/r/ i några svenska dialekter Damra Muminovic och Olle Engstrand 1. Inledning R-ljuden uppvisar stor artikulatorisk variation mellan och inom språk och dialekter (Lindau 1985). I den svenska dialektlitteraturen har skillnaden mellan främre och bakre r tilldragit sig speciellt intresse. Skälet är troligen att dimensionen främre/bakre utgör ett kriterium för en uppdelning mellan en nordligt och ett sydligt dialektområde. Men självfallet kan fonetisk r-variation observeras också inom dessa områden (Sjöstedt 1936, Elert 1981). Den fonologiska definitionen av r inbegriper dess tendens att uppträda tillsammans med lateralerna inom den större klassen likvidor (Jakobson, Fant och Halle 1969); speciellt står r-ljud och andra likvidor oftast nära stavelsekärnan, d.v.s. vokalen, då de förekommer i konsonantkluster. En annan fonologiskt sammanhållande faktor är att många språk och dialekter uppvisar kontextuellt betingad växling mellan artikulatoriskt mycket olika r-varianter. Detta exemplifieras på ett slående sätt av den s.k. götaskorrningen. Däremot har det visat sig svårt att finna någon fonetisk egenskap som alla r- ljud skulle ha gemensam. Lindau (1985) föreslog att en låg tredje formant (F3) skulle vara utmärkande för r-ljuden. Men även om detta stämmer bra för amerikansk engelska tvingades Lindau förkasta hypotesen i ljuset av data från flera språk (fyra indo-europeiska och sju västafrikanska). I avsaknad av evidens för akustisk invarians föreslog Lindau i stället att olika r-varianter kunde sammanlänkas på basis av den Wittgensteinska idén om familjelikhet. Detta innebär i korthet att elementen i en mängd e 1 -e n är relaterade så att e 1 liknar e 2, e 2 liknar e 3 och så vidare, medan e 1 och e n kan sakna gemensamma egenskaper. Det är dock inte klart att denna typ av samband entydigt bestämmer den fonologiska r-kategorin. För dagen kan man bara konstatera att det krävs mera data från olika språk och dialekter för att r-ljudens fonetik och fonologi ska kunna beskrivas på ett tillfredsställande sätt. Den här artikeln utgör ett experimentalfonetiskt bidrag till studiet av r-ljuden i några svenska dialekter.
2. Metod Talmaterialet består av inspelningar av två ord, fara och rasa, med r-ljuden i intervokalisk resp. ordinitial position. Informanterna är manliga talare i övre medelåldern och representerar nio dialekter nära den traditionella gränsen mellan främre och bakre r (se kartan i figur 1): Burseryd, Bredsätra, Frillesås, Heberg, Järsnäs, Rimforsa, Segerstad, Stenberga och Öxabäck. Var och en av orterna representeras av tre talare, och varje talare har producerat testorden tre till fem gånger. Materialet ingår i en fonetisk dialektdatabas med talprover från drygt 100 svenska dialekter. 1 Vi har analyserat hela ordmaterialet både auditivt och akustiskt. Först försökte vi kategorisera alla förekommande r-varianter med avseende på artikulationssätt. Vi fann då att många av r-ljuden hade ett approximantiskt uttal. Med approximanter menar vi då ljud som är öppnare än frikativor men slutnare än vokaler. På spektrogrammet uppvisar de ofta en klar formantstruktur. I dessa r- varianter är det följaktligen möjligt att mäta formanternas frekvenslägen och avläsa eventuella skillnader mellan olika dialekter. Eftersom formanternas frekvenslägen varierar med artikulationsställe erbjuder sådana akustiska data ett kvantitativt komplement till de auditiva intrycken av varierande artikulationsställen i approximantiska r. Auditivt kunde vi tillförlitligt skilja mellan fyra artikulationsställen för approximanter. Dessa fyra betecknar vi här som prealveolar, postalveolar, retroflex och bakre. Denna auditiva indelning svarar tämligen väl mot den man kan göra på akustisk grund. Först tyckte vi oss också kunna göra en systematisk auditiv indelning av de bakre approximanterna i palataler och velarer. Denna indelning kunde vi dock inte replikera på ett tillförlitligt sätt, och den kunde inte heller förknippas med specifika spektrala korrelat. 1 Uppbyggd med stöd av Riksbankens Jubileumsfond/Kulturvetenskapliga donationen (1997-5066:03, 04) till projektet De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2000 (SWEDIA 2000).
Figur 1. De nio orter som bidragit med material till denna studie. 3. Resultat Diagrammet i figur 2 visar proportionell förekomst av r-ljudens olika artikulationssätt i intervokalisk position (i ordet fara) för samtliga dialekter och talare sammanslagna. Det framgår att de approximantiska r-varianterna är i särklass vanligast i denna position, att frikativor och flappar är näst vanligast, och att den tremulantiska r-typen bara uppträder på marginalen. ( Flappar är r- ljud bildade med ett slag med tungan). Som figur 3 visar är frikativorna de överlägset vanligaste r-varianterna i ordinitial position. Approximanter är näst vanligast, och tremulantiska r-ljud är något vanligare i ordinitial än i intervokalisk position. I ordinitial position är flappar ovanligast.
tremulanter 2% frikativor 24% flappar 15% approximanter 59% Figur 2. Proportionell förekomst av intervokaliska approximanter, frikativor, flappar och tremulanter. Alla talare och dialekter sammanslagna. flappar 4% frikativor 72% approximanter 15% tremulanter 9% Figur 3. Proportionell förekomst av ordinitiala approximanter, frikativor, flappar och tremulanter. Alla talare och dialekter sammanslagna.
Mätningar av F 2 och F 3 i de approximantiska r-varianterna i intervokalisk position avslöjar en ansenlig variation både mellan, och i någon mån inom dialekterna. F 2 varierar mellan ungefär 850 och 1450 Hz och F 3 mellan ungefär 1600 och 2900 Hz. Som figur 4 visar kan dock en del dialekter separeras relativt väl på basis av F 2 och F 3. I dessa dialekter låter r-ljuden prealveolara (Rimforsa), retroflexa (Bredsätra) resp. uvulara (Burseryd). F O R M A N T 3 Figur 4. F 3 mot F 2 (Hz) för intervokaliska r-realiseringar i dialektproverna från Burseryd (fyllda cirklar), Rimforsa (ofyllda cirklar) och Bredsätra (fyrkanter). Ellipserna täcker 90 procent av den teoretiska datadistributionen. Spridningsdiagrammet i figur 5 visar F 3 mot F 2 för approximanter med prealveolara, postalveolara resp. retroflexa artikulationsställen. Det kan noteras att 1) prealveolarerna tenderar att ha högre F 2 och F 3 än postalveolarerna och retroflexerna, att 2) postalveolarerna tenderar att ha lägre F 3 än övriga kategorier, och att 3) retroflexerna tenderar att ha lägre F 2. Det finns dock ett område där de tre kategorierna överlappar (vid c:a 1100-1200 Hz för F 2 och c:a 1900-2300 Hz för F 3 ). Man kan anta att detta överlapp delvis beror på den
begränsade förmåga som vi som lyssnare har att urskilja näraliggande artikulationsställen. F O R M A N T 3 Figur 5. F 3 mot F 2 för olika intervokaliska approximantiska r-varianter: prealveolarer (fyllda cirklar), postalveolarer (ofyllda cirklar) och retroflexer (fyrkanter). Betrakta till slut figur 6 som visar F 2 - och F 3 -data för de bakre och retroflexa r- approximanterna. Vi lägger märke till att den lilla ellipsen, som representerar kategorin retroflex, är nästan helt innesluten i den större ellipsen, som står för kategorin bakre. Detta överlapp visar att retroflext r inte kan separeras från bakre r enbart på basis av F 2 och F 3. Även skillnaden i F 1 är perceptuellt försumbar med medelvärden vid 547 och 504 Hz i den bakre resp. retroflexa kategorin. Det är rimligt att anta att den akustiska likheten mellan retroflexa och bakre r-approximanter motsvaras av en betydande auditiv likhet. Denna auditiva likhet kan bidra till att förklara den växling mellan bakre och främre r- varianter som återfinns i en del dialekter.
Figur 6. F 3 mot F 2 för bakre och retroflexa r-approximanter i intervokalisk position. Den lilla ellipsen representerar retroflexerna. 3. Sammanfattning och slutsatser Vi har redovisat några auditiva och akustiska data rörande r-realiseringar i nio svenska dialekter. Resultatet tyder på att r i dessa dialekter oftast realiseras som approximanter i intervokalisk position och som frikativor i ordinitial position. Den tremulantiska r-varianten visade sig vara ovanlig. Akustiska analyser antyder att vissa dialekter kan separeras på basis av F 2 och F 3, men vi fann också ett avsevärt överlapp i F 2 / F 3 -rymden. Fyra artikulationsställen kunde separeras auditivt men återigen kunde vi konstatera ett visst överlapp i F 2 /F 3 -rymden. Speciellt var den retroflexa kategorin nästa helt innesluten i den bakre kategorin i denna rymd; retroflexa r-approximanter kunde m.a.o. inte separeras från bakre r-approximanter enbart på basis av F 2 och F 3. Detta tyder på att stora artikulatoriska skillnader, som den mellan retroflexa och bakre r, kan resultera i relativt små auditiva effekter. Denna observation kan bidra till att förklara den stora artikulatoriska spännvidd som man finner bland r-ljuden.
Litteratur Elert, Claes-Christian, 1981: Gränser för det sydsvenska bakre r. Ljud och ord i svenskan 2. Almquist & Wiksell International, Stockholm. Jakobson, Roman, Fant, Gunnar & Halle, Morris, 1969: Preliminaries to speech analysis. The MIT Press, Cambridge, Massachusetts. Lindau, Mona, 1985: The story of /r/. I: V. Fromkin (red.), Phonetic linguistics. Academic Press, Orlando. Sjöstedt, Gösta, 1936: Studier över r-ljuden i sydskandinaviska mål. Avhandling, Lunds universitet.