Projekt Hemrehabilitering i Västra länsdelen i Örebro län

Rapport 2011:01 Projekt Hemrehabilitering i Västra länsdelen i Örebro län Delrapport - utvärdering av personalens synpunkter Februari 2011 Margareta Hansson Susanne Rydén

Projekt Hemrehabilitering i Västra länsdelen i Örebro län Delrapport - utvärdering av personalens synpunkter Margareta Hansson Susanne Rydén Rapport 2011:01

Innehållsförteckning Bakgrund/inledning 6 Särskilda förutsättningar 6 Metod 5 Analys fokusgrupp Karlskoga nr 1 7 Sammanfattande analys Karlskoga nr 1 8 Analys fokusgrupp Karlskoga nr 2 9 Sammanfattande analys Karlskoga nr 2 10 Analys fokusgrupp Degerfors 11 Sammanfattande analys Degerfors 13 Analys fokusgrupp Laxå 14 Sammanfattande analys Laxå 15 Avslutande kommentarer 15

Hemrehabilitering i Västra länsdelen i Örebro län, ett projekt i samverkan mellan kommunerna Karlskoga, Degerfors, Laxå och Örebro läns landsting Bakgrund/inledning Projekt Hemrehabilitering i västra länsdelarna är ett samverkansprojekt mellan kommunerna i västra länsdelen och Örebro läns landsting. Projektet startade hösten 2007 och avslutades i december 2010. Regionförbundet har varit delaktig i planeringen av Hemrehabprojektets utvärdering, som gjordes vid projektstart hösten 2007. I planeringen ingick att Regionförbundet skulle ge stöd i konstruktion och analys av brukar- och anhörigenkäter samt att genomföra fokusgrupper för att ge deltagande personal möjlighet att framföra sina synpunkter. Enkät och analysstödet genomfördes under 2008-2009 och de återstående fokusgrupperna som här redovisas genomfördes under december 2010 och januari 2011. I de genomförda fokusgrupperna utgick samtalet från projektets syfte som är att: effektivare identifiera och tillgodose rehabiliteringsbehovet hos de mest sjuka äldre att höja kvaliteten genom samverkan mellan rehabiliteringsaktörerna att ett rehabiliterande förhållningssätt blir en naturlig del i vardagsarbetet Denna del av utvärderingen fokuserar på personalens synpunkter på projektet och vi har koncentrerat oss på frågor om samverkan, arbetssätt och brukareffekt. Landstingets sjukgymnaster ingick inte i fokusgrupperna då Landstinget gör en egen utvärdering om sin medverkan. I de deltagande kommunerna har förutsättningarna varit olika beroende på skilda organisationer och olika arbetssätt. Man har dock arbetat fram gemensamma kriterier och manualer för hemrehabiliteringen. Särskilda förutsättningar I Karlskoga började man med ett hemrehabiliteringsteam, 1 som bestod av en sjukgymnast och en arbetsterapeut, efter den första utbildningsinsatsen som samtliga deltagande kommuner fick del av. Fr.o.m. mars 2009 blev alla arbetsterapeuter delaktiga i projektet och fick ansvar för alla hemrehab-ärenden på sitt område tillsammans med landstingets hemrehabsjukgymnast. Degerfors började med ett hemrehab-team, en sjukgymnast och en arbetsterapeut efter den första utbildningen. Fr.o.m. mars 2009 blev alla arbetsterapeuter delaktiga i projektet och fick ansvar för alla hemrehab-ärenden på sitt område tillsammans med landstingets hemrehabsjukgymnast. Degerfors valde att anställa tre rehab-undersköterskor som skulle ha en handledande/stöttande roll i vårdlaget utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt. Detta fungerade inte så bra då de själva utförde träningen som beställdes av arbetsterapeut och 1 Hemrehabilitering förkortas i fortsättningen hemrehab

sjukgymnast med följd att övrig vårdpersonal inte blev delaktiga i rehabiliteringen. I juni 2010 bestämdes att alla kontaktpersoner istället skulle utföra beställda rehabträningar. Laxå hade en ansvarig arbetsterapeut som slutade sin anställning i kommunen i augusti 2008 och då gjordes en omstart av projektet och alla arbetsterapeuter blev delaktiga och ansvariga för sina rehab-patienter direkt. Man hade också en arbetsterapeut med samordningsansvar. Personalen hade tidigare under 2007 fått utbildning. Metod Fyra fokusgrupper planerades, en i Laxå, en i Degerfors och två i Karlskoga. I samverkan med projektledningen gjordes ett strategiskt urval av deltagare för att få spridning på olika yrkesgrupper och från olika delar av kommunen. 10 personer planerades ingå i gruppen, fördelade på: 2 chefer, 2 arbetsterapeuter, 1 biståndshandläggare, 4 undersköterskor/ vårdbiträden och 1 sjuksköterska. En och en halv timma avsattes för varje grupp. Tre huvudfrågor formulerades, frågorna utgick från syftet och målet med projektet: Har arbetsmodellen för hemrehabilitering bidragit till förändrad samverkan mellan personalgrupper/yrkesgrupper? Ett rehabiliterande förhållningssätt vad innebär det för dig? Kan du se något resultat eller någon förändring hos brukarna som deltagit i hemrehabiliteringsprojektet? Deltagarna fick först enskilt fundera på frågorna och skriva ner dem, sedan följde en strukturerad diskussion om varje fråga där alla deltagare fick komma till tals. Analys fokusgrupp Karlskoga nr 1 Någon uttrycker att Modellen i sig har fungerat mycket bättre sedan en ny sjukgymnast började i kommunen. Fler anger att den nya sjukgymnasten är engagerad, har pondus och ger personalen instruktioner och skriftliga träningsprogram. Träningarna ska signeras och sjukgymnasten har uppföljningar och återkopplar till personalen. Det blev stor skillnad i projektet då alla arbetsterapeuter blev involverade. Tidigare höll en arbetsterapeut och en sjukgymnast i projektet det var då svårt att nå ut till alla. Personalen uppger att de driver på och är aktiva i rehabiliteringsarbetet och får god hjälp av arbetsterapeut och sjukgymnast gällande SoL beslut. Ofta kan man minska eller ta bort insatser hos vissa brukare. Personalen menar att alla driver åt samma håll. Några uttalar att de alltid haft bra samverkan mellan omvårdnadspersonal, arbetsterapeut, sjukgymnast, distriktssköterska och att baspersonalen är delaktig i uppföljningar och beställningar även om inte biståndshandläggarna är så involverade. De har inte involverats eller involverat sig i hemrehab projektet förutom i ett område. De vet inte vilka vårdtagare som haft hemrehab och vilka man behövt plocka bort insatser på.

Ett problem som framförs är att arbetsterapeuterna aldrig ser biståndsbesluten och biståndshandläggarna aldrig ser ADL-bedömningen. De ser inte varandras delar i systemet och då blir det fel. De vet inte vad som beslutats på respektive vårdtagare, vilka träningsinsatser vårdtagaren ska göra. Det ska ändras men så har det sagts under lång tid. Strukturen på områdesträffarna ser olika ut i de olika områdena. I några områden håller biståndshandläggaren i mötet, i andra sjuksköterskan, i andra enhetschefen. På vissa träffar går man igenom alla brukare och på andra områden gör man inte det. Någon framför önskemål om att en punkt på dagordningen skulle vara hemrehab så att den punkten alltid finns med. Personalens attityder till rehabilitering upplevs ha blivit något bättre under projekttiden men fortfarande gör en del av personalen för mycket fast brukarna klarar att göra vissa saker själv. Personerna i fokusgruppen är väl medvetna om vad ett rehabiliterande förhållningssätt innebär och ger exempel; att träna i vardagliga situationer att lirka och arbeta med händerna på ryggen ta vara på individens möjligheter att alltid tänka rehabilitering Men deltagarna ger även exempel på att det kan vara problem bland en del arbetskamrater att få dem att arbeta utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt. Alla deltagare ger exempel på lyckade resultat eller förändringar hos brukare som deltagit i hemrehabprojektet. Följande positiva effekter omnämns: ökat självförtroende högre aktivitetsförmåga mindre deprimerade bibehåller sina funktioner Men några påpekar även risken att brukarna kan falla tillbaka då träningen upphör.

Sammanfattande analys Karlskoga nr 1 En viktig nyckelperson i form av sjukgymnasten som är engagerad och driftig har fått igång hemrehabiliteringen och fått med övriga i teamen, exklusive biståndshandläggarna. Tillsammans med förändringen att alla arbetsterapeuter numera ansvarar för hemrehabilitering i sina områden så har det sammantaget bidragit till att föra ut det arbetssättet i verksamheterna. Personalen anger att man driver på i rehabiliteringsarbetet och är aktiva och att alla drar åt samma håll vilket kan tolkas som att det är ett gott samarbete och samverkan mellan olika professioner. Den profession som däremot inte är inkluderad i hemrehabprojektet och arbetssättet är biståndshandläggarna, förutom i ett område. I manualen framgår att biståndshandläggaren är en aktör som kan skicka en förfrågan om hemrehabilitering och att biståndshandläggaren skall informeras om när patienten blir en projektpatient. Denna del i manualen och projektet har inte omsatts i praktisk handling och verkar inte känt bland fokusgruppsdeltagarna. För att få en fungerande rehabiliteringskedja fullt ut runt varje brukare så är biståndshandläggarnas bedömningar och beslut av stor vikt i modellen och att dessa är kända av övriga i teamet. Lika viktigt är att biståndshandläggarna har kunskap om de ADLbedömningar som arbetsterapeuten har gjort på brukarna. Det rehabiliterande förhållningssättet har hos en del av medarbetarna förankrats och fått fäste men utifrån några exempel som ges så verkar förhållningssättet inte ha slagit igenom fullt ut i organisationen. Här finns anledning att fundera över hur all berörd personal ska förvärva ett rehabiliterande förhållningssätt. Fokusgruppsdeltagarna är eniga om att hemrehab-projektet har bidragit till förbättrade funktioner och livskvalitet hos dem som deltagit i projektet vilket har varit ett av projektets mål och som då kan sägas har uppnåtts. Men man uttrycker också oro över att tre arbetsterapeut tjänster försvinner vid årsskiftet och att det då kommer att bli svårare att ha samma driv och tempo i projektet som tidigare. En plan över och diskussion om hur arbetet ska fortskrida efter årsskiftet med minskade resurser verkar saknas vilket skapar en viss oro inför framtiden. Det som framkommit är att mötesstrukturen på områdesträffarna ser olika ut i olika områden och det kan vara svårt att få genomslagskraft i projektet för hela kommunen om inte en gemensamt struktur finns för dessa möten. Analys fokusgrupp Karlskoga nr 2 Fler av deltagarna uttrycker att man anser att det inte har blivit någon större skillnad på samarbetet mellan de olika personalgrupperna under projekttiden. Biståndshandläggarna uttrycker att de inte är så delaktiga och är för det mesta inte informerade om vilka som har hemrehabilitering. De vet inte när det påbörjas eller avslutas. Det är också olika i vårdlagen om man diskuterar hemrehabilitering vid omvårdnadsträffarna eller ej. På teamträffarna diskuteras mer om hur arbetet fungerar. Även sjuksköterskorna har varit lite på sidan om projektet, någon uttrycker att de inte vet vilka patienter som har hemrehab, men säger samtidigt att man lätt lämnar över ansvaret till arbetsterapeuten när man har mycket eget att göra. Sjukgymnasten har uttryckt önskan om samarbete med sjuksköterskan men det har inte kunnat realiseras.

Vårdpersonal uttrycker att det är rörigt, att man inte vet vem som gör vad och förbättringen i projektet är att idag vet man åtminstone att det finns en sjukgymnast. Man jobbar redan i team men saknar sjukgymnasten där. Positivt är att det är mer strukturerat idag och det finns en pärm hemma hos patienten/brukaren med uppgifter m.m. men man efterlyser dialog innan man drar igång hemrehab för att kunna planera arbetet ihop. Man önskade att man hade tiden för arbetssättet och träningen och att få göra bedömningen tillsammans med en sjukgymnast. Det har också varit ett glapp med sjukgymnasten då en slutade i april och en ny kom till hösten. Fokus på hemrehab-patienterna har varit liten och fler av informanterna uttryckte att man redan idag har ett rehabiliterande arbetssätt på alla brukare/patienter. Det har också varit svårt att få till teammöten varje månad för att man är i olika organisationer. Alla i gruppen uttrycker på olika sätt att det viktiga är att bevara det friska och att stödja funktioner och självständighet hos brukaren är det viktigaste. Man anser också att man måste ha tid att arbeta så här, dels för att motivera brukaren och dels att diskutera i gruppen så alla drar åt samma håll. De som jobbat länge i vården menar att det har blivit mycket bättre på senare tid. Idag har de lärt sig mycket att själva se behoven och de får snabb och effektiv hjälp av arbetsterapeuten när det behövs. Duschprojektet diskuterades - ett delprojekt som innebär att arbetsterapeuten ska göra en bedömning innan biståndsbeslut fattas. Man ansåg att detta samarbete inte kommit igång, något man måste jobba med. Vid diskussionerna framkom att man inte hade så många brukare att relatera till. Några kände inte till någon och några hade goda exempel att ge men kunde inte säga om det berodde på projektet eller om det blev bra ändå. Biståndsbedömarna hade tagit bort beviljade insatser men personalen var inte helt klar över vad som orsakat att insatserna inte behövdes. Arbetsterapeuten däremot hade många exempel på goda effekter för brukare och insåg att hon ser fler sådana för att vårdpersonalen inte alltid är inkopplade och att hon själv gör utvärderingen. Anhöriga har också en stor roll och hjälper till att träna. Några uttryckte att det är mycket viktigt med motiverade vårdtagare, då kan man lättare få effekt av träningen. Tidigare fanns Bryggan korttidsenhet med rehabiliteringsverksamhet, synpunkter framfördes om att man där fick träna längre tid och att fler fick ta del av det. Man framförde också oro för att arbetsterapeuttjänsterna inte kommer att vara kvar efter projektets slut. Sammanfattande analys Karlskoga nr 2 Denna grupp hade inte en helt positiv inställning till arbetet i projektet. Där fanns en oenighet om hur det fungerat och man verkade inte förstå nyttan av projektet då fler av dem framförde att man redan har ett rehabiliterande arbetssätt. De uttryckte att de inte kunde se någon skillnad. Förklaringen kan vara att man inte lyckats få till något bra samarbete mellan

yrkesgrupperna och att de inte kände till syftet med projektet. De verkade oinformerade om hur det var tänkt och man jobbade på med sitt eget. Här fanns också ett behov i gruppen av att diskutera arbetssättet i projektet med varandra. En yrkesgrupp som var mindre delaktig i projektarbetet var biståndshandläggarna. De uttryckte att de inte var informerade om det som pågick och hade liten kunskap om när hemrehabärendena påbörjades eller avslutades. Det framgick också att det varierade mycket i vilka forum man diskuterade hemrehabpatienterna och att biståndshandläggarna och arbetsterapeuterna inte hade tillgång till eller kännedom om varandras bedömning och beslut i ärendena. Samtliga i gruppen var eniga om vad ett rehabiliterande förhållningssätt är. Man gav olika exempel som visar på att man har kompetens inom de olika yrkesgrupperna. De behöver dock kontinuerligt diskutera med varandra för att upprätthålla kompetensen, ge stöd åt varandra och framförallt för att få samsyn och teamkänsla. När det gäller effekter hos brukarna har man olika erfarenhet, några har inget att relatera till och andra har solskenshistorier att berätta. Diskussionerna kring denna fråga visar också att man inte samarbetar mellan yrkesgrupperna och informerar varandra och att man endast ser sin del. Har man ingen information om vilka som har hemrehab så är det svårt att veta vad förändringar beror på. Möjligen också att underlaget varit litet. Analys fokusgrupp Degerfors Från början fanns speciella rehabundersköterskor en i varje vårdlag i centrala Degerfors. Det var bra även då, eftersom de gav handledning till övrig omvårdnadspersonal. Men rehab tänket spreds inte till alla då dessa rehabundersköterskor fanns och det var inte riktigt syftet med projektet. Sedan man ändrade modellen så är det fler personal som fått fördjupad förståelse för rehabilitering. Vårdlagen utanför tätorten var inte inolverade i projektet från början och en personal från en sådan grupp anger att hon inte kan se någon större skillnad utan tycker att det alltid har fungerat med rehabiliteringen. Att varje arbetslag har tillgång till sjukgymnasten upplevs positivt och att arbetsterapeuten i varje vårdlag får extra tid till att handleda personalen. Flera anger att det är bättre nu och teamet träffas och går igenom träningsschemat för de olika brukarna. Sedan ca 1 år tillbaka ingår även omvårdnadspersonalen i teamet vilket inte var fallet tidigare. Rehabpärmar med instruktioner och skisser finns hos varje vårdtagare, med anvisningar vad personalen ska göra och efter träningsinsatserna signerar personalen vad de gjort. Någon anser att modellen håller och vi ska fortsätta jobba enligt den. Andra anser att den nya modellen har inneburit att fler personal är involverade i ett träningsprogram och att det är inte alltid är så bra då det blir sämre kontinuitet och är svårt att upprätthålla samma kvalitet då fler personal sköter träningen. Det negativa som anges är att i några fall har personal upplevt en viss oro från brukare/anhöriga på vårdplaneringar och att de inte riktigt känner sig redo för hemgång, detta kommer i konflikt med kommunens policy som är att snabbt få hem brukarna. En personal

framför vikten av att lyssna in brukare och anhöriga. Innan brukaren går hem föreslås istället korttidsvård under en kortare period. Generellt upplevs samverkan ha blivit bättre sedan modellen ändrades, speciellt med sjukgymnasten. Det är en naturlig kontakt och även mellan arbetsterapeut och vårdlaget, som nästan träffas dagligen. Även inom vårdlaget pratar man mycket mer med varandra om rehabilitering och fler personal är involverade i ett träningsprogram. Teamträffarna anger någon som superbra samverkan och att det nu är ett helt annat fokus. Någon från omvårdnadspersonalen uppger att de uppskattas mer som yrkesgrupp och att de syns mer, de som jobbar nära brukaren. I och med att samverkan förbättrats mellan arbetsterapeut och sjukgymnast har det genererat andra positiva saker utanför projektet och att arbetsterapeut och sjukgymnast har lärt sig mer om varandras kompetens. Att vara rehabansvarig arbetsterapeut har även inneburit ökat samarbete mellan arbetsterapeuterna och kontaktpersonerna. Biståndshandläggarna arbetar mycket närmre arbetsterapeuten nu och kontaktpersonens roll har stärkt. Alla professioner behövs och de olika resurserna och kompetenserna tas mer tillvara. Personalen vet också vart de ska vända sig med sina frågor. Någon pekar på att sedan enhetscheferna tagit tag i det som inte fungerat så fungerar det mycket bättre och är det kontinuitet bland cheferna blir det bättre. Fler uttrycker även att det inte känns som projektet upphör utan processen fortsätter mer än någonsin. Det är inte bra att säga att projektet upphör det är egentligen bara början. Deltagarna anger att de arbetar med vardagsrehabilitering, för att behålla det friska och stöttar brukarna så de kan behålla funktionerna. Numera diskuterar man i teamet hur gör vi för att Greta ska kunna behålla sina funktioner? medan man tidigare ifrågasatte till exempel en promenad. Personalen kan nu komma och säga; ska vi inte prova med detta till den brukaren han skulle behöva träning. Även stressfrågor jobbar man mycket med som till exempel; vilken tid finns, hur man ska jobba och hur ska man hinna och någon säger att det får ta den tid det tar. Men meningarna går isär och någon upplever att det är svårt om man inte hinner, som när det inte finns tillräckligt med personal och menar att det är viktigt för brukarna att kontinuerligt få göra uppgifterna själv för att få effekter. En deltagare framhåller att alla lär sig något hela tiden och att det är svårt att leta på något som inte är bra med projektet även om det hela tiden finns saker att förbättra och säger: Jag har aldrig varit med om något så bra i hela min yrkeskarriär Det rehabiliterande förhållningssätt har också inneburit att arbetssättet har spillt över på andra brukare. Vid frågan om fokusgruppdeltagarna kunnat se något resultat eller förändring hos brukarna uttrycks följande: ökad livskvalitet självständighet oberoende

vågar mer många kommer tillbaka ut i samhället igen större möjlighet att återvända hem direkt efter sjukhusvistelse Alla deltagare ger olika exempel på lyckad rehabilitering för olika personer. Vid något tillfälle nämns att det inte alls gett någon fysisk förändring/resultat. Även dagrehabiliteringen framhålls som en viktig verksamhet att slussas vidare till efter slutförd hemrehabilitering för att vidmakthålla funktionsförmågorna. Mixen att kunna gå från dagrehabilitering till hemrehabilitering och vice versa har utvecklats liksom samarbetet mellan verksamheterna vilket gagnar brukarnas möjlighet till rehabilitering på olika nivåer. Fler personal påtalar att för många brukare har rehabinsatserna inneburit att hemtjänstinsatserna kunnat minskas. Sammanfattande analys Degerfors Att modellen ändrats till att involvera all personal i rehabilitering ses som positivt och det har inneburit att fler personal har fått fördjupad förståelse för rehabilitering vilket kan tolkas som att arbetssättet fått genomslag i verksamheterna. Modellen håller som en person uttrycker. Sjukgymnasten är en viktig nyckelperson i arbetet och modellen förefaller vara tydlig och strukturerad, vilket personalen uppskattar. Men en farhåga med den nya modellen är att eftersom fler personal är involverade i ett träningsprogram så riskerar det bli sämre kontinuitet vilket kan leda till sämre kvalitet på träningsinsatserna, som då drabbar brukarna. Det är en avvägning organisationen har gjort mellan de positiva respektive negativa effekter man får av att använda sig av specialister som i den första modellens rehabundersköterskor eller generalister som i den nyare modellen, där all omvårdnadspersonal ska ansvara för träningsinsatserna. Det som nämns som negativt är i de fall brukare/anhörig blir oroliga över att behöva åka direkt hem från sjukhuset. Korttidsvård anges som ett alternativ innan hemgång. Brukarna är olika individer med individuella behov och önskemål och att det är viktigt anpassa lösningarna efter var och ens behov, även om inte det till fullo stämmer med den policy eller inriktningen som kommunen beslutat. Lyhördhet och flexibilitet är nyckelord för en individanpassad lösning. Sedan man ändrade på rehabmodellen så har samverkan, samarbete och kommunikationen förbättras mellan olika yrkeskategorier och även inom vårdlagen, vilket är en förutsättning för att nå framgång i ett utvecklingsarbete. De vårdlag som arbetar på landsbygden har inte märkt någon skillnad, där har det ändå fungerat och de har alltid arbetat utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt. Professionernas olika resurser nyttjas bättre nu och omvårdnadspersonalens kompetens och kunnande uppskattas mer och har synliggjorts. Insikten om att ta tillvara varandras kompetens i rehabarbetet har förstärkts liksom att lyfta fram kontaktpersonen som en viktig part i detta arbete. Sjukgymnasten ses som en viktig person och samverkanspartner som alla andra yrkesgrupper lyfter fram och kan anses ha en nyckelroll i rehabarbetet. Det förefaller också vara väsentligt för arbetslagen att de har tillräcklig tillgång till sjukgymnastresurser. På teamträffarna deltar olika professioner och träffarna upplevs som väl fungerande samverkansforum där rehabfrågorna nu diskuteras mycket mer och det är fokus på de frågorna.

Enhetscheferna verkar ha en viktig roll och funktion och har tagit tag i de problem som man förut upplevde fanns med hemrehabprojektet. Kontinuiteten på chefstjänsterna framhölls som en väsentlig fråga för att kunna driva ett utvecklingsprojekt. Ett rehabiliterande arbetssätt verkar ha planterats i verksamheterna och det är ett lärande arbetssätt där alla lär sig något hela tiden. Någon säger Jag har aldrig varit med om något så bra i hela min yrkeskarriär vilket får tolkas som att projektet upplevts mycket positivt och framgångsrikt. Att ha ett rehabiliterande förhållningssätt har även inneburit att arbetssättet börjat tillämpas på de brukare som inte varit inskrivna i hemrehabprojektet, vilket kan ses som en positiv bieffekt. Hemrehabprojektet har varit framgångsrikt för de flesta brukare och inneburit högre grad av självständighet, att de vågar mer och fått ökad livskvalitet. En konsekvens har blivit att hemtjänstinsatserna kunnat minskas hos många av dessa brukare vilket är positivt framför allt för dem själva, men även ur ett kommunalt- och samhällsekonomiskt perspektiv. Analys fokusgrupp Laxå Personalen anser att idag är arbetet mer strukturerat och man har en rehabpärm där man samlar signeringslistor, medicinlistor, träningsprogram, instruktioner för lyftar m.m. De anser också att fler i personalgruppen är mindre rädda att jobba med träningsprogram, personalen har blivit stärkt av hemrehabprojektet och de har blivit tryggare med sina arbetsuppgifter. Samarbetet med sjukgymnast och arbetsterapeut har blivit bättre. Det är lätt att få tag på någon. Sedan sjukgymnasten kom har det blivit väldig skillnad med uppföljningar, tydlighet och information och personalen är för det mesta med på uppföljningar. Idag finns också ett stoppdatum för träningen som följs. De anser att det idag är lättare när man jobbar i mindre grupper det blir bättre kontinuitet. Personalen beskriver att de jobbar i team idag. Några har omvårdnadsmöten där man diskuterar alla brukare och arbetsterapeut, biståndshandläggare och sjuksköterskan är med. I början av projektet samlades alla hemma hos patienten/brukaren då de kom hem från sjukhuset. Det var svårt att planera, det blev ofta rörigt. Så gör man inte idag men de känner ändå delaktighet i arbetet. Man har även områdesteam som träffas och diskuterar ansökningar till boenden och korttids, meddix-patienter m.m. och även här diskuteras hemrehabiliteringen och biståndet. Detta gör att biståndshandläggaren blir mer involverad och biståndet kan lättare omprövas. I stort anser man att samarbetet har blivit bättre och mer strukturerat men att det tar tid att införa ett nytt arbetssätt. Utbildningen ansågs viktig, det behövs kontinuerligt för att hålla kunskapen vid liv, man måste ha uppföljningsinsatser. Gruppen var överens om vad ett rehabiliterande förhållningssätt innebär. Man upplever att det är skillnad i attityder nu, en del tycker det är roligare då de vet vad de ska göra, idag anser man att man diskuterar mycket mer om rehabilitering. Att vänta in brukaren och ha händerna på ryggen kan innebära att det ibland blir lite kärvt med tiden. Sedan finns det ju varierande intresse i arbetsgrupperna och några

har inte fått någon praktisk utbildning utan endast teoretisk och det bidrar till att de kan känna sig osäkra. Mer praktisk handledning/träning från sjukgymnast var önskvärt. Personalen uttryckte också vikten av vardagsträning, då brukarna i hemmen är allt sämre och vill bo kvar där Alla instämmer i att det har blivit effekter för brukarna. Under tiden projektet pågått har det hos fler brukare gett framsteg eller bibehållna funktioner. Några berättar specifika händelser om framgångsrik träning som man kan relatera till projektet. Det påpekas också att man får extra tid för hemrehab patienterna via TES, ett IT-baserat planeringssystem. Förut skickades patienten/brukaren till Gläntan för träning men idag med utbildning och instruktion kan och vågar personalen på ett annat sätt hjälpa personen i sitt eget hem, där det sedan är lättare att ta vid med vardagsrehabiliteringen. Att få träna i sitt eget boende är en stor fördel då man slipper en del i hospitaliseringen som ibland blev följden av att först passera Gläntan. Fler uttrycker en viss oro för hur det blir när projektet avslutats, vad kommer att hända med dem som behöver mycket träning? Sammanfattande analys Laxå En positiv grupp som anser att modellen medfört att samarbetet har förbättrats mellan vårdpersonalen och sjukgymnast och arbetsterapeut. Det är mer struktur på arbetet och man har en teamkänsla, känner sig stärkt i sin roll och trygg med arbetsuppgifterna. Även denna grupp har god kännedom om vad ett rehabiliterande förhållningssätt innebär och de är medvetna om vikten av att kunna detta när man arbetar i hemvården. Man har under projekttiden ändrat attityder till träningen och tycker att det är viktigt att stötta brukarna i hjälp till självhjälp. Man uttrycker också att det finns struktur och arbetsglädje i gruppen. Det är en samstämmighet i gruppen om att träningen har effekter och att man kan se resultat. Det märks på denna grupp att man jobbar för samma sak. Även här uttrycks oro för den fortsatta verksamheten. Avslutande kommentarer Det här är resultatet från samtalen med den personal som deltog i fokusgrupperna. Frågan är om deras synpunkter är representativt för all personal? Fokusgruppernas sammansättning blev inte riktigt som det var planerat. Biståndshandläggaren saknades i någon fokusgrupp och vissa av dem som deltog hade liten erfarenhet av projektet. Även några personer i andra yrkesgrupper hade liten erfarenhet av projektet eller hade inte deltagit alls. Vi inser att det är svårt att utse personal som jobbat med frågan att komma en speciell dag till fokusgruppen och detta måste beaktas när man studerar resultatet. Vad som inte framgår är hur fokusgruppsdeltagarna blev utvalda, gick man dit med en positiv eller negativ inställning till projektet och deltagandet i utvärderingen? Vi kan konstatera att det verkar lättare i de mindre kommunerna att förankra och informera om ett nytt arbetssätt/metod än i en större kommun. Ledningens förankring av projektets

syfte, arbetssätt mm är viktig på alla nivåer i organisationen för att skapa legitimitet, tydlighet och en engagerad personal. Även när det gäller att involvera biståndshandläggaren verkar det vara enklare med samarbete mellan biståndshandläggaren och teamen i den mindre kommunen där biståndshandläggaren verkar ha en mer aktiv och delaktig roll i. Enligt manualen ska biståndshandläggaren vara en av flera yrkesgrupper som kan skicka en förfrågan om hemrehab och biståndshandläggaren ska informeras om när patienten blir en projektpatient. Denna del i manualen verkar de mindre kommunerna tillämpa fullt ut. Sjukgymnasten har av personalen lyfts fram som en viktig funktion som man saknat tidigare när ingen sjukgymnast har varit utsedd direkt för kommunens områden. Även om det varit möjligt att få hjälp har det skett i varierad omfattning. Arbetsterapeuterna fick också ett tydligare ansvar för hemrehabpatienterna som medförde närmare samarbete mellan vårdlagen och arbetsterapeuten. Även undersköterskor och vårdbiträden framförde att projektet medfört kunskap, ökat självförtroende, mer samverkan i deras dagliga arbete, men också frustration att inte hinna med rehabuppgiften eller övriga arbetsuppgifter.

Regionförbundet Örebro 701 83 Örebro Tfn: 019-602 63 00 Fax: 019-18 98 29 Besöksadress: NetCity, Forskarevägen 1 702 18 Örebro. www.regionorebro.se regionorebro@regionorebro.se