EXAMENSARBETE. Små barns reaktioner på avslappningsträning

EXAMENSARBETE 2006:131 Små barns reaktioner på avslappningsträning Camilla Söderqvist Luleå tekniska universitet Lärarutbildning Allmänt utbildningsområde C-nivå Institutionen för Utbildningsvetenskap 2006:131 - ISSN: 1652-5299 - ISRN: LTU-LÄR-EX--06/131--SE

Förord Först och främst skulle jag vilja rikta ett stort tack till min vetenskapliga handledare som, trots tiden det tagit för mig att bli klar, alltid stöttat och hjälpt mig framåt. Jag vill även rikta ett stort tack till min familj. Först till min sambo som ställt upp som bollplank, dataguru samt motiverat mig till att tro på mig själv. Sedan till mormor och morfar för alla gånger ni har tagit hand om den lille. Utan alla er hade denna rapport aldrig sett dagens ljus! Piteå, Mars -06 Camilla Söderqvist 2

Abstrakt Syftet i detta arbete var att ta reda på barns reaktioner på avslappningsträning. Undersökningen genomfördes under fem veckor på en 1-4års avdelning, gruppen bestod av fyra barn. Jag har valt att genomföra tre olika avslappningsövningar. Genom barnintervjuer och observationer har jag märkt att barnen, trots deras låga ålder, inte hade några problem att genomföra avslappningsövningarna. Dessutom fick jag många positiva reaktioner från dem. Avslappningsövningar är något barnen kan dra mycket nytta av varpå jag skulle önska att dessa fick större plats i den aktuella verksamheten. 3

Innehållsförteckning FÖRORD ABSTRAKT INNEHÅLLSFÖRTECKNING BAKGRUND... 5 INLEDNING... 5 BARN OCH STRESS... 6 Vad är stress?... 6 Positiv och negativ stress... 7 Orsaker till stress hos barn... 7 Barns stressbeteende... 8 AVSLAPPNING... 9 Vad är avslappning?... 9 Att motverka stress hos barn... 9 Metoder för avslappning... 11 VAD SÄGER STYRDOKUMENTEN?... 12 SYFTE... 13 METOD... 13 UNDERSÖKNINGSGRUPP... 14 BORTFALL... 15 GENOMFÖRANDE... 15 Övning 1:... 16 Övning 2:... 16 Övning 3:... 16 TIDSPLAN... 17 RESULTAT... 18 RESULTAT AV OBSERVATIONER... 18 Övning 1: Snögubben samt ballongen... 18 Övning 2: Fantasisaga... 18 Övning 3: Bollmassage... 19 Resultat av intervjuer:... 19 SLUTSATSER... 22 DISKUSSION... 23 VALIDITET/RELIABILITET... 23 RESULTATDISKUSSION... 24 FORTSATT FORSKNING... 26 REFERENSER... 27 BILAGA 1 BILAGA 2 4

Bakgrund Inledning Idén till denna rapport kommer i grund och botten från ett stort intresse för rörelse och rytmik. Efter att ha gått en 20-poängskurs om rörelse och hälsa så blev jag även intresserad av dess motsats, avslappning. Under hela min utbildning har jag fått lära mig hur viktigt det är att integrera rörelse i den aktuella verksamheten, barn lär ju genom lek. Men kanske vi måste tänka på andra moment också? Innan denna rapport kom till hade jag aldrig provat avslappning med en barngrupp och kände mig därför sugen att prova på hur små barn skulle reagera på avslappningsövningar. Fungerar det att genomföra avslappningsövningar med små barn, eller ska man rent av vänta till dem blir äldre? Idag är det allmänt känt att barn upplever stress i både skola och förskola. Bland annat tar Barnombudsmannen upp detta i rapporten om stress i barns och ungas vardag (BR2003:2). I rapporten ställs även krav på beslutsfattare och professionella som har en roll i dessa barns liv. Man kräver att dessa ska reagera och börja göra någonting åt problemen. Att många barn visar tecken på negativ stress gör att kraven på oss vuxna ökar och det visar även tydliga brister i vårt sätt att möta barnens behov och krav. Jag tror att kunskap om avslappningsövningar kan ha stor betydelse för min kommande yrkesroll. Jag vill kunna ge barnen ett komplement till den annars så aktiva och bullriga vardag de lever i. 5

Barn och stress Vad är stress? I en rapport från BO (BR2003: 2) kan man läsa följande definition; Stress eller negativ stress kan definieras som en obalans mellan de påfrestningar en människa utsätts för och de resurser och den kompetens han eller hon har att klara av situationen. Stress är en reaktion som människan måste ha och som mestadels är bra. Men om påslaget av stresshormoner sker för ofta eller oavbrutet så skadar det kroppen på sikt, inte minst om man är ung och fortfarande växer och utvecklas. Barn och ungdomar behöver hjälp av andra (främst vuxna) för att kunna hantera sin stress på ett bra sätt. Det är också viktigt att barn får återkoppling på vad de gör i form av beröm och bekräftelse. För att vi ska må bra och utvecklas som individer behöver vi pendla mellan att vara aktiva och avspända. Ylva Ellneby (1999) beskriver stress som det engelska ordet för spänning eller tryck. Inom medicinen och psykologin har det använts för att beskriva de anpassningsreaktioner i kroppens organsystem som utlöses av psykiska och fysiska påfrestningar. Stress är alltså en reaktion på att vi utsatts för extra stora fysiska, emotionella eller intellektuella krav och påfrestningar. Ellneby berättar vidare (1999) om Hans Selye s definition på stress. Selye beskriver stress som kroppens fysiologiska reaktion när den utsätts för en påfrestning. Han beskrev det som en reaktion i fyra stadier: alarm, motstånd, utmattning och återhämtning. Den moderna stressforskningen beskriver stress som en dynamisk process där individens förmåga ställs mot omgivningens krav. Därför kan olika människor reagera olika på en påfrestning. Händelsen behöver inte ens vara verklig. Stress kan utlösas enbart av en känsla av hot eftersom också våra känslor påverkar kroppens fysiologiska larmsystem. Puls och blodtryck höjs, andhämtningen blir snabbare och våra muskler spänns. Det som utlöser stress hos mig behöver därför inte utlösa samma reaktion hos dig. Setterlind (1983) påpekar också att nervsystemet är mest känsligt för påverkan och mest formbart under barnaåren. Man har många gånger påpekat att barn som växer upp i alltför torftiga miljöer löper stor risk för understimulering. Setterlind tycker även att vi bör uppmärksamma dess motsats. Motsatsen han talar om är barn som får en extremt rik och omväxlande uppväxtmiljö, för att barnet fortsättningsvis ska vara nöjt måste detta ständigt fyllas på. Till slut finns det inga vanliga upplevelser som kan tillfredställa denna hunger på stimuli. Konsekvenserna av detta enligt Setterlind blir antingen en ständig jakt på ovanliga upplevelser eller till tillstånd av likgiltighet. Gemensamt är en upplevelse av allmän rastlöshet och otillfredsställelse. Han menar vidare att man måste försöka påverka och bryta denna utveckling med hjälp av hälsoförbättrande arbete. Avslappningsträning med barn och elever handlar inte om att eliminera symptom utan om att öka deras kroppsuppfattning och medvetenhet för att de i tid skall kunna uppmärksamma kroppens signaler på spänning och stress. 6

Positiv och negativ stress Stress påverkar oss både fysiskt och psykiskt vare sig vi upplever situationen som stimulerande eller obehaglig. Ett barnkalas, ett föredrag, ett krävande arbete kan vara mycket roligt och tillfredsställande, men utsöndringen av adrenalin ökar i alla situationer där vi anstränger oss. Stress är alltså inte bara en reaktion på något obehagligt. Vi behöver både lugn och utmaningar för att må bra. Efter en stressig period behöver vi få möjlighet att på olika sätt ladda våra batterier. Vi vuxna gör det till exempel genom att gå ut i naturen, promenera, spela golf, segla eller idka något annat intresse. Men hur lär vi barnen att ladda sina batterier? Spädbarnet upplever stress när det känner sig vått, hungrigt eller övergivet. Det har från början en mycket liten förmåga att anpassa sig till den obehagliga situationen. Så fort det upplever obehag börjar det skrika tills det får mat eller tröst. Men förmågan till anpassning växer och övning ger färdighet. Genom vila och avkoppling kan vi fylla på vår energireserv. Det som, enligt Hans Selye, skiljer olika människor åt är att vi har olika stora energireserver. Han menar också att storleken på dessa energireserver verkar vara medfödd och att de flesta människor organiserar sitt liv i förhållande till den egna energinivån. Morse och Furst (Setterlind, 1984) har beskrivit tre olika typer av stressreaktioner: Neusfress (neu = neutral) = den stressreaktion som är nödvändig för människans dagliga anpassning till omgivningen och som resulterar i inre jämvikt (homeostas). Distress (dis = dålig eller negativ) = den stressreaktion som är ogynnsam och sjukdomsframkallande. Eustress (eu = god eller hälsosam) = den stressreaktion som är gynnsam och som resulterar i att de fysiska och/eller de mentala funktionera förbättras t.ex. genom fysiska aktiviteter. Orsaker till stress hos barn Margareta Blennow (G. Sandelin) berättar hon om sina tankar och upptäckter kring barn och stress. Hon menar att det finns tecken på att allt fler barn får alldeles för många intryck som de omöjligt kan ta in. Dessa intryck kan handla om allt från krav från vuxna till höga ljudnivåer. Hösten 1999 visade hennes genomgång med skola, föräldrar och barnavårdscentral att 25 procent av barnen inför starten i skola och barnomsorg hade olika problem mot vanligtvis 10-15 procent. Denna utveckling är enligt Blennow till stor del stressrelaterad. Blennow benämner det som ohälsosamt att tvinga barn att vara utan enskildhet och ro, dessutom leder stora barngrupper till fler infektionssjukdomar vilket även detta påverkar barns hälsa i stort. Ragnar Jonsell (G. Sandelin) tycker sig även han kunna se en tydlig ökning av stressrelaterade symptom hos barn. Jonsell nämner även att allt fler småbarn visar symptom på att inte komma till ro eller har ett aggressivt beteende. Allt detta kryper längre och längre ned i åldrarna. Jonsell anser att de främsta orsakerna är föräldrarnas stressiga tillvaro, där jobbet kräver det mesta och bästa medan tid och energi till barnen marginaliseras. 7

Samma tankar beskriver Ellneby (1999). Här listar hon upp de vanligaste orsakerna till stress hos barn: Många relationer Barnet umgås med många olika vuxna och kanske upp till tjugo andra barn. Många vuxna turas om med öppning och stängning på daghem. Till det kommer ett antal vikarier som inte känner till det enskilda barnets vanor och ovanor. Delat utrymme och delade vuxenkontakter Att alltid dela utrymme med andra är påfrestande. Liksom som att sällan få ha en vuxen för sig själv. Alla som arbetar i förskolan och skolan vet också att det är lugnare när barn får möjlighet att vistas i mindre grupper. För varje extra barn eller vuxen ökar antalet relationer som de små barnen ska samspela med. Det orkar inte alla barn och i grupper med fler barn och vuxna, uppvisar barnen mer nedstämdhet och apati än i mindre grupper med färre vuxna. Överfylld almanacka Understimulering är inte det vanligaste problemet i dag, utan det är barn med fulltecknade almanackor. Föräldrar vill att barnet ska ha många meningsfulla och utvecklande aktiviteter och anmäler barnet till fotbollsskola, ridning, dans, scouterna osv. Baksidan av denna välmenande påverkan är att dessa barn löper större risk att utveckla stress. Många barn har aldrig någon tid att "bara vara". Skilsmässa Att vara skilsmässobarn i dag är inte ovanligt. Det är något som sju procent av förskolebarnen i Sverige får vara med om. En skilsmässa blir inte mindre dramatisk för att den även förkommer i andra familjer. Det finns till och med barn som stressas av blotta möjligheten att föräldrarna ska skilja sig. Det avgörande för hur barnet mår är ändå inte skilsmässan i sig, utan om den är förknippad med många konflikter. Under en tid av upplösning i familjen kan förskolebarnet komma in i en regression vilket kan visa sig genom att barnet blir kinkigt, kissar på sig eller går tillbaka i sin utveckling. Hög ljudnivå Det är stor skillnad på olika ljud. Ljud i förskolan består till stor del av mänskliga röster och livliga aktiviteter. Barn ger positiva ljud ifrån sig i glädjefyllda lekar och när de ger uttryck för sina känslor, till skillnad från det negativa ljud som uppstår ur konflikter och konkurrens om utrymme och uppmärksamhet Barns stressbeteende Ellneby (1999) räknar upp några tecken på stress. Ofta kan stress hos barn vara svår att identifiera eftersom att den kan ta många olika uttryck. Om enstaka delar av dessa beteenden förekommer så behöver det inte betyda att barnet är stressat. Ellneby menar däremot att om flera av nedanstående beteenden återkommer hos barnet så bör man tolka det som att barnet behöver hjälp. Impulsivitet. Oförmåga till koncentration, rastlöshet. Nedstämdhet eller förlorad livsglädje. Trötthet. 8

Nervösa ryckningar. Nervöst skrattande. Stamning Tandgnissling. Sömnlöshet. Hyperaktivitet. Ideliga toalettbesök. Dålig aptit eller tröstätande. Mardrömmar. Benägenhet att råka ut för olyckshändelser. Ellneby (1999) nämner att de vanligaste psykosomatiska besvären hos barn är sådana som är relaterade till magen ex. magsmärtor, kräkningar, förstoppning eller diarré. Huden är också en plats där stress och oro kan visa sig. Eksem och astma kan vara stressrelaterade, liksom sår och sprickor i tandköttet eller bitskador i kinderna och på läpparna. Avslappning Vad är avslappning? Med avslappning avses både muskulär avslappning och mental avslappning. Det är en slags koncentration och det krävs träning för att man ska kunna koppla bort sina vanliga tankar och lyssna till en avslappningsinstruktion. I avslappnat tillstånd har man minimal spänningsnivå i alla muskler i kroppen. Det är ett tillstånd för stillhet, vila, återhämtning och mental träning. Genom träningen lär man sig en förmåga att kunna slappna av, som man ständigt har med sig och snabbt kan använda i vardagslivet utan att behöva gå ifrån den situation som man just då befinner sig i. (Björkqvist, 2002 sid. 9) Sven Setterlind (1983) har valt att dela upp begreppet i muskulär respektive mental avslappning, själva utövandet av dessa övningar kallar han för avslappningsträning. I Setterlinds beskrivning förekommer också ordet avkoppling. Med avkoppling avser Setterlind ett tillstånd av framförallt mental avslappning där förmågan att koppla bort störande moment i omgivningen ökar (sid.7) Att motverka stress hos barn Gren (1994) skriver att det är pedagogens uppgift att planera in aktiviteter som ger möjlighet till paus i vardagen. Detta eftersom det bör ses som en naturlig del av verksamheten. Gren menar att barn måste få tid för vila och att tänka. Detta kan till exempel röra sig om en avslappningsstund till musik. Eriksson (1997) skriver att avslappning kan ses som en hjälp bort från stressen. Bronsberg (2000) menar att den gör att man varvar ner och man får tid till att tänka efter vad man själv vill. 9

Anne Pullar (1994), ordförande i Svenska Avslappnings Förbundet, har arbetat många år med avslappning för barn i förskoleålder. Hon menar att avslappningsstunden ska kännas som en lek, exempelvis att barnen får spela djur som ska sova i sina bon. Anne Pullar skriver även att hon ofta har musik i bakgrunden för att få en lugnande effekt. Vid införande av avslappningsstunder kan man börja med pass på två till tre minuter, för att vid upprepade gånger utöka tiden. Det bästa är att införa passen som en rutin och att inte ha för stor barngrupp. Jelvéus (1998) anser att några saker man bör tänka på när man inför massage är att få barnen att förstå att massage ska vara skönt och inte göra ont så att de är mjuka mot varandra. Man kan förbereda massagestunden genom att: dämpa belysningen, välja en plats som inte är dragig, tända ljus samt spela lugn musik I BO:s rapport om stress och hälsa (BR2003:2) har man räknat upp hur man bör jobba på de olika stadierna i barn utveckling, för att förebygga stress. De punkter som räknas upp för daghem är följande: Små grupper Dämpning av ljud Träning i att förstå och uttrycka känslor Kompismassage Ute i ur och skur Avspänning Ellneby (1999) menar att avkoppling är den metod som barn använder sig minst av. Medan vuxna joggar, gymnastiserar, träffar en vän, vandrar i skogen eller bergen, simmar, mediterar eller tar en promenad när de vill koppla av. För barn kan många fritidsaktiviteter istället vara förenade med krav och stress, rädsla att inte duga och kravet att hela tiden prestera bättre. Små barns största behov är närhet, trygghet och kontakt. Det är ett grundläggande mänskligt behov att bli rörd vid och att få beröra. Det är lika viktigt för det lilla barnet att bli smekt och kramat som att få mat och värme. Behovet av kroppskontakt är bestående, men för många barn tillgodoses detta behov alltmindre ju äldre barnet blir. I jämförelse med många andra länder är Sverige ett beröringsfattigt land, kanske på grund av en gammal fördom att barnet kan bli osjälvständigt av att få sitta för mycket i knäet och av att få för mycket uppmärksamhet. I själva verket fungerar det tvärtom. Ju mer beröring och närhet ett barn får när det växer upp, desto mer självständigt blir det. Beröringsupplevelser skapar inte bara trygghet och lugn. Det påverkar också nervsystemet på ett sådant sätt att det skapar förutsättning för inlärning, dels genom att beröring påverkar hjärnans förmåga att bearbeta sinnesintryck, dels genom att barnet far sina första erfarenheter utifrån konkreta beröringsupplevelser. När känselupplevelserna kompletteras med syn- och hörselintryck och barnet kan samordna olika sinnesupplevelser lär sig barnet att känna igen och komma ihåg. Ellneby berättar vidare att forskning visat att beröring och massage motverkar stress genom att beröring sänker nivån av stresshormonet kortisol. Denna effekt beror på att ett annat hormon, oxytocin, utsöndras. Oxytocinhalten sjunker snabbt, men effekterna är långvariga och påverkar andra system i kroppen. Det sänker bland annat puls och blodtryck, förbättrar matsmältningen, ökar toleransen för smärta och stärker immunförsvaret. Setterlind (1983) poängterar att man måste försöka påverka och bryta barnens stressbeteenden med hjälp av hälsoförbättrande arbete. Avslappningsträning med barn och elever handlar inte om att eliminera symptom utan om att öka deras kroppsuppfattning och medvetenhet för att de i tid skall kunna uppmärksamma kroppens signaler på spänning och stress. 10

Ragnar Jonsell (G. Sandelin) har länge observerat ökad barnstress. En motvikt till den uppskruvade livstakten är nödvändig och i tidningen berättar man om avslappnings- och massagetekniker som används ända ner på dagisnivå. Genom beröring minskas aggressionerna i barngruppen och det lugnande ämnet oxytocin frigörs. Sandelin skriver även om tre åtgärder som är viktiga för att minska på barns stressituation i förskola. Det första är kommunens ansvar för att minska barngrupperna, därefter måste man använda sig av den gemensamma kunskapen och forskning som finns om barns inom- och utomhusmiljö. Som tredje punkt nämns arbetsmiljölagen som ska gälla även inom skolbarnomsorgen. Metoder för avslappning När man jobbar med barn är det viktigaste att de ska lära sig olika tekniker som de lätt kan använda för att slappna av på egen hand. Solin (1991) beskriver vikten av att börja tidigt med barnen. Hon anser att man bör börja år 1. Detta för att: Stora grupperna och många nya människor gör att barnen kan behöva en stunds avkoppling och mental vila. Avslappningsträningen blir en självklar del redan från början. Träningen stärker jaget, jag- och kroppsuppfattningen. Detta sker då på ett naturligt sätt och genom grundläggande arbetsområden. Avslappningsträningen även fungerar som koncentrationsträning, föreställandeträning samt övning i att finna trygghet i sig själv. Björkqvist (2002) nämner vikten av att inte rusa fram för snabbt. Det är bättre att ta det lugnt i början och låta barnen vänja sig vid avslappningsstunderna. Massage på dagis handlar om beröring och stimulans. Det finns ca 5000 receptorer på en kvadratcentimeter hud, dessa skickar signaler till både hjärna och nervsystem. Vid beröring utsöndras (som nämnts tidigare) ämnet oxytocin. Ämnet verkar lugnande, höjer smärttröskeln samt sänker puls och blodtryck. 11

Vad säger styrdokumenten? Läroplan för Förskolan/Lpfö 98 1 Förskolans värdegrund och uppdrag Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande skall prägla arbetet i förskolan. Hänsyn skall tas till barnens olika förutsättningar och behov. (Lpfö 98, s.8) Välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande ska prägla arbetet i förskolan. I dessa uttryck kan man lägga många saker. Just avslappning, om något, hör väl ihop med dessa uttryck. Ett barn som är stressat och städigt i rörelse är förmodligen inte trygg och mår förmodligen inte så bra. Genom avslappningsträning kan vi öka barnens välbefinnande genom att vi stimulerar hela dem, och på köpet får vi tryggare barn. Detta är verkligen att ta hänsyn till barnens utveckling. Leken är viktig för barns utveckling och lärande. Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande skall prägla verksamheten i förskolan. I lekens och det lustfyllda lärandets olika former stimuleras fantasi, inlevelse, kommunikation och förmåga till symboliskt tänkande samt förmåga att samarbeta och lösa problem. Barnet kan i den skapande och gestaltande leken få möjligheter att uttrycka och bearbeta upplevelser, känslor och erfarenheter. (Lpfö98, s.9) Genom avslappningsträning stimuleras just fantasi och inlevelse. Barnet får själva skapa bilder i sitt inre, som de får ha för sig själv. De får möjlighet att bearbeta känslor samt få nya erfarenheter. Erfarenheter som kan bli ett nyttigt verktyg i det kommande livet. De skall få hjälp att känna tilltro till sin egen förmåga att tänka själva, att handla, röra sig och att lära sig, dvs. bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska, sinnliga och estetiska (Lpfö 98 s.10) För att nå alla dessa aspekter måste vi tänka över vad vi förmedlar till våra barn. Dessa aspekter kan stimuleras på många olika sätt och det är viktigt att barnen får uppleva så många av dessa som möjligt. Man når inte etiska och praktiska aspekter på bara ett sätt. Genom avslappningsträning kan vi nå några av dessa. Det sinnliga är kanske det vi mest kommer i kontakt med genom dessa övningar. Förskolan skall erbjuda barnen en i förhållande till deras ålder och vistelsetid väl avvägd dagsrytm och miljö. Såväl omvårdnad och omsorg som vila och andra aktiviteter skall vägas samman på ett balanserat sätt. (Lpfö 98 s.10) Balans i barnens vardag är ett nyckelord vi måste ta fasta på. Genom att endast införa aktiviteter med mycket rörelse och motorisk träning så kan vi inte nå detta. Som jag nämnde tidigare så behövs ett komplement till den annars så aktiva vardagen barnen lever i. Genom att barnen får varva ner, fantisera och hämta nya krafter kan vi tillgodose detta behov av balans. 12

2.2Utveckling och lärande Mål Utvecklar sin motorik, koordinationsförmåga och kroppsuppfattning samt förståelse för vikten av att värna om sin hälsa och sitt välbefinnande, Tillägnar sig och nyanserar innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld, (Lpfö 98 s.12) Både kroppsuppfattning och förståelsen för vikten av att värna om sin hälsa och sitt välbefinnande är aspekter vi kommer i kontakt med genom avslappning. Barnen blir medveten om sin kropp på ett annat plan, de lär sig förstå detta redskap och på så sätt blir de mer medvetna om sin hälsa och ökar på så sätt sitt välbefinnande. Jag har valt att utgå från Sven Setterlinds (1983) definition. Han delar upp begreppet i muskulär respektive mental avslappning, själva utövandet av dessa övningar kallar han för avslappningsträning. Syfte Syftet med detta arbete är att ta reda på hur små barn reagerar på avslappningsträning. Metod Eftersom att mitt syfte var att ta reda på barns reaktioner på avslappningsträning valde jag att använda mig av observationer och barnintervjuer som informationsinhämtande metod. Genom observationer kan jag se barnens reaktioner medan vi genomför övningarna och genom intervjuerna kan jag få en bild av hur de upplevt övningarna. Observationer kan visa vad som egentligen händer på förskolan, skriver Løkken och Søbstad (1995). De menar att genom direkt observation får man en mer fullständig bild av fenomenet man avser att studera. Motiven för att göra intervjuer med barn och analysera dessa är flera. Vi får en inblick i barns tankevärld och kan utifrån den planera den pedagogiska verksamheten.. Doverborg & Pramling Samuelsson (2000) menar att metodik för barnintervjuer inte endast är frågorna, frågornas formulering samt uppföljningen av barnens svar som är av betydelse för vad man får ut av intervjun. Lika stor betydelse har den kontakt man kan skapa med barnet. Detta eftersom att man utan barnets vilja att samarbeta inte får veta något. Därför har jag lagt intervjuerna min sista vecka, på detta sätt har jag hunnit lära känna barnen samt bygga upp en bra kontakt till dem. De måste kunna känna sig trygga och avspända för att vi ska få ut maximalt av intervjun. Eftersom barnen även är väldigt unga så vill jag lära känna dem ordentligt, detta eftersom de har så personliga sätt att uttrycka sig på. Ett barn på 3 år klarar inte av att beskriva något på samma sätt som en 5åring. Men genom att jag lär känna dem före hoppas jag kunna förstå dem och deras uttryck på bästa sätt. Jag har valt att utföra intervjuerna enskilt med varje barn. Enligt Doverborg & Pramling Samuelsson (2000) så är en enskild intervju att föredra om man avser att ta reda på hur det enskilda barnet tänker kring eller har uppfattat ett visst fenomen. 13

Jag valde att genomföra intervjuerna enskilt för att det var viktigt att höra varje barn samt att jag inte ville att de skulle bli influerade av varandra. De skriver även om att man kan använda bilder som utgångspunkt för en intervju och att detta ytterligare är ett sätt att få fram hur barn uppfattar eller tänker om något. Barnet får då berätta vad som händer på bilden eller använda bilden för att associera till något i sin egen erfarenhetsvärld. Denna idé har jag använd mig av. Till varje övning har jag haft ett speciellt kort som har fått symbolisera just den övningen. Korten var 15*10cm stora. På dessa ritade jag sedan bilder som hade att göra med de olika övningarna.(se bilaga 1) Övning 1: Ett kort där jag ritat en snögubbe och ett kort där jag ritat en ballong Övning2: Här hade jag ritat blommor, en kanin, några träd och en sol i fel färger Övning3: Här hade jag ritat de olika bollarna, samma färg som originalen samt med taggar. Dessa kort tog vi fram varje gång samt även under intervjun. Doverborg & Pramling Samuelsson (2000) skriver även om att ju yngre barnet är, desto mer underlättas intervjun om man har konkret material framför barnet. Undersökningsgrupp Undersökningen genomfördes på en 1-4års avdelning eftersom att det var här jag fick plats. Tanken var egentligen att genomföra denna studie på 4-5åringar men platsen jag fick var på en småbarnsavdelning. Därför är denna studie riktad mot de yngre barnen i förskolan. Jag valde dock att rikta mig till de äldre barnen på avdelningen eftersom jag kan föra ett bättre samtal med dem än med de yngre barnen. De barn som jag genomförde studien på var mellan tre och fyra år. Gruppen bestod av fyra barn. Antalet beror på hur barngruppen såg ut, det fanns tyvärr inga fler barn inom denna ålder. Om jag hade haft möjlighet att välja gruppstorlek skulle en idealisk grupp bestå av sex barn. Det tar tid att lära sig små barns språk, uttryck och personligheter. För att jag skulle kunna förstå dem på bästa sätt kändes det viktigt för mig att vara på ett och samma ställe under denna praktikperiod. Eftersom att förskolan endast bestod av en småbarnsavdelning så var detta mitt enda alternativ. Förskolans miljö: Personalen jobbar i ett väl fungerande arbetslag. Här jobbar man Reggio Emilia inspirerat. Personalen hjälps åt att dokumentera barnens vardag, allt de upptäcker och är med om. Det är barnens intresse som banar väg för innehållet. Jag upplevde inte någon stress just på denna förskola. Vardagen är varierande eftersom barnens intresse styr så mycket. Personalen talar inte om för barnen ex. att is är en annan form av vatten. Istället går man på upptäcktsfärd, experimenterar för att barnen själva ska komma till den insikten. Miljön är väldigt lugn det är färre barn än vad jag är van vid. Barnen hade dock aldrig provat på avslappningsövningar vilket jag såg som en fördel. 14

Bortfall Gruppen som studien genomfördes på var rätt liten, jag genomförde övningarna 3ggr/vecka. Detta gjorde att jag hade möjlighet att lägga övningarna de tider och dagar som alla barn var närvarande. Det finns därför inget bortfall. Genomförande Övningarna genomfördes 3ggr/vecka och använde mig av systematiska observationer. Jag har både skrivit ned saker jag kunnat se hos det enskilda barnet men även hos gruppen som helhet. Jag gjorde observationer genom löpande protokoll. Jag hade i förväg gjort observationsprotokoll (se bilaga 2) där jag delat upp ett fält för varje barn samt ett för den gemensamma gruppen. På detta sätt kunde jag lätt och snabbt skriva in det jag observerat och behövde inte lägga ner tid på att skriva vem det var som hade gjort en viss sak. Sista veckan genomförde jag mina personliga intervjuer med barnen. Övningarna genomfördes 3ggr/vecka eftersom att jag ville att alla barn skulle vara med vid varje tillfälle. Nu kunde jag välja ut vilka dagar jag skulle göra övningarna och på så sätt få med alla barnen. Eftersom att jag ville ta reda på hur barnen reagerade på de olika övningarna så skrev jag ner vad jag sett efter varje gång, på detta sätt missade eller glömde jag inte bort något. Jag ville även låta barnen reflektera kring övningarna efter varje gång eftersom att jag ville veta hur de upplevt övningarna just då. Samt om det de sa stämde överens med det jag sett. Jag fick även på detta sätt en uppfattning om hur pass mycket de förstått/kommer ihåg av övningarna. Genom intervjuerna fick jag höra barnen återberätta vad de upplevt och på så sätt bilda mig en uppfattning om hur övningarna upplevdes. Intervjuerna behövdes för att få reda på hur de själva uttrycker sina känslor kring övningarna. Intervjuerna genomfördes som ett öppet samtal. Små barn svarar inte alltid på den fråga de får, därför måste man gå olika vägar hos varje barn för att hitta fram till svaren. Doverborg och Pramling Samuelsson (2000) skriver just om denna betydelse i samband med barnintervjuer. Genom att följa upp barnens svar och få barnen att utveckla sina tankar så får vi veta mer än om vi ställer raka frågor utan vidare uppföljning. Genom att visa sig intresserad och uppmuntra barnen kan vi hjälpa dem att utveckla och uttrycka sina tankar. Som intervjuare måste man även aktivt gå in i samtalet och ställa frågor som uppmuntrar barnet att fortsätta utveckla sin uppfattning om ett speciellt innehåll. Detta har jag tagit fasta på. Det är kvalitén och inte kvantiteten i dessa intervjuer som jag ville åt, därför valde jag denna form. Här nedan beskriver jag vilka övningar jag planerat att genomföra med barnen samt vad vi avser att träna under de olika tillfällena. Barnen jag kommer att genomföra detta med är små. Detta ställer ännu högre krav på mig som ledare. Jag måste möta dem på deras nivå och därför kommer jag att använda leken som utgångspunkt. Jag har valt att utgå från Sven Setterlinds (1983) definition. Han delar upp begreppet i muskulär respektive mental avslappning, själva utövandet av dessa övningar kallar han för avslappningsträning. 15

Övning 1: Snögubben (Björkqvist 2002) Barnen föreställer stora stela snögubbar. Ledaren säger att solen börjar titta fram och det blir vår och varmt. Solen värmer mer och mer. Snögubbarna börjar sakta smälta i värmen och sjunker ihop långsamt, mer och mer och mer. Till sist flyter de ut på marken till en enda stor blöt fläck. Ballongen (Björkqvist 2002) Barnen ligger på golvet. Ledaren säger att kroppen är nu som en tom ballong. Kroppen är tung och avslappnad - slappna av. Nu blåser vi upp ballongerna phu-phu-phu. Ballongerna stiger mer och mer och börjar sväva omkring i vinden. När ni känner för det kan ni själva sticka hål på er egen ballong och rasa till marken. I dessa övningar får barnen känna på kroppen i olika situationer. Hur det känns att vara spänd/avspänd. Vi tränar alltså på att hitta våra muskler och växelvis spänna och slappna av i dem. Alltså tränar vi muskulär avslappning. Övning 2: Fantasisaga : Barnen ligger ner på marken så pass långt ifrån varandra att de inte kan störa någon annan. Till lugn musik låter pedagogen barnen fundera och fantisera för sig själva med hjälp av en fantasisaga. Denna kan skrivas utifrån barnen intresseområde ex. kan det låta på detta sätt. Tänk dig att du sitter på en sommaräng. Det är fullt med blommor runt omkring dig. Titta på blommorna som finns bredvid dig, vilka färger har dem? Men titta, nu kommer en liten kanin som skuttar över ängen, du bestämmer dig för att gå efter den. Följ efter kaninen tills den stannat. Hur ser denna plats ut? Finns det några andra människor där? O.s.v. I denna övning får barnen chans att fantisera sig bort en stund. Detta genom minimal spänningsnivå i alla muskler, stillhet, vila och mental träning. Mental avslappning är det vi tränar här. Övning 3: Bollmassage : Bollarna döps till olika namn. Genom att introducera dem som en familj berättar man att de är så snälla att de har tänkt komma och rulla på våra ryggar. Fast de behöver lite hjälp. Hälften av barnen lägger sig ner medan resterande hälft tar var sin boll och rullar försiktigt på kompisens rygg. Bollarna vill bara att man rullar dem försiktigt, inte kastar eller trycker hårt på dem, för då gör de illa sig. I början visar man hur man kan rulla ex. På benen, på armarna vågrätt och lodrätt, ja vad man än kan komma på. Barnen får genom beröring och kontakt träna muskulär avslappning på ett annat sätt. Barnen får prova både på sig själv men även hjälpa deras kompisar. 16

Tidsplan Tidsplan för det empiriska arbetet Ht 2004 Vecka 1 Information till personalen Lära känna barnen Informera barnen om mitt arbete Vecka 2 Övning 1, 2, 3 Övning 2, 3, 1 Övning 3, 1, 2 Observationer Vecka 3 Övning 1, 2, 3 Övning 2, 3, 1 Övning 3, 1, 2 Observationer Vecka 4 Övning 1, 2, 3 Övning 2, 3, 1 Övning 3, 1, 2 Observationer Vecka 5 Övning 1, 2, 3 Övning 2, 3, 1 Övning 3, 1, 2 Observationer Intervjuer 17

Resultat Barnen har under dessa tillfällen visat lite olika reaktioner på de olika övningarna. Jag kommer därför att redovisa resultatet utifrån mina observationer vid dessa tillfällen. Därefter kommer jag att redovisa resultatet av intervjuerna RESULTAT AV OBSERVATIONER Övning 1: Snögubben samt ballongen Det jag kunnat märka när vi genomfört denna övning är att barnen tycker att den är rolig. Ballongen blev mest populär bland barnen. Barnen tog sig an denna övning på en gång och genomförde den med lust och glädje. Snögubben var det lite frågetecken kring i början. Ett av barnen vägrade vara snögubbe och ville bara titta på. Först efter samtal med pedagog och barn kom vi fram till varför. Detta barn hade inte en klar bild över vad en snögubbe var, men då vi talat om detta så kunde även detta barn genomföra övningen. Båda övningarna gav samma resultat även om just ballongen blev mer populär. Barnen genomförde övningarna med bravur. De tog i ordentligt när vi skulle spänna oss och slappnade av ordentligt när vi skulle göra det. Ballongen blev mer populär och barnen ville genomföra den hela tiden, snögubben kom lite i skymundan. Det jag kunnat märka är att under genomförandet av ballongen så har momentet när de ska smälla sig själv ändrats lite. I början smällde alla på samma gång, sedan gick detta över till att de smällde sig själv snabbt för att få göra ballongen igen. Det var just momentet med att smälla sig själv som blev det roliga i övningen. Många skratt och glada miner fanns det under dessa övningar. Sista veckan kunde jag dock märka en skillnad. Nu kunde de sväva en stund längre, och barnen smällde inte ballongerna på samma gång utan när de själva kände för det. Det hade helt klart skett framsteg i detta. Barnen drog ut på svävande längre och längre för varje gång. De stod på ett ben samt att rörelserna blev mjukare. Att barnen väntade med att smälla ballongerna kan i och för sig också betyda att de tyckte att just det momentet av höjdpunkten så att de drog ut på tiden innan. Jag tror dock inte att detta har så stor betydelse, detta var en populär övning som alla barn gillade och genomförde precis som den var tänkt att genomföras. Barnen förstod redan från första stund vad som förväntades av dem i denna övning. Detta visar att denna typ av övning fungerar alldeles utmärkt att genomföra även på små barn. Barnen lärde sig även nya begrepp om sin egen kropp. Kroppsuppfattningen blir bättre och rörelserna blev mer och mer kontrollerade. Övning 2: Fantasisaga Denna övning var lite svårare att observera. Jag ser ju att barnen ligger stilla och lyssnar men gör de något mer? Jag kan inte veta ifall de verkligen föreställer sig det jag berättar. Då frågade jag mig själv, är det viktigaste med denna övning att barnen föreställer sig just det jag berättar om? Svaret blev nej. Om barnen ligger stilla och vilar för sig själva så är det ändå en bra övning. Det är inte ofta man får chans till en stunds vila på en aktiv förskola, i alla fall inte en vaken vila. Jag kom fram till att just med dessa små barn är det nog viktigast att barnen lär sig slappna av och tro sig att ligga stilla denna stund. Att de lär sig att det är helt okej och fullständigt naturligt. Sedan är det en bonus om sagan har hjälpt barnen att fantisera lite eller att den gett inspiration till att fantisera om något helt annat. 18

Efter denna övning lät jag barnen berätta vad de hade upplevt, självklart var detta frivilligt.. Däremot upplevde jag det även här svårt att veta ifall de hittar på detta i stunden som de berättar eller om de verkligen föreställt sig detta under övningen. Först tänkte jag att denna övning kanske inte var så lyckad men sedan ändrade jag mig. För som jag nämnde tidigare så är det väl inte viktigast att de föreställer sig just det JAG berättar. Om de ligger i vila och filosoferar på något annat eller bara ligger tysta och vilar så har vi väl ändå uppnått något? Barnen har ju ändå fått uppleva det som är syftet med övningen. Efter vad jag sett hos barnen jag genomförde detta med tror jag att denna övning fungerar bäst om man fått träna på den ett tag. Den fungerade inte för oss första gången. Barnen förstod inte riktigt vad som förväntades av dem. Var det jag som var otydlig? Efter samtal med pedagogerna på förskolan kom vi fram till att så var nog inte fallet. Barnen är ovana vid denna typ av aktivitet. De är inte vana att de får ligga ner och fantisera på vad de vill. Därför krävs det nog en hel del träning innan denna övning funkar helt smärtfritt. Men som Anne Pullar (1994) säger så är det bäst att börja med pass på två till tre minuter, för att vid upprepade gånger utöka tiden. Det bästa är att införa passen som en rutin och att inte ha för stor barngrupp. Jag tycker ändå att jag genom mina observationer kunnat se att denna övning är relativt svår för så små barn. Dock kan man säkert arbeta fram en version av denna övning som passar just på den barngrupp man avser att genomföra den i. Jag tror inte på att helt utesluta den. Övning 3: Bollmassage Jelvéus (1998) anser att några saker man bör tänka på när man inför massage är att få barnen att förstå att massage ska vara skönt och inte göra ont så att de är mjuka mot varandra. Detta tog jag fasta på när vi skulle göra bollmassage. Genom att barnen fick bygga upp en relation till familjen blev även denna övning populär hos barnen. Det blev inte bara att vi skulle rulla bollar på varandra utan de fick träffa en familj. Denna familj tyckte om att vara snäll med människorna och rulla på deras ryggar, fast de behövde såklart hjälp från barnen. Här trodde jag att det skulle bli problem med att ingen skulle vilja rulla på de andra utan bara bli rullad på. Jag hade helt fel. Mycket av detta tror jag berodde på att barnen hade fått en relation till bollfamiljen. Alla barn deltog aktivt och tyckte om att hjälpa till att rulla bollarna på sina kompisar. Alla barn klarade av båda momenten. Det vill säga både att rulla på andra samt att bli rullad på. I början av denna övning berättade jag lite om familjen, om vad de hette och vart de bodde. Jag berättade också att bollarna inte tycker om när man kastar eller trycker hårt på dem utan att man måste vara försiktig för annars blir de så ledsna. Jag hade tagit med olika typer av bollar. Vissa hårda taggiga andra mjuka, vissa stora och andra små. Min förhoppning här var att barnen skulle känna skillnad på dessa och själv ta ställning till vilken man tyckte var skönast att bli masserad med. Resultat av intervjuer: Snögubben samt ballongen: Genom intervjuerna har jag fått reda på att ballongen var mest populär. Här frågade jag exempelvis hur man kände sig när man lekte ballong. Dessa är några svar jag fick: - då bara flög ja, flyg flyg flyg! - Man flög åsså panga man sig. 19

- Bra! Jag gick vidare med följdfrågor för att få reda på mer enligt Doverborg & Pramling Samuelssons (2000) tankar. Följdfrågorna såg inte samma ut för varje barn utan syftet här var att få barnen att berätta mer. Därför redovisar jag bara vad jag ytterligare fick fram genom följdfrågorna. Alla barn nämnde att det var roligt att panga sig själv, jag märkte tydligt att detta var någonting barnen tagit fast på, det var detta som var själva finalen i övningen. Ett barn nämnde att det var spännande att sväva för då skulle man snart panga sig själv. Alla barn kunde redogöra precis hur ballongen gick till både muntligt och visa det med kroppen. Jag fick också reda på att snögubben inte alls var lika populär. Barnen svarade på frågorna men svävade inte ur på samma sätt som då jag frågade om ballongen. Barnen genomförde den jättebra men den blev långt ifrån lika populär som ballongen. Ett barn sa även under intervjun att hon tycket att snögubben var tråkig. Jag följde upp detta och redovisar här ett utdrag ur intervjun: - Vad var det som var tråkigt? - Då man skulle frysa då ville jag inte det. - Varför ville du inte det? - För då blev jag rädd. - Vad var det du blev rädd för. - För jag ville inte vara snögubbe. - Du ville inte vara snögubbe? - Nä då ville jag titta på. - Jo det stämmer. Först tittade du på när de andra barnen var snögubbar, men sedan var du ju med. Var du ändå rädd? - Då ville jag göra snögubbar! - Då du hade tittat en gång så ville du vara med och göra snögubben? - Jo såhär fryyyysa fryyysa fryyyysa (spänner sig och huttrar) Det här barnet hade under den första gången inte velat vara med. Hon ville titta på och se vad övningen innebar. Efter samtal med pedagog så pratade vi tillsammans med detta barn och fick då fram att hon inte visste vad en snögubbe var. Det var först när vi visat, ritat och byggt snögubbar som hon kom på vad det faktiskt var för något. Hon hade inte en klar relation till föremålet vi skulle låtsas vara och blev därför väldigt osäker och rädd. Efter detta samtal med henne så deltog hon i övningen. Detta visar klart och tydligt att vi måste välja sådant som barnen har en nära relation till. Jag gjorde fel som inte kollade upp om barnen visste vad en snögubbe var, innan vi startade övningen. Jag tog för givet att alla skulle veta vad det var, men som sagt så var inte fallet sådant. Snögubben är samma typ av övning som ballongen men utan spännande moment. Allt går sakta sakta när han smälter till skillnad från ballongen som smälls och dimper ner till marken på en gång. Jag tycker definitivt att man kan göra en övning som snögubben även om den inte är lika populär som ballongen. Fantasisaga: Alla barn har nämnt under intervjun att det var spännande att lyssna på sagan. Jag frågade vidare för att få veta vad det var som var så spännande med den. Detta eftersom att innehållet inte var ämnat att vara just spännande, inte heller upplägget. Detta är några av de kommentarer jag fick fram när jag frågade vad det var som var spännande. Till vissa barn 20

ställde jag även fler följdfrågor, jag redovisar dock inte dessa frågor utan skriver vad barnen sagt: - För då kaninen kom. Då visste man inte vart den for. - Då såg jag massa konstiga saker. Blåa träd (skrattar). Och så en fågel som gick såhär (flaxar med armarna) Genom observationerna var det svårt att få reda på om barnen verkligen följde med i sagan eller om de funderade själva. Genom intervjuerna fick jag fram betydligt mer. Alla utom en hade föreställt sig det jag berättade om. Ett av barnen berättade flera minuter om allt mellan himmel och jord. Jag vet dock inte om det var i stundens hetta som detta barn kom på alla dessa saker eller on han verkligen funderat på detta under sagans gång. En tanke som uppkommit nu efteråt är att man skulle kunna ha bestämt ett ämne med barnen som man som pedagog sedan arbetar utifrån istället för att hitta på allt själv. DÅ befinner man sig i barnets intressevärld och det blir lättare för barnen att ta till sig det man berättar om för att sedan spinna vidare på det. Bollmassage: Min förhoppning var att barnen skulle känna skillnad på de olika bollarna samt ta ställning till vilken boll man tyckte bäst om att bli masserad med. Detta fungerade inte. Jag frågade exempelvis hur det kändes när bollarna rullade på deras ryggar? Jag fick svar som: - Det var skönt. - Det killades - Då tyckte jag att det var mysigt. Jag gick sedan vidare med att fråga om hur det kändes när Bolle rullade på dem? Ett barn svarade att det kändes taggigt, resten svarade på samma sätt som föregående fråga. Jag fortsatte med att fråga hur det kändes när bolla rullade på dem? (Bolle var en stor taggig blå boll i plast, Bolla var en minde mjuk boll i tyg). Även här fick jag samma svar som vid den första frågan. Jag gick vidare med att ställa följdfrågor som, vad var det som var skönt då bolla rullade på dig? Då fick jag svar som dessa: - att hon rullade - då kittlade hon mig - för hon var mjuk Ett barn hade alltså uppmärksammat att bollarna kändes olika. Att det var skönt då Bolla rullade på henne för att hon var mjuk. Jag kunde dock inte genom intervjun få fram att de andra barnen hade uppmärksammat att bollarna kändes olika utan de hade samma svar oavsett vilken boll det gällde. 21

Slutsatser Ballongen blev extremt populär, varför? Något de vet vad det är, barnen har en relation till ballonger, de vet hur de beter sig och i vilka sammanhang de brukar förekomma. Snögubben var det som sagt ett barn som inte ville genomföra. Det kom sen fram att detta barn inte hade en klar bild över vad en snögubbe var. Här ser man vikten av att barnen måste ha en nära relation till det man jobbar med. Först när vi talat om vad en snögubbe är och detta barn hade fått titta på olika snögubbar så kunde vi alla genomföra övningen. Jag upplever att denna övning är bra att börja med när man introducerar avslappning i en barngrupp. Genom leken tränar de på avspänning/spänning. Om jag skulle välja någon av dessa övningar så skulle jag välja ballongen som introduktion. Nära relationer: En nära relation till materialet är viktigt i alla dessa övningar. Detta har jag märkt genom både observationerna samt intervjuerna. Ex. Barnen fick en nära relation till bollarna eftersom att det byggdes upp en story kring familjen, övningen blev populär. I Fantasisagan berättade jag om sådant som barnen sjöng om på samlingar samt lyssnade på böcker om. Även denna övning blev populär, ett av barnen hade dock funderat på massa andra saker under tiden. (Vilket för den delen inte är negativt). Snögubben gick bra att genomföra för alla, men som sagt krävdes det ett samtal med ett av barnen först eftersom detta barn inte hade en klar bild över vad en snögubbe var och därför var rädd och inte ville genomför övningen. Dock kom snögubben lite i skymundan eftersom den och ballongen genomfördes samtidigt och ballongen var mer populär. Dels för att den hade ett annat tempo med ett klar final, dessutom har alla barn en nära relation till ballonger. De vet att ballonger finns vid festliga tillfällen, när man har roligt och ligger dem därför extra nära hjärtat. Lust: Barn har en inneboende lust till lärande och lek. Jag har genom dessa övningar märkt att ju mer du bygger upp en stämning inför varje övningen desto mer hänger barnen med. Det blir klart mycket bättre än att bara slänga fram en övning och köra på. Barnen uppmärksammar också detta och de rutiner man bygger upp. Anne Pullar (1994) menar att avslappningsstunden ska kännas som en lek samt att ha musik i bakgrunden för att få en lugnande effekt. Pullar nämner också vikten av att börja försiktigt med pass på två till tre minuter, för att vid upprepade gånger utöka tiden. Jelvéus (1998) har liknande tankar som Pullar vad gäller förberedelser inför massagestunden. När jag började avslappningsträning trodde jag inte att dessa förberedelser skulle betyda så mycket för barnen. Jag valde ändå att ta med dem för att skapa någon sorts stämning. Jag hade fel. Det visade sig att dessa förberedelser både hade uppmärksammats av barnen samt att det var viktigt för dem. Vid ett tillfälle hade jag glömt ta in ljus och jag hälsade barnen välkomna och skulle börja med övningen. Då utbrister ett av barnen, men vi måste ju tända ljusen! Helt klart, det var bara att gå och hämta ljus! En annan gång hade skivan som jag använde mig av försvunnit från sin normala plats. Jag hade lite tidsbrist och hann inte leta efter den särskilt länge. Så jag tog en annan skiva med lugn musik. Detta uppmärksammade barnen. Ett av barnen sa: - men, hör du? - Vad menar du? - De låter inte pling plong De låter schhhyy schyyy (vågor som slår mot en strand) 22

Den låten jag brukade spela hade klockor som spelade tyst i bakgrunden. Den låten jag spelade denna gång var en låt med delfinljud och vågor. Jag fick då berätta att skivan var borta och att vi idag skulle lyssna på det här, men att jag till nästa gång skulle försöka hitta skivan. Detta barn hade klart uppmärksammat vilken musik jag spelade i bakgrunden, utan att jag lagt någon vikt i att lyfta fram den. Den hade liksom bara funnits där i bakgrunden. Till nästa gång hade jag hittat skivan och samma barn uppmärksammade detta, Diskussion Validitet/Reliabilitet Man kan ifrågasätta gruppen storlek bestående av fyra barn. Det resultat som jag har kommit fram till gäller enbart dessa fyra barn. Jag vet inte om resultatet skulle vart detsamma på en annan barngrupp. Däremot har jag fått reda på att även små barn klarar av dessa typer av övningar, samt att det kan vara värdefullt att ta med dessa övningar i verksamheten eftersom att de verkligen är genomförbara. Resultatet kanske inte skulle vara detsamma för en större grupp barn, detta behöver inte betyda att resultatet är missvisande, tvärt om. Jag tror att gruppens storlek kan ha haft stor betydelse för resultatets utgång. Jag tror inte att en stor grupp är mer gynnsamt vad gällande just avslappningsträning. Detta nämns i BO:s rapport om stress och hälsa (BR2003:2) även Anne Pullar (1994) poängterar vikten av att jobba med små grupper. Så just i detta fall tror jag att gruppens storlek kan ha påverkat resultatet positivt. Med en större grupp hade jag inte haft möjlighet att lyssna på varje individ, ej heller nå fram till varje barn under alla övningar, såsom jag kunnat göra nu. Jag har också lärt känna barnen så att jag kunnat förstå dem, jag tror inte att jag hade hunnit lära känna alla barn om barngruppen blivit större. Därför tror jag heller inte att resultatet hade blivit bättre, eller att jag hade fått fram mer fakta om barngruppen varit större. För en pedagog som jobbat med en barngrupp längre tror jag dock att det är lättare och fullt möjligt att ha en något större barngrupp. Man får testa sig fram vad som fungerar bäst. Eftersom att jag endast gjort studien på 4 barn har jag kunnat gå djupare in i intervjuerna, jag behövde inte ha någon maxtid för hur länge intervjun fick ta för att hinna med alla. Vi samtalade till dess att barnen började tappa intresset, då slutade vi på en gång. Därför vill jag påstå att det som jag kommit fram till sant däremot kan man ifrågasätta om resultatet hade blivit detsamma på fler barn. Det finns brister i detta arbete. I och med att jag varit själv under dessa pass har jag inte kunnat observera allt. Med två pedagoger kan en alltid lägga all fokus på barngruppen medan den andra kan observera. Därför är det helt klart en fördel att vara två när man genomför liknande övningar. Samtidigt är detta en situation du ställs inför i det verkliga arbetslivet varpå detta varit en nyttig erfarenhet. Det finns inte alltid en andra pedagog att tillgå, det är mycket du som pedagog måste klara själv. Jag tror att jag genom intervjuerna fått fram fler ledtrådar på hur barnen reagerat på avslappningsövningarna. Jag tror däremot inte att jag fått fram allt. Att intervjua små barn kräver stor kunskap och ett stort engagemang. Jag har endast lärt känna dessa barn under fem veckor. Små barn har väldigt personliga sätt att uttrycka sig på och det krävs att du känner till dessa för att du ska förstå vad de menar. Hade jag känt dem 23