Vad är det som förklarar kollektiv internalism?

Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori Göteborgs Universitet Praktisk filosofi: Kandidatuppsats HT12 Av Alexander Andersson Handledare: Caj Strandberg

Innehållsförteckning Inledning s. 1 1. Från individ till kollektiv 1.1 Från ovillkorlig till villkorlig s. 3 1.2 Hänvisande internalism s. 5 1.3 Kollektiv internalism s. 7 2. Planeten Alpha och staden Amoralsville 2.1 Planeten Alpha s. 10 2.2 Amoralsville s. 12 3. Syftesinternalism 3.1 Utvecklade syften och moralisk evolution s. 14 3.2 Syftesinternalism s. 16 4. En social förklaring 4.1 Träskexemplet och Bedke s. 18 4.2 Greenspan s. 20 4.3 Tillbaka till träskexemplet s. 22 5. Slutsats s. 24 Referenser s. 25

1 Inledning Det förefaller rimligt att påstå att de allra flesta av oss oftast är motiverade att handla i enlighet med våra moraliska övertygelser. Det är åtminstone häpnadsväckande i ett eller annat avseende ifall jag är moraliskt övertygad att det är fel att äta kött utan att känna den minsta motivation till att lägga grillbesticken på hyllan. Åtminstone intuitivt. För hur skall kopplingen mellan moraliskt omdöme och motivation förklaras? Krävs det att mina moraliska omdömen åtföljs av motivation för att det skall kategoriseras som just moraliska omdömen? Eller är denna form av koppling bara verksam under vissa omständigheter? Även om jag vanligtvis blir motiverad av mina omdömen så kan jag komma att tänka på undantag från denna regel. Under filosofers strävan efter förklaringen på kopplingen tydliggörs inte bara bilden av hur moralisk motivation fungerar, utan även bilden av varför och vad som inte fungerar när moralisk motivation brister. Som vi kommer märka under denna uppsats gång, så är det sistnämnda minst lika viktigt att kunna förklara som det förstnämnda. Enligt vår vardagsuppfattning kring moraliska omdömens natur så skulle vi troligtvis hävda att kopplingen mellan moraliskt omdöme och motivation är väldigt stark, kanske till och med så stark att det förra aldrig förekommer utan det senare. Inom den metaetiska debatten kring moralisk motivation så går det att utskilja två starkt åtskilda positioner, internalism och externalism. En stark internalistisk tes hävdar att det gäller med nödvändighet att moraliska omdömen åtföljs av motivation. En externalist förnekar detta påstående och menar att det inte är tillräckligt att ha ett moraliskt omdöme för att man skall vara motiverad att handla därefter, utan det krävs en t.ex. extern preferens för att motivation skall följa. På grund av flertalet invändningar från externalistiskt håll så har internalismen tvingats till att revidera och omformulera sin tes till den grad att det idag finns en hel uppsjö av varianter att välja mellan. Ovillkorlig, villkorlig och hänvisande internalism är bara ett axplock av dessa. I min uppsats kommer jag att utreda en position vid namn kollektiv internalism. Den hävdar i sin enklaste form att det åtminstone finns övergripande koppling mellan moraliskt omdöme och moral. Denna tes förefaller tämligen intressant då den verkar balansera snävt på gränslandet mellan internalism och externalism. Å ena sidan kan den tillåta kognitivism, å andra sidan härstammar den ur ett läger som främst verkar vilja identifiera sig med nonkognitivism. En annan intressant aspekt av kollektiv internalism är att den verkar figurera som en sista utväg för internalismen. I sina försök att hålla kvar den med nödvändighet

2 gällande motiverande kraften hos det moraliska omdömet så verkar den gång på gång stöta på allvarliga problem. Kollektiv internalism verkar dock påstå något som ter sig tämligen svårt att förneka. För visst måste något slags inflytande över vårt beteende vara en anledning till att vi kallar ett omdöme moraliskt? Kollektiv internalism formuleras olika beroende på vem du frågar. Matthew Bedke grundar sin teori på evolutionära funktioner och menar att det är vår evolutionära historia som har försett oss med en övergripande koppling mellan moraliskt omdöme och motivation. Patricia Greenspan förlitar sig på en social förklaring och påstår att denna koppling är ett resultat av hur vår moraliska utbildning har utformat sig. En tredje variant ställs fram av Joshua Gert och Alfred Mele. De menar att den övergripande kopplingen härstammar från en social praxis som bestämmer reglerna för hur vi använder moraliska termer. Trots sina olikheter så verkar de alla vara överens om att vi förstår moraliska omdömen bäst genom att se vilken roll de spelar för vår moraliska praxis. Den fråga som jag valt att ställa är: Vad är det som förklara kollektiv internalism? Låt oss säga att vi går med på att det finns en övergripande koppling mellan moraliskt omdöme och motivation. Vi kan givetvis fråga oss hur denna koppling ter sig och vad detta innebär men jag anser att det viktigaste att fråga är vad det är som förklarar att detta? Är det vår evolutionära historia eller är det helt avhängigt på sociala faktorer? Av det som följer som kommer jag att utreda vad det är som förklarar kollektiv internalism och vad den egentligen innebär. I del 1 kommer jag att redogöra för hur debatten har sett ut för internalism och hur den leder fram till kollektiv internalism i ljuset av externalistiska argument. Efter det kommer två tankeexperiment som jag anser är relevanta för att tydligt avgränsa den internalistiska intuition som talar för kollektiv internalism (del 2). Därefter kommer jag redogöra och föra fram min kritik mot Bedkes evolutionära förklaring av kollektiv internalism (del 3). Slutligen kommer jag att argumentera för en social förklaring (Greenspan, Gert & Mele) med hänvisning till de slutsatser som följer ur min diskussion av Bedkes förklaring (del 4).

3 1. Från individ till kollektiv 1.1 Från ovillkorlig till villkorlig Det grundläggande draget hos den ovillkorliga internalismen är att det gäller med nödvändighet att det moraliska omdömet är motiverande på ett eller annat sätt. Det krävs här ingen extern preferens eller önskan som skall vara någon slags grundbult till motivation, utan utgångspunkten är att det är tillräckligt med ett moraliskt omdöme för att motivation skall uppstå. Den moraliska motivationen föreslås vara intern till omdömet eller så följer motivationen närhelst moraliska omdömen är närvarande. Ovillkorlig internalism kan uttryckas som följer: Ovillkorlig internalism: Det gäller med nödvändighet att om en person anser att hon bör φ så är hon också motiverad (åtminstone i någon utsträckning) att φ. 1 Om ovillkorlig internalism är sann och moraliska omdömen är motiverande i sig själva eller åtföljda av motivation så kan detta ses som ett starkt argument mot kognitivism. Detta då trosföreställningar enligt Humes motivationsteori saknar egen motiverande kraft. De motiverar enbart i samverkan med non-kognitiva attityder. Ovillkorlig internalism i kombination med Humes motivationsteori leder således till slutsatsen att moraliska omdömen inte kan vara trosföreställningar. Externalismens starkaste argument mot ovillkorlig internalism går ut på att motbevisa att det skulle föreligga en nödvändig koppling mellan moraliskt omdöme och motivation. Detta presenteras i form av amoralisten, en person som fäller moraliska omdömen utan att visa ett enda tecken på att hon är motiverad i enlighet med dem. Amoralism presenteras i olika former, en första indelning är på individnivå. Det finns tillfällig amoralism och vad jag kallar livstidsamoralism. Den första formen kan innebära en person som har en historik där hon blivit motiverad i enlighet med sina moraliska omdömen tidigare men som vaknar upp en dag och slutar tvärt att bli motiverad. Livstidsamoralism å andra sidan innebär en person som aldrig blir och aldrig har blivit motiverad i enlighet med sina moraliska omdömen. Externalismen anser att amoralism är möjlig och för den delen också begriplig. Detta då motivationen enligt externalismen inte härrör från det moraliska omdömet. Motivationen kommer istället från t.ex. en extern preferens. Denna förklaringsmodell öppnar upp möjligheten för en person som fäller moraliska omdömen utan att någonsin bli motiverad i enlighet med dem. Ovillkorlig internalism drar dock åt motsatt 1 Björklund et al. (2012, s. 125).

4 håll och menar att all form av amoralism omöjlig. Enligt teorin så går det inte att fälla moraliska omdömen utan att bli något som helst motiverad av dem. Valet står således mellan att ge upp tanken om att moraliska omdömen är med nödvändighet motiverande eller förneka möjligheten av amoralism. Även om man amoralister förkastas så förekommer invändningen att ovillkorlig internalism är för stark. Den verkar inte kunna förklara enklare fenomen som en person som inte blir motiverad i enlighet med sina omdömen på grund utav att hon t.ex. lider av depression. En omformulering av tesen kan således vara på sin plats: Villkorlig internalism: Det gäller med nödvändighet att om en person anser att hon bör φ så är hon också motiverad (åtminstone i någon utsträckning) att φ, om hon är C. 2 C skall förstås som ett villkor på personens mentala tillstånd. En person blir motiverad i enlighet med sina omdömen förutsatt att hon är t.ex. psykologiskt normal 3. 4 Andra tolkningar av C kan innebära krav på att personen skall vara praktiskt rationell eller moraliskt insiktsfull m.a.o. att hon verkligen förstår förpliktelsen i att moraliskt anse att något antingen är rätt eller fel. 5 Oavsett vilket villkor som läses in i C så får villkorlig internalism tampas med följande problematik: den villkorliga internalismen måste undvika att bli trivial eller innehållslös i sina definitioner av C. 6 Är det på något vis möjligt genom denna metod att ge en tillfredsställande förklaring av kopplingen mellan moraliskt omdöme och motivation utan att i slutändan hävda t.ex. att en person blir motiverad i enlighet med sina omdömen givet att hon är kapabel till att bli det? 7 Det går även att ställa sig frågandes till ifall den villkorliga internalisten anser att det moraliska omdömet fortfarande är non-kognitivt. Detta då tesen har accepterat möjligheten att det moraliska omdömet i sig själv inte är tillräckligt för att motivera, 8 vilket lämnar det öppet ifall moraliska omdömen är trosföreställningar eller attityder. Det kan t.ex. vara så att det moraliska omdömet motiverar i kombination med en extern preferens eller attityd. Men, det största hotet för även denna form av internalism är amoralisten. Oavsett vilket villkor som ställs upp så verkar externalisten anse det möjligt att presentera en amoralist som uppfyller C. En person som inte lider av depression eller apati och som har full insikt i vad 2 Björklund et al. (2012, s. 126). 3 T.ex. att personen i fråga inte lider av depression, apati eller annan känslomässig störning som skulle kunna omöjliggöra att personen blir motiverad i enlighet med sina omdömen. 4 Björklund et al. (2012, s. 127). 5 Björklund et al. (2012, s. 127). 6 Björklund et al. (2012, s. 128). 7 För en mer utförlig diskussion av denna problematik hänvisar jag till Miller (2003, ss. 220-222). 8 Detta då omdömet endast motiverar när ett externt sakförhållande har uppfyllts (dvs. C).

5 moraliska begrepp implicerar. Låt mig presentera Eva, som vanligtvis blir motiverad i enlighet med sina omdömen. Helt oförklarligt från och till fäller hon moraliska omdömen som inte åtföljs av ett uns motivation. Hon kan anse att hon bör hjälpa de mindre lyckligt lottade och blir därmed motiverad till att t.ex. ägna sig åt välgörande ändamål. Å andra sidan kan Eva vid ett annat tillfälle anse att det är fel att äta kött, utan att detta motiverar henne till vegetarisk kost. Hon har debatterat med sina vänner om vegetarianism och kom fram till att argumentationen som talar för köttätande är ohållbar, Det här med vegetarianism verkar rimligt tänker Eva. Förstå mig inte fel. Eva är fullt medveten om vad det innebär att fälla ett moraliskt omdöme och det finns heller ingen ändring i hennes psykologiska tillstånd som skulle kunna förklara den uteblivna motivationen. Det som händer i detta senare fall är att hon förnimmer den moraliska förpliktelsen men lämnas oberörd, omdömet översätts inte till motivation. Anser man att det är orimligt att föreställa sig en person som Eva eller en livstidsamoralist som aldrig har blivit moraliskt motiverad så talar detta för internalism. Jon Tresan påpekar dock att svårigheten vi har att föreställa oss folk som inte liknar oss innebär nödvändigtvis inte att dessa människor är metafysiskt eller begreppsligt omöjliga. Vi kan till exempel ha svårigheter att föreställa oss folk som gillar att äta sten, men detta betyder inte att de är metafysiskt eller begreppsligt omöjliga. 9 Om amoralism kan anses rimlig så verkar det tala för att den internalistiska tesen återigen behöver revideras och omformuleras. 1.2 Hänvisande internalism Villkorlig såväl som ovillkorlig internalism fokuserar på det enskilda omdömet. Detta gör dem sårbara för enskilda amoralister. För om amoralister (som uppfyller C) kan anses möjliga verkar internalismen ha misstagit sig när den hävdade att ett moraliskt omdöme med nödvändighet motiverar. Externalismen anser sig således ha vunnit slaget om det enskilda omdömet. Den motiverande kopplingen verkar på sin höjd vara villkorlig. En möjlig vändning för internalismen skulle möjligtvis vara att vidga perspektivet, från en individs enskilda omdömen till hennes historik av moraliskt beteende. Detta resonemang grundar sig i påståendet att enskilda amoralister endast blir begripliga mot en bakgrund av moralisk motivation (hädanefter motivationsbakgrund). 10 Denna motivationsbakgrund kan antingen figurera hos individen eller hos kollektivet. Jag kommer att utreda det senare alternativet, men låt mig börja med att presentera det 9 Tresan (2009, s. 189). 10 Björklund et al. (2012, s. 128).

6 förstnämnda. Tänk tillbaka på Eva, hon blev vanligtvis motiverad i enlighet med sina omdömen men ibland verkade hon vara kapabel till att fälla moraliska omdömen utan att visa något tecken på tillhörande motivation. Låt oss ändra upplägget en aning, så att Eva aldrig blir eller någonsin har blivit motiverad i enlighet med sina omdömen. Hon är en så kallad livstidsamoralist. Är det rimligt att påstå att hon fäller moraliska omdömen? Anser man att Eva numera är fullständigt obegriplig så verkar det föreligga ett krav på att varje person skall ha individuell motivationsbakgrund. Med detta menas att Eva t.ex. vanligtvis blir motiverad i enlighet med sina omdömen, men att denna motivation uteblir från och till. Det kan kanske till och med innebära att det är tillräckligt att Eva åtminstone har blivit motiverad i enlighet med sina moraliska omdömen under någon period av hennes liv. 11 Om man är benägen att hålla med i detta resonemang så verkar det tala för att det finns någon form av internalism som är sann, en övergripande koppling mellan moraliskt omdöme och motivation, utan att denna koppling nödvändigtvis återfinns hos varje partikulärt omdöme. Den uttrycks som följer: Hänvisande internalism: Det gäller med nödvändighet att om en person anser att hon bör φ, så är hon antingen motiverad (åtminstone i någon utsträckning) att φ eller så är andra [till henne] relevant kopplade moraliska omdömen åtföljda av motivation. 12 Hänvisande internalism skiljer sig från tidigare versioner av internalism då den avfärdar att motivation nödvändigtvis måste följa direkt från det moraliska omdömet. Om vi återgår till den individuella och den kollektiva motivationsbakgrunden så kan vi se att dessa bygger på en starkare och en svagare intuition. 13 Den individuella motivationsbakgrunden bygger på intuitionen att amoralism bara blir begriplig hos personer som har en individuell motivationshistorik. Detta utesluter livstidsamoralister då de inte har någon individuell motivationshistorik. Detta då denna intuition anser att de relevant kopplade moraliska omdömena som åtföljs av motivation kan bara vara relevanta om de tillhör personen i fråga. Ett exempel är en person som hela sitt liv har blivit motiverad i enlighet med sina omdömen men som en dag vaknar upp och är amoralisk. Denna person kan fortfarande anses fälla moraliska omdömen enligt en stark intuition då den har individuell motivationsbakgrund. 11 Exakt var gränsen går för att man skall kunna tillskriva en person en individuell motivationsbakgrund (istället för rena tillfälligheter) är tämligen oklart. 12 Björklund et al. (2012 s. 128). 13 Intuitionen i fråga gäller det moraliska omdömets natur och verkar tala för att det måste finnas någon slags koppling mellan moraliskt omdöme. Inte så stark som ovillkorlig eller villkorlig internalism påstår men inte heller så svag som en externalist hävdar. Den starkare eller svagare varianten av denna intuition står därav för hur stark eller svag denna övergripande koppling är.

7 Skulle detta fall istället innefatta en livstidsamoralist så talar den starka intuitionen för att denna person inte fäller moraliska omdömen, då det saknas en individuell motivationsbakgrund. Den svagare intuitionen skulle emellertid gå med på att en livstidsamoralist fäller moraliska omdömen om denne ingår i en kollektiv praxis där moraliska omdömen vanligtvis åtföljs av motivation. Det kan t.ex. räcka med att livstidsamoralistens ingår i ett kollektiv där de allra flesta människorna i kollektivet blir motiverade i enlighet med sina moraliska omdömen. Anser man att den starkare intuitionen är rimligare än den svagare, då talar det för en stark hänvisande internalism. Skulle det föreligga på så sätt att den svagare intuitionen verkar tillräcklig så får man förlita sig på en svagare tes. Denna svagare intuition abstraherar bakgrunden från individens historik till kollektiv praxis. Individuell historik är nu irrelevant, utan det som sätts i fokus nu är individens koppling till ett kollektiv. En persons relevanta koppling utgörs av att ingå i ett kollektiv där moraliska omdömen vanligtvis åtföljs av omdömen denna variant kallas kollektiv internalism. 1.3 Kollektiv internalism Precis som namnet säger så kretsar denna tes kring kollektivet istället för individen. I tidigare nämnda formuleringar av internalism har man, när man undersökt moralisk motivation, inriktat sig på det enskilda omdömet och granskat dess komponenter för att försöka hitta en underliggande princip för hur moralisk motivation verkar. Den kollektiva internalismen undersöker moralisk motivation ur ett större perspektiv. Den är troligtvis den svagaste varianten av hänvisande internalism. Fundamentet för teorin är påståendet att det finns en nödvändig koppling mellan moraliskt omdöme och motivation på ett kollektivt plan. Det övergripande syftet eller funktionen med moraliska omdömen är att de ska motivera. Detta utan att det med nödvändighet föreligger en fungerande koppling mellan moraliskt omdöme och motivation hos varje individ inom detta kollektiv. En generell formulering av kollektiv internalism skrivs ut som följer: Kollektiv internalism: Det gäller med nödvändighet att om en person anser att hon bör φ [så är hon antingen motiverad (åtminstone i någon utsträckning) att φ eller] så är hon del av, eller relevant kopplad till, ett kollektiv inom vilket en betydande del av människorna är motiverade i enlighet med sina moraliska omdömen. 14 14 Strandberg (2011, s. 345).

8 Det är främst den kollektiva internalismens hantering av amoralister som gör den attraktiv i debatten. Om livstidsamoralister anses som rimliga utgör inte dessa något hot för kollektiv internalism. Det är fullt möjligt att ett kollektiv innehar ett flertal livstidsamoralister. Det som är omöjligt är att det inte skulle finnas någon som helst koppling mellan moraliskt omdöme och motivation hos kollektivet. Så länge som moraliska omdömen kan kopplas till ett kollektiv där en betydande del av människorna blir motiverade av sina moraliska omdömen så kan även livstidsamoralisterna anses fälla moraliska omdömen. Detta är ett av de starkaste argumenten för kollektiv internalism. För den svaga intuition som teorin bygger på verkar grunda sig i att vi inte är benägna att påstå att moraliska omdömen inte skulle ha något som helst inflytande på vårt beteende. För externalismen blir det därmed svårare att ställa upp amoralistexempel som skulle tala mot kollektiv internalism. För expanderar man amoralismen till att utgöra hela kollektiv av personer som aldrig blir eller har blivit motiverade i enlighet med sina omdömen så kan det vara på sin plats att avfärda dess rimlighet. 15 Som Patricia Greenspan menar så är något slags inflytande på vårt beteende en del av förklaringen när vi kallar ett omdöme moraliskt. 16 Våra intuitioner kan ha talat för den enskilda amoralistens rimlighet, men i fall där vi presenteras för kollektiv amoralister drar intuitionen väldigt starkt åt ett internalistiskt håll. Men, varje framsteg har sitt pris. Dess styrka kan även betraktas som dess svaghet då vagheten i teorins grundläggande form tillåter amoralism av olika slag samtidigt som den ger upphov till en handfull frågor. I den utredning som här kommer ta vid av mer konkret utformade varianter av kollektiv internalism kommer jag fokusera på de mest kritiska problemformuleringarna som kan drabba varianter av teorin. Förhoppningen är att kunna göra reda för teorin genom att finna svar på följande frågor: (1) Teorin hävdar att det åtminstone inte går att förneka en koppling mellan moraliskt omdöme och motivation på ett kollektivt plan. Den intuition (hädanefter internalistiska intuition) som triggas igång när vi presenteras inför kollektiv av amoralister verkar ge stöd åt detta påstående. Vi kan därmed anses ha goda skäl för att godta kollektiv internalism. Det kan vara rimligt att fråga sig varför vi anser att moraliska omdömen har som syfte eller övergripande funktion att motivera. Vad är det som förklarar denna intuition och därmed också den kollektiva internalismen? Matthew Bedke 15 Som vi kommer se så kan det dock finnas omständigheter som skulle tillåta någon form av kollektiv bestående av amoralister. 16 Greenspan (1998, s.106).

9 föreslår att vår evolutionära historia har försett moraliska omdömen med detta syfte. 17 Patricia Greenspan hävdar det något svagare, att detta är en konsekvens av hur vi medvetet försett vissa imperativ med moraliska känslor 18 i vår moraliska undervisning. 19 (2) Vad tillför teorin till den ursprungliga debatten? Kollektiv internalism opererar på en så pass abstrakt nivå att det kan te sig oklart vad den tillför till den ursprungliga debatten. Frågan som har gett upphov till hela debatten berör det moraliska omdömets natur. Är det en trosföreställning, en attityd eller kanske en besire? Att påstå att det moraliska omdömet har som syfte att motivera verkar lämna svaret öppet till ifall det moraliska omdömet kan motivera på egen hand eller ifall det endast motiverar i kombination med t.ex. en extern motivation. Då frågeställningen kring moralisk motivation är kärnan i debatten så bör det således finnas något slags förslag på det moraliska omdömets natur för att teorin skall anses som relevant. (3) Vad anses som betydande eller tillräckligt? Vad utgör en relevant koppling? Teorin anser att det endast är i kollektiv där en betydande del av människorna blir motiverade i enlighet med sina omdömen som det går att fälla moraliska omdömen. Finns det en tydlig gräns för hur man definierar betydande? Är det t.ex. tillräckligt att 51% av ett kollektiv blir motiverade för att det skall falla under vår definition av moraliskt? I de tankeexperiment som jag kommer ta upp så blir vagheten hos detta kriterium tydligare. Det verkar finnas olika sätt som en person utgör en relevant koppling till ett kollektiv. En strikt uppfattning är att personen endast kan fälla moraliska omdömen om den ingår i ett kollektiv där det för närvarande finns en fungerande koppling mellan moraliskt omdöme och motivation. Den svagare varianten hävdar att det är tillräckligt att personen i fråga har någon slags koppling till ett sådant kollektiv. Denna svagare uppfattning tillåter hela kollektiv av amoralister om detta kollektiv har en motivationshistorik. Jag anser att dessa frågor är de mest angelägna för den kollektiva internalismen att besvara. Fråga (1) frågar sig vad det är som förklarar kollektiv internalism, (2) och (3) skall ses som sidospår och ställer sig frågan vad de olika varianterna egentligen innebär. Denna uppsats skall dock inte ses som ett förkastande av teorin, snarare ett förtydligande av vad jag anser är en tämligen otydlig position. Det som följer är: jag kommer presentera två tankeexperiment 17 Bedke (2009). 18 En moralisk känsla skall här förstås som t.ex. skuld eller skam. 19 Greenspan (1998).

10 (Alpha och Amoralsville) som jag anser är relevanta för att tydligt avgränsa den internalistiska intuition som talar för kollektiv internalism (del 2). Därefter kommer jag redogöra och föra fram min kritik mot Bedkes evolutionära förklaring av kollektiv internalism (del 3). Slutligen kommer jag att argumentera för Greenspans teori med hänvisning till de slutsatser som följer ur min diskussion av Bedkes förklaring (del 4). Låt oss därmed börja med att besöka planeten Alpha och staden Amoralsville. 2. Planeten Alpha och staden Amoralsville 2.1 Alpha Joshua Gert och Alfred Mele hävdar att under vissa omständigheter så kan hela kollektiv av amoralister anses som rimliga. 20 Detta tar sin form i tankeexperimentet planeten Alpha. Trots att jag hävdade i 1.3 att kollektiv amoralism rimligtvis kan avfärdas utan några större problem så kan följande exempel tala för att det är begripligt under vissa omständigheter. Om man anser att exemplet är hållbart så kan vi utläsa vissa implikationer för kollektiv internalism. Planeten Alpha: Invånarna på den avlägsna planeten Alpha uppstod med starka genetiska anlag till att göra det som de anser att de bör göra. Deras omdömen är inte i sig själva motiverande, men när de anser att de bör göra något så triggar den externa motivationen (att göra det som de anser att de bör göra) igång och under normala förhållanden så är denna koppling väldigt stark. Till följd av personliga tragedier kan denna externa motivation tidvis gå förlorad, fast deras kognitiva trosföreställningar behålls. Forskarna på planeten Alpha kallar detta moralisk apati, vilket innebär att invånarna har kvar sina omdömen om vad de bör göra, utan att de blir motiverade i enlighet med dessa omdömen. En dag drabbas dock Alpha av en global tragedi, vilket leder till en kollektiv apati, där ingen längre blir motiverad i enlighet med sina omdömen. 21 Är det rimligt att påstå att invånarna på planeten Alpha fäller moraliska omdömen efter tragedin? Gert och Mele anser att de fortfarande kan fälla moraliska omdömen, detta då de moraliska omdömena har haft en social funktion på planeten Alpha, de har med andra ord en historik av moralisk praxis. Anser man att detta resonemang är rimligt så verkar det inte finnas något krav på att det skall finnas en nuvarande koppling mellan moraliskt omdöme och motivation 20 Gert & Mele (2005, ss. 280-281). 21 Gert & Mele (2005, s. 277).

11 på kollektivt plan, det är tillräckligt att den har funnits. Kom ihåg att Alphainvånarnas moraliska omdömen lyder under en kognitivistisk förklaring. Det moraliska omdömet är en trosföreställning om vad man bör göra, det har ingen egen motiverande kraft. Det som motiverar människorna på Alpha är den externa motivationen att göra det som man anser att man bör göra. Så när Alphainvånarna slås av den kollektiva apatin så har de fortfarande kvar sina moraliska trosföreställningar om vad de bör göra, det som går förlorat är den externa motivation som får dem att vilja utföra dessa handlingar. Gert och Mele målar upp en analogi mellan moraliska termer och färgomdömen som stöd för deras teori. 22 Föreställ er en person som förlorar sitt färgseende. Det verkar orimligt att anse att hon förlorar förståelsen för meningen hos termer som röd, grön och blå när hon förlorar sitt färgseende. När hennes färgseende var välfungerande så verkade hon vara fullt kapabel till att kunna ha trosföreställningar som Gräset är grönt. Skulle hon ha tappat förståelsen för vårt koncept om färger när hon förlorade färgseendet? På samma vis vill Gert och Mele argumentera för Alphainvånarna, skulle de förlora sin förståelse för meningen hos moraliska termer för att de förlorar sin externa motivation? 23 Gert och Mele anser att det är ett vanligt misstag att anta att meningen hos moraliska termer är mentala entiteter eller någon slags fenomenologisk upplevelse. Meningen hos moraliska termer är en fråga om regler som bestämmer dess användning. Dessa regler refererar till praxisen att beskylla och bestraffa etc. 24 Så anledningen till att Alphainvånarna fortfarande kan anses fälla moraliska omdömen är för att de inte har förlorat förståelsen för meningen hos moraliska termer. Med andra ord, de tillämpar fortfarande moraliska termer i enlighet med de regler som sattes upp av den praxis som existerade innan den kollektiva apatin. Frågan är dock hur länge invånarna kan anses fälla omdömen regelriktigt? Låt oss spinna vidare på exemplet. Med tidens gång och en fortsatt apati kan man fråga sig ifall människorna på Alpha kan anses fälla moraliska omdömen. Detta då den praxis som reglerna refererar till (som styr moraliska termers användning) bara är ett minne blott? Låt oss säga att 400 år passerar och apatin håller i sig, reglerna verkar inte bytas ut för det finns ingen extern motivation som skulle kunna ge upphov till en ny form av praxis. Likt viskleken så verkar det dock rimligt att påstå att reglerna försvinner gradvis. På samma sätt som ett helt kollektiv av människor som blev färgblinda skulle uppleva det konstigt att följa regler för hur 22 Gert & Mele (2005, s. 280). 23 Gert & Mele (2005, s. 280). 24 Gert & Mele (2005, s. 281).

12 man skall bedöma olika nyanser av grått. Någonstans på vägen lär reglerna tyna bort för gott, inte bytas ut, bara upphöra att existera. Är det då tillräckligt att en moralisk praxis har existerat någon gång? Om inte så, vid vilken grad slutade Alphainvånarna att fälla moraliska omdömen? 25 Jag anser att det finns tre olika alternativ här för teorin, antingen så försvann förmågan att fälla moraliska omdömen samma ögonblick som Alphainvånarnas externa motivation försvann. Detta verkar dock inte tillfredsställande, då det enligt kollektiv internalism skall vara tillräckligt att ha en relevant koppling till en motivationsbakgrund för att man skall kunna fälla moraliska omdömen. Andra alternativet är att förmågan att fälla moraliska omdömen försvinner när moraliska termer inte längre tillämpas i enlighet med de regler som praxisen konstituerade. Detta verkar rimligt men förskjuter mest frågan. För vid vilken tidpunkt skulle detta ske i så fall? Dagen efter den globala tragedin så verkar Gert och Mele vara benägna att påstå att reglerna är samma, dagen efter detta med osv. 26 Den sista vägen som Gert och Meles teori kan ta är att generationen efter Alphakatastrofen inte har någon förmåga att fälla moraliska omdömen då de aldrig växt upp med en moralisk praxis. Att deras föräldrar skulle ha gjort detta är inte tillräckligt för att figurera som relevant koppling. Det moraliska omdömets övergripande koppling till motivation verkar enligt det sistnämnda alternativet avhängigt på att det finns rådande moralisk praxis. Med andra ord, en betydande del av kollektivet behöver vara disponerade till att bli motiverade av sina moraliska omdömen för att deras moraliska omdömen skall bli begripliga. Långlivade kollektiv av moralisk apati verkar således hamna på den otillåtna gränsen för kollektiv internalism. 2.2 Amoralsville Bedke anser att även om Alpha visar att en viss form av kollektiv amoralism är möjlig så behöver inte det betyda att den internalistiska intuitionen har fel i att det måste föreligga någon slags koppling mellan moraliskt omdöme och moral. 2728 Den enda slutsatsen man kan dra ur Alpha är att det nödvändigtvis inte behöver finnas någon nuvarande koppling. Det kan 25 Denna utläggning är främst inriktad på att besvara fråga (3) som ställs i avsnitt 1.3. 26 Gert & Mele (2005, s. 281). 27 Bedke (2009, s. 194). 28 Det kan vara på sin plats att påpeka att Gert och Mele inte påstår att all form av kollektiv amoralism är rimlig. De verkar själva ställa sig frågandes till ifall det är möjligt att praxiser som att beskylla och bestraffa hade kunnat existera utan någon form av moralisk motivation (Gert & Mele, 2005, s. 181). Bedke är därmed inte upprörd över att Alpha motsäger den internalistiska intuitionen, för det gör det inte. Han är mer angelägen om att ställa upp ett exempel som pekar på att det inte är begripligt med kollektiv amoralism utan någon form av motivationsbakgrund.

13 vara tillräckligt att den har existerat någon gång. 29 Bedke anser att moraliska omdömet har som essentiellt syfte att motivera och att Alpha inte sätter denna hypotes på prov. 30 Därav väljer han att formulera ett eget exempel som skall stödja hans hypotes. Amoralsville: I Amoralsville styr en ensam diktator som har byggt upp ett hårdhänt rättssystem av grymma straff gentemot beteenden som bryter mot vanliga etiska normer. Konsekvensen av detta är att invånarna håller sina löften, respekterar varandras egendom och hjälper de i nöd, men inte för att det är i enlighet med deras moraliska omdömen. I själva verket så fälls inte ens moraliska omdömen från invånarna i Amoralsville. Deras beteende motiveras istället av rädslan för straffen som följer av ifall de bryter mot de etiska normerna som är lag. En utomstående skulle dock inte kunna göra skillnad på beteendet i Amoralsville gentemot ett samhälle som vårt där människor vanligtvis motiveras av deras omdömen. En dag så plockar invånarna upp radiofrekvenser från vårt samhälle. I och med detta så observerar de vårt användande av moraliska termer. Med tiden så lär sig invånarna i Amoralsville att applicera moraliska termer korrekt. De kan skilja på rätt och fel, förstår moraliska skyldigheter och vad de anser att de bör göra. Moraliskt språkbruk blir lite av en modefluga i Amoralsville, fast de moraliska omdömena som fälls åtföljs aldrig av motivation. Det är fortfarande rädslan för de påföljande straffen som ett lagbrott innebär som motiverar invånarna. Trots detta så verkar det uppenbart att de tillämpar moraliska begrepp på ett korrekt sätt. Det finns propositionellt innehåll i de omdömen som fälls precis som på planeten Alpha. Det som skiljer Amoralsville från det föregående exemplet är dock att moraliska omdömen aldrig har haft någon social funktion, vilket de hade innan katastrofen på Alpha. Så, fäller invånarna i Amoralsville genuina moraliska omdömen? 31 Enligt kollektiv internalism så gör de inte det. Olikt Alpha så har de moraliska omdömena i Amoralsville aldrig haft någon social funktion. Det verkar här rimligt att hävda att invånarna i Amoralsville aldrig har haft en relevant koppling till ett moraliskt kollektiv. I jämförelse med Alpha (där invånarna hade en motivationshistorik) så finner man aldrig en fungerande koppling mellan moraliskt omdöme och moral i Amoralsville. Det vill säga de har aldrig varit disponerade till att tillämpa moraliska termer för att referera till kollektiva angelägenheter som att beskylla eller bestraffa. Det är helt enkelt inte möjligt för kollektiv internalism att 29 Sen finns det självklart en problematik att finna om man väljer att dra ut på detta påstående som jag visade i tidigare avsnitt. 30 Bedke (2009, s. 194). 31 Bedke (2009, ss. 194-195).

14 hävda att det fälls moraliska omdömen i Amoralsville utan att falla under externalism. 32 Om inte annat så skulle jag möjligtvis påstå att invånarna i Amoralsville fäller moraliska omdömen inom citationstecken. Det kan inte vara genuina moraliska omdömen eftersom de det inte finns någon övergripande funktion med deras omdömen. Bedke anser sig således ha visat att moraliska omdömet måste fylla (eller ha fyllt) en social funktion för att förefalla som begripligt. Ur detta följer dock inte att det nödvändigtvis är Bedkes evolutionära teori som gäller. Det kan mycket väl visa sig finnas en annan förklaring till kollektiv internalism som förefaller mer adekvat. Bedke anser sig dock ha intuitioner bevisar att kollektiv amoralism endast är möjlig under villkorliga former. Detta talar också för att någon koppling mellan moraliskt omdöme och motivation är nödvändig. Han hävdar att empirisk information om vår evolutionära historia är till hjälp för att brodera ut vad det är som förklarar kollektiv internalism. 33 3. Syftesinternalism Bedkes argumentation använder sig av Ruth Millikans teori som förklarar biologiska entiteters essentiella funktion genom att hänvisa till evolutionär historia. 34 Ur dessa entiteters essentiella funktion kan vi sedan härleda ett korresponderande syfte. Bedke tillämpar denna teori på vår moraliska praxis. Han gör det genom att visa hur moraliskt beteende har varit fördelaktigt för individer ur ett evolutionärt perspektiv. Kortfattat kan man förklara moraliska praxisens existens genom att hänvisa till de evolutionärt utvecklade funktioner den fyller på kollektiv nivå. De moraliska omdömena fyller i sin tur sin funktion genom att uppmuntra till moraliskt beteende. Detta leder fram till en syntetiskt nödvändig internalism, som hävdar att det är metafysiskt omöjligt för ett moraliskt omdöme att inte ha som syfte att motivera. Det kan vara på sin plats att titta närmare på denna evolutionära förklaring. 3.1 Utvecklade syften och moralisk evolution Genom att hänvisa till dess essentiella funktioner så kan vi förklara varför vissa biologiska entiteter idag existerar. Detta hävdar Ruth Millikan som t.ex. menar att pumpa blod var en nödvändig funktion för biologiska organismer att ha, vilket ledde fram till att de gener som 32 Är ens intuitioner lagda åt det externalistiska hållet så kan det vara möjligt att anse att Amoralsvilleinvånarna fäller moraliska omdömen. 33 Bedke (2009, s. 195). 34 Millikan (och Bedke) använder sig av termen proper functions, som jag valt att översätta till essentiell funktion.

15 såg till att entiteter som kunde fylla denna funktion skapades kom att replikeras i den evolutionära processen. 35 Funktion F är en essentiell funktion hos en entitet om F har gjort denna entitets förfäder selektivt rustad, vilket har orsakat att denna entitets förfäder har fortsatt att reproduceras i motsats till dess konkurrenter (hädanefter funktionstesen). 36 Det verkar således gå att utläsa att de biologiska entiteter som vi idag har i vår kropp förklaras således med vilka essentiella funktioner de har, som att hjärtat pumpar ut blod i kroppen, lungorna syresätter blodet etc. De essentiella funktionerna har varit nödvändiga för vår överlevnad, vilket har gett dessa entiteter ett övertag i den selektiva process som evolutionen tillhandahåller. Bedke lägger fram att entiteternas essentiella funktion korresponderar med deras syfte. Så när vi hädanefter talar om syfte så är detta ekvivalent med en essentiell funktion. 37 Vi stannar kvar i tankegångarna i att de entiteter som existerar idag har historiskt sett fyllt funktioner hos människan som gett dessa entiteter fördelar i den evolutionära selektionsprocessen. Tanken som Bedke nu lägger fram är att moraliskt beteende 38 kan passa in i samma förklaring som biologiska entiteter. Moraliskt beteende har på något sätt utvecklats och överlevt evolutionen trots den utsatta situation som moraliska individer försätter sig i. Utsattheten kan kopplas tillbaka till Hobbes naturtillstånd där det vore rent absurt för enskilda individer att sätta sig i situationer som egoister kan utnyttja. Bedke anser sig dock ha välgrundat stöd för att ett moraliskt beteende ger fördelaktiga förhållanden för de individer som utövar det, trots denna utsatthet. 39 En möjlig förklaring är att moraliska individer har haft en ömsesidig exklusivitet där altruistiskt beteende enbart har tillämpats på andra moraliska individer, egoisterna har således fått klara sig själva. Moraliska aktörer kan som klass bli mer adaptiva genom evolutionen än icke-moraliska aktörer. Detta om moraliska aktörer håller sig till sin egen grupp och undviker för mycket snålskjuts från egoister. 40 Detta leder till att moraliskt beteende har utvecklats och uppmuntrats evolutionärt i kollektiv. Det moraliska beteendet kan således förstås som att det möjliggör samarbete och ömsesidigt fördelaktiga förhållanden för individer som utövar detta beteende. Denna funktion som det moraliska beteendet har blir ekvivalent med dess syfte. 35 Millikan (1984) se Bedke (2009, s. 196). 36 Bedke (2009, s. 196). 37 Bedke (2009, s. 197). 38 Moraliskt beteende skall här förstås som avlägga och hålla sina löften, respektera egendom och annan form av kollektivt samverkande beteende. 39 Bedke (2009, s. 197). 40 Bedke (2009, s. 198).

16 Med ett evolutionärt utvecklat moraliskt beteende tar sig Bedke an uppgiften att utforma en internalistisk tes som skall ta in de intuitioner som ger stöd åt kollektiv internalism. 3.2 Syftesinternalism Tänk tillbaka på hjärtat vars syfte var att pumpa ut blod i kroppen. Ser vi till olika delar i hjärtat som t.ex. dess vänstra kammare så kan vi härleda ett syfte hos kammaren från hjärtats övergripande syfte. Den vänstra kammarens syfte blir således att pressa ut blod från hjärtat, vilket bidrar till att upprätthålla blodpumpandet till kroppen från hjärtat. Bedke föreslår att vi ska likna moralisk praxis med hjärtat och dess kammare med våra moraliska omdömen. 41 För att moralisk praxis skall vara möjligt så behövs rimligtvis något som fyller som funktion att motivera individer till moraliskt beteende. Utifrån detta resonemang föreslår Bedke att i en selektiv process så har moraliska omdömen med någon slags koppling till motiverande tillstånd valts ut framför moraliska omdömen som enbart förnimmer moraliska situationer och förpliktelser utan att översätta dessa till motivation. 42 Ett av det moraliska omdömets syfte är således att motivera individerna i enlighet med dem. 43 Givet att vi accepterar att det moraliska omdömet har förskaffat syftet att motivera genom vår evolutionära historia, vilka metaetiska implikationer medför detta, vilken roll spelar det moraliska omdömet i det motiverande arbetet? 44 För det som hittills har konstaterats implicerar inte med nödvändighet att moralisk motivation kommer direkt från omdömet. Tvärtom ser det ut att kunna vara åt antingen kognitvistens eller non-kognitivistens favör. Den första möjligheten Bedke presenterar är att moralisk motivation, när den inträffar, kommer direkt från det moraliska omdömet. 45 Som jag tidigare utrett i uppsatsen så verkar denna förklaring innebära stora problem. Det är ett påstående som detta som försätter internalisten i den kollektiva teorin. Det verkar inte möjligt att hävda något starkare än att det moraliska omdömet har som syfte att motivera. Om det skulle vara så att det moraliska omdömet var tillräckligt för att motivera så verkar det implicera att amoralister inte är möjliga av något slag. Detta då vi inte skulle tillskriva amoralister möjligheten att fälla moraliska omdömen. Tankeexperimenten i tidigare avsnitt verkar dock ha visat på 41 Bedke (2009, s. 199). 42 Bedke (2009, s. 200). 43 Bedke vill inte reducera omdömena till att enbart inneha ett enda syfte, utan menar att detta är den essentiella funktionen som moraliska omdömen har ur ett första persons perspektiv. Med detta menas omdömen som angår en själv som att Jag bör hälsa på mormor nästa vecka. 44 Detta kopplar till fråga (2) som ställs i avsnitt 1.3. 45 Bedke (2009, s. 200).

17 annorlunda slutsatser, vilket leder till att jag inte anser att detta alternativ är en möjligt för Bedke att ta. Den andra varianten som Bedke anser är möjlig är att man skall likna kopplingen mellan omdöme och motivation med en bil. 46 Precis som att ratten styr bilen i en viss riktning så behöver den gasen för att överhuvudtaget komma fram till sitt mål. En de dicto-attityd gentemot att göra det som är rätt är gasen i detta fall, som förlöser själva motivationen att utföra en handling. Våra moraliska omdömen blir i och med detta kognitiva. De är omdömen om vad det är man bör göra och på så sätt styr den in oss likt ratten i rätt riktning. 47 Omdömena kan således tillkännages någon roll i det motiverande arbetet, men det är fortfarande en kognitivistisk förklaring som råder då det är en extern motivation som skall tillskrivas den förlösande motivationen. Exakt hur denna förklaringsmodell visar att det moraliska omdömet har som syfte att motivera ter sig tämligen oklart. Ett möjligt svar är att det moraliska omdömet alltid sätter oss i en viss riktning och att det aldrig kan fällas utan att detta sker. Likt en bilratt inte kan vara en bilratt är ifall den inte har som funktion att styra så kan inte ett moraliskt omdöme inte sakna denna funktion. Detta förslag råkar dock ut för andra problem med så kallad moralfetischism. Enligt den här förklaringsmodellen verkar vi enbart benägna att handla efter våra moraliska omdömen för att det är det som är rätt. Detta verkar dock inte verkar fånga det moraliska omdömet till fullo. 48 Trots att Bedke anser att det förstnämnda alternativet är mer hållbart så lämnar han det öppet till vilken förklaring som skulle gälla då hans teori är kompatibel med båda alternativ. 49 Efter att ha redovisat för hur moraliska omdömen förskaffat sig syftet att motivera genom evolutionär historia skriver Bedke ut sin teori som följande: Syftesinternalism: (Det gäller med nödvändighet att) Ett syfte hos individ A:s moraliska omdöme att hon bör φ är att motivera A att φ, där det finns en typ av beteende T som är sådant att: (a) A:s moraliska omdöme är en del av en social praxis vars syfte är, delvis, att påverka individer till att ägna sig åt beteende T, och 46 Bedke (2009, s. 200). 47 Denna förklaring ter sig väldigt lik den som Gert och Mele har för Alphainvånarnas moraliska beteende. 48 För en utförlig diskussion av problemet med en de dicto-internalism hänvisar jag till Smith (1994, ss. 71-76). 49 Bedke (2009, s. 200).

18 (b) Beteende T är (prototypiskt) 50 moraliskt beteende. 51 De specifika dragen som gör Bedkes tes till kollektiv internalism framstår relativt tydligt. De inledande raderna förespråkar syftesteorin. Ett syfte hos moraliska omdömen är att motivera i enlighet med dem. Detta stöds av resonemanget kring evolutionära funktioner som tagits upp i avsnitt 3.2. Därefter kommer två villkor (a) och (b), det förstnämnda kräver att det moraliska omdömet skall vara en del av, eller inbäddat i, en social praxis. 52 Detta innebär att omdömen blir moraliska och erhåller sin funktion när de är en del av någonting större, en social praxis, vars funktion i sin tur är att uppmuntra till en viss sorts beteende, vilket osökt leder till villkor (b) som uttrycker att detta är ett (prototypiskt) moraliskt beteende. Bedke vill hävda att hans tes är syntetiskt nödvändig, det är därmed metafysiskt omöjligt för ett moraliskt omdöme att inte ha ett syfte att motivera. 53 På samma sätt som det är metafysiskt omöjligt för vatten att ha en annan kemisk beteckning än H 2 O. Likt vatten så skulle empiriska fakta (i detta fall om evolutionär moral) snäva ner definitionen för moraliska omdömen till att bara innefatta de som har en essentiell funktion att motivera. Det finns trots allt ett exempel som skulle tala emot Bedkes teori, ett som han väljer att själv lägga fram. Skulle det finnas argument och belägg för att detta exempel är rimligt så skakar det om hela teorin. 4. Den sociala förklaringen 4.1 Träskexemplet och Bedke Bedke frågar sig om ett kollektiv utan en historik av evolutionärt utvecklad moralisk praxis kan tillskrivas moraliska omdömen. 54 Exemplet lyder som följer: Ponera att ett samhälle helt plötsligt poppar upp ur tomma intet. Bedke föreslår att detta sker under ett åskoväder i det djupaste träsket. Invånarna av det här samhället pratar och beter sig på samma sätt som vi, fast de är ohistoriska individer. De saknar inte bara en historik av moralisk praxis, de saknar all form av historik. Detta är ett träsksamhälle med träskinvånare som fäller träskomdömen. 50 Exakt vad Bedke menar med prototypiskt moraliskt beteende är tämligen oklart. Det som kan utläsas av det Bedke nämner i förbifarten (se Bedke (2009, fotnot 19 s. 201) kan förstås som ett moraliskt beteende utvecklat genom evolution. 51 Bedke (2009, s. 201). 52 Detta är ekvivalent med det villkor som ställs upp i tesen som formuleras i avsnitt 1.3, som anser att det är tillräckligt att omdömet är relevant kopplat till ett kollektiv för att det ska räknas som moraliskt. 53 Bedke (2009, s. 201). 54 Bedke (2009, s. 201).

19 Givet att dessa träskmänniskor fäller träskomdömen som åtföljs av motivation, går det att tillskriva att de fäller moraliska omdömen? Enligt syftesinternalismen så är det omöjligt, eftersom deras omdömen inte har valts ut enligt den funktionstes som presenterades i avsnitt 3.2. Den lade fram vad som krävdes för att en entitet skulle kunna förskaffa sig en essentiell funktion, med andra ord den funktion som leder till att entiteten överlever en selektiv process. Funktionstesen är bara tillämpbar på historiska entiteter, inte ohistoriska, så ska träskinvånarna tillskrivas moraliska omdömen får en ny distinktion införas som skiljer på essentiell funktion och faktisk funktion. 55 Bedke liknar detta med att en gåslevers essentiella funktion är att reglera gåsens ämnesomsättning, man kan inte påstå att gåsleverns essentiella funktion är att vara patéingrediens. 56 Vad man däremot kan påstå är att detta är leverns faktiska funktion när den väl hamnar i patén. Det föreligger just på detta vis med träskmänniskorna, då deras träskomdömen inte har någon essentiell funktion (eftersom detta kräver att deras praxis och omdömen uppfyller funktionstesen) så kan deras träskomdömen bara tillskrivas en faktisk funktion. Är en faktisk funktion tillräcklig för att ett omdöme skall kategoriseras som moraliskt eller skall detta exempel avfärdas då det inte tillfredsställer funktionstesen? Trots att Bedke erkänner att han en intuition som går med på att träskmänniskorna fäller moraliska omdömen, så väljer han här att förhålla sig misstänksam mot denna. 57 Något som jag anser är väldigt överraskande, då debatten verkar grunda sig i att rättfärdiga intuitioner genom att utforma teorier efter dem. Bedke tar dock här en tvärvändning och avfärdar en intuition då den inte stämmer överens med hans teori. Det underliga här är inte att Bedke avfärdar en intuition, utan att han tidigare har skänkt vissa intuitioner ett högt epistemologiskt värde och väljer sedan ganska förbehållslöst att avfärda andra. Förhoppningen som Bedke har är som nämnt tidigare att moraliska omdömen, likt vatten, skall kunna snävas ner i sin definition till följd av empiriska fakta om evolutionär historik. På detta sätt skall träskomdömen kunna avfärdas som moraliska omdömen och en essentiell funktion är det nödvändiga kravet som föreligger hos det moraliska omdömet. Tanken är att kunna avfärda en viss intuition som talar mot Bedkes teori med hjälp av den evolutionära teorin. Det verkar dock föreligga en problematik i att använda sig av samma metoder på moraliska omdömen som vi använde på vatten när vi snävade ner dess hänvisning till en 55 Bedke använder termerna proper function och actual function. 56 Bedke (2009, s. 201). 57 Bedke (2009 s. 201).