Dialektalitet som ålders- och könsmarkör i arjeplogsdialekten: ett auditivt test och mätningar på preaspiration och VOT

Transkript

1 Institutionen för lingvistik Stockholms universitet Dialektalitet som ålders- och könsmarkör i arjeplogsdialekten: ett auditivt test och mätningar på preaspiration och VOT Katrin Stölten Det sägs ibland att äldre talare är mera dialektala än yngre talare och att män är mera dialektala än kvinnor. För att bidra till en empirisk värdering av detta antagande genomfördes ett auditivt och ett experimentalfonetiskt test (experiment 1 resp. 2). Experiment 1 undersökte om män och äldre talare tenderar att uppfattas som mera dialektala än kvinnor och yngre talare (hypotes 1). 30 sekunders spontant tal producerat av 12 talare från Arjeplog (tre män och tre kvinnor mellan år, tre män och tre kvinnor mellan år) presenterandes för 19 lyssnare (9 män, 10 kvinnor; år) för ålders- och dialektalitetsbedömning. I experiment 2 genomfördes durationsmätningar på preaspiration och voice onset time (VOT) för att testa om män och äldre talare uppvisar längre preaspiration (hypotes 2) och VOT (hypotes 3) än kvinnor och yngre talare. Resultaten från experiment 1 bekräftade hypotes 1 delvis genom att den yngre kvinnogruppen uppskattades som minst dialektal. Mellan de övriga talargrupperna kunde inga signifikanta skillnader påvisas. I preaspirationsanalysen kunde hypotes 2 delvis bekräftas på så sätt att de äldre talarna uppvisade längre preaspirationsintervall än de yngre talarna. Kvinnorna uppvisade dock signifikant längre preaspiration samt signifikant längre VOT i de tonande klusilerna. Detta strider mot hypotes 2 och 3. Inte heller kunde hypotes 3 bekräftas med avseende på generationsskillnader i VOT. C-uppsats i Fonetik, 10 poäng, HT 2001 Handledare: Olle Engstrand

2 Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING EXPERIMENT 1: LYSSNARBEDÖMNINGAR AV ÅLDER OCH DIALEKTALITET SYFTE METOD Försökspersoner Talmaterial Instrument och procedur RESULTAT DISKUSSION EXPERIMENT 2: KVANTIFIERING AV PREASPIRATION OCH VOT SYFTE METOD Talmaterial Instrument och segmenteringskriterier RESULTAT DISKUSSION SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER REFERENSER

3 1. Inledning På tal om dialekter brukar det sägas att män är mera dialektala än kvinnor och att äldre är mera dialektala än yngre. Annorlunda uttryckt skulle kvinnor och yngre vara mera benägna att anpassa sig till ett riksspråkligt normuttal än män och äldre. De största skillnaderna skulle m.a.o. föreligga mellan äldre män ( mest dialektala ) och yngre kvinnor ( minst dialektala ). Generellt redovisar svensk och internationell litteratur en mångfald mer eller mindre fonetiska, sociolingvistiskt betingade språkskillnader mellan kvinnor och män (t.ex. Trudgill 1972, Kramer 1978, Byrd 1994, Nordberg & Sundgren 2000a, b). När det gäller grad av dialektalitet hänvisar Elert (1981:120) till studier som antyder att tjockt l är vanligare hos män än hos kvinnor i de dialekter där det förekommer. Det samma tycks gälla slutledsbetoningen i norrländska dialekter och den bakre r-varianten vid gränsen mellan bakre och främre r i Götaland. Sådana könsskillnader anses vara relaterade till faktorer som individuell indentifikation (Nordberg & Sundgren 2000b:299) och individens sociala ställning i samhället (Nyström 1996, Trudgill 1972). Tanken att äldre talare kännetecknas av högre grad av dialektalitet än yngre har fått stöd av Nordberg & Sundgrens (2000a, b) sociolingvistiska studier, enligt vilka yngre åldersgrupper karakteriseras av en större andel standardformer än äldre. Nordberg & Sundgrens undersökningar gäller dock i första hand stadsmål, särskilt språket i Eskilstuna. I vilken mån som detta också gäller landsbygdsdialekterna, som utgör mera direkta reflexer av de gamla sockenmålen, är mindre klart. Mycket tyder alltså på att skillnader i grad av dialektalitet mellan kön och generationer faktiskt existerar. Men sådana effekter är inte särskilt väl belagda i den experimentalfonetiska litteraturen. Syftet med den här studien var att bidra med data som kan förtydliga eventuella samband mellan grad av dialektalitet och kön resp. ålder. Uppgiften har begränsats till en dialekt, nämligen den som talas i Arjeplog i Lappland. Arjeplogsdialekten är en av många regionala varianter av svenska som lämpar sig väl för mätning av grad av dialektalitet, eftersom den uppvisar tämligen markanta fonetiska avvikelser från den rikssvenska normen. Det finns olika sätt att uppskatta i vilken mån som olika talare är renodlat dialektala eller använder ett mera riksspråkstillnärmat uttal. En auditiv uppskattning kan man få genom att låta en grupp lyssnare bedöma grad av dialektalitet i ett antal talprover. Det auditivt baserade test av uppfattad dialektalitet som rapporteras i första delen av den här studien (experiment 1) var avsett att testa hypotesen att män tenderar att uppfattas som mera dialektala än kvinnor, och att äldre talare uppfattas som mera dialektala än yngre talare. I ett lyssningstest av dialektalitet kan det dock inte uteslutas att andra, ovidkommande faktorer kan spela en roll för bedömningen. En studie av Schötz (2001) antyder exempelvis ett samband mellan bedömd dialektalitet och den ålder man som lyssnare tillskriver talaren. För att få ett begrepp om detta möjliga samband har lyssningstestet av uppfattad dialektalitet därför kompletterats med motsvarande test av uppfattad ålder. Genom att tillämpa en experimentalfonetisk metod för att uppskatta grad av dialektalitet kan man undvika en del av de tolkningsproblem som är förknippade med den auditiva metoden. I detta fall ligger problemet i stället i att finna och kvantifiera akustisk-fonetiska egenskaper som kan antas vara dialektbetingade. När det gäller arjeplogsdialekten är förekomsten av en ovanligt kraftig preaspiration mycket karakteristisk. Preaspiration är det aspirativa, ibland frikativa brus som uppträder mellan en vokal och en följande tonlös klusil (se t.ex. Engstrand 1987, Helgason 1999). Avsikten med den andra delen av denna studie (experiment 2) var att använda detta typiska och relativt lätt kvantifierade uttalsdrag som ett mått på grad av dialektalitet hos äldre och yngre, manliga och kvinnliga arjeplogstalare. Om det är korrekt att grad av dialektalitet betingas av kön och ålder på det sätt som antytts ovan borde det alltså 2

4 vara en rimlig hypotes att äldre talare skulle förete en mera markant preaspiration än yngre talare, och att manliga talare skulle uppvisa en mera markant preaspiration än kvinnliga talare. Speciellt skulle de talare som förväntades uppfattas som markant dialektala i experiment 1 (de äldre manliga talarna enligt hypotesen) uppvisa en kraftigare preaspiration än de talare som förväntades uppfattas som mindre dialektala (de yngre kvinnliga talarena enligt hypotesen). Informell avlyssning antyder att arjeplogsdialekten skiljer sig från den fonetiska riksnormen också med avseende på stämbandston och (post)aspiration i initiala tonande och tonlösa klusiler. Särskilt förefaller det som om de fonologiskt tonande klusilerna ofta är fonetisk tonlösa med en kort aspirationstid ( voice onset time eller VOT) till skillnad från den mellansvenska riksnormen, där tonande klusiler normalt har en negativ VOT. De fonologiskt tonlösa klusilerna har möjligen en något längre positiv VOT än i mellansvenskt riksspråksuttal. (VOT definieras som tidsintervallet mellan klusilens explosion och den följande röstansatsen. Positiv VOT betyder att rösten slår på efter explosionen, medan negativ VOT innebär att röstpåslaget inträffar före explosionen; se Lisker & Abramson 1964.) Även om detta drag kan verka mindre auditivt påfallande än preaspirationen skulle det kunna erbjuda ett kompletterande symptom på grad av dialektalitet och har därför inkluderats i den här studien. Nollhypotesen blir då att äldre talare skulle förete generellt högre VOT-värden än yngre talare, och att manliga talare skulle uppvisa generellt högre VOT-värden än kvinnliga talare. Speciellt skulle de talare som förväntades uppfattas som markant dialektala i experiment 1 (de äldre manliga talarna enligt hypotesen) uppvisa högre VOT-värden (d.v.s. kortare negativ VOT för fonologiskt tonande klusiler och längre positiv VOT för fonologiskt tonlösa klusiler) än de talare som förväntades uppfattas som mindre dialektala (de yngre kvinnliga talarna enligt hypotesen). Hypotesen är emellertid inte helt okomplicerad. Vissa studier (Ryalls m.fl. 1997, Whiteside & Marshall 2001) antyder att kvinnor tenderar att uppvisa en relativt lång positiv VOT vid produktion av /p t k/ och en relativt kort negativ VOT vid produktion av /b d g/. Även om motstridiga resultat också har rapporterats (Smith 1978) intar Whiteside & Marshall (2001) ståndpunkten att the overall trend indicates that adult females produce longer VOT values than adult males. Det är möjligt att en liknande tendens ger sig till känna även i preaspirationen. Ett rimligt antagande vore då att både postoch preaspiration kan påverkas i olika riktningar av såväl dialektala som mera allmängiltiga könsbetingade faktorer. Sammanfattningsvis har ett lyssningstest och ett experimentalfonetiskt test genomförts för att belysa grad av fonetisk dialektalitet hos äldre och yngre arjeplogstalare av båda könen. Utgångspunkten har varit det relativt löst underbyggda antagandet att män är mera dialektala än kvinnor, och att äldre är mera dialektala än yngre. I lyssningstestet (experiment 1) prövades hypotesen att män tenderar att uppfattas som mera dialektala än kvinnor, och att äldre talare tenderar att uppfattas som mera dialektala än yngre talare (hypotes 1). Det experimentalfonetiska testet (experiment 2) var avsett att pröva bärigheten i två uttalsdrag, preaspiration och VOT, som index på ålders- och könsrelaterad grad av dialektalitet i arjeplogsdialekten. Hypotesen var att äldre talare skulle uppvisa en kraftigare preaspiration än yngre talare, och att manliga talare skulle uppvisa en kraftigare preaspiration än kvinnliga talare (hypotes 2); antagandet var m.a.o. att de talare som auditivt bedömdes som mest dialektala (i experiment 1) också skulle uppvisa en kraftigare preaspiration än de talare som auditivt bedömdes som mindre dialektala. Med avseende på VOT formulerades hypotesen att äldre talare skulle uppvisa större VOT-värden än yngre talare, och att manliga talare skulle uppvisa större VOT-värden än kvinnliga talare (hypotes 3); i analogi med antagandet om preaspiration var hypotesen alltså att de talare som auditivt bedömdes som mest dialektala också skulle förete större VOT-värden än de talare som auditivt bedömdes som mindre 3

5 dialektala. Lyssningstestet och det experimentalfonetiska testet sammanfattas i avsnitt 2 resp. 3 nedan. 2. Experiment 1: Lyssnarbedömningar av ålder och dialektalitet 2.1 Syfte Lyssningstestet syftade till att utvärdera hypotes 1 som innebär att män tenderar att uppfattas som mera dialektala än kvinnor, och att äldre talare tenderar att uppfattas som mera dialektala än yngre talare. För att belysa det möjliga sambandet mellan lyssnarbedömningar av ålder och grad av dialektalitet innefattade lyssningstestet båda dessa dimensioner. 2.2 Metod Försökspersoner Nitton högskolestudenter (9 män, 10 kvinnor), som inte uppvisade någon känd hörselnedsättning, deltog frivilligt i de båda anonyma lyssningsexperimenten (bedömning av ålder resp. grad av dialektalitet). Deltagarnas ålder var mellan 20 och 28 år (medelvärde= 22.21, standardavvikelse=2.32). Alla informanter kom ifrån stockholmstrakten Talmaterial Talmaterialet för de två lyssningstesten omfattade c:a 30 sekunders spontana monologer producerade av 12 arjeplogstalare: tre äldre kvinnor (55, 61 och 61 år), tre äldre män (60, 64 och 67 år), tre yngre kvinnor (22, 24 och 26 år) och tre yngre män (23, 24 och 27 år). Monologerna ingick i längre samtal med en inspelningsledare. Samtliga inspelningar, som gjordes i informanternas hem, hämtades från en dialektdatabas uppbyggd inom projektet SWEDIA (se t.ex. Björsten m.fl. 1999). Två talprover med varierande innehåll valdes ut för varje talare, ett för åldersbedömning och ett för bedömning av dialektalitet. Ett krav på talproverna var att de skulle vara relativt emotionsfria och inte innehålla hänvisningar till talarens ålder, utbildningsnivå eller yrke. Även om det har hävdats att pauser kännetecknar äldres i högre grad än yngres tal (Hollien 1987) förkortades långa pauser för att en adekvat talmängd skulle kunna uppnås. Denna reduktion påverkade dock inte det naturliga talflödet. För att uppnå ett 30 sekunders kontinuerligt talflöde blev det nödvändigt att sammanfoga olika stycken hos några av de yngre talarna. Detta gjordes på ett sådant sätt att resultatet gav ett klart intryck av sammanhängande tal. Att döma av tidigare liknande studier, t.ex. bedömningar av grad av utländsk brytning (Cunningham-Andersson & Engstrand 1989) bör 30 sekunders tal erbjuda ett fullt tillräckligt underlag för bedömningar av det här slaget. Detta bekräftades också av deltagarna i det här aktuella lyssningsexperimentet Instrument och procedur Talmaterialet överfördes till två CD-skivor (16 bitar, stereo) med 12 c:a 30 sekunders talprover per skiva. En CD-skiva användes för åldersbedömning och den andra innehöll talmaterial för bedömning av grad av dialektalitet. Båda lyssningstesten, som tillsammans tog 1 Projektet De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2000 (SWEDIA 2000) genomförs med stöd av Riksbankens Jubileumsfond (kontrakt K :1-6). 4

6 ungefär 20 minuter inklusive introduktion och träning, genomfördes med en lyssnare i taget. Hälften av lyssnarna gjorde åldersbedömningen före bedömningen av dialektalitet, och hälften gjorde bedömningarna i den omvända ordningen. Testen genomfördes i ett ljudbehandlat rum. Monologerna var slumpordnade och presenterades via hörlurar (K 135) på en behaglig ljudnivå. Varje testgenomgång inleddes med en muntlig introduktion till uppgiften. Denna var att uppskatta ålder resp. grad av dialektalitet hos var och en av talarna samt att markera bedömningarna på i förväg iordningställda svarsblanketter. Ålderskategoriseringen skulle göras genom att bedöma om talaren var närmast 20, 40, 60 resp. 80 år. Dialektbedömningen skulle göras på en fyragradig skala (jfr Heselwood & McCrystal 2000): låter 1) inte alls dialektalt, 2) svagt dialektalt, 3) tydligt dialektalt och 4) som en mycket starkt utpräglad dialekt. Efter den allmänna introduktionen vidtog en förberedande lyssningsfas där samtliga 12 talprover från första CD-skivan presenterades för genomlyssning. Avsikten med denna träningsfas var att göra försökspersonen bekant med materialet. Därefter återuppspelades samma talprover i samma ordningsföljd, varvid lyssnaren ombads att göra sin bedömning av ålder eller grad av dialektalitet. När lyssnaren hade bestämt sig för ett alternativ och markerat detta på svarsblanketten gick testet vidare till nästa talprov. Bedömningarna gjordes som regel på några sekunder; de 30 sekunderna erbjöd alltså ett mer än tillräckligt underlag. Inför den följande, sista lyssningsomgången där talprovena spelades upp i slumpordning från den andra CD-skivan fick lyssnaren de sista instruktionerna och ombads göra bedömningar av talarnas ålder eller grad av dialektalitet (d.v.s. den aspekt som inte varit i fokus i den första lyssningsomgången). Lyssnarna upplystes inte om att talproven i första och andra lyssningsomgången kom från samma 12 talare, inte heller om de olika talarnas resp. åldrar. 2.3 Resultat Försökspersonernas val av ålderskategori (A=närmast 20, B=närmast 40, C=närmast 60, D=närmast 80) för alla tolv talare sammanfattas i tabell 1 nedan. Tabellen visar kronologisk och bedömd ålder (år) för de 12 arjeplogstalarna ( om =äldre män, ow =äldre kvinnor, ym =yngre män och yw =yngre kvinnor; beteckningarna motsvarar dem som används i SWEDIA 2000). För varje talare visas antal lyssnarbedömningar närmast 20, närmast 40, närmast 60 resp. närmast 80. Figur 1 ger en grafisk sammanfattning av samtliga 19 lyssnares åldersbedömningar (y-axeln) i relation till resp. talares kronologiska ålder (x-axeln). Cirklarna representerar den yngre generationen (yngre män: ofyllda cirklar, yngre kvinnor: fyllda cirklar) och fyrkanterna står för den äldre generationen (äldre män: ofyllda fyrkanter, äldre kvinnor: fyllda fyrkanter). De sex yngre talarna bedömdes korrekt som tillhörande en yngre generation, och de äldre talarna kunde helt riktigt placeras i en äldre generation. Figur 1 uppvisar en tydlig separation mellan en talargrupp som bedömts som yngre (i ett intervall mellan c:a 20 och c:a 40 år) och en grupp som bedömts som äldre (c:a 50 till c:a 80 år). Notera att denna diskontinuitet i åldersbedömningarna uppträdde trots att lyssnarna inte informerats om att det faktiskt rör sig om två skilda generationer. Å andra sidan kan man observera att avståndet i bedömd ålder var väsentligt mindre än avståndet i kronologisk ålder mellan de båda åldersgrupperna. I genomsnitt uppfattade försökspersonerna de yngre talarna som äldre än deras kronologiska ålder (tabell 1). Skillnaden mellan kronologisk och uppskattad ålder låg i genomsnitt på 5.48 år, men man finner också exempel på en nästan perfekt överensstämmelse mellan uppfattad (22.1 år) och kronologisk ålder (22 år) i den yngre generationen (talare yw3). Men även om de 5

7 yngre talarna genomsnittligt bedömdes som över 5 år äldre än sin kronologiska ålder kan man observera ett statistiskt signifikant samband (r=0.79) mellan kronologisk och bedömd ålder. Tabell 1. Kronologisk och bedömd ålder (år) för 12 arjeplogstalare ( om =äldre män, ow =äldre kvinnor, ym =yngre män och yw =yngre kvinnor). För varje talare visas antal lyssnarbedömningar närmast 20, närmast 40, närmast 60 resp. närmast 80. Talare Bedömd ålder Kronologisk ålder om om om ow ow ow ym ym ym yw yw yw Uppskattad ålder (år) Kronologisk ålder (år) Figur 1. Genomsnitt av samtliga 19 lyssnares åldersbedömning av de 12 dialekttalarna (y-axeln) och resp. talares kronologiska ålder (x-axeln). Ofyllda cirklar: yngre män, fyllda cirklar: yngre kvinnor, ofyllda fyrkanter: äldre män, fyllda fyrkanter: äldre kvinnor. För de äldre talarna var skillnaden mellan bedömd och kronologisk ålder mera varierande än för de yngre talarna. Två äldre talare (ow2 och om3) uppfattades som c:a 13 resp. c:a 19 år äldre än sin kronologiska ålder. Övriga fyra äldre talare bedömdes som i genomsnitt c:a 4 år yngre än sin kronologiska ålder. I denna grupp förlåg inget statistiskt tillförlitligt samband mellan bedömd och kronologisk ålder (r=0.07). Räknat på samtliga 12 talare fanns ett mycket starkt samband (r=0.92); se regressionslinjen i figur 1. Lyssnarpanelens bedömningar av arjeplogtalarnas grad av dialektalitet sammanfattas i tabell 2 och figur 2. För varje talare visas antal lyssnarbedömningar på en fyragradig skala med 6

8 beteckningarna inte alls dialektalt, svagt dialektalt, tydligt dialektalt och mycket starkt utpräglad dialekt. Ett vägt medelvärde beräknades så att poängen i kolumn 1 multiplicerades med 1, poängen i kolumn 2 med 2 etc., d.v.s. medelvärdet=((k 1 1)+(k 2 2)+(k 3 3)+(k 4 4))/19, där k står för kolumn och 19 är antalet lyssnarbedömningar för varje talare. Tabell 2. Lyssnarbedömningar av grad av dialektalitet. För varje talare visas antal lyssnarbedömningar inte alls dialektalt, svagt dialektalt, tydligt dialektalt och mycket starkt utpräglad dialekt. Medelvärden och standardavvikelser per talare visas i kolumnerna längst till höger. Beteckningar på talarkategorier som i tabell 1. Talare Inte alls Svagt Tydligt Mycket starkt Bedömd grad av dialektalitet m SD om om om ow ow ow ym ym ym yw yw yw Som figur 2 tydligt visar finner man den mest markanta könsseparationen i den yngre generationen: de yngre männen bedömdes genomgående som mera dialektala än de yngre kvinnorna. Medelvärdena låg på 3.12 resp. 1.98, d.v.s. de yngre männen bedömdes som tydligt dialektala och de yngre kvinnorna som svagt dialektala. I den äldre talargruppen var separationen mellan könen mindre tydlig, men de äldre männen tenderar att uppfattas som något mera dialektala än de äldre kvinnorna med medelvärdena 3.09 resp (Observera här att medelvärdena på bedömd ålder och grad av dialektalitet sammanfaller för om1 och ow3.) En tvåvägs variansanalys (ANOVA) med faktorerna ålder (nivåer: äldre/yngre) och kön (nivåer: kvinna/man) visar att skillnaden i dialektalitetsbedömningen mellan de yngre männen och kvinnorna är högt signifikant, F(1,4)=23,272, p=0.008, medan skillnaden mellan könen i den äldre generationen inte är statistiskt signifikant (F=1,4)=0.279, p=0.625). En jämförelse mellan den yngre och den äldre talargruppen visade att de äldre talarna bedömdes som något mera dialektala (m=2.95) än de yngre talarna (m=2.54). Denna skillnad är dock inte statistiskt signifikant (F(1,8)=1.926, p=0.203). På grund av att könsfaktorn ger en signifikant skillnad i den yngre generationen (se ovan) förelåg för alla 12 talare ett svagt signifikant samband mellan kön och bedömning av dialektalitet (F(1,8)=5.876, p=0.042). Det fanns ingen signifikant interaktion mellan faktorerna ålder och kön (F(1,8)=0.533, p=0.183). Som framgår av figur 2 är sambandet mellan bedömd ålder och bedömd grad av dialektalitet närmast perfekt för den äldre generationen (r=0.99). För de yngre talarna är sambandet svagare (r=0.62) men fortfarande statistiskt signifikant. Regressionslinjen i figur 2 illustrerar sambandet för hela talargruppen (r=0.61). 7

9 Uppskattad grad av dialektalite 4 3,5 3 2,5 2 1, Uppskattad ålder (år) Figur2. Uppskattad grad av dialektalitet (medelvärde) i relation till uppskattad ålder (medelvärde) grundad på tre äldre män (om), tre äldre kvinnor (ow), tre yngre män (ym) och tre yngre kvinnor (yw) från Arjeplog som bedömdes av 19 lyssnare. Ofyllda cirklar: yngre män, fyllda cirklar: yngre kvinnor, ofyllda fyrkanter: äldre män, fyllda fyrkanter: äldre kvinnor. 2.4 Diskussion Det ovan beskrivna lyssningsexperimentet utgick från det generella antagandet att män skulle tendera att vara mer dialektbevarande (mindre riksspråkstillnärmade) än kvinnor, och att äldre talare skulle vara mera dialektbevarande än yngre talare. Avsikten med experimentet var att pröva detta antagande. Mera specifikt uppställdes hypotesen att män tenderar att uppfattas som mera dialektala än kvinnor, och att äldre talare tenderar att uppfattas som mera dialektala än yngre talare (hypotes 1). Ett positivt resultat skulle då tala för att de diskuterade köns- och åldersskillnaderna faktiskt existerar. Å andra sidan skulle ett positivt resultat kunna tolkas så att ovidkommande faktorer kan influera lyssnarbedömningar av grad av dialektalitet. Det är t.ex. rimligt att anta att man som lyssnare skulle tillskriva en äldre dialekttalande individ en högre grad av dialektalitet än en person som man uppfattar som betydligt yngre. Det var följaktligen väsentligt att också belysa det eventuella sambandet mellan uppfattning av dialektalitet och ålder. Åldersbedömningen visade att lyssnarna mycket klart kunde skilja mellan den yngre och den äldre talargruppen. Dessutom uppträdde en inte förutsedd effekt, nämligen att åldersbedömningen gjordes med betydligt större precision inom den yngre än inom den äldre talargruppen. Förmågan att auditivt grovseparera en äldre och en yngre talargeneration har sannolikt delvis en grund i de egenskaper som beskrivits som typiska för äldre resp. yngre talare. Dessa åldersbetingade egenskaper har relaterats till bl.a. röstens grundtonsfrekvens, intensitet, kvalitet ( skrovlighet m.m.), samt till rytmik och pausering (Hollien 1987). Eftersom talproven i det här experimentet bestod av 30 sekunders monologer snarare än isolerade ord (jfr Schötz 2001) eller isolerade vokaler (jfr Linville 1987, Jacques & Rastatter 1990) kan man utgå från att alla ovannämnda egenskaper var tillgängliga för lyssnarnas åldersbedömningar. Dock kan det inte uteslutas att den ovan nämnda signalediteringen (reduktion av längre pauser) marginellt kan ha påverkat åldersbedömningarna, eftersom relativt långa pauser i talflödet beskrivits som ett kännetecken för äldres tal. Ansträngningar gjordes att välja talprover med ett så neutralt innehåll som möjligt. Men det kan inte uteslutas att samtalsämnet kan ha påverkat åldersbedömningarna i någon mån. En av 8

10 de yngre kvinnorna, yw3, talade t.ex. om högskoleutbildning. Detta kan ha bidragit till för att placera henne i den yngre ålderskategorin. Observationen att de yngre talarna kunde åldersplaceras med en betydligt större precision än de äldre talarna överensstämmer med en studie av Huntley m.fl. (1987) som visade att lyssnare bättre kunde åldersbestämma jämnåriga än icke jämnåriga talare. Detta samband är mycket markant i resultaten från den här studien, där den äldre talargruppen (med medelåldern 61.3 år) ligger betydligt längre från lyssnargruppen (medelålder 22.2 år) än den yngre talargruppen (medelålder 24.3 år). Det är rimligt att anta att yngre jämnåriga är känsligare för åldersskillnader inom den egna åldersgruppen är inom en betydligt äldre åldersgrupp. Närheten mellan lyssnarnas och de yngre talarnas åldrar kan därför ha spelat en avgörande roll för förmågan till finare åldersbedömning av de yngre talarna. Resultaten av åldersbedömningarna visade till slut att individerna i den yngre talargruppen bedömdes vara i genomsnitt 5.48 år äldre än sin kronologiska ålder, medan det för den äldre uppträdde både kraftiga överskattningar och underskattningar. Schötz (2001) har observerat att det i olika ålderskategorier tycks finnas både typiska och atypiska representanter, d.v.s. individuella talare i samma åldersgrupp kan uppvisa röstskillnader som är typiska eller atypiska för den ålderskategori som resp. individ tillhör. Detta tillskrivs individual levels of instability and variability in the age-related cues of the voice (Schötz 2001:136) och kan leda till avvikelser från de kronologiska åldern utöver ett intervall på ±10 år. Det är möjligt att de båda åldersöverskattade äldre talarna i detta experiment (om1, ow3) har sådana atypiska röster. Lyssningstestets centrala del, bedömning av grad av dialektalitet, visade att de yngre kvinnorna som grupp bedömdes som klart mindre dialektala än övriga grupper. Enligt den tillämpade poängberäkningen fick denna grupp medelpoängen Motsvarande poäng för de äldre männen, de äldre kvinnorna och de yngre männen var 3.09, 2.81 resp Härvid är skillnaden mellan de yngre männen och kvinnorna högt signifikant (p=0.008) medan ingen signifikant skillnad kunde observeras mellan de äldre könsgrupperna (p=0.625). Inte heller var skillnaden mellan bedömd grad av dialektalitet mellan den yngre och den äldre talargruppen statistisk signifikant (p=0.203). Hypotesen att män uppfattas som mera dialektala än kvinnor och att äldre talare uppfattas som mera dialektala än yngre talare kunde alltså bara delvis bekräftas. Det var den grupp som enligt hypotes 1 skulle vara mest extrem, de yngre kvinnorna, som skilde ut sig från de övriga grupperna. Dessa resultat överensstämmer med dem som rapporterats i Nordberg och Sundgrens eskilstunastudie från 1996, där tendensen mot standardspråk är kraftigast i den yngsta eller de två yngsta åldersgrupperna (Nordberg & Sundgren 2000a:251). När det gäller de yngre kvinnorna visade data (eskilstunastudien från 1967) att kvinnorna i de två yngsta åldersgrupperna i genomsnitt använde fler standardformer än männen (Nordberg & Sundgren 2000a:244). Detta mönster kunde dock inte observeras i en uppföljande undersökning från Även i detta experiment uppträdde ett icke förutsett resultat i det att man i den äldre talargruppen kunde observera en nästan perfekt överensstämmelse mellan bedömd ålder och bedömd grad av dialektalitet (r=0.99). Sambandet uppträdde också i den yngre generationen, men mindre starkt (r=0.62). Generellt visar dock det tydliga sambandet mellan de båda variablerna att auditiva bedömningar av dialektalitet måste tolkas med stor försiktighet. Speciellt erbjuder metoden ingen möjlighet att identifiera orsak och verkan. Lyssnarna kan ha uppfattat talarnas ålder och låtit detta influera bedömningen av dialektalitet; eller också kan graden av dialektalt inslag ha påverkat lyssnarnas åldersbedömning. En möjlig väg ut ur detta dilemma tycks gå via experimentalfonetisk metodik. Preaspiration och VOT har i ett tidigare avsnitt beskrivits som goda kandidater till dialekttypiska fonetiska egenskaper hos 9

11 arjeplogsdialekten. Det experiment som härnäst ska rapporteras är därför en akustisk-fonetisk mätstudie av preaspiration och VOT. 3. Experiment 2: Kvantifiering av preaspiration och VOT 3.1 Syfte Föregående avsnitt (experiment 1) har visat att lyssningtest av grad av dialektalitet kan vara svårtolkade. Skälet var svårigheten att avgöra vad som är orsak och vad som är verkan i det starka sambandet mellan bedömd dialektalitet och bedömd ålder. I detta experiment (experiment 2) gjordes i stället ett försök att kvantifiera två uttalsdrag i arjeplogsdialekten, preaspiration och VOT. Tanken var att undersöka dessa egenskapers värde som symptom på grad av dialektalitet och att på den vägen söka komma åt den grundläggande frågeställningen: Finns det systematiska skillnader i grad av dialektalitet mellan äldre och yngre samt manliga och kvinnliga talare av arjeplogsdialekten? Resultatet av experiment 1 kunde inte entydig bekräfta hypotesen att män skulle uppfattas som mera dialektala än kvinnor och att äldre talare skulle uppfattas som mera dialektala än yngre talare. Detta delvis negativa resultat kan dock ha betingats av ovidkommande faktorer, t.ex. lyssnarnas åldersbedömningar. Genom akustiskfonetiska mätningar bör det vara möjligt att testa detta antagande. Om data beträffande preaspiration eller VOT faller ut i förväntad riktning (d.v.s. med större avvikelser från en standardnorm för äldre resp. manliga än för yngre resp. kvinnliga talare) bör vi kunna dra slutsatsen att åldersbedömningarna faktiskt spelade en roll i experiment 1. Om mätningarna å andra sidan resulterar i en fördelning liknande den som observerades i lyssningsexperimentet skulle detta stärka antagande att lyssnarbedömningarna till stor del avspeglade faktiskt dialektalitet. 3.2 Metod Talmaterial Talmaterialet till detta experiment är hämtat från samma databas (SWEDIA 2000) som lyssningstestet i experiment 1. Förutom spontant tal innefattar databasen också inspelningar av isolerade ord producerade av samma 12 talare. Orden eliciterades genom att informanterna fick fylla i ledande fraser eller frågor (Exempel: Inspelningsledaren frågar Ett annat ord för att prata? Förväntat svar från informanten är Tala. ). För preaspirationsmätningarna valdes två ord, ett med hög vokal, typ, och ett med halvlåg vokal, lott. För VOT-mätningarna valdes ord med /p t k/ och /b d g/ i initial betonad position: panna, tala, kaka, bada, dagar och gata. Samtliga dessa ord producerades flera gånger av varje informant. Det första exemplaret, som ofta producerades med övertydlig artikulation, användes inte i detta experiment. Mätningar gjordes på de tre följande exemplar som hade en normalt tydlig artikulation Instrument och segmenteringskriterier Talmaterialet analyserades med hjälp av talvåg och bredbandsspektrogram framställda i signalanalyspaketet Soundswell ( VOT kvantifierades enligt definitionen som durationen mellan klusilexplosion och röstpåslag. Som en indikation på taltempo mättes också durationen hos följande vokal. Vokalens början definierades som ett abrupt formantpåslag, oberoende av vilken formant som framträdde först; dess slut sattes till det ställe där ett tydligt intensitetsfall kunde observeras. 10

12 Preraspirationen kvantifierades också i sin tidsaspekt, nämligen som durationen från den punkt i spektrogrammet där formanternas periodicitet i den föregående vokalen upphör till den punkt där aspirations- eller friktionsbruset försvinner i spektrogrammet. Den förra gränsen ligger på höga frekvenser ( Hz) för den höga vokalen i typ och på lägre frekvensområden (kring F2) för den låga vokalen i lott. Som en indikation på taltempo mättes dessutom det tysta intervallet mellan preaspirationens slut fram till den följande klusilens explosion. 3.3 Resultat Resultaten från preaspirationmätningarna sammanfattas i tabell 3, som också visar data för det följande tysta intervallet. En grafisk sammanfattning, indelad efter ålder och kön, visas i figur 3. Tabell 3. Medeldurationer och standardavvikelser (ms) per talare för preaspirationsintervallet och det följande tysta intervallet i orden typ och lott. Talare TYP LOTT Preasp. Tystnad Preasp. Tystnad om1 m SD om2 m SD om3 m SD ow1 m SD ow2 m SD ow3 m SD ym1 m SD ym2 m SD ym3 m SD yw1 m SD yw2 m SD yw3 m SD

13 200 Preaspiration (ms) typ lott 0 om ow ym yw Talargrupper Figur 3. Medelvärden för preaspiration (ms) för tre äldre män (om), tre äldre kvinnor (ow), tre yngre män (ym) och tre yngre kvinnor (yw) från Arjeplog vid produktion av orden typ och lott. I både tabell 3 och figur 3 kan man utläsa att den genomsnittliga preaspirationstiden för typ, som har lång hög vokal, genomgående är längre än för lott, som har kort låg vokal. Medelvärdet för samtliga talare var 121 ms för typ och 71 ms för lott. I den äldre talargruppen producerades orden typ och lott med genomsnittlig preaspiration på 154 (SD=71) ms resp. 85 (SD=44) ms. Motsvarande värden för den yngre gruppen var 89 (SD=28) ms resp. 56 (SD=28) ms. Även en könsskillnad kunde observeras i det att de manliga talarna uppvisade en kortare preaspirationstid än de kvinnliga talarna för båda orden; den genomsnittliga durationen hos männen låg på 97 (SD=31) ms för typ och på 54 (SD=25) ms för lott; motsvarande värden för kvinnorna var 146 (SD=85) ms resp. 88 (SD=43) ms. Den relativt stora standardavvikelsen i kvinnogruppen beroende huvudsakligen på den yngsta talaren, yw3, som uppvisade en betydligt kortare preaspiration än de övriga (se tabell 3). En jämförelse mellan den äldre och den yngre talargruppen visade att könsskillnaden i fråga om preaspirationens duration är större i den äldre än i den yngre gruppen. Detta gäller båda orden. De äldre kvinnorna producerade preaspiration i typ och lott med 61 resp. 59 ms större duration än de äldre männen. Motsvarande skillnader i den yngre talargruppen är mindre utpräglad; den genomsnittliga durationen för kvinnorna och männen skiljer sig med 38 ms för typ och med 10 ms för lott. En tvåvägs ANOVA med faktorerna ålder (nivåer: äldre/yngre) och kön (nivåer: kvinna/man) visade att skillnaden mellan åldersgrupperna var högt signifikant för preaspirationstiden vid uttal av ordet typ (F(1,32)=12,255, p=0.001). Skillnaden mellan könsgrupperna är något svagare men fortfarande klart signifikant (F(1,32)=7.067, p=0.012). Här kunde ingen interaktion mellan faktorerna ålder och kön observeras (F(1,32)=0.393, p=0.535). När det gäller preaspirationstiden vid uttal av ordet lott så kunde med hjälp av denna tvåvägs variansanalys ingen statistiskt signifikant skillnad mellan åldersgrupperna konstateras (F(1,32)=3.699, p=0.063). Däremot visade sig en högt signifikansskillnad mellan könsgrupperna (F(1.32)=10.853, p=0.002). Inte heller för ordet lott kunde någon interaktion mellan faktorerna påvisas (F(1,32)=2.447, p=0.128). När det gäller mätningar på det efterföljande tysta intervallet observerades tendenser till både generations- och könsskillnader. Så uppvisade den yngre generationen ett medelvärde på 209 (SD=52) ms, medan motsvarande värde för den äldre talargruppen var 199 (SD=67) ms. För alla män kunde ett sammanlagt medelvärde på 196 (SD=47) ms iakttas, medan kvinnogruppen uppvisade ett högre värde på 212 (SD=70) ms. Dessa skillnader var dock inte statistiskt signifikanta för ålder eller kön (F(1,68)=0.598, p=0.442 resp. F(1,68)=1.213, p=0.275). Ingen interaktion mellan faktorerna ålder och kön kunde observeras (F(1,68)=2.563, p=0.114). 12

14 Korrelationsanalysen mellan preaspiration och det efterföljande tysta intervallets duration uppvisade en svag positiv tendens för ordet typ (r=0.05), och en någon starkare tendens för ordet lott (r=0.27). VOT-mätningar gjordes på tonlösa /p t k/ och tonande /b d g/ i ordinitial betonad position som nämnts ovan. Dessutom mättes den följande vokalens duration. Resultaten sammanfattas i tabell 4 som presenterar data för individuella talare såväl som sammanslagna gruppmedelvärden. Grafiska illustrationer visas i figur 4 (äldre mot yngre talare) och 5 (kvinnliga mot manliga talare). Tabell 4. VOT (ms) för tonlösa /p t k/ och tonande /b d g/ klusiler i initial betonad position samt följande vokals duration för de fyra kategorierna arjeplogstalare. Individuella data och gruppmedelvärden. Talare /p/ /t/ /k/ /b/ /d/ /g/ Vokal om1 m SD om2 m SD om3 m SD om m SD ow1 m SD ow2 m SD ow3 m , SD ow m SD ym1 m SD ym2 m SD ym3 m SD ym m SD yw1 m SD yw2 m SD yw3 m SD yw m SD

15 VOT (ms) p t k b d g Initiala klusiler om/ow ym/yw Figur 4. VOT (ms) för tonlösa /p t k/ och tonande /b d g/ i initial betonad position producerade av äldre (om/ow) resp. yngre (ym/yw) talare. VOT (ms) p t k b d g Initiala klusiler om/ym ow/yw Figur 5. VOT (ms) för tonlösa /p t k/ och tonande /b d g/ i initial betonad position producerade av manliga (om/ym) resp. kvinnliga (ow/yw) talare. Tabell 4 och figur 4 och 5 visar som väntat att tonlösa klusilerna företedde en genomsnittlig längre VOT än deras tonande motsvarigheter. De 12 talarna sammanslagna uppvisade VOT=54 (SD=17) ms för de tonlösa och VOT=19 (SD=35) ms för de tonande klusilerna. Ett t-test visar att skillnaden mellan dessa medelvärden är statistiskt signifikant (p<0.01). De kvinnliga talarna uppvisade med ett undantag (klusilen /t/) längre VOT än de manliga (figur 5). Skillnaderna var dock mycket mindre för de tonlösa klusilerna (endast 2 ms) än för de tonande (33 ms). De yngre talarna tenderade att uppvisa en genomsnittlig längre VOT för de tonlösa klusilerna än de äldre talarna (figur 4). Skillnaden var dock endast 3 ms. För de tonande varianterna tenderade tvärtom de äldre talarna att producera tonande /b/ och /d/ med längre VOT än de yngre, medan det omvända förhållandet gällde för den tonande velaren /g/. En tvåvägs ANOVA visade att det för de tonlösa klusilerna föreligger en signifikant åldersskillnad (F(1,104)=4.079, p=0.046) men ingen signifikant könsskillnad (F(1,104)=3.454, p=0.066). Variansanalysen visade ingen signifikant interaktion mellan ålders- och könsfaktorerna (F(1,104)=0.299, p=0.586). För de tonande klusilerna kunde ingen signifikant skillnad mellan åldersgrupperna konstateras (F(1,104)=0.010, p=0.921), men skillnaden mellan könsgrupperna var högt signifikant (F(1,104)=15.396), p=0.000). Det fanns också en signifikant interaktion mellan ålders- och könsfaktorerna (F(1,104)=5.754, p=0.018). Även beträffande vokaldurationen kunde köns- och generationsskillnader konstateras. Den äldre generationen företedde ett medelvärde på 190 (SD=63) ms, medan motsvarande värde 14

16 för den yngre talargruppen var 155 (SD=47) ms. För alla män beräknades ett medelvärde på 174 (SD=42) ms, medan de kvinnliga talarna uppvisade ett värde på 171 (SD=71) ms. En tvåvägs ANOVA visade här att åldersskillnaden var högt signifikant (F(1,212)=20.463, p=0.000), medan könsskillnaden inte uppvisade någon signifikant effekt (F(1,121)=0.339, p=0.561). Det fanns en högt signifikant interaktion mellan faktorerna ålder och kön (F(1,121)=15.565, p=0.000). En svag tendens till negativ korrelation mellan vokalduration och längd på VOT för både de tonande (r=-0.19) och de tonlösa klusilerna (r=-0.17) kunde observeras. Slutligen kan man som väntat konstatera att klusilernas VOT varierar med artikulationsställe. Den allmänna tendensen är att en mera bakre artikulation medför en ökning av klusilens VOT. En sådan tendens, som kunde konstateras hos både tonlösa och tonande klusiler, framgår ur figur 4 och 5. En närmare undersökning visade att alla talargrupper med undantag av den äldre kvinnliga gruppen (ow) tenderade att uppvisa en ökande VOT från labiala över dentala till velara klusiler, varvid velarerna som väntat hade de största VOTvärdena i samtliga fyra talargrupper. Medelvärdena för samtliga talare sammanslagna var 46 ms, 47 ms och 62 ms för tonlösa labiala, dentala resp. velara och 8 ms, 18 ms och 30 ms för tonande labiala, dentala resp. velara. 3.4 Diskussion Det lyssningsexperiment (experiment 1) som rapporterades i avsnitt 2 gav upphov till vissa tolkningsproblem. Speciellt visade det sig vara svårt att avgöra i vilken mån som åldersfaktorn influerade bedömningarna av grad av dialektalitet. Experiment 2 genomfördes som ett försök att bringa klarhet i denna frågeställning. Två konkurrerande hypoteser var följande: hypotes 2) preaspiration uppvisar större avvikelser från en riksspråklig norm för äldre resp. manliga än för yngre resp. kvinnliga talare, och hypotes 3) äldre resp. manliga talare uppvisar större VOTvärden än yngre resp. kvinnliga talare. Om data beträffande preaspiration och VOT faller ut i denna förväntade riktning bör vi kunna dra slutsatsen att åldersbedömningarna faktiskt spelade en roll för dialektalitetsbedömningar i experiment 1. Om mätningarna från experiment 2 resulterar i en fördelning liknande den som observerades i lyssningsexperimentet skulle detta stärka antagande att lyssnarbedömningarna till stor del avspeglade faktiskt dialektalitet. Resultaten från preaspirationsmätningarna visade längre duration vid uttal av typ (m=211 ms) än lott (m=71 ms). Det som skiljer de två undersökta orden är vokalernas öppningsgrad där /y/ är sluten och /n/ är halvöppen. På grund av tunghöjden vid produktion av /y/ uppstår lättare ett frikativt brus vid artikulationsstället än vad som är fallet med öppna vokaler. Mellan vokalerna i typ och lott föreligger också en kvantitetsskillnad. I dessa data har preaspirationen en genomsnittlig längre duration efter den långa än efter den korta vokalen. Detta resultat avviker från Helgason (1999:1852) som fann att preaspiration is longer in VC: syllables than in V:C syllables i mellansvenskt standardsvenska. Helgason diskuterar också inverkan av taltempo, satsposition och fokus som faktorer som påverkar preaspiration. Eftersom den här undersökningen bygger på isolerade ord ger den ingen information om eventuella effekter av satsposition och fokus. Taltempo kan däremot variera från talare till talare. Helgason (1999) fann att preaspirationens duration ökar vid lägre och förkortas vid högre taltempo. I föreliggande studie kunde mätningar på det tysta intervallet som indikator på talarnas talhastighet inte ge signifikanta ålders- eller könsskillnader (p=0.442 resp. p=0.275). Dessutom visade korrelationsberäkningar mellan preaspiration och det efterföljande tysta 15

17 intervallet inget tydligt samband (r=0.05 för typ och 0.27 för lott). Detta kan bero på att det tysta intervallet inte är en pålitlig indikator på taltempo; möjligen hade den föregående vokalens duration eller längden av hela uttalade ordet kunna ge ett tydligare utslag. En positiv korrelation kunde enligt Helgason (1999) tolkas så att ett högre taltempo förkortar preaspirationens duration medan preaspirationens längd ökar vid en lägre talhastighet. Helgason (1999) och Byrd (1994) tyder dessutom på att män har ett högre taltempo än kvinnor, vilket skulle medföra en reduktion av t. ex preaspirationens duration. Ett positivt samband mellan preaspiration och talarnas taltempo skulle alltså kunna förklara de könsskillnader som kunde konstateras i föreliggande studie. Det visade sig ju att männen hade en kortare preaspiration än kvinnorna i både typ och lott. Dessa könsskillnader var mycket statistiskt signifikanta för båda orden (p=0.012 resp. p=0.002). De äldre talarna uttalade både typ (m=154) och lott (m=85) med en längre preaspiration än de yngre talarna (m=89 ms resp. m=56 ms). Här förelåg en högt signifikant åldersskillnad för ordet typ (p=0.001) men ingen signifikant skillnad kunde konstateras för det andra ordet (p=0.063). I litteraturen nämns en lägre talhastighet som ett kännetecken för äldre talare (Hollien 1987) och detta skulle kunna förklara varför preaspirationen är mer utpräglad vid uttal av ordet typ hos den äldre än den yngre talargruppen. Men eftersom det tysta intervallet inte ger entydig information om talarnas talhastighet (se ovan) är det svårt att uttala sig om ett möjligt samband mellan dessa faktorer. Sammanfattningsvis blir den uppställda hypotesen att män och äldre talare skulle uppvisa en längre preaspiration än kvinnor och yngre talare (hypotes 2) bara delvis bekräftad. De äldre talarna uppvisade en signifikant längre preaspiration i ordet typ, men ingen sådan skillnad kunde konstateras för ordet lott. När det gäller könsskillnader visade studien att kvinnorna hade en signifikant längre preaspiration än männen. En liknande tendens observerades av Foulkes m.fl. (1999:1626) som konstaterade att pre-aspirated variants ( ) is significantly associated with working class female speech. Detta resultat behöver dock inte tolkas så att de kvinnliga arjeplogstalarna skulle vara mera dialektala än de manliga (vilket skulle strida mot ett av grundantagandena); faktorer som talhastighet eller fysiologiska skillnader mellan köns- och åldersgrupperna kan ha påverkat utfallet. En fysiologisk skillnad mellan könen utgör t.ex. ljudkällan där attributes of the female voice source are related to a greater tendency of breathiness than in males (Fant m.fl. 1991:524). Detta skulle kunna leda till en mera utpräglad preaspiration i kvinnliga än manliga röster. Ur VOT-analysen framgår som väntat att tonlösa klusiler har en genomsnittlig längre VOT än de tonande varianterna av samma artikulationsställe. Men också ett annat redan bekant förhållande kunde observeras i denna studie. Resultatet att en mera bakre artikulation medför en ökning av VOT (med ett undantag av den äldre kvinnliga gruppen ow) stödjer tidigare undersökningar av t.ex. Cho & Ladefoged (1999), Rosner m.fl. (2000), Zlatin (1974), Lisker & Abramson (1967) och Whiteside & Marshall (2001). Denna ökning av VOT kan förklaras med bl.a. fysiologiska och aerodynamiska faktorer (för en närmare beskrivning, se Cho & Ladefoged 1999). Vidare kunde en skillnad mellan könen konstateras så att kvinnorna med ett undantag (klusilen /t/) producerar längre VOT än männen. Härvid var könsskillnaderna högt signifikanta för de tonande klusilerna (p=0.000), medan skillnaden inte visade någon statistisk signifikans för de tonlösa klusilerna (p=0.066). Även om motstridiga resultat har rapporterats (Smith 1978) så visar resultaten från föreliggande studie en tendens som stödjer tidigare undersökningar av Ryalls m.fl. (1997) och Whiteside & Marshall (2001) där the overall trend indicates that adult females produce longer VOT values than adult males (Whiteside & Marshall 2001:199). 16

18 Jämförelsen mellan generationerna visade att de yngre talarna producerade tonlösa klusiler med signifikant längre VOT än äldre (p=0.046). För de tonande klusilerna producerade de äldre talarna längre genomsnittliga VOT på /b/ och /d/ medan ett omvänt förhållande gällde för /g/. Här kunde ingen signifikant åldersskillnad konstateras (p=0.921). Mätningarna på den efterföljande vokalen visade att de äldre talarna producerade i genomsnitt längre vokaler (m=190 ms) än de yngre talarna (m=155 ms). Denna åldersskillnad var högt signifikant (p=0.000). Däremot var könsskillnaden, där män hade en genomsnittlig längre vokalduration (m=174 ms) än de kvinnliga talarna (m=171 ms), inte statistiskt signifikant (p=0.561). Inte heller kunde mätningarna på vokallängden ge en entydig uppfattning om sambandet mellan taltempo och längd på VOT (r=-0.17 för tonlösa och r= för tonande klusiler). Även här skulle durationsmätningar på hela uttalade ordet gett en bättre uppfattning om talarnas taltempo, vilket då kanske skulle ha lett till en positiv korrelation mellan talarnas talhastighet och VOT-längden. Hypotesen om att äldre talare och män avviker i sitt uttal mer från den riksspråkliga norm än yngre resp. kvinnliga talare (hypotes 3) blir alltså inte bekräftad på basis av VOT. De yngre talarna producerade längre VOT än de äldre (strider mot hypotes 3), varvid detta utfall bara var svagt signifikant för de tonlösa klusilerna och inte signifikant för den tonande velaren /g/. Däremot producerade de äldre talarna /b/ och /d/ enligt hypotes 3 med längre VOT än de yngre men här kunde inget statistiskt signifikant samband mellan ålder och VOT konstateras. I motsats till hypotes 3 visar kvinnorna en genomsnittlig längre VOT än männen, varvid skillnaden vid uttal av de tonande är högt signifikant, medan ingen signifikant skillnad kunde observeras vid uttal av de tonlösa motsvarigheterna. Men detta behöver inte tolkas som om kvinnor är mera dialektala än män (vilket strider mot hypotes 3) utan här kan allmängiltiga faktorer som t.ex. fysiologiska skillnader eller den ovan diskuterade talhastigheten ha påverkat både preaspiration och VOT. Slutligen måste det sägas att en jämförelse mellan experiment 1 och 2 måste göras med försiktighet eftersom de fonetiska mätningarna bygger på isolerade ord, medan lyssningstestet utgår ifrån spontant tal. 4. Sammanfattning och slutsatser Sammanfattningsvis brukar det ibland heta att män är mera dialektala än kvinnor samtidigt som äldre talare är mera dialektala än yngre talare. Denna studie har genomförts för att bidra till en empirisk värdering av dessa antaganden. Studien delades upp i två delar: I experiment 1 undersöktes den i inledningen uppställda hypotesen att män tenderar att uppfattas som mera dialektala än kvinnor, och att äldre talare tenderar att uppfattas som mera dialektala än yngre (hypotes 1). Resultatet av detta lyssningstest kunde delvis bekräfta hypotesen. Den grupp som enligt hypotes 1 skiljer sig ut från de övriga grupperna är de yngre kvinnorna. Det var också denna grupp som bedömdes som minst dialektal. Männen i den yngre generationen uppfattades alltså som mera dialektala än kvinnor i samma generation. Dessutom var skillnaden mellan bedömd grad av dialektalitet mellan den yngre och den äldre talargruppen inte statistiskt signifikant. Hypotes 1 kunde alltså inte bekräftas i detta avseende. Ur åldersbedömningen framgick att lyssnarna utan problem kunde placera in olika talare i rätt ålderskategori, d.v.s. i en yngre och äldre talargrupp. Avståndet i bedömd ålder var dock väsentligt mindre än avståndet i kronologisk ålder mellan de båda åldersgrupperna. Dessutom kunde en bättre precision konstateras mellan uppskattad och kronologisk ålder hos de yngre än de äldre talarna. Detta kan förklaras med de yngre lyssnarnas större erfarenhet av jämnåriga och deras tal. 17

19 För att kunna belysa grad av dialektalitet hos äldre och yngre arjeplogstalare av båda könen genomfördes dessutom ett experimentalfonetiskt test (experiment 2). Hypotesen var att äldre talare och män är mera dialektala och därmed visar större preaspiration (hypotes 2) och större VOT (hypotes 3) än yngre talare och kvinnor. Att män skulle visa en mera utpräglade preaspiration och VOT enligt hypotes 2 och 3 kunde inte bekräftas. Data från mätningarna på de båda fonetiska dragen antyder ett omvänt förhållande, där kvinnor i genomsnitt uppvisar längre preaspiration och VOT än män. Detta kan möjligen förklaras med fysiologiska skillnader och avvikelser i talhastighet mellan könen. Att äldre talare skulle visa en mera utpräglad preaspiration (enligt hypotes 2) än yngre talare kunde bara delvis bekräftas i denna studie. Beträffande preaspiration visade sig en signifikant åldersskillnad för det undersökta ordet typ där de äldre talarna enligt hypotes 2 producerade en genomsnittlig längre preaspiration än den yngre talargruppen. Ordet lott däremot gav ingen signifikant åldersskillnad. Hypotes 3 enligt vilken äldre talare skulle uppvisa längre VOT än yngre blir inte bekräftad, eftersom de yngre talarna producerade längre VOT (svagt signifikant) än den äldre generationen vid uttal av de tonlösa klusilerna (strider mot hypotes 3). För de tonande motsvarigheterna kunde ingen signifikant åldersskillnad observeras. I vilken utsträckning talhastighet möjligen har påverkat VOT och prespiration kunde inte klargöras i denna studie eftersom mätningar på vokalduration och preaspirationens efterföljande tysta intervallet inte kunde ge en entydig uppfattning om talarnas taltempo. I framtida studier skulle därför durationsmätningar på varje separat uttalade ord ge en bättre information om individuella skillnader i talhastighet mellan talarna. För att kunna jämföra resultaten från lyssningstestet och det experimentalfonetiska testet skulle det dessutom varit bättre om man hade använt sig av samma talprover i första och andra delexperimentet. Eftersom denna studie har tillämpade fonetiska mätningar på ord uttalade i isolering kan resultaten inte entydigt relateras till utfallet av lyssningstestet, där observationerna bygger på spontant tal. För att kunna få en mera övergripande bild av arjeplogstalarnas grad av dialektalitet skulle man i framtida studier kunna undersöka flera fonetiska drag som är karakteristiska för denna dialekt (t.ex slutledsbetoning eller bortfall av finalt r i maskulina ord som står i obestämt form pluralis). Den här undersökningen kunde inte entydigt klargöra om det är talarnas faktiska dialektalitet eller lyssnarnas åldersuppskattning som påverkar dialektalitetsbedömningen av de 12 arjeplogstalarna. Ett möjligt sätt att testa hur åldersbedömningen påverkar dialektalitetsbedömningen vore att manipulera t.ex en yngre talares röst så att han eller hon uppfattas som äldre. Om detta skulle leda till att talaren uppfattas som mera dialektal skulle den manipulerade rösten få högre poäng på dialektalitetsskalan, även om den faktiska dialektaliteten inte har förändrats. En annan möjlighet vore att syntetiskt förstärka eller introducera dialektdrag med oförändrad röstkvalitet. En hel del återstår alltså att göra innan förhållandet mellan ålder, kön och dialektalitet kan klargöras fullt ut. 18

20 Referenser Björsten, S., Bruce, G., Elert, C.-C., Engstrand, O., Eriksson, A., Strangert, E. och Wretling, P. (1999). Svensk dialektologi och fonetik - tjänster och gentjänster. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1999, Byrd, D. (1994). Relation of sex and dialect to reduction. Speech Communication 15, Cho, T., Ladefoged, P. (1999). Variation and universals in VOT: evidence from 18 languages. Journal of Phonetics 27, Cunningham-Andersson, U. & Engstrand, O. (1989). Perceived strength and identity of foreign accent in Swedish. Phonetica 46, Elert, C.-C. (1981). Ljud och ord i svenskan 2. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Engstrand, O. (1987). Preaspiration and the voicing contrast in Lule Sami. Phonetica 44, Fant, G., Kruckenberg, A. & Nord, L. (1991). Prosodic and segmental speaker variations. Speech Communication 10, Foulkes, P., Docherty, G.J. & Watt, D. (1999). Tracking the emergence of sociophonetic variation. Proceedings of the XIVth International Congress of Phonetic Sciences, University of California, Berkeley. Helgason, P. (1999). Phonetic preconditions for the development of normative preaspiration. Proceedings of ICPhS 99, August 1-7, 1999, Heselwood, B., McChrystal, L. (2000). Gender, accent features and voicing in panjabi-english bilingual children. Leeds Working Papers in Linguistics 8, Hollien, H. (1987). Old Voices : What do we really know about them? Journal of Voice Vol.1, No.1, Huntley, R., Hollien, H., Shipp, T. (1987). Influences of listener characteristics on perceived age estimations. Journal of Voice Vol.1, No.1, Jacques, R.D., Rastatter, M.P. (1990). Recognition of speaker age from selected acoustic features as perceived by normal young and older listeners. Folia Phoniatrica Vol.42, Kramer, C. (1978). Perceptions of female and male speech. Language and Speech 20, Linville, S.E. (1987). Acoustic- Perceptual Studies of Aging Voice in Women. Journal of Voice. Vol.1, No.1,