seminarium om offentlig konst i ett regionalt och internationellt perspektiv Vem bestämmer över den offentliga konsten? Hur kan den förmedlas? Hur kan organisationer och enskilda medborgare påverka den offentliga konstens utveckling? program 4 5 mars För deltagare som anländer innan seminariestart 4 mars 19.00-20.30 mottagning på Västerås Konstmuseum (arr: Västerås Konstmuseum, Västmanlands läns museum och Arty.) 5 mars Samtidigt pågår konstmusikfestivalen Perspectives 2009 i Västerås. Se info: www.nyaperspektiv.se. 9.30-11.30 Visning: Fyra konstverk, fyra processer. Utifrån verk av Mats Åberg, Stina Ekman, Sture Collin och Carsten Höller berättar Jan Melander, strateg, Kulturstaben, Västerås stad om processen bakom konstverken. Start utanför Konstmuseets entré. Efter visningen, under en gemensam promenad till Stadshotellet, visas elevers ljudkonstverk från Gå Över Ån. seminarieprogram 5 mars Medverkande från Spanien, Storbritannien och Sverige, Språk: engelska 11.30-13.00 Registrering, kaffe och matig smörgås serveras. 13.00-13.15 Välkommen och introduktion 13.15-14.15 Rachel Anderson, Head of Interaction, Artangel, Storbritannien 14.15-14.45 Kaffe och kaka 14.45-15.35 Ann-Sofi Sidén, konstnär och Mats Fahlander, arkitekt, Sverige 15.40-16.30 Santiago Cirugeda, konstnär och arkitekt, Spanien 16.30-16.45 Paus, frukt/snacks 16.45-17.30 Ramon Parramon, Director, Idensitat, Spanien 17.30-17.45 Paus, frukt/snacks 17.45-18.30 Modererat panelsamtal Helena Mattsson, arkitekt och forskare, KTH, är moderator för ett samtal mellan dagens föreläsare från tre länder med olika strukturer kring och villkor för den offentliga konsten. 20.00-21.30 middag med Dine & Talk, leds av Louise Andersson, enhetsledare/utbildningssamordnare, Riksutställningar. seminarieprogram 5-6 mars 2009 Elite Stadshotellet, Västerås program 6 mars 6 mars Medverkande från Sverige, Språk: svenska 9.00-9.10 Introduktion 9.10-9.40 en kartläggning av 1%-regeln presenteras av Gunhild Stensmyr, N I C E - Network In CulturE. 9.40-9.50 Paus 9.50-10.50 Två pedagogiska projekt: Gå Över Ån ett pedagogiskt pilotprojekt presenteras av Linda Rydberg, projektledare, Västmanlands läns museum/västerås Konstmuseum och Åsa Stjerna, konstnär. Utifrån ett samarbete med konstnären Pia Sandström reflekterar Gävle Konstcentrum över hur man kan forma arbetsmetoder kring 1%-regeln och pedagogisk verksamhet. 10.50-11.20 Kaffe och smörgås 11.20-12.30 Paneldebatt Gunhild Stensmyr, konsult och utredare är moderator för ett samtal mellan Anders Jönsson, Lotta Mossum, Kajsa Ravin och Kim Norström. Frågeställningar kring bland annat lokala och regionala förutsättningar gällande organisation och ekonomi. 12.30-13.30 Lunch ingår, på Stadshotellet alt. take away. Tåg Västerås C - Stockholm avgår kl. 12.59 eller 13.52 Tåg Västerås C - Göteborg avgår kl. 13.35 Buss Västerås C - Arlanda avgår kl. 13.20 Med reservation för ändringar
Seminarium 5 6 mars HUR NÅR KONSTEN UT? Seminarium om offentlig konst i ett regionalt och internationellt perspektiv 5-6 mars 2009 i Västerås Hur når konsten ut? tog tempen på dagens offentliga konst under två intensiva dagar i Västerås. Flera internationella gäster gav inblick i en rad samtida konstprojekt. I fokus för samtalen stod mötet mellan konsten och allmänheten. Dessutom presenterades en undersökning som beställts inför seminariet om hur 1%-regeln tillämpas i kommunerna. Arrangörer: Gävle Konstcentrum, Konst Gävleborg, Länsmuseet Gävleborg, Riksutställningar, Statens konstråd, Västerås Konstmuseum och Västmanlands läns museum. Text och översättning: Ulrika Sten Foto (om ej annat angives): Anette Berglinn Nedan kan du scrolla bland referat från föreläsningarna och de två paneldebatter som fördes. Du kan också klicka på nedanstående rubriker för att direkt nå den text du vill läsa. ARTANGEL INTERACTION: Rachel Anderson PUZZLED: Ann-Sofi Sidén och Mats Fahlander URBANA RECEPT: Santiago Cirugeda IDENSITAT: Ramon Parramon DINE AND TALK ETT OLYCKLIGT HJÄRTA I GÄVLE: Gävle Konstcentrum och Pia Sandström LJUDKONST - GÅ ÖVER ÅN: Västmanlands läns museum, Västerås Konstmuseum och Åsa Stjerna INTERNATIONELL PANELDEBATT SEMINARIETS EGEN UNDERSÖKNING: Gunhild Stensmyr och 1%-regeln PANELDEBATT - OM HUR KONSTEN NÅR UT LOKALT INFORMATION OM MEDVERKANDE 2
Rachel Anderson, Artangel. ARTANGEL INTERACTION Att ta del av ett konstprojekt kan förändra ditt liv. Jag vet det eftersom det har hänt mig själv. Men det är svårt att förklara hur en dag som tillbringas med att man äter kakor eller går runt med en megafon i staden egentligen gör det, sa Rachel Anderson, från Artangel i London. Rachel Anderson är chef för Artangel Interaction, en ny avdelning inom den idag legendariska konstinstitutionen Artangel. Sedan början av 90- talet har Artangel väckt uppmärksamhet genom att stå som avsändare bakom projekt som Rachel Withereads House, 1993, Michael Landys konsumtionskritiska verk Break Down, 2001, i vilket han lät förstöra alla sina ägodelar eller Jeremy Dellers The Battle of Orgreave, 2001, en rekonstruktion av en gruvarbetarstrejk från 80-talet som involverade över 800 skådespelare. Artangel sätter konstnärernas visioner i första rummet och verken tar plats utanför det traditionella gallerirummet. Den nya avdelningen Artangel Interaction kom till genom det pedagogiska arbetet med allmänheten som engagerats i olika konstprojekt. Idag är man en självständig verksamhet med en egen curatorisk ledning som initierar projekt med en social inriktning där olika grupper erbjuds att samarbeta med utvalda konstnärer. Grupperna är inte avgränsade utan består av människor som sammanförs genom diskussioner och olika kreativa övningar. Nights of London från 2006 berörde till exempel de som är vakna och tar hand om staden medan andra sover. Did you kiss the foot that kicked you? från 2007 av Ruth Ewan involverade ett hundratal av Londons buskers, gatumusikanter. ( Buskers står för en egen, råare performance än vanliga gatumusikanter). Under en vecka lade de till Ewan MacColls klassiska Ballad of Accounting från 1964, till sin repertoar. Sångtexten är ifrågasättande och samhällskritisk och nyligen framkom det att att den brittiska militära säkerhetstjänsten MI5 haft en fil om Ewan MacColl i sina register. Under rusningstid kunde pendlarna höra balladen sjungas överallt. Aktionen belyste de utsatta villkor som Londons gatumusikanters och buskers verkar under. Nya lagar har gjort att det idag nästan är omöjligt att få tillstånd att uppträda på offentliga platser. När gatumusikanterna som annars arbetar ganska isolerat fördes samman växte diskussionerna. Vad är det som är så problematiskt med att sjunga på gatan? Varför kan det inte vara tillåtet, tänkte jag under mina många telefonsamtal med polisen, berättade Rachel Anderson. Did you kiss the foot that kicked you? involverade två fristående grupper i samhället: pendlarna och gatumusikanterna. Pendlarna kan man kanske snarare säga hör till en kultur, och det har inget mer att göra med varandra än att de regelbundet tar tunnelbanan eller bussen till jobbet en viss tid varje dag. I England använder man begreppet communities om olika gemenskaper och subkulturer. Det är känsligt att försöka ringa in eller definiera en community. Varför förutsätter någon att jag skulle vilja höra till andra brunhåriga bara för att jag råkar ha brunt hår? exemplifierade Rachel Anderson. Nej, det är viktigt att inte dela in andra i grupper utan att fråga, och att se att en community är något flytande och föränderligt. Framförallt är det viktigt att vara uppmärksam på om de själva väljer att definiera sig som grupp. För att närma sig olika grupper använder hon sig av olika metoder, till exempel affischering eller ryktesspridning. En del av arbetet är också att se till att de som blir involverade i Artangels projekt också får ut något av det själva. Artangel Interaction bjuder själva in de konstnärer som de samarbetar med. En av deras främsta uppgifter är att stödja konstnären. Det handlar om att lyssna istället för att sätta dagordningen som beställare. Rachel Anderson berättade att det kan handla om att åka iväg under ett veckoslut för att diskutera konstnärens idéer och få honom eller henne att tro på sig själv. Några andra viktiga principer är att värdera processen mer än resultatet. De eftersträvar en så horisontell och icke-hierarkisk struktur som möjligt för alla samarbeten. Och det är okej att misslyckas. Bild från Did you kiss the foot that kicked you?, Ruth Ewan, 2007. Foto: Thierry Bal 3
PUZZLED Ett gigantiskt pussel har intagit Campus Gärdet i Stockholm. Den strama modernistiska arkitekturen, har fått konkurrens av stora pepparkakslika betongbitar. En del står lutade mot varandra, andra tycks ha landat ovanpå taket eller tycks nedpressade under husgrunden. - Puzzled är verkets titel och förbryllad var precis vad jag kände mig när jag fick uppdraget, berättade konstnären Ann-Sofi Sidén. Statens konstråd stod bakom uppdraget att göra en konstnärlig gestaltning för den gamla Konstfacksgården. Ann-Sofi Sidén bestämde sig för att fokusera på att finna en idé för platsen snarare än på de finansiella förutsättningarna som fanns. Hon bjöd in arkitekten Mats Fahlander som samarbetspartner. - Det här är ett av de viktigaste uppdrag jag haft, just för att Campus Gärdet är ett av våra gemensamma rum, sa Mats Fahlander. Han såg en utmaning i den speciella arkitekturen kring Campus Gärdet, med bland annat en av Sveriges enda riktiga curtain-wall fasader i glas och aluminium. Att gården går att närma sig från fem, sex olika håll, blev också viktigt att förhålla sig till. Efter att ha granskat området, bland annat från Kaknästornet i Stockholm som gav ett fågelperspektiv på platsen, kom idén spontant under en gemensam promenad i Berlin. Någon hade tappat ett gammalt pussel som låg utspritt på den fuktiga marken. - Allt markfundament ser ju ut som ett lapptäcke eller en mosaik, sa Ann- Sofi Sidén, och pusslet blev den perfekta metaforen. Jag såg att vi kunde använda ett gigantiskt pussel som kontrast till den modernistiska miljön. Istället för att lugna ner platsen rörde vi om i den. Verket har anpassats efter årstidsväxlingarna i Sverige. På vintern lyses pusselbitarna i markplanet upp av ljusslingor, som ger illusionen av glöd. Det ska kännas lite som att gå på ett vulkanfält, med ett dolskt, glimrande strax under marken. Sommartid kommer ängsgräs spira ur negativa pusselformer som skurits ut ur betongen på gården. Utan samarbetet med arkitekten Mats Fahlander hade det kanske inte blivit något verk alls, berättade Ann-Sofie Sidén, eftersom förhandlingarna kring att installera ett nytt konstverk bland de befintliga huskropparna blev utdragna. Att i efterhand applicera ett verk för permanenta byggnader visade sig inte helt lätt. Externa konsulter fick tillkallas när ordinarie byggnadsansvariga inte ville ta sig an vissa uppgifter. Lyckligtvis tillkom fler finansiärer, bland annat Vasakronan AB. Den ursprungliga visionen innehöll 3000 pusselbitar över hela området och även inslag av vatten. Till det befintliga verket blev det 220 bitar. Puzzling? URBANA RECEPT Nästan alla hus i världen är uppförda utan arkitekter. Men i Europa är det inte normalt att vara illegal, sa Santiago Cirugeda. Han väckte uppmärksamhet i sin hemstad Sevilla när han som student vid arkitekturhögskolan skapade en lekplats av en gammal container i ett gathörn. Sedan dess har det blivit en mängd okonventionella och semi-legala tillbyggnader och objekt i stadsmiljön. Han har engagerat många andra i byggandet av små bostäder på exempelvis hustak och i träd. Samtidigt som byråkratins kvarnar börjar mala bygger han vidare på nästa projekt, Ovan: Mats Fahlander och Ann-Sofi Sidén Underst: Santiago Cirugeda och han har blivit en expert på att utnyttja kryphål i den byråkrati som på sätt och vis är en del av hans verk. Själv kallar han sina byggnationer för a-legala. På webbplatsen Recetas Urbanas www.recetasurbanas.net delar han med sig av sina strategier för subversiva ockupationer. Santiago Cirugeda talade om nödvändigheten av att våga agera i gråzonen mellan det legala och illegala. Han tycker att reglerna runt det offentliga rummet hårdnat och vill inspirera andra att ta saken i egna händer för att återerövra gatorna. Under anförandet förklarade han hur han själv utnyttjar sin dubbla roll som arkitekt och konstnär. I ett projekt vägrade han till exempel att underteckna en av sina byggnationer som arktitekt eftersom den då riskerade rivas, istället ville han hävda dess existensberättigande som konstverk. Det började med att museet Espai D Art Contemporani De Castelló. bjöd in honom för att kritisera museet som idé. Hans svar blev en annorlunda byggnation i form av två femtio kvadratmeter stora celler i glas och gul plast på museibyggnadens fasad. Dessa så kallade institutionella proteser skulle fyllas med allt det som inte finns plats för på museet idag: mänskliga möten och olika former av aktiviteter istället för dyrbara föremål, berättade Santiago Cirugeda. Med byggnaden ville han länka det avgränsade museet med stadens sociala och politiska scen. Snart blev den också en symbol för motstånd. En mediestorm bröt ut mot den nya utbyggnaden och med argument om säkerhetsskäl ville man få till stånd en rivning. Rösterna höjdes mot den fula och onödiga arkitekturen. Men vem har inte en ful vän, som man helt enkelt tycker väldigt mycket om. Som arkitekt vill jag inte bygga vackert, utan snarare presentera intressanta situationer, sa Santiago Cirugeda. När han konsekvent vägrade att relatera till byggnationen som arkitektur utan istället hävdade dess värde som konstverk, hamnade motståndarna i ett så besvärligt läge. Den institutionella protesen finns ännu kvar. Santiago Cirugeda har också arbetat med verk som handlar om återerövring av mark vid ett tillfälle när han bjöds in för att göra ett konstprojekt i Fuerteventura på Kanarieöarna. Det är inte bara ett turistparadis utan också en av de öar där de flesta afrikanska illegala immigranter landstiger. Santiago Cirugeda är kritisk mot Schengenavtalet och de negativa verkningar och de verkningar det får på den lokala nivån. Han påpekade att turismen förstört det spanska kustlandskapet som idag är överlastat av turisthotell. Därför tycker han att det är paradoxalt att de illegala immigranterna behandlas brutalt av myndigheterna, när deras inverkan på landskapet inte alls står i proportion till turismens. När Santiago Cirugeda kom till Fuerteventura hittade han en märklig vägformation som blivit övergiven efter ett avstannat turistbygge. Egentligen var vägen 4
IDENSITAT Idensitats verksamhetsområden. Grafik: Jang Sub Lee. otillåten men ingen hade brytt sig om att riva den. Han påbörjade då demoleringen av vägen och lät sätta upp stora skyltar vid den upprivna vägbanan med rubriken: Plan för återtagandet av majoriteten av kommunen Fuerteventuras territorium. Skyltarna med både spansk och tysk text upplyste bland annat om att när 30% av Tysklands befolkning flyttat till Fuerteventura så kommer de att räknas som illegala och kastas ut ur landet. Ramon Parramon är konstnär och chef för Idensitat, ett konstprojekt som bygger på nätverksaktiviteter och som undersöker möjligheten att påverka det offentliga rummet genom konstnärliga och kreativa processer. Idensitat har genomförts i fem olika upplagor under de senaste tio åren och har utvecklats kring fem mindre orter nära Barcelona: Calaf, Manresa, Mataró, Priorat och Prat de Llobregat. Ett mål för Idensitat är att stimulera kreativitet och att experimentera med nya sätt till socialt deltagande. Idén om det lokala associeras ofta med rumsliga koncept men vi vill gå förbi den tolkningen och istället närma oss det lokala från en relationell och kontextuell vinkel, sa Ramon Parramon. De flesta projekt som Idensitat arbetar med har en tonvikt på processen och inte på någon fysisk produktion. De arbetar mycket kring frågan hur de ska nå olika grupper av människor som de vill bjuda in för att delta. I ett exempel hade man använt sig av internetcaféer dit många immigranter söker sig. Vi lade ut bilder på datorernas bildskärmar för att visa vad vi ville göra och försöka locka dem att delta, berättade Ramon Parramon. I ett annat projekt, The Most Famous användes lokalteve. Där gjordes intervjuer med barn som fick berätta om någon de kände som de tyckte skulle vara berömd. Idensitats arbete involverar inte bara konst utan andra aktiviteter också eftersom de vill knyta människor till sig som i sin tur kan hjälpa till att hitta kopplingar mellan konstnärer och de lokala invånarna. De flesta projekt börjar med en inbjudan till öppet samtal. Liksom landsmannen Santiago Cirugeda berättade Ramon Parramon om projekt som berörde frågor om turism, immigration och romernas utsatta situation. Ett exempel var Wellfare State ( Smash the ghetto ) som utfördes under rivningen av det nedgångna området Salobral utanför Madrid, 2008. Området dominerades av romerna och beslutet om rivning väckte till en början ingen debatt i media. Konstnärsgruppen Democracia valde då att ställa upp åskådarbänkar och visade videoprojektioner av rivandet, så att förbipasserande, upplevde sig som mitt i en fotbollsmatch. Den skötsamme invånaren som accepterat att det illegala, slitna och fattiga i området revs, omvandlades till huliganen, som från bästa åskådarplats såg på förstörandet. De s k institutionella proteser Santiago Cirugeda byggde utanpå museet Espai D Art Contemporani De Castelló. Foto: Urbanas Recetas. 5
Bild från kärleksveckan på Stora Sätra skolan. Foto: Åsa Mårtensson DINE AND TALK Kvällens Dine and Talk, väckte liviga diskussioner kring middagsborden. Louise Andersson från Riksutställningar som initierade samtalen berättade efteråt att hon slogs av vilka olika förutsättningar vi har till handlingsutrymme kring konsten beroende av position: om vi arbetar med privata eller offentliga medel, eller har rollen som uppdragsgivare, konstnär eller medborgare. Hon uppmuntrade alla att börja formulera svaren på den egna positionen för att se vilka oväntade partners vi skulle kunna utveckla nya projekt med i framtiden. Skolan arrangerade en kärleksvecka och konstnären Pia Sandström valde att göra en workshop om kärlek och andra känslor. -Jag bjöd in dem genom att visa hur jag arbetar som konstnär. Det kan vara obegripligt, rörigt och processen kan ändra sig på vägen, berättade hon. Alla elevernas teckningar skall sparas och sedan tryckas i form av ett brev på ett papper i storformat. Inget av det som eleverna gör kastas bort, utan allt används på något sätt. ETT OLYCKLIGT HJÄRTA I GÄVLE - Hur ser formen ut på ett olyckligt hjärta? Det var en av frågorna som konstnären Pia Sandström ställde till eleverna på Stora Sätra skolan i Gävle. Hon blev inbjuden av Gävle konstcentrums konstsekreterare, Carl Bergström, för att göra ett offentligt verk i samarbete med eleverna. Gävle konstcentrum ansvarar för alla kommunens konstärenden. Att konstsekreteraren finns under samma tak som konsthallen ger både styrka och inspiration. Gävle konstcentrum har nyligen publicerat två nya böcker om deras offentliga konst och pedagogik. LJUDKONST - GÅ ÖVER ÅN Att arbeta med ljudkonst handlar inte om att komponera eller skapa musik. Det är en demokratisk konstform som är befriad från förväntningar, genom att den har en så kort tradition, berättade konstnären Åsa Stjerna, som varit handledare i det pedagogiska pilotprojektet Gå Över Ån. Projektet var ett samarbete mellan Västmanlands läns museum och Västerås Konstmuseum som befinner sig på varsin sida om ån. Linda Rydberg som var projektledare för Gå Över Ån berättade att det även var ett samarbete mellan museum, skola, näringsliv och invånarna i Västerås. Projektet handlade om offentlig konst, det offentliga rummet och lärande. Elever från St Ilians Skola deltog genom att skapa egna platsspecifika ljudkonstverk längs Svartån i Västerås. Åhörarna fick ta del av verk som Den knackande kommunikationen av Cassandra Wennerström som inspirerats av Västerås slotts historia. Ljud är något osynligt och förgängligt, men det kan ändå förändra en plats väldigt påtagligt, sa Åsa Stjerna. En rapport om projektet finns att beställa i bokform, med tillhörande cd: www.vastmanlandslansmuseum.se under fliken Gå Över Ån. INTERNATIONELL PANELDEBATT Det var fullsatt under torsdagens internationella paneldebatt. Det blev ett samtal om nya konstnärsroller och om hur fri konsten egentligen är. Vad menar vi när vi talar om konst i det offentliga rummet idag? inledde moderatorn Helena Mattson. Vem är publiken är det vi eller någon annan, låginkomsttagaren eller immigranten? Hur relaterar ni till dem som ska möta era verk, har ni någon särskild strategi? Mina verk utgår från mig själv. Andra konstnärer kan vara väldigt snara att bära samvetet för andra, ibland tar de på sig socialarbetarens roll, svarade Ann-Sofi Sidén. Vad hade kommit ur mina projekt som till exempel Queen of Mud, om jag börjat prata med folk om idén innan? Queen of Mud är konstnärens idag mer eller mindre legendariska figur som naken och insmord i lera, gjorde entré i slutet av 80-talet genom att promenera in på NKs parfymavdelning. Men inte heller för verket Puzzled, Ann-Sofi Sidéns första konstnärliga gestaltning för en offentlig plats, valde hon att göra intervjuer. Idén utgick från den egna fantasin och platsens form. Åsa Stjerna visar elever från St Ilians Skola hur man spelar in ljud. Foto: Linda Rydberg. 6
Rachel Anderson, Santiago Cirugeda samt konstnären och arkitekten Eva Rosengren i paneldebatt. Santiago Cirugeda påpekade att politikerna och andra beslutsfattares förväntningar förändrats när man planerar för offentliga konstprojekt. Idag vet de att konsten kan ta upp känsliga ämnen och att konsten är en disciplin utan regler. Konsten har inga gränser. Moderatorn ifrågasatte om konsten verkligen var så gränslös. Är det inte en utopi? Nej, menade Santiago Cirugeda, för mig är det inte det. Det är anledningen till att en del av mina projekt sker i det tysta och inte är en beställning av någon. Rachel Anderson från Artangel sa att om de har någon hemlig agenda så handlar den om att utöka konstpubliken. Hon menade att konstnären kan ge inspiration, om än inte lösningar till olika problem. Men det är upp till samhället att veta hur de skall använda konstnären, hur de bjuder in konstnären till bordet. Vad är egentligen det offentliga rummet? Det finns många platser som vi inte riktigt vet om de är offentliga eller ej, sa konstnären och arkitekten Eva Rosengren. Är platser som är utomhus mer offentliga än de som är inomhus, eller handlar det om platser för fattiga eller rika? Konstnären Ida Kriisa i publiken berättade om en performance som hennes studenter på Kulturama gjorde i Sturegallerian på Östermalm i Stockholm. Vakterna kom genast rusande när hennes studenter promenerade in med simfötter på sig i gallerian, trots att den enda avvikande detaljen i deras klädsel var just att de bar simfötter. Men gallerians vakter tog inte till sig deras argument om att de endast utförde en konstnärlig handling som dessutom handlade om demokrati. Hur nyttig är konsten? Vad har hänt sedan 60-talets happenings raserade gränserna mellan konst och vardagsliv? Moderatorn tog upp frågan om hur institutionaliserad konsten blivit. Hon påminde om den pågående kulturutredningens nya paragraf om att konst skall vara nyttig för samhället. Det rådde ingen tvekan om att panelen såg institutionaliseringen som ett faktum. Konstvärlden har helt och hållet inkorporerat installationen som form och därför är det viktigt att konstnären tar över frågan från institutionerna så att vi inte bara ger oss åt den kapitalistiska marknaden, sa Rachel Anderson. Ramon Parramon från Idensitat påpekade att när konsten och institutionen står varandra väldigt nära väcks frågan om makt och ägandeskap. Vilken del av verket hör till institutionen och vilken del hör till konstnären? Någon frågade om vilken framtid panelen såg i den relationella estetiken. Eva Rosengren svarade att hon tror att gränserna mellan de olika genrerna inom konsten kommer att bli mindre viktiga. Men finns det en potential i den relationella konsten som vi inte använder fullt ut? Knappast, den används till fullo av er guys! svarade Ann-Sofi Sidén. Institutionerna har ju tagit över alla de alternativa konstformerna. Vem vet om vi inte kommer att behöva lite monument i framtiden också? Kanske blir det en reaktion, monument i grottor? Nya konstnärsroller Var går gränsen mellan det konstnärliga arbetet och den koordinering som krävs för flera av dagens publika verk som ofta involverar en mängd människor? Konstnärens arbete innehåller ofta mycket producerande som inte alltid syns, men i till exempel Idensitats och Artangels fall är det sociala arbetet en tydlig del. Både Ramon Parramon och Rachel Anderson såg förhandlingarna med politiker och det praktiska arbetet som en viktig del i sina egna konstnärskap. Jag kan endast utföra mitt arbete som chef för Artangels Interaction utifrån mig själv och mitt konstnärskap eftersom det arbetet inte har några gränser. Mitt arbete är precis som alla konstnärers arbete gränslöst, sa Rachel Anderson. På frågan om hon också gör egna konstverk inom ramen för Artangel där hennes arbete är att ge andra konstnärer möjlighet att genomföra sina visioner, svarade hon att det skulle vara problematiskt. Men arbetet och erfarenheterna ser hon ändå som en del av sin egen konstnärliga praktik. SEMINARIETS EGEN UNDERSÖKNING Om ensamma tjänstemän och alternativa modeller Det råder ett visst mått av politisk anarki i kommunerna där kulturens tjänstemän ensamma kan få jaga den tekniska förvaltningen för att konsten ska få plats. Gunhild Stensmyr har kartlagt hur 1%-regeln tillämpas i kommunerna. Oj, nu bygger man ett nytt kommunhus men var är konsten? Den enskilda tjänstemannen är ofta ansvarig för alla konstärenden i kommunen och har kanske dessutom en konsthall att driva, därför är hans engagemang avgörande, sa kulturkonsulten Gunhild Stensmyr. Det gäller att 7 Mats Fahlander, Ann-Sofi Sidén och Ramon Parramon debatterade.
Gunhild Stensmyr hänga med i kommunens byggnadsprojekt och man måste komma med påstötningar, annars är det ingen som tänker på konsten. 1%-regeln erbjuder ingen given arbetsmodell, det har aldrig funnits någon, utan den kan tolkas på olika sätt. I de kartlagda kommunerna varierade metoderna kraftigt. Gunhild Stensmyr var ändå positiv: Det är en långlivad, kreativ beräkningsmetod med sjuttio år på nacken som fortfarande ger pengar till konstnärlig utsmyckning i våra gemensamma rum. Min undersökning visar på mångfalden i sättet att tillämpa regeln. Hon påpekade också att kommunerna satsar mer till kulturen generellt i jämförelse med staten som inte ens satsar en procent av statsbudgeten. 1%-regeln innebär att en viss procent av byggkostnaden avsätts till konstnärlig gestaltning. Regeln infördes 1937 i Sverige i samband med inrättandet av Statens konstråd. Den tillkom i en lågkonjunktur då bland annat konstnärerna vädjade till staten om att man måtte behjärta konstnärernas svåra läge. Men framförallt handlade det om tidens bildningsideal, man ville nå ut med den goda konsten till de rum där allmänheten vistades som till exempel skolor och sjukhus. Idag fungerar regeln som vägledning för kommunerna. Från Luleå i norr till Malmö i söder har Gunhild Stensmyr valt ut ett tjugotal kommuner för sin undersökning (Stockholm och Göteborg är inte inräknade). Det visade sig att de flesta kommunerna använde mellan 0,5 2 procent av exempelvis investeringsbudgeten, beräkningsmodellerna varierar, i nybyggnationer till konstnärliga gestaltningar. I konstrast till bilden av tjänstemannen som ensam måste ansvara för att bevaka kommunens konst lyfte Gunhild Stensmyr fram ett par positiva exempel. I Härryda finns 1%-regeln med i översiktsplanen och den efterlevs tack vare en tydlig organisation när regeln tillämpas. Att som i Karlstad skapa ett konstnärligt råd kan också vara en framgångsrik metod. Borås har ett system med faddrar för stadens offentliga konst. Vem som helst kan ansöka om att bli fadder till en skulptur man tycker om, för att sedan särskilt övervaka verket. Två kommuner som arbetar med ett allmänt konstanslag istället för byggnadsanknutna medel är Umeå och Uppsala. I Umeå har man ett årligt belopp för konstnärlig gestaltning i det offentliga rummet som fritt får disponeras. Uppsala övergav 1%-regeln 2007 för att arbeta mer med stadsrumsgestaltning som en helhet. Faran med att arbeta med en pott med pengar kan vara att de riskerar att försvinna i besparingstider. Den färska rapporten finns att ladda ner på samtliga arrangörers hemsidor. PANELDEBATT - OM HUR KONSTEN NÅR UT LOKALT Demokratibegreppet hamnade snart i fokus under seminariets avslutande paneldebatt. Vem är det som ska bestämma och finns det plats för olikheter? Seminariets moderator Gunhild Stensmyr inledde med frågan om hur vi ska nå ut med konsten? Förutsättningen för att man ska kunna nå ut på ett demokratiskt sätt är att man är tydlig med vad man har för agenda, inledde Kajsa Ravin, verksamhetschef för kultur- och fritidsförvaltningen i Karlstad. Så berättade hon om politikernas kovändning kring Jenny Holzers verk, For Karlstad, för Stora Torget i Karlstad 2005. Konstnären bjöds med anledning av hundraårsjubiléet av unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Jenny Holzer skapade ett textbaserat verk med ljusprojektioner som bland annat bestod av dokument, personliga brev och tidningsartiklar kring konflikterna kring unionen som invånare i Karlstad bidragit till att samla in. Ivar Johnssons befintliga Fredsmonument på Stora Torget vävdes in och blev en del av verket. Men det nya uttrycket provocerade flera Karlstadbor. - Konstbegreppet kan se så olika ut för olika människor och därför krävs en förankring, sa Kajsa Ravin. Hon har nu startat upp ett nytt konstråd i Karlstad för att styra upp arbetet kring den offentliga konsten. Inger Höjer Aspemyr, från Statens konstråd, (som tillsammans med Karlstad kommun varit beställare till Jenny Holzers verk), sa att de hade förankrat verket pedagogiskt, i flera projekt med ungdomar men också genom föreläsningar och samtal med allmänheten. Men det räckte inte: opinionen i en tidning blev så stark att man inte kunde fullfölja projektet. Enskilda politiska röster om slöseri med skattepengar tog överhanden. Ljusdelen av verket som skulle spelas en vecka per år aktiveras inte, trots 8 Kajsa Ravin och Anders Jönsson i paneldebatten.
Inger Höjer-Aspemyr från Statens konstråd att det beslutats i Kulturnämnden och i en samrådsgrupp kring verket. Vi har ju en representativ demokrati i Sverige, men det är bortglömt, när det skrivs i tidningarna om vem som får vara med och bestämma om den offentliga konsten, sa Inger Höjer Aspemyr. En av mina utgångspunkter är att aldrig underskatta människors olikheter, sa konstnären Lotta Mossum. Hon berättade att hon under sin uppväxttid i perioder bott i Spanien under Francotiden och hur det präglat henne. För henne handlar demokratibegreppet inte bara om majoritetsbeslut utan om rätten att få framföra egna åsikter och tankar. Kim Norström från kulturstiftelsen Arty, som verkar för kultur och näringsliv i samarbete, deltog i paneldebatten. Vid sidan om Arty driver Kim Norström ett företag i byggbranschen, men här ville han tala som medborgare. Han undrade hur företagarna och allmänheten kan komma in i processen runt offentlig konst: Får vi vara med och vad får vi göra? Jag har hört att det finns ett uppdrag om att föra ut konsten. Det vore intressant att veta vilket uppdraget är.vad kan man förvänta sig av konsten? Han fick till svar att det finns ett flertal uppdrag, både självformulerade men också sådana som bland annat täcks in i den kulturutredning som precis offentliggjorts, men att det politiska fältet inte alltid är så tydligt på den kommunala nivån. Någon påpekade att det i alla fall är lättare att fånga kulturchefen i en liten stad, medan politikerna blir osynliga för de vanliga medborgarna i storstäderna. Gävle och Vallentuna lyftes fram som exempel på kommuner som lyckats bra med en tydlig organisation för den offentliga konsten. Landskapsarkitekten Anders Jönsson vittnade om att slumpfaktorn är alldeles för stor när det gäller hur konstnären kommer in i planeringen. Han ritar ofta miljöer för det offentliga rummet och har bland annat varit ansvarig i Hammarby Sjöstad. Oavsett projekt får han själv driva frågan om att bjuda in konstnärer i processen. Att stå för sitt beslut Hur nära ska man knyta medborgarna i processen kring ett verk? Frågan fick inget entydigt svar. Lotta Mossum sa att hon inte trodde på neutralitetsidén. Beslutsfattarna måste stå för sina val och inte vara rädda för någons eventuella ogillande. Alla blir ändå aldrig nöjda samtidigt. Ann Nilsén från Länsmuseet Gävleborg, en av arrangörerna som satt i publiken, berättade att de i samarbete med Konst Gävleborg och Statens konstråd arrangerat seminarier om konst för politiker. - De vill oss väl, men vi måste hjälpa politikerna att finna argumenten, sa hon. Frågan om förankring och pedagogik löpte som en röd tråd genom seminariet. En del menade att förankringen skulle ske före projektets start och att pedagogiken skulle ta vid därefter. Från Uppsala kommun hävdades att deras politiker förstått att konsten genererar välstånd och att man där tagit fram verk som människor verkligen älskar utan pedagogiska insatser. En annan röst från publiken Päivi Ernqvist, projektledare på Stockholm konst, betonade att hon däremot tyckte att det var intressant att få kritiska röster. Själv såg hon sig gärna som solist i en orkester, eftersom det kan ta lång tid innan man landar på samma plattform i diskussionen kring ett verk. Hennes önskan var dock att kommunerna skulle våga ge uppdrag åt konstnärer redan i det första utredningsskedet. Publiken deltog aktivt under samtalets gång och det blev tydligt att förväntningarna på den offentliga konsten är både många och olika. Någon ville till exempel att den utgår från de ungas verksamhet. Åsa-Viktoria Wihlborg från Artplatform vittnade om att bostadsrättsinnehavarna vill bli informerade om de verk som skall placeras i deras område. Det gamla bildningsidealet om den goda konsten glimtade i några av inläggen. Konstnären Istvan Acs påminde om att idealen om det sköna, det goda och det sanna splittrats totalt och att postmodernismens utmaning var att försöka integrera det hela igen på något sätt. Han ville att vi skulle se att kultur, ekonomi och politik bara var olika sidor av samma mynt. Kim Norström från Arty avslutade samtalet med att välkomna finanskrisen eftersom han hoppades att den skulle få oss att tänka på något annat än handelstal. Han påminde om att det som får oss att vilja flytta till en stad handlar mer om hur vårt kulturella liv ser ut, än om shoppinggallerior. - Att göra en vandring i Västerås centrum, förbi Svartån, det är ju trivsamt! sa Kim Norström. Lotta Mossum och Kim Norström i andra dagens paneldebatt. 9
10
Seminarium 5 6 mars Information om medverkande Rachel Anderson, Artangel Rachel Anderson ansvarar för att planera och genomföra projekt vid Artangel Interaction i Storbritannien. Hon har tidigare arbetat med pedagogik och förmedling på South London Gallery samt drivit the Queensbridge Youth Project i Hackney. Artangel har sedan början av 1990-talet gjort det möjligt för konstnärer, skribenter, kompositörer att genomföra sina drömprojekt. Platsspecifika konstprojekt av till exempel Rachel Whiteread, Matthew Barney, Steve McQueen har fått stor uppmärksamhet internationellt. I början av 2000-talet startade den nya avdelningen Artangel Interaction som fokuserar på projekt där deltagande och interagerande är centralt. För mer info: www.artangel.org.uk Ann-Sofi Sidén och Mats Fahlander: Puzzled Ann-Sofi Sidén är en sedan 1990-talet en av Sveriges mest uppskattade konstnärer på den internationella konstscenen. Frågor kring identitet, kontroll, paranoia, sårbarhet och övervakning återkommer i hennes konstverk. De senaste åren har hon haft stora separatutställningar bland annat i London, Paris, Wien och i Sverige på Moderna Museet 2004/2005. Under hösten 2008 visades videoinstallationen Vid sidan om på Bonniers Konsthall och verket Puzzled i samarbete med Mats Fahlander invigdes på Campus Gärdet i Stockholm. I Puzzled är samspelet mellan åskådare och konstverk centralt. Verket består av olika pusselbitar i form av ljusslingor på marken, bord och bänkar samt upprättstående figurer i olika konstellationer. Mats Fahlander är utbildad vid KTH i Stockholm och konsthögskolan i Berlin, där han även arbetade under början av 1990-talet. Idag driver han Fahlander Arkitekter som 2006 erhöll Rödfärgspriset för Villa Maria i Nacka. För mer info: www.statenskonstrad.se Santiago Cirugeda Santiago Cirugeda är konstnär och arkitekt från Sevilla, Spanien. Cirugedas projekt utmanar ofta socio-kulturella strukturer och agerar i lagens gråzon. Han har bland annat utvecklat strategier för systematisk ockupation av outnyttjade platser i det offentliga rummet. Projektet Recetas Urbanas handlar i första hand om att hjälpa människor att genomföra deras förslag till förändringar av en plats. På så sätt blir hans konstprojekt ett interagerande mellan många olika människor och lyfter fram en demokratisk tanke: att vem som helst ska kunna vara med och påverka hur det ser ut i ett område. För mer info: www.recetasurbanas.net Ramon Parramon, Idensitat Ramon Parramon har initierat och driver Idensitat i Spanien sedan starten 1999. Han är även verksam som curator, konstnär och skribent med fokus på offentlig konst. Idensitats verksamhet grundar sig på att skapa konstprojekt i det offentliga rummet och konstverken är alltid nära förbundna med den plats där de installerats. Idensitat har startat projekt i bland annat Calaf, Manresa, Mataró och Priorat, städer i Barcelonaregionen. Organisationen försöker hitta nya vägar för att skapa socialt engagemang och deltagande, i samspel med de aktiviteter och verksamheter som redan finns på den plats där man verkar. För mer info: www.idensitat.org Helena Mattsson Helena Mattsson är arkitekt och forskare. Hennes avhandling, Arkitektur och konsumtion: Reyner Banham och utbytbarhetens estetik publicerades 2004. Hon har publicerat verk om arkitektur, konst och kultur i en betydande omfattning, och är redaktör för Kalmar Stortorg och 1%. Mattsson är lektor i Arkitekturens historia och teori vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, och arbetar även på arkitektkontoret Testbedstudio Stockholm, samt som redaktör för kulturtidskriften SITE. Eva Rosengren Arkitekt, konstnär och arbetat som projektledare på Statens konstråd 6 år. Arbetat som arkitekt under ca 15 års tid. Arbetar med TAIDE AB i gränslandet mellan konst och arkitektur i Finland och Sverige. Gunhild Stensmyr Gunhild Stensmyr har blivit ombedd att inför seminariet kartlägga hur 1%-regeln fungerar runt om i landet. Stensmyr startade 1997 utbildnings- och konsultföretaget N I C E Network In CulturE och driver sedan 2002 Skärets Konsthall. Hon har tidigare haft konsult- och utredningsuppdrag för bland annat Statens kulturråd samt kommunerna Sollentuna, Halmstad, Västerås och Varberg. För mer info: www.nicenetwork.se Gå Över Ån Gå Över Ån drivs av Västmanlands läns museum i samarbete med Västerås Konstmuseum. Gå Över Ån initierades som ett pedagogiskt pilotprojekt för att utveckla en ny lärandemodell och skapa möjlighet för museerna att arbeta med elever mellan 13 och 19 år i det offentliga rummet. Projektets teman är det offentliga rummet, offentlig konst och lärande. Hösten 2008 skapade högstadieelever platsspecifika ljudkonstverk under handledning av konstnären Åsa Stjerna. Verken presenterades i en utställning längs Svartån den 2 oktober 2008. Åsa Stjerna är utbildad vid Akademien för Fotografi, Konstfack i Stockholm och har också studerat vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm som specialelev. Hon har dessutom studerat musikvetenskap vid Stock- 11
Seminarium 5 6 mars Stockholms universitet och vid Elektronmusikstudion i Stockholm. Sedan sin examen har hon varit verksam i en mängd utställningssammanhang i Sverige och utomlands. Hon skriver även om ljudkonst i tidsskriften Nutida Musik och har bland annat medverkat som medredaktör för specialnummer om ljudkonst. Hennes konstnärskap kretsar huvudsakligen kring ämnen som tid, historia och transformation, tätt knutet till begreppen natur och kultur. För mer info: www.vastmanlandslansmuseum.se och www.asastjerna.se Gävle Konstcentrum och Pia Sandström Gävle Konstcentrum är en plats för svensk och internationell samtidskonst. Verksamheten riktar sig till alla åldersgrupper och har ett nära samarbete med kommunens skolor genom pedagogisk verksamhet för barn från förskoleåldern upp till gymnasiet, men också genom olika typer av samarbetsprojekt, fortbildningar, seminarier och föredrag. Carl Bergström är konstsekreterare och Åsa Mårtensson konstpedagog på Gävle Konstcentrum. Vintern 2008 har Gävle Konstcentrum påbörjat ett pedagogiskt konstprojekt med Pia Sandström. Pia Sandström arbetar under våren 2009 med ett offentligt gestaltningsuppdrag på Stora Sätraskolan i Gävle. I arbetet har Pia genomfört workshops på skolan tillsammans med eleverna. I andra arbeten öppnar hon även upp för deltagande och ger plats för andras verkligheter, exempelvis i verket Hjärtat och Blodets Poeter, en textil bokrulle i samarbete med familjemedlemmar i alla åldrar från Botkyrka, visas just nu på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Driver artists book förlaget Labyrint Press kopplat till Botkyrka Konsthall. Pia har varit yrkesverksam konstnär sedan 2003 och har studerat vid konsthögskolorna i Helsingfors, Stockholm och Trondheim. För mer info: www.gavlekonstcentrum.se och www.piasandstrom.com Hon är intresserad av olika möjliga läsningar och hur de påverkas av den omgivande miljön. Sedan 2003 har hon som konstnär varit involverad i flera konstnärliga gestaltningar i offentlig miljö. Kajsa Ravin Kajsa Ravin är verksamhetschef för Kultur- och föreningsstöd inom Kultur- och fritidsförvaltningen i Karlstad. På Kommunstyrelsens uppdrag har Teknik- och fastighetsnämnden avsatt 1% av kommunens investerings- och exploateringsbudget för konstnärlig gestaltning. Kajsa är involverad i ett konstnärligt råd bestående av tre tjänstemän i kommunen, en från varje berörd förvaltning, samt fyra externa konsulter (tre med konstkompetens och en med stadsbyggnadskompetens). Rådet kommer att hantera medlen och lägga förslag på vilka projekt och vilken konstnär som får uppdraget. Det konstnärliga rådet kommer att ge skissuppdrag och bedöma dem efter kriterier som rådet ska slå fast inför varje projekt. Kim Norström Kim Norström är vd för byggföretaget Allplåt & Byggservice samt initiativtagare till och styrelsemedlem i Arty, en stiftelse för samarbete mellan kultur och näringsliv - båda i Västerås. Anders Jönsson Anders Jönsson har i flera projekt arbetat tillsammans med konstnärer både i bostadsområden och i mer offentliga sammanhang, exempelvis i Hammarby sjöstad och Estoniaminnesvården på Djurgården i Stockholm, och nu senast i Gävle med den pågående omdaningen av Stortorget. Lotta Mossum Lotta Mossum, konstnär och projektledare på Statens Konstråd. Som konstnär har hon alltid varit nyfiken på att, både hos sig själv och andra, få syn på olika sätt att uttrycka sig och sin samtid i vårt samrum. Som projektledare är honintresserad av vad som händer med konsten när den kliver ut ur gallerirummet, tar del av det offentliga rummet och möter en heterogen publik. Arrangörer: I samarbete med: Med stöd av: 12