Nya upphandlingsregler 2, slutbetänkande Upphandlingsutredningen 2004 (SOU 2006:28)

REMISSVAR 1 (11) ERT ER BETECKNING 2006-04-12 Fi2006/1649 Finansdepartementet 103 33 Stockholm Nya upphandlingsregler 2, slutbetänkande Upphandlingsutredningen 2004 (SOU 2006:28) Nedan följer Verket för förvaltningsutvecklings (Vervas) remissyttrande. Verva verkar inom den klassiska sektorn och de synpunkter som anges nedan avser därför den klassiska sektorn. Remissyttrandet inleds med en sammanfattning av Vervas synpunkter. Därefter lämnas synpunkter på betänkandets olika avsnitt med den beteckning och i den ordning som de förekommer i betänkandet. Sammanfattning Sammanfattningsvis anser Verva att Sverige bör utnyttja möjligheten att använda konkurrenspräglad dialog vid upphandling, att möjligheterna till att använda ett dynamiskt inköpssystem bör tas med i lagen samt att elektroniska kataloger införs, att bestämmelser om elektroniska auktioner bör tas med i lagen, att bestämmelser om inköpscentraler bör tas med i lagen, att det kan konstateras att utredningen inte uppnått syftet med översynen av bestämmelserna i 6 kap LOU (upphandling under tröskelvärdena och av B-tjänster), det vill säga att förenkla av de nuvarande upphandlingsreglerna, att det vore en fördel att införa en preklusionsfrist vid överprövningar, t.ex. vid påstådda fel eller brister i förfrågningsunderlaget och att överprövningsreglerna snarast bör kompletteras med en bestämmelse som begränsar möjligheterna till överprövning till viss tid efter det att den upphandlande myndigheten underrättat leverantörerna om att en upphandling har avbrutits. Konkurrenspräglad dialog Enligt Verva kan en dialog som påminner om den föreslagna föras även enligt nuvarande bestämmelser i LOU. Dialogen kan föras innan ett upphandlingsförfarande påbörjas t. ex. i form av en fördjupad förstudie Postadress: Box 214, 101 24 Stockholm Besöksadress: Drottninggatan 29 Telefon växel: 08-550 557 00 www.verva.se e-post: registrator@verva.se Fax 08-23 02 10

REMISSVAR 2 (11) inför en upphandling. Verva anser att en bättre lösning hade varit om direktivet hade möjliggjort en användning av förhandlad upphandling med annonsering. En nackdel med den konkurrenspräglade dialogen är främst att dialogen måste föras individuellt med varje enskild deltagare och endast avse den deltagarens lösning. Endast om deltagaren ger sitt samtycke kan en lösning bli föremål för diskussion och läggas till grund för själva anbudsgivningen. Kravbilden i ett förfrågningsunderlag måste kunna utvecklas på grundval av vunnen kunskap och detta torde vara syftet med dialogen. Möjligheten för leverantören att påverka den kommande kravställningen kan vara en stark drivkraft som borde kunna föra med sig en relativt stor öppenhet när det gäller att tillgängliggöra information. Leverantörerna anser rimligtvis att de har stora möjligheter att leverera enligt krav de själva varit med om att utforma. Eftersom det oftast handlar om affärshemligheter och upphovsrättsliga/patenträttsliga frågeställningar så har Verva dock svårt att tro att några anbudslämnare skulle ge sitt samtycke till att lämna ut sina rättigheter då detta skulle kunna innebära stora risker för företagen. En annan nackdel med den konkurrenspräglade dialogen jämfört med förhandlad upphandling är att det inte är tillåtet att förhandla eller att föra en dialog i tilldelningsfasen, dvs. när leverantörerna har lämnat sina slutliga anbud. Eftersom det handlar om särskilt komplicerade upphandlingar är det svårt att förstå varför det inte är tillåtet att förhandla med leverantörerna i denna fas. Förslaget är inte en helt lyckad kompromiss. Samtliga medlemsstater borde rimligtvis ha samma problem med denna reglering. Enligt Vervas uppfattning borde Sverige verka för att direktivet ändras så att en förhandling i senare skede möjliggörs. Verva har mycket svårt att tro att den konkurrenspräglade dialogen kommer att få något större genomslag i Sverige, men anser trots detta att det inte finns anledning att avstå från möjligheten att tillämpa detta upphandlingsförfarande. Verva delar därför utredningens uppfattning att möjligheten att använda en konkurrenspräglad dialog vid upphandling i den klassiska sektorn bör utnyttjas. Dynamiskt inköpssystem Syftet med det dynamiska inköpssystemet är att effektivisera anskaffningen av i första hand rena standardprodukter. I de nya upphandlingsdirektiven framhålls vikten av att använda elektroniska upphandlingsförfaranden där så är möjligt. Utredningen skriver att när det gäller överprövning av preliminära anbud i dynamiska inköpssystem bör det vara möjligt att överpröva den

REMISSVAR 3 (11) upphandlande myndighetens beslut att förkasta ett preliminärt anbud. Samtidigt framhåller utredningen att om varje enskilt beslut att förkasta ett preliminärt anbud kan bli föremål för överprövning riskerar systemet att bli tungrott. Här finns med andra ord motstridiga intressen som måste lösas. Så länge en leverantör i vart fall har möjlighet att lämna ett nytt preliminärt anbud anser Verva att leverantören inte kan anses lida skada. Ett beslut att förkasta ett preliminärt anbud i den situationen bör därför inte vara överklagbart. Verva vill påtala risken för att det annars i praktiken blir omöjligt att hantera det dynamiska inköpssystemet eftersom det ständigt pågår överprövningar. Om ett dynamiskt inköpssystem har varit i drift i några år kan mängden leverantörer bli mycket stor. För att effektivitet ska kunna uppnås bör då själva utvärderingen av kontrakten kunna göras med stor automatik och utan onödigt tidsspill för överprövning. Verva anser, i motsats till utredningen, att beslut att förkasta ett preliminärt anbud inte ska kunna överprövas. Det vore en fördel om man kunde säkerställa att antalet dynamiska inköpssystem inte växer till en sådan volym att det blir alltför krävande för små och medelstora företag att följa marknaden och att medverka i de dynamiska inköpssystemen för att vinna kontrakt. Verva föreslår att Konkurrensverket ges ett uppdrag att följa och utvärdera användningen av dynamiska inköpssystem. Elektroniska auktioner Elektroniska auktioner kommer sannolikt att bli mest aktuellt vid en ren priskonkurrens och där leverantörerna således får reda på hur de ligger till i anbudsgivningen och ges möjlighet att lämna nya priser. Vid förnyad konkurrensutsättning då ramavtal används anser utredningen att beslut i samband med konkurrensutsättningen - inklusive varje enskilt tilldelningsbeslut skall kunna överprövas. Eftersom priset många gånger kommer att vara den avgörande faktorn vid användning av elektroniska auktioner, och det kan avse produkter som skall levereras i princip omgående och är verksamhetskritiska, uppstår direkt praktiska problem om ett avrop skall kunna ifrågasättas genom en ansökan om överprövning. Verva anser att överprövning i denna situation inte ska vara möjlig. Om regeringen väljer att införa en möjlighet att överpröva, så måste någon form av beloppsgräns för överprövning av avrop införas. En lämplig beloppsgräns skulle kunna vara samma gräns som införs för direktupphandling. Vid en andra konkurrensutsättning med stöd av elektronisk auktion framstår det inte heller som rationellt att lämna nya tilldelningsbeslut vid varje avrop. Det är dessutom snarare regel än undantag att domstolen vid

REMISSVAR 4 (11) en ansökan om överprövning inom den tid som gäller enligt LOU fattar ett interimistiskt beslut. Handläggningen hos domstolen kan ta åtskilliga månader och även om den upphandlande myndigheten anser att domstolens dom är felaktig, ges det ofta ingen tid för att få saken prövad i högre instans eftersom detta kan ta ytterligare ett antal månader och ibland upp till ett halvår. Verva anser att elektroniska auktioner utgör ett utmärkt komplement till de olika upphandlingsformerna, inte minst för att hantera den andra konkurrensutsättningen vid tillämpning av ramavtal. Elektroniska auktioner har för övrigt redan prövats i Sverige och i något fall med mycket gott resultat. Det är dessutom ett väl beprövat och framgångsrikt förfarande inom det privata näringslivet. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen avseende den absoluta sekretessen, är viktig för att elektroniska auktioner ska kunna förverkligas och tillstyrks av Verva. Gemensamt för dynamiska inköpssystem och elektroniska auktioner För att skapa en lättillgänglig tillämpning av dynamiska inköpssystem och elektroniska auktioner, bör användardialogen vara enhetlig och enkel. Det måste tas i beaktande att många leverantörer är små och annars inte har resurser att medverka i konkurrensen om kontrakt, särskilt med beaktande av att de kommer att möta en marknad med ett mycket stort antal myndigheter utan närmare samordning. Om de nya teknikerna dynamiska inköpssystem och elektroniska auktioner kommer att byggas upp med många olika tillämpningar, e- adresser, användardialoger, språkbruk, söksystem, affärsregler etc kan de bli alltför kostsamma för den svenska marknaden och snarare utgöra ett affärshinder än en ny möjlighet till öppen konkurrens. Verva vill därför framhålla vikten av en samordnad styrning av utvecklingen. Både dynamiska inköpssystem och elektroniska auktioner lämpar sig för användning av myndigheter från stat, kommun och landsting i samverkan, t ex i samband med regionala anskaffningar. För att undvika monopolliknande situationer och andra konkurrenshämmande tillämpningar bör man underhand ta fram lösningar, kanske i form av föreskrifter, som tillgodoser både myndigheternas behov av samordning och marknadens krav på öppen konkurrens. Utifrån dessa förutsättningar tillstyrker Verva utredarens förslag till såväl dynamiska inköpssystem som elektroniska auktioner.

REMISSVAR 5 (11) Inköpscentraler Inköpscentralernas huvuduppgift, om de införs i Sverige, kommer att vara att teckna ramavtal med en eller flera leverantörer, från vilka de upphandlande myndigheterna kan avropa varor och tjänster. Verva tror inte att inköpscentralerna kommer att köpa in varor i syfte att sälja dessa vidare till de upphandlande myndigheterna. Det skulle knappast vara kostnadseffektivt att lagerhålla stora kvantiteter av varor som sedan, i värsta fall, skall distribueras över hela Sverige. Det har i utredningen inte heller klargjorts vem som skulle stå risken för eventuellt osäljbara varor. Verva bedriver redan idag en verksamhet som påminner om den som en inköpscentral enligt upphandlingsdirektiven skall kunna bedriva och då inte enbart för de statliga myndigheterna utan även för kommuner och landsting. Inköpscentralernas verksamhet bör hanteras gemensamt för de olika sektorerna stat, kommun och landsting för att uppnå bäst kostnadseffektivitet. Detta behöver inte vara konkurrenshämmande beroende på hur man hanterar marknadsgenomslaget. Ett annat skäl för att införa inköpscentraler i svensk lagstiftning är att underlätta för mindre myndigheter och mindre kommuner som många gånger saknar erforderlig kompetens för att i enlighet med upphandlingsreglerna genomföra mer komplicerade upphandlingar. Inköpscentraler kommer att kunna ge marknaden ett gott stöd genom att använda system för elektronisk handel. De kan vidareutveckla formerna för ramavtal med hjälp av de nya möjligheterna med dynamiska inköpssystem och elektroniska auktioner. När det gäller ansvaret för att gällande bestämmelser i upphandlingslagarna följs, anser utredningen att det skall vila på den upphandlande myndigheten/enheten som anlitar inköpscentralen (utnyttjar de avtal som inköpscentralen har tecknat). Samtidigt konstaterar utredningen att det förefaller i och för sig naturligt att lägga ansvaret för felaktigheter på den som gjort sig skyldig till den, dvs. inköpscentralen. Det är viktigt att uppmärksamma att de avrop som görs på de avtal som inköpscentralen kommer att teckna, kommer att göras av personer inom staten, kommuner och landsting som inte har varit med i själva upphandlingsprocessen, inte har tagit del av förfrågningsunderlaget samt oftast inte har några närmare kunskaper om upphandlingsreglerna. Verva kan tänka sig att det ankommer på den upphandlande myndigheten att förvissa sig om att inköpscentralen formellt sett uppfyller kravet på att vara en upphandlande myndighet i lagens mening, och att t.ex. avrop som myndigheten gör och som bygger på ett ramavtal som inköpscentralen har tecknat följer de villkor som finns i ramavtalet. Några

REMISSVAR 6 (11) längre gående krav kan enligt Vervas uppfattning inte ställas på den upphandlande myndighet som väljer möjligheten att anskaffa varor eller tjänster genom en inköpscentral. Det skulle i så fall knappast vara intressant för myndigheterna att använda sig av inköpscentralens stöd som en avlastning i sitt arbete. Verva vill i detta sammanhang (eftersom Verva upphandlar även för kommuner och landsting) framhålla att det är angeläget att förslaget till lag om rätt för kommuner och landsting att överlåta beslutanderätt vid samordnade upphandlingar (Ds 2004:37 Samordnad upphandling) genomförs så snart som möjligt. Enligt förslaget skulle den lagen ha trätt i kraft redan den 1 juli 2005. I nuläget måste varje kommun och landsting som samverkar i upphandlingar fatta eget likalydande tilldelningsbeslut. Enligt Vervas uppfattning är lagförslaget en förutsättning för att systemet med inköpscentraler skall kunna fungera på ett smidigt sätt. Verva tillstyrker förslaget att det tas in bestämmelser som gör det möjligt att använda en inköpscentral vid upphandling, under förutsättning att frågan om vem som bär ansvaret för eventuella fel som begås regleras. Verva anser, i motsats till utredningen, att ansvaret för eventuella fel som begås när inköpscentralen genomför upphandlingar, ska åvila inköpscentralen. Miljökrav och sociala krav och andra särskilda krav Verva berör nedan endast miljökrav, eftersom dessa har störst bärighet på den upphandlingsverksamhet som bedrivs inom Verva. Inför varje upphandling tar Verva ställning till om miljökrav ska införas i upphandlingen. Utredningen föreslår nu att upphandlingslagarna kompletteras med ett stadgande om att upphandlande myndigheter bör ställa miljökrav och sociala krav vid upphandling i den utsträckning det är påkallat med hänsyn till upphandlingens art. Det anges också att kraven skall vara förenliga med gemenskapsrätten. Verva ställer sig frågande till om detta innebär att anbudslämnande företag, i en överprövning, i sin tur kan kräva att upphandlande myndighet bör ställa miljökrav trots att upphandlande myndighet har kommit fram till att det inte är påkallat med hänsyn till upphandlingens art. Om så blir fallet så kommer det att både hindra upphandlingsprocessen och innebära ökade kostnader för offentlig förvaltning. Verva anser att det är bra att man understryker vikten av miljökrav. Verva delar också utredningens uppfattning att det inte skall vara obligatoriskt att ställa sådana krav. Kravet på att kraven skall vara förenliga med gemenskapsrätten är självklart, men svårt att tillämpa i praktiken för de upphandlande enheterna. Det finns ingen klar och tydlig

REMISSVAR 7 (11) gräns för vad som är lagligt på detta område. Här bör ansvariga myndigheter ges i uppdrag att utforma praktiska vägledningar till hjälp för upphandlarna. Upphandling under tröskelvärdena m.m. Verva konstaterar att det inte har gjorts någon genomgående översyn eller analys av nuvarande 6 kap i LOU. Utredningens förslag är ineffektivt och en mix av upphandlingsförordningen samt gemenskapsrätten. Verva anser att förslaget i sin utformning inte kan läggas till grund för svensk lagstiftning. I det nya förslaget har det tidigare begreppet affärsmässighet fått stå tillbaka för en mängd ytterligare formalia, där frågan om olika värden för direktupphandlingsförfarande och att anbud skall öppnas av två personer är några exempel. Verva har stort förtroende för upphandlande myndigheters agerande. Utredningens förslag genomsyras däremot av ett misstroende mot upphandlande myndigheter. Syftet med översynen av bestämmelserna i kap 6 var att utredaren skulle göra en förenkling av de nuvarande krångliga reglerna. Verva anser att behovet av att förenkla regelverket är mycket stort och kvarstår. Verva konstaterar att det nya förslaget gör att upphandling under tröskelvärdet fortfarande är minst lika komplicerat som tidigare. Det har inte gjorts någon egentlig jämförelse med övriga EU-länders lagstiftning. Den nya utformningen innebär ingen förenkling jämfört med exempelvis Norge. Upphandling under tröskelvärdena disponeras i huvudsak av Sverige. Verva anser att ett arbete med att förenkla reglerna måste påbörjas. Man kan då med fördel se närmare på förslagsvis de norska eller danska regelverken. Frågan om ett fast värde för direktupphandlingsförfarande ska införas Det är i dagsläget svårt för både upphandlande enheter och leverantörer att förvissa sig om att en direktupphandling kan genomföras. Det kan t.ex. uppstå situationer när en efterfrågad vara inte finns upphandlad inom ett ramavtal. Verva får idag många frågor från kunder (avropare) och leverantörer huruvida en direktupphandling kan genomföras i olika situationer. Verva anser därför att det är bra att någon form av beloppsgräns fastställs i lagen då det ökar transparensen. Den föreslagna modellen med två olika värden beroende på om det finns särskilda skäl, skapar stor osäkerhet kring när de olika värdena får användas. I stället för att uppnå en förenkling medför detta att regelverket blir svåröverskådligt. Verva anser att det i vart fall hade varit bättre att ange belopp i tal istället för en procentsats kopplat till tröskelvärdena. Att varje myndighet dessutom får bestämma lägre värden för

REMISSVAR 8 (11) gränsen för direktupphandling och att inom den fastställda gränsen differentiera rätten att direktupphandla beroende på befattningshavare och på vad som ska upphandlas, gör att det blir svårt för leverantörerna att veta om en myndighet följt lagen. Verva anser att Sverige bör följa den gräns som Norge har för direktupphandling, dvs. på 500 000 NKR. Detta eftersom strukturen på den svenska och norska förvaltningen är snarlik och det inte finns några skäl till att vi skulle ha värden som ligger under hälften av vad som gäller i Norge. Verva delar inte utredningens uppfattning att ett högre värde för direktupphandling nödvändigtvis skulle minska möjligheterna för nya företag eller småföretag. Verva anser att det tvärtom kan ha motsatt effekt. Det kan vara en fördel för småföretag och nystartade företag som kanske inte alltid har den tid och de resurser som krävs för att delta i upphandlingar, att myndigheten gör direktupphandlingar. Utredningen hävdar att ökad användning av direktupphandling kan leda till minskad öppenhet. Vad avser öppenheten förefaller utredningen förbise att offentlig förvaltning fortfarande lever under offentlighetsprincipen, dvs. myndigheterna måste alltid kunna redovisa sina upphandlingsbeslut. För att kunna använda sig av direktupphandling så ska myndigheten fortfarande basera sin uträkning av upphandlingsvärdet på konsumtionen under hela avtalstiden och för hela myndigheten. Myndigheten ska således inte bara räkna förbrukningen för ett år i taget eller dela upp köpen i olika delar för att komma under direktupphandlingsvärdet. Övrigt Kravet enligt 17 kap. 14 att anbud skall öppnas av två av den upphandlande myndigheten särskilt utsedda personer bör enligt Vervas mening utgå. Numera finns elektroniska system som säkerställer att de elektroniska anbuden inte kan öppnas förrän anbudstiden har gått ut. Förslaget skulle hindra möjligheterna att genomföra en upphandling helt elektroniskt. Vissa bestämmelser om överprövning Preklusionsfrist Det finns både för- och nackdelar med en preklusionsfrist. Exempelvis så finns det farhågor för att många leverantörer skulle känna sig tvingade att klaga på minsta brist i förfrågningsunderlaget. Alternativt finns det farhågor för att leverantörer skulle klaga enbart för att bryta preklusionsfristen, kanske därför att de inser att de inte kommer att ha möjlighet att lämna anbud. Dock finns möjligheten att klaga eller ställa frågor direkt till myndigheten avseende förfrågningsunderlaget redan nu, under tiden mellan det att förfrågningsunderlaget publiceras och det att

REMISSVAR 9 (11) anbuden skall vara inlämnade. De eventuella överprövningar som görs av leverantörer i detta skede är förhoppningsvis bara till gagn för förfrågningsunderlagets kvalitet. Att redan i detta läge reda ut alla misshälligheter torde vara positivt för upphandlingen. Upphandlingarna kommer dock eventuellt ta längre tid att genomföra initialt. Ett sätt att undvika en av nackdelarna med preklusionsfrist, dvs den som skulle kunna innebära att man har flera prövningar som pågår parallellt men avser olika faser i upphandlingsförfarandet, är att sätta preklusionsfristen avseende förfrågningsunderlaget till tiden före det att anbuden skall lämnas in. På det sättet skulle leverantörerna även kunna vara säkra på att det anbud som de lämnar in bygger på rätt förfrågningsunderlag och att förutsättningarna inte kommer att ändras under upphandlingens gång. Den prövning som skulle ske i nästa fas skulle i så fall endast kunna avse utvärderingen. Detta skulle bli en mer renodlad process för alla parter än den nuvarande. För närvarande är situationen den att leverantörerna kan vänta in resultatet av tilldelningsbeslutet och beroende på resultatet, bestämma sig för om man vill klaga på fel och brister i förfrågningsunderlaget som hade kunnat påtalats tidigare. Andelen taktiska utspel borde kunna begränsas med en preklusionsfrist. För övrigt bör brytande av preklusionsfristen endast gälla för den leverantör som har begärt överprövningen. Verva anser att en tiodagarsfrist från utgången av anbudstiden är fullt tillräcklig i stället för den fjortondagarsfrist som föreslås av utredningen. En preklusionfrist bör även införas för avrop från ramavtal genom en andra konkurrensutsättning men tiden bör dock vara betydligt kortare i enlighet med vad som utvecklas nedan. Med ovanstående tillägg och med förbehållet att det är omöjligt att förutsäga om leverantörerna skulle klaga enbart för att bryta preklusionsfristen, stödjer Verva utredningens alternativa förslag som innebär att en preklusionfrist skall införas. Interimistiska beslut Verva tillstyrker förslaget att slopa möjligheten för andra leverantörer att göra egna ansökningar som kan prövas av förvaltningsdomstol inom tio dagar efter upphävandet av det interimistiska beslutet. Det kan inte vara rimligt att en ny leverantör som inte har ansökt om överprövning skall kunna få en ny chans efter att domstolen har upphävt det interimistiska beslutet. Detta problem har Verva alldeles nyligen (juni 2006) ställts inför och det har, med höga kostnader för myndigheten, avsevärt försenat avslutandet av den aktuella upphandlingen.

REMISSVAR 10 (11) Överprövning av ramavtal Ramavtal som innehåller samtliga villkor Verva delar utredningens uppfattning att tilldelning av kontrakt på grundval av ett ramavtal utan förnyad konkurrensutsättning inte skall kunna överprövas. Ett avrop från ett sådant avtal är ren verkställighet av en genomförd upphandling och ingen ny upphandling som kan överprövas. Ramavtal med förnyad konkurrensutsättning Vad det gäller anskaffningar som sker först efter en förnyad konkurrensutsättning måste enligt utredningen beslut i samband med denna konkurrensutsättning inklusive varje enskilt tilldelningsbeslut vid avrop kunna överprövas. Ramavtal som skall vara föremål för en andra konkurrensutsättning är sådana där inte alla villkor, t.ex. priset, är fastställda från början. Det går inte alltid att fastställa priset på vissa produkter redan från början i ramavtalet och priserna kan variera stort under avtalstiden på vissa områden, t.ex. för It-produkter, där både produkter och priser snabbt kan bli inaktuella. Även förändringar av sortimentet över avtalstiden är vanligt förekommande. Verva kan bara konstatera att överprövning av en andra konkurrensutsättning kommer att ställa till stora problem bland de upphandlande myndigheterna där avropen oftast görs av personer som inte själva har deltagit i upphandlingen och inte heller är insatta i hur upphandlingsreglerna fungerar. I detta sammanhang önskar Verva även uppmärksamma de i2010-mål i det förnyade Lissabonpartnerskapet för framtida tillväxt och sysselsättning som kan komma att påverkas negativt (avseende IKT:s roll) om avropen inte kan ske smidigt. För närvarande fattas inte några nya tilldelningsbeslut när avrop görs från ramavtal där inte samtliga villkor är fastställda. Det handlar dessutom ofta om avrop av varor som måste tillhandahållas omgående, och där det endast är möjligt att ge leverantörerna en kortare tidsfrist för att lämna nya anbud. Avrop sker numera många gånger också elektroniskt. Om varje avrop dessutom skall kunna bli föremål för ansökan om överprövning, som utredningen anser, innebär det att denna typ av ramavtal, som i princip alla upphandlande myndigheter använder sig av idag, måste överges. Verva motsätter sig därför en sådan tillämpning. Överprövning av avbrutna upphandlingar Verva delar utredningens uppfattning att det inte är godtagbart att möjligheten att begära överprövning av ett avbrytande av en upphandling är i princip obegränsad i tiden. Överprövningsreglerna bör därför snarast kompletteras med en regel som begränsar möjligheten till

REMISSVAR 11 (11) överprövning till viss tid efter det att den upphandlande enheten underrättat leverantörerna om att upphandlingen avbrutits, förslagsvis tio dagar. Det är för närvarande oklart vad en prövning av ett avbrytande av en upphandling kan leda till. EG-domstolen har uttalat att ett beslut att återkalla (avbryta) en upphandling skall kunna prövas och i förekommande fall ogiltigförklaras (mål C-92/00). Verva delar utredningens uppfattning att eftersom en upphandlande enhet har en obestridd rätt att bestämma om ett upphandlingsförfarande skall inledas, bör den ha en lika klar rätt att avgöra om en påbörjad upphandling skall avbrytas. Den upphandlande enheten skall således inte kunna tvingas att återuppta och genomföra den avbrutna upphandlingen. ILO:s konvention nr 94 och upphandlingsdirektiven Verva delar utredningens uppfattning att det är svårt att dra någon säker slutsats i frågan om ILO:s konvention nr 94 är förenlig med de nya upphandlingsdirektiven och andra gemenskapsrättsliga regler. Övrigt Allmänt sett är det värdefullt om en tydlig begreppsapparat kan tas fram för offentlig upphandling, som klargör även begrepp som upphandlande enhet, upphandlande myndighet och avropande myndighet. Verva anser att ett sådant uppdrag borde ges till Nämnden för offentlig upphandling (NOU). Detta beslut har fattats av generaldirektör Lena Jönsson. Övriga närvarande var chefsjurist Hans Sundström samt enhetschef Christian Sagström. Ärendet har föredragits av avtalsjurist Maria Gil. Lena Jönsson Generaldirektör Maria Gil Avtalsjurist