RAPPORT U2010:11. Biogödselhandbok Biogödsel från storskaliga bio-gasanläggningar ISSN 1103-4092

RAPPORT U2010:11 Biogödselhandbok Biogödsel från storskaliga bio-gasanläggningar ISSN 1103-4092

Förord För att kunna realisera ett biogasprojekt är det viktigt att det råder klarhet gällande både lagstiftning och ekonomi kring hantering av biogödsel. Det är lätt att förbise detta och istället fokusera enbart på processtekniska lösningar och optimering av biogasutbytet. I denna handbok beskrivs frågor som bör uppmärksammas vid projektering av en biogasanläggning med avseende på hantering av biogödsel. Peter Berglund (Grontmij AB) har sammanställt handboken. Projektet har finansierats av Avfall Sverige, Region Skåne och Grontmij AB. Malmö september 2010 Håkan Rylander Ordförande Avfall Sveriges Utvecklingssatsning Weine Wiqvist VD Avfall Sverige Bild: En matarslangsspridare som myllar ner gödsel Källa: www.agrometer.dk

Sammanfattning Biogödsel från biogasanläggningar måste hanteras på ett kostnadseffektivt sätt utifrån gällande lagstiftning, certifieringssystem och krav från livsmedelsindustrin. Denna handbok fokuserar på flytande biogödsel och de krav och kostnader som är förenat med denna produkt. Att på ett tidigt stadium analysera marknad (mottagare av biogödsel), spridningsareal och därmed avsättning av biogödsel är mycket centralt för att reducera kostnaderna för hela biogödselhanteringen. Genom att certifiera biogödseln enligt Avfall Sveriges system för Certifierad återvinning (SPCR 120) ökar möjligheterna till avsättning och därmed värdet på biogödseln. Närings- och tungmetallinnehållet i biogödseln påverkar storleken (ha) på spridningsarealen. Maxgivan av fosfor får inte överstiga 22 kg/ha. Ofta är det innehållet av växtnäringsämnen som begränsar spridningsgivan, men ibland kan även tungmetallerna vara den begränsade faktorn (gäller certifierad biogödsel). Normalt ligger spridningsgivan på 20-40 ton/ha, men måste anpassas efter grödornas behov, markens förutsättningar och de spridningsbegränsningar som nämnts ovan. Biogödseln hanteras vanligtvis i tre steg: Lagring, distribution och spridning. Lagringsbehållare ska ha ett stabilt svämtäcke eller tak och lagringsvolymen ska klara 8-10 månaders produktion av biogödsel. Kostnaderna för lagring varierar mellan 15 och 40 SEK/m 3 lagringsvolym beroende av lagringsteknik. Distribution av biogödsel från större biogasanläggningar sker vanligtvis med lastbil, men det finns även ett par exempel där gödseln pumpas ut till lantbruket. Kostnaden för distribution via lastbil är något lägre vid jämförelse med pumpning och ligger på mellan 20 och 30 SEK/m 3 inom en radie på 10-20 km. Där förutsättningarna (hög andel åkermark, stort intresse, låg andel infrastruktur, mm) är de rätta kan dock pumpning vara mer kostnadseffektivt än lastbil. Spridningskostnaderna ligger normalt på 20-28 SEK/ton och sker antingen med traktor och gödseltunna eller via matarslangsystem för att minska markpackningsskadorna. Värdet på biogödseln påverkas framför allt av växtnäringsinnehållet och pris på konstgödsel. I en genomsnittlig biogödsel ligger det absoluta växtnäringsvärdet i dagsläget på ca 40 SEK/ton. Kostnaderna för hanteringen är dock, i normalfallet, betydligt högre än växtnäringsvärdet och stiger (SEK/ton) vid större volymer biogödsel. Detta måste beaktas i den totala investeringskalkylen för hela biogasprojektet.

Innehållsförteckning Förkortningar 1 1 Inledning 2 1.1 Bakgrund 2 1.2 Syfte och målsättning 2 1.3 Definitioner 3 1.4 Avgränsningar och omfattning 3 1.5 Metod 4 1.6 Litteraturöversikt 5 2 Lagstiftning & praxis 6 2.1 Jordbruksverkets och Naturvårdsverkets föreskrifter och råd 6 2.2 Andra regler som påverkar spridning av biogödsel 11 2.3 Certifiering av biogödsel enligt SPCR 120 12 2.4 Livsmedelsindustrin 13 2.5 Lagstiftning & praxis Att tänka på! 13 3 Spridningsareal 14 3.1 Biogödselns innehåll och spridningsbegränsningar 14 3.2 Spridningsareal och spridningsbar åkermark i närområdet 16 3.3 Konkurrerande organiska gödselmedel i närområdet 17 3.4 Tillgänglig spridningsareal, lantbrukarnas intresse och ekologisk produktion 18 3.5 Markkartering 18 3.6 Spridningsareal Att tänka på! 18 4 Hanteringssystem och teknik 19 4.1 Lagring 19 4.2 Distribution 22 4.3 Spridning av biogödsel 24 4.4 Hanteringssystem och teknik Att tänka på! 27 5 Ekonomi och marknad 28 5.1 Lagring 28 5.2 Distribution och spridning 30 5.3 Totala hanteringskostnader 35 5.4 Biogödselns pris 37 5.5 Hanteringskostnader och biogödselns värde 40 5.6 Mottagare och marknad 41 6 Sammanfattande diskussion 43 6.1 Att tänka på! 44 7 Referenser 45 Bilaga 1 Laglista för hantering av biogödsel Appendix 1 Mindre samrötningsanläggning Appendix 2 Större grödanläggning Appendix 3 - Värderingsverktyg för biogödsel Appendix 4 Värdering av biogödsel (exempel)

Förkortningar Benämning N P K NH 4 -N NO 3 -N N-org N-tot K-AL P-AL Kaliumklass Fosforklass ABP JTI KRAV LI LRF MAP NFS NV NPK SEK SFS SJVFS SCB SPCR 120 Förklaring Kväve Fosfor Kalium Ammoniumkväve Nitratkväve Organiskt bundet kväve Totalkväve Växttillgängligt kalium i marken, mäts i mg/100 g lufttorr jord Växttillgängligt fosfor i marken, mäts i mg/100 g lufttorr jord K-AL delas upp i fem klasser där I (1) är lägst och V (5) är högst P-AL delas upp i fem klasser där I (1) är lägst och V (5) är högst Animaliska biprodukter Institutet för jordbruks- och miljöteknik Ekologisk märkning av jordbruksprodukter Livsmedelsindustrin Lantbrukarnas riksförbund Magnesiumammoniumfosfat (Struvit) Naturvårdsverkets författningssamling Naturvårdsverket Kväve-fosfor-kalium Svenska kronor Sveriges författningssamling Sveriges jordbruksverks författningssamling Statistiska centralbyrån Certifieringsregler för Avfall Sveriges certifieringssystem Certifierad återvinning gällande biogödsel 1

1 Inledning Idag projekteras många nya biogasanläggningar där fokus ligger på processtekniska lösningar och optimering av biogasutbyte medan frågorna kring avsättning av biogödsel inte haft samma prioritet. För att ett biogasprojekt skall kunna realiseras är det emellertid viktigt att klarhet råder gällande både lagstiftning och ekonomi kring hantering av biogödsel. På ett tidigt stadium (förstudie eller planering) måste därför frågeställningar kring avsättning av biogödsel (tillgänglig åkerareal), regler och teknik kring spridning, gödseleffekt samt ekonomi för hantering av biogödsel besvaras. Avsättning av biogödsel är en av flera viktiga förutsättningar för en lyckad biogassatsning. 1.1 Bakgrund Vid rötning av exempelvis matavfall, stallgödsel, grödor och organiskt industriavfall bildas två produkter; biogas och biogödsel (även kallad rötrest). Biogödseln kan användas som ett gödselmedel inom lantbruket. Denna återföring måste emellertid hanteras på ett kostnads- och miljömässigt effektivt sätt utifrån gällande lagstiftning. I Sverige generas det (2008) cirka 400 000 ton biogödsel från organiskt avfall per år från ett tiotal biogasanläggningar. Över 95 % av den biogödseln återförs till åkermark (Björling & Rådberg, 2008). En avfallskategori som stadigt ökar är källsorterat matavfall från hushåll, storkök, restauranger och butiker. Biologisk behandling av dessa material är ett led i att genomföra miljömålet om att biologiskt behandla minst 35 % av matavfallet senast år 2010 genom kompostering eller rötning (Björling & Rådberg, 2008). Det är i dagsläget 133 kommuner som har separat insamling av matavfall. Dessutom planerar ytterligare cirka 90 kommuner att införa ett sådant system. Merparten av dessa kommuner kommer att behandla matavfallet i en biogasanläggning. En hel del av de kommuner som idag behandlar sitt matavfall genom kompostering har planer på att istället behandla det i en biogasanläggning. Det förväntas att mängden matavfall till rötning kommer att åtminstone fördubblas inom ett par år, vilket aktualiserar frågan om avsättning av den gödsel som produceras i dessa anläggningar (Björling & Rådberg, 2008). Det finns även planer på biogasanläggningar för rötning av andra produkter såsom energigrödor (vall, betor, majs, mm), stärkelse från potatisindustrin och drank från etanolproduktion som ytterligare aktualiserar avsättningsproblematiken. 1.2 Syfte och målsättning Handboken syftar till att vägleda biogasintressenter med avseende på biogödsel inom följande områden: Lagstiftning, certifieringssystem och praxis beträffande hantering och spridning Beräkning av tillgänglig spridningsareal i närområdet Hanteringssystem och teknik; lagring, distribution och spridning av biogödsel Ekonomi och marknad (ekologisk vs konventionell odling) samt gödslingseffekt Beräkningsmodell för att värdera biogödsel Målsättningen är att underlätta projektering av biogasanläggningar genom att på ett tidigt stadium uppmärksamma frågor kring hantering och avsättning av biogödseln. 2

1.3 Definitioner 1.3.1 Vad som avses med biogödsel Med biogödsel avses i denna handbok rötade organiska substrat enligt Avfall Sveriges system för Certifierad återvinning (SPCR 120). För aktuell information om godkända substrat se SPCR 120, bilaga 1. Certifieringsreglerna, SPCR 120, återfinns på Avfall Sveriges hemsida: www.avfallsverige.se. Biogödseln består vanligtvis av 90-95 procent vatten och 5-10 procent suspenderat material. 1.3.2 Typ av anläggningar där biogödsel produceras Enligt förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd klassas biogasanläggningar enligt A, B och C. Det som skiljer dem åt är produktionskapacitet och mängden avfall som tas emot, enligt tabell 1. En C-anläggning får ta emot maximalt 500 ton organiskt avfall 1 per år och inte producera mer än 150 000 m 3 biogas per år. En C-anläggning är endast anmälningspliktig till kommunen. Om mängden avfall överstiger 500 ton per år, men understiger 100 000 ton eller om den producerar mer än 150 000 m 3 gasformiga bränslen så klassas den som en B-anläggning. Den kategoriseras då som en miljöfarlig verksamhet enligt Miljöbalken och tillstånd måste sökas via Länsstyrelsen. Om anläggningen hanterar mer än 100 000 ton avfall per år betraktas det som en A-anläggning och tillstånd söks hos miljööverdomstolen. En anläggning som tar emot andra organiska produkter som inte betraktas som avfall, exempelvis grödor, men producerar mer än 150 000 m 3 biogas per år klassas följaktligen som en B-anläggning. Tabell 1. Klassificering av anläggning enligt kategorierna A, B och C sker utifrån mängd avfall som tas emot och/eller gasproduktion. I tabellen visas även den myndighet som fattar beslut eller tar emot anmälan. En C-anläggning är endast anmälningspliktig och kräver inget tillstånd Klassificering av biogasanläggning Mottagning av avfall (ton/år) Biogasproduktion (Nm 3 /år) Myndighet/instans C Max 500 Under 150.000 Kommunen B 501-99.999 Över 150.000 Länsstyrelsen A Över 100.000 - Miljööverdomstolen Fokus för denna handbok är biogödsel från större biogasanläggningar (klass A eller B) som är tillståndspliktiga. Tillståndsmyndigheten är antingen Länsstyrelsen eller Miljööverdomstolen. Småskaliga anläggningar har vanligtvis inte samma problem med avsättning eftersom det handlar om mindre volymer och anläggningarna är ofta placerade på jordbruksföretag med tillgång till spridningsareal. Flera avsnitt i handboken kan dock vara intressanta för alla typer av biogasanläggningar. 1.4 Avgränsningar och omfattning Handboken beskriver de frågor som bör uppmärksammas vid projektering av en biogasanläggning med avseende på hantering av biogödsel. Handboken inkluderar hela kedjan från lagring och distribution till spridningssätt och spridningstidpunkt. Handboken omfattar endast biogödsel från organiskt avfall (matavfall, stallgödsel, mm) och grödor som finns upptagna i certifieringsreglerna SPCR 120, bilaga 1. Därmed berörs inte exempelvis rötat avloppsslam eller slam från massa- och pappersindustrin. Det pågår försök med biogödsling av skogsmark, men detta kommer inte att behandlas i denna rapport. Biogödsel från torrötning är också exkluderad i denna handbok. 1 Lagstiftningen om avfall är komplex. Här hänvisas till EU:s lagstiftning 2006/12/EG 3

Om det inte finns avsättning för obearbetad eller våt biogödsel i närområdet är uppkoncentrering av växtnäringsämnena en nödvändighet. Tekniker och kostnader för detta kommer inte att behandlas i denna skrift, utan då hänvisas till två rapporter utgivna av Avfall Sverige (tidigare svenska renhållningsverksföreningen) Översikt av metoder för biogödselhantering (Avfall Sverige, 2008) och Förädling av rötrest från biogasanläggningar (Svenska renhållningsverksföreningen, 2001). Idag finns ingen entydig reglering gällande hantering av biogödsel utan olika regelverk får tillämpas för olika fall. Bedömningen av vad som är tillämpligt kan skilja sig mellan de instanser som behandlar frågan och mellan Länsstyrelser. Handboken redovisar det regelverk som oftast tillämpas, men som inte alltid är direkt avsedda för biogödsel. 1.5 Metod Informationen i handboken bygger på internationell och svensk litteratur (rapporter, avhandlingar, växtodlingsförsök, mm), offerter från entreprenörer och maskinstationer, praktisk erfarenhet och databasen STANK som hanterar växtodlingsfrågor. Utgångspunkten för juridiken kring biogödsel är aktuell lagstiftning och praxis. Två konkreta exempel för avsättning av biogödsel inklusive ekonomiska kalkyler kommer också att presenteras. Uppskattning av kostnader bygger på beräkningar samt information från leverantörer. Kapitalkostnad beräknas med annuitetsmetoden med avskrivningstid 20 år för fasta anläggningar och annuitetsränta på 6 %. För rörliga kostnader används i huvudsak Maskinkalkylgruppens beräkningar (Maskinkostnader, 2009). 1.5.1 Referensgrupp En referensgrupp bestående av Christina Anderzen från Avfall Sverige, Sven-Erik Svensson från SLU Alnarp, Katarina Hansson från NSR i Helsingborg och Per-Anders Algerbo från HIR Malmöhus har varit delaktiga i processen att utforma handboken samt bidragit till dess innehåll. 4

1.6 Litteraturöversikt Antalet biogasanläggningar är relativt få i Sverige och kunskapen om hantering av biogödsel är i dagsläget inte väldokumenterad. Det finns information och kunskap på olika håll, men inte samlat i en manual eller arbetshandbok. Avhandlingen Biogas Production from a Systems Analytical Perspective av Maria Berglund (2006) berör frågor gällande logistik och användning av biogödsel. Dock är skriften inte framtagen som en översiktlig handbok för frågeställningar kring hantering av biogödsel. I en annan undersökning Energianalys av biogassystem belyses hur både spridningsareal och genomsnittligt transportavstånd för återföring biogödsel kan beräknas (Berglund & Börjesson, 2003), men inte värdet på biogödsel, lagring och alternativa distributionsformer. År 2005 kom en rapport från RVF (nuvarande Avfall Sverige). I rapporten behandlas dels växtodlingsförsök med biogödsel, men också logistik, lagringsproblematik och attityder till biogödsel hos lantbrukare (Svenska renhållningsverksföreningen, 2005). Lagstiftning och ekonomiska aspekterna saknas dock. Berg (2000) från JTI behandlade i skriften Lagring och hantering av rötrester från storskaliga biogasanläggningar hantering av rötrest, men stora delar av lagstiftning, spridningsanalys och ekonomi saknas. SGC (svenskt gastekniskt center) utkom 2007 med en rapport Biogasanläggningar med 300 GWh årsproduktion system, teknik och ekonomi (Benjaminsson & Linné, 2007). I den beskrivs kortfattat hur biogödseln kan hanteras, men med vissa luckor rörande avsättning, lagstiftning, värdering och ekonomi. I rapporten Översikt av metoder för biogödselhantering från Avfall Sverige beskrivs kortfattat olika lagrings- och spridningstekniker (Avfall Sverige, 2008). I tidigare studier saknas dock hela hanteringskedjan av biogödsel; avsättning (tillgänglig areal), lagring, distribution och spridning, lagstiftning samt ekonomi, vilket behandlas i denna handbok. 5

2 Lagstiftning & praxis De svenska författningarna är uppdelade i lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd. Lagarna beslutas av riksdagen, förordningarna av regeringen och föreskrifter av myndigheter. Lagar, förordningar och föreskrifter är alla tvingande till skillnad från de allmänna råden som är rådgivande. De allmänna råden kan härstamma ifrån kommun, myndigheter, branschorgan, mm. Genom att följa de allmänna råden så uppfylls i regel föreskrifterna. Avfall Sveriges certifieringssystem för biogödsel (SPCR 120) som vilar på nationell lagstiftning behandlas separat i kapitel 2.2. 2.1 Jordbruksverkets och Naturvårdsverkets föreskrifter och råd 2.1.1 Tillförsel av växtnäringsämnen Tillförseln av växtnäringsämnen och av organiska gödselmedel regleras i: SJVFS 2004:62 Statens jordbruksverks föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring SJVFS 2009:82 Föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring SNFS 1994:2 Kungörelse med föreskrifter om skydd för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i jordbruket 91/676/EEG Om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (Nitratdirektivet) Kväve De flesta grödor behöver kväve i form av ammonium eller nitrat för sin tillväxt och därför innehåller konstgödsel ammoniumkväve (NH 4 -N) och/eller nitratkväve (NO 3 -N). Ammoniumkväve kan i marken omvandlas till den mer rörliga formen, nitratkväve. Tabell 2 sammanfattar kvävets olika former i såväl konstgödsel som organiska gödselmedel. När det gäller kvävegödsling så kan lagstiftningen ibland reglera tillförseln av NH 4 -N, N-org eller N-tot. Det är därför av vikt att hålla isär de olika kväveformerna. Tabell 2. Visar kvävets olika former, egenskaper och beteckningar. Kvävets form Beskrivning Beteckning Organiskt kväve Organiskt bundet kväve N-org Ammoniumkväve Oorganiskt kväve, lättlösligt i vatten, men binds NH 4 -N hårt till markpartiklar Nitratkväve Oorganiskt kväve, lättlösligt i vatten. Bildas vid NO 3 -N nitrifikation av NH4-N. Nästan allt nitratkväve är löst i markvätskan. Kan relativt lätt utlakas. Totalkväve Total mängd kväve där alla kväveformer adderas N-tot = N-org + NH 4 -N + NO 3 -N I organiska gödselmedel finns kvävet i två former; organiskt och oorganiskt. Flytande svingödsel har exempelvis cirka 60 procent i oorganisk form (NH 4 -kväve) och resten i organisk form (N-org). I rötningsprocessen omvandlas en stor del av det organiska kvävet till ammoniumkväve som är löst i biogödseln. Det innebär att en större del av totalkvävet kan tas upp av växten vid användning av rötade material. Med totalkväve avses både organiskt bundet kväve och löst kväve (NH 4 -N, NO 3 -N). 6

Spridning av kväve Vid spridning av alla gödselmedel i nitratkänsliga (NO 3 -N) områden (se figur 1) gäller föreskrift SJVFS 1999:79 och 2005:2 om miljöhänsyn i jordbruket, vilket i princip innebär att tillförseln av kväve ej får överstiga bortförseln via skörd. Figur 1. De nitratkänsliga områdena i Sverige är markerade i mörkare ton. I stort sett all åkerareal i södra Sverige kan klassas som ett nitratkänsligt område (Källa: www.jordbruksverket.se). I de nitratkänsliga områdena får tillförseln av lättillgängligt kväve inte överstiga 60 kg/ha i höstsådd (ex höstraps, höstvete), enligt SJVFS 2009:82. I övriga områden gäller de allmänna råden (2004:62 Allmänna råd) att tillförseln av kväve via gödselmedel inte bör överstiga den mängd som grödan kan ta upp utifrån växtplatsens produktionsförmåga. Enligt EU:s nitratdirektiv, EG 91/676/EEG får mängden totalkväve inte överstiga 170 kg per hektar vid användning av stallgödsel. Dock nämns inget om andra organiska gödselmedel. Enligt slamkungörelsen SNFS 1994:2 får tillförseln av ammoniumkväve (NH 4 -N) via slam ej överstiga 150 kg per hektar och år, men spridning av biogödsel regleras ej i denna förordning. 7

Fosfor Föreskriften SJVFS 2004:62 om miljöhänsyn i jordbruket innebär att stallgödsel eller andra organiska gödselmedel under en femårsperiod inte får tillföras i större mängd än vad som motsvarar 22 kg totalfosfor per hektar och år. Det är emellertid tillåtet att förrådsgödsla, som görs med exempelvis slam. Att lägga en engångsgiva som överstiger 100 kg P per hektar (maxgiva 22 x 5 = 110) är då inte ovanligt. Samma skifte kan dock inte användas för stallgödsel eller andra organiska gödselmedel de närmsta fem åren. Det som begränsar tillförseln av växtnäringsämnen via biogödsel är således fosforkravet på max 22 kg fosfor per hektar och att kvävetillförseln i princip inte får överstiga bortförseln med grödan i de nitratkänsliga områdena. Det framgår dock inte i föreskriften vilken typ av kväve (totalkväve eller ammoniumkväve) som avses. 2.1.2 Lagring Lagringsdirektiv gällande biogödsel råder inte under samma föreskrifter som för stallgödsel även om det finns beröringspunkter. Lagring av stallgödsel och andra organiska gödselmedel regleras i: SFS 1998:915 Förordning om miljöhänsyn i jordbruket SFS 2003:581 Förordning om ändring i förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket SFS 1998:899 om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd NSF 2003:15 Naturvårdsverkets allmänna råd till 2 kap. 3 miljöbalken (1998:808) om metoder för yrkesmässig lagring, rötning och kompostering av avfall Lagringskapacitet och lagringstid Hur lång tid stallgödsel måste lagras regleras i förordning, SFS 1998:915 och styrs av geografiskt område, djurantal och djurtyp. Lagringstiden varierar från 6 till 10 månader, enligt tabell 3. Tabell 3. Lagringsbestämmelser för stallgödsel styrs av geografiskt område, besättningsstorlek och djurslag Djurslag/ Djur-enheter Skåne, Halland, Blekinge, Gotland och Öland, samt känsliga kustområden Nöt, hästar, får och getter Annan DJURhållning Övriga känsliga områden Nöt, hästar, får och getter Annan DJURhållning Områden utanför känsliga områden Nöt, hästar, får och getter Annan DJURhållning Fler än 100 8 mån 10 mån 8 mån 10 mån 8 mån 10 mån 10-100 8 mån 10 mån 6 mån 10 mån 6 mån 6-10 mån Under 10 6 mån 6 mån 6 mån 6 mån Källa: www.jordbruksverket.se Inga bestämmelser Inga bestämmelser Att det finns lagstiftning som reglerar hur stor lagringskapaciteten ska vara beror på att spridning ska kunna ske under goda förhållanden. En begränsad lagringskapacitet skulle kunna innebära att stallgödsel måste spridas på vinterhalvåret när växtnäringsförlusterna kan vara stora och grödornas näringsupptag mycket små. Biogödsel regleras dock inte i denna lagstiftning utan det är upp till tillståndsmyndigheten att avgöra frågan i varje enskilt fall. Att räkna med 8-10 månaders lagringstid för biogödsel kan vara lämpligt så att den kan spridas under goda förhållanden med små förluster av växtnäringsämnen. 8

Lagring och täckning I förordningen, SFS 1998:915, står att lagringsutrymmen för stallgödsel ska vara utformade så att avrinning eller läckage till omgivningen inte sker och att flytgödselbehållare och urinbehållare ska ha ett stabilt svämtäcke eller annan täckning som effektivt minskar ammoniakförlusterna. Om det endast ingår stallgödsel i biogasanläggningen så gäller samma krav på lagring och täckning som för stallgödsel, men om det ingår andra substrat i biogasanläggningen, såsom fetter, vall, matavfall så är det inte att betrakta som stallgödsel. I dessa fall tillämpas inte SFS 1998:915 (Strandmark, 2009). Det innebär att utformning av lagringsutrymmen, fyllning och täckning kan ske på annat sätt än enligt SFS 1998:915. Tillståndsmyndigheten kan dock ställa krav på täckning av gödselbehållare för biogödsel. Enligt länsstyrelsen bör verksamhetsutövaren (VU) eller anläggningsägaren följa den lagstiftning som gäller för stallgödsel. VU ska till exempel kunna visa att biogödseln inte avger lika stora mängder ammoniak som flytgödsel, ifall biogödseln inte lagras på samma sätt som stallgödsel (Nilsson 2009). Naturvårdsverket har också i sina allmänna råd, NSF 2003:15 påtalat att efterlagring av flytande biogödsel utanför anläggningen som sker vid omgivningstemperatur bör uppfylla samma krav som ställs på lagring av stallgödsel. Vid lagring av biogödsel ska anmälan till kommunens miljökontor inlämnas senast 6 veckor innan brunnen för lagring av biogödsel anläggs. Detta enligt förordning 1998:899 om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd för mellanlagring av avfall om mängden är större än 10 ton, men högst 10 000 ton vid något enskilt tillfälle. För en lagringsvolym som överstiger 10 000 ton krävs en miljökonsekvensbeskrivning och tillstånd från Länsstyrelsen med tillhörande samråd. Detta kan dock ingå i tillståndet gällande övrig verksamhet för själva biogasanläggningen, men måste då inkluderas i tillståndsansökan till Länsstyrelsen (Nilsson, A., 2009). Undantag kan göras i enskilda fall beroende på verksamhetsutövarens önskemål, ursprungssubstrat, avstånd till boende, ägare, samt verksamhetsutövarens yrkande vid diskussionerna med länsstyrelsen (Nilsson, A., 2009). Att i ett tidigt skede kontakta länsstyrelsen är följaktligen av stor vikt. 2.1.3 Spridning och spridningstidpunkt När det gäller spridning- och spridningstidpunkt av biogödsel så regleras det i: SJVFS 2004:62 Statens jordbruksverks föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring SJVFS 2009:82 Föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring SJVFS 1999:119 Statens jordbruksverks föreskrifter om hänsyn till natur- och kulturvärden i jordbruket I SJVFS 2004:62 står det att ett jordbruksföretag som tillför stallgödsel eller andra organiska gödselmedel ska under en femårsperiod ha tillfört gödseln på hela gårdens spridningsareal. Tabell 4 till 6 illustrerar när spridning av flytande organiska gödselmedel är tillåten från och med januari 2010 i nitratkänsliga områden samt övriga Sverige (www.jordbruksverket.se). 9

Tabell 4. Spridning på åkermark i Sverige jan feb mar apr Maj jun jul aug sep okt nov dec All åkermark x x x x Spridning tillåten hela året vid nedbrukning inom 12 timmar under perioden 1 dec-28 feb. Spridning tillåten Spridningsförbud I stora delar av Sverige är spridning av biogödsel tillåten hela året, under förutsättning att gödseln brukas ner inom 12 timmar under perioden 1 december till 28 februari. I de nitratkänsliga områdena är reglerna mer rigorösa. Tabell 5 visar när spridning är tillåten i de nitratkänsliga områdena i Sverige. Tabell 5. Nitratkänsliga områden i övriga Sverige jan feb mar apr Maj jun jul aug sep okt nov dec Växande gröda och inför höstsådd Obevuxen mark Spridning tillåten Spridningsförbud I de nitratkänsliga områdena är det tillåtet att sprida biogödsel från den 1 mars till den 31 juli på all åkermark. I växande gröda och inför höstsådden av exempelvis höstraps och höstvete är tillåtet att sprida biogödsel till och med sista oktober. På obevuxen mark får inte biogödsel spridas från och med den 1 augusti till den 28 februari. Det finns ytterligare spridningsrestriktioner i de nitratkänsliga områdena i Skåne, Halland och Blekinge. Tabell 6 visar när spridning av biogödsel är tillåten i dessa områden. Tabell 6. Nitratkänsliga områden i Skåne, Halland och Blekinge jan feb mar apr Maj jun jul aug sep okt nov dec Växande gröda och inför sådd av höstoljeväxter Obevuxen mark* * Spridning tillåten inför höstsäd vid en lerhalt över 15 %. Spridning tillåten Spridningsförbud Skillnaden mellan tabell 5 och 6 är att spridning inte kan ske till höstsådden av höstsäd (ex höstvete) från och med 1 augusti i Skåne, Halland och Blekinge (nitratkänsliga områden). Oljeväxterna kan dock gödslas på hösten till och med sista oktober som i tabell 5. I övrigt gäller samma regler på obevuxen mark. För aktuell information och spridningsbegränsningar i ett specifikt område, se www.jordbruksverket.se (föreskrift SJVFS 2004:62). I SJVFS 1999:119 står det att handelsgödsel, stallgödsel samt slam eller andra organiska produkter inte får spridas på åkermark så att det hamnar utanför åkern. Handelsgödsel, stallgödsel och andra organiska produkter får inte spridas på ängs- eller betesmark om natur- eller kulturvärden kan skadas av spridningen. 10

2.2 Andra regler som påverkar spridning av biogödsel 2.2.1 Animaliska biproduktförordningen och hygienisering Vid hantering av animaliska biprodukter (ABP) och spridning av organiska gödselprodukter som innehåller ABP så regleras de i: EG 1774/2002 Europaparlamentets och rådets förordning om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (även kallad animaliska biproduktsförordningen) SJVFS 2006:84 Statens jordbruksverks föreskrifter om befattning med animaliska biprodukter och införsel av andra produkter, utom livsmedel, som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur och människor EG 181/2006 Kommissionens förordning om tillämpning av förordning (EG) nr 1774/2002 när det gäller andra organiska gödselmedel och jordförbättringsmedel än naturgödsel och om ändring av den förordningen Biogasanläggningar som tar emot animaliskta biprodukter omfattas vanligtvis av animaliska biproduktsförordningen (EG 1774/2002) - vidare kallad ABP-förordningen. Alla animaliska biprodukter omfattas dock inte av ABP-förordningen (se artikel 1 i EG nr 1774/2002). Spridning av biogödsel som innehåller ABP regleras i förordning EG 181/2006. I den framgår det att det ska gå minst 21 dagar efter spridning av biogödsel innan grovfoder (ex. vall) får skördas. För betesmark ställer Jordbruksverket hårdare krav enligt föreskrift, SJVFS 2006:84. I föreskriften framgår det att mark där biogödsel spridits inte får användas för bete förrän en vinterperiod passerat. En ny ABPförordning har antagits (EG nr 1069/200) som ersätter EG nr 1774/2002 och den kommer att tillämpas från och med den 4 mars 2011. I den nya förordningen kommer minikravet på 21 dagars karens att kvarstå vad gäller spridning av biogödsel på betesmark och vall (Liljenström, 2010) Stallgödsel är en animalisk biprodukt och omfattas därmed av ABP-förordningen. Vid rötning av stallgödsel ställs därför krav på hygienisering, men mindre biogasanläggningar på gårdsnivå kan undantas från detta krav (Lijenström, 2010). Även när det gäller samrötning av stallgödsel från flera gårdar kan undantag göras. Biogödseln från dessa gårdar ska hanteras på samma sätt som obearbetad stallgödsel. Vid rötning av stallgödsel krävs dock alltid ett godkännande från Jordbruksverket (Liljenström, 2010). 2.2.2 Salmonella och karenstider Det finns ett frivilligt kontrollprogram för Salmonella som regleras i: SJVFS 2002:20 Statens jordbruksverks föreskrifter om frivillig och förebyggande hälsokontroll avseende salmonella hos nötkreatur SJVFS 2002:21 Statens jordbruksverks föreskrifter om frivillig och förebyggande hälsokontroll avseende salmonella hos svin För de som är anslutna till programmet måste det gå 10 månader innan skörd av grovfoder eller bete får ske där certifierad biogödsel spridits (SJVFS 2002:20; SJVFS 2002:21). För ej certifierad biogödsel måste det gå två år innan marken får användas som bete eller för skörd av grovfoder (SJVFS 2002:20; SJVFS 2002:21). Föreskriften, SJVFS 2002:20 är dock gammal och under revidering, men innebär i princip att en lantbrukare som är ansluten till programmet inte kan vårsprida fodervallen med certifierad biogödsel och skörda den under samma sommar och höst. För biogödsel som enbart är grödbaserad finns inga sådana bestämmelser. 11

2.3 Certifiering av biogödsel enligt SPCR 120 Certifierad återvinning (se figur 2) är Avfall Sveriges certifieringssystem för kompost och biogödsel. Certifieringsreglerna SPCR 120 avser frivillig certifiering av biogödsel som baseras på rena källsorterade organiska avfall, med avseende på krav gällande: ingående råvaror, leverantörer, insamling och transport, mottagning, behandlingsprocess, slutprodukt samt innehållsförteckning och Råd och anvisningar för användning av biogödsel. Figur 2. Avfall Sveriges symbol för Certifierad återvinning. Certifieringssystemet leder fram till en miljö- och kvalitetsmärkt produkt. Kundens förtroende för produkten ökar och avsättningsmöjligheterna förbättras. Som tillverkare av en certifierad produkt får man stöd och rådgivning i kvalitetsarbetet vid den fortlöpande kontrollen av produkt och process samt får del av tillgänglig utbildning och information. En ökad kunskap om produktens kvalitet och användning bidrar även till mer behovsanpassad marknadsföring. Systemet underlättar ett strukturerat miljö- och kvalitetsarbete vilket ger möjlighet att förbättra och bibehålla en god produktkvalitet. Reglerna bygger på gällande standarder samt europeisk och nationell lagstiftning. För att certifieringsreglerna ska vara aktuella uppdateras de kontinuerligt efter beslut i den styrgrupp som är kopplad till certifieringssystemet. Styrgruppen är väl sammansatt då intressenter såsom tillverkare, användare, berörda branschorganisationer och experter finns representerade. Bland annat hanteras förfrågningar om nya substrat samt tillsatsmedel och processhjälpmedel. Utfärdandet av certifikat och beslut om märkning utförs av ett oberoende certifieringsorgan som för närvarande är SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut. Den fortlöpande kontrollen består av tillverkarens egenkontroll och SPs övervakande kontroll. Certifierad återvinning är Avfall Sveriges certifieringssystem för kompost och biogödsel. Aktuell upplaga av certifieringsreglerna finns på Avfall Sveriges hemsida: www.avfallsverige.se. I bilaga 1a och 1b finns förteckning över godkända råvaror samt godkända tillsats- och processhjälpmedel. 2.3.1 Spridningsbegränsningar enligt SPCR 120 För tillförsel av växtnäringsämnena är maxgivan 22 kg fosfor per hektar och år, alltså samma regler som gäller för övriga organiska gödselmedel enligt SJVFS 2004:62. Det finns även begränsningar vad gäller innehåll och tillförsel av tungmetaller. Innehållet av exempelvis kadmium i biogödseln får i dagsläget inte överstiga 1 mg/kg TS och tillförseln per hektar av samma ämne får inte överstiga 0,75 gram per år. Ett fåtal tillsatser och processhjälpmedel är tillåtna, enligt SPCR 120, men reglerna är flexibla och kan förändras vid behov. 12

2.4 Livsmedelsindustrin Stora delar av livsmedelsindustrin (LI) har godkänt användning biogödsel som är certifierat enligt SPCR 120. Lantmännen Cerealia, som är en av Nordens största livsmedelsaktörer, godkänner biogödsel med vissa undantag gällande betesmarker. Lantmännen Cerealia säger dock totalstopp till biogödsel som inte är certifierad (Sjösvärd, 2009) Även Svenskt Sigill, som är en paraplyorganisation för ett stort antal livsmedelsföretag, har godkänt certifierad biogödsel under förutsättning att en kadmiumbalans genomförs hos mottagaren (Karlsson, 2010). Arla foods accepterar biogödsel som innehåller substrat med känt ursprung. Biogödsel som innehåller matavfall från hushåll accepteras dock inte av Arla (Nilsson, E. 2009). Absolut Company godkänner utan restriktioner certifierad biogödsel (Olsson, 2009), vilket även Scan gör. Scan är även mycket positiva till återföring av växtnäringsämnen (Osmark, 2009) Nordic Sugar har i dagsläget ingen policy för spridning av certifierad biogödsel (Landquist, 2010). Kraven från livsmedelsindustrin gör att viss åkerareal inte kan nyttjas för biogödsel. För certifierad (SPCR 120) biogödsel är dock undantagen relativt få med reservationer för betesmarker och vall. För mjölkproducenter som är anslutna till Arla eller Skånemejerier godkänns dock inte biogödsel som innehåller matavfall från hushåll i dagsläget. Det sker ett pågående arbete för att acceptansen ska öka. Exempelvis arbetar Svensk Mjölk med att formulera en ny policy för biogödsel. Beslut kommer att tas under hösten 2010 efter en remissrunda bland ägarna (Modin Edman, 2010). 2.4.1 EU & KRAV I den ekologiska produktionen inom EU är användning av biogödsel tillåten under vissa förutsättningar. Vissa tillsatser och processhjälpmedel får dock inte förekomma. De krav som finns inom EU fungerar som minimikrav inom hela EU-området, men varje nation kan ställa högre krav. För att KRAV Sverige ska godkänna en produkt måste EU:s minikrav uppfyllas (Bengtsson, 2009). KRAV har under 2009 sagt ja till användning av certifierad biogödsel som innehåller organiskt avfall från hushåll och matavfall från exempelvis livsmedelsföretag och restauranger (Palm, 2010). Biogödsel som innehåller slakteriavfall är dock inte tillåten att sprida på ekologiska gårdar. För aktuell information hänvisas till KRAV:s hemsida (se www.krav.se). Betalningsviljan hos KRAV-bönder för biogödsel är vanligtvis större eftersom de ofta saknar tillgång till andra effektiva växtnäringskällor. 2.5 Lagstiftning & praxis Att tänka på! Max 22 kg fosfor per hektar Generellt sett ska växtnäringstillförseln av kväve maximalt motsvara bortförseln via skörd Spridning av biogödsel är ej tillåten under vissa perioder på året i södra Sverige Spridning av biogödsel som innehåller ABP regleras i EG nr 1774/2002 och SJVFS 2006:84 Certifiering av biogödsel enligt SPCR 120 ökar förtroendet för produkten Gränsvärden för tungmetaller måste beaktas för certifierad biogödsel Lagringskapaciteten bör motsvara 8-10 månaders biogödselproduktion Lagringsbassängerna ska vara försedda med täckning För lagring över 10.000 ton biogödsel kan tillstånd från Länsstyrelsen krävas Stora delar av livsmedelsindustrin har numera godkänt biogödsel KRAV godkänner certifierad biogödsel (SPCR 120) som inte innehåller slakteriavfall 13

3 Spridningsareal För att beräkna den spridningsbara arealen som är krävs för att få avsättning för biogödseln är det nödvändigt att känna till innehållet av fosfor, kväve, ammoniumkväve och halten av tungmetaller (gäller certifierad biogödsel). Lagstiftningen reglerar mängden växtnäringsämnen (N, P) som får tillföras åkermarken. För certifierad (SPCR 120) biogödsel regleras även innehåll och tillförsel av tungmetaller. Genom att analysera eller beräkna biogödselns innehåll är det möjligt att beräkna vilket ämne som begränsar spridningsgivan och hur stor giva som kan spridas per hektar. Spridningsgivan regleras också av grödornas behov och lantbrukarens gödslingsstrategi. 3.1 Biogödselns innehåll och spridningsbegränsningar Innehållet av kväve, fosfor och kalium i biogödseln varierar beroende av det substrat som rötas i rötkammaren. Tabell 7 visar innehållet av kväve, fosfor och kalium i några vanliga substrat. Samma mängd näringsämnen som tillförs rötkammaren återfinns i biogödseln. Tabell 7. Växtnäringsinnehåll (N,P och K) i några vanliga substrat i våtvikt Ingående material N kg/ton P kg/ton K kg/ton Gödsel (nöt) 8 % TS 4,0 0,6 4,0 Gödsel (svin) 6 % TS 3,4 1,1 1,6 Källsorterat matavfall från hushåll 3,6 0,18 1,1 Slakteriavfall 25 4,6 3,0 Vallensilage (30 % TS) 9,0 1,5 9,0 Sockerbetor 2,0 0,4 2,0 Majsensilage (30 % TS) 4,2 0,78 5,4 Källa: STANK; Avfall Sverige, 2005. Genom att utgå ifrån uppgifterna i tabell 7 och andelen av varje substrat är det möjligt att beräkna NPKinnehållet i biogödseln. Exempelvis kan en stor andel slakteriavfall ger ett högre kväveinnehåll än vid användning av en stor andel nötgödsel. Tabell 8 visar TS-halt, mängden växtnäringsämnen i en genomsnittlig biogödsel från sex biogasanläggningar samt nöt- och flytgödsel. Tabell 8. Totalkväve, ammoniumkväve, fosfor och kalium i en genomsnittlig biogödsel från sex befintliga biogasanläggningar samt nöt- och flytgödsel Min, kg/ton* Max, kg/ton* Medel, kg/ton* Nötflyt, kg/ton* Svinflyt, kg/ton* TS, % 1 5,2 3,8 9,8 8,8 N-tot 1,6 6,1 4,5 3,9 5,1 NH 4 -N 1,1 4,4 3,2 1,8 3,3 P 0,1 0,6 0,4 0,8 1,9 K 0,5 1,9 1,2 4 3 * kg/ton våtvikt Källa: Baky, m. fl. 14

Andelen ammoniumkväve av totalkvävet ligger på ca 70 % i biogödseln. I svinflyt är andelen runt 65 % och i nötflyt under 50 %. I tabell 9 visas samma typ av gödselslag och hur innehållet av kväve och fosfor påverkar givan i ton/ha på grund av spridningsrestriktionerna. Tabell 9. Spridning av olika organiska gödselslag utifrån spridningsrestriktioner enligt SJVFS 2004:62 och SPCR 120 Växtnäringsämne Maxgiva, kg/ha Svinflyt Nötflyt Biogödsel Mängd/ha Max 12 ton Max 28 ton Max 55 ton N-tot* - 58 kg/ha 107 kg/ha 248 kg/ha NH 4 -N* - 38 kg/ha 50 kg/ha 176 kg/ha P 22 22 kg/ha 22 kg/ha 22 kg/ha K - 36 kg/ha 112 kg/ha 105 kg/ha * Kvävegivan ska anpassas efter grödornas behov och växtplatsens produktionsförmåga Tillförseln av fosfor får inte överstiga 22 kg/ha och år. Enligt tabell 9 skulle maxgivan av fosfor ge en av ammoniumkvävegiva på över 170 kg/ha för biogödsel, vilket skulle motsvara 55 ton/ha. Så höga kvävegivor är i de flesta fall inte lämpligt. För svin- och nötflyt ligger kvävegivan betydligt lägre vid en maxgiva på 22 kg/p per hektar (under 50 kg/ha). Gödslingen måste dock anpassas till grödornas behov som nämnts ovan, vilket innebär att kvävet mycket väl kan begränsa storleken på givan av biogödsel. Kaliumgivan ligger för biogödsel och nötflyt på över 100 kg/ha vid maxgiva, vilket är högt för de flesta grödor. I tabell 10 redovisas en genomsnittlig halt av metaller från samma rötningsanläggningar som i tabellen ovan, samt aktuella riktvärden från SPCR 120 och beräkningar av maximal giva utifrån riktvärdena. Tabell 10. Genomsnittligt innehåll av metaller från sex biogasanläggningar med riktvärden och tillåten giva utifrån riktvärdena, enligt SPCR 120. Enheterna varierar från mg/kg TS (innehåll), g/ha (tillförsel) och dess motsvarighet i ton/ha (tillåten giva, ton/ha och år) Tillåten giva, Metaller Innehåll, mg/kg TS Riktvärden innehåll, mg/kg TS Riktvärden tillförsel, g/ha biogödsel, ton/ha & år Zn 41 800 600 382 Cu 12 600 300 652 Kr 9,7 100 40 108 Pb 3,8 100 25 171 Ni 10 50 25 64 Cd 0,28 1 0,75 71 Hg 0,06 1 1,5 625 Källa: Modifierad ifrån Baky, m.fl. 2006 Enligt tabell 10 är det innehållet av nickel som är det mest begränsade tungmetallen (tätt följt av kadmium). Med en giva på 64 ton per hektar överskrids dock fosfortillförseln i en genomsnittlig biogödsel. Således utgör innehållet av tungmetaller inte någon begränsning i en normal biogödsel (för beräkningsexempel se appendix 1 och 2). 15

3.1.1 Mängd biogödsel och koncentrering av ämnen i biogödsel Vid rötning omvandlas en stor del av det organiska materialet till koldioxid och metangas. Det innebär att torrsubstanshalten sjunker i biogödseln, om inget vatten tillsätts. Den totala mängden biogödsel minskar samtidigt som koncentrationen av växtnäringsämnen och tungmetaller ökar per kg/ts. Ofta tillsätts vatten för att skapa ett hanterbart substrat, vilket kan generera liknande mängder substrat som biogödsel. Det är viktigt att känna till både utrötningsgrad, uppehållstid i rötkammaren och substratens innehåll av växtnäringsämnen och tungmetaller för att beräkna koncentrationerna av såväl växtnäringsämnen som tungmetaller i biogödseln. 3.2 Spridningsareal och spridningsbar åkermark i närområdet När halterna av växtnäringsämnen och tungmetaller är analyserade kan det begränsande ämnet fastställas. I tabell 9 framkom att givan av en normal biogödsel kan uppgå till över 50 ton per hektar utan att fosfor- eller tungmetallbegränsningarna överskrids. Tillförseln av kväve blir dock väldigt hög (över 170 kg NH 4 -N/ha). Till en gröda som behöver 100 kg ammoniumkväve skulle det räcka med en giva på ca 30 ton biogödsel per hektar. Genom att dividera den totala mängden biogödsel som produceras per år med den giva (ton) som kan läggas per hektar erhålls en spridningsareal (för beräkningar och exempel hänvisas till appendix 1 och 2). Spridningsarealen är det totala åkerarealen som är nödvändig för att få avsättning för biogödseln. Sänks den genomsnittliga givan ökar givetvis arealen. Generellt sett brukar biogödselgivan uppgå till 20-40 ton per hektar. Den specifika givan måste dock anpassas till biogödselns innehåll (begränsande ämnen) och grödans växtnäringsbehov och lantbrukarens gödslingsstrategi (för detaljerade beräkningar av spridningsareal se appendix 1 och 2). Nästa steg är att ta fram siffror på hur många hektar åkermark det finns i närområdet som kan ta emot biogödsel. Statistiska centralbyrån (SCB) har uppgifter om total åkerareal på kommunnivå. All åkermark är dock inte tillgänglig för mottagning av biogödsel beroende på att viss mark ligger i träda, en del är ren betesmark och på en viss areal odlas grödor där biogödsel inte är tillämplig. Andelen träda/ betesmark brukar ligga på 5-10 procent av den totala åkerarealen, men kan variera stort över landet. Ytterligare 10-20 procent av arealen kan försvinna på grund av närheten till bebyggelse, infrastruktur, mm. I vissa nitratkänsliga områden i södra Sverige kan inte hela åkerarealen nyttjas för biogödsel på grund av spridningsrestriktioner. Den åkerareal som återstår kan betraktas som potentiell eller möjlig spridningsareal. En svårighet ligger i att uppskatta den potentiella spridningsarealen i närområdet, inom en radie på exempelvis 20 till 30 kilometer. Den totala åkerarealen dividerat med den totala arealen eller ytan på kommunnivå kan vara en god utgångspunkt. Om 50 procent av arealen består av åker kan det vara rimligt att anta att samma förhållande gäller i närområdet (för detaljerade beräkningar av den spridningsbar åkerareal se appendix 1 och 2). Det finns emellertid andra organiska gödselmedel som konkurrerar om den spridningsbara åkerarealen i närområdet (se 3.3). 16

3.3 Konkurrerande organiska gödselmedel i närområdet Det som konkurrerar med spridning av biogödseln i närområdet är den mängd stallgödsel, slam och annan biogödsel som sprids. Den areal som tas i anspråk av andra organiska gödselmedel bör därför utredas. 3.3.1 Stallgödsel Det finns statistik som visar hur många husdjur varje kommun har. Utifrån dessa data är det möjligt att uppskatta gödselproduktionen. Det kan göras genom schablondata eller genom Jordbruksverkets databas STANK (se www.jordbruksverket.se för mer information). Antalet husdjur matas in i STANK som sedan beräknar vilken spridningsareal som krävs för spridning av den totala mängden stallgödsel. Men det går också att via schabloner beräkna hur mycket stallgödsel exempelvis en mjölkko eller en sugga producerar per dygn eller per år. 3.3.2 Avloppsslam Spridningen av avloppsslam på åkermark har ökat under de senaste åren och det är i dagsläget möjligt att certifiera slammet (SPCR 167). Certifieringssystemet, även kallat RevaQ, har tagits fram i nära samråd med livsmedelsindustrin, Naturvårdverket och Jordbruksverket. I Sverige sprids cirka 30 procent av slamproduktionen på åkermark, men i Skåne är siffrorna högre. Slamrapporten Utsläpp till vatten och slamproduktion från SCB och Naturvårdsverket görs vartannat år och beskiver hur mycket slam som sprids på åkermark på länsnivå. Rapporterna bygger på uppgifter från en stor del av Sveriges reningsverk och visar både kväve- och fosforinnehåll i slammet. Denna rapport är en bra utgångspunkt (se www.scb.se). 3.3.3 Biogödsel från andra anläggningar I ett antal kommuner finns det redan befintliga biogasanläggningar som rötar organiskt avfall. I exempelvis Karpalund utanför Kristianstad produceras ungefär 80 000 ton biogödsel per år. I Kungsängen utanför Uppsala genereras ca 25 000 ton per år och NSR i Helsingborg ca 70 000 ton per år. Hur mycket som genereras per år och den spridningsareal som redan är nyttjad måste beräknas. Uppgifter kan erhållas från anläggningsägaren eller aktuell tillståndsmyndighet. 3.3.4 Övriga organiska restprodukter Det kan även finnas andra organiska restprodukter som lokalt tar spridningsareal i anspråk. I exempelvis Skåne produceras fruktsaft från Stärkelseindustrin som sprids, framför allt till potatis. 17

3.4 Tillgänglig spridningsareal, lantbrukarnas intresse och ekologisk produktion När den spridningsarealen reducerats med redan nyttjad areal (andra organiska gödselmedel) så återstår tillgänglig spridningsareal. Den tillgängliga spridningsarealen är den areal som i teorin kan ta emot biogödsel i närområdet. Ytterligare frågställningar är: Hur stor andel av lantbrukarna i närområdet är villiga att ta emot biogödsel Hur stor åkermark motsvarar de lantbrukarna som är intresserade Hur stor ekologisk produktion finns det i närområdet Den andel av lantbrukarna som är villiga att ta emot gödsel, är svårt att uppskatta och bör undersökas i olika former av enkätundersökningar. LRF:s lokalavdelningar och lantbruksrelaterade rådgivningsorganisationer som Hushållningssällskapet brukar ha god kännedom om lantbrukarna i ett specifikt område. Hur många som kommer att visa intresse för biogödselprodukten beror mycket på attityd och pris. Ett konkurrerande pris på biogödsel i förhållande till konstgödsel torde öka intresset. Ett lågt intresse innebär att biogödseln måste transporteras längre sträckor till stigande kostnader eller uppgraderas (torkas, pelleteras, mm) till stora kostnader. Det krävs ett långsiktigt arbete för att få avsättning för biogödseln. Kännedom om hur gödseln fungerar i växtföljden, vad ett rimligt pris är för en lantbrukare, men det handlar också om att bygga upp ett förtroende för produkten och marknadsföra den på ett effektivt sätt. Detta arbete bör initieras på ett väldigt tidigt stadium. Var de ekologiska gårdarna ligger och hur stor andel de motsvarar bör kartläggas eftersom de ofta saknar effektiva växtnäringskällor. 3.5 Markkartering En markkartering som visar lerhalt och behov av kalium och fosfor bör göras. Behovet av kalium och fosfor kan variera mycket beroende på jordart och marktyp. En markkartering visar var behovet är som störst respektive minst. Höga halter av exempelvis kalium i marken påverkar behovet av kaliumgödsling och därmed värdet på biogödseln. Lantbrukarna gör vanligtvis en markkartering var tionde år och har god kännedom om sin mark. 3.6 Spridningsareal Att tänka på! Innehållet i biogödseln av fosfor och tungmetaller (certifierad gödsel) styr tillförseln per hektar (ton/ha) Den totala mängden biogödsel divideras med den praktiska tillförseln per hektar för beräkning av spridningsareal (ha) Statistik om total åkerareal på kommunnivå kan hämtas från SCB Tillgänglig spridningsareal är den spridningsbara arealen minus den areal som nyttjas av andra organiska gödselmedel Intresset för biogödseln hos lantbrukarna påverkas av pris och attityd Långsiktighet är viktigt för att klara avsättningen. Kunskap om produkten och marknadsföring är två viktiga ledord Gör en grov markkartering eller sammanställ data som visar på kalium- och fosforbehov i tilltänkt spridningsområde 18