Sallis, J. F., McKenzie, T. L.,Alcaraz, J. E., Kolody, B., Faucette, N., Melbourne, F. H. The Effects of a 2-year Physical Education Program (SPARK) on Physical Activity and Fitness in Elementary School Students i American Journal of Public Health. 1997: vol 87: no 8, pp Piéron, M., Cloes, M., Delfosse, C., Ledent, M. An Investigation of the Effects of Daily Physical Education in Elementary Schools i European Physical Education Review. 1996: vol. 2:no 2 p. 116, pp Strandell, A. & Bergenfeldt, L. (2002) Sätt Sverige i rörelse; delrapport om förskola/skola. Stockholm: Folkhälsoinstitutet; Sallis, J.F., Prochaska,J. J. & Taylor, W. C. A review of correlates of physical activity of children and adolescents i Medicine & Science in Sports and Exercise 2000, vol. 32:no 5, pp ; Mechelen, W., Twisk, J.W.R., Post, B., Snel, J., & KemperH.C.G. Physical Activity of Young people: the Amsterdam Longitudinal Growth and Health Study i Medicine & Science in Sports and Exercise 2000, vol 32:no 8, pp Almond, L. & Harris, J.(1998), pp Almond, L. & Harris, J. (1998), pp Sallis, J. F., m.fl. (1997) pp Piéron, M., mf.l. (1996), pp , McKenzie, T.L., m.fl. (2000). 14. Se Skol FS 1994:1, Lpo 94 under rubriken Skolans uppdrag, respektive SKOLFS 1994:2 Lpf 94 under rubrik Skolans uppdrag 15. Sjöström, M. Om barnens vardagliga aktivitet och gällande rekommendationer i Svensk Idrottsforskning 2002:3, ss Almond, L. & Harris, J. (1998), p. 145; Lundvall, S., Meckbach, Jakobsson Thedin, B. Skolprojektet 2001: Lärarnas syn på ämnet idrott och hälsa i svensk idrottsforskning 2002:3, s Almond, L. & Harris, J. (1998), p.145. För exempel på studier med denna inriktning se exempelvis vidare Lundvall, S. Bilder av ämnet idrott och hälsa en forskningsöversikt i Mellan nytta och nöje bilder av ämnet idrott och hälsa. (red). Larsson, H. & Redelius, K. Stockholm: Idrottshögskolan. 18. Se exempelvis Eriksson, C., Gustavsson, K., Johansson, T., Mustell, J., Quennerstedt, M., Rudberg, K., Sundberg, M., Svensson, L. (2003) Skolämnet idrott och hälsa i Sverige en utvärdering av läget hösten Örebro universitet: Institutionen för idrott och hälsa. 19. Interventionsstudier riktade mot ämnet idrott och hälsa har förekommit sparsamt i Sverige. Ett exempel är från början av 1970-talet då Skolöverstyrelsen drev ett s.k. gymnastikförsök: Redogörelse för SÖ:s gymnastikförsök 1970/72: Undervisningseffekter i gymnastik i relation till antalet veckotimmar. Skolöverstyrelsen. Stockholm. Ett annat exempel är Bunkefloprojekt där bl.a. Ingegerd Ericssons studie haft en inriktning mot motorisk träning: Ericsson,I. (2003) Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer en interventionsstudie i skolår 1-3. (diss) Malmö högskola: Lärarutbildningen. 79

80 POSTTIDNING B-POST BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen med nya adressen på adressidan AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, Stockholm Medverkande i SIH-projektet (Skola-Idrott-Hälsa) Idrottshögskolan och Lärarhögskolan i Stockholm. Foto: Artur Forsberg. Plats: Sätra Bruk juni 2004 Stående från vänster: Jane Cederqvist (ordf. IH styrelse), Jan Lindroth, Anna Tidén, Håkan Larsson, Björn Sandahl, Tommy Gustafsson, Eva Kraepelien-Strid, Tönu Saartok, Åsa Liljekvist, Lars Strandberg (f.d. ordf. IH-styrelse), Suzanne Lundvall, Karin Redelius, Björn Ekblom, Erik Backman Knästående från vänster: Örjan Ekblom, Britta Thedin-Jakobsson, Kristjan Oddsson, Marie Nyberg, Jane Meckbach, Gunilla Sundblad Liggande: Lars-Magnus Engström Ett stort tack från Centrum för idrottsforskning för Er omfattande studie och medverkan till detta temanummer. Läs mer om SIH-projektet på Idrottshögskolan i Stockholm Läs mer om idrottsforskning på CIFs hemsida