Jag trodde ni var skådisar Jniklas och sanna Llisa Ggustaf J:Workshop måndag 26 mars: intervju efter. Det här samtalet spelade jag in, så detta är transkriberat från den inspelningen. Jag har inte transkriberat hela, utan bara första delen. J: -Hur är nuläget? L: -Jag är både i ett slags hög energi kring att nu har vi precis lett workshopen! Nu är det gjort! Och en massa reflektioner i huvet kring hur gick det, vad hände egentligen? Jag märker att jag är, som jag alltid är direkt efteråt, i ett slags läge av prestation, hur gjorde jag, vad kunde jag ha gjort bättre? Jag kände igen mitt sätt att se på vad jag har gjort, väldigt tydligt... J: -Vi brukar skilja på tre olika zoner i gestalt och det kan vara bra att rikta lite uppmärksamhet kring det; och göra en särskiljning på de olika? Den ena är vad vi kallar mellan-zonen, alltså huvudet och alla tankar, tolkningar, värderingar, farhågor, förhoppningar. Hur gick det? Var det bra eller dåligt? Vad tänkte dem, vad tyckte dem? Sen är det den inre-zonen, alltså allting innanför huden, att registrera spänningstillstånd i muskler eller om de är avslappnade, är jag kall eller varm. Och sen den yttre-zonen, det som finns utanför min hud, inklusive det jag uppfattar med min hud och alla de andra sinnen jag har. Lukt, smak, syn, hörsel och känsel. Dessa tre ger information och impulser till varandra i ett ständigt växelspel. Vi kan också försöka rikta uppmärksamheten till de enskilda för att höra lite bättre vad som pågår var... Så om du börjar med att känna efter i den inre zonen, du behöver inte rätta till något, bara ge mig en rapport, eller hur är vädret där på insidan? L: -Ja... både en avslappning.. den här osäkerheten har ju blivit tvungen att bli avslappnad på nåt sätt... men ändå nån spänning.. J: -Var känner du spänningen? L: -I bröstet... J: -Hur är den? L: -Ett lätt tryck... J: -Nåt mera? L: -Lite trött, nästan lite andfådd... lite svettig inuti, lite uppe i varv. Mina axlar är inte så mycket i fokus just nu... men händerna och armarna är jättetunga just nu... J: -Om händerna kunde prata, vad skulle de säga nu? L: -De skulle bara ljuda... J: -Hur då? L: -Nästan som nåt slags mantra, som ett slags basljud... lite obehagligt men ett slags kittlande sådant. J: -Hur är det innanför huden på dig? (Riktar mig till G) G: -Jag har också en slags energi inne i kroppen, fast väldigt behagligt sådant... det spritter liksom inne i kroppen. Det är väldigt... jag känner mig tung mot jorden... en skön känsla. J: -Hur är det i mellanzonen, i huvet, vad pågår där? G: -Det är väldigt tomt... förnöjt, sådär. Tryggt, men tomt sådär... inga dominerande tankar. Vila, känns det som.
J: -Är det något välbekant, att det blir så, efter att ha stått och gjort en sån här sak? G: -Ja, det är det. Det är oftast väldigt lugnt precis efter, en slags vila, sen går det nån timme och då kommer tankarna tillbaka. Och då behöver jag bekräftelse, både inre och yttre bekräftelse på att det som hände ledde till den här sköna känslan, att det inte var jättedåligt och att jag bara inte förstod det. Om jag får positiv bekräftelse så känns det bra och ger kraft att fortsätta, men om jag inte får det blir det svårt. J: -Så tankarna och värderingarna kommer som en slags rekyl, efter någon timme? G: -Ja J: -Så det är lugnt just nu? Du sa ordet vila förut? G: -Ja, ett slags lugnet före stormen... J: -Hur är det inne i ditt huvud? (till Lisa) L: -Jag reflekterar över att vi är så olika, vi har pratat om det här rätt mycket... jag får aldrig den här tomheten i huvet. Så fort det är över så börjar det i mitt huvud, jag börjar reflektera över vad som hände, jag börjar liksom döma mig själv, det som hände... det kommer direkt upp ett PLUS och MINUS till alla tankar och grejer som dyker upp. Jag har redan haft så där tusen tankar om: varför gjorde jag så där, varför gjorde jag inte så? Var det kul att jag gjorde det här, varför gav jag mig in i det här? J: -Så säg lite av tankarna högt... L: -.. eh, vad var våra roller under tiden? Vad du har skrivit? (riktat till mig) Fast jag tänkte inte på dig under hela tiden medan vi körde, det kom nu efteråt! Att du faktiskt var med, å då tänkte jag, vad konstigt att jag inte har tänkt på det? Var det något bra, var det något dåligt? Att jag hade en önskan om att det skulle ha blivit något mera åt det här hållet, kanske? Eller jag hade velat få till lite mera tillit, med dem jag jobbade med... att jag såg nån slags yta som skulle sprängas...? Och... äh, ja, jag har reflekterat över allting redan, nästan... fast jag nog inte gjort det, men det känns så i alla fall på nåt förvirrat sätt i huvet. Det här känner jag igen väldigt mycket... J: -Så i ditt huvud startar ett slags värderingssystem direkt? Jag får en bild av ett Excel ark med plus- och minusstaplar, skalor och värden? L: -Ja, nästan precis så ser det ut! J: -Det jag också såg var att ni verkar väldigt trygga och vana vid varandra, verkar känna varandra och att ni har stor acceptans för varandra. Jag märkte att ni fyller i meningarna åt varandra, och fast ni ibland nästan pratade i munnen på varandra så upplevde jag inget krig er emellan när det gäller det? L: -Ja men absolut! Så är det faktiskt... G: -Ja, så är det... det är ju därför det känns så bra att jobba ihop med varandra. Det är som när vi ska göra någon presentation, så behöver vi oftast inte komma överrens i förväg om vem som ska säga vad, det funkar ändå. L: Och jag kunde se nu att det vi gjorde den här gången blev som en slags våg... eller? Som om det böljade fram och tillbaka oss emellan och att jag den här gången tog mera den ledande rollen, som du hade förra gången. G: Det jag känner var spännande var att det var mindre förberett den här gången att de sista 45 minuterna var mer eller mindre improviserade... det var lite panik inför det faktiskt. Men att det gick bra, det viktiga för mig var att förstå att man faktiskt kan göra det. Även i en större grupp. Det klart att det blir lite jobbigt när man märker att eleverna bara verkar fråga sig: Är det slut nu... eller? Och ändå lyckades vi hämta upp det och det blev bra... J: -På slutet var det ju mera av den där tystnaden, som också kan slå över och bli obehaglig, då man inte riktigt vet vart det ska bära, vad är nästa steg... Hur var det att vara med det?
G: -Jo, det var ganska ok... jag märkte att man inte är helt nollställd, man går ju igenom en slags bank av erfarenheter, tankar och saker man gjort förut. Och att ta upp något man strukit, för att man kommer på i nuet att vi kanske faktiskt kan göra det här nu ändå. Också får man ju lite av den här paniken förstås... vad ska jag göra nu? Och förberedelsen är ju till för det, att man inte ska hamna i en blackout. Det var lite skönt också att känna att dem (eleverna) fick någon slags makt också, att man som ledare var den vilsne... att jag inte var så auktoritär. J: Workshop måndag 26 mars: intervju innan. Jag intervjuar Gustaf och Lisa, jag spelade inte in samtalet men har transkriberat från minnet det som jag upplevde fanns energi kring hos de respektive, inför att de skulle leda workshopen någon timme senare. Jag börjar med några frågor om nuläget. Jag frågar hur det är just nu...? inför att leda gruppen snart igen. Vad lägger de märke till i kroppen? Och jag ber dem rikta sin uppmärksamhet och lyssna efter både sinnesförnimmelser och det som pågår i hjärnan: signaler, spänningar eller avslappning i muskler, sinnestillstånd, värme, kyla, tankar, känslor osv. Lisa börjar med att säga att hon (och de båda har pratat om detta tillsammans) inför denna gång medvetet inte förberett så mycket och det får henne att känna en osäkerhet. J: -Hur är det att vara med den osäkerheten? Vad märker du i kroppen? L: -... ett tryck över bröstet. Lite svårt att andas. Mina axlar är spända, lite uppdragna. Jag känner mina axlar väldigt tydligt. J: -Jag lägger märke till att din kropp rör sig mycket och att du verkar rastlös, stämmer det? L: -Ja. J: -Så om du bara låter det vara precis som det är och lyssnar till den här spänningen i axlarna, rörelsen och trycket över bröstet en stund. Vad lägger du märke till? (sitter tyst en stund) L: -En slags paradox inför osäkerheten... jag känner både ett intresse och samtidigt lite panik. J: -Och hur vet du det? Varifrån får du informationen? L: -... eh, kroppen... Mina tankar. En känsla... J: -Var sitter känslan? L: -I magen... J: -Så är det så att du känner osäkerheten inför att stå inför gruppen om nån timme? L: -Ja. J: -Så... är det något här och nu, tillsammans med mig, som gör dig osäker? L: -...ja...lite. (tittar länge på mig)... dina frågor... jag vet inte vart de ska ta vägen. J: - Så vart kan de ta vägen, tror du? L: -... jag vet inte, du ställer frågor, och jag vet inte vilka frågor du kommer ställa, de kan leda till en plats där det kan bli obehagligt... J: -Så är det viktigt för dig att veta vart det ska ta vägen? L: -... både och. Jag intresseras väldigt mycket av att inte veta, men det känns obehagligt... J: -Så är kontakten med mig just nu behaglig eller obehaglig? L: -...hmmm, mera obehaglig faktiskt. Eller känslan att inte veta vilka frågor du ska ställa är obehaglig. J: -Så är det viktigt för dig att veta, att ha kontroll? L: -...ja. Eller både och. Det är olika med olika människor och situationer. J: -Så... hur är din tillit till mig just nu? I den här situationen? L: -Den är bra! Jag litar på dig... eller, vänta, märkligt, men det är både och... J: -Har du lust att undersöka detta lite? L: -Ja.
J: -Pröva att bara fokusera på den där känslan i magen av obehag och osäkerheten och var samtidigt i kontakt med mig... och så låter du bara din andning gå ner i det där i magen, liksom låt andningen rinna ner i obehaget... (Vi sitter tysta en stund) J: -Hur är det nu? L: -Det blir lugnare... J: -Vad är skillnaden? Hur åstadkom du det? L: -...jag... jag vet inte, lyssnade inåt, tror jag. Jag tog kontakt med kroppen..! J: -Jag märker att din energi har förändrats, din kropp är lugnare, inte så mycket rörelser. L: -Ja! J: -Så ett sätt att umgås med den här osäkerheten, eller kanske ta ansvar för osäkerheten, är att rikta fokus inåt? L: -Ja J: -Så hur har du nytta av det när du vill leda gruppen? L: -Kanske att när jag känner min osäkerhet så... kan jag bara andas en stund, ta kontakt inåt..? Det blir som att släppa taget lite. Det är både skönt och lite läskigt. J: -Gustaf pratar om att han upplevde att han blev ganska auktoritär som ledare förra gången, att han gick in i någon slags bild av en lärare inne i hans huvud, som styr och pekar med hela handen. Nu reflekterar han över att det är svårt att vara intentionslös (utan vilja och agenda)... han har en önskan om att kunna vara det, men att han ändå inte kan det. J: -Så vad kan hända då, om du är utan intentioner? G: -...jag är rädd att förlora mig själv. Eller tappa vad jag vill ska hända, eller leda processen i det... Det är ändå en kick i att låta bli att förbereda sig för mycket och att lämna mera plats åt saker att hända som de vill... Men samtidigt finns en rädsla över att det faller och jag blir den där som är tråkig, vanlig, utan idéer, utan identitet, integritet... J: -Så är det något du inte vill bli associerad med? Inte vara en person som är tråkig, vanlig, utan idéer? (Gustaf ler).. J: -När jag frågar om vad i kroppen han är medveten om just nu, så nämner Gustaf sina ögon, att han är medveten om att han har svårt att vara i ögonkontakt. J: -Jag har lagt märke till det, jag tänkte på det redan första gången vi sågs på Mejan... (Lisa skrattar till och de tittar på varandra, det skapar energi dem emellan) L: -... det är bara det att vi har pratat jättemycket om det här! G: -Ja, att jag vet att det gör folk osäkra och att det inte riktigt funkar socialt... man blir lätt tolkad som en som verkar vara mystisk, speciell och lite i en egen värld. J: -Ja, eller så är det ett sätt man kan göra sig till mystisk, speciell och faktiskt skapa sig en egen värld genom att inte ta ögonkontakt...? Vill du vara mystisk och speciell? Ha en egen värld?.. (ler lite, blir tyst ett tag) kanske... eller jag vet inte. Det är inte så lätt för mig heller, att inte kunna vara i ögonkontakt... J: -Jag vill säga till dig, att jag lägger ingen värdering i vad du gör, jag är intresserad av att du gör som du gör... Vill du undersöka det här lite, för att öka medvetenheten kring detta lite mer? J: -Så jag föreslår att du ska växla mellan att vara i ögonkontakt med mig och att sen flytta blicken vart du vill. Du kan blunda om du vill, eller gör som du känner för. Jag har ingen
agenda med detta, det jag vill att gör, är att du riktar din uppmärksamhet på hur skillnaden är för dig att vara i ögonkontakt och att inte vara i ögonkontakt. Ok? (Gustaf prövar att växla en stund.) J: -Vad lägger du märke till? G: -Det är mycket svårare att vara i ögonkontakt, jag får ett tryck över pannan och så blir det jätteskönt när jag tittar bort. Då får jag vara ifred... J: -Så... är ögonkontakt likvärdigt med något slags krav?.. J: -Jag kommer att tänka på gränser... att ögonen är kopplade till vår förmåga att sätta gränser för oss själva och andra. Vad tänker du om det? G: -Jag vet inte... J: -Vill du lyssna vidare lite på det här? J: -Om du tar ögonkontakt med mig nu... Vad märker du i kroppen? G: -Det trycker över pannan, jag får svårt att andas... J: -Ok, du behöver inte förändra något, låt det vara precis som det är och bara lägg märke till vad som händer nu, om det förändras. (jag flyttar gradvis min stol närmare hans, tills jag sitter så nära att våra knän nästan nuddar vid varandra) J: -Hur är det nu? Är det behagligt eller obehagligt? G: -Väldigt mycket mera obehagligt!! (jag flyttar gradvis tillbaka min stol där jag satt förut) J: -Och hur är det nu? G: -Det blev mycket skönare..! men det är fortfarande ett tryck över bröstet. J: -Så om ditt bröst kunde prata, vad skulle det säga just nu? G: -... lämna mig ifred! (Gustaf rycker till lite över sina egna ord) J: -Jag ser att din nacke liksom trycks bakåt lite grann när du är i kontakt med mig och säger det där... vart är nacken på väg? G: -...bakåt! (Gustaf ser förvånad ut) J: -Så pröva att följa nacken, om du vill, och flytta stolen bakåt och se vad som händer... (G flyttar bakåt ca 1,5 meter med sin stol och spricker upp i ett jätteleende och Lisa skrattar till) G: -Nu är det mycket bättre!! Trycket över pannan försvann! J: -Hur är det att ha ögonkontakt med mig nu? G: -Mycket lugnare! J: -Jag ser att ditt ansikte ser mera avslappnat ut och din blick är mjukare nu... G: -Ja, jag känner det... J: -Så det här är din gräns, i kontakt med mig just nu? J: -Är det så att friheten och gränsen hänger ihop, stämmer det för dig? G: -Ja, märkligt... jag har inte tänkt på detta så här förut... J: -Så hur kan du använda den här informationen under tiden du leder workshop? G: -... jag kanske kan backa rent fysiskt om jag blir osäker? Eller om jag märker att jag kör på för mycket? J: -Ja, varför inte? Jag tror att om du pressar dig förbi din egen gräns så tappar du kontakten med dig själv. Och då är du inte längre med i dialogen med gruppen. Does it make sense...? G: -Ja, verkligen.!