Till: Utbildningsdepartementet Ungdomspolitisk proposition Att: Emma Sterky Ett inspel om ungas mötesplatser till arbetet med den nya ungdomspropositionen Under hösten har en grupp experter inom fältet ungas mötesplatser arbetat med att ta fram detta inspel till ungdomspropositionen. Gruppen har bestått av erfarna personer med uppdrag på lokal, regional och nationell nivå. I gruppen har funnits såväl praktiker och chefer som strateger och forskare. Arbetet har gjorts inom ramen för projektet KiD Kunskapsutveckling i Dialog. KiD är ett partnerskap mellan Fritidsledarskolorna, Fritidsforum, Sveriges Kommuner och Landsting, Malmö Högskola, Luleå Tekniska Universitet och FoU i Väst. Partnerskapet stöds av Ungdomsstyrelsen. KiD arbetar med kunskapsutveckling kring mötesplatser för unga där metod- och kompetensutveckling, policy- och kvalitetsarbete samt ungas behov står i fokus. KiD arrangerar det årliga branschmötet Om Ungas Mötesplatser. Partnerskapet bildades 2010 som en uppföljning till Ungdomsstyrelsens satsning Främjande och Förebyggande där mötesplatser för unga var en viktig del. Inspelet är en sammanställning av det som lyfts fram i gruppens arbete och vi vill med vårt inspel peka på de möjligheter som arenan/verksamhetsfältet har inom ungdomspolitiken men också behov av utveckling, forskning och andra satsningar som finns. Inspelet är inte ett ställningstagande från KiD eller dess parter utan ett inspel från branschen. 1
Framtida ungdomspolitik Behovet av mötesplatser för unga Ungdomstiden är för många en expansiv livsfas som innebär att de unga prövar olika livsstilar, umgås med jämnåriga utan vuxennärvaro i högre grad än tidigare och förhåller sig till de krav och förväntningar de konfronteras med från vuxenvärlden. Generellt har svenska ungdomar det bra ekonomiskt, hälsomässigt och socialt, men det finns också betydande grupper som har stora svårigheter. Det senare kan handla om grupper som uppfattar ett utanförskap i förhållande till samhället, om ungdomar som drabbas av stressreaktioner som en konsekvens av stora krav i skola och andra livssammanhang och de som kommit in i brottsliga sammanhang, provat droger etc. Grundläggande för människans sociala, kognitiva och emotionella utveckling är samvaron med andra. För ungdomar är denna samvaro, som till stor del sker i förhållande till jämnåriga, av avgörande betydelse för hans eller hennes rekapitulering av tidigare erfarenheter, orientering i nutiden och inför framtida livsval. Här har de mötesplatser för unga i form av fritidsgårdar, träffpunkter, ungdomens hus, bibliotek men också sammanhang som utanför dessa har liknande ambition av att bidra till ungas positiva utveckling, en självklar plats. Mötesplatser för unga i ungdomspolitisk betydelse uppstår i arrangemang med en uttalad ambition av att människor ges möjlighet till goda möten, utrymme att växa, utvecklas samt finna gemenskap och vara med om stimulerande och lustfyllda aktiviteter. Mötesplatser kan ge möjlighet för ungdomar (och andra åldersgrupper) att gestalta och uttrycka sin identitet, sina intressen och omvärldsförståelse och utifrån detta utveckla handlingsstrategier byggda på en positiv identitet och kreativ potential. Härigenom ökas möjligheten för delaktighet och partstagande i samhället. Det handlar också om att ge utrymme för kunskapsfördjupande processer som inbegriper ny handlingskapacitet. Med detta avses en form av folkbildning i ny tappning som förmår att gripa in i och medvetandegöra kring samhällets omvandlingsprocesser. I förlängningen innebär detta ett värn och ständig återerövring av demokratiska processer. Den nationella ungdomspolitiken är sektorsövergripande och syftar till en helhetssyn på ungas livsvillkor och de sammanhang som är till för att främja en allsidig personlighetsutveckling och även stöd till de som befinner sig i olika former av svårigheter. En del av den nationella ungdomspolitiken är att erbjuda goda mötesplatser för unga. Dessa kan vara av olika slag, från egenorganiserade, sådana med kommersiellt syfte till de med pedagogiska syften. Här koncentrerar vi oss på de senare, och då sådana som har ett syfte att bidra till ungas positiva utveckling genom att ge utrymme för ungas egen kraft, delaktighet och skapande, erbjuda goda rollmodeller och rum för social samvaro i en trygg miljö. 2
De verksamheter som här åsyftas har olika beteckningar men ofta används fritidsgård med huvudsaklig målgrupp unga i högstadieåldern eller ungdomens hus med målgrupp unga i gymnasieåldern och unga vuxna. I Sverige finns drygt 1 100 fritidsgårdar och omkring 150 ungdomens hus. Antalet fritidsgårdar har minskat med en knapp tredjedel sedan 1990 (SKL, 2011). En generell svårighet för dessa verksamheter är att de saknar lagstiftningsstöd att falla tillbaka på. Det är därför upp till varje kommun att bestämma om förekomst, resurstilldelning och målsättningar. Även om detta ger möjlighet till lokal anpassning, innebär det stora variationer i utbudet avseende förekomst av dylika resurser såväl som den innehållsmässiga kvaliteten. Personalresurser och även personalens kompetens har ifrågasatts vid ett flertal tillfällen, inte minst då en stor grupp helt saknar specialiserad utbildning inom området (Gunnarsson & Svenska kommunförbundet, 2002). Målgruppen för dessa mötesplatser är vanligen bred, exempelvis att nå samtliga ungdomar i ett bostadsområde med ett behov av fler fritidsaktiviteter (Forkby, Johansson, & Liljeholm Hansson, 2008). I praktiken visar det sig att man når betydligt färre. Därtill är en större andel av vanebesökarna socialt utsatta eller befinner sig i någon form av risksituation. Det kan röra sig om brist på positiva kamratrelationer, dålig skolanknytning etc (Persson, 2006). Forskning visar också att den förebyggande kapaciteten villkoras av verksamhetens kvalitet, så som personalens antal, kompetens och pedagogisk medvetenhet (Mahoney, Stattin, & Lord, 2004; Mahoney, Stattin, & Magnusson, 2001). Om fritidsgården ska spela en roll för att främja ungas positiva kapacitet och lärande i icke- formella sammanhang, och därmed ha en förebyggande effekt, krävs därför en satsning på kvalitet, kunskapsfördjupande processer och kompetens. Resurser till ungas mötesplatser är idag högst varierande mellan olika lokala sammanhang och driftsformer. Kompetensen bland personalen och andra ledare i olika verksamheter och arrangemang likaså. Mot bakgrund av den underutnyttjade potentialen som finns i dessa former, samt de risker som är förknippande med om de inte ges en kvalificerad social och pedagogisk form, krävs en ordentlig satsning inom området. Det handlar om utveckling av nationell policy, kompetensstöd och kunskapsfördjupning genom forsknings- och utvecklingsarbete. I en sådan satsning bör ungas icke- formella lärande, lokalt delaktighets- och demokratiarbete och ungas socialisationsprocesser på fritidens arena utgöra kärnområden. Det icke- formella lärandet avser former för kunskapsinhämtning och kapacitetshöjning utanför formella läroinstitutioner. Med sådana brukar avses intressedrivna former för utveckling och lärande som inbegriper individers och gruppers identitetsarbete och aktiva handlingar. Alltså, ett slags lärande i handling som såväl ger instrumentell kunskap om ett visst område som en ökad självkännedom genom prövande av delvis nya roller. Denna form av lärande är nära förknippad med en utveckling av sådan kapacitet som krävs för utveckling av entreprenörskap och självtillit. Inte sällan har detta lärande också en koppling till ungas kulturutövande och estiska praxis. 3
Ungas delaktighet utgör en kärna i den svenska ungdomspolitiken, idag och historiskt (Ungdomsstyrelsen, 2011). Det icke- formella lärandet i miljöer utanför det formella systemet är ett komplement till skolan och ger ett ökat socialt kapital i form av nätverk och kontakter. Deltagande i icke- formella lärprocesser utvecklar också många kompetenser. Flera av dem är kompetenser som arbetsgivare efterfrågar. T.ex. kommunikation, lagarbete, beslutsfattande, organisatoriska förmågor och självförtroende. För de som även deltar i internationella aktiviteter ger det även högre kompetens i språk, interkulturell kommunikation och ledarskap. Mötesplatser för unga kan utgöra ett rum för träning och utveckling av demokratiska processer genom att ungdomar får konkret möjlighet till inflytande och makt i och över olika delar av verksamheten. Mötet mellan deliberativa, med ett mer processorienterat deltagande, och representativa demokratiformer och vad dessa former innebär i mötet mellan offentlig verksamhet och civilsamhälle är något som kan realiseras inom mötesplatserna. Demokratiarbetet innebär också en träning i hänsynstagande och inkluderande strategier i förhållande till olika målgrupper, mellan könen, grupper från olika socio- ekonomiska förhållanden och kulturella sammanhang. Ungas socialisationsprocesser i detta område rör vid frågor om mötesplatsernas främjande och förebyggande potential. Här handlar det om att utveckla kvalificerade pedagogiska och sociala former som förmår att ge utrymme för och lyfta fram ungas positiva potential, ge förutsättningar för möten mellan ungdomsgrupper med olika förutsättningar och från skilda sammanhang i Sverige och internationellt, samt att verka begränsande i förhållande till olika former av riskbeteenden. Här krävs en delvis ny form av ungdomspedagogik som slår en brygga mellan ett socialt pedagogiskt perspektiv och ett i vid mening främjande arbete där ungdomars resurser utgör grunden och kraften i arbetet. Situationen i Sverige idag visar på en mycket heterogen bild av hur området hanteras resurs-, kunskaps- och kompetensmässigt. De lokala aktörerna har ofta visat bristande förmåga att prioritera området så att ett kontinuerligt utvecklings- och förbättringsarbete kommer till stånd. Det handlar såväl om kompetensen bland dem i det direkta arbetet som bland de med arbetsledande och chefspositioner. Resurserna villkoras idag i stor utsträckning i relation till dagsaktuell ekonomi, vilket innebär en ryckighet i verksamheterna och rörande engagerade anställdas och andra gruppers kompetens. De nationella aktörerna präglas av liknande svårigheter att ge kontinuerligt och kvalificerat stöd över tid. Kortsiktigheten ger en påtaglig historielöshet inom området och därmed förknippade svårigheter att utveckla en professionell kunskapsbas. Kompetensutvecklingssatsningar, som den som Ungdomsstyrelsen genomförde under åren 2006 2008 innebar en viktig punktinsats som idag dock har svårt att finna former i ett strukturerat samarbete mellan stat, nationella, regionala och lokala aktörer. Mycket av detta går att härleda till att respektive aktör hittills inte prioriterat en långsiktighet och avdelat tillräckliga resurser. Därför behövs att respektive aktör tydliggör sitt uppdrag och sina ambitioner inom området, och att dessa ges de resursmässiga möjligheterna. Samtidigt finns lokala och regionala embryon och även i några 4
fall mer utvecklade satsningar att knyta an till och utveckla partnerskap med. Uppmaning Trots samhällets ansvar för att unga erbjuds goda mötesplatser, visar situationen i Sverige upp stora olikheter i förhållande till vilka resurser som satsas, vilket krav på kompetens som ställs på anställda och andra engagerade och avseende vilket målet för dessa verksamheter är. Särskilt viktigt är att kunskapen om vad som sker i dessa sammanhang brister, vilket resultatet på individuell, grupp och samhällsnivå är och vilka pedagogiska modeller och förhållningssätt som fungerar. Vi menar därför att den kommande ungdomspolitiken måste understryka betydelsen av goda mötesplatser för unga och att mångdimensionell kunskap om verksamheternas olika former skapas och integreras med praktiken alltså, att erforderliga resurser för ungas positiva utveckling med stöd av dessa arrangemang blir en självklarhet. Förslag till insatser Ge Ungdomsstyrelsen i uppdrag att konkretisera och avsätta resurser till sitt befintliga uppdrag med att stödja sektorn genom en satsning på kunskap, kompetens och metodutveckling inom ungas mötesplatser. Det handlar om att samordna relevanta nationella, regionala och lokala aktörer och initiativ inom offentligt finansierad verksamhet (i olika driftsformer) och i civilsamhälle genom att upprätta en kommunikativ infrastruktur över Sverige, som även inkluderar samverkan med angränsande områden riktade till unga. Samordningen bör även innefatta internationella kopplingar. Innehållet för denna samordning kan vara att följa upp och utvärdera sektorn, utvecklande av metodstöd och att medverka till kunskapsfördjupning genom stöd till forsknings- och utvecklingsarbete. Delar i denna satsning bör vara: Ett uppdrag att ta fram nationell statistik med gemensamma indikatorer och kvalitetsuppföljning inom fältet ungas mötesplatser för att kunna undersöka och säkerställa kvalitet. Utred vilka kompetenskrav som bör ställas på anställda inom området och vad detta har för implikationer på grund och vidareutbildning. Kopplingen till avancerade studier på master- och doktorandnivå bör ingå som en del av utredningsuppdraget. Stöd till nätverk mellan ungdomsforskare för att bygga upp en mer långsiktig kunskapsstruktur och där ungas fritid och behov av mötesplatser ingår som teman. Satsning på, förslagsvis 4, kunskapsnoder som blir testbänkar för att utveckla en tydligare koppling mellan forskning och praktik, dokumentera verksamheterna och genomföra mer djupgående studier. Kunskapsbildningen i detta avseende bör också innefatta spridning och implementering. I kunskapsnoderna bör såväl forskning, utbildning som praktik ingå med en knytning till ett större antal utvecklingsprojekt lokalt över landet. 5
Skapa strukturer mellan nationell, regional och lokal nivå som behövs för att ungdomspolitiken ska kunna realiseras och implementeras. Ungdomsstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting borde vara primärt ansvariga för gemensamt strukturbyggande som involverar olika aktörer inom området. Ge ett tilläggsuppdrag till den myndighet som får uppdrag att ansvara för det nationella kvalifikationsramverket(nqf) att även inkludera validering av det icke- formella lärandet för unga utanför det formella skolsystemet. Ge Vetenskapsrådet alternativt FAS i uppdrag att utlysa medel till forskning med särskild relevans för mötesplatser för unga, där icke- formellt lärande, lokalt delaktighets- och demokratiarbete och ungas socialisationsprocesser på fritidens arena framstår som centrala områden. Satsningar på post- doc tjänster inom området synes som strategiskt viktigt, likaså att möjliggöra för program- och nätverksstöd. 6
Referenser Forkby, T., Johansson, H., & Liljeholm Hansson, S. (2008). Främjande pedagogik. Perspektiv och läroprocesser i ungdomsarbetet (p. 253). Göteborg: FoU i Väst/GR. Gunnarsson, F., & Svenska kommunförbundet. (2002). Verksamhet utan avsikt? : en debattskrift om öppen ungdomsverksamhet och kommunala prioriteringar. Stockholm: Svenska kommunförbundet. Hirvonen, Elna (2009) Nuorisotyö sosiaalisen asiantuntijuuden areenoilla. In S. Raitakari & E. Virokangas (eds.) Nuorisotyön ja sosiaalityön jaetut kentät. Puheenvuoroja asiantuntijuudesta, käytännöistä ja kohtaamisesta. Helsinki: Nuorisotutkimusverkosto/ Nuorisotutkimusseura, julkaisuja 96, 41 62. Mahoney, J. L., Stattin, H., & Lord, H. (2004). Unstructured youth recreation centre participation and antisocial behavior development: Selection influences and the moderating role och antisocial peers. International Journal of Behavioral Development, 28(6), 553-560. Mahoney, J. L., Stattin, H., & Magnusson, D. (2001). Youth recreation centre participation and criminal offending: A 20- year longitudinal study of Swedish boys. International Journal of Behavioral Development, 25(509-520). Myllyniemi, S. (2008). Mitä kuuluu? Nuorisobarometri 2008. : Opetusministeriö, Persson, A. (2006). Leisure in adolescence : youths' activity choices and why they are linked to problems for some and not others. Örebro: Universitetsbiblioteket : Örebro University. SKL. (2011). Anläggningar för kultur, idrott och fritid. Stockholm. Ungdomsstyrelsen (2011) Fokus 2010. En analys av ungas inflytande. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. 7