BEHÖVER VI EN SYDSVENSK REGION?

Behöver vi en sydsvensk region? Frågan är relevant och det kan finnas många svar. I denna bok ger ett flertal initierade skribenter sin bild av regionalt utvecklingsarbete och regional samhällsorganisation. Det handlar om hälso- och sjukvård, tillväxt, kultur, infrastrukturplanering, kollektivtrafik samt om samspelet med kommuner, den nationella nivån och EU. Boken bidrar övergripande till att höja kunskapsnivån kring regioners roll och mandat. Den vänder sig till beslutsfattare kring den regionala nivån men kan vara av stort värde också för såväl studenter som för den allmänt samhällsintresserade. Sydsvensk regionbildning ideell förening Den ideella föreningen Sydsvensk regionbildning bildades 2012 efter gemensamma möten samt beslut i de ingående organisationerna Landstinget Kronoberg, Regionförbundet Södra Småland, Landstinget Blekinge, Region Blekinge, Landstinget i Kalmar län, Regionförbundet i Kalmar län, Kommunförbundet Skåne och Region Skåne. Föreningens uppgift är att ta fram underlag för ett eventuellt bildande av en ny, gemensam region från 2019, som omfattar Kronoberg, Blekinge, Kalmar och Skåne. Huvudmännen ska under 2015 pröva ändamålet för föreningen. BEHÖVER VI EN SYDSVENSK REGION? REGION BLEKINGE Tio röster om möjligheter och fallgropar för medborgare, vård, näringsliv, politik och utveckling. www.nyregion.se

Tio röster om möjligheter och fallgropar för medborgare, vård, näringsliv, politik och utveckling.

ISBN 978-91-637-6487-5 Copyright 2014 författarna samt Landstinget Blekinge, Region Blekinge, Landstinget Kronobergs län, Regionförbundet Södra Småland, Landstinget Kalmar län, Regionförbundet i Kalmar län, Region Skåne och Kommunförbundet Skåne Citera oss gärna, men ange källan. Projektledare: Gunne Arnesson Lövgren, Region Skåne Redaktör: Erik J. Rudvall, ID kommunikation Produktionsledning, grafisk form och original: ID kommunikation Sättning och tryck: Elanders Omslagsfoto: Karl McFaul och istockphoto www.regionskane.se

Innehåll Förord 5 Nya gränser river hinder 7 Gunnar Wetterberg OECD och Sydsverige en personlig reflektion 21 William Tompson Samlad infrastrukturplanering som en stark röst mot staten 39 Bo Bylund Kollektivtrafik som verktyg för regional utveckling i Sydsverige 57 Tomas Svensson Regional utvecklingspolitik utifrån perspektiven europeisering 73 och multi-level governance Malin Stegmann McCallion Regionalt påverkansarbete i EU 83 Filippa Arvas Olsson Kommunernas region kommunernas inflytande i en sydsvensk storregion 91 Jörgen Johansson Lars Niklasson Bo Persson Niklas Sjöstrand Sakfrågan handlar om tillväxt 113 Lisa Jedlid Kulturens roll för ett sydsvenskt regionbygge 121 Lars Lindkvist Regionbildning i ett vårdperspektiv 137 Göran Stiernstedt INNEHÅLL 3

Förord Brett utvecklingsarbete, delaktighet och inflytande är viktiga ledord för arbetet med den sydsvenska regionbildning som vi har drivit sedan 2011. Tack vare ett värdefullt samarbete i sex olika arbetsgrupper inom hälsooch sjukvård, kollektivtrafik, infrastrukturplanering, kultur, hållbar regional utveckling, demokrati och internationalisering har vi nu ett bra underlag för att utveckla ett bestående samarbete i Sydsverige. Går vi vidare är starten för den nya regionen planerad till 2019. Samhället utvecklas hela tiden, och framför oss ser vi demografiska förändringar och teknisk utveckling som påverkar de offentliga insatserna, välinformerade medborgare och nya värderingar, en växande globalisering och ett ökat europeiskt samarbete. Detta är några av alla de faktorer som våra regioner och landsting måste förhålla sig till för att på bästa sätt kunna hantera sina uppdrag att ge invånare, företag och besökare högsta möjliga kvalitet från sina organisationer. De beslut som ska fattas under 2015 kräver att man belyser så många perspektiv som möjligt, och vi har därför valt att ta in kunskap även utifrån. Denna bok ger tio exempel på hur andra ser på vårt initiativ att bilda en gemensam region. Vi tackar skribenterna för deras kloka inspel till beslutsprocessen och önskar alla läsare en värdefull kunskapsstund! Södra Sverige i november 2014. Kalle Sandström Landstinget Blekinge Christina Mattisson Region Blekinge Suzanne Frank Landstinget Kronobergs län Roland Gustbée Regionförbundet Södra Småland Anders Henriksson Landstinget Kalmar län Lars Blomberg Regionförbundet i Kalmar län Pia Kinhult (t.o.m. 3 november 2014) Henrik Fritzon (fr.o.m. 3 november 2014) Region Skåne Stefan Lundgren Kommunförbundet Skåne FÖRORD 5

Nya gränser river hinder Gunnar Wetterberg Historiker och författare, 1999 2013 SACOs samhällspolitiske chef 7

Vem hör vart? Det historiska samspelet Ibland kan historien ge perspektiv på nutidens diskussioner. Det är lätt att tro att dagens gränser och län är av naturen givna, och att tanken på Region Syd innebär en okänslig omvälvning av allt som har varit. Men så är det inte. Ju längre tillbaka man går, desto mer flyter indelningarna. Det var inte alls självklart hur gränserna skulle dras, vilka landskap det skulle bli eller vilka länder de skulle höra till. Under långa perioder av förhistorien är det snarare ett västligt och ett östligt stråk som avtecknar sig. Sydvästra Skåne hade mycket av sin kultur under jägar- och bondestenåldern, bronsåldern och järnåldern gemensam med Själland. Tidvis kunde man i början gå torrskodd över det som i dag är Öresund. Fynden i gravar och på boplatser visar hur nära förbundna människorna var med varandra. Barumkvinnan kallas ibland Sveriges äldsta skelett, vilket på alla tänkbara sätt är en anakronism Sverige var inte ens påtänkt, och definitivt inte där. Kulturellt hade hon antagligen mest gemensamt med jämngamla lik i de danska mossarna från 6 000 7 000 år före vår tideräkning. På Själland hittar man tänder och andra amuletter från björn och vildsvin, som bara fanns på andra sidan vattnet. De västskånska runstenarna hör hemma i samma kulturkrets som de i dagens Danmark. Kulturen sträcker sig upp längs Västkusten, genom Halland och bort mot Norge. På andra sidan var det annorlunda. Ett par av runstenarna på Österlen är svenska, liksom en del på Bornholm. Kulturen hänger samman över öarna, Öland och Gotland, och längs Smålandskusten upp mot Sverige. Genom Blekinge rinner de stora vattendragen från Småland ut i Östersjön och tar med sig handeln från Värend och de andra små landen. Om västra Skåne drar mot Danmark, så går förbindelserna på den östra sidan snarast ner mot dagens Polen och Tyskland. Till det mest fascinerande hör hällristningarna vid Frännarp och det stora bronsfyndet vid Loshult, båda i Göinge. I Frännarp har man hittat en rad bilder som tolkats som tvåhjuliga häststridsvagnar, i Loshult fanns det bland yxor och armringar även två märkliga bronsgubbar med spetsiga hattar, som tolkats som härskarsymboler. Varför hittar man detta mitt i skogen? Malmöarkeologen Sven Rosborn menar att Helge å är förklaringen. Där ån rinner upp i södra Småland har det funnits en rik kulturbygd ända sedan stenåldern. Denna bygd har nått omvärlden via Helge å ner i Hanöbukten och vidare ut över Östersjön, och bidragit till bronsålderns rikedom mitt i Göinge. Det säger något om hur bygder kunde flätas samman för flera tusen år sedan. När rikena började bildas var det därför inte självklart hur de skulle 8 GUNNAR WETTERBERG

formeras. Det danska riket utgick från Jylland och tog sig så småningom över öarna, det svenska från landskapen runt Mälaren och Vättern. Däremellan låg det som i dag kallas Skåne och Småland, men som då antagligen var bygder med hövdingar och småkungar utan tydlig tillhörighet åt någotdera hållet. Det danska riket etablerade sig till en början i västra Skåne, mer definitivt först mot 900-talets slut. Sedan tog det ytterligare något århundrade innan Blekinge och Bornholm var införlivade. Biskopen i Växjö vacklade till en början mellan Lund och Uppsala. Det dröjde till in på 1200-talet innan Småland definitivt var en del av Sveariket och Västgötalagen tog in en bilaga som fastslog gränsen mellan rikena. (För säkerhets skull påstod man dock att gränsläggningen hade skett ett par hundra år tidigare, för att ge den hävd och stadga.) De nära förbindelserna stod sig genom århundradena, trots överhetens gränser på kartan. På 1300-talet lade sig danska kungar i sina svenska kollegors brödrastrider, och de svenska kungarna och hertigarna kvitterade intresset. I september 1307 träffades den danske kungen Erik Menved och den svenske kungen Birger Magnusson å ena sidan och de svenska hertigarna Erik och Valdemar å den andra på den nybyggda borgen i Örkelljunga. Man slöt ett stillestånd på ett år, men snart brakade konflikterna loss igen och hertigarna skulle så småningom svälta ihjäl på Nyköpings slott. Ett par hundra år senare drevs oxar från Småland ner till Skåne och såldes via Danmark till hungriga borgare i Tyskland och Holland. Den svenska och danska adeln organiserade mycket av handeln och varnade varandra när krigslystna kungar hotade att störa förbindelserna. Riksråden stretade emot när kungarna ville slåss, men när kriget ändå kom slöt häraderna på ömse sidor av gränsen bondefred med varandra. De lovade varandra att hålla sämjan sinsemellan när härarna kom och gick. När hela den svenska krigskassan plundrades 1676 och bönderna grävde ner de stulna plåtarna var det svenskar från Virestad och danskar från Loshult som utförde kuppen och delade på bytet. Med den svenska tiden intensifierades kontakterna. Handeln över Öresund försvårades och sökte sig mer norrut än tidigare. Universitetet i Lund grundades för att försvenska de gamla danska landskapen, men blev snart utbildningsanstalt för hela södra Sverige. De småländska prästerna läste i Lund, Esaias Tegnér flyttade från sin professorsstol på slätten för att bli biskop på Östrabo. Så flytande har identiteterna och gränserna varit. De är också flyktiga. Långt in på 1800-talet var häraderna den viktigaste geografiska tillhörigheten för vanligt folk. Det var på häradstingen som bygdens frågor avgjordes, GUNNAR WETTERBERG 9

det var i grannsocknarna man hittade en fjälla att gifta sig med. När den lokala självstyrelsen skulle organiseras och stadfästas i mitten av 1800-talet hade det därför legat nära till hands att lägga den i häradernas knä. Men kommunfrågan drogs in i det politiska spelet kring ståndsriksdagens avskaffande. Prästerna var det stånd som hade mest att förlora på den nya riksdagen. Med en promille av befolkningen hade de haft lika mycket makt som de andra tre stånden adeln, borgarna och bönderna. I utbyte mot deras förlorade nationella makt fick de i stället den lokala. I häradet hade prästerna ingen roll att tala om, där satt häradshövdingen i högsätet. I stället blev det socknarna som omvandlades till kommuner, ofta med kyrkoherden som självskriven ordförande på stämman. Resultatet blev att häraderna reducerades till säte för domstolarna. De blev allt mer marginella i människors vardag. I dag har det blivit ett talesätt att inte veta i vilket härad man befinner sig men hur många är det egentligen som gör det, här och nu? Om de nya regionerna får liv kommer deras identiteter antagligen att vara lika självklara om hundra år som häradernas var på sin tid. Stat och självstyre i regionfrågan Det är staten som äger regionfrågans formalia. Om regionerna ska bli livskraftiga måste de bejakas av befolkningen, men när gränserna ska stadfästas är det staten som måste fatta besluten. Det betyder inte att regionerna måste skapas nedifrån för att fungera, åtminstone inte i den meningen att medborgarna måste drömma om Region Syd för att den ska bli av. Det är det nog inte särskilt många som gör. Den regionala indelningen är den offentliga verksamhetens skelett. Precis som alla andra skelett är det något fel om den syns och märks. Verksamheten ska fungera, det är kriteriet på att allt är som det ska med skelettet. Problemet är att skelettet inte alltid står sig. Under medeltiden var landskapen den regionala indelningen. Så småningom förföll strukturen. Det var lite hipp som happ med rättskipningen, många gick till kungs utan att passera instanserna på vägen. En del stormän kunde samtidigt vara lagmän och behärska slotten, och när de blandade olika roller med varandra blev det svårt för allmogen att hävda sin rätt. Ett par hundra fogdar i landet var direkt ansvariga inför kungen, som knappast hann hålla tummen i ögat på dem allihop. Axel Oxenstierna tog tag i den medeltida röran. Han skilde förvaltningen, domstolarna och det militära befälet åt, och var noga med att ingen fick förena de olika funktionerna. Han prövade med att låta ståthållarna i Kalmar ta befälet över fogdarna i länet. Efter hand fick fler ståthållare 10 GUNNAR WETTERBERG

samma funktion, och det fungerade så bra att kanslern så småningom lät alla län ledas av landshövdingar, som blev den nya titeln. Staten hade skaffat sig den mellannivå den behövde för att nå ut i hela riket. Snart är det 400 år sedan den Oxenstiernska länsreformen började. Nu har den nått vägs ände. Inget demonstrerar det tydligare än statens egna myndigheter. De flesta har sedan länge övergivit länen som regional indelning. Problemet är vad de ska välja i stället. Ansvarskommittén räknade för några år sedan till 40-talet olika regionala indelningar. Det mest hisnande jag stött på är en myndighet som räknade Linköping till sitt västra (!) distrikt. Vars och ens ensak, kan någon tycka. Inget kan vara mera fel. Myndigheterna skola räcka varandra handen, till riksens och konungens nytta, skrev Oxenstierna i 1634 års regeringsform, vår första grundlag. Han hade begripit att det fanns frågor som riskerade att hamna mellan stolarna fast det från början bara fanns fem kollegier, urmyndigheterna. Med dagens flora blir risken allt större. Om då olyckan är regional och myndigheterna skurna på olika ledder, så finns det i värsta fall inget lokalt vardagsumgänge att falla tillbaka på. För mig är Gudrun det värsta exemplet. Att staten lät många medborgare vara utan viktig infrastruktur i veckor och rentav månader är alldeles orimligt. En del av förklaringen är antagligen att det inte fanns någon slagkraftig regional närvaro av de myndigheter som skulle ha behövt samverka när Eon/Sydkraft och Telia inte klarade sina åtaganden. Därför behöver staten en regional nyordning. Ibland får Oxenstierna skulden för dagens länsgränser. Inget kunde vara mer fel. Han var beredd att jämka och ändra för att allt skulle fungera. Länsindelningen i Småland hann redan han ändra ett par gånger. En och samma indelning borde vara obligatorisk för alla myndigheter med regional närvaro. Att gå tillbaka till 21 län är otänkbart. Så kraftigt är det inte längre försvarbart att splittra en myndighets resurser. Till och med halvmesyren med 11 län är sedan länge överspelad. Det enda rimliga är att gå på ansvarskommitténs förslag om 6 8 regioner och gärna då den lägre siffran. Ansvarskommitténs misstag var att vilja hitta en och samma lösning för både staten och självstyret. Då blir vardera nivån den andras gisslan och bromsar den utveckling som måste komma. När vi nu vet hur illa det fungerade måste de båda kopplas loss från varandra. Staten har ett ansvar gentemot medborgarna för att snarast hitta en gruppering som garanterar en samlad och slagkraftig regional närvaro. Då må det ena eller andra landstinget leka norsk räka och kalla sig hummer eller region i sinom tid GUNNAR WETTERBERG 11

lär de nog begripa att samling ger slagkraft, och till dess må de sjuda i sitt eget spad. Men blir det en Region Syd, så hinner självstyret före, och så får staten rätta och packa sig därefter det är inte heller fel. Det borde ligga i självstyrets intresse att samla sig. Landstingen är långt senare skapelser än socknarna/kommunerna. De behövdes som valkretsar för den nyskapade första kammaren, och det var därför de kom till. Sedan började en vilsen jakt på uppgifter för de nya skapelserna, med hingstpremiering som ett av de mer originella uppslagen. Så småningom blev det sjukhusen, först kroppssjukvården, med en reservation för städer över en viss storlek (Helsingborg kom inte in i landstinget förrän man behövde ett nytt sjukhus, för att inte tala om Malmö), sedan också mentalsjukhusen. Där har den regionala självstyrelsen fastnat, även om den garnerat det stora uppdraget med lite tillväxt och kultur. Det borde vara mycket mer. Självstyret är nerven i den svenska demokratin. Regionen borde samla långt fler av tillväxtens förutsättningar under medborgerlig kontroll, och hantera frågor som i dag skaver mot kommunernas (bristande) storlek. Arbetsmarknaden utgångspunkten Under min tid på Saco tog den skicklige utredaren Håkan Regnér upp frågan om den högre utbildningens regionala effekter. Som en biprodukt av sina analyser noterade han att Sverige graviterar mot sex stora arbetsmarknadsregioner, samlade runt vart och ett av de stora universiteten. Även de som studerat i Kristianstad, Ronneby, Kalmar eller Växjö tenderar att röra sig i Lunds vändkrets. Det är egentligen inte så konstigt. Många företag och förvaltningar rekryterar gärna någon som de redan anställda tipsat om. Då vet man vad man får. Så småningom bollas tipsen mellan olika arbetsplatser. Då går kontakterna mellan dem som känner varandra sedan de pluggade tillsammans. De stora universiteten står för de vidaste nätverken, men när den nyexade från Malmö högskola får sitt första jobb i Karlshamn ympas även hon in i den lundensiska kretsens nätverk. Mönstret borde bli bestämmande för framtidens regioner. I dag börjar bortåt hälften av varje årskull på högskolan innan de fyllt 25. De högutbildade kommer att bli viktigare och viktigare, men också fler och fler. Redan nu räknas västra Skåne som en arbetsmarknad från Båstad till Ystad, helt annorlunda än den splittring på fem sex städer med vallgravar emellan som jag växte upp med. Om Region Syd målmedvetet utvecklar infrastrukturen kan hela Sydsverige flätas samman mer och mer. Region Syd är ett klokt sätt att förbereda den kommande utvecklingen av arbetsmarknaden. Och 12 GUNNAR WETTERBERG

det är denna som är den viktigaste regionala företeelsen i människors liv. Därför borde arbetslivet vara utgångspunkten, inte bara för själva regionbildningen, utan också för mycket av verksamheten. Regionen borde satsa på sådant som underlättar en ökad rörlighet inom Sydsverige. Arbetsmarknaden är en självklar uppgift, liksom infrastrukturen; att samordna utbildningen (i synnerhet gymnasiet och högskolan, där kommunerna är för små) en annan. Men om näringslivet ska fungera måste bostadsmarknaden också göra det det finns en gräns för hur långt man kan pendla, till och med inom Region Syd. Det betyder inte att regionen på egen hand ska göra allt detta. Arbetsmarknadspolitiken måste vara nationell; för att hela ekonomin ska fungera så bra som möjligt måste människor vara beredda att flytta, till och med över kommun- och regiongränser. På samma sätt är den högre utbildningen statens uppgift även om många utbildningar behövs i alla regioner, så är andra kompetenser en nationell angelägenhet att vårda och dimensionera. Men det ömsesidiga beroendet mellan regionen och staten på dessa områden understryker vikten av att det inte bara är landstingen och Region Skåne som går samman till en region, utan att också staten organiserar om sig så att den kan föra ett meningsfullt samtal om regionens angelägenheter. Detsamma gäller åt andra hållet; för att regionen ska fungera bra behöver den också ett sammanhållet kommunförbund att tala med. Inte minst om hur åtagandena ska fördelas jag tror att det finns skäl att resonera om huvudmannaskapet när det gäller såväl gymnasieskolan som sjukvården och planfrågorna. Jag gläder mig åt ett samgående mellan Kronoberg, Kalmar, Blekinge och Skåne. Det är gott nog. Men egentligen är regionen större än så. Under en del av den danska tiden var Halland delat i det södra grevskapet och det norra hertigdömet. Norra Halland sökte sig mot Bohuslän, södra Halland mot Skåne. Det lilla Hishults län var den viktigaste järnproducenten i det medeltida Danmark, med Hishult norr om åsen och (Skånes) Fagerhult söder om den som viktigaste delar. Mönstren består än i dag. Från Halmstad och söderöver drar pendelströmmarna mot Skåne, liksom de vänder sig mot Göteborg från Varberg och Kungsbacka. Förhoppningsvis kommer hallänningarna i sinom tid att inse detta, och söka sig mot Region Syd och Västra Götaland. Staten kan hjälpa dem på traven genom att göra den kloka indelningen för sina myndigheters räkning, så att Region Halland får vänja sig vid tanken. Och då borde Jönköpings sydliga utlöpare också komma med. GUNNAR WETTERBERG 13

Vad ska regionen göra? Sjukvården I dag står sjukhuset för samma trygghet som en gång kyrkan. Skåningen vill kunna ana ett lasarett alldeles bortom horisonten. Om jag förstått saken rätt har man bara lyckats lägga ned ett enda lasarett i Skåne och det var Hörby, tydligen någon gång sent 1800-tal. Det är inte lika illa i de andra delarna av Region Syd. Kronoberg borde kunna tjäna som föredöme för Region Skåne. Om smålänningarna inte dör av att bara ha två lasarett att välja emellan, så borde skåningarna kunna överleva med Helsingborg, Kristianstad, Ystad och Malmö/Lund. I själva verket skulle de kanske leva bättre. Mellan skål och vägg har jag hört många erfarna läkare mena, att färre sjukhus är bra för vårdens kvalitet. Många ingrepp blir bäst gjorda när de görs ofta. Koncentration och arbetsfördelning är bra för patientsäkerheten. Den rationaliseringen av vårdlandskapet kan bli lättare att genomföra inom en större region än i dag. Samtidigt sprids sjukvården ut. På ett par årtiondens sikt kommer vården att bedrivas på ett sätt som i många avseenden skiljer sig från vad vi är vana vid. Häromåret hade The Economist ett långt tema om IT i vården. Deras slutsats var att ingen kunskapsintensiv sektor gjort så lite av den nya teknologin som medicinen, kanske därför att sjukvårdens expansion under 1970- och 1980-talen ledde till att ledningen togs över av babyboomers. Förträffliga figurer på alla sätt och vis, men det är inte i den gyllene medelåldern vi är bäst på att identifiera en ny teknologis möjligheter. Desto större kan förändringen bli när proppen väl släpper. Telemedicinen har alla förutsättningar att flytta gränserna mellan centralt och lokalt i vården. Den hävdvunna gränsen mellan akutvård på sjukhus och primärvård på vårdcentraler kommer att bli irrelevant på allt fler områden. Då måste det finnas en samlad kraft att anpassa organisationen till det nya, och då är Region Syd bättre skickad än vart och ett av dagens landsting och regioner för sig. Inte minst därför att man skulle kunna reformera på det allra klokaste sättet: först begränsade och genomtänkta försök på utvalda platser, sedan en stor organisation att tillämpa lärdomarna i. Men organisationen har också med ansvaret att göra. Det är inte bara inom själva sjukvården som gränserna suddas ut och sambanden förändras, utan med den åldrande befolkningen blir samspelet med äldreomsorgen en minst lika viktig fråga. Jag gladde mig som ett barn när riksmedia i våras slog upp nyheten om äldrevårdscentralen i Knislinge och alla dess planerade efterföljare på andra håll i Skåne. Det är vad jag önskat mig i många år. På samma sätt som BVC gav föräldrarna till nästan alltid friska 14 GUNNAR WETTERBERG

barn kunskapen och modet att våga ta hand om mer själva, lika gärna borde ÄVC kunna stödja anhöriga till nästan alltid sjuka äldre när både vårdaren och den vårdade behöver råd. Samtidigt aktualiserar det gränssnittet mellan kommunen och regionen. Vem ska se till att samspelet mellan vården och omsorgen fungerar? Ibland har jag varit frestad av tanken på kommunerna som huvudmän för primärvården, därför att denna till så stor del vänder sig mot de små och de gamla, där kommunerna genom skolan och omsorgen redan har ett så stort ansvar. Å andra sidan inser jag att begreppet primärvård kanske kommer att bli föråldrat om telemedicinen flyttar ut även avancerad vård till hemmen. Jag hoppas att några med större insikter och kunskap kan ta sig en rejäl funderare. Gymnasieskolan Om Region Syd blir av borde den så snart som möjligt ansöka om att bli huvudman för gymnasieskolan. Det skulle vara en av de mest spännande och befogade skolreformerna vi kan önska oss. Det finns prejudikat. I själva verket var grundskolan ett av de viktigaste skälen för den stora kommunsammanslagningen i början av 1970-talet. Så sent som vid andra världskrigets slut var det fortfarande de gamla socknarna som var landets kommuner. Det fanns nästan 2 500 stycken, många så små att de inte hade en enda heltidsanställd. Under 1950- och 1960-talen uppmuntrade staten frivilliga sammanslagningar, men på sina håll var det lika svårt som frivilliga regioner. Efter ett par vågor samgåenden fanns det fortfarande 800 kommuner kvar. Många av dem var alldeles för små för den nya skolformen. När högstadiet för alla ersatte realskolan för några få delades den in i en rad olika linjer: 9g, 9ht, 9tp och allt vad de hette. De var tillräckligt många och olika för att det skulle krävas ganska många elever för att fylla de lärartjänster som behövdes. Därför tvingade staten igenom en ny serie sammanslagningar, och i början av 1970-talet var vi nere i 279 kommuner. Då hade kommunerna blivit stora nog att bära den nya skolformen. I dag är det gymnasieskolan som skaver mest mot kommunstorleken. Mediankommunen har omkring 15 000 invånare. Det är alldeles för få för att man ska kunna erbjuda sina ungdomar ett fullödigt gymnasium med olika program att gå vidare in i vuxenlivet ifrån. Ändå är det många kommuner med färre invånare än så som inrättat egna gymnasieskolor. Eleverna drabbas inte bara genom att utbudet blir magert, utan också genom att det är svårare att rekrytera lärare till skolor där de får sitta ensamma med sina ämnen än där de har kollegor att tala med. GUNNAR WETTERBERG 15

Den självklara lösningen borde vara att regionerna tar över. Om regionerna bildas med de sex arbetsmarknadsregionerna som utgångspunkt, så är de regionala arbetsmarknaderna också den naturliga ramen för gymnasieskolans dimensionering. Tack vare samordningen kommer regionen att kunna erbjuda en mångfald inriktningar som Stockholm i dag är ganska ensamt om i landet. I själva verket är detta ett av skoldebattens undanskymda problem. Det finns nog ingen betydande offentlig verksamhet där skillnaden i utbud och kvalitet är så stor beroende på var i landet man råkat bli född och bosatt. Med regionen som huvudman kan man byta princip för hur mängden program och platser ska avvägas. Med den fria etableringsrätten för privata gymnasier och elevernas fria val mellan dem har den offentliga sektorn avhänt sig kontrollen över hur många som utbildas till vad. Vi kan få hur många frisörer eller mediestudenter som helst. Det är inte bra, varken för de ungdomar som går in i återvändsgränder eller för matchningen på arbetsmarknaden. I stället borde det vara regionen som får ta ställning till hur många platser den behöver på de olika programmen. Det ska vara fler platser än elever, så att valet fortfarande är en realitet, men inte så många att skolorna måste tävla om elever med förnedrande kampanjer varje vår. Olika linjer kommer att finnas på olika platser, vilket kommer att ställa krav på en infrastruktur som gör det möjligt för eleverna att pendla till den skola de valt. För de mest udda utbildningarna kan det bli frågan om inackordering på studieorten, men det har fungerat förr för motiverade elever, och kan nog göra det i dag också. Det kan också gynna lärarrekryteringen. Om grundskolan har kommunerna som huvudman och gymnasiet regionen, så kommer gymnasielärarna att bli en självständig lärarkår. Det betyder att gymnasielärarnas villkor kan anpassas bättre till stadiets krav, kanske också att gymnasiet på nytt kommer att bli det mål som hägrar för en duktig ämneslärare, precis som för min mor och andra unga lärare på 1950-talets realskolor. Infrastrukturen I infrastrukturen möts två av regionens viktigaste gemensamma framtidsfrågor: arbetsmarknaden och miljön. Klimatfrågan hör till det allra viktigaste för all politik framöver. Kanske är jag påverkad av att jag just nu ägnar min mesta tid åt Skånes första 12 000 år, men bättre påminnelse kan man knappast få om klimatets betydelse. Det är temperaturens och nederbördens förändringar som orsakar de mest dramatiska förändringarna i människors tillvaro, från början ända in i modern tid och tyvärr 16 GUNNAR WETTERBERG

bidrar vi nu i stor skala till att öka de osäkerheter som redan ligger i naturens gång. Kollektivtrafiken är ett av den offentliga sektorns starkaste instrument för att förändra samhället i mindre klimatstörande riktning. Det är regionen som har instrumentet i sin hand. Vad krävs för att det ska hanteras så klokt och effektivt som möjligt? Under den tid jag fått vara med i Region Skånes ekonomiska råd har jag insett vilket problem kollektivtrafikens kostnadsutveckling är. Jag har glatt mig åt att en av expressbussarna stannar alldeles bredvid infarten till vår gård i norra Skåne, men när jag väl satte mig på den blev jag bekymrad över hur få vi var som tog oss fram och tillbaka till Örkelljunga. Men kanske måste man se detta som en investering. Genom att vidmakthålla ett starkt kollektivnät kan regionen förmå den ene efter den andre att ställa bilen och inte köpa någon ny, när det blir dags att byta. Kanske måste man vara uthållig genom förlusterna. Planmonopolet Till regionen hör också planeringen. I dag är de viktiga instrumenten antingen lokala eller nationella. Länsstyrelserna är visserligen en viktig mellannivå, men i dag är de i allt väsentligt statens verktyg. Överblicken över regionens egna behov kommer rimligtvis att vara bäst i regionen, men den har ingen roll att tala om i dagens planeringsstruktur. Hur man ska lösa det är ingen lätt sak. Det finns legitima intressen på alla plan, som måste hanteras i processen. Att lägga till den regionala arbetsmarknadens krav på infrastruktur och bostäder innebär ytterligare en hänsyn att ta. Samtidigt är fördröjningarna ett av den nuvarande processens stora bekymmer. Om möjligheterna att planera och genomföra regionalt motiverat byggande ska stärkas får det inte leda till att väntetiderna blir ännu längre det skulle strida mot själva syftet med ökade regionala hänsyn. Det betyder inte nödvändigtvis att medborgarnas talan blir sämre förd än i dag. Det är lättare för regionen att vara tuff mot Trafikverket än det var för kommunen mot Vägverket. Regionen i omvärlden Det mesta av regiondiskussionen handlar om det som händer inom regionen. Det är rimligt det är där de flesta invånarna tillbringar det mesta av sin tid. Vad som förbryllar mig mer är att många svenska diskussioner så snabbt blir globala när man ska lyfta blicken. Snarare borde man fundera över hur man kan förbättra samspelet med den närmaste GUNNAR WETTERBERG 17

omgivningen. I synnerhet när man tänker i arbetsmarknadstermer är det den som är mest åtkomlig, men också om man funderar över handel och besök. Danmark Först och främst kommer Danmark. Redan när bron beslutades insåg de som studerade liknande geografiska förändringar att det skulle ta tid innan den fysiska förbindelsen bar mental frukt. Det tar tid för människor, företag och arbetsmarknader att vänja sig vid att omgivningen har förändrats. Ofta 30 40 år det är så lång tid det tar för en ny generation att växa upp, en generation som tar bron för given och redan från början har den med i förutsättningarna för sina livsval. Men det går att påskynda processerna. Den fysiska förbindelsen kan stärkas. Bron är redan en sådan framgång att det går att skönja en framtid när den blir överbelastad. Då är det rimligt att i god tid planera för en avlastning. Den självklara avlastningen vore HHförbindelsen, som inte minst skulle gynna de norra delarna av Region Syd. Tillgänglighet är också en fråga om pris. Lundaprofessorn Knut Wicksell Sveriges främste nationalekonom genom tiderna lärde redan för mer än hundra år sedan ut hur man ska prissätta fasta investeringar för att de ska göra så stor samhällsekonomisk nytta som möjlighet. Hans slutsats var att man bara ska ta betalt för den rörliga kostnaden då kommer det ökade utnyttjandet att ge den samhällsekonomiska vinst som mer än väl täcker även den fasta investeringen. Att ompröva prissättningen på bron vore ett av de viktigaste besluten för att främja integrationen mellan Själland och Region Syd. Det är människor som skapar förbindelserna. De flesta av oss är mest öppna när vi är unga. Den listigaste satsningen man kan göra vore att locka danska studenter att börja läsa vid lärosätena i Region Syd. Ett par tusen danska studenter i Lund, Växjö och vid högskolorna skulle tvinga de andra studenterna att begripa danska. På så vis skulle rekryteringsbasen breddas för danska företag som vill etablera sig öster om sundet. Redan på tämligen kort sikt skulle en sådan målmedveten rekrytering av danska studenter betala sig i många mänskliga broar mellan länderna. En särskild fråga när det gäller Danmark är Bornholm. Historiskt och geografiskt ligger Bornholm nära Skåne och Blekinge. Under förhistorien gick det östliga stråket från nuvarande Polen och Tyskland över Bornholm 18 GUNNAR WETTERBERG

längs med Skånes och Småland/Ölands kust. På den danska tiden gällde Skånelagen på ön, som länge behärskades av ärkebiskopen i Lund. I Roskildefreden gick Bornholm över till Sverige, men sedan bornholmarna gjort uppror mot svenskarna gick ön ett par år senare tillbaka till Danmark. Det som gör det rimligt att ta upp Bornholmsfrågan i Region Syd är svårigheterna för Danmark att organisera en tillfredsställande samhällsservice så långt från resten av landet och med ett så litet befolkningsunderlag (drygt 40 000 invånare). Det är en kittlande tanke att erbjuda Bornholm medlemskap i eller åtminstone association med Region Syd det skulle kunna bana väg för mer långtgående kontakter mellan regionen och Danmark överhuvudtaget. Tyskland Den stora potentialen ligger i Tyskland. Andra världskriget skar av den kulturella gemenskap som tidigare hade bundit samman södra Sverige med Berlin. Under 1800-talets första hälft beställde Esaias Tegnér tysk litteratur när han var biskop i Växjö (och det gick lika snabbt med posten som det gör i dag). I min mors bokhylla stod Schillers Gesammelte Werke köpta av en skånsk landsortsprost några år efter skaldens död. Tyskland har hamnat i skymundan, trots att det turas om med Norge att vara Sveriges viktigaste exportmarknad. Det tyska näringslivet har många likheter med det svenska därför klarar sig svenska ingenjörer och ekonomer ofta bra när de tar steget över, men det är sorgligt få som försöker. Paradoxalt nog kan det tyska intresset för Sverige ibland verka större än det omvända. I tassemarkerna mellan Skåne och Småland står det tyska namn på många av grannarnas brevlådor. Sverige är ett levande exempel i den tyska välfärdsdebatten, men också ett land som man gärna söker sig till för att må bra. När Fehmarnförbindelsen är på plats blir Norra Åsbo- Värend-Göinge Hamburgs närmaste vildmark. Region Syd borde göra sina invånare, förtroendevalda och tjänstemän medvetna om vilka möjligheter ett starkare tyskt engagemang skulle öppna. Det skulle öppna en ny arbetsmarknad för regionens ungdomar, men det skulle också kunna dra till sig sommargäster som så småningom flyttar med sig kompetens och företagande. Rent praktiskt borde skolan stå i fokus för satsningen. Så många ungdomar som möjligt måste bli medvetna om fördelarna med att lära sig tyska som främmande språk. Helst redan från grundskolan, men bättre i gymnasiet än aldrig. I själva verket är tyska nästan det enda språk som det lönar sig att bara läsa på gymnasiet i franska, ryska eller kinesiska GUNNAR WETTERBERG 19