Kriminalpolitikens legitimitet

Kriminologiska institutionen Kriminalpolitikens legitimitet - En kvalitativ intervjustudie med fokus på straffbenägenhet i förhållande till straffets syfte Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Höstterminen 2015 Jesper Dunell

Sammanfattning Denna uppsats syftar till att problematisera begreppet det allmänna rättsmedvetande och dess straffbenägna innehåll som beskrivs i den kriminalpolitiska debatten. I och med en förskjutning av kriminalpolitikens fokus från behandling till straffvärde har allt större vikt i den kriminalpolitiska debatten axlats av just det allmänna rättsmedvetandet. I uppsatsen sätts självupplevd straffbenägenhet i förhållande till straffets syfte, för att kunna problematisera den straffbenägenhet som beskrivs finnas hos allmänheten i kriminalpolitiska utlägg. Genom ett antal djupintervjuer med personer bosatta i Stockholm mellan 18-29 år förs diskussioner om självupplevd straffbenägenhet och om syftet med att straffa. Det allmänna rättsmedvetandet diskuteras utifrån ett teoretiskt resonemang som följer en Durkheimiansk tradition. Enligt detta resonemang ses straffet som det yttersta medlet för att upprätthålla samhällets kulturella värderingar, straffet är ett svar på en förkastlig kriminell handling. Lag och straff ses som en indikator på medborgarnas värderingar, ett påstående som inte finner stöd i intervjupersonernas berättelser. En mer nyanserad bild av det allmänna rättsmedvetandet presenteras i studier som föreligger uppsatsen där den uppmätta straffbenägenheten är beroende av hur allmänheten tillfrågas. I denna uppsats framträder en mer nyanserad bild än den straffbenägenhet som presenteras i den politiska debatten, till en början då intervjupersonerna delar sina åsikter om dagens straffvärde. Nyanseringen av straffbenägenheten blir tydligare då intervjupersonerna sätter straffvärdet i relation till olika brottstyper. I förhållande till brottskategorier som sexual- och våldsbrott blir då straffbenägen starkare, samtidigt som i förhållande till narkotikabruk blir straffbenägenheten svagare eller nästintill obefintlig. Straffbenägenheten visar sig också vara flytande när straffvärde diskuteras utifrån straffets olika syften. Den vedergällande tanke med straffet som typiskt kan kopplas till straffskärpningar framhävs inte i intervjuerna, istället står reducerande av brottsligheten i samhället och brottslingens resocialisering till samhället i fokus för straffet. Straffbenägenheten omvärderas då den sätts i förhållande till varför vi överhuvudtaget utövar straffet då straffbenägenheten är sekundärt efter straffets syfte. Att hänvisa till allmänheten som straffbenägen blir således att osynliggöra skillnader i synen på straff, skillnader som syns både mellan olika individer, men också skillnader i straffbenägenheten utifrån den brottslige handlingens kontext. Den vanliga politiska referens som görs till det allmänna rättsmedvetandet framstår i förhållande till uppsatsens resultat som en förenkling av en komplex uppsättning attityder gentemot straff.

1. Inledning... 1 1.1 Syfte... 3 1.2 Begreppsdefinition - Straff... 3 2. Tidigare forskning... 4 3. Teori... 7 4. Metod... 9 4.1 Urval... 11 4.2 Etik... 12 4.3 Kunskapsteoretisk ansats... 13 4.4 Förförståelse... 15 4.5 Analysmetod... 15 4.6 Vetenskaplig kvalitet... 16 4.7 Maktasymmetri... 17 5. Resultat och Analys... 17 5.1 Straffbenägenhet... 17 5.2 Straffbenägenhet i olika brottskategorier... 20 5.3 Straffets syfte... 24 6. Diskussion... 28 Litteratur:... 31 Bilaga... 33

1. Inledning Den svenska kriminalpolitiken är en arena där experter har fått lämna plats åt politiker, och forskningen har fått lämna plats åt åsikter i samband med kriminalpolitikens utveckling. Det har uppstått en diskrepans mellan politiska debatter som drar mot en strängare politik, och den kriminologiska forskningen som inte kan ge stöd åt denna utveckling. Under 70-talet växte en kritik fram emot den dåvarande rådande behandlingstanken som dominerade det kriminalpolitiska landskapet. I det politiska klimatets förändring förflyttas fokus från att behandla våra fångar, till att straffa dem. Behandlingstanken som innebär att lösa brottsproblemet genom att ge behandling åt brottslingen överges, och sedan dess har utvecklingen fortsatt i en allt strängare riktning (Andersson & Nilsson 2009:125, Andersson 2002:23, Lenke 2007:228). I takt med utvecklingen från behandling till straff har synen på fängelsestraffet gått från något som ansetts vara kontraproduktivt till att bli vårt huvudsakliga straff (Andersson & Nilsson 2009:129). I 70-talets mer behandlingsvänliga politik ansågs den brottsliga handlingen vara en produkt av brister i välfärdssamhället, en produkt av social ojämlikhet. I det mer nyliberala samhället ses individen vara styrd av den fria viljan och således ställs hen också ensamt ansvarig för sina kriminella handlingar, och bör därför straffas för dem (Jerre & Tham 2010:6). Behandlingstanken framhäver anpassning av påföljden efter individens sociala behov. Reformer flyttar strålkastaren ifrån sociala förutsättningar med hjälp av en argumentation om att rättvisan bör vara socialt neutral. Straffet ska inte ta hänsyn till vem individen är utan enbart till den kriminelle handlingen, straffet ska inte utformas efter behov utan efter straffvärde. Vilket legitimeras genom förflyttningen av tolkningsföreträde i frågan ifrån expert till politiker (Andersson 2007:19). Dock har utvecklingen varit oberoende av vilket parti som suttit i regering, vilket talar för nästintill en konsensus bland de flesta av riksdagen partier i kriminalpolitiska frågor. De första stora reformerna mot dagens kriminalpolitik skedde av en borgerlig regering men fortsatte under socialdemokratiskt styre under 80-talet (Tham 1999:98). Utvecklingen har inneburit lagstiftliga skärpningar inom allt från narkotikapolitik till våldsbrott, utökad övervakning och en generell stränghet i diskursen om straff. Våldsbrottslighet har fått stå i rampljuset i diskussionen om brottslighet, trots att det dödliga våldet legat på en konstant nivå blir våldsbrott ett viktigt argument i debatter (Tham 1999:98-99, Andersson & Nilsson 2009:130). Utvecklingen kan också belysas genom en förändring i brottsbalken som styr domstolarnas dömande, 1989 ersätts begreppet påföljd med straff. Den tidigare formuleringen, som syftar till påföljdens anpassning efter den dömdes möjlighet att 1

komma tillbaka till det konventionella samhället, tas bort ur lagtexten (Jerre & Tham 2010:5). Denna utveckling med en utökad lagstiftning, fler och längre straff kan inte förklaras med ett ökande brottsproblem då den kriminologiska forskningen generellt pekar på stabila eller minskande brottsnivåer i Sverige, med undantag för få brottskategorier (Hermansson & Heber 2014:6). Samtidigt kan den strängare kriminalpolitiken inte heller finna något stöd i den kriminologiska forskningen vad gäller brottsreducerande effekter, den behöver således finna sin grund i någonting annat (Andersson & Nilsson 2009:125). Väljarna kräver att vi skärper straffen. (Aftonbladet 2013-03-22) Så lyder rubriken i en debattartikel skriven av Sveriges förre justitieminister i ett svar på en kritik framförd av kriminologerna Tham och Estrada, som i sin tur kritiserat dåvarande justitieminister Ask för att den politik hon för saknar stöd i forskningen. Ask hänvisar istället till allmänhetens åsikter som grund för sina argument om straffskärpning, denna rubrik är tänkt att ses som talande för den konflikt som råder mellan politik och forskning. Det svenska rättssystemet omformuleras och är nu tänkt att motsvara medborgarnas uppfattning om vad rätten bör vara (Andersson 2002:130). Det allmänna rättsväsendet gör sin entré i kriminalpolitiken när den tappar sin legitimitet hos forskningen, det blir ett begrepp som används för att diskutera allmänhetens attityder mot brott och straff. Det skapar en ny grund för straffändringar och kriminaliseringar, en ny politisk strategi. Allmänhetens attityder kan lyftas fram i frågan, eller åtminstone vad politikerna hävdar vara allmänhetens attityder. Genom att hänvisa till det allmänna rättsmedvetandet sätts ett frågetecken efter den kriminologiska forskningens relevans i kriminalpolitiska frågor och skapar samtidigt en känslobaserad kriminalpolitik. Det är inte ovanligt att hävda en direktkontakt med allmänheten och att politiken är ett kanaliserande av allmänna åsikter (Andersson & Nilsson 2009:158-159). Detta liknar Asks ovanstående uttalande som hävdar att skärpta straff är vad väljarna kräver (Aftonbladet 2013-03-22). Det medföljer att straffet får ett nytt ändamål, det riktas mot icke önskvärt beteende och blir moralbildande (Andersson & Nilsson 2009:157). Övergången från behandlingsidéer till straffvärde innebär en förskjutning i straffets grund, i den behandlingsvänliga politiken är straffet ett medel för att råda bot på brottsligheten. Förskjutningen i de bakomliggande idéerna kan istället innebära att straffet är ett självändamål (Jerre & Tham 2010:6). Det allmänna rättsmedvetandets innehåll är dock inte helt tydligt, varken i den kriminologiska forskningen eller i den politiska debatten. Studier som genomförts själv av politiska partier och den kriminologiska forskningen går isär (Jerre 2013:9). 2

Det är av vikt att problematisera den grund som den politiska diskussionen hänvisar till eftersom den inte verkar vara så pass entydigt som den presenteras. Om forskningen lyckas visa på en tvetydighet i det allmänna rättsmedvetandet som politiker refererar till kan således den politiska utvecklingen också kritiseras. Om forskningen visar på ett oklart innehåll av det allmänna rättsmedvetandet, ifrågasätts samtidigt den hänvisning till begreppet som görs i politiska debatter. Genom att undersöka orsaker till att vi straffar skapas nya möjligheter till diskussion kring kriminalpolitikens och straffets utveckling. De intervjuer som görs efterfrågar inte objektiv kunskap om straff, istället efterfrågas åsikter om straff då de kan tänkas vara subjektiva upplevelser brott och straff som avgör politiska ställningstaganden. Det är relevant att sträva mot en klarhet kring det allmänna rättsmedvetandet eftersom oavsett innehåll används det nu som legitimerande grund till den faktiska politiska utvecklingen. 1.1 Syfte Denna uppsats syftar till att undersöka den självupplevda straffbenägenheten hos en utvald grupp individer. Samtidigt undersöks vilka syften som är viktigast att utforma straffet efter enligt intervjupersonerna. Detta undersöks genom uppsatsens frågeställningar: Hur straffbenägna anser unga personer, bosatta i Stockholm, att de själva är? Utifrån vilka syften anser unga personer, bosatta i Stockholm, att straffet bör utformas? 1.2 Begreppsdefinition - Straff Trots att det kan kännas som en självklarhet att vissa handlingar ska vara kriminaliserade är definitionen av vilka handlingar som är straffbara inte naturligt givet. Vilka handlingar som är kriminaliserade eller inte avgörs i politiken, likaså straffets utformning. Detta kan illustreras med lagstiftningens historiska förändring och utveckling, vilka handlingar som anses farliga förändras över tid (Wennberg 2011:11-12). Brottet är en gärning som ska besvaras med straff. Straffet är repressivt och baseras inte på att reparera skadan som är skedd genom brottet och skiljs därför åt från exempelvis skadestånd som syftar till skadelindring. Straffet bringar istället ont som svar på en ond handling (Wennberg 2011:12). Detta åtskiljande används inte alltid i folkmun. Ofta talas det om straffet som synonymt med fängelsestraffet, trots att det kan innefatta andra utformningar som exempelvis fotboja, samhällstjänst eller villkorlig dom. Straffrätten är ett reglerande av människors beteende som legitimeras genom en strävan mot social trygghet för samhällets medborgare. Staten agerar mot handlingar som anses hota samhällets gemensamma intressen, och står beskrivna i lagtexten (Hydén & Hydén 2011:41). 3

Straffrätten syftar till flera funktioner exempelvis allmänprevention, vilket kan vara det som beskrivs ovan då straffet ska avhålla medborgarna från av begå brottsliga handlingar. Detta kan också innefatta en avskräckande funktion, hotet om straff som lagen innebär ska avhålla människor från kriminella handlingar. Detta skiljer sig från ett äldre synsätt då verkställandet av straffet ansågs ha omedelbara avskräckande effekter, straffets utförande skapar ett intryck hos allmänheten vilket håller dem från brottsliga gärningar. Det går också att tala om individualpreventiva effekter som ska avhålla den dömde brottslingen från att fortsätta sin kriminella karriär. Utöver dessa syften med straffet har en tanke om vedergällning varit stark historiskt sett. Enligt denna tanke skipar straffet rättvisa som svar på den obalans brottet har skapat och straffet i sig är ett självändamål (Wennberg 2011:13-14). I de intervjuer som föreligger uppsatsens resultat åtskiljs inte straffet ifrån reparativa påföljder som skadestånd, i intervjuerna talas det oftast om straff som synonymt med fängelsestraff. 2. Tidigare forskning Nedan presenteras relevant tidigare forskning för uppsatsen, forskning som berör det allmänna rättsmedvetandet direkt eller indirekt. Dessa resultat ligger till grund för analysen eller är nödvändigt för att ge en bakgrund på forskningsområdet. Ett område undersöks av Kristina Jerre och Henrik Tham (2010) men också själv av Jerre i sin avhandling (2013). Flemming Balvig (2006) föreligger dessa studier och undersöker danskarnas syn på straff, vilket kommer visa sig ligga i linje för de svenska undersökningar som gjorts enligt samma modell. Även en del av Robert Anderssons (2002) avhandling och en del av Roberts och Hough (2005) beskrivs. I Jerre och Thams rapport (2010) undersöks svenskarnas syn på straff, vilket också är titeln på rapporten. Denna undersökning är tredelad med olika metoder som visar på olika resultat, den första delen mäter den generella inställningen till straffet. Genom telefonintervjuer där intervjupersoner ett antal korta frågor om deras inställning till straffet (Jerre och Tham 2010:12). Denna undersökning visar på att en klar majoritet av informanterna anser att straffen i Sverige är för milda. Utöver detta anser en majoritet även att fängelsestraffen är för korta, att de svenska fångarna har det allt för bra i fängelset men att ett antal av de befintliga straffen är rimliga (Jerre och Tham 2010:25-26). I den andra delen får informanterna genom en enkät ta ställning till sex olika brottsfall, typiska för sin brottskategori redovisas. Informanterna får svara vilket straff de anser lämpligt för brottet och hur de tror att svenska domstolar skulle döma. En panel med lagfarna domare får delge hur de skulle ha dömt i samma fiktiva rättegång, vilket sedan ställs mot allmänhetens 4

domar (Jerre & Tham 2010:29). Allmänheten tror i denna del av undersökningen att de dömer strängare än domarpanelen, samtidigt underskattar de hur stränga domar som domstolspanelen anser är lämpliga. Enligt undersökningen dömer domstolspanelen strängare i samtliga kategorier. (Jerre & Tham 2010:36). I en slutgiltig del av rapporten genomförs liknande försök med fokusgrupper som fått observera fyra iscensatta rättegångar, på samma sätt som i enkätundersökningen får de sedan ta ställning till lämpligt straff (Jerre & Tham 2010:55-56). Här skiljer sig de svarande åt mer i hur de tror att domarpanelen skulle ha dömt, samtidigt anger de fortfarande kortare straff än domarna skulle ha dömt (Jerre & Tham 2010:64-65). Allmänhetens åsikter går isär med den domarpanel som uttalat sig om brotten. Det skiljer sig i olika brottskategorier, exempelvis narkotikabrott som enligt domarpanelen får bli hårdast straffat ställt mot i fokusgruppen där det får lägst straffvärde (Jerre & Tham 2010:69). I de fiktiva rättegångarna som berör brottskategorierna gatuvåld och våld inom relation är majoriteten inte lika stark för fängelsestraff som i övriga kategorier, istället föreslår allmänheten här alternativ till frihetsberövande straff (Jerre & Tham 2010:50). Allmänheten bibehåller sin tro att de dömer hårdare än en domstol skulle ha gjort, men egentligen dömer domstolspanelen ut klart hårdare straff (Jerre & Tham 2010:51). Det går att diskutera huruvida den generella straffbenägenheten som redovisas i rapportens första del är nog för att legitimera de kriminalpolitiska straffskärpningarna. Samtidigt öppnar resultatet upp för en mer nyanserad diskussion huruvida allmänhetens åsikter verkligen följer den utveckling som skett, och fortfarande sker. Allmänheten har en mycket öppnare inställning till behandlingsåtgärder för brottslighet, vilket överensstämmer med annan internationell forskning enligt Jerre & Tham (2010:72). Denna undersökning går i linje med liknande nordisk forskning, Balvig (2006) studerar danskarnas syn på straff. Det råder en enighet på den generella nivån om straffskärpningar som liknar resultaten i den svenska undersökningen (Balvig 2006:312). Samtidigt råder samma okunskap om hur domstolar dömer och även de danska informanterna underskattar de straff som domarpanelen skulle ha dömt ut (Balvig 2006:326-327). Samma mönster som visas i denna studie återupprepas alltså i den svenska. Intressant att plocka upp ur dessa studier är att den generella straffbenägenheten kan hänga ihop med den bristande kunskap som finns om straff. I sin tredelade avhandling fortsätter Jerre (2013) att utveckla sina resonemang och diskutera det allmänna rättsmedvetandet och dess innehåll. I avhandlingen undersöks varför vissa straff anses vara lämpliga. Att skapa ett tryggt samhälle där medborgarna inte behöver varken utsättas för brott, eller behöva vara rädda för brottslighet. Något som bör uppnås genom allmänhetens 5

fördömande av icke önskvärt beteende, samtidigt lyfts betydelsen av individualprevention (Jerre 2013:17). Respondenterna lyfter fram två viktiga syften med straffet som står i konflikt med varandra, att fördöma den kriminella handlingen samtidigt som förenkla vägen tillbaka till samhället för dem dömde. Resocialiseringen i form av behandling får inte vara allt för offentlig så att den förtar straffets avskräckande symbolik (Jerre 2013:18). Det finns uppenbara svårigheter med hur det allmänna rättsväsendet överhuvudtaget ska mätas, trots att det flitigt beskrivs i debatten (Jerre 2013:8). En del av begreppet beskrivs som historiskt kulturellt bundet. Över tid har vi ärvt erfarenheter som formats till allmänna principer och som vidare blir en del av vår rättskänsla, dessa värderingar är något som tas för givet av samhällets medborgare och ifrågasätts inte. Sett ur ett holistiskt perspektiv kan de kulturella värderingar som det allmänna rättsmedvetandet endast mätas genom yttre indikatorer, en sådan indikator skulle kunna vara lagstiftning och straff. Ur ett reduktionistiskt perspektiv är det allmänna rättsmedvetandet summan av alla individers åsikter som endast är möjligt genom empiriska mätningar (Jerre 2013:5). Politikernas hänvisning till allmänheten i kriminalpolitiska frågor blir samtidigt att hävda en direktkontakt med allmänheten, varav politiken är ett kanaliserande av allmänhetens vilja. Detta kan kritiseras ur det reduktionistiska perspektiv då det saknas empiriska mätningar, men om innehållet är diffust kan det tillskrivas vilket innehåll som helst (Jerre 2013:10). Vilket gör det allmänna rättsmedvetandet till ett användbart argument som kan tillskrivas diffusa gemensamma värderingar som innehåll men samtidigt användas som legitimitet till konkreta kriminalpolitiska förslag (Jerre 2013:7). Robert Andersson (2002) behandlar också det allmänna rättsväsendet i sin avhandling som analyserar den kriminalpolitiska utvecklingen från 70-talet (Andersson 2002:12). Studien följer en tradition från Foucault och består av en diskursanalys av kriminalpolitiska debattskrifter från 60-talet och framåt (Andersson 2002:53). I sin avhandling diskuterar Andersson förflyttningen i kriminalpolitiken från experter till politiker. Den kunskap som legat till grund för kriminalpolitiken grundades på experter, vilket har förskjutits och istället grundas på det allmänna rättsmedvetandet (Andersson 2002:162). Genom att frigöra experterna och hävda en egen kanal till kriminalpolitikens sanning skapas en förutsättning för driva en kriminalpolitik frikopplad från forskning. Känslomässiga reaktioner binds istället samman med kriminalpolitiken, kriminalpolitiska förändringar som motstrider forskning kan argumenteras för med hjälp av allmänhetens åsikter (Andersson 2002:172). Brottsproblemet omdefinieras från en produkt av sociala förutsättningar med sociala insatser som lösning, till rättssystemets ansvar. Lagsstiftningen får en moralbildande och normerande funktion där onormala beteenden 6

definieras med allmänhetens normala beteende som negativ, alltså kan bara onormala personer begå kriminella handlingar (Andersson 2002:173). Andersson menar att kriminalpolitikens utveckling styrs av det allmänna rättsmedvetandet, och avgör straffvärdet i förhållande till allmänhetens reaktion på brottsligheten. Straffvärdet avgörs av allmänhetens känslomässiga reaktion på brottet, vilket i sig erkänner en kollektiv moral. Allmänhetens reaktion återspeglar deras upplevelse av brottsligheten och inte en empiriskt uppmätt brottslighet (Andersson 2002:174). Anderssons avhandling använder sig dock av ett helt annat teoretiskt resonemang än det som används i uppsatsen. Han kritiserar till och med Garlands förklaring av förändring i attityder mot brottsproblemet som är ett Durkheim inspirerat teoretiskt resonemang (Andersson 2002 168-169). I denna uppsats används ett liknande resonemang som Garland, tanken är att med hjälp av båda resonemangen kunna föra en diskussion om uppsatsens intervjuresultat. Roberts & Hough (2005) studerar allmänhetens åsikter om rättssystemet, i en del av denna rapport behandlas vilka syften som allmänheten anser är viktigast med straff. Bland de sju viktigaste funktionerna återfinns att ställa personer som begår brott inför rätta, något som kanske kan tolkas som vedergällning. Samtidigt bland de viktigaste syftena finns tankar om att reducera brottsnivån och att skapa ett samhälle där medborgarna känner sig trygga, dessutom att förhindra återfallsbrottslighet (Roberts & Hough 2005:9). Allmänheten enligt denna brittiska rapport trycker alltså både på vikten av vedergällning och att minska brottsnivån som viktiga orsaker till att straffa. Allmänhetens uttryck för vilken kriminalpolitik och straff som bör föras är alltså avhängig på hur allmänheten utfrågas. Han diskuterar exempel där individer har diskuterat fysiska straff. Individer som haft en positiv inställning till fysiska straff har ändrat åsikt i och med att de fått följdfrågor, exempelvis om det fysiska straffets utformning (Balvig 1999:17). Samtidigt som allmänheten förespråkar straffen finns starka åsikter om att förebygga brottslighet med sociala åtgärder. Attityderna förändras i takt med att frågan förändras, vilket också gäller flera undersökningar där allmänheten ställts mot domstolar med hjälp av olika fiktiva brottshändelser (Balvig 1999:19). Han diskuterar även undersökningar där domstolar dömer mildare om den åtalade finns på plats i rättsprocessen, straffbenägenheten minskar när den sociala distansen krymper (Balvig 1999:29). Detta visar på en nyansering av det allmänna rättsmedvetandet. 3. Teori Att definiera det allmänna rättsmedvetandet är inte så enkelt som det först kan tyckas, samtidigt är det just detta som hänvisas till i kriminalpolitikens legitimering och ska avspeglas i vårt 7

rättssystem. I linje med Durkheimianska tankar kan samhället ses som en enhet vilken binds samman av kollektiva värderingar som avgör rätt och fel i samhället. Summan av de kulturella värderingar delas av medborgarna och formar ett system, som en egen organism. Utifrån detta system är den kriminella handlingen en handling som kränker medborgarnas värderingar, värderingar som är beroende och specifika för var samhälles olika utformning. Straffet är ett uttryck för återupprättande av de normer som har blivit kränkta (Durkheim 1997:40). Enligt detta perspektiv är straffet ett uttryck för samhällets kulturella värderingar, samhällets gemensamma normer kan ses som det klister som binder ihop och gör samhället möjligt (Garland 1991:33-34). Straffet det yttersta medlet för att kunna dementera handlingar som inte accepteras utifrån samhällets normer. Straffet är det som uppehåller samhällets moral och är en grundpelare för det moderna samhället (Garland 1991:46). Perspektivet åsidosätter helt straffets avskräckande och rehabiliterande effekter, straffet är inte riktad vare sig mot gärningsperson eller för brottsoffrets upprättelse. Det är riktad mot den konventionella allmänheten för att upprätthålla deras normer enligt Durkheim (Garland 1991 s. 23). Detta resonemang går i linje med att hävda att lag och straff fungerar som indikatorer på det allmänna rättsmedvetandet. I kriminalpolitiken framhålls en viktig funktion av straff, dess symboliska värde. Lagstiftningen blir som en moralisk ledstjärna och fungerar avgörande vad som utifrån samhällets värderingar är korrekt eller icke korrekt beteende. Utökad lagstiftning och ökat straffvärde är ett sätt att demonstrera vilket beteende som är eftersträvansvärt enligt samhällets spelregler. Detta kan vara tydligare i somliga brottskategorier än andra, exempelvis i narkotikabrottslighet där straffet ibland verkar fruktlöst i bekämpningen mot droger, istället kan det ha en normbildande funktion. Lagstiftningen är ett avståndstagande ifrån det icke normativa beteende och straffet är ett sätt att upprätthålla normerna (Tham 1999:106, Andersson & Nilsson 2009:129). I uppsatsen undersöks straffet och dess syfte. Den kriminalpolitiska utvecklingen från ett behandlingsperspektiv till fokus på att straffa förändrar också synen på straffets syfte. I och med straffets förändring övergår straffet från att vara medel till att bli självändamål (Jerre & Tham 2010:5). Delar av den tidigare forskningen används liknande ett teoretiskt resonemang som förklaringsverktyg i analysen tillsammans med ovanstående resonemang, framförallt Jerre och Tham (2010), Jerre (2013) och Andersson (2002), men också definitionen av straff som innefattar olika syften med att straffa. Det finns en glidning mellan det teoretiska resonemanget som används i uppsatsen och den valda metoden. Den teori och detta begrepp förklarar människan på en strukturell nivå, uppsatsens intervjuer beskriver något som istället ligger hos individen. Det uppstår problematik 8

vid tillfällen då resonemanget används. Det försvaras då det leder till intressanta diskussioner och ger ändå möjlighet att nyansera det allmänna rättsmedvetandet. Det resonemang som följer Durkheim kanske egentligen inte är den bästa förklaringen av det fenomen som undersöks, däremot går det i linje med hur det allmänna rättsmedvetandet presenteras. Detta skapar möjligheter att kritisera både Durkheim och användningen av det allmänna rättsmedvetandet. 4. Metod Den huvudsakliga insamlingen av material som ligger till grund för uppsatsens analys är kvalitativa intervjuer. Fyra enskilda, djupare intervjuer har genomförts, med fyra personer. Tid och plats för intervjuerna har bestämts efter intervjupersonerna preferenser, intervjuerna har genomförts på två arbetsplatser, en på en offentlig restaurang och en sista genom videosamtal. Intervjuerna har spelats in och sedan transkriberats. I den första kontakten meddelades att samtalet skulle ta max en timme men intervjun har avslutats tidigare när de förbestämda eller improviserade samtalsämnena är uttömda. Längden på intervjuerna har varierat mellan 35 till 55 minuter. Efter de fyra intervjuerna började olika teman och mönster synas i intervjuerna och färre nya teman växte fram, då började materialet kännas mer mättat. Av tidseffektiva skäl bestämdes därför intervjuprocessen vara klar vid detta tillfälle för att kunna lägga mer tid på tolkningen av intervjuerna. Intervjuerna har varit av en öppen tematisk karaktär. Genom ett antal förbestämda teman leds samtalet framåt, samtidigt som samtalet har möjlighet att flyta naturligt finns inom vissa förbestämda ramar. Ställt mot en mer strukturerad variant av intervju formas samtalet efter den specifika situationen. Det ges helt andra möjligheter till att ställa följdfrågor och öppnar för spår som inte kunnat anas i ett tidigare skede (Bryman 2011:415). Intervjun påminner mer om ett vanligt samtal, kontakten mellan intervjuaren och intervjupersonen producerar uppsatsens material. Intervjun är en metodform som skapar en djupare förståelse för intervjupersonens berättelser (Kvale & Brinkmann 2014:129). Intervjun kan ses som produktionsplats för den kunskap som presenteras i resultatet, det som produceras är helt beroende av mötet (Skrinjar 2003:4). Eftersom intervjuformen inte följer en lika tydlig form som en strukturerad intervju blir resultatet avhängig intervjuarens skicklighet. Intervjuaren måste kunna tolka intervjusvaren och kunna ställa relevanta följdfrågor, jag måste således vara mottaglig i intervju för att utveckla samtalet i relevanta riktningar (Kvale & Brinkmann 2014:32). Intervjuns öppna struktur blir en relevant metod för uppsatsen då intervjupersonernas åsikter och värderingar i kriminalpolitiska frågor ska undersökas. Formen gör det möjligt att gå djupt 9

in i specifika frågor med ett antal intervjurespondenter. Samtalet hindras inte av en förbestämd struktur eller färdigformulerade svarskategorier utan ger en större plats till intervjudeltagarnas upplevelser. Samtalets form skapar förhoppningsvis en trygghet mellan båda parter, något som bör beaktas då detta ämne kan upplevas som problematiskt eller känsligt att samtala om (Bryman 2011:438). Samtalet blir ett meningsutbyte mellan intervjuare och respondent som kan betraktas som värdefullt ur bådas perspektiv, det kan tänkas finnas ett behov att ventilera kriminalpolitiska åskådningar. Intervjuns öppna struktur återfinns också i den föreliggande intervjuguiden, se bilaga. Den innehåller ett antal teman som ska behandlas i intervjuerna. Teman har formulerats med grund ur de båda frågeställningarna men också med inspiration från tidigare forskning, exempelvis straffets olika syften. Intervjuguiden har fungerat som en mall med ämnen som inte får glömmas, samt ett antal frågor som fungerar som stöd i intervjun. Det är samtidigt viktigt att intervjuguidens utformning inte låser samtalet allt för mycket utan fungerar just som ett underliggande stöd med ett visst svängrum (Bryman 2011:419). Strukturen på intervjun gör den svår att replikera, kunskapen som produceras är beroende av den specifika intervjusituationen. Detta är inte något som eftersträvas utan går hand i hand med uppsatsens kunskapsteoretiska utgångspunkt, vilket diskuteras i senare stycke. Det går att kritisera uppsatsen då endast fyra intervjuer genomförts samt det ligger en stor tyngd vid tidigare forskning, vilket gör att metoden kan liknas vid en litteraturstudie. I tidigare forskningen har det allmänna rättsmedvetandet nyanserats genom att mäta den på olika sätt med olika urvalsgrupper. Tanken med denna uppsats är att en person ska kunna nyansera sin inställning till straffet i ett och samma samtal genom att få resonera kring straffbenägenhet och varför vi straffar. Straffets syfte är också någonting som inte lagts större vikt på i den tidigare forskningen men visar på att straffbenägenheten inte alltid går hand i hand med syftet. På så sätt tas intervjuerna i försvar då det bidrar med något som inte representeras i tidigare studier. Återigen är det relevant att diskutera glidningen mellan det allmänna rättsmedvetande och uppsatsen metod. Det kan egentligen upplevas som lämpligt att använda sig av metod och ett urvalsförfarande som ligger långt ifrån denna, i alla fall om en vill tala om ett resultat som kan generaliseras och således uttala sig om något allmänt. Uppsatsen kvalitativa metod och urvalsförfarande ger inte några möjligheter till att diskutera något som gäller för en större population. Här vill jag dock ta metoden i försvar, det eftersträvas inte representativitet i resultat, genom de djupare intervjuer finns istället en förhoppning att läsaren ska kunna följa den process i samtalet där straffbenägenheten och vidare rättsmedvetandet nyanseras. Färre 10

intervjuer ger en möjlighet att gå djupare istället för att producera en bred kunskap, studiens metod hoppas visa på ett nyanserande av rättsmedvetande. Begreppet befinner sig på ett allmänt och brett plan, men förhoppningen är att genom metoden kunna tillföra ett djup. 4.1 Urval Urvalsförfarandet är ett så kallat bekvämlighetsurval, personerna var tvungen att uppfylla vissa kriterier så det finns spår av ett målstyrt urval. Jerre och Thams rapport (2010) pekar på att yngre personer är mer straffbenägna i den generella inställningen (Jerre & Tham 2010:25). Den yngsta ålderskategori de formulerat är personer mellan 18 till 29 år (Jerre & Tham 2010:82). Denna uppsats har antagit denna ålderskategori då det anses vara relevant att diskutera straffets syfte med individer som på förhand presenterats som straffbenägna. En av intervjupersonerna har dock varit något år äldre än den uppställda kategorin, intervjun har behålls då skillnaden anses vara liten. En straffbenägen åldersgrupp har valts då en nyanserande process av straffbenägenheten ska vara lättare att följa. Tanken bakom detta är att om utgångspunkten för diskussionen är straffbenägen bör en nyansering vara enklare att se. Efter dessa kriterier så har ett bekvämlighetsurval upplevts som lämpligast, i och med att personerna inte tillhör en specifik yrkes- eller social grupp finns heller inget naturligt forum att vända sig till. Jag har då tagit hjälp av personer i min närhet för att etablera kontakt med andra personer jag sedan tidigare inte innehar en social relation till. Det har varit viktigt att inte inneha en relation sedan innan delvis ur ett etiskt perspektiv, men framförallt för att intervjusvaren inte ska formas efter vad intervjupersonen tror att jag vill höra. Ett bekvämlighetsurval är vanligare i en kvalitativ metod och används vanligen då det är svårt att etablera kontakt med respondenter. Första kontakten har etablerats över telefon, personerna har delgetts information om uppsatsen och därefter har ingen tillfrågad tackat nej till medverkan. Urvalsförfarandet och kontakten med respondenterna har varit smidigt och enkelt, vilket gett mer tid till resterande uppsatsdelar. Personerna har alla varit bosatta i Stockholm, det är ytterligare en aspekt av detta urval. Boende i Stockholm visar sig inta en mellanposition i sin straffbenägenhet i förhållande till resten av Sverige (Jerre & Tham 2010:25). Eftersom uppsatsen inte strävar efter generalisering har inte ett försök till ett slumpmässigt urvalsförfarande genomförts, något som kanske är vanligare vid en annan kunskapssyn och metod (Bryman 2011:369). Ett sannolikhetsurval eller ett tydligare målinriktad urval skulle kanske ge större möjligheter till att generalisera resultatet men är klart mer tidskrävande urval. Bekvämlighetsurvalet blev dock att tillgå då det är ett tidseffektivt urval som lämnar mer tid åt uppsatsens resterande delar, exempelvis till analysen (Bryman 11

2011:433). Detta är inte något som eftersträvas i metoden och upplevs inte som något större problem utan fokus ligger på en djupare analys. Det finns ytterligare problematik med urvalsförfarandet. Det skulle kunna medföra att gruppen som studeras är alldeles för homogen för att representera någon form av mångfald, inom somliga grupperingar frodas liknande åsikter. Denna problematik växer i och med att intersektionella positioner inte redovisas och analyseras i texten, då alla intervjupersoner ändå har haft liknande åsikter måste det då framhållas att det mycket väl kan finnas åsikter som inte representeras i texten. Återigen får detta försvaras med det önskvärda teoretiska djup som eftersöks i texten, och inte den breda kunskapen. Dessa intervjupersoner representerar en straffbenägenhet, och med urvalet finns en förhoppning att kunna nyansera denna straffbenägenhet och att vidare också kunna redovisa en sådan process för läsaren. Det råder en form av konsensus mellan de flesta riksdagspartier åtminstone i vilket håll kriminalpolitiken bör styras mot (Tham 1999:98). Politiska åskådningar har inte varit en förutsättning för urvalet, intervjupersonerna har alla haft olika partipolitiska sympatier vilka gått över både vänster- och högerskalan. Intervjupersonerna har varit både män och kvinnor. Jerre och Tham finner inga signifikanta skillnader i den generella inställningen till straffet i sin mätning mellan män och kvinnor (Jerre och Tham 2010:25). Detta kan tänkas gå att diskutera men eftersom resultatet inte använder sig av någon genusanalys lämnas denna diskussion här. 4.2 Etik Det är viktigt att göra etiska överväganden, vilket blir aktuellt i uppsatsens metodologiska val. Framförallt för denna text kan två etiska diskussioner föras som också går att relatera till varandra. Det gäller dels en viss problematik med anonymitet som medföljer uppsatsens urval men också att politiska åskådningar kan uppfattas som känslig eller privat information. Det är viktigt att kunna garantera intervjudeltagarnas konfidentialitet i det material som presenteras. I kriminologisk forskning behandlas ofta etiskt känsliga ämnen, därför ska det inte vara möjligt att identifiera informanterna i det material som presenteras (Vetenskapsrådet 2002:12). Det kan ofta inte begränsas till att ändra namn, utan sådant som intervjupersoners yrke eller berättelser som utspelar sig på specifika platser kan behöva förändras för att inte röja individens identitet. Citaten som används i texten är utformade på ett sådant sätt att det ska vara omöjligt att identifiera någon av individerna. I och med uppsatsens urvalsförfarande finns en större möjlighet att intervjusvaren känns igen av den som etablerat kontakten. Den känner förmodligen till sådant personen kan berätta och vet om vem som medverkat i uppsatsen, 12

igenkänningen ökas också då personerna är relativt få, fyra stycken. Därför presenteras inga citat som innehåller information som gör informanterna igenkännbara. Det är vanligt att ersätta namn på intervjupersonerna i resultatet för deras anonymitet (Bryman 2011:133). I denna text presenteras intervjupersonerna som intervjuperson- 1, 2, 3 och 4, vilket i resultatet förkortas till exempelvis: IP 1. Eftersom de är relativt få intervjupersoner bör det ändå vara möjligt att följa med i vem som talar. Dessutom ger detta en möjlighet till att göra personerna genusneutrala, eftersom citaten inte analyseras utifrån genuspositioner upplevs ingen nödvändighet i att förmedla dessa genom namn. Vikten av anonymiteten får ställas i relation till känsligheten av den information som framkommer. Att intervjua personer om politiska åskådningar kan eventuellt upplevas som känsligt och privat, den mesta kriminologiska forskningen rör sig bland känsliga ämnen och i jämförelse kanske detta ämne kan upplevas som inte allt för känslig. Intervjudeltagarna får ändå inte känna någon press att delta i något de upplever som obekvämt. Det blir därför viktigt att förhålla sig till vetenskapsrådets forskningsetiska principer och öppet diskutera intervjuns förutsättningar. Intervjudeltagarna måste ha en klar uppfattning om vad intervjuerna gäller och hur informationen ska användas (Vetenskapsrådet 2011:7). De måste samtidigt ha förstått att deras medverkan är på en helt frivillig basis och att de i vilket skede som helst har rätt att avsluta sitt medverkande (Vetenskapsrådet 2011:9). Information om deras frivillighet, samtycke och möjlighet att förändra sina uttalanden förmedlas dels i den första kontakten med intervjudeltagaren oavsett om de kontaktats via telefon, mail eller sms. Etiska överväganden får ställas mot det tänkbara resultat som uppsatsen kan redovisa (Kvale & Brinkmann 2014:98). Intervjuerna har alla avslutats med en diskussion om uppsatsen ämne, många frågor om forskningen på området har dykt upp varav jag försökt svara så gott jag kan. Vi har diskuterat ämnet och om intervjun upplevts som känslig. Intervjupersonerna har uttryckt att de inte upplevt samtalet som känsligt eller pressat, möjligheten att de inte säger ifrån trots att de upplevt något obekvämt finns såklart kvar. Återigen har jag förklarat möjligheten att utveckla något de sagt eller till och med dra sig ur i efterhand då det både ur Vetenskapsrådet upplevs som korrekt, samt ur personligt tycke. Etiken är viktig för att inte skapa misstro i framtiden mot varken mig eller övrig forskning, men framförallt för att inte bringa skada på någon individ. 4.3 Kunskapsteoretisk ansats Den vetenskapssyn som föreligger uppsatsen definierar synen på kunskap och avgör samtidigt metoden. I denna uppsats antas ett konstruktivistiskt förhållningssätt till världen, den kunskap 13

som eftersöks existerar i individernas konstruktion av verkligheten (Sohlberg & Sohlberg 2009:248). Kunskapssynen speglas redan i uppsatsens frågeställning som klart intresserar sig för upplevelse och inte positivistisk data. Enligt detta förhållningssätt är kvalitativa intervjuer ett lämpligt redskap för att undersöka uppsatsens problemområde. Intervjupersonernas upplevelser är relevanta då uppsatsen efterfrågar attityder, även om verkligheten är konstruerad så får den implikationer som är högst verkliga för de individer som finns i den. Fenomenologin är ett tolkningsperspektiv som kort sagt syftar till att förstå aktörernas verklighet utifrån deras egna perspektiv. Det är ett konstruktivistiskt förhållningssätt där intresset för kunskap ligger i individernas verklighetsuppfattning. Genom intervjuerna fångas inte, och detta är inte heller syftet, en yttre objektiv verklighet oberoende av aktörerna. Istället är det just individernas livsvärld som är av intresse och via deras erfarenhet av den får vi tillgång till kunskap (Sohlberg & Sohlberg 2009:57). Genom en fenomenologisk hållning till kunskap kan också den kvalitativa intervjun som form legitimeras. Via intervjun ges forskaren tillträde till den livsvärld som studeras och den mening som aktören tillskriver den (Kvale & Brinkmann 2014:44-45, Bryman 2011:33). I uppsatsen gäller det att fånga intervjupersonernas meningsbärande ställningstaganden gentemot straff. Dessa är subjektiva åsikter som endast nås via tillgång till intervjupersonernas livsvärld. Alltså en intervju som lämnar plats åt mening, precis som den fenomenologiska hållningen där kunskapen finns att hämta i medvetandet och upplevelsen (Sohlberg & Sohlberg 2009:72). Egentligen strävar fenomenologin mot att beskriva fenomen så exakt som möjligt utan tolkning för att finna gemensamma bakomliggande väsen (Kvale & Brinkmann 2014:45). Detta återspeglas i det första steget i bearbetningen av materialet då det gemensamma knytpunkter har eftersökts. Tolkningen av teman sker i senare skede av analysen. Uppsatsen intar ett postmodernistiskt perspektiv som riktar kritik mot en positivistisk hållning mot kunskap. Perspektivet förkastar den föregående synen på kunskap som objektiv och forskarens jag går inte att förneka. Som uppsatsskrivande student är jag inte ett neutralt instrument som objektivt avbildar verkligheten (Sohlberg & Sohlberg 2009:228). Den förståelse som föreligger uppsatsen har format hela processen från frågeställningar till metodologiska val, exempelvis genom i politiska sympatier. Jaget formar inte bara intervjuerna och min påverkan slutar inte vid intervjupersonerna utan formar också tolkningen av materialet. Ur ett positivistiskt förhållningssätt går det att rikta kritik mot denna typ av kunskapssyn och metodform. Forskaren som verktyg har påverkan på hela processen vilket gör kunskapen som produceras beroende av den som genomför studien. Det finns låga eller inga möjligheter till att 14

tala om kausala orsakssamband eller att generalisera resultatet till någon större population (Kvale & Brinkmann 2014:210). Dessa poänger är alla sanna men kritiken blir missriktad då inga av dessa punkter är mål för uppsatsen. Metoden är ett försök att skapa en djupare förståelse i attityder som berör straff. Studien är ett försök att djupare nyansera det allmänna rättsmedvetandet och utifrån detta syfte i kombination med kunskapsteoretiska ansatsen så anses studiens förhållningssätt vara rimligt. 4.4 Förförståelse Den förförståelse som jag innehar påverkar redan från valet av ämne men går också igenom uppsatsens resterande delar, exempelvis intervjusituationen färgas av mig och min förståelse av ämnet. Förförståelsen accepteras av den konstruktivistiska tradition som föreligger uppsatsen, den inte bara accepteras utan ses som oundviklig då jag inte kan ses som ett neutralt medium (Kvale & Brinkmann 2014:122). Ämnet är politiskt och min politiska hållning kan dra mig och min tolkning åt vissa håll. Vissa tankar kan till och med vara ideologiska i den mening att jag vill framhäva den kriminologiska forskningen på den kriminalpolitiska arenan. Det blir därför viktigt att framhäva resonemang som bygger på material, teori och tidigare forskning, och inte på åsikt. Trots detta kommer min förförståelse att färga uppsats efter politisk hållning men också intresset för kriminologisk forskning eftersom inget annat är möjligt (Kvale & Brinkmann 2014:77). Jag går in i detta ämne färgad av den kriminologiska forskningen, framförallt en vilja att framhäva forskningen i kriminalpolitiken. Mina åsikter går mer i linje med det behandlingsvänliga kriminalpolitiska klimat som tidigare har funnits där sociala ojämlikhet ses som orsaker till brottslighet, en positionering som syns redan i inledningen. Det finns därför en strävan att återföra ordet i debatten till forskningen och sätta fokus på brottslighetens orsaker snarare än straff. Medvetenhet om förförståelsen är viktigt för att inte låta den färga texten och framförallt tolkningen allt för mycket. 4.5 Analysmetod Att tolka kvalitativt material skiljer sig från tolkning av kvantitativ data. En form av tematisk analys ligger till grund för analysen av intervjusvaren, där teman växt fram innan och under kodningen. Det blir viktigt att lyfta fram relevanta teman ur intervjupersonernas berättelser, teman kan växa fram ur exempelvis teori eller genom att låta materialet tala. En fenomenologisk tolkning av materialet innebär att naturliga teman fastställs i genomläsningen av materialet (Kvale & Brinkmann 2014:247-249), dessa teman har sedan delats in efter min tolkning. 15

Den tematiska analysen kan se ut på olika sätt men materialet delas in efter koder och teman (Bryman 2011:528). Efter noggrann lyssning och läsning av intervjumaterialet har ett antal teman växt fram vilka delat in materialet. Uppsatsen teoretiska resonemang har inga naturliga begrepp som kan dela in materialet. Teman har skapats ur olika diskussioner från den tidigare forskningen, det teoretiska resonemanget men framförallt ur intervjuguiden. Samtidigt har alltså materialet själv fått föra en stark egen talan, där mening i intervjusvaren format teman därefter (Kvale & Brinkmann 2014:249). Liknande resonemang från intervjupersonerna har delats in, exempelvis har alla intervjupersoner gjort liknande jämförelser av brottskategorier vilket har fått skapa ett större tema, det presenteras i resultat delen. Att intervjupersonernas svar liknar varandra har svårt att förklaras med intervjuns struktur eftersom denna skiljt sig från gång till gång, det kan gå att tänka att intervjupersonerna är färgade av en diskurs som råder om straffet. I resultat är det essentiellt att lyfta fram citat och diskussion för att visa på hur slutsatserna har dragits. Uppsatsens metod ställs inför andra problem än en positivistiskt formuleras text, istället för att förhålla sig till begrepp som reliabilitet och validitet är andra begrepp viktiga för texten (Kvale & Brinkmann 2014:214). 4.6 Vetenskaplig kvalitet Transparens och reflexivitet är istället begrepp som är aktuella när uppsatsens vetenskapliga kvalitet diskuteras. Transparensen avgörs utifrån hur läsarens leds genom tolkningen, att läsaren kan följa uppsatsen från material, genom teori till tolkning (Bergström & Boréus 2014:253). Genom att presentera intervjupersonens citat och öppet förklara hur tolkningarna gjorts från materialet försöker uppsatsen hålla en god transparens. Det är också viktigt att leda läsaren genom uppsatsens process som exempelvis metodologiska val, för att hen enkelt ska kunna ta ställning till hur dessa har gjorts. Läsaren ska genom att läsa texten kunna förstå hur slutsatserna har dragits (Bryman 2011:370). Reflexivitet i förhållande till sådant som förförståelse och metodologiska val är relevant i denna typ av studie. En öppenhet och reflektion kring min roll och den betydelse som den har för det som presenteras i uppsatsen gör förförståelsen mindre laddad. Genom att visa på medvetenhet och accepterande kring mitt jag gör det enklare för läsaren att själv kunna ta ställning till det (Philips & Earle 2010:362). Alla uppsatsens val som gjorts bör problematiseras öppet i texten, detta visar en medvetenhet om de eventuella problem som medföljer olika metodologiska val och olika brister. I uppsatsen olika delar presenteras problematiserande diskussioner kring olika val och hur en ska förhålla sig till dessa, både ur ett generell och ett mer konkret perspektiv. 16

4.7 Maktasymmetri Normalt i den litteratur som berör den kvalitativa intervjun som metod talas främst om intervjuarens överläge i en intervjusituation. Det kan förklaras med att intervjuaren styr samtalet genom val av ämne och strukturen för intervju som socialt möte. I synnerhet finns en makt att presentera och tolka det som framkommer i intervjun (Kvale & Brinkmann 2014:72). Det är relevant att tänka över eventuella maktpositioner inför intervjun för att det inte ska uppstå en press på intervjudeltagare så att svaren formas därefter. Om personer intervjuas ur en expertposition och blir utfrågade för att de innehar någon specifik kunskap kan det upphäva den ojämlika balansen i samtalet (Kvale & Brinkmann 2014:187). Så är inte fallet i denna uppsats utan intresset ligger i intervjupersonernas attityder, de intervjuas alltså inte från en expertposition kopplat till exempelvis ett yrke. Några av intervjupersonerna har uttryckt en osäkerhet på vad de kan tänkas tillföra till studien eftersom det saknar kunskaper om brott och straff, i själva mötet och när första kontakten etablerats. Det har därför varit viktigt att påminna om att studien intresserar sig för åsikter och attityder mot straffet och inte någon objektiv kunskap. För att motverka ojämlika maktpositioner har det varit viktigt att poängtera detta även under själva intervjun. Det har också varit relevant att boka plats och tid för uppsatsen enligt intervjupersonernas preferens med en förhoppning att platsen ska få dem att känna sig trygga. Ur min upplevelse har inte intervjuerna präglats av en betydande maktasymmetri, min utgångspunkt har varit att en större trygghet kommer ge mer givande svar. Samtalen har inte upplevts som begränsade av min eller intervjupersonernas otrygghet, utan både under och efter har intervjuerna upplevts som trevliga och relativt lättsamma samtal. 5. Resultat och Analys Nedan presenteras resultatet från intervjuerna vilka tolkas och förklaras med hjälp av den tidigare forskning och det teoretiska resonemanget. Resultatet är uppdelat under tre stycken som bygger på teman som skapats i analysen av intervjuerna. 5.1 Straffbenägenhet Att presentera ett enat resultat är inte helt enkelt, intervjupersonerna har haft olika ingångar till ämnet och har olika upplevelser om hur viktigt samhällsfråga kriminalpolitiken är. Deras inställning till straffet skiljer sig också åt kopplat till den generella straffbenägenheten. Flera informanter yttrar ett visst missnöje emot straffets utformning när det diskuteras generellt, här IP 2: 17