Att lära av mirakel. Att vända arbetslöshet till hållbart företagande. En antologi om arbetsintegrerande socialt företagande.

Att lära av mirakel Att vända arbetslöshet till hållbart företagande. En antologi om arbetsintegrerande socialt företagande.

Att lära av mirakel Att vända arbetslöshet till hållbart företagande. En antologi om arbetsintegrerande socialt företagande.

Tillväxtverket Upplaga: 250 ex, därefter tryck vid behov Foto: sid 12 Anna Hellberg, sid 32 & 218 Jenny Ljunggren/InfoKoop Konsult, sid 78 & 262, övre bilden, Isolde Berger, sid 136 Jennie Lidberg, sid 170 Peter Berggren, sid 262, nedre bilden, Vägen ut! Omslagsillustration: Maimi Parik Produktion: Ordförrådet Stockholm, november 2012 Tryck: DanagårdLiTHO Info 0465 ISBN 978-91-86987-66-4 Har du frågor om denna publikation, kontakta: Eva Johansson Telefon 08-681 91 00 E-post: eva.johansson@tillvaxtverket.se

Förord att lära av mirakel är producerad på uppdrag av Temagrupp Entreprenörskap och Företagande, ett projekt med finansiering av Europeiska socialfonden, ESF, med målsättningen att sprida kunskap om hur företagande kan användas för att fler ska få möjlighet till arbete och egenförsörjning. Tillväxtverket har under 2009 2012 varit huvudman för projektet som genomförs i samverkan med andra myndigheter och organisationer med intresse för utvecklingen av företag och arbetstillfällen för långtidsarbetslösa. Tillväxten av arbetsintegrerande sociala företag har gjort att dessa är en av de möjliga lösningarna vi valt att fokusera på. Temagruppen har tidigare gett ut flera skrifter där vi pekar på viktiga förändringar och möjligheter för att underlätta för arbetsintegrerande sociala företag. En annan uppgift är att öka kunskaperna och förståelsen för vad det innebär att driva arbetsintegrerande sociala företag. Att lära av mirakel är en antologi som belyser ett antal viktiga områden för att arbetsintegrerande sociala företag ska bli ekonomiskt och socialt hållbara företag som levererar tjänster med god kvalitet till sina kunder och en utvecklande arbetsmiljö för sina medarbetare. Med antologin vänder vi oss såväl till myndigheter och kommuner som vill stödja utvecklingen som till de entreprenörer som vill starta, eller redan driver, arbetsintegrerande sociala företag. Det finns mycket att lära av de arbetsintegrerande sociala företagen även för andra företag och för oss på Tillväxtverket. Det handlar bland annat om hur man kan organisera arbetet så att fler kan delta även från grupper som annars exkluderas på arbetsmarknaden. Till hjälp i arbetet har vi haft en kunnig referensgrupp bestående av Birgitta Hällegårdh, Sveriges Kommuner och Landsting, Annica Falk, Skoopi, och Eva Carlsson, Tillväxtverket. Vi hoppas och tror att denna bok ska vara en källa till inspiration i utvecklingsarbetet för fler företag och fler arbetstillfällen. Anneli Sjögren Avdelningschef för Entreprenörskap och företagsutveckling Tillväxtverket

inledning Inledning Denna antologis rubrik, Att lära av mirakel, är inspirerad av en av bokens författare. Sven Bartilsson skriver att egentligen är det ett mirakel att det över huvud taget finns arbetsintegrerande sociala företag. Problemet, som jag ser det, är att dessa arbetsintegrerande sociala företag är mirakel. De är ofta skapade av människor utan tidigare erfarenheter av företagande. Inte sällan utan någon som helst arbetslivserfarenhet. Eller med endast erfarenhet av socialt arbete. Trots det lyckas en hel del skapa en stabil verksamhet. Med arbetsintegrerande sociala företag menas företag som: driver näringsverksamhet (producerar och säljer varor och/eller tjänster) har som övergripande ändamål att integrera människor som har stora svårigheter att få och/eller behålla ett arbete, i arbetsliv och samhälle som skapar delaktighet för medarbetarna genom ägande, avtal eller på annat väl dokumenterat sätt som i huvudsak återinvesterar sina vinster i egna eller liknande verksamheter som är organisatoriskt fristående från offentlig verksamhet. Antalet arbetsintegrerande sociala företag växer, trots de hinder som nämns ovan, såväl i Sverige som i resten av världen. Vissa har funnits i över 20 år, är etablerade och har över 100 anställda. Andra, de flesta, är mindre, flertalet relativt nya och strävar efter att etablera sig. Tillväxtverket har gjort en kartläggning som visar att det i Sverige finns cirka 300 arbetsintegrerande sociala företag med nästan 3 000 anställda och som erbjuder ytterligare 6 000 personer arbetsträning och rehabilitering. Det finns förmodligen fler företag som inte registrerats. I en rad projekt inom Europeiska socialfonden, liksom hos andra finansiärer, satsas det stort på att starta fler sociala företag och stärka de redan existerande. Inte minst sker mycket i Sveriges kommuner. 5

inledning Det är dags att konstatera att företeelsen arbetsintegrerande sociala företag har lämnat pionjärstadiet och växer och mognar. Temagrupp Entreprenörskap och Företagande, som ligger bakom denna antologi, har i uppdrag att studera och analysera företagande som väg till egenförsörjning för långtidsarbetslösa. Det innebär alla former av företagande. Men just arbetsintegrerande sociala företag är en intressant social innovation. Såväl inom EU som i Sverige är det politiska stödet starkt. Temagruppen Entreprenörskap och Företagande har två huvuduppgifter. Den ena är att identifiera hinder och möjligheter när det gäller företagande för långtidsarbetslösa. Den andra är att följa utvecklingen inom Socialfondsprojekt och etablerade företag för att identifiera arbetssätt och metoder som bör spridas. Den första uppgiften har resulterat i förslag på förbättringar inom olika områden i en rad rapporter, bland annat i samlingsrapporten Nio områden där politiker och tjänstemän kan göra skillnad för långtidsarbetslösa. Företagande som verktyg mot arbetslöshet, med fokus på arbetsintegrerande sociala företag. Temagruppen har i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, också nyligen publicerat en guidebok, Att stödja utan att styra, för människor i kommuner, organisationer och myndigheter som behöver veta hur de kan stödja etablerandet av arbetsintegrerande sociala företag. Denna antologi, Att lära av mirakel, med dess nedslag och ögonblicksbilder inom en rad olika områden, är tänkt att ge en djupare förståelse om dessa företags villkor och förutsättningar. I antologin behandlas tretton olika områden, aspekter, av arbetsintegrerande socialt företagande. En del av frågorna, som till exempel finansiering, har varit aktuella från och med att det första arbetsintegrerande sociala företaget startades. Andra är en följd av att de sociala företagen nu är mer mogna. Däribland kapitlen om olika stödstrukturer och etablerandet av hållbara affärsidéer. I antologin återspeglas de dubbla uppdragen det sociala och det ekonomiska för arbetsintegrerande sociala företag inom en rad områden. Å ena sidan hållbara affärsidéer, finansiering, stödstrukturer, nätverkande och sådant, å andra sidan frågor om ledarskap, delaktighet, jämställdhet och tillgänglighet. Det märks inte minst i kapitlet om styrning där man visar på behovet av att både i företagen och utåt mot olika intressenter kunna mäta och visa vad som händer både ekonomiskt och socialt. 6

inledning Några kapitel visar mot möjliga framtider. Det gäller social franchising, socialt företagande för personer med neuropsykiatriska diagnoser samt öppningar för att använda arbetsintegrerande sociala företag för en ökad inkludering av immigranter på arbetsmarknaden. Samtidigt som man i de olika kapitlen behandlar olika aspekter av socialt företagande kommer ekon av gemensamma teman. Därför blir läsningen av de olika kapitlen fylld av igenkännanden. Det som står om hållbara affärsidéer har bäring på kapitlet om jämställdhet, och i sin tur på frågan om rekrytering Det är en av antologins stora fördelar att kunna belysa något ur en mängd olika vinklar. De olika författarna ansvarar för sina respektive bidrag. En del av dem är experter inom området socialt företagande. Andra är experter på annat och belyser utifrån sina perspektiv det arbetsintegrerande sociala företagandet. Antologin siktar på att ge en större förståelse för villkor, förutsättningar och möjligheter för arbetsintegrerande sociala företag. Men vi hoppas också att boken visar på att i de arbetsintegrerande sociala företagen såväl som i olika projekt växer det nu fram kunskaper om arbetssätt och metoder som kan möjliggöra ännu större och effektivare framtida satsningar på arbetsintegrerande sociala företag. Kunskaper som också kan bidra med viktiga lärdomar för annat företagande, såväl som för arbetslivet i stort. Det gäller såväl arbetets organisering som konsten att driva och utveckla företag när inte maximal avkastning på kapital är främsta målet, utan i stället maximal avkastning i arbetstillfällen för använda resurser. Arbetsintegrerande sociala företag är inte lösningen på allt. Men en del. Den här antologin hoppas vi kan hjälpa till att visa på hur. Ragnar Andersson redaktör, analysansvarig vid Temagrupp Entreprenörskap och Företagande, Tillväxtverket 7

8

Innehåll Förord 3 Inledning 5 1. Att rekrytera deltagare till projekt och företag 11 2. Hopp, motivation och engagemang 31 3. Delaktighet 51 4. Det svåra mångsidiga ledarskapet 77 5. Det möjliggörande mötet 97 6. Socialt företagande hur social måste man vara? Att arbeta med neuropsykiatriska diagnoser 111 7. Hållbara affärsval inom socialt företagande 135 8. Om inkubatorer och andra stödstrukturer 153 9. Att klara finansieringen 169 10. Jämställdhet varför och hur? 193 11. Arbetsintegrerande sociala företag och immigranter en översikt 217 12. Att styra och sätta ord på vad man gör 243 13. Social franchising 261 Tips för vidare läsning 283 9

1

Att rekrytera deltagare till projekt och företag Anna-Karin Florén Kapitel 1

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG Företaget Yscreen ingår i konsortiet Vägen ut! kooperativen. Ett led i vägen mot egenförsörjning. 12

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG Att rekrytera deltagare till projekt och företag För alla företag är medarbetarna avgörande för möjligheten att etablera och utveckla verksamheten, så också för arbetsintegrerande sociala företag. Deltagarna som kommer till ESF-finansierade projekt och sociala företag anvisas från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och socialtjänsten. Det är alltså sällan fråga om en rekryteringsprocess där företag och projekt själva väljer ut vilka medarbetare eller deltagare de vill ta in i verksamheten. Detta kapitel handlar om hur rekryteringen av deltagare och medarbetare påverkas av relationen mellan projekten eller företagen och myndigheterna. Under våren 2012 skickade Socialfondens Temagrupp Entreprenörskap och Företagande ut en webbenkät till 163 socialfondsfinansierade projekt som antogs arbeta med företagande för långtidsarbetslösa. Svarsfrekvensen var 53 procent. Av de svarande angav 20 projekt att de arbetat med nya metoder för rekrytering. I det här kapitlet får vi följa tre av dessa projekt som har haft ambitionen att skapa modeller för, eller har andra intressanta erfarenheter av, rekryteringsarbete; Effektivare vägar till arbete, Social t företagande i Värmland och Orangeriet. Projekten har skilda förutsättningar och verkar i olika delar av landet, de har också delvis skilda syften. Effektivare vägar till arbete bedrevs av Vägen ut! kooperativen i Göteborg. I projektet rekryterades deltagare till rehabiliteringsplatser med möjlighet till delägarskap och anställning vid något av de befintliga kooperativen inom Vägen ut! Socialt företagande i Värmland, verksamt i flera värmländska kommuner, rekryterar deltagare till en kooperatörsutbildning. När utbildningen avslutades förväntades deltagarna bli självständiga kooperatörer. I det fallet är projektets huvudsyfte alltså inte arbetsträning eller rehabilitering. Orangeriet verkade i Östergötland och Sörmland och rekryterade för arbetsträning i projektets lokaler, med möjlighet för deltagarna att efter en tid bli 13

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG självständiga kooperatörer, då med hjälp av stödföretaget Kooptjänst som sköter större delen av kooperativens administration. Hur projektens verksamhet har varit utformad, och i vilken kontext och miljö de har tillkommit, påverkar naturligtvis synen på rekrytering. I Värmland har projektet varit verksamt i små orter där kommunalrådet ofta kan nämna alla människor i utanförskap vid namn. Vägen ut! i Göteborg är ett välkänt konsortium (en företagssammanslutning) bestående av tolv kooperativ som har knappt hundra anställda och lika många människor i arbetsträning. Vägen ut! kooperativen har den mest formaliserade arbetsmetoden för nyrekryteringar av de projekt som lyfts fram i kapitlet. Att ta fram en metod för bättre rekrytering var också själva syftet med projektet Effektivare vägar till arbete. Modellen, Karriärvägar, kom till som ett svar på ett uttalat behov. Projekten själva använder begreppet rekrytering på olika sätt och för olika faser i verksamheten. För en utomstående är det lätt att göra antagandet att begreppet rekryteringsfasen endast syftar till den fas då deltagarna för första gången kommer in i projekten. Socialt företagande i Värmland menar till exempel att det är först när deltagarna har skrivits in i verksamheten som rekryteringsprocessen börjar på allvar. I den här boken kallas det senare skedet, då deltagarna är i projektet och med ökad kunskap och delaktighet uppmuntras att starta kooperativ, mobiliseringsfasen, och beskrivs närmare i kapitel 2. I detta kapitel ligger alltså fokus huvudsakligen på kontakterna mellan projekten, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och socialtjänsten. Projektledare, projektmedarbetare och deltagare har intervjuats per telefon och i samband med verksamhetsbesök. Socialt företagande i Värmland Vi har väntat på er hela dan. Vi har inte så mycket jobb just nu, säger Christopher Ehlin, en av tre delägare till bilverkstaden Green Line Custom ekonomisk förening. Kompanjonerna Lars Helgesson, Christopher Ehlin, och Christoffer Björkman fann varandra redan under de första dagarna på Socialt företagande i Värmlands kooperatörsutbildning. Alla är i 30-årsåldern. Både Christopher Ehlin och Christoffer Björkman har varit arbetslösa i flera år. 14

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG Det fanns inga jobb i Kil. Arbetslöshet i kombination med en separation ledde till att jag stängde in mig i lägenheten med fördragna gardiner under ett par år, berättar Christoffer Björkman. Men nu driver kollegerna alltså en bilverkstad, med det långsiktiga målet att konvertera dieselbilar på heltid, bilarna ska i stället drivas på filtrerad frityrolja. Än så länge utför de mest reparationer och rekonditionering för att få ekonomin att gå ihop. Green Line Custom håller till i en verkstadslokal ett par kilometer utanför Kil. Alla i Kil kände ju till killarna sedan tidigare, och deras inte helt fläckfria förflutna gjorde fastighetsägarna i centrum skeptiska till att upplåta lokaler till verksamheten. De tre kompanjonerna kom till projektet Socialt företagande i Värmland efter att ha blivit anvisade från socialtjänsten. Visserligen under hot om indragna bidrag, men Christopher och Christoffer skulle ändå ha varit intresserade av att delta i projektet. Det lät spännande, varför inte? Men jag hade andra förväntningar på vad företagande skulle innebära. Jag trodde att jag skulle sitta och snacka i telefon i en snygg kostym. Men nu har jag förstått att det inte är så det funkar, säger Christopher Ehlin. Jag blev beordrad till projektet och var väldigt skeptisk och ifrågasättande från början. Men upplägget fick mig att ändra mig. Jag insåg att det här skulle gå, det fanns något att bygga på och vi hade personkemi, säger Lars Helgesson. Värmlandskooperativen var ett av de första kooperativa utvecklingscentrumen. Huvudkontoret ligger i Karlstad, men ESF-projektet Socialt företagande i Värmland har inte bedrivit någon verksamhet i residensstaden. Där finns det redan ett flertal sociala företag, berättar Leif Tyrén, verksamhetsledare och rådgivare på Värmlandskooperativen. I stället valde projektet att koncentrera sig på omkring liggande kommuner, de flesta är gamla bruksorter med strukturella problem och hög arbetslöshet. Med Socialt företagande i Värmland ville projektägaren Värmlandskooperativen skapa och prova en motiverande kooperatörsutbildning. När projektet avslutades hade 170 deltagare genomgått den nya utbildningens tre faser med målsättning att de skulle starta egna kooperativ. Projektet tog fram utbildningsmaterial i form av IT-baserade utbildningstillfällen med läroböcker, handledarmaterial och underlag för grupparbete. I dag används utbildningen i nio län. 15

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG Finansieringsmodellen påverkade rekryteringen Socialt företagande i Värmland har en, för ESF-sammanhang, unik finansieringsmodell, där region Värmland och tio kommuner står för medfinansieringen. Det är alltså inte deltagarna själva som står för medfinansieringen. Inom ramen för modellen ålades också kommunerna att tillhandahålla en eller två handledare var som skulle sköta rekrytering och hålla kontakt med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och socialtjänsten lokalt. Handläggarna hade olika yrkesbakgrund, bland dem fanns socionomer, socialsekreterare, undersköterskor och någon var anställd på en jobbcentral. Projektets deltagare har huvudsakligen rekryterats från kommunernas sociala enheter. Några har stått till arbetsmarknadens förfogande. Då har både projektet och handledaren haft kontakt med Arbetsförmedlingen. Anna Tyrén, rådgivare på Värmlandskooperativen, tycker att det har funnits en god förståelse för verksamheten från Arbetsförmedlingen, som har kunnat befria deltagarna från andra åtgärder. Men samarbetet med de medverkande kommunerna var inte alltid smärtfritt. Kils kommun var en av projektets finansiärer, men där fick projektet varken tillgång till lokal eller handledare. Deltagarna fick under en tid hålla till i ett garage. Paradoxalt nog svetsade det samman deltagarna i gruppen. Deltagarna bestämde sig för att strunta i kommunen och göra sin egen grej. Av projektutvärderingen framgår att projektet stötte på motstånd bland myndigheternas mellanchefer och anställda på lokala enheter i kommunerna. Som en kommentar till utvärderingen säger Leif Tyrén: Människor som jobbar med den här gruppen riskerar att bli av med sina jobb om deltagarna är framgångsrika. Det kan också kännas svårt för en handläggare som har arbetat med en person under lång tid, och plötsligt blir det en stor förändring för individen på några veckor. Bra utfall trots tvång Under projektets inledningsskede arbetade projektledningen med informationsspridning. Syftet var dels att göra projektet känt bland tjänstemän på Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans kontor i regionen, dels för att locka deltagare som man hoppades skulle komma på eget initiativ. 16

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG Kommunerna valde olika metoder för att locka deltagare. Många arbetade med att informera arbetslösa för att uppmuntra till ett frivilligt deltagande. En kommun tvingade in människor i projektet genom att använda medverkan som villkor för fortsatt försörjningsstöd. Men tvånget gällde endast den första delen av utbildningen, fas 1, som består av tio utbildningstillfällen. Sedan var det valfritt att fortsätta eller hoppa av. Resultatet blev att ungefär hälften av deltagarna sökte sig till projektet frivilligt, den andra hälften tvingades dit under hot om indraget försörjningsstöd. När den första delen av utbildningen var avklarad ville 80 procent av deltagarna fortsätta till utbildningens fas 2, oavsett om de inledningsvis kommit till projektet under tvång eller av fri vilja. Leif Tyrén tycker därför att det är missvisande att tala om extern rekrytering som skild från den interna rekryteringsprocess som fortsätter under projektets utbildning, som är utformad som en rekryteringsprocess i flera faser. Under utbildningstiden arbetar deltagarna mycket med sig själva. Man samtalar om demokratifrågor och om mitt ansvar som medborgare i samhället. Vi gör deltagarna medvetna om sig själva och sin roll i samhället och ifrågasätter med vilken rätt de ligger hemma på soffan och lever på andras bekostnad, och vi ser att det fungerar. Utfallet har gjort Leif Tyrén mer positiv till tvångsanvisning. Hur ska människor veta vad projektet går ut på om de inte känner till vad ett socialt arbetsintegrerande kooperativ är? Om man frågar människor som befinner sig i utanförskap om de vill vara med och starta ett kooperativ, så säger de nästan alltid nej. Han får medhåll av kollegan Anna Tyrén. Hon menar att de som kommer till projektet under tvång har ett agg som går att vända till motivation: Deltagare som har lockats in i projektet av myndigheterna har andra förväntningar på att kommunen ska ställa upp med stöd. Om stödet uteblir, blir de besvikna över att själva behöva ta ansvar. Min uppfattning bygger inte på några vetenskapliga studier, men det är en reflektion som jag har gjort. Under fas 2, som pågår under högst fyra veckor, reflekterar man över konsekvenserna av ett företagande inför fortsatt deltagande, gör en 17

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG affärsplan och arbetar med frågor kring marknadsföring, organisation och ekonomi. Då är det inte längre en utbildning i egentlig mening, nu måste deltagarna vara motiverade och vilja satsa. I fas 3 är affärsplanen färdig och gruppen arbetar med presentationsteknik, bokar besök på banken och gör budget. Fas 3 avslutas i och med att företaget startas. Nysvenskar anvisades utan tolkstöd Deltagarna som anvisades till projektet var i utanförskap av olika skäl; några hade psykiska och fysiska funktionshinder, andra hade hunnit bli 35 40 år och aldrig lyckats etablera sig på arbetsmarknaden, några hade kriminalitet och missbruk bakom sig. Vi vet inte alltid orsaken, vi fokuserar på det friska, och blickar framåt, säger Leif Tyrén. Värmlandskooperativen framhåller hur viktigt det är för gruppens dynamik att deltagarna har olika bakgrund. Gruppdynamiken blir bättre när deltagarna har olika bakgrund. De kan hjälpa varandra och får känna sig behövda. Men det finns också ett administrativt praktiskt skäl: Munkfors har 3 000 invånare. Om 30 personer befinner sig i utanförskap är det en stor andel. Men om man ska dela in dem i grupper efter respektive funktionshinder, blir det inte många personer i varje grupp. En annan deltagarkategori som anvisades till projektet av socialtjänsten var flyktingar och nyanlända invandrare. Den gruppen var svårast för projektet att arbeta med eftersom kunskaperna i svenska var bristfälliga. I en grupp utbildades samtidigt människor som talade sju olika språk. Men projektet saknade beredskap för att ta emot invandrare och hade inte tillgång till tolkar. Deltagarna försökte översätta åt varandra efter bästa förmåga, men undervisningssituationen var ohållbar. Leif och Anna Tyrén tycker inte heller att de lyckades hjälpa nyanlända och flyktingar i lika hög grad som de önskat. Några av dessa deltagare tog ändå initiativ efter utbildningen och startade egna verksamheter, däribland en modebutik, en smyckesbutik och en firma som importerar varor från Irak. När projektet inledde kontakten med kommunerna var projektledarna öppna för att ta emot så många deltagare som möjligt, eftersom fler deltagare underlättar för framtida kooperatörer att hitta samarbetspartner. Bortsett från invandrargruppen stämde de anvisade deltagarnas förutsättningar också med projektledningens förväntningar. I ett senare 18

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG skede fördes många diskussioner med kommunerna om vilka människor som passar i arbetsintegrerande sociala företag. Högutbildade invandrare utan funktionsnedsättningar tillhör inte självklart den gruppen, menar Leif Tyrén. De orsaker han anger är att dessa saknar funktionshinder och ofta lika gärna skulle kunna starta enskild firma eller aktiebolag. De får inte med sig försörjningsstöd in i de nya sociala företagen, vilket gör företagsstartande mer krävande. De saknar ofta kunskap om socialt företagande och har bristande svenskakunskaper, vilket påverkar motivationen att satsa. Förnedrande människosyn hos kommunerna Projektets erfarenhet är att de flesta kommunalråd och kommunchefer vill ha arbetsintegrerande sociala företag, men förståelsen för vad det innebär är begränsad. I små kommuner känner ofta kommuncheferna personligen dem som passar för att arbeta på sociala företag, och tycker sig kunna bestämma att då kan Pelle, Lasse och Kristina sköta gräsklippning, krattning och röja skog. Det är en ganska förnedrande människosyn och ofta ett hinder i rekryteringsprocessen, säger Leif Tyrén. Ett framgångsrikt socialt företag förutsätter, på samma sätt som alla företag, att medarbetarna kan samarbeta, att personkemin fungerar och att de brinner för sin affärsidé. Projektledningen eller kommunledningen kan inte bestämma vilken affärsidé kooperatörerna ska utveckla, eller vilka individer som ska arbeta tillsammans. Sammanfattning Syftet med Socialt företagande i Värmland var att utveckla en kooperatörsutbildning. Efter genomgången utbildning skulle deltagarna i projektet starta egna kooperativ. De kommuner som medverkade i projektet ålades att tillhandahålla två handläggare vardera som bland annat ansvarade för rekrytering av deltagare lokalt. Både kommuner och projektledningen i Karlstad arbetade aktivt med informationsspridning till Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och socialtjänsten. Syftet var att göra tjänstemän medvetna om verksamheten, men också att locka frivilliga deltagare till projektet. Några kommuner valde att bara arbeta med frivillighet, genom att informera personer som de trodde kunde passa för socialt företagande om verksamheten. Andra kommuner tvingade deltagare till projektet med hot om indraget försörjningsstöd. 19

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG Ungefär hälften av deltagarna kom till projektet frivilligt. Oavsett om deltagarna kom till projektet frivilligt eller under tvång blev utfallet att 80 procent av dem fullföljde utbildningen. Projektledarna tycker att deltagarna i stort sett överensstämde med vad man förväntat sig, bortsett från en grupp; nyanlända invandrare och flyktingar, som man inte heller anser sig ha kunnat hjälpa. Till stor del beroende på bristande stöd, som tolkhjälp, men också på grund av deltagarnas bristande motivation för arbetsintegrerande sociala företag. Effektivare vägar till arbete Vägen ut! är en av Sveriges största och mest välkända företagssammanslutningar för socialt arbetsintegrerande kooperativ. Verksamheten omfattar tolv kooperativ och fem stödboenden, även så kallade halvvägshus, för människor på väg ut ur missbruk eller kriminalitet. Hösten 2012 har kooperativen 107 anställda, och cirka 200 personer arbets tränar inom ramen för Vägen ut! Verksamheten har byggts upp successivt sedan 2002. Då startades en förening som arbetade med intagnas föräldraskap, där många medlemmar hade egen erfarenhet av kriminalitet och missbruk. När föreningen blev etablerad breddades verksamheten med målsättning att skapa arbete. Bland dagens kooperativ finns hotellet Le Mat, Kajskjul 46, Vägen ut! Trädgård och Vägen ut! Bygg- och Snickeri och hantverkskooperativet Karins Döttrar. Kooperativen är vinstdrivande och tjänar pengar på att sälja arbetsrehabiliteringstjänster till Arbetsförmedlingen och kommuner, däribland Göteborgs stad. I de aktuella avtalen finns 70 platser. De tjänar också pengar på varor och tjänster som produceras i verksamheterna till marknadsmässiga priser. I dag tar Vägen ut! emot alla som står långt ifrån arbetsmarknaden oavsett bakgrund. Många som kommer till kooperativen har aldrig arbetat tidigare. Det kan bero på psykiska och fysiska funktionshinder, långtidssjukskrivningar på grund av utmattning, smärtproblematik, sociala svårigheter eller på att en person helt enkelt inte har passat in på någon arbetsplats. Vanligen anvisas människor till kooperativen från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan eller socialtjänsten, men människor söker sig också till verksamheten på eget initiativ. Alla erbjuds delägarskap i företaget eller medlemskap i företagets ekonomiska förening efter tre års anställning. 20

ATT REKRYTERA DELTAGARE TILL PROJEKT OCH FÖRETAG Rekrytering börjar med samverkan Vägen ut! arbetar med en modell för rekrytering som heter Karriärstöd. Modellen utvecklades i socialfondsprojektet Effektivare vägar till arbete som pågick 2009 2011. Vägen ut! hade växt snabbt sedan starten 2002 och behövde en struktur för att kunna stötta enskilda individers utveckling och hjälpa dem till rätt plats i kooperativen på ett bra sätt. Modellen togs fram av personal med uppgift att vara just karriärstödjare på Vägen ut!, i samarbete med Arbetsförmedlingen och kommunens missbruksenhet som avsatte en halv tjänst var. Arbetet med modellen började på Karins Döttrar, där det arbetssätt som ligger till grunden för Karriärstöd hade påbörjats. I samband med nyrekryteringar till Karins Döttrar samlades klientens alla handläggare från till exempel Försäkringskassan, socialtjänsten och missbruksenheten på kooperativet med syfte att skapa ett nära samarbete kring personens rehabilitering. Kooperatörerna fungerade som talespersoner för kvinnan, eftersom en person i en utsatt situation inte alltid känner till hur myndigheterna arbetar. Kooperatörerna koordinerade också insatserna runt kvinnan. Myndigheterna har ingen koll på varandra, med samarbetet skapar vi en rehabiliteringskedja, säger Magdalena Herrnsdorf, som var projektledare för Effektivare vägar till arbete och nu jobbar som karriärstödjare. För att rekrytera deltagare till Effektivare vägar, arbetade projektet med uppsökande verksamhet på stadsdelarnas socialkontor. Projektet kontaktade både tjänstemän och möjliga deltagare. Drygt hundra personer rekryterades och fick en arbetsträningsplats på Karins Döttrar, Le Mat eller Vägen ut! Trädgård, under ett år med möjlighet till förlängning. I dag är cirka 40 av dessa anställda inom Vägen ut! Högre grad av professionalitet Modellen, som i dag är formaliserad och en del av arbetet på kooperativen, omfattar också det interna arbetet. Karriärstödjarna och kooperativens motivatörer, som handleder deltagarna i vardagen, träffas regelbundet för att revidera arbetsplaner och kort- och långsiktiga mål för individernas rehabiliteringsinsatser. På så sätt vet också karriärstödjarna att de är samstämmiga och får ett kollegialt stöd i sitt arbete. Tidigare styrdes vårt arbete till stor del av vårt personliga engagemang. Vi är eldsjälar. Men den formaliserade metoden, som Karriärstöd 21