K U N G L. S K O G S H Ö G S K O L A N S S K R I F T E R Nr 29 BULLETIN OF THE ROYAL SCHOOL OF FORESTRY STOCKHOLM, SWEDEN Redaktör: Prfessr LENNART NORDSTRÖM 1958 Lagringsröta ch bånad i s(gsagrad barr- ch övmassaved Strage decay and bue stain in frest-stred pine, spruce, birch and aspen pupwd Av ERIK BJÖRKMAN STOCKHOLM 1958 EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AB
Förrd Våra skgsträd ch vårt virke är i hög grad utsatta för skadr genm ika svampar, vika åstadkmma en värdeminskning av stra mått. Vad de växande träden beträffar har man inm skgsskötsen - eer skgsträdsförädingen - ännu icke nått så ångt, att rötskadr i någn nämnvärd utsträckning kunna förhindras. Skadrnas eknmiska verkningar ha dck under de senaste åren avsevärt kunnat reduceras genm undersökningar, sm utförts för att igga ti grund för nya mätningsinstruktiner för massaved ch vika visat att rötskadat virke kan användas utan risk för försämrad kvaitet hs den färdiga massan i betydigt större utsträckning än man tidigare förestät sig (Björkman m. f. 1949, Björkman 953 samt pub.). I mtsats ti de rötskadr, sm uppkmma i de växande träden, kunna sådana skadr, sm uppkmma i virket efter avverkningen ch av vika den s. k. agringsrötan är den viktigaste, i betydande utsträckning förhindras genm ika virkesvårdande åtgärder. Medan röta i växande träd i rege utesutande är utbidad ' kärnan, utveckas agringsrötan vanigen endast i spintveden, sm i rege mfattar större deen av trädet. Lagringsrötan kan därför nå mycket.betydande mfattning. Om betingeserna för svamparnas utvecking - vika det är virkesvårdens huvuduppgift att försvåra - är gynnsamma, utveckas agringsrötans svampar mycket snabbare än skgsrötsvamparna. Denna mständighet samt möjigheten av ett effektivt förhindrande av de förras utbredning i virke göra virkesvården ti ett mycket viktigt ch eknmiskt önande mment inm skgsbruket ch träförädingsindustrien. Tyvärr är dck icke mvårdnaden m virket tifredsstäande inm stra dear av vårt and. Stra skadr uppkmma på grund av ångvarig agring under ämpiga förhåanden eer annan feaktig virkesbehanding med avseende på avvermingstid, barkning, uppäggning etc. Med hänsyn ti de viktigaste agringsskadrna, röta ch bånad, utgör studiet av de verksamma virkessvamparna ch deras utveckingsbetingeser det grundäggap.de inm vir kesvården. Det primära är nämigen att söka skapa så gynnsamma utveckingsbetingeser sm möjigt för svamparna inm ramen för eknmiskt försvarbara åtgärder, vika emeertid kunna variera efter ika knjunktur-
4 ERIK BJÖRKMAN ägen. Transprt- ch arbetskraftsprbem utgöra exempe på frågr, sm givetvis måste ingå i kakyerna för virkesvårdens praktiska genmförande ch sm i många fa kunna bi av utsagsgivande betydese. Genm frtsatt frskning på detta mr,åde kunna säkerigen många ratinaiseringsåtgärder genmföras. Härvid är det emeertid av str betydese att de bigiska faktrerna icke gömmas brt, så att t. ex. kstnaderna för barkning visserigen bi ägre men agringstiden måhända ängre eer barkningen uppskjuten med rötangrepp ch kvaitetsnedsättning sm föjd (jfr Björkman 1955). Det är emeertid i amänhet icke möjigt eer ens önskvärt att speciaisten-frskaren rörande de bigiska frågrna ämnar direkta anvisningar hur man bör förfara t. ex. beträffande transprtmetderna ika itet sm att en speciaist på dyika frågr direkt ämnar rekmmendatiner m hur virkesvården bör utfrmas i sin hehet. Det bör såedes icke vara speciaisten-frskaren sm utfrmar virkesvården i praktiken utan den i aa dessa prbem i sitt sammanhang insatta företagsedningen, viken är bäst skickad att i ett visst knjunkturäge avgöra, m det t. ex. önar sig att ägga vissa kstnader på en bättre virkesvård eer m t. ex. måttigt rötskadat virke kan tereras för massaframstäningen. Den ceusatekniska expertisens mening bör givetvis i sådana fa även inhämtas. De undersökningar sm i det föjande framäggas beröra de grundäggande prbemen m rsakerna ti uppkmsten av agringsröta ch bånad i skgsagrad massaved. Såsm förut nämnts är en ingående kännedm m dessa fö'håanden det primära vid utfrmningen av praktiska åtgärder i virkesvårdande syfte. Initiativet ti dessa undersökningar tgs av Sydsvenska Virkesföreningen genm dess direktör, jägmästare Nis Heritz, h igångsattes i mars 1950. Vid denna tidpunkt hade agringsförhåandena i vedgårdarna nyigen ingående behandats (Björkman 1946 a), ch speciet hade de nrrändska virkesvårdprbemen varit föremå för diskussin (jfr Björkman 1946 b ch c). Däremt föreåg inga nyare undersökningar över förutsättningarna för uppkmsten av agringsskadr i skgsagrad massaved. Den enda större undersökning, sm tidigare utförts på detta mråde, var Lagerberg, Lundberg & Meins a'bete av 1927 från Bergsagen, viket dck huvudsakigen berörde skadr i sågtimmer särskit genm bånadssvampar. Med hänsyn ti Sydsveriges varmare kimat ch därmed bättre utveckingsmöjigheter för svampskadr i virke ch med hänsyn ti de sydsvenska massafabrikernas tämigen små vedgårdar, vika gjrde vedens förvaring fta under fera år i skgen ti den huvudsakiga agringsfrmen, vr massavedens agringsprbem i södra Sverige av särskid aktuaitet. Inm Sydsvenska Virkesföreningen, sm mfattar de festa ceusaindustrierna i Syd- ch Meansverige, hade man funnit att massaveden efter skgsag-
LAGRINGSRÖTA OCH BLÅNAD 5 ring fta var starkt rötskadad ch önskade utreda rsakerna härti. Hur inverkade t. ex. avverkningstiden, uppäggningssättet, agringspatsens beskaffenhet, tidpunkten för barkningen på utbidningen av agringsskadr? V r ika trädsåg ika mttagiga för angrepp, h var risken för skadr större i de sydigare dearna av andet än i de nrdigare beägna andsdearna? För att kunna besvara dessa frågr igångsattes inm ika skgsförvatningar med början i mars 1950 försök- vika i det föjande beskrivas var för sig - mfattande minst 2 års (smrars) agringstid, sm fta fö rekmmer i praktiken. Försöken utfördes i,fyra mgångar, 1950-1951, 1952-1954, 1953-1955 samt 1955-1956, ch mdifierades för varje gång efter föregående försöks resutat. Ifråga m en de försöksmment befanns det ämpigt att medtaga dem fera år ur jämför esesynpunkt, t. ex. barkad ved, sm man redan vet ej är 1ämpig i praktiken, eer på grund av önskvärdheten av att få med ika vädedekstyper. Reginat sett ut-fördes samma försök från början på 1Sex ika patser, näm.i!gen Skeb i nrra Uppand (Hmens Bruk), Kmården (Fiskeby Fabriks A.B.), Trsö i Vänern (Katrinefrs A.B.), Hk på småändska högandet ( Munksjö A.B.), Lesseb i sydöstra Småand (Lesseb A.B.) samt Tågab i sydvästra Småand (Hyte Bruks A.B.), men kncentrerades sedermera ti endast tre ika försöksmråden beägna i trakter med ika kimat, nämigen Skeb-Edsbr i de trra nrdöstra dearna av Uppand, Hk med. för Sydsverige tämigen kyigt kimat samt Tågab ch Sexdrega beägna i det mycket nederbördsrika mrådet i resp. sydvästra Småhind ch sydöstra Västergötand. Ett kmpetteringsförsök utfördes 1955-1956 i trakten av Vaggeryd i Småand. För att de reginaa synpunkterna skue bi ännu mera beysta ch för att prbemet m riskerna för svampskadr i massaved under skgsagring skue kunna ses i ett ännu större sammanhang gäande för praktiskt taget hea andet städe det sig redan på tidigt stadium önskvärt att även anrdna iknande försök i nrra Sverige. En sådan möjighet erbjöd sig vintern 1953, då man i Svenska Ceusa A.B :s Sundsvas-förvatning önskade närmare utreda förut sättningarna för skydd mt svampskadr av massaved under skgsagring. Genm ett större försök, sm igångsattes på initiativ av skgsdirektör Håkan Swan ch skgschef Finn Knudsen i mars 1953 ch sm pågick t.. m. smmaren 1954, kunde försöksed paraea med de samtidiga sydsvens ka försö kens åstadkmmas, des i kustiandet (Trpshammar i Medepad), des i höj.iäge 500 m ö. h. i inandet (Åsarna i Jämtand). I de nrrändska försöken undersöktes dessutm speciet resäggningens betydese ur virkesvårdsynpunkt Vad agringsröta i skgsagrad övmassaved beträffar undersöktes detta prbem i M & Dmsjö A.B :s regi på Gruvberget i Björna scken i Ångermanand genm försök, sm påging 1947-1951. Resutaten av dessa. för-
6 ERIK BJÖRKMAN sök jämte prvkkningar av rötskadad övved ha pubicerats i Smgshögskans Skrifter Nr 16, 1953. ch med att användning av övved inm massaindustrien bivit aktue även i Sydsverige ansågs en kmpettering av de nrrändska försöken böra ske i denna de av andet, ch försök med skgsagrad 'övmassaved anrdnades därför samtidrgt med harrmas,savedförsöken 1953-1955 des i Edsbr i Uppand, des i Hk i Småand ch des i Sexdrega i Västergötand. I de nya Nrrands-försöken i Trpshammar ch Åsarna ingick för övrigt även en mindre kmpetteringsserie med björkmassaved. Prvkkningar av representativa prv av rötad ved samt mtsvarande frisk ved i ika ång tid agrad massaved ha skett både av det sydsvenska ch det nrdsvenska materiaet. Prv av det förra ha kkats ch närmare undersökts av prf. Theddy Wegeius vid Frstiga fakuteten av Hesingfrs universitet, ch prv av det senare ha kkats av ingenjör Erik Mam vid Ceusabagets frskningsabratrium i Kubikenbrg. Vissa kmpetterande prvkkningar av rötskadad övmassaved ha även utförts av civiingenjörerna E. Venemark ch S. O. Regestad i M & Dmsjö A.B. samt av civiingenjör T. Bergek vid Bieruds A.B :s frskningsabratrium. Erfarenheter från dessa undersökningar, vika devis senare kmma att pubiceras, ha fått utnyttjas i föreiggande avhanding, för viket här ti resp. abratriechefer ch frskare uttaas ett varmt tack. För stimuerande intresse ch betydesefut eknmiskt bidrag ti undersökningarna vi jag främst tacka Sydsvenska Virkesföreningen, sär!'.kit dess direktör Nis Heritz samt skgscheferna Åke Nr{~n ch Sture Sjöstedt, vika ha granskat ch kritiserat aa försö,kspaner samt sörjt för att försöken i största möjiga utsträckning uppagts så, att de skue kunna ge svar på aktuea praktiska prbem beträffande skgsagrad massaved. Ti samtiga andra understödjare ch detagare i undersökningarna vi jag även ri'ma ett v.armt tack. Särskit vi jag härvid nämna dispnent Ott Heijne i Munksjö A.B., dispnent Sten E. Hgerssn i Hyie Bruks A.B. ch direktör Sten Lundberg i Brusafrs~Häefrs A.B. samt skgscheferna Martin Nerfedt i HyUe Bruks A.B., Stig Hegardt i Katrinefrs A.B., Un Färg i Munksjö A.B., Sven Berggren i Brusafrs-Häefrs A.B. ch f. d. skgschefen i Lesseb A.B. nuvarande direktören Caes Dane jämte deras medhjäpare jägmästarna Sven-Erik Thunström i Hmens Bruks A.B., Kar Erik Nissn ch Anders Rudert i Fiskeby Fabriks A.B., frstmästare Bengt Wetterha samt jägmästare Ingmar Axessn ch skgsmästare Inge Fredrikssn i Munksjö A.B., jägmästare Hans Geete, skgsmästare Erik Wahman samt inspektr Oscar Svenningsn i Hyte Bruks A.B. Vidare vi jag uttaa ett varmt tack ti skgsdire'ktör Råkan Swan ch skgschef Finn Knudsen samt ti jägmästare Gustaf Nenze ch skgsförvatarna Kristffer Os,sn ~h Einar öquist i Svenska Ceusa A.B.,
LAGRINGSRÖTA OCH BLÅNAD 7 ch sutigen vi jag tacka skgsdirektör Nis Bergsjö i M & Dmsjö A.B. för värdefut bistånd. För hjäp vid den statistiska bearbetningen tackar jag försöksedare fi. ic. Berti Matern ch för kritisk genmäsning av manuskriptet prf. Gunn Kinnman, jägmästarna Magnus Nrdquist ch Eric Rnge samt rektr Birger Arvidsn. Sutigen framföres ett vördsamt tack ti Fnden för skgig frskning, sm bekstat tryckningen. Stckhm i december 1957. Erik Björkman
Innehå Inedning. I. De vanigaste röttyperna ch virkessvamparna i barr- ch övved II. Yttre betingeser för utvecking av agringsröta ch bånad i virke. III. Labratrieförsök rörande anagda rötskadrs vidareutvec!ding i ta-, gran- ch björkved under ika fuktighetsbetingeser. IV. Fätförsök med barr- ch övmassaved avverkad ch barkad vid ika års- tider samt uppagd på ika sätt ika kimatägen. 22 A. Metdik. 22 1. Principiea synpunkter. 22 2. Registrering av uftens reativa fuktighet ch temperatur samt nederbörden. 23 3. Registrering av försöksvirkets trkning. 24 4. Registrering av agringsröta ch bånad. 26 B. Redgörese för 1950-1956 års agringsförsök 28 1. Försök, ~950-51. Södra ch meersta Sverige. Ta- ch granmassaved 28 2. Försök II, 1952-53. Södra ch meersta Sverige. Ta- ch granmassaved 36 3. Försök III, 1953-55. Södra ch meersta Sverige. Ta-, gran-, björk- ch aspmassaved. 57 4. Försök IV, 1955-56. Småand. Barkning vid ika årstider. Tach granmassaved. 86 5. Försök V, 1953-54. Nrrand. Ta-, gran- ch björkmassaved 92 V. Värdeminskning genm agringsröta i massaved 107 VI. Sammanfattning ch diskussin av försöksresutaten 113 Litteratur 120 Summary 122 Sid. 3 9 16 19
. De vanigaste röttyperna ch virkessvamparna i barr- ch övved Rötsvamparna kunna uppdeas enigt många indeningsgrunder. Efter förekmstpatsen kunna de uppdeas i skgsrötar - i växande träd, agringsrötar-i agrat virke, företrädesvis massaved ch sågtimmer, samt knstruktinsuirkes- ch husrötar-i stpar etc. samt i byggnader. Efter förekmsten i ett träd kunna rötrna uppdeas i rtrötar - den viktigaste framkaad av Pyprus annsus, stubbrötar med varianten»kärötr» (jfr Björkman 1949) i trädstammens basaa dear, stamrötr, tpprötr, kviströt r, stämpingsrötr, spintrötr, kämrötr etc. En rent teknisk-praktis'k indening utgör rötans karakterisering efter angreppsintensiteten ch färgnyansen i ösröta -»rötad ved, sm i fruset tistånd vid tryck med kantigt hårt föremå gör mindre mtstånd än intiiggande frisk ved», faströta - mörk ch jus -»rötad ved, sm i fruset tistånd vid tryck med kantigt hårt föremå gör samma mtstånd sm intiiggande f',~sk ved» samt >.'aniinröta» eer»aniinued» - på grund av påverkan av rötsvampars enzym aniinfärgad men ännu ej rötskadad ved. Efter rötans färg ch amänna beskaffenhet har man taat m brunrötar ch vitrötar samt m»trröta» såsm beteckning på en»trr» röta i viken svamparnas verksamhet upphö''t. En bättre uppdening efter rötans kemiska natur ch rötprcessens förpp gavs av Fack ( 1926), sm skide på destruktinsrötar ch krrsinsrötr. Efter Fack men med uppdening av krrsinsrötarna i två grupper användes i det föjande den termingi, sm tidigare använts av Björkmrm ( 1946 a, 1949, 1953) ch accepterats av Baxter (1952), nämigen en indening efter rötans kemisk-mrfgiska typ med hänsynstagande ti färgen i
O ERIK BJÖRKMAN destruktins- eer krympningsrötar (destnzctive rt eer shrink rt) - bru rötved, krrsins- eer fäckrötar ( crrsive rt, patchy rt eer»white pcket ri») - brunvh-fäckig rötved, samt vitröt1 ( white rt). Enigt denn-a indening förrsakas krympningsrötarna av» brunrötesvampar», sm företrädesvis förekmma i dött virke (husrötsvamparna höra t. ex. hit) samt i kärnveden h's evande träd. Krympningsrötarna karakteriseras av att veden angripes ikfrmigt, så att sutigen endast mittameerna, vika bestå av ignin ch pektinsubstanser, återstå. Membranerna undergå härvid en krympning, viket medför en sönderkyftning av den rötade veden, sm härigenm uppdeas i mer eer mindre tärningsfrmade stycken ch bir synnerigen spröd. Såsm agringsröta i vanig mening är denna typ icke vanig. Krrsins- eer fäckrötrnas svampar kännetecknas av att de angripa veden ikfrmigt på sådant sätt att Häckvis igninet ch fäckvis ceusan sönderdeas. Oika typer förekmma. I en de fa angripes igninet först ch ceusan någt senare (t. ex. beträffande Pyprus annsus), i andra fa sker angreppet samtidigt på ignin ch ceusa. En krrsinsröta är i sutstadiet atid mer eer mindre fäckig av mväxande bruna ch vita partier. De vita fäc,karna ber dck icke enbart på att ceusa kvarämnats sedan igninet,förtärts av svampen utan trde huvudsakigen sammanhänga med en fäckvis fördead förstörese av vedens färgkmpnenter. De festa agringsrötarna i barrvirke är av denna typ. Vitrötarna förekmma mest hs övträd ch utbreda sig iksm krympningsrötarna ikfrmigt i veden men angripa ti skinad från dessa företrädesvis igninet. Veden kan i början av rötangreppet bi mer eer mindre mörkfärgad- sär.skit efter angrepp av sådana vitrötesvampar, sm börja angreppet med en viss ceusaförstöring t. ex. Armiaria meea - men sutstadiet kännetecknas av mer eer mindre bek stundm het vit ved, ch fibern behåer atid i viss utsträckning sin struktur, varför veden adrig bir spröd. Först i ångt framskridet stadium angripes även ceusan. Mörka gränsinjer mean mycefrnter uppträda fta i den angripna veden. Termingien på detta mråde 'är, såsm av det föregående framgått, mycket kar. Faeks uppdening av rötrna i destruktinsrötar ch krrsinsrötar innebar ett betydande framsteg från den tidigare mera diffusa indeningen b. a. i brunrötr ch vitrötr, men var ikvä tiräckig för karakterisering av förekmmande rötr i ved, varför de mera specifika vitrötrna utbröts ur krrsinsrötrna, dit de förut räknades (Björkman 1946 a, 1949). Gäumann (1951) har infört en ny termingi med användande av de gama namnen, vika fått en ny innebörd,, viket endast ytterigare bidragit ti att förvirra begreppen. Gäumann urskijer nämigen för det första destruktinsrötr, vika indeas i brunrötr ch
LAGRINGSRÖTA OCH BLÅNAD 11 vitrötr, berende på m företrädesvis ceusan eer igninet angripe-s av svamparna. Den andra huvudgruppen kaas krrsinsrötar karakteriserade av att huvudsakigen igninet angripes. Denna nya termingi har medfört, att numera en ch samma svamp kan hänföras ti viken sm hest av dc urskida grupperna. Såunda ger t. ex. Pyprus annsus upphv ti en typisk krrsinsröta enigt Fack-Björkman-Baxter men ti en typisk destruktinsröta enigt Gäumann ch ti en vitröta enigt andra författare. I schweizaren Meiers (1955) arbete m ceväggens nedbrytning genm rötsvampar undersökt med eektrnmikrskpisk metdik föresås ytterigare en indening, sm ej heer kan anses särskit yckad. Han bibehåer des de ädsta namnen brunröta ch vitröta, des nyinföres begreppet»simutanröta». Meiers. brunrötar sammanfaer het med begreppet destruktinsrötr enigt Fack-Björkman-Baxter, ch med vitrötr menar Meier sådana rötr, i vika svampen först sönderdear igninet ch först på senare stadium ceusan, atså samma sak sm Björkman-Baxter avse med vitrötr. På grund av eekt'nmikrsk-piska iakttageser räknar han emeertid hit - sm enda undersökt representant för denna typ - den av Trametes Pini framkaade rötan, viken åtminstne i mera framskridet stadium (sm han dck tyvärr ej undersö kt) framkaar en typisk fäckighet av mväxande bruna ch vita fäckar ch därför av Björkman ch Baxter av mrfgiska hänsyn benämnts fäckröta. Meiers tredje röttyp, simutanrötan, kännetecknas av att ignin ch c eusa samtidigt. (simutant) angdpes av svampen. Simutanröta- skue -såufrda närmast mtsvara krrsinsröta (fäckröta) enigt Björkman ch Baxer. Hit räknar M e i er ckså den enigt denna termingi typiska fäckröta, sm framkaas av Pyprus annsus men även den enigt samma termingi typiska vitröta, sm framkaas av Pyprus uersicr. Uppenbarigen är vår kunska p m röt01 nas kemiska natur ännu mycket fuständig. En indeningsgrund sm knsekvent tar hänsyn endast ti rötprcessens födpp, undersökt med eektrnmikrskpisk tekni k, bör kunna bi a)mänt accepterad, m den kan genmföras, viket frtsatta undersökningar få visa. En sådan indening_ får dck icke, såsm beträffande Meiers röttyper, sammanbandas med färgkarakteristika. Indeningen i destruktinsrötr, krrsinsrötar ch vitrötar enigt Björkman ch Baxer är icke heer fut knsekvent, icke ens m man såsm i det föregående anger färgen såsm huvudsakig indeningsgrund ch urskijer brunrötar (destruktinsrötr), brunvitfäckiga röt r (:krrsinsrötr) ch vitrötr. Vitrötra är nämigen, såsm förut antytts, i begynnesestadiet fta mycket mörka, i undantagsfa brunsvarta, ch bi först i mera framskridet stadium vita. I det föjande användes dck frtfarande denna ind ening, då den ger möjighet att med ögat åtmin-stne i grva drag karakterisera rötrnas kemiska typ - en indeningsgrund sm under aa förhåanden äger b-erättigande gärna jämsides men ej sammanbandad med en knsekvent genmförd fysikaiskkemisk indening. Den vrik,ugaste agringsrötsvampen i barrvirke är Ste'eum sanguinentum, det s. k.»bödskinnet», vars på undersidan säta fruktkrppar i fuktigt tistånd antaga en karakteristisk bdröd färg - därav namnet (se färgpansch, jfr fig. 24). Denna svamp, sm även fö-rrsakar tppröta ch stämpingsröta hs gran, är praktiskt taget aestädes närvarande ch förrsakar en röta av krrsinstyp. Rötan kännetecknas såunda i början av angreppet av mer eer mindre regebundna rödbruna stråk, (ty.»rtstreif»,
12 ERIK BJÖRKMAN jfr Hudeczek 1956), uppkmna genm infektin i sprickr i spitveden, ch senare av en hmgen mer eer mindre mörkbrun röta. Kärnved angripes adrig hs ta på grund av i denna förekmmande fener, men i kärnved av gran, sm saknar dyika skyddsämnen, bir kärnveden stundm angripen, särskit i barkat virke med ångsam trkning. Ofta förekmmer svampen tisammans med bånadssvampar, vika ha ungefär samma krav på fuktighet ch temperatur sm Stereum sanguinentum för ptima tiväxt. Ti ti det yttre mycket Uk Stereum sanguinentum är den nästan ika vaniga Crticium evvens (eer Crticium aeve). Fruktkrpparna förekmma huvudsakigen resupinat (titryckta underaget) på stckarnas ändytr men kunna även utbida små tickr, sm mycket ikna fruktkrpparna av Stereum ch därför fta gett anedning ti förväxing med sådana. Fruktkrpparna ha mycket växande färg från r.ent vitt ti gubrunt ch spricka vid trka sönder rutfrmigt (se färgpiansch). Svampen utbidar i rege rikigt med fruktkrppar fta samma år sm virket är avverkat- icke endast först efter ängre tids agring (jfr Nyinder & Rennerfet, 1954, sid. 49). Svampen förrsakar även vid rik utbidning av fruktkrppar end?..st en betydig röta av vitrötetyp. Förväxing med Stereum sanguinentum, sm utbidar rikigt med fruktkrppar endast då vedens värde är starkt nedsatt, har stundm medfört betydande eknmiska kn~ sekvenser vid vedköp. Då Criicium evvens särskit rikigt förekmmer på övved, där den ikaedes är tämigen farig (jfr fig. 26), har förekmsten av 'fruktkrppar föranett betydande berättigade prisreduktiner på grund av»möge», sm svampen vid.sådana 1tiHfäHen fta kaas. En närmare kännedm m de 4-5 vanigaste agringsrötsvamparna - se färgpanschen - brde därför under aa förhåanden kunna utgöra en mycu~t nyttig kunskap vid bedömning av virke ch medföra en sundare ch rättvisare prissättning. Närstående Crticium evvens är en annan tämigen farig svamp, sm fta bidar mycket utbredda fruktkrppar, den s. k. pergamentsvampen, Penipwra gigantea. Svampen synes ej förrsaka på ångt när så kraftig röta (närmast vitröta) sm Staeum sanguinentum. Den förekmmer mest typiskt utbidad på barkad ta, där dess i trka pergamentiknande fruktkrppar utbreda sig på barken. En annan art, Penipwra sanguinea, framkaar en iknande röta ehuru mera av fäckrätetyp ch förekmmer mest i ängre tid agrad barkad tach granved, sm härvid antager en rödaktig färg. Pypms abietinus, den s. k. vitickan, sutigen är en av de vanigaste agringsrötsvamparna i barrvirke. Den framkaar en typisk krrsinsröta ch förekmmer ftast i mer än en smmar agrat barkat granvirke. Svampens små, på undersidan vietta sm ädre bruna mer eer mindre
LAGRINGSRÖTA OCH BLÅNAD 13 sammanvuxna tickr förekmma van1gen i str mängd (se färgpansch). Svampen bidar även resupinata överdrag men igenkännes atid ätt på tickrnas viettbruna mer eer mindre regebundna prer. Då svampen förekmmer på ta, utgöras fruktkrpparna av kanststäda nedti sammanväxta bad; denna avvikande frm av svampen har tidigare ansetts tihöra ett särskit säkte, rpex, ch kaats rpex fuscuiaceus. Svampen synes företrädesvis angripa vårveden. Om svampen får tifäe att växa ängre.tid än 2 smrar i virke, bir förstöresen av detta mycket effektiv. I övved förekmmer ett strt anta rötsvampar. De viktigaste av dessa ha tidigare beskrivits av Björkman ( 1953) ch ska därför endast i krthet behandas. Den farigaste av övvirkets agringsrötsvampar trde vara Pypns znatus, den s. k. zntickan, sm framkaar en intensiv vitröta ch utbidar karakteristiska, vita, på översidan vanigen gubruna znerade tickr med gråvitt pr skikt (se färgpanscjh). Dessa tickr ubbida s endast i barkad ved ch vanigen endast efter minst 2 smrars agring. Förekmsten av fruktkrppar av ika rötsvampar på barkat övvirke behöver ej betyda, att veden är starkt rötskadad. Sådana fruktkrppar utbidas nämigen sm rege i str myckenhet på snittytrna (jfr fig. 23), även m skadrna inskränka sig ti röta endast någn eer några decimeter in från ändytrna. Rötan kan vara mycket intensiv, såsm då den framkaas av Pyprus znatus, men i andra fa då rikigt med fruktkrppar av andra svampar, förekmmer kan rötan vara av mycket iten betydese. Pyprus pubescens iknar Pyprus znatus men är mindre amän. Den framkanar samma sags röta. Stereum hirsutum, det s. k. raggskinnet, trde vara den svamp sm näst Pyprus znatus framkaar den intensivaste rötskadan i övved (se färgpansch). Svampen kan ej gärna förväxas med någn annan på grund av sina karakteristiska ysande gua, på översidan håriga fruktkrppar an. tingen i frm av små tickr eer sm resupinata överdrag. Först under andra smmarens agring bruka även dessa fruktkrppar utbidas i större mängd. Svampen framkaar en typisk vitröta. Stereum purpuj eum, det s. k. purpurskinnet, är en annan agringsrötsvamp företrädesvis i övvirke ch speciet i asp (se färgpansch). Icke heer denna svamp kan förväxas med någn annan. Fruktkrpparna förekmma i str myckenhet i frm av resupinata, vietta såsm ädre viettbruna ö1verdrag eer små tikr. Rötan är en.tämigen farig i början mörk sedermera jus vitrö ta. Band övvirkets agringsrötsvampar bör även den förut behandade Crticium euvens (C. aeve) nämnas. Denna svamp, sm företrädesvis utbidas på övvirke ch i rege i str myckenhet, infinner sig redan efter en smmars agring men framkaar endast en tämigen farig röta.
14 EHII\ BJÖHKMAN Om en ikaedes mycket amän närstående art med bekröda fruktkrppar, Crticium incarnatum, gäer detsamma sm beträffande Crticium euuens. Den s. k. singertic'kan, Daedaia unicr, namngiven efter hymeniets utseende, är en icke atför vanig agringsrötsvamp på i synnerhet björkvirke. Den framkaar vitröta. En annan svamp, sm vid hastigt betraktande ätt kan förväxas med Daedaia unic1 på grund av att fruktkrpparna på över sidan fta är mycket ika, är Lenzites betuina. Hymen~et består emeertid hs denna svamp av mer eer mindre regebundet utbidade ameer. Svampen framkaar destruktinsröta företrädesvis i björkvirke ch utveckas endast i ängre tid agrad ved. Även Pypms znatus' fruktkrppar kunna, sedda från översidan, förväxas med de båda sistnämnda svamparnas fruktkrppar. Samtiga bruka fta i någt ädre stadium vara överdragna av grönager. En grupp agringsrötsvampar, mfattande b. a. Pypnzs hirsutus, Pyprus uersicaar samt den ia agaricineen Schizphyum cmmune med gesa ameer i sina små veckade tickr,.förekmmer företrädesvis i de södra dearna av Sverige. Dessa svampar synas ej framkaa någn röta av nämnvärd eknmisk betydese, i varje fa icke under de agringstider sm bi aktuea i praktiken för övmassaved. Samtiga förrsaka vitröta. Ett ferta andra icke atför vaniga men endast spradiskt uppträdande agringsrötsvampar, sm ätt faa i ögnen på grund av sina fruktkrppar, förekmmer dessutm företrädesvis i barkat övvirke, såsm arter av säktena Peurtus, Phita, Panus, Grepidtus ch Hyphma. Med hänsyn ti sin förhäandevis ringa betydese 'förtjäna dessa svampar dck i detta sammanhang ingen utförigare presentatin. De trde aa framkaa en mer eer mindre typisk vitröta. De b å n a d s s v a m p a r, sm utveckas i barr- ch övvirke under skgs<ag.rin:g, ha ik e närmare studerats i detta sammanhang, emedan Lagerberg, Lundberg & V/ein (1927) ägnat dersrsa svampar ett ingående studium ch ytterigare undersökningar - vika i ch för sig vre önskvärda särskit med hänsyn ti svamparnas uppträdande vid ika behanding av veden - kräva ett mycket ingående btaniskt-systematiskt arbete. Utöver vad sm framkm vid Lagerberg, Lundberg ch V e in :s arbete känner man numera tämigen vä ti de bänadsskadr, sm uppkmma genm förmeding av insekter, vika medföra bånadssvampars sprer eer knidier på sina extremiteter eer i sin tarmkana. Då dessa insekter - vissa arter är i detta avseende»farigare» än andra ch vissa arter medföra endast en viss svamparts spridningsenheter - svärma på våren ch anägga sina gängs~stem i barkat virke, kunna härigenm mycket djupgående bånadsskadr uppkmma (se Mathiesen-Käärik 1953 ch där ranförd iuemtur). I rege är det arter av säktet O piisma sm är asscierade med
LAGRINGsRÖTA OCH BLÅNAD 15 insekter. Då insekterna icke direkt kunna förmeda agringsröta utan endast bånadsskadr, sm i massaved är praktiskt taget utan eknmis'k betydese, ha de emeertid icke närmare studerats i föreiggande arbete. Vissa Ophistma-arter, t. ex. den i taved mycket vaniga ch djupt inhängande O. Pini, kunna ckså infektera utan insekters förmeding (jfr färgpansch). Den sistnämnda arten är för övrigt utbredd även i fuktig barkad ved, emedan den har en mycket vid fuktighetsampitud (jfr Lage'berg, Lundberg & Mein 1927, sid. 575). Från ändytrna eer genm barkskaär i barkad ved samt i fuktig randbarkad eer hebarkad massaved inkmma så småningm även andra båytesvampar, sm förrsaka mer eer mindre djupgående bånad, t. ex. Phiaphra fastigiata, Puuaria puuans, Cadsprium herbarum. Den sistnämnda är fta den sm först infinner sig på bttad ved i frm av små svartgröna fäckar. Puuaria puu.ans är fta en av de vanigaste arterna, sm framkaa de svarta beäggningarna på smmaravverkad ch barkad massaved. S. k. mögebånad, framkaad b. a. av i synnerhet Trichde'ma ignrum, infinner sig dessutm regebundet på fuktig ved men intränger icke i denna. Bånadssvampar ha såsm förut nämnts icke på ångt när samma betydese sm rötsvampar i massaved, emedan de icke sm dessa sönderdea sjäva vedsubstansen utan endast eva av ceernas näringsr.ika innehå. Mycket kraftig bånad kan dck för i synnerhet bekt sufitmassa samt för sipmassa utgöra en starkt värdereducerande faktr.
IL Yttre betingeser för utvecking av agringsröta ch bånad i _J virke De viktigaste faktrerna, sm inverka på uppkmsten av svampskadr virke, är temperaturen samt virkets fuktighet, sm i sin tur regeras av b. a. uftfuktigheten, direkt sstråning ch vindhastigheten (jfr Kmann 1951). I fera arbet,en ha under senare år på visats hur dessa faktrer i ika knsteatiner verka bestämmande för virkets trkning ch därmed,för uppkmsten av agringsskadr (Uen 1929, 1933, Lagerberg, Lundberg & Mein 1927, Björkman 1946 a, b, c, Nyinder 1950, 1955, Nyinder & Rennerfet 1954, m. f.), varför här endast några synpunkter behöva understrykas. Vad först infektinsmöjigheterna beträffar är det visserigen sant att uften är betydigt mera bemängd med sprer ch knidier. under eftersmmaren ch hösten än under vintern ch våren, men smittfaran är dck atid förhanden ch agringsröta ch bånad utbidas under aa förhåanden, då temperaturen ch fuktigheten är gynnsamma för svamparna. De festa agringsrötsvampar föredraga en temperatur av c:a 25~27 C men växa tämhgen vät även vid + 10" C för att förs't vid + 2~3 upphöra med sin tiväxt. En de svampar, sm vanigen infinner sig först under ett senare skede av agringen ch förrsakar destruktinsröta, upphör dck att tiväxa redan vid c:a +10 C (se Björkman 1946 a, fig. 68). Sådana svampar ha därför kaats»senrötesvampar», medan svampar av den förra typen sm växa ända ned mt fryspun'kten sägas framkaa»snarröta» (Björkman 1946 a) eer»kvickröta» (D jurberg 1950). Temperaturens växingar ha str betydese för trkning av virke, icke minst differensen mean trr ch våt termmeter iksm även skinaden mean det avdunstande föremåets ch den mgivande uftens temperatur. Då uften under natten avkyes hastigare än veden, stiger varm, fuktighetsmättad uft uppåt från denna ch kndenseras ett stycke vanför, varigenm en viss trkning sker särskit under de tider av året, då temperaturskinaden är str mean dag ch natt. Under mrgnen uppvärmes emeertid uften hastigare än den då i de ytiga dearna avkyda veden, varför fuktighet nu kndenseras på virkets yta enigt samma agar, sm regera den vaniga dagg-
LAGRINGSRÖTA OCH BLÅNAD 17 bidningen. I jämförese med det viktiga ste mmentet vid a virkestrkning - den kaa, fuktighetsmättade uftens ersättande med varmare ch trrare uft sm kan absrbera fuktighet från veden - utgör emeertid den ytiga trkningen genm temperaturväxingarna mean dag ch natt säkerigen endast en reativt betydig de av vattenavgivande från agrat virke. Att stark kya kan spea str r i trkningsprces,sen är emeertid känt. Då det band de faktrer, sm devis på ett mer eer mindre bemnt sätt utöva infytande på trkning av trä, är svårt att finna någn med uftens»trknings kapacitet» direkt krreerad ch ättregistrerad faktr, har den S edan gammat i sådana sammanhang ftast 'använda reativa uftfuktigheten, sm ka! knttinuerigt mätas med hygrgraf, närmast använts. D-etta trde ckså var.a berättigat, då man vet 'att virkets trkning är direkt prprtinei mt reativa uftfuktigheten, m övriga inverkande faktrer är knstanta ( Tuma 1943). Virkets fuktighetsförhåanden kunna i hög grad regeras genm ika åtgärder, t. ex. uppäggning i uftigt äge, där vindens, den högre ufttemperaturens ch den under smmaren ägre reativa uftfuktighetens uttrkande effekt utnyttjas, eer genm barkning vid ämpiga tidpunkter etc. Beträffande betydesen av fuktigheten i veden.för uppkmsten av agrings skadr vet man, att såvä rötsvamparna sm bånadssvamparna är aerba rganismer, vika kr,äva syre för sin utvecking. Men de frdra även fuktighet, sin icke får vara för hög så att tigången på syre bir tiräckig. Å andra sidan har man funnit, att fuktighetshaten icke får vam för åg, i amänhet icke ägre än 20-22 % fuktkvt. Det är emeertid str skinad på mttagigheten för röta ch bånad i virke, sm avger vatten, ch i virke sm en gång trkat under den s. k. fibermättnadspunkten - den punkt då praktiskt taget at fritt vatten brtgått ur vedceerna ch sprickbidningen börjar - ch sm sekundärt absrberar fuktighet. Under fibermättnadspunkten, sm med några prcent varierar med temperaturen ch igger vid c:a 28 % fuktkvt, d. v. s. vattenhat i prcent av vedens trrvikt, försiggår avgivarrdet av vatten mycket hastigare än upptagandet av fuktighet - det s. k. hysteresis-fenmenet (jfr t. ex. Thune 1944, Björkman 1946 a, Nyinder & Rennerfet 1954) -ch detta inverkar på sådant sätt att virke, sm en gång hastigt trkat ned under fibermättnadspunkten ch såunda t.. m. vid direkt nedfuktning t. ex. genm regn endast ångsamt upptager vatten, är mycket mindre mttagigt för rötangrepp än mera fuktigt virke. Vid agring av massaved är det därför viktigt att antingen söka behåa en mycket hög fuktighet i spinten - kämveden är i amänhet för trr för att agringsskadr genm svampar ska uppkmma - eer att tise att virket snabbt trkar ned under fibermättnadspunkten eer hest ned
18 ERIK BJÖRKMAN ti s. k.»'skgstrrt» tistånd mtsvarande 20-23 %.fuktkvt. Vid den medefuktighet, sm ätt instäer sig vid ämpig virkesvård, ha svamparna sitt tiväxtptimum, viket för ika arter kan variera men i strt sett igger vid 40-90 % fuktkvt (se Björkman 1946 a, sid. 107-117, fig. 59).
III. Labratrieförsök rörande anagda rötskadrs vidareutvecking i ta-, gran- ch björkved under ika fuktighetsbetingeser Metdik Fö r.försöket användes iters gasburkar med tätt tisutande ck med insipad skåra. I dessa burkar åstadkms des 100 % uftfuktighet (genm rent vatten ti c:a 2 cm höjd i burkarna), des 90 % uftfuktighet (genm 18.72 g H2S04 beräknat på 100 g vatten). Kssar (5X2.5X2 cm) utsågade ur spintved av ta, gran ch björk med agringsröta av ika åder inades därefter på steria gasbänkar i försökskären. I varje försökskär inades 6 kssar (5 rötade+.frisk), vika uttgs efter, 2, 3, 4 ch 5 månader för under sökning av rötans tiväxt. Dessa undersökningar vr förenade med vissa svårigheter därigenm att man icke kunde bestämma trrrvikten före försöket på träkssar med evande rötsvampar, vika skue bereda s tifäe att utveckas vidare. I stäet tisågs att aa kssar bev exakt ika stra. Före försöken trrviktsbestämdes 15-16 sådana kssar genm vägning av kssarna efter 2 dygns förvaring vid 100 C. Endast små variatiner mean ika kssar kunde härvid knstateras, m des sa utsågats ur samma enhetiga rötved. Medevärdet av de vägda kss arnas trrvikt användes därför sm ett mått på de i'kvärda men ej trrviktsbestämda försöksks sarnas trrvikt före inäggarrdet i gasburkarna. Efter försökets sut bestämdes den verkiga trrvikten av försökskssarna ch jämfördes med den beräknade trrvikten före försöket, varigenm vikts.förusten, beräknad i % av den ur ~prungiga trrvikten, kunde bestämmas. Före inäggningen i försökskären gåvs samtiga ks sar under så steria betingeser sm möjigt ungefär samma fuktkvt, nämigen 35-42 %. Vid uttagandet ur försö'kskären var fuktkvten någt högre i kssar med ädre röta ch högre i kssar sm förvarats ängre tid i käret. Med någt enstaka undantag v.arierade dck fuktigheten inm en tämigen snäv ampitud, 30-50 % hs ta ch björk ch 25-40 % hs gran, h s samtiga kssar förvarade vid 100 % uftfuktighet. Kssarna i 90 % uftfuktighet hade redan efter månad antagit en mycket åg fuktkvt, 20-23 %, sm
~ ;;; <;; ;;; ;;; <O "' "'..,. - c...,.., c, Q " "' e? ')>...., c. ' ~..,...,, Q.., c, Q ;:;: ; "' "... ",--, ~ ~=,.. Q. "' e..,.., -.,.., c,, Q Q ~ ~ Q. C...,. <Q " "... ~, ' ~ d~ ~ 1:; 0:: <ii ~ <O "' "' "'....., Q. <Q... 2: " ~ ;:; ' c\e\ ;::; ;: ~ <i ;;; "' ~ d :;; "'" "' io "' c..., ' C.., "" ' <Q <Q...... 2: c, ;:; " "'... "' q e T. : 1 \1 d ~.., (/) c: t:r..,. ;:; 5 "'... c, a ;:;... ~: ;; ;::; ;: ~ a; "' c: "' ~~ 9,. ~..,;; 9 e "'" ;f. f. ~ c~ ~ ~ = ~ g,. ~ e \e Fig. 1. Substansförust genm frtsatt angrepp av grundagd agringsröta (.Stereum sanguinentum i barrved, Pyprus znatus i övved) av ika åder under 5 månader i abratrieförsök vid 22 C ch vid 100 resp. 90 % reativ uftfuktighet. Lss f substance due t the cntinued actin f existing strage decay (Stereum sanguinentum) in cniferus w"od and Pyprus znatus in hardwd f varying duratin ver a perid f fivc mnths in abratry experiments at 22 C and at reative air hzzmiditie.~ f 100 and 90 per cent respectivey. Vid 100 % re. uftfuktighet = at 100 per cent re. air humidity. Substansförust = ss f substance. 1-årig röta = 1-year decau. Taved = pine wd. Granved = spruce wd. Björkved = birch wd. t.:) ~ ;::: ;r, I:C '-< : s; ~ z
LAGRINGSRÖTA OCH BLÅNAD 21 förbev knstant under he a försökstiden h var praktiskt taget densamma även i kssar med ika gamma röta ch berende av träsaget. Försökets resutat De beräknade substansförusterna i ta-, gran- ch björkkssar med ika ångt avancerad röta före försökets början ha sammanstäts i fig.. De i diagrammet inagda medetaen för viktsförusten i ika fa vrsa att rötprcess en kan åskådi.ggöras genm en rät inje för samtiga vedprv. Ju ädre den ursprungiga rötsk.adan är, ju intensivare utveckas den vidare. Kurvan för viktsförusten i träkssar med 3-<årig röta stiger såunda brantare än kurvan för viktsförusten i kssar med 2-årig ch 1-årig rötskada. I det sistnämnda faet har viktsförusten under 5 månader endast nått betydigt högre värden än vid försökets början. Dessa iakttageser gäa utveckingen vid 100 %-ig uftfuktighet. Vid 90 %-ig uftfuktighet har rötprcessen knappast as kunnat föröpa vidare ens i träkssarna med den ädsta rötan, viket har sin rsak i den åga fuktkvt sm instäer sig i träet under sådana betingeser.
IV. Fätförsök med barr- ch övnias sa ved avverkad ch barkad vid ika årstider samt uppagd på ika sätt i ika kimatägen A. Metdik. Principiea synpunkter En undersökning av förekmsten av skadr i ett så hetergent materia sm skgsagrad massaved med individuea variatiner för varje stck beträhande barktjckek, årsringsbredd, fuktighet m. m. förtjänar en karäggande principdiskussin hur de enskiida bservatinerna av t. ex. rötskadr redvisas för att en så riktig }ämförese sm möjigt ska kunna göras mean ika försökskmbinatiner. Det är sjävkart att en statistisk behanding av materiaet i någn frm bör förekmma - försöken uppades genmg.aende så att detta mr möjigt - men,m den:na skau bestå av en mfattande krreatinsan ays eer m en enke variansanays ger ika säkra eer t.. m. tiföritigare resujt,at kan diskuteras. Detta prih<em sammanhänger nämigen med hur för,söket ägges upp cih särskit med hur enhetigt försöksmateriat sm användes. Om man använder ett reativt mfattande hetergent materia utan atför nggrant utväj ande av försöksenheterna, t. ex. massavedbitar i ett praktiskt materia, trde en mera ingående statistisk anays vara nödvändig för att ur materiaet kunna utvinna vi ssa resutat. I ett sådant fa kunna emeertid betydande s. k. eimineringar eer justeringar bi nödvändiga, vika icke utan ingående naturvetenskapig anays kunna användas i.fa då rsaksbunden bigisk variatin förekmmer. Den andra metden - sm föredragits i de här redvisade undersökningarna - innebär enka medefesberäkningar, sm möjiggöra en viss bedömning av huruvida skinaden mean två resutat är signifikativ eer ej, samt dessutm nggrannare variansanaytisk prövning av vissa viktiga skinader beträffande förekmsten av agringsröta. Försöksmateriaet bir vid detta förfarande atid föremå för ett visst utväjande, så att endast den eer de faktrer för söket avser att utfrska varieras, medan så många andra faktrer sm möjigt göras eer ]1:}1as så ika sm möjigt i ika försöksed. För ved, sm ska agras,
LAGRINGSRÖTA OCH BLÅNAD 23 tises t. ex., att försöksvirket härstammar från samma såvitt möjigt ikådriga bestånd, att försöksvirkets dimensiner gruppvis är desamma, att årsringsbredden hs virke i samma grupp är så ika sm möjigt etc. Härigenm bir det fta möjigt att med ögat se skinader, t. ex. beträffande rötskadr, viket är ett mycket vikugt pus vid a experimente frskning. Exaktheten i de erhåna medetaen i ett sådant materia bir säkerigen betydigt större än i ett mera ikfrmigt ch kntrerat försöksmaterial A erfarenhet av variatiner i enskida massavedbitar av adrig så enhetigt ursprung visar emeertid, att uppkmna agringsskadr dck bi så ika, att medtagande av mer än en decima knappast är berättigat. Det är med andra rd icke en matematiskt nggrann mätning av varje faktrs betydese sm eftersträvas utan ett resutat, sm redvi,sar tendenserna beträffande utbidningen av agringsskadr i ika behandat virke, vika m möjig,t kunna beysa rsakerna ti vad sm inträffat i ett försök. Först m rsakssammanhanget är karagt, kan ett försöksresutat generaiseras, viket är i hög grad önskvärt m undersökningen gäer t. ex. risken för agringsskadr i massaved under ika yttre förhåanden. Om rsaksförppet icke sättes i centrum utan utredningen nöjer sig med påvisande av vissa i ett visst fa framräknade i ch för sig intressanta krreatiner, kunna försö ksresutaten icke med säkerhet tiämpas under andra yttre förhåanden, eftersm de sambandsfunktiner sm beräknas icke kunna ha kausa innebörd. Om försöket utföres ett annat år eer i ett annat kimatmråde, är det t. ex. sannikt att en ny kimatfaktr utövar infytande på ett förutsett sätt. 2. Registrering av uftens reativa fuktighet ch temperatur saint nederbörden Luftens reativa fuktighet samt temperaturen på de ika försökspatserna ha registrerats genm termhygrgrafer av typ Lamprecht. Apparaten var i varje försök uppstäd på h m höjd över marken på sjäva försökspatserna vid skgsbiväg, där den undersökta massaveden i samtiga fa ti sut uppades. Samtiga termhygrgrafer förvarades i»metergiska burar» av standardtyp för att förhindra direkt sin stråning. Kntr av apparaterna skedde atid med en vecka,s interva; beträffande uftfuktigheten skedde dck instäningen i vissa fa någt mera OI egebundet genm utnyttjande av regnig väderek. I några fa vr apparaterna igång hea vintern; men i det föj ande medtages endast medevärdena för sjäva försökstiden, sm i rege mfattade periden mars-30 nvember. Dessa medevärden ha iksm i tidigare undersökningar (jfr Björkman 1946 a ch b) erhåits genm aväsning på termhygrgrafdiagrammen av värdena för varje jämnt kcksag dygnet runt ch dessa värdens divisin med
ERIJ\ BJÖRKMAN 12. Dessa dygnsvärden ha sedermera sammansagits ch uträknats sm veckmedevärden. Av utrymmesskä ha i det föjande endast bservatinerna för vissa försöksserier kunnat medtagas; i de fa då fuständiga kurvr redvisas har apparaten tifäigt varit ur funktin. Dess a kntinuerigt uppmätta värden under hea försökstiden ange de aktuea vädereksförhåandena på sjäva försökspatserna ch måste betraktas sm säkrare än de fficieua värd,ena, i rege uppmätta tre gånger under dygnet på en centra bservatinspats. Mycket önskvärt hade givetvis varit att ha termhygrgrafer uppstäda både inne i skgen ch på de mera öppna uppagsstäena på de ika försökspat serna, men des hade detta kraftigt fördyrat undersökningarna ch des har det ansetts sjävkart ch tidigare vä dkumenterat att ett skgsbestånd utövar ett utjämnande infytande på temperaturen ch att uftfuktigheten här är betydigt högre än på ett öppet hygge. Såsm förut nämnts var nämigen avsikten med undersökningarna icke att i detaj studera sambandet mean ika metergiska data ch virkets trkning- detta är en mycket vidyftig uppgift, sm kräver bservatiner under fera år ch mycket nggranna mätningar - utan att söka faststäa de skadr, sm uppkmma under tydigt varierade i praktiken förekmmande förhåanden. Nederbördssiffrrna ha erhåits genm aväsning av vaniga regnmätare uppstäda i närheten av försökspatserna. 3. Registrering av försöksvirkets trkning Undersökningar över trkningsförppet i massaved ha tidigare utförts av b. a. Uen ( 1929), Tuma (1943) ch Ny ind er (1950, 1954, 1955). Såsm.förut näinnts har i de försök sm här redvisas icke veden s trkning i ch för sig eer virkets fuktighetsförhåanden överhuvud taget utgjrt huvudändamået med underskningar.na, utan fuktighetens variatin i veden har endast föjts genm frtgående bservatiner med tämigen stra intervaer (se tabeerna). Såsm ikaedes. förut framhåits är fuktigheten i virket jämte temperaturen den viktigaste faktrn; sm bestämmer utveckingen av rötskadr i virke. Vid uttagning av vedprv för fuktighetsbestämning praktiserades både vägning på försökspatsen av fuktiga prvkrppar, vika uttgs ur representativa stckar, ch brrspånsmetden (se Nyindu 1950). Den förra metden har visat sig ge säkrare resutat än den senare, såsm närmare utretts av Kinnman ch Nyinde1. Den förre har rekmmenderat brrspånskrppar av cm diameter i stäet för de vaniga 4 mm brrkärnrna. Några jämförande försök ha utförts med brrprv av dessa dime~siner, men re ~mtaten kunna knappa st anses bättre vid användning fiv de grövre prv-
LAGRINGsRÖTA OCH BLÅNAD 2 5 krpparna, varför den vaniga brrspånsmetdiken använts trts de svagheter sm uppenbarigen vidåda denna. Metden trde dck kunna försvaras vid jämförande undersökningar ch med hänsyn ti det mycket s~t:ra anta brrprv sm tagits under försökstiden. Vid varje prvtagningstifäe ha små numrerade vägda prvrör med krk använts, i vika brrspånet mycket hastigt inagts, varefter krken medebart hårt isatts. Rören ha sedan sm express skickats ti abratriet för medebar vägning. Efter trkning vid 100 C under två dygn ha rör+'krk+prv åter vägts ch prvets fuktighet i prcent av trrvikten - fuktkvten - uträknats. Då jämförbara stckar i samma äge i en väta kunna trka tämigen ika, berende på b. a. ika årsringsbredd, har det synts ämpigt att utväja vissa representativa prvstckar i ika försöksserier ch vid samtiga prvtagningar uttaga brrspånen ur en ch samma stck. På varje prvtagningspunkt - representerande t. ex. en vi,ss höjd i en väta eer ett visst avstånd från stckändan - ha såunda minst 2 brrspånsprv uttagits på 3-5 cm avstånd från varandra i varje prvtagningsstck. Minst 3 stckar med vardera 2 prvkrppar för varje gång ha fått representera t. ex. en väta eer ett v1sst äge i en väta. För att undgå direkt inverkan av regn uttagas prven atid på stckarnas undersida. Efter prvtagningen uppades stckarna atid i sitt ursprungiga åge. Vid fuktighetsbestämningarna har i samtiga fa endast spintved medtagits, eftersm det i rege är denna ved sm utsättes för rötskadr; kärn~ veden är i amänhet för trr för att svamparna ska trivas. En känd sak är att veden är ika fuktig i ika stadier av trkningen ch visar stra di.fiferenser i de inre ch yttre dearna av spinten. I.de fuktighetsprv sm tagits har emeertid icke annat än i undantagsfa skinad gjrts mean ika skikt i veden. Hea spinten har såunda medtagits ch ett genmsnittsvärde för dennas fuktkvt har erhåits. Detta trde vara fut tiräckigt för att förstå förutsättningarna för uppkmsten av rötsk adr. I vissa fa har dck trkningsförppet i ika dear av spintveden föjts. Så'sm förut nämnts utgör varje angivet,fuktkvtsvärde i rege medeta av minst 6 varandra icke a'tför ika värden. Om jämförbara värden V'ari't mycket varierande, ha medetasberäkningar icke utförts utan fuktkvten angivits med sina gränsvärden. Det senare har av naturiga skä mest inträhat för mycket fuktig ved, under det att trrare ved sm behandats ika vanigen visat myc'ket jämna värden. Enstaka värden, sm mycket utprägat skijt sig från aa andra - ftast genm mycket hög fuktkvt - ha utesutits, eftersm de i rege trde ha sin rsak i sekundär genmfuktning genm regn eer snö. De värden på fuktkvt sm ingå i diagram eer återgivits i tabeer avse bestämningar 3 dm från en stckända ch beträffande vät r såvitt möjigt i dessas meersta skijm.
26 BRIK BJORJ{MAN 4. Registrering av agringsröta ch bånad På grund av fuktighetens variatiner i ika dear av en ch samma stck - särskit gäer detta de barkade - är ckså svampskadrna mycket ika utbidade. För att få ett genmsnittsvärde för t. ex. rötskadrna i en massavedbit kan man antingen direkt mäta skadrna i prcent av hea st,ckens vym med angivande av kärnans mede,strek (Nyinder & Rennerfet 1954, m. f.) euer beräkna rötskadrna i spinten samt deras»djup» fri:m stckändarna, beräkna kärnans vym ch stckens ängd ch därefter uttrycka rötvymen i prcent av hea stckens vym (jfr Björkman 1953, sid. 66-68). Om rötfrekvensen uttryckes på detta sätt, erhåer man ett verkigt värde på rötskadrna men beyser icke ika säkert rsakssammanhanget beträffande rötans utbidning, sm i barrvirke praktiskt taget!tesutande försiggår i spinten (jfr Rennerfet 1947) ch i varje fa icke regebundet är krreerad med kärnvedens vym eer kampens ängd. Vid undersökningar över rsaken ti utvecking av agringsröta synes det därför vara ett bättre sätt - viket dessutm icke stäer atför stränga krav på samma kärnvym i undersökningsmateriaet - att ange rötfrekvensen i hur str de av spinten, sm intages av röta i ändytan ch på ika»djup» in i stcken. Denna metd har använts i de föreiggande unde~sökningarna - samtiga rötfrekvenser i tabeer ch dia,gram är at1så uttryckta i prcent av spinten utm beträffande björk (jfr sid. 64.) - varvid rötans utbredning registrerats på utsågade c :a 3 cm tjcka trissr, des i ändytrna, des i amänhet på 3 dm ch på m avstånd från dessa. Vi ma:n sedan, t. ex. för eknmiska beräkningar, angiva rötans prcentuea förekmst i hea stcken, kan detta sm nämnts ske m man känner kärnans vym ch stckens ängd. För en apprximativ beräkning av rötans prcentuea förekmst i hea stcken kunna närmast 3 dm-värdena användas. I de i det föjande medtagna tabeerna ch diagrammen rörande rötfrekvensen i ika fa har denna i amänhet angivits för sjäva ändytrna. Detta har mest skett för att rötans utvecking skue kunna kntinuerigt föjas i samma stckar, viket icke varit möjigt m ett strt anta prvbitar söndersågats vid den första inventeringen. Genm speciea bservatiner har dessutm kunnat knstateras att skadefrekvensen i ändytrna tämigen vä överensstämmer med förekmsten ängre in i stckarna ifråga m hebarkad ch randbarkad ved med ikartade trkningsmöjigheter i hea kampen. I barkad ved däremt är fuktighetsförhåandena ch därmed t. ex. rötfrekvensen mycket ika i ändytrna ch ängre in. Uppgift m rötfrekvensen på 3 dm avstånd från ändytan har därför medtagits i tab. 4 för barkad ved. Vid utsågningen av prvtrissr har, såsm inedningsvis antytts, ett visst urva av representativa stckar av viss dimensin ägt rum. En viss ikartad