Mikko Kuronen, Tammerfors tekniska universitet, Språkcentret Kari Leinonen, Tammerfors universitet, Institutionen för språk och översättning Prosodiska särdrag i finlandssvenska 1. Bakgrund Det finlandssvenska talet verkar rytmiskt sett på något sätt korthugget eller hackigt jämfört med det sverigesvenska talet. Fenomenet har redan noterats av Bergroth då han i Svensk uttalslära (1924: 86) konstaterar: det vardagliga finländska talet åter har i sin sävlighet ofta en vaggande gång, rör sig ideligen upp och ned. Det finländska talet har ett visst tycke av den ljudserie som framkallas av vedhuggarens såg. Syftet med denna artikel är att öka kunskapen om vilka akustisk-fonetiska korrelat som påverkar det perceptuella intrycket av finlandssvensk rytm. Den finlandssvenska rytmen betraktas även i ett större perspektiv genom att jämföra den med den rikssvenska rytmen. Med finlandssvenska avses här det finlandssvenska standardspråket och med rikssvenska det rikssvenska eller sverigesvenska standardspråket (Leinonen 2004a: 21 23). Vad det korthuggna, hackiga intrycket av finlandssvensk rytm kan bero på har man försökt utreda i ett antal fonetiska undersökningar. Den hittills mest omfattande undersökningen om finlandssvensk rytm har gjorts av Leinonen, Vihanta och Pitkänen (1990) som jämförde finlandssvensk rytm med sverigesvensk rytm i uppläst och i spontant tal. De fonetiska parametrar som studerades närmare var A0 (grundtonsamplitud), F0 (grundtonshöjd) och duration. För det första försökte forskarna utreda hur dessa parametrar användes för att markera betonade och obetonade stavelser och för det andra hur växlingen mellan betonade och obetonade stavelser gjorde rytmen i dessa två svenska varieteter. Följande resultat kan noteras: Alla de semantiskt viktiga orden, dvs. de normalt betonbara orden, bevarar ofta sin lexikala betoning i finlandssvenska satser, medan det i rikssvenskan är vanligt att bara det för uttrycket
semantiskt viktigaste ordet bibehåller sin lexikala betoning och alla andra ord uttalas som obetonade. Betoningsgrupperna blir sålunda korta i finlandssvenskan med normalt två eller tre obetonade stavelser mellan de betonade stavelserna och långa i rikssvenskan med ända upp till åtta obetonade stavelser mellan de betonade stavelserna. Graden av reduktion utanför en fokuserad stavelse är i rikssvenskan betydligt kraftigare än i finlandssvenskan, vilket gör att skillnaden mellan sats-, huvud- och obetonad stavelse är avsevärt större i rikssvenskan än i finlandssvenskan. Finlandssvensk rytm verkar sålunda jämnare än rikssvensk rytm. Ett vanligt finlandssvenskt rytmiskt mönster är att betoningen ligger åt vänster i satsen, medan rikssvenskt mönster oftast är det motsatta så att början av en talsats bara har obetonade stavelser och tyngden läggs mot slutet av satsen. Det visade sig hos Leinonen et al. (1990) att duration och F0 var de viktigaste parametrarna för betoning i rikssvenska och A0 och och F0 i finlandssvenska. Den viktigaste skillnaden mellan varieteterna är att längden inte korrelerar med betoning i finlandssvenska. De betonade stavelserna kan med andra ord vara antingen långa såsom i rikssvenska eller också korta, medan de obetonade stavelserna kan vara korta såsom i rikssvenska men också långa. Det finlandssvenska systemet är i detta avseende identiskt med det finska systemet (Suomi, Toivanen och Ylitalo 2006: 219ff). Problemet har dryftats ytterligare av Vihanta, Leinonen och Pitkänen i en annan artikel från 1990. Rytmproblemet har vidare belysts av Kuronen och Leinonen (2000) i en artikel om fonetiska skillnader mellan finlandssvenska och sverigesvenska i ett större perspektiv.
Hur uttalet av partikelverb påverkar rytmen i finlandssvenska och i sverigesvenska har undersökts av Kuronen (2000a) och problemet har även tangerats av Kuronen (1999) i en artikel om prosodin i göteborgska. Kuronen (1994) har dessutom studerat prosodin i morfologiskt komplexa ord i finlandssvenska och i sverigesvenska ur rytmens perspektiv. Denna studie syftar till att finna och förklara ytterligare fonetiska parametrar som kan anses påverka den upplevda korthuggna rytmen i finlandssvenska. Dessa parametrar presenteras och analyseras närmare i kapitel 3. Dessutom diskuteras de redan tidigare kända parametrarna närmare i kapitel 2. 2. Rytm Det finlandssvenska talet karaktäriseras av fler prominenser än det rikssvenska. Med prominens avses ett ställe i signalen, oftast en stavelse, som på något sätt avviker från sin omgivning så att den upplevs som betonad. Prominens yttrar sig akustiskt genom en melodi- eller intensitetsförändring eller genom att det prominenta stället är längre än sin omgivning. I rikssvenska är längd betoningens i särklass viktigaste korrelat. Varje stavelse som är betonad måste också vara lång och varje stavelse som uttalas obetonad måste vara kort. Därtill markeras betoningen i rikssvenska genom en F0-stigning i den betonade stavelsen, och vid satsbetoningen förekommer sk. accent (akut resp. grav). Intensitet, som är ett viktigt korrelat till betoningen t.ex. i finskan, har däremot marginell betydelse i rikssvenskan. Vissa studier antyder att intensitet (A0) tvärtom sjunker i rikssvenska i betonad stavelse genom att F0-stigningen primärt görs med spänning av stämläpparna och inte genom ökat subglottalt tryck som t.ex. i finska (se Vihanta, Leinonen och Pitkänen 1990). I finlandssvenska har längd inte alls samma betydelse som betoningskorrelat som i rikssvenska. I finlandssvenska förekommer utbrett - även i standardspråket - kortstavighet (dvs. uttal med kort vokal) i betonad stavelse, speciellt i öppna stavelser (CV-stavelser, jfr mina, kamera, förekomma, övervakning, genomföra etc.). Därtill är det inte ovanligt att obetonade stavelser är långa eller åtminstone halvlånga i finlandssvenska (se Bild 1. nedan, stavelsen ha).
Att längd inte spelar samma viktiga roll som korrelat till betoning i finlandssvenska som den gör i rikssvenska är en central förutsättning för att rytmen ofta blir korthuggen i finlandssvenska. Sambandet mellan betoning och längd har upplösts och stavelselängd får s.a.s. fritt spelrum som rytmmarkör i stället. Detta har gjort det möjligt att takterna är kortare i finlandssvenska. I rikssvenska där längd är ett centralt korrelat till betoningen kan den inte användas lika fritt. Att längd kan användas friare som rytmmarkör i finlandssvenska har lett till att det i rikssvenska öron ibland verkar som om det finlandssvenska bruket av längd kör över semantiken, alltså att längd och semantik inte går hand i hand utan att det uppstår en diskrepans mellan den akustiska signalen och semantiken. Detta stämmer åtminstone såtillvida att även stavelser som en finlandssvensk talare själv inte anser ska vara betonade kan vara långa och tvärtom. Rikssvensk rytm kan betraktas som semantiskt baserad. Finlandssvensk rytm är däremot mer ordbaserad, taktbunden. De ovanstående rytmiska skillnaderna mellan finlandssvenska och rikssvenska kan belysas med följande autentiska exempel (betoning markeras i exemplen med fet stil - små bokstäver med fet stil avser betoning, stora bokstäver med fet stil avser satsbetoning): Finlandssvenska: tänker du göra några färder i sommar? Rikssvenska: tänker du göra några FÄRder i sommar? Detta rytmiska mönster i finlandssvenska är ett rätt typiskt rytmmönster i finska (jfr motsvarande ordagranna uttryck på finska meinaat sä tehdä jotain matkoja kesällä?). Som ett drastiskt exempel på hur semantiken kan underordnas rytmen i finlandssvenska kan nämnas följande uttryck inhämtade ur ett forskningsmaterial: Finlandssvenska: jag tycker inte om din nya hatt. Rikssvenska: jag tycker inte OM din nya hatt. Ibland kan det uppstå osäkerhet i tolkning hos rikssvenska lyssnare som exemplet på en tapper (?) finländare nedan visar:
Finlandssvenska: jag stötte på en björn i skogen. Rikssvenska: jag stötte PÅ en björn i skogen. Det korthuggna rytmiska mönstret i finlandssvenska med ett par tre korta och en lång stavelse är ganska stabilt. Vad gäller påståendet att finlandssvenska är mer isokronisk (dvs. takterna är ungefär jämnlånga samt takten och taktlängden förutsägbara) än rikssvenska anser vi vara sannolikt. Problemet behöver emellertid studeras närmare med större material. Att finlandssvenska är mer isokronisk är sannolikt enbart på grundval av det faktum att variationsmöjligheterna för taktlängden i ett språk med korta takter är mindre än i ett språk med längre takter. Takterna är alltså kortare (= fler prominenser) i finlandssvenska än i rikssvenska och längd är inget viktigt korrelat till betoning. Betoning markeras i stället med F0- och A0-toppar i betonade stavelser. Dessa F0- och A0-toppar är ofta mycket kraftiga och branta, vilket syns t.ex. i Bild 1. nedan vad gäller F0-toppar. De abrupta förändringarna i F0- och A0-kurvan som påträffas i finlandssvenska bidrar med säkerhet till att det finlandssvenska uttalet uppfattas som korthugget. Speciellt det att F0 sjunker så snabbt som den gör i Bild 1. är ett typiskt finlandssvenskt drag. Även i rikssvenskan påträffas snabba och kraftiga F0-stigningar men nedgångarna är i regel inte så abrupta som i finlandssvenska utan sker ofta utspridda över ett par tre stavelser efter uppgången. Abrupta och snabba nedgångar upplevs av en rikssvensk som ett främmande drag i uttalet (Kjellin 1995). Intensitet är enligt tidigare studier det primära korrelatet till betoning i finlandssvenska. Intensitetstoppar påträffas bara i betonade stavelser. Betonade stavelser karaktäriseras vid sidan av en A0-topp naturligtvis även av en F0-topp. Meloditoppen (F0) kan dock på sätt och vis ses som en naturlig följd av den ökade intensiteten (kraftigare subglottalt tryck medför automatiskt snabbare svängningar av stämläpparna). F0-topp kan återfinnas ibland även i obetonade stavelser (exv. ha i Bild 1.).
Bild 1. Finlandssvensk kvinnlig talare. Fritt radiotal: Det har ju aldrig förverkligats och det borde ju följas upp. I bilden är de betonade stavelserna markerade med stora bokstäver. Kurvan återger melodiförloppet (F0). Bilden visar typiska finlandssvenska drag vad gäller abrupta och branta F0-förändringar. Takterna är korta och prominenserna starka och många. Tendensen till isokroni framgår tydligt av bilden. 3. Ytterligare drag Ytterligare drag som bidrar till att det finlandssvenska uttalet upplevs som hackigt och korthugget är att det jämfört med rikssvenska förekommer: - fler hårda ansatser, - korta pauser, - avbrott i fonationen, - svagare kvantitativ reduktion, - svagare kvalitativ reduktion. Med hård ansats, även kallad glottal klusil, avses en företeelse där stämläpparna abrupt öppnas efter en stängning och p.g.a. det samlade subglottala trycket under stängningsfasen uppstår en pik i A0- och F0-kurvan i den akustiska signalen. Vi anser att förekomsten av hård ansats är betydligt vanligare i finlandssvenska än i rikssvenska. Detta kan bero på två saker. För det första är det finlandssvenska uttalet på något sätt
mer ordbaserat, dvs. ordet är prosodiskt sett en viktigare enhet i finlandssvenska än i rikssvenska. Detta kan beskrivas som att man som lyssnare ibland upplever signalen så att talaren söker ord. Det är ingen ovanlig företeelse i finlandssvenska att man markerar orden som separata enheter med olika prosodiska junkturer. Som junkturmarkörer förekommer både F0, A0, tystnad och hård ansats (se Bild 2.). Givetvis varierar detta drag mycket från talare till talare åtminstone vad gäller förekomsten av pauser och avbrott i signalen. Vad gäller själva företeelsen att ord är en viktigare prosodisk enhet i finlandssvenska än i rikssvenska och att ordet oftare markeras eller lyfts fram i den akustiska signalen som egen enhet anser vi emellertid vara typiskt finlandssvenskt. För att lyfta fram orden använder talaren ibland hård ansats, ibland korta pauser. Pauser bidrar i sin tur ofta till att hård ansats uppstår. Pauserna är ofta inte längre än några tiotals millisekunder men ändå förnimbara. Att F0- och A0-topparna är så markanta i finlandssvenska kan i sin tur hänga ihop med att efter en paus eller en glottisklusil är trycket i munhålan större vilket kan bidra till de branta F0- och A0-stigningarna. Den andra förklaringen till den relativt sett ganska frekventa förekomsten av hård ansats i finlandssvenska är att intensiteten är betoningens primära korrelat (jfr diskussionen i kapitel 2). Detta medför att man opererar mer med det subglottala trycket i finlandssvenska än i rikssvenska. I vissa positioner, exempelvis i betonade stavelser som börjar på en vokal, är det då ganska naturligt att korta pauser följd av en glottal klusil uppstår. I rikssvenska är hård ansats ganska ovanlig som företeelse fast den självfallet ibland påträffas. Speciellt i obetonad position undviker man att markera ordgränser med några som helst junkturer. Den ideala stavelsestrukturen är konsonant+vokal såsom t.ex. Kjellin (1995: 66) konstaterar: Alltid när en stavelse börjar på vokal, måste man binda ihop med föregående konsonant, så att stavelsen till resultat inte alls börjar på vokal. Detta kan exemplifieras med satsen Vad får det lov att vara? som uttalas utan junkturer ungefär vafårelovovara. I finska är glottal klusil ganska frekvent förekommande före en betonad stavelse som inleds med en vokal och som också föregås av en vokal (t.ex. mene ulos, se Suomi, Toivanen och Ylitalo 2006: 32).
Bild 2. Finlandssvensk kvinnlig talare. Nyhetsuppläsning: Och årets nobelpris i medicin... Pauserna är markerade med #. Kurvan återger F0-förloppet. Bild 2. visar ett finlandssvenskt rytmiskt mönster där orden skiljs åt med hjälp av pauser. En paus kan förekomma t.o.m. mellan attribut och huvudord (årets # nobelpris) samt preposition och huvudord (i # medicin). Detta mönster är speciellt vanligt i formellt tal som nyhetsuppläsning men påträffas också i ledigare former av tal. Både den kvantitativa och kvalitativa reduktionen är svagare i finlandssvenska än i rikssvenska. Detta är ett välkänt fenomen vad gäller den kvantitativa reduktionen (dvs. bortfall av ljud och stavelser). Kvantitativ reduktion förekommer förvisso i finlandssvenska i vissa ord och vissa böjningsformer (som t.ex. sku, int, huse, vanlit). Den är dock inte tillnärmelsevis lika utbredd som i rikssvenska där kvantitativ reduktion sker t.ex. i en mängd konsonantkombinationer (t.ex. arbesjiafreningen pro arbetsgivarföreningen, stasuset pro stadshuset). Att takterna är kortare samt antalet prominenta och långa stavelser är större i finlandssvenska återspeglas ganska naturligt i att bortfall av ljud är ovanligare i finlandssvenska än i rikssvenska. Denna svagare kvantitativa reduktion resulterar i att det finlandssvenska talet låter tydligare. Men viktigare och mindre känd än den svagare kvantitativa reduktionen är den svagare kvalitativa reduktionen i finlandssvenska, dvs. förekomsten av olika assimilationer, sammansmältningar och mjuka övergångar från ett ljud till ett annat. Det är ett välkänt faktum för alla som suttit med ett talanalysprogram och segmenterat tal att finlandssvenska är avsevärt lättare att segmentera än rikssvenska. Detta beror i huvudsak på att den kvalitativa reduktionen är klart svagare i finlandssvenska.
Gränserna mellan ljuden är tydligare och övergångarna (= transitionerna) från ett ljud till ett annat tydligare avgränsade och även helt konkret tydligare synliga i den akustiska signalen. Speciellt i obetonade positioner är bindningen eller sammanvävningen av stavelserna svagare i finlandssvenska. Olika assimilationer vad gäller t.ex. de fonetiska dragen nasalitet, stämton och artikulationsställe är ovanligare i finlandssvenska. T.ex. stämton fungerar som fonetiskt drag med skarpare gränser i finlandssvenska än i rikssvenska. Stämton kopplas ofta på och av snabbt i finlandssvenska och skillnaden mellan tonande och tonlösa segment är större och skarpare än i rikssvenska (Bild 3.). I rikssvenska sker övergångarna mjukare och stämton kan t.ex. vara påkopplad under ett fonologiskt tonlöst ljud (se Bild 4.). Bild 3. Finlandssvensk manlig talare, uttalet av sekvensen a tabbar ur talsatsen Han brukar göra tabbar har jag hört.
Bild 4. Rikssvensk manlig talare, uttalet av sekvensen a tabbar ur talsatsen Han brukar göra tabbar har jag hört. I Bild 3. kan man se att klusilen t i finlandssvenska är helt tonlös med tydliga gränser mot vokalen a på båda sidorna. I rikssvenska däremot är den fonologiskt tonlösa t klusilen svagt tonande och gränsen mot de omgivande vokalljuden blir av den anledningen mera oskarp, dvs. transitionerna är mjukare. De tonande klusilerna skiljer sig i regel mycket tydligt från de tonlösa klusilerna i finlandssvenska (Bild 3.), medan skillnaden i rikssvenska mycket ofta är betydligt mindre (Bild 4.). Mer om klusiluttalet i finlandssvenska och rikssvenska se Leinonen (2004b). Det har tidigare påvisats att t.ex. kvalitativ reduktion av vokalklang utanför betonad stavelse (närmare preciserat i stavelsen efter betonad stavelse) också är klart svagare i finlandssvenska än i rikssvenska (Kuronen 2000b: 183ff). När de främre vokalerna i rikssvenskt uttal placerar sig i obetonad position nära schwa-vokalen överlappande med varandra, sker detta inte i finlandssvenska utan vokalerna hålls åtskilda också i obetonad position. Nästan alla av de finlandssvenska drag som beskrivits ovan rytmisk korthuggenhet (= korta takter, fler prominenser), svagare kvantitativ och kvalitativ reduktion, förekomsten av pauser och/eller olika junkturer samt svagare bindning speciellt i obetonade sekvenser bidrar till att göra talet tydligare. Man kan även notera att alla dessa drag också är typiska för ett inlärt språk. Att dessa drag förekommer i standardfinlandssvenska kan eventuellt förklaras med att dagens finlandssvenska
standardspråk historiskt sett även har sina rötter i att många av dess talare hade ett annat modersmål innan de tillägnade sig svenska. De som bytte språk hade flyttat delvis från utlandet, men en stor grupp var självfallet finskspråkiga. Den centrala förvaltningen och samhällsmaskineriet började byggas upp i början av 1600-talet, och eftersom språket för riket, även i Finland, var svenska var det nödvändigt för alla inom den statliga förvaltningen att kunna svenska. Utvecklingen var snabb, och en stor del av dem som talade svenska i Finland hade ett annat modersmål från början. Under några generationer skedde en språklig försvenskning av Finland. Inom det nya högre skiktet i samhället utvecklades en egen talad variant av svenska som i fonetiskt avseende måste ha skilt sig från de varianter som talades i Sverige. Kontakterna med Sverige på 1600- och 1700-talen kunde av naturliga skäl inte ha varit särskilt livliga med den tidens kommunikationer och sverigesvenska har därför knappast kunnat vara fonetiskt normbildande för det sätt man talade svenska i Finland på. Man torde inte heller kunna räkna med något väsentligt språkligt inflytande från de finlandssvenska folkmålen; man levde ju i ett ståndsamhälle och det naturliga är att de högre skiktens språk tillägnas av de lägre klasserna inte tvärtom. Självklart hade svenska blivit modersmål för många redan under de följande generationerna, och de nya talarnas norm har sannolikt baserat sig på den tidigare generationens inlärda språk. Ett svenskt standardspråk i Finland hade kommit till. Den språkliga utvecklingen, speciellt ur fonetiskt perspektiv, och övergången till svenska har emellertid undersökts i relativt liten utsträckning (jfr Så talar vi svenska i Finland 1981) och därför är många frågor fortfarande obesvarade. 4. Sammanfattning I denna artikel har vi behandlat den rytmiska korthuggenhet som perceptuellt präglar det finlandssvenska uttalet. Följande drag kan anses utgöra förklaringen till varför finlandssvensk rytm upplevs som korthuggen eller hackig: - fler prominenser än i rikssvenska - kortare takter än i rikssvenska - finlandssvenska är mer isokronisk än rikssvenska
- både F0- och A0-förändringar i finlandssvenska är ofta abrupta, speciellt nedgångarna är snabba och kraftiga - både kvantitativ och kvalitativ reduktion är svagare i finlandssvenska än i rikssvenska - pauser, avbrott i fonationen och hårda ansatser är mer frekvent förekommande i finlandssvenska än i rikssvenska - bindning i speciellt obetonade sekvenser är svagare i finlandssvenska Det kan också konstateras att nästan alla av dragen som nämnts i denna artikel är egenskaper typiska för ett inlärt språk. Att dessa drag förekommer i finlandssvenska kan eventuellt förklaras med att dagens standardspråkliga finlandssvenska uttal historiskt sett bygger på att en mängd av dess talare hade ett annat modersmål innan de övergick till svenska i Finland. Litteraturförteckning Bergroth, Hugo (1924). Svensk uttalslära. Med särskilt beaktande av skiljaktighteterna mellan det finländska och det högsvenska ljudskicket. Helsingfors: Söderström & C:o Förlagsaktiebolag. Daur, Rebecca M. (1987). Phonetic and phonological components of language rhythm. Proceedings XIth ICPhS 5, 447-450. Kjellin, Olle (1995). Svensk prosodi i praktiken. 9:e upplagan. Uppsala: Hallgren & Fallgren Studieförlag AB. Kuronen, Mikko (1994). Morfologiskt komplexa ords prosodi i rikssvenska och finlandssvenska. I: XVIII Fonetiikan päivät Tampereella 1994. Folia Fennica & Linguistica, Publications of the Department of Finnish Language and General Linguistics 18, University of Tampere, 229-244. Red. Michael O Dell. Tampere: Tampereen yliopistopaino. Kuronen, Mikko (1999). Prosodiska särdrag i göteborgska. I: Svenskans beskrivning 23, 188-196. Red. L.-G. Andersson m.fl. Lund: Lund University Press. Kuronen, Mikko (2000a). Uttalet av partikelverb i finlandssvenska och sverigesvenska. I: Svenskan i Finland 5, 94-102. Red. K. Keski-Raasakka & P. Söderholm. Joensuu: Joensuun yliopistopaino.
Kuronen, Mikko (2000b). Vokaluttalets akustik i sverigesvenska, finlandssvenska och finska. Akademisk avhandling. Studia Philologica Jyväskyläensia 49. University of Jyväskylä. Kuronen, Mikko & Leinonen, Kari (2000). Fonetiska skillnader mellan finlandssvenska och rikssvenska. I: Svenskans beskrivning 24. Linköping. http://www.ida.liu.se/ext/epa/arch/ecp/006/011/paper.pdf. 1-14. Leinonen, Kari (2004a). Finlandssvenskt sje-, tje- och s-ljud i kontrastiv belysning. Akademisk avhandling. I: Jyväskylä Studies in Humanities 17. University of Jyväskylä. Leinonen, Kari (2004b). Om klusilerna i finlandssvenskan. I: Svenskans beskrivning 26. Uppsala den 25-26 oktober 2002, 10 s. Leinonen Kari, Vihanta Veijo & Pitkänen Antti (1990). Om rytmen i finlandssvenska och sverigesvenska. Ett bidrag till forskningen om finlandssvenskt uttal. I: Svenskan i finland. SiF rapport 1. seminariet i Tammerfors 12-13 okt. 1989. Skrifter utgivna av institutionen för filologi II vid Tammerfors universitet, Nordisk filologi 14, 49-100. Red. K. Nikula & A. Pitkänen. Tampere: Tampereen yliopistopaino. Suomi, Kari, Toivanen, Juhani & Ylitalo, Riikka (2006). Fonetiikan ja suomen äänneopin perusteet. Tammer-Paino Oy, Tampere: Gaudeamus. Så talar vi svenska i Finland. (1981). Oy Yleisradio Ab, Svenska undervisningsprogrammen. Vuxenutbildningen. Vihanta Veijo, Leinonen Kari & Pitkänen Antti (1990) On rhythmic features in Finland- Swedish and Sweden-Swedish. I: Nordic prosody V. University of Turku (Phonetics), 325-350. Red. K. Wiik & I. Raimo. Turku: Turun yliopistopaino.