http://www.diva-portal.org

http://www.diva-portal.org This is the published version of a paper presented at Nordic FORSA and NASSW Symposium In Search of Culture in Social Work/Malmö, Sweden/October 8-10, 2014. Citation for the original published paper: Morén, S., Blom, B., Perlinski, M. (2014) En domänteori för organisering av socialt arbete vidareutveckling av styrnings- och kulturdimensionerna: Paper till nordiska Forsa-symposiet i Malmö 8-10 oktober 2014. In: (pp. 1-19). N.B. When citing this work, cite the original published paper. Permanent link to this version: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-94738

En domänteori för organisering av socialt arbete vidareutveckling av styrnings- och kulturdimensionerna Paper till nordiska Forsa-symposiet i Malmö 8-10 oktober 2014 Stefan Morén Björn Blom Marek Perlinski Professor i socialt arbete Professor i socialt arbete Fil Dr i socialt arbete stefan.moren@socw.umu.se bjorn.blom@socw.umu.se marek.perlinski@socw.umu.se

2 Abstract I detta paper diskuteras villkoren för socialarbetares professionsutövning i offentliga organisationer. Vi konstaterar att sådana offentliga arenor för socialt arbete konstitueras av tre domäner med olika uppgifter och logiker, men samtidigt inbördes sammanbundna och beroende av varandra: politikens domän, förvaltningens domän och professionens domän. De enskilda organisationerna på lokal nivå konstituerade av de nämnda domänerna med sina respektive logiker villkoras i sin tur av en fjärde domän: de institutionella villkorens domän. Det handlar om styrningsideal, normer, kunskapssyner och teknologier som råder i samhället, som legitimeras och sprids av centrala institutioner och som styr hur de enskilda organisationerna fungerar. Denna typ av styrning kommer bl.a. till uttryck som legitimerande försanthållanden om kunskapsgrunder och arbetssätt, ett slags kulturella manus (kopplade till befattningar socialarbetare innehar) som blir styrande för socialarbetarna i deras professionsutövning. Först beskrivs huvuddragen i domänteorin, därefter diskuteras närmare hur professionsutövningen på lokal nivå villkoras av de institutionella villkorens domän. Nyckelord: Professionsutövning, socialarbetare, domänteori, styrning, kulturella manus.

3 En domänteori för organisering av socialt arbete vidareutveckling av styrnings- och kulturdimensionerna 1 Stefan Morén, Björn Blom och Marek Perlinski Introduktion och syfte Socialt arbete i Sverige bedrivs i hög grad inom ramen för politiskt styrda offentliga organisationer. Det gäller t.ex. socialtjänst, landsting, skolor och arbetsförmedling, men exemplen kan göras fler. Detsamma gäller också i många andra länder, särskilt i den s.k. västvärlden. Vanligtvis beskrivs och förstås sådana organisationer som förvaltningar, och de framställs ofta i organisationstablåer med varierande uppsättningar av formella roller, positioner och funktioner som är samordnade för att uppnå förvaltningens mål. Om man som tillfällig besökare i en offentlig organisation för socialt arbete frågar hur verksamheten är organiserad, så blir man sannolikt presenterad någon variant av en sådan formell organisationstablå: Så här fungerar vår verksamhet! Det är också följdriktigt ur detta perspektiv att professionsutövarna i vårt fall socialarbetarna, oftast socionomer när de träder in i denna typ av organisation tenderar att inordnas i mer eller mindre socialadministrativa yrkesbeteckningar som socialsekreterare, behandlingsassistent, kurator eller handläggare. Den beskrivna situationen innebär att socionomer som profession riskerar smälta samman med sin roll i förvaltningen; de blir handläggare av ärenden snarare än självständiga professionsutövare. Den vardagsförståelse av organisationer för socialt arbete som nämns ovan är i själva verket mycket begränsad: 1) den är statisk såtillvida att det handlar om struktur snarare än process, 2) den politiska nivån berörs i liten utsträckning, 3) det professionella inslaget är diffust och 4) påverkan från omvärlden finns oftast inte alls med. Enligt den amerikanske sociologen W. Richard Scott (2003) var denna typ av organisationsförståelse dominerande även inom organisationsteorin fram till ca. 1960, han talar om olika former av slutna systemmodeller. Efterhand kom kritiken mot det slutna systemtänkandet att leda fram till teorier om organisationer som öppna system, vilket är den dominerande synen fram till i dag. Den bygger bl.a. på insikten att organisationer för sin överlevnad är beroende av samspel och utbyte med andra system i sin omvärld (se t.ex. DiMaggio & Powell, 1991; Grape, Blom & Johansson, 2006). Den gängse organisationsteorin i dag blickar således dels inåt mot strukturer och processer i enskilda organisationer, dels utåt mot olika typer av samspel med och beroenden av omvärlden. Organisationsteorin kan i den meningen förefalla heltäckande. Vår ansats innebär att kombinera och sammanlänka organisationers inre förhållanden med dess yttre villkor. Därigenom tar vi oss an frågan: Hur ser själva kopplingen ut dynamiken mellan det inre och det yttre? Det är också en begränsande omständighet att politikens och professionens roll i organisationer för socialt arbete i offentlig sektor tenderar att separeras och studeras inom andra ämnesområden statsvetenskapen respektive professionsforskningen. Det finns därtill mycket lite av organisationsteori 1 Föreliggande text bygger på paperet Domänteori för organisering av socialt arbete i offentlig sektor en utveckling som vi lade fram vid Forsa-konferensen i Trondheim 4-6 oktober 2012. Vidareutvecklingen rör främst den s.k. fjärde domän de institutionella villkorens domän. Även i övrigt har gjorts en hel del revideringar av resonemanget i tidigare paper.

4 utvecklad specifikt utifrån det sociala arbetets innehåll och villkor. Vi bedömer det som mycket viktigt att socialarbetare i sin professionsutövning vägleds av teoretiska perspektiv som hjälper dem förstå hur klientarbetet villkoras av organisatorisk och samhällelig styrning. Eller som Hasenfeld (2010:3) uttrycker det: To understand how human service organizations respond to environmental and internal challenges, new theoretical approaches are needed. Syftet med detta paper är dels att beskriva huvuddragen i en domänteori för socialt arbete i offentliga organisationer, dels att vidareutveckla och fördjupa innebörden i de institutionella villkorens domän. Det senare handlar om hur socialt arbete på lokal nivå villkoras och styrs av övergripande institutionella förhållanden i samhället. Kort om tidigare forskning Det finns en hel del forskning inom det statsvetenskapliga området om relationen mellan politik och förvaltning. När det gäller relationen mellan professionsutövning å ena sidan och förvaltning/politik å andra sidan är emellertid forskningen mer begränsad. I ett europeiskt perspektiv förefaller gränsdragningen mellan politik och förvaltning (public administration) vara relativt stabil. Pollitt och Bouckaert (2011) rapporterar att gränsdragningen politik/förvaltning trots påverkan från new public management under de senaste trettio åren inte har ändrats särskilt mycket i t.ex. Tyskland, Frankrike, Nederländerna och de Nordiska länderna. Inte ens i Belgien och Italien, länder som genomgått omfattande politisk decentralisering, finner Pollitt och Bouckaert (ibid., s. 167) att denna gränsdragning förändrats åtminstone inte på något bestående sätt. Den amerikanske statsvetaren Guy Peters (2001, s. 173) konstaterar att utformningen av offentlig förvaltning inbäddad som den är i politik och kultur är mer än en teknisk fråga. Han skriver också (s. 210) that it is not useful to separate the political from the administrative in either real life or analyses. Politik och förvaltning är så att säga inlindade i varandra. En liknande hållning inom det sociala arbetets område saluförs av Evelyn Brodkin (2010), men hon betonar intressant nog även en koppling mellan politiken och den professionella yrkesutövningen. I Brodkins perspektiv är socialt arbete strukturellt situerat som en förmedlare (mediator) mellan staten och den enskilde medborgaren. Politiker på den nationella nivån beslutar om övergripande mål och instiftar lagar för att uppnå målen. För att de politiska intentionerna ska nå ut till medborgarna måste de emellertid filtreras genom socialarbetares praktik. Det är ju dessa professionsutövare som i praktiken avgör vem som ska få vad och hur. Brodkin uttrycker det så här: In this location, HSOs become a site for a distinctive form of social politics, one that is constituted as a politics of practice (s. 62). Denna praktikens politik innebär inte att socialarbetare är medvetet politiska, det är snarare en aspekt av professionsutövningen som är latent, indirekt och obesedd. På svensk botten är den dominerande föreställningen, enligt Montin (2007:102), att det går att särskilja politik och förvaltning, men att det beror på vad man menar med politik och att gränsdragningarna ofta är mer formella än reella. I sin bok Moderna kommuner (a.a.) beskriver Montin hur den offentliga förvaltningens chefer, det gäller

5 inte minst inom individ- och familjeomsorgen, ligger i skärningspunkten mellan politik och förvaltning. Han lyfter bl.a. fram tre tydliga exempel på detta förhållande: i) förvaltningscheferna förväntas uttolka ibland oklara och vaga politiska beslut, ii) cheferna fungerar ibland som handledare åt politikerna i deras uppdrag, iii) det händer ofta att cheferna avgör vilka frågor som ska föras upp på den politiska dagordningen. Politik och förvaltning framstår alltså även här som inlindade i varandra. I en forskningsöversikt över socialtjänstens organisation konstaterar Johansson (2003:10) att det råder brist på såväl teoribildning som översikt över empirisk forskning om de svenska välfärdsproducerande organisationerna och deras inre logik. Som exempel på teoretiska perspektiv inom området nämner han bl.a. begreppen Human Services Organizations (Hasenfeldt, 1983, 1992), som innebär att välfärdsorganisationer skiljer sig från andra byråkratier genom att det är människor som arbetar med människor, samt Street Level Bureaucracy (Lipsky, 1980) som innebär att politiken utformas först i mötet mellan gräsrotsbyråkrater och medborgare. Johansson nämner också, som ett intressant strukturellt perspektiv, Kouzes & Micos (1979) begrepp domänteori, vilket vi återkommer till i nästa avsnitt. Johansson (a.a.) betonar behovet av att förstå organisationer i ett historiskt-kulturellt sammanhang och han varnar för att okritiskt överföra resultat från internationell forskning direkt till svenska förhållanden. En av de historiskt-kulturella skillnader som han nämner är särskilt intressant i detta sammanhang, nämligen att det politiska inflytandet över den svenska socialtjänsten finns på operativ nivå. I den internationella teoribildningen saknas ofta både lokala politiker och lokal socialpolitik (sid. 85). Johansson avslutar sin översikt genom att formulera ett antal angelägna forskningsfrågor för framtiden. En av dessa har särskild bäring på innehållet i detta paper: Hur styrs egentligen den svenska socialtjänsten och av vem? (sid. 75). Återbesök hos Kouzes och Mico Redan för mer än trettio år sedan lanserade Kouzes och Mico (1979) en domänteori för människovårdande organisationer i USA. De gjorde en åtskillnad mellan politikens domän, ledningens domän och servicedomänen. Dessa domäner ansågs dels vara sinsemellan olika, dels vara antagonistiska i förhållande till varandra. Kouzes och Mico utvecklade sin teori primärt i syfte att bättre förstå villkoren för verksamhetsutveckling. Förslaget innehåller flera intressanta inslag, till vilka vi återkommer, men det innehåller också åtminstone tre viktiga begränsningar. 1) Kouzes och Mico utgår ifrån det forskningsområde om människovårdande organisationer som på engelska benämns Human Service Organisations (HSO). Termen avser organisationer för sjukvård, utbildning och socialvård i vid mening. Det servicetänkande som anses förena dessa arenor säger emellertid väldigt lite om det relationsarbete, ibland emot den enskildes önskan, som är typiskt för socialt arbete (se Morén, 1992:17f). 2) Det vi i Sverige kallar offentlig förvaltning reduceras i Kouzes och Micos modell till en fråga om ledning (management domain). 3) Servicedomänen problematiserar inte det förhållandet att det här är fråga om professioner och att det ger denna domän en särskild dignitet. 2 Till 2 I propåerna om en evidensbaserad praktik (EBP) en nutida trend i bl.a. socialt arbete blir användningen av begreppet praktik strängt taget fördöljande. Det innebär att karaktären av den verksamhet som ska evidensbaseras inte tillskrivs någon betydelse. Man talar t.ex. om evidensbaserad socialtjänst, när man egentligen torde avse evidensbaserad professionsutövning i socialtjänsten (jfr

6 dessa tre begränsningar ska läggas en fjärde: 4) Kouzes och Mico berör överhuvud inte hur lokala organisationer påverkas och styrs av institutionella villkor i samhället. Det är vad vi nedan benämner och utvecklar som de institutionella villkorens domän. Mot bakgrund av dessa begränsningar, men med inspiration från Kouzes och Mico, lanserar vi en vidareutvecklad domänteori för organiseringen av socialt arbete i offentlig sektor. Mot en teori om organisationer för socialt arbete Vi konstaterar inledningsvis att offentliga organisationer för socialt arbete på lokal nivå konstitueras av tre domäner med olika uppgifter och logiker, men samtidigt inbördes sammanbundna och beroende av varandra: politikens domän, förvaltningens domän och professionens domän. Vi ska senare i kapitlet se hur de lokala och enskilda organisationerna konstituerade av de nämnda domänerna med sina respektive logiker i sin tur villkoras av en fjärde domän: de institutionella villkorens domän. Det handlar om styrningsideal, normer, kunskapssyner och teknologier som råder i samhället, som legitimeras och sprids av centrala institutioner och som på olika sätt villkorar och styr hur de enskilda organisationerna fungerar. Karaktäristiskt för en offentlig organisation för socialt arbete är att det finns en politisk styrning från en lokalt folkvald församling, t.ex. en socialnämnd eller en skolstyrelse. Den politiska nivån tillsätter i princip i sin tur en nivå av tjänstemän, en förvaltning, med uppgift att implementera de lagstadgade uppgifterna att bistå människor i utsatta livssituationer. 3 Det kan handla om förvaltningsledning med chefer på olika nivåer samt socialadministrativa stödfunktioner (Montin, 2007). Arbetsuppgiftens genomförande att i praktiken bistå utsatta människor är emellertid avhängig olika professioner som bedriver sin verksamhet inom denna organisation, t.ex. socionomer, psykologer, sjuksköterskor, omsorgspersonal. Professioner har idealt sett stor självständighet i sin yrkesutövning och vägleds i sitt arbete av vetenskaplighet och professionella standards. 4 Offentliga arenor för socialt arbete på den lokala nivån konstitueras alltså av tre domäner med olika uppgifter och kännetecken, men samtidigt inbördes sammanbundna och beroende av varandra: politik, förvaltning och professionsutövning. Politikens uppgift är att utifrån olika ideologiska ståndpunkter svara för en övergripande styrning av verksamheten. Förvaltningens uppgift är att upprätthålla administrativ struktur och styrning som tillförsäkrar effektiv implementering av de politiska besluten. Grimen & Terum, 2008, som skriver om Evidensbasert profesjonsutøvelse). Denna strävan efter evidensbasering torde också träffa olika professioner på olika sätt. Det är t.ex. en rimlig hypotes att läkare oftare tillskrivs epitetet upplyst praktiker, medan socialarbetare oftare förs in i fållan manualstyrd praktiker. EBP, betraktat som styrprincip, kan också ändra relationer och maktförhållanden mellan professioner såväl som mellan olika domäner. 3 I praktiken existerar förvaltningen redan när politikerna tillsätts, men den existerar på mandat av politikerna. 4 Här bör nämnas att socialt arbete ibland ifrågasätts som fri profession, bl.a. med hänvisning till att yrkesutövningen, inte minst i socialtjänsten, till en del är underkastad politisk styrning. I modern professionsforskning, utifrån vad man benämner det processuella synsättet, betraktas emellertid socialt arbete som en profession (se kapitel 6 om professionsteori).

7 Professionernas uppgift är att på basis av vetenskap och beprövad erfarenhet utforma och genomföra insatser i praktiken som förbättrar människors livssituationer eller upprätthåller nödvändiga livsfunktioner (social omsorg). Mellan dessa domäner, som alltså inbördes är olikartade till sin karaktär, sker en ömsesidig påverkan (makt och inflytande): politiken styr via förvaltningen villkoren för professionsutövningen, men samtidigt har professionerna (oftast via förvaltningen, men ibland direkt) inflytande över den politiska domänen. 5 De tre domänerna på den lokala nivån villkoras i sin tur av övergripande politiska och strukturella förhållanden i samhället det vi kallar de institutionella villkorens domän. I nedanstående figur illustreras schematiskt ömsesidig kommunikation och påverkan mellan de olika domänerna. Figur 1 Relationer mellan olika domäner i offentligt organiserat socialt arbete. Inom mer etablerade professioner som t.ex. läkare och sjuksköterskor har det traditionellt sett varit vanligt med en hög grad av autonomi i arbetet med patienter. Det kan delvis hänga samman med att den vetenskapliga basen är starkt utvecklad i dessa professioner. Förvaltningsstrukturen (med landstingsdirektören i toppen) är åtskild från professionsstrukturen (med överläkare i toppen). En landstingsdirektör har knappast, åtminstone på formell grund, ett direkt inflytande över den medicinska professionsutövningen. 6 Inom socialtjänsten är det däremot så att dessa båda strukturer eller hierarkier förvaltning och profession tenderar att i viss mån sammansmälta. 5 Här kan som exempel nämnas att gruppen socionomer i SCBs socioekonomiska indelning (SEI) ges SEIkoden 56, vilket uttyds högre tjänsteman med eller utan anställda. Det innebär att socionomer räknas in i samhällets högre skikt och därmed tillskrivs makt och inflytande över samhällsutvecklingen. 6 Sannolikt är detta förhållande på väg att förändras. Enligt Hasselbladh, Bejerot och Gustavsson (2008) är de medicinska professionernas autonomi som en följd av den institutionella transformationen och de nya styrformerna alltmer kringskuren.

8 Det görs vanligtvis ingen explicit åtskillnad mellan profession och förvaltning. Annorlunda uttryckt: den professionella strukturen återspeglas inte i befattningsstrukturen på samma sätt som inom det medicinska området. 7 Socialdirektören, som förvaltningschef, har inte bara möjlighet utan också legitimitet att utöva ett direkt inflytande över professionsutövningen. Till exempel kan denne ge direktiv om att ett visst arbetssätt eller en specifik metod ska tillämpas i klientarbetet. Inom ett annat område där socialt arbete bedrivs, skolan, är socialarbetaren, oftast benämnd skolkurator, i regel formellt underställd skolans pedagogiska ledning. Det innebär att skolans rektor, trots att denne representerar en annan profession, i princip kan utöva direkt inflytande över hur kuratorn bedriver sitt arbete. Relationen mellan politik, förvaltning och professionsutövning är alltså central inte bara när det gäller socialtjänsten, utan även när det gäller socialt arbete i t.ex. hälso- och sjukvård samt inom skolans område. Det är de tre stora arenorna där socialt arbete bedrivs i vårt samhälle. Ytligt sett är dessa organisationer väldigt olikartade och man använder olika yrkestitlar, vanligtvis socialsekreterare respektive kurator, men i grunden ligger en professionsutövning som på olika sätt villkoras av och definieras i förhållande till förvaltning och politik. Dessa lokala förhållanden när det gäller organiseringen av socialt arbete villkoras i sin tur av övergripande institutionell styrning i samhället. Nedan beskrivs först de tre domänerna på den lokala nivån politik, förvaltning och profession därefter de institutionella villkorens domän. Tre domäner i organiseringen av socialt arbete Politik och förvaltning är relativt etablerade begrepp och arenor. Med politik avses de processer och beslut som fördelar makt, välstånd och resurser i vårt samhälle. Med förvaltning avses den organisation och de administrativa funktioner som har till uppgift att implementera politiska beslut. Vad som menas med professionsutövning i socialt arbete är inte lika entydigt, men här avses en verksamhet som på vetenskaplig grund bistår utsatta människor. Som redan nämnts har dessa domäner som alltså konstituerar organisationer för socialt arbete på lokal nivå olika uppgifter och kännetecken, men är samtidigt inbördes sammanbundna och beroende av varandra. De tre domänerna och dess huvudsakliga karaktäristika illustreras i figur 2 nedan. Det bör sägas att domänerna i den renodlade form de framställs är närmast idealtypiska. I praktiken finns en hel del inslag som skapar nyanser i och avvikelser från den renodlade formen. Vi har redan nämnt hur politiska intentioner, utan att någon egentligen uppfattar det så, kan filtreras ut till medborgarna via den professionella praktiken. Det har också på senare år skett en del förändringar på det socialpolitiska området som gör att man måste rikta blicken utanför domänerna. Som exempel kan 7 Det finns i Sverige ingen automatisk koppling mellan socionom och socialarbetare. Begreppet socionom började användas som professionsbeteckning från 1950 och fick officiell status när det togs in i Statskalendern 1958. Dessförinnan hade man använt beteckningen DSI (diplomerade från socialinstitut). De flesta socialarbetare är visserligen socionomer, men det är ingen utbildningsgrund som krävs generellt. Denna otydlighet tycks innebära att många socialarbetare i stället för att använda professionstiteln pådyvlas socialadministrativa befattningar som socialsekreterare eller kurator. I andra länder är dessa begrepp i regel integrerade: man utbildar sig i socialt arbete för att bli och arbeta som (professionell) socialarbetare.

9 nämnas en ökande grad av privatisering i kombination med Lagen (2008:962) om valfrihetssystem (LOV). Det innebär att kommunerna i många fall, inte minst när det gäller hemtjänst och familjehem, använder sig av privata utförare som inte självklart är kopplade till professionens domän. De personer som utför tjänsterna saknar ibland särskild utbildning, och i förvaltningens domän har man bara indirekta möjligheter att styra och kontrollera dessa verksamheter. Ett annat exempel är kvinnojourer, som ibland får ekonomiskt bidrag från kommunen, men är fristående från socialtjänstens organisation. Figur 2 Tre domäner i lokal organisering av socialt arbete i offentlig sektor.

10 Som framgår är domänerna idealtypiskt sett olikartade med avseende på uppgift, styrprinciper, framgångskriterier, struktur och arbetssätt. Politik bygger på principen om ideologi och folklig representation, förvaltning bygger på principen om byråkrati och saklighet (vertikalt), professionsutövning bygger på principen om expertis och kollegialitet (horisontellt). Man kan säga att domänerna bygger på olika rationaliteter ändå måste de fungera tillsammans och komplettera varandra. Pilarna illustrerar det ömsesidiga samspelet och dynamiken domänerna emellan. I praktiken är domänerna mer eller mindre sammanvävda. Vi har t.ex. nämnt att politiska intentioner kan filtreras ut till medborgarna via socialarbetares professionsutövning. Det är också vanligt att språkbruk som hör hemma i förvaltningens domän t.ex. begrepp som handläggning och ärenden tämligen oreflekterat sprids över till professionens domän. Även när det gäller arbetsledning kan vi se tydliga inslag av sammanflätning mellan domänerna. Exempel: arbetsledning När det gäller socialarbetares arbetsledning är det särskilt intressant att göra en jämförelse mellan de tre stora arenorna; socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola. Socialarbetare inom socialtjänsten styrs i huvudsak av chefer på olika nivåer inom förvaltningens domän. Dessa chefer är emellertid inte sällan socionomer och har därmed även en tillhörighet till professionens domän. Socialarbetare inom hälso- och sjukvård och skola styrs visserligen av chefer inom professionens domän men inte inom den egna professionens domän! Socialarbetare i hälso- och sjukvården är vanligtvis klinikanslutna (tidigare fanns ibland separata kuratorsavdelningar som servade ett helt sjukhus) och klinikcheferna finns i regel inom den medicinska professionsdomänen, oftast läkare eller sjuksköterskor. Socialarbetare i skolan styrs på motsvarande sätt av chefer inom pedagogikens professionsdomän, oftast studierektorer. Det är alltså inte självklart att socialarbetare har chefer inom den egna professionsdomänen. Ibland används inom socialtjänsten benämningar som 1:e socialsekreterare, men det är egentligen en socialadministrativ befattning kopplad till förvaltningens domän. Benämningar som översocionom eller chefssocionom används knappast. Utifrån domänteorin vore det emellertid rimligt med den typen av tjänster inom de stora arenor där socialt arbete bedrivs, dvs. en differentiering inom den egna professionsdomänen baserad på kunskap och kompetens. Vår grundfråga handlar om hur socialarbetares professionsutövning villkoras och styrs av politik och förvaltning. I varje enskild organisation på den lokala nivån finns givetvis en uppsättning mål, direktiv och regler bestämda i politikens och förvaltningens domän som på olika sätt styr socialarbetarna i klientarbetet. Det är en typ av styrning som är relativt lätt att se och förhålla sig till; att acceptera eller försöka förändra. Mer sällan uppmärksammas att den styrning som kommer till uttryck på den lokala nivån oftast har sin grund i ett mycket vidare sammanhang en ständigt pågående inverkan från omvärlden. För att i domänteorin beakta denna nödvändiga kontextualisering av den lokala nivån för vi in en fjärde domän de institutionella villkorens domän.

11 De institutionella villkorens domän Vi vill uppmärksamma att denna domän är av en annan karaktär än de lokala domäner som beskrivs ovan. Institutionella villkor i samhället bärs upp av formella strukturer och centrala institutioner, men handlar också om immateriella strukturer och ett ständigt pågående flöde av idéer om hur välfärden ska organiseras. Struktur och idéflöde hänger samman och beror av varandra. Man kan jämföra med Internet: där finns i grunden en teknisk och materiell struktur, men det intressanta är det ständigt pågående flöde av information och kommunikation som detta gör möjligt och som får stor inverkan på människors vardag. På samma sätt finns ett flöde av idéer och försanthållanden i samhället om hur social välfärd ska bedrivas, och som via centrala institutioner på olika nivåer kanaliseras till den lokala nivån. I sin inflytelserika bok The Audit Society (1997) beskriver Michael Power hur begreppet audit, ursprungligen med betydelsen ekonomisk revision av företag, från senare delen av 1980-talet kom att spridas och användas inom en stor del av den offentliga sektorn, först i Storbritannien och sedan även i många andra länder. Innebörden i begreppet kom samtidigt att förskjutas och bli bärare av en framväxande idé om allmän granskningsbarhet av offentliga organisationer; sådana verksamheter både kan och bör styras via löpande dokumentation och inrapportering av olika prestationstal. Ibland görs sådan granskning i namn av kvalitetssäkring. Det är ett tydligt exempel på en idéburen institutionell styrning som nu funnits på agendan i mer än tjugo år och som påverkat inte bara organisationer för socialt arbete utan stora delar av offentlig sektor. De institutionella villkorens domän Konstitueras av: Dels formella strukturer som syftar till övergripande styrning och kontroll av samhällets organisation av välfärd. Dels immateriella strukturer i form av kultur, opinioner och normer i samhället om hur välfärden bör vara organiserad. Mer specifikt kan det handla om dominerande socialpolitiska strömningar samt rådande styr- och kunskapsideal (vilka ofta består av internationella influenser). Institutionell grund: Centrala institutioner i samhället, såsom Riksdagen, Socialdepartementet, Socialstyrelsen, SKL och andra intresseorganisationer, evidensproducerande organisationer. Legitimeringsgrund för institutioner: Legitimeras dels politiskt via riksdagsval, dels via centrala institutioners och intresseorganisationers olika uppdrag. Arbetssätt/logik: Formell styrning genom direktiv, utvärdering och kontroll Spridning och legitimering av vissa rådande idéer Fjärrstyrning via lokalt internaliserad egenkontroll Framgångskriterier: Följsamhet från lokala verksamheter gentemot rådande ideologi och direktiv på nationell nivå. Figur 3 De institutionella villkorens domän med sitt särskilda innehåll och sin logik.

12 Inom nyinstitutionell organisationsforskning ligger fokus på hur organisationer påverkas och formas av institutionella faktorer i omgivningen i vid mening. Det kan handla om t.ex. politiska beslut, lagstiftning eller rådande opinionsströmningar och ideal som skapar institutionella krav som enskilda organisationer tenderar att anpassa sig efter. Betoningen ligger alltså på process och inte på struktur (Grape, Blom & Johansson, 2006). Det är rimligt anta att det som sker i denna institutionella domän, som på ett något svårgripbart sätt är lokaliserad till den nationella nivån, kommer att påverka relationen mellan de övriga domänerna (politik, förvaltning och profession) på den lokala nivån. När vi talar om de institutionella villkorens domän, så inbegriper vi inte alla kontextuella faktorer utan antar en snävare innebörd: vi avser främst den styrning av organisationer för socialt arbete i offentlig sektor som emanerar från centrala institutioner i samhället, vilket inbegriper spridning och legitimering av för olika tider dominerande idéer och ideal om hur dessa organisationer bör utformas och styras. I grunden ligger skillnaden mellan en institution och en organisation. 8 Inom det sociala arbetets område kan vi tala om socialtjänsten som lokala organisationer i 290 kommuner. Dessa har var och en sina interna organisationsformer och arbetssätt. Vi kan emellertid också betrakta socialtjänsten som en institution i vårt samhälle, och vi avser då dels övergripande statlig styrning i form av t.ex. lagstiftning, normering och riktlinjer, dels mer immateriella inslag som kultur, opinioner och normer i samhället om hur socialtjänst bör bedrivas. Den nationella nivån är i dessa avseenden även inbäddad i och influerad av idéströmningar på den internationella nivån. Det innebär att de institutionella villkorens domän ibland materialiseras i en enskild organisation såsom Riksdagen när det gäller lagstiftning eller Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) när det gäller normering och riktlinjer men det handlar också om strukturer i samhället som kan vara svåra att se men som ändå har en inverkan på enskilda lokala organisationer. Det kan t.ex. vara svårt att se den påverkan som gör att den absoluta majoriteten av kommunernas organisationer för socialtjänst är mer eller mindre specialiserade (Lundgren, Blom, Morén & Perlinski, 2009). Om detta finns inga centrala direktiv eller riktlinjer, ändå sker det. 9 På samma sätt kan Hälso- och sjukvården betraktas som en institution i samhället. De mångtaliga enskilda sjukhusen och vårdcentralerna har givetvis sina interna organisationer och styrformer, men denna lokala nivå är i sin tur påverkad av centrala organisationer (t.ex. Socialstyrelsen, SKL samt olika evidensproducerande instanser) och strukturer i samhället (t.ex. rådande ideal om hur sjukvård ska värderas och styras). Sådan strukturell påverkan kan vara svår att se, men är ändå mycket kraftfull. Socialt arbete i hälso- och sjukvården i sin lokala utformning torde alltså även den vara påverkad av vad som sker i hälso- och sjukvården som institution i samhället. Man kan fråga efter socialtjänsten eller vårdcentralen var ligger den? I sin lokala form är den fysiskt situerad och man kan ange en adress. Som institution i samhället är socialtjänsten eller hälso- och sjukvården i grunden immateriell och det finns ingen 8 I boken Det sociala landskapet (1996: 23) beskriver Ahrne, Roman & Franzén skillnaden så här: Institutioner har att göra med föreställningar, normer, som kan styra handlingar, medan organisationer mer handfast anger villkoren och ramarna för människors gemensamma kollektiva handlande. 9 Det råkar därtill vara så att Högskoleverket, som en av institutionerna inom området högre utbildning, ger klara direktiv om att socionomutbildningarna ska vila på en helhetssyn och att de ska vara generalistutbildningar. Det står alltså i motsats till specialiseringstrenden.

13 särskild adress att ange. Som nämnts kan institutionen ibland materialiseras i en enskild organisation, t.ex. Socialstyrelsen eller SKL. Dessa centrala organisationer må ha en adress, men de utgör bara en partiell materialisering av den adresslösa struktur som konstituerar en institution. Vi talar därför sammantaget om de institutionella villkorens domän vilket alltså inkluderar såväl immateriella strukturer som dess materialisering i centrala organisationer inom ett visst område. Nyliberal styrning En stark trend i offentlig sektor alltsedan början av 1980-talet är vad man kan kalla nyliberal styrning. Det innebär förenklat beskrivet att lokala organisationer i hög grad styr sig själva, men med krav att till centrala myndigheter löpande dokumentera och redovisa sina prestationer. Det ska ses som en reaktion mot en tidigare form av styrning där staten via lagar och centrala direktiv, ibland förmedlade via centrala institutioner, styrde den lokala nivån med hela handen. I praktiken lever dessa styrprinciper sida vid sida, men med dominans av den nyliberala formen. Man kan också i vissa fall se motstrategier i förhållande till den nyliberala trenden. Det gäller exempelvis rättighetslagstiftning för att skydda särskilt utsatta på en vårdmarknad samt återcentraliseringstendenser för att lindra oönskade effekter av decentralisering (bland annat på skolans område). I sin bok Powers of Freedom (1999) beskriver Nikolas Rose den historiska utvecklingen och de teoretiska grunderna när det gäller nyliberal styrfilosofi. Han tar sin utgångspunkt i och utvecklar Foucaults begrepp governmentality (se även Lemke, 2007). Begreppet kan förstås som det sätt på vilket de styrande i samhället skapar redskap för att forma och socialisera den perfekte och styrbare medborgaren. Styrningen inriktar sig alltså på att få kontroll över hur organisationer, kollektiv (t.ex. professioner) och individer kontrollerar sig själva; Foucault talar om conduct of conduct. Begreppet är därtill dubbelriktat: det avser både att människor i större utsträckning lär sig att kontrollera sig själva och att de lär sig att styras av andra. I vårt fall är det i första hand en fråga om hur socialarbetare och dess profession kan bli föremål för sådan påverkan. Rose utvecklar denna syn på styrning med hjälp av begreppet avancerad liberalism (advanced liberalism). På svenska används ibland begreppet avancerad liberal styrning. Avancerad liberalism innebär i grunden ett nytt sätt att se på relationen mellan staten, professionerna och medborgarna. Styrning utformas utifrån en ekonomisk logik; medborgaren är kund på en marknad och socialt handlande förstås i ekonomiska termer. Människors handlande socialarbetares såväl som klienters är därmed också kalkylerbart. Rose uttrycker det så här: All aspects of social behaviour are now reconceptualized along economic lines as calculative actions undertaken by the universal human faculty of choice. (sid. 141). Rose pekar också (sid. 152) på det förhållandet att professionsföreträdare tvingas översätta redovisningar av sitt arbete till ett ekonomiskt språk; det kan innebära att t.ex. socialarbetare berövas eller tvingas inskränka sitt professionella språk. I äldre tider var det vanligt att människor objektiverades för att kunna styras med direktiv och rå makt. I vår tids nyliberala ordning subjektiveras människor, för att därefter kunna kontrolleras och styras indirekt via ekonomiska incitament. Man talar

14 ibland om performativa styrningsteknologier, vilket innebär att de inriktas på avgränsade och direkt mätbara prestationer. Man kan befara att det sociala arbetets relationsbemängda komplexitet till stor del faller utanför sådan instrumentell dokumentation och prestationsmätning. Det idémässiga fundamentet har två skikt: 1) Man måste ta tillvara den kraft som ligger i individers och kollektivs förmåga att prestera och ta ansvar för sin egen situation. Medborgaren individualiseras och ses som en entreprenör i sitt eget liv och professionsföreträdare förväntas leva upp till centralt formulerade mål (satta i politikens och förvaltningens domäner). 2) Denna frisläppta kraft måste styras och kontrolleras indirekt, bl.a. via ekonomiska incitament. Det innebär en indirekt styrning ett slags fjärrkontroll som bygger på transparens och mätbarhet. Professionsföreträdare förväntas att löpande dokumentera och redovisa sina prestationer på ett sådant sätt att de blir genomskinliga och styrbara inför verksamhetens ledning. Den avancerade liberalismen tycks alltså vila på en paradox: Staten lämnar makten ifrån sig (till fria subjekt) för att i nästa stund ta den tillbaka (via indirekt kontroll och styrning). Enhetlighet och kulturella manus För att en central myndighet eller en verksamhetsledning, i den avancerade liberalismens anda, ska kunna planera, styra och kontrollera vad professionsutövare gör förutsätts idealt sett att dessa professionsutövare (i vårt fall socialarbetare) arbetar någorlunda enhetligt och standardiserat. Enhetlighet underlättar ju möjligheterna att mäta och jämföra. Standardisering kopplas vanligtvis till idén om empirisk evidens för vissa arbetsmetoder. Dessa metoder förutsätts genomföras i praktiken i enhetlighet med de experimentella situationer där de utprövats. I perspektivet avancerad liberalism ser vi hur enhetlighet och standardisering samtidigt får ett värde i sig, som ett sätt att underlätta indirekt styrning och kontroll. Enhetlighet kan frammanas och förstås på olika sätt, bl.a. som kultur. Människan är en kulturvarelse; med hjälp av värden och idéer kan hon motivera sina handlingar (Ahrne et al., 2013). I de institutionella villkorens domän florerar ständigt idéer och försanthållanden om hur det sociala arbetet ska bedrivas och styras. Vissa försanthållanden t.ex. idéer om standardisering och mätbarhet av sociala insatser legitimeras av centrala institutioner och får därför stort genomslag på den lokala nivån. Till rollen som socialarbetare i t.ex. socialtjänsten eller sjukvården knyts på så sätt förväntningar, mer eller mindre uttalade, om hur arbetet ska bedrivas och dokumenteras. Sådana institutionaliserade förväntningar ständigt förmedlade och underhållna via de institutionella villkorens domän kan liknas vid kulturella manus som tämligen obesett vägleder socialarbetaren i professionsutövningen. Sådana kulturella manus handlar inte i första hand om direkt styrning, utan snarare om att göra professionsutövare styrbara. Det behöver knappast sägas att den manualstyrde socialarbetaren är ett idealobjekt för en tillsynsmyndighet. Institutionell transformation I boken Bortom New Public Management (2008) skriver Hasselbladh, Bejerot och Gustavsson om en pågående institutionell transformation i svensk sjukvård kanske

15 kan man också tala om en idémässig transformation. Det är ett bra exempel på nyliberal styrning i praktiken. Denna utveckling torde påverka även socialarbetare som är verksamma i hälso- och sjukvården, samt även ha giltighet för andra sektorer där socialt arbete bedrivs, t.ex. socialtjänsten och skolan. För att fånga logiken i den typ av styrning som observeras i studien använder forskarna begreppet avancerad liberal styrning (se ovan). Med detta avser forskarna dels att individer, kollektiv och organisationer förväntas ta eget ansvar genom att forma sin verksamhet på basis av egen reflektion och bedömning, dels att denna frihet inte syftar till autonomi utan till att förmå individer, kollektiv och organisationer att mobilisera sina resurser och kapaciteter och till att involvera dem i den kontinuerliga utvärderingen och styrningen av de egna handlingarna (s. 77). Det är således, i enlighet med vad som nämnts ovan, fråga om en tämligen hårt villkorad frihet: avancerad liberal styrning fungerar genom individers och kollektivs (t.ex. professioners) egna subjektiva drivkrafter och preferenser snarare än att öppet styra dem. Annorlunda uttryckt: Man uppnår självdisciplinering genom att tillskapa villkor som gör att aktörerna övervakar sig själva. Inom såväl sjukvård som socialtjänst torde lanseringen av idén om evidensbaserad praktik under det tidiga 2000-talet utgöra exempel på en sådan typ av övergripande styrning. Som ett led i att förstå hur avancerad liberal styrning skapas använder Hasselbladh et al. bl.a. begreppet institutionella domäner. De anger grundskoleutbildning, rättsväsende och sjukvård som exempel på institutionella domäner där verksamhetsregimen överskrider såväl den enskilda arbetskontexten som enskilda organisationer (a.a., s. 77). Offentliga organisationer för socialt arbete i vårt land skulle alltså kunna utgöra ytterligare ett exempel på en institutionell domän. Forskarna anger två komplementära processer (de använder ordet mekanismer ) genom vilka institutionella domäner skapas: 1. Genom en formell juridisk konstituering, där domänens status kodifieras i lagtext (t.ex. det åligger socialnämnden att... ), rättigheter, skyldigheter och gränser till andra domäner. Staten har här en särställning i sitt monopol på definitionsmakt. 2. Genom att operativa principer och ändamål specificeras, binds samman och förs fram som sanna och legitima. Den senare punkten är egentligen att annat sätt att tala om institutionaliserade förväntningar och kulturella manus. Poängen är att denna styrning inte i första hand verkar (synligt) genom sedvanliga hierarkiska strukturer, den är i stället i stor utsträckning lokaliserad bortom de enskilda verksamheternas organisationsstrukturer. (s. 76). Forskarna talar om transorganisatorisk styrning (bl.a. sid 191). Det är således fråga om ett slags fjärrstyrning via en institutionell domän som kan vara svår för enskilda aktörer och kollektiv att uppmärksamma och förhålla sig till. Domänerna i praktiken ett exempel För att illustrera hur de olika domänerna kan fungera och hänga samman med varandra ges ett exempel hämtat från socialt arbete i hälso- och sjukvården. Det visar inte minst hur de institutionella villkorens domän ofta på ett subtilt och svårfångat sätt kan påverka och styra vad som sker i de tre domänerna på lokal nivå. Det är en påverkan som inte sällan går ända in i socialarbetarnas hjärnor och styr deras sätt att tänka.

16 Exempel: Multimodal rehabilitering 10 I ett landsting i Sverige har införts en särskilt arbetsmetod när det gäller patienter med långvarig smärta: Multimodal rehabilitering (MMR). Metoden innebär bl.a. samverkan mellan flera olika medicinska professioner, men inbegriper även kurator som en given samarbetspartner. MMR är politiskt sanktionerat i det aktuella landstinget och genomförs via direktiv från förvaltningens domän ut till personalen i den professionella domänen. Till genomförandet är också knutet ekonomiska incitament som innebär att den enskilda kliniken för varje redovisad tillämpning av MMR kan påräkna ett betydande tillskott till klinikens budget. Kuratorn i det aktuella fallet berättar att hon ganska snabbt accepterade det nya sättet att arbeta. Det innebar att hon efterhand började söka efter patienter med smärta eller till och med söka efter smärta hos patienter. Hon var förvånad över sin egen reaktion; hur relativt snabbt hon fann sig i detta. Det fanns ju också ett slags grupptryck som innebar att ju fler MMR-patienter som kunde bokföras, desto mer pengar kunde räknas in till den egna klinikens budget. Kuratorn berättar också att hon efterhand kom att ifrågasätta MMR som allena saliggörande arbetssätt; det fanns faktiskt patienter som inte behövde ett helt team runt sig utan var bättre betjänta av andra typer av insatser. Liknande erfarenheter fann hon hos kuratorskollegor på andra kliniker. Ändå fortsatte hon och hennes kollegor att medverka till att MMR användes så ofta som möjligt, det var som om idén var inympad i deras huvuden. Men hur kan det förstås? Det går inte att förstå enbart genom att beakta socialarbetarnas kunskaper, attityder och beslut i den professionella domänen, då hade de sannolikt valt andra metoder i vissa fall. Direktiv och riktlinjer för att genomföra MMR kom ju från förvaltningens domän, men tjänstemännen i förvaltningen var inte fria att fatta dessa beslut. Riktlinjerna byggde i sin tur på beslut i den politiska domänen på regional nivå om att MMR ska användas. Men inte heller politikerna på den regionala nivån är fria i sitt beslut, eftersom den svenska staten satsat extra pengar till de landsting/sjukhus som frivilligt använder MMR. Bakom statens beslut (i praktiken socialdepartementet) finns Socialstyrelsen som marknadsför idén om evidensbasering genom att erbjuda användarna extra pengar. Socialstyrelsen är i sin tur påverkad av de aktuella internationella idéströmningarna om evidensbasering, kunskapsstyrning, ekonomistyrning etc. Vad som sker i de olika domänerna på lokal nivå ibland ända in i socialarbetarnas huvuden kan alltså inte förstås på ett kvalificerat sätt utan att även inbegripa olika typer av inverkan och styrning från de institutionella villkorens domän. Det sker ibland via lagar och formella direktiv som går att ta på, men lika ofta handlar det om mer subtil styrning via spridning och legitimering av idéer, försanthållanden och institutionaliserade förväntningar. I exemplet ser vi hur MMR som arbetsmetod (i den professionella domänen) blandas med management idéer om ekonomistyrning och kvantifiering (i politikens och förvaltningens domän). Vad det ytterst tycks handla om (i de institutionella villkorens domän) är emellertid vilket förefaller konsistent med den nyliberala filosofin att 10 Exemplet är autentiskt och hämtat från en fokusgruppsintervju i en ännu inte redovisad studie.

17 skapa en lämplig kulturell mylla för det rådande styridealet att växa i. Vi har tidigare liknat denna process vid ett slags kulturella manus som syftar till att göra t.ex. socialarbetare styrbara i deras professionsutövning. Avslutningsvis I detta paper presenterar vi en vidareutvecklad domänteori för organisering av socialt arbete i offentlig sektor. Domänteorin lyfter fram dels hur socialarbetares professionsutövning formas av politik och förvaltning i organisationer för socialt arbete på den lokala nivån, dels hur denna lokala process villkoras och styrs av övergripande institutionella förhållanden i samhället. Vanligtvis som ett slags vardagsförståelse beskrivs organisationer för socialt arbete i form av organisationstablåer med en uppsättning av formella roller, positioner och funktioner som är samordnade för att uppnå verksamhetens mål. I perspektivet av domänteorin framstår denna typ av organisationsförståelse som både statisk och mycket begränsad: det handlar om struktur snarare än process, den politiska nivån berörs i liten utsträckning, det professionella inslaget är diffust och den institutionella styrningen finns oftast inte alls med. Denna vardagsförståelse behöver alltså ifrågasättas. Även om man inom den gängse organisationsteorin blickar både inåt mot strukturer och processer i enskilda organisationer och utåt mot olika typer av samspel med och beroenden av omvärlden, så är det mindre vanligt med teoretiska perspektiv som sammanfogar organisationers inre och yttre förhållanden. Vi har också pekat på den begränsande omständighet som det innebär att politikens och professionens roll i organisationer för socialt arbete i huvudsak separeras och studeras inom andra ämnesområden, såsom statsvetenskap och professionsforskning. För att kunna utveckla organisationsteori specifikt utifrån det sociala arbetets innehåll och villkor, så ser vi det som nödvändigt att kunna beakta och sammanlänka alla dessa förhållanden det vi kallar domäner inom samma teoriram. Vi tror att detta teoretiska perspektiv kan bidra till fördjupad förståelse av socionomers professionsutövning samt hur den villkoras av politik, förvaltning och institutionella villkor. Referenser Ahrne, G., Roman, C. & Franzén, M. (2013) Det sociala landskapet: en sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet. Göteborg: Bokförlaget Korpen. Bergmark, A., Bergmark, Å. & Lundström, T. (2011). Evidensbaserat socialt arbete. Teori, kritik, praktik. Stockholm: Natur & Kultur. Brodkin, E. (2010) Human Service Organizations and the the Politics of Practice. I Y. Hasenfeld (Ed.) Human Services as Complex Organizations. Los Angeles: Sage. Grape, O., Blom, B. & Johansson, R. (red.) (2006) Organisation och omvärld nyinstitutionell analys av människobehandlande organisationer. Lund: Studentlitteratur.

18 Grimen, H. & Terum, L.I. (red.) (2009). Evidensbasert profesjonsutøvelse. Oslo: Abstrakt Forlag. Hasenfeld, Y. (2010). Human Services as Complex Organizations (second edition). New York: Sage. Hasenfeld, Y. (1992). Human Services as Complex Organizations. New York: Sage. Hasselbladh, H., Bejerot, E. & Gustavsson, R.Å. (2008) Bortom New Public Management. Institutionell transformation i svensk sjukvård. Lund: Academia Adacta. Johansson, S. (2003). Socialtjänsten som organisation. En forskningsöversikt. Stockholm: Socialstyrelsen. Kouzes, J.M. & Mico, P.R. (1979). Domain Theory: An Introduction to Organizational Behaviour in Human Service Organizations. The Journal of Applied Behavioural Science, 15:449-469. Lemke, T. (2007). An indigestible meal? Foucault, governmentality and state theory. Distinktion: Scandinavian Journal of Social Theory, Vol. 8, Issue 2, 43-64. Lipsky, M. (1980). Street Level Bureaucracy. New York: Sage. Lundgren, M., Blom, B., Morén, S. & Perlinski, M. (2009). Från integrering till specialisering om organisering av socialtjänstens individ- och familjeomsorg 1988-2008. Socialvetenskaplig Tidskrift, vol. 8 nr. 2, s. 162-183. Montin, S. (2007). Moderna kommuner (3:je upplagan). Stockholm: Liber. Morén, S. (1992). Förändringens gestalt. Om villkoren för mänskligt bistånd. Stockholm: Publica. Morén, S., Blom, B. & Perlinski, M. (in progress) Domänteori för organisering av socialt arbete i offentlig sektor en pilotstudie. Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet. Power. M. (1997) The Audit Society. Rituals of Verification. Oxford: Oxford University Press. Rose, N. (1999) Powers of Freedom Refraiming Political Thought. Cambridge: Cambridge University Press. Scott, W. Richard (2003). Organizations: Rational, Natural and Open Systems, 5. uppl. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall. SOU 2007:10. Hållbar samhällsutveckling med utvecklingskraft. Slutbetänkande från Ansvarskommittén.

19 Svensson, K., Johnsson, E. & Laanemets, L. (2008). Handlingsutrymme. Utmaningar i socialt arbete. Stockholm: Natur & Kultur. SKL (2011). Stöd till en evidensbaserad praktik för god kvalitet inom socialtjänstens område. Överenskommelse 2011 mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting. Utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting.