Hjälp dina elever och studenter att behärska sin ängslan för att tala inför publik. av Ulrika Axelsson Talängslan något vi inte kan blunda för JAG FÅR PANIK och börjar svettas, blir röd i ansiktet och ner på halsen och bröstet och stammar och till slut lägger jag bara av att prata för jag blir stum av nervositet. Så skrev en student till mig innan hon gick en våga tala-kurs och så småningom kom över den värsta nervositeten. Jag jobbar som retoriklärare och med våga tala-kurser på Linköpings universitet och genom mina studenter får jag lite insikt i hur talängslan på vissa håll hanteras ute i skolorna. Jag undervisar också på Lärarprogrammet och en del av lärarstudenterna vittnar efter sin verksamhetsförlagda undervisning om att det, inte alltid men ibland, finns en osäkerhet i hur man kan hantera talängslan hos elever. Vad är talängslan? Så många som 25 procent av alla svenska studenter har så stor nervositet inför att framträda muntligt att man kan kalla det för talängslan. Att ha talängslan innebär att nervositeten blir övermäktigt stor inför en muntlig presentation. Till skillnad från vanlig nervositet, som de flesta upplever inför en presentation, kommer nervositeten ibland veckor i förväg och kan förstöra både sömn, aptit och den allmänna koncentrationsförmågan. Värst brukar det vara alldeles inför, under och för vissa även efter presentationen. En del analyserar sin insats på ett destruktivt sätt efteråt och då kan ångesten fortgå ytterligare ett tag. Studenter har svårt att förstå varför de blir så nervösa men några av svaren är att de har tränat för lite, kanske förberett sig för lite eller på fel sätt eller så kan de bära med sig en obehaglig upplevelse från tidigare som ger sig tillkänna i talsituationen. Att ha slarvat med förberedelserna vid något taltillfälle kan leda till en chockartad upplevelse över den nervositet som kan uppstå och i sin tur kan det leda till att personen får talängslan, tillfällig eller mera bestående. Ytterligare en möjlig orsak till talängslan är att andra människors acceptans av vår person är viktig för oss och det är faktiskt ganska onaturligt att ställa sig framför en grupp som sitter tyst och lyssnar och själv hålla monolog. Fysiologiska reaktioner Talängslan yttrar sig på olika sätt hos olika personer men vanliga fysiologiska reaktioner är rodnad, hjärtklappning, skakningar i olika delar av kroppen, dålig balans, muntorrhet, svag eller darrig röst, muskelryckningar och muskelsmärtor. För många är det nervositeten i sig som skrämmer och en del kan till och med få riktiga panikattacker. Då är det inte så konstigt om elever med dessa symptom ber att få slippa att redovisa. Eftersom talängslan oftast uppstår i de tidiga tonåren är det oerhört viktigt att lärare är vaksamma, ser problemet och gör något åt det. Låter man elever med stark nervositet för att tala inför grupp slippa träna på just det så förvärras det. Snällhet för stunden kan leda till mycket lidande i framtiden och begränsa dessa unga människors möjligheter att göra sina röster hörda ute i samhäl- 22
let eller att så småningom kunna söka de jobb de önskar. Kan du dessutom upptäcka problemet tidigt så kan du förhindra att det rotar sig. Det blir bättre i framtiden Jag brukar trösta mina studenter med att de, i jämförelse med skoltiden och universitetsstudierna, i sin kommande yrkesroll som till exempel ingenjör, jurist, lärare eller läkare kommer att ha ett helt annat utgångsläge då de ska tala inför grupper. De kommer efter ett tag att få expertkunskap inom sitt ämne och med stigande ålder får de flesta också större självförtroende. De blir inte heller bedömda formellt av en lärare som kan mer (även om vi alltid blir subjektivt bedömda så fort vi ställer oss i talposition). Med återkommande taluppdrag lär de sig också med tiden att bygga upp ett tal och skulle de vara nervösa så får de ofta tillfälle att prata längre än de klassiska 3 5 minuterna i skolan. Då hinner nervositetskurvan att sjunka och känslan när presentationen börjar lida mot sitt slut är inte enbart negativ. En god cirkel kan skapas där de radar lyckade presentationer på varandra att tänka tillbaka på då nervositeten trots allt ibland kan spela dem ett spratt. Det är så vi jobbar på våga tala-kurser. Ämnet är väl känt för talaren, ingen bedömning sker, talen är olika långa och vi tränar samtidigt på presentationsteknik. Erfarenhetens betydelse En av mina våga tala-studenter beskrev i ett mejl till mig hur återkopplingen, då hon framträtt i skolan, ofta var fokuserad på felen som hon gjorde och att hon rodnar, pratar för tyst och så. Att kommentera en sådan yttre och opåverkbar sak som rodnad kan vara förödande och för inget positivt med sig, tvärtom ökar det troligen nervositeten. Dessutom är eleven så klart redan medveten om detta. Jag är också emot att ge tips om att försöka dölja problemet med sjal eller polotröja för med det menar man indirekt att det är fel att rodna. Om eleven själv däremot ser det som ett problem och tar upp det tycker jag att det är varje lärares skyldighet att få eleven att förstå att det inte är något att skämmas för. Det bästa man kan tipsa eleven om (ifall nu eleven själv frågar om det) då det handlar om rodnad eller skakningar är att bara försöka ignorera det och fortsätta sitt tal. Så småningom går det över och man kan ändå inte styra över de fysiologiska reaktionerna där och då. Se till att denna elev får träna mycket och utan bedömning mellan gångerna. Träna talängsliga elever? Talängsliga elever, liksom icke talängsliga, bör få träning i praktisk och teoretisk retorik, få individuell återkoppling av dig som god förebild i ett demokratiskt och tillåtande klassrum. Dessa elever måste få en mera intensiv och anpassad träning inte en utebliven. De första övningarna ska vara mycket lätta för att sedan successivt bli svårare. Ett exempel på nybörjarövning är att alla sitter i en ring och en i taget får de sedan en liten sak i sin hand att beskriva utifrån form, material och storlek. Det kan till exempel vara ett gem, ett mynt eller en nyckel. De andra ska sedan gissa vad det är och redan här får de då övning i att ha en dialog med publiken. Det är viktigt att lära eleverna att det går att minska obehaget och att de kan lära sig att INBLICK 23
hantera nervositeten. En vanlig föreställning hos talängsliga personer är att det inte finns någon som blir så nervös som de själva blir och att de kommer att få leva med problemet. Därför kan det vara bra att samla de elever som har problemet och göra en egen grupp som kan träna extra och dessutom stötta varandra och utbyta erfarenheter. Som lärare kan du också bjuda på erfarenheter som du har och förklara att det blir bättre ju mer man tränar och ju äldre man blir. Man skapar sig en erfarenhetsbank att ta till även i situationer då man blir tvungen att prata i stort sett oförberett. Dessutom leder erfarenheten till att man lärt sig hur man bygger upp ett tal och därför kan förberedelsetiden ofta minskas. Man får en rutin i att skapa talets upplägg och tänker mer utifrån Illustrationen är hämtad ur artikelförfattarens bok Talängslan. 24
målgruppen och det aktuella syftet. Eftersom det är tankarna som ställer till det för en talängslig elev så är det viktigt att ge dem redskap att träna mentalt. Som lärare kan du hjälpa eleverna att ifrågasätta dessa negativa tankar och få dem att ersätta dem med mer realistiska tankar om hur en presentation kommer att gå. Känner du osäkerhet kring detta ämne kan jag rekommendera Åsa Nilsonnes bok Vem är det som bestämmer i ditt liv?. Boken handlar om mindfulness, att lära sig att fokusera på rätt saker, och den innehåller lämpliga övningar. Övar man lite varje dag går det att styra sina tankar. Man kan dock inte börja med det i en situation då man står inför att hålla ett tal utan det måste man börja öva i lugn miljö och så småningom försöka ta det till talsituationen. Humor och dialog För en talängslig person känns publiken långt borta, som en bedömande skock vargar eller fiende. För att minska avståndet bör man tidigt i retorikträningen lära eleverna att interagera med publiken, i de flesta fall klassen. Det kan vara så enkelt som att de vid varje talövning ska ställa en fråga till publiken eller att publiken ska få ställa frågor tillbaka. En annan, något svårare utmaning som kan ta lite mer tid att lära sig, är att försöka få publiken att skratta någon gång under talet. Det är en härlig känsla som talare när publiken visar sitt gillande och det behöver inte vara mer avancerat än en rolig, men så klart relevant, bild. Humor kan vara lättare att prova på om eleverna jobbar i grupp och de till exempel kan göra rollspel. Att som talare få testa olika tänkta målgrupper är också nyttigt. Det är en del i att få bort fokus från sitt eget framträdande till mer fokus på publiken och att tänka på vilken nivå innehållet ska ligga. Att lära eleverna att använda rekvisita av olika slag kan också vara en väg att gå. Ska de redovisa om ett intresse, till exempel orientering, så uppmuntra dem att ta med sig lite av utrustningen. Det blir både intressantare för publiken och ger talaren utrymme för naturliga rörelser vid uppvisandet. Lär eleverna att verkligen tänka på hur målgruppen ska kunna ta till sig innehållet. Vid en redovisning om ett intresse kan de få till en bra inledning med dialog genom att fråga vilka andra, om några, som delar intresset eller har provat. Uppmuntra eleverna att fundera över hur de själva först kom i kontakt med intresset. Det kan hjälpa dem att hitta rätt nivå och engagemang för ämnet. Återkoppling Återkoppling på elevers muntliga LÄS MER Ulrika Axelsson Talängslan. Förstå, utmana och förändra Studentlitteratur, 2011. Åsa Nilsonne Vem är det som bestämmer i ditt liv? Natur & kultur, 2007. presentationer i skolan bör vara övervägande positiv. Alla övningar behöver heller inte bedömas utan kan uttalat vara enbart övningar. Framhäv elevernas styrkor och potential så att dessa goda egenskaper kan utvecklas och växa. Det gynnar såklart inte eleven att säga att ett tal är fantastiskt bra om det inte är det för då försvinner trovärdigheten men fokusera på de bra sakerna till att börja med för de finns alltid. Tänk på att se varje elevs individuella förutsättning. För en elev är det till en början fantastiskt bra att hon eller han står upp under hela talet och håller den röda tråden någorlunda. För någon annan är det en seger att våga ställa en fråga till publiken. Fokusera också på innehållet och talets upplägg istället för på det yttre. Lär sig eleverna att konstruera intressanta presentationer med humor och dialog så kommer de yttre skavankerna att minskas successivt med INBLICK 25
det som följer av en intresserad publik och ett stigande självförtroende. Lär eleverna att skriva användbara manus som de kan använda så att det inte märks. Det är inte fult att använda manus, tvärtom betyder det att man som talare har förberett sig och att man är mån om sin publik. Responsen bör sedan mera bestå av frågor så att eleven själv kan komma till insikt och formulera sina egna tankar om hur det kändes och om det är något speciellt som ska fokuseras på till nästa gång. Att lära sig att förbereda en presentation på bästa sätt är en av grundförutsättningarna för att bli en bra talare och nog lika viktigt som själva presentationen. Det du kan diskutera kring upplevelsen av en presentation kan vara: - - - - Även presentationer som blir mer lyckade än vad talaren tänkt sig är värda att analysera så att framgångsreceptet kan upprepas. Man kan diskutera upplägget, om talaren upplevde kontakt med publiken med mera. Om eleverna känner att innehållet är intressant och bra så släpper en del av nervositeten kring själva framförandet. Därför bör man diskutera talets upplägg; inledning, mitt och avslutning: - - - - Ovanstående punkter går alla erfarna talare igenom. En talängslig person måste ta med i beräkningen att nervositeten spökar, kanske både under talets tillblivande och under själva framförandet. Vet man dessutom hur nervositeten yttrar sig och får lite redskap för att minska den blir det lättare. Till sist Studenter som söker sig till en våga tala-kurs har det oerhört jobbigt i början av kursen. Ibland kan det vara en stor utmaning att bara ta kontakt och komma på en första intervju eller att verkligen bestämma sig för att gå. En del av dem skäms för sin nervositet och tycker att det känns fånigt att vara rädd för en så enkel sak, en del är arga på sin nervositet och tar sig an utmaningen med känslan att nu får det vara nog. Gemensamt är att de alla vill bli av med problemet och även om de inte blir av med det helt lär sig de allra flesta att hantera sin talängslan så att vardagen fungerar. Förutsättningen för att de ska lyckas är egen motivation, tid för träning, diskussioner och eftertanke tillsammans med andra med samma problem och en erfaren handledare som kan gå in och stötta om och när det behövs. Sist men inte minst är den egna insikten om att det krävs hårt arbete, praktiskt och mentalt under en lång period, mycket viktig. Ulrika Axelsson är lärare och programansvarig vid Institutionen för kultur och kommunikation vid Linköpings universitet. 26