Det möjligas konst. Om ekonomiskt bistånd, utredning och rehabilitering

Det möjligas konst Om ekonomiskt bistånd, utredning och rehabilitering

FoU i Väst Första upplagan april 2005 Layout: Infogruppen GR Tryckeri: InformTrycket AB, Göteborg ISBN: 91-89558-28-6 FoU i Väst Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, 402 22 Göteborg e-post: fou@gr.to

Det möjligas konst Om ekonomiskt bistånd, utredning och rehabilitering Christian Brunsson, Monika Eliasson, Birgitta Lindkvist, Marie-Anne Persson och Zorica Mirkovic från stadsdelsförvaltningen Biskopsgården i Göteborgs Stad Peter Dellgran från Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet

4

Innehållsförteckning Förord... 7 1. Inledning och bakgrund... 9 2. Utredningsgruppen växer fram... 21 3. Organisation, resurser och andra förutsättningar... 27 4. Arbetssätt och metoder... 33 5. Samarbete med andra aktörer... 43 6. Mål, resultat och uppföljning... 53 7. Tankar om framtiden... 61 8. Några slutsatser och avslutande kommentarer kring särpräglande faktorer... 65 Referenser... 73 Bilagor... 74 5

6

Förord D et finns många föreställningar om arbetet med ekonomiskt bistånd det är tråkigt, det har låg status, socialsekreterarnas funktion är kamrerens eller handläggarens. Det är vår uppfattning att ekonomiskt bistånd är en utmärkt inkörsport till socialt arbete i ordets bästa mening. Som socialsekreterare inom försörjningsstöd förfogar vi över både ekonomisk utredning och utredning av människans hela livssituation. En solkig ansökan, full med kaffefläckar, kan vara den bästa infallsvinkeln att påbörja ett förändringsarbete utifrån. Varför räcker inte pengarna? Varför är det så många recept och läkarkvitton? Och hur mår barnen i familjen? Vi som har deltagit i FoU-cirkeln vill förmedla en inblick i arbetet på ett socialkontor med de sämst ställda grupperna i vårt samhälle de som påbörjar och avbryter olika insatser, de som lever av socialbidrag under många år, de som uppvisar en diffus sjukdomsproblematik. I denna grupp återfinns de sjuka socialbidragstagarna, de som är nollklassade av försäkringskassan. Det är den grupp som har svårast att göra sig hörd inom socialtjänst, sjukvård, försäkringskassa och arbetsförmedling. Detta är alltså en i allra högsta grad oprioriterad grupp där vår uppfattning är att socialtjänsten har en skyldighet att utreda och följa upp att människorna får den hjälp de behöver och av rätt huvudman. I arbetet med rapporten har vi tvingats sätta ord på och återigen tänka igenom och diskutera hur vi arbetar. Vi hoppas att vi lyckats förmedla den hoppfullhet och glädje som vi känner inför arbetet samt att vi lyckats förmedla till våra kollegor att arbetet med ekonomiskt bistånd är ett kvalificerat socialt arbete som fokuserar på människans totala livssituation och förändringsmöjligheter. 7

Vi vill tacka: Socialstyrelsen och FoU i Väst, som har stött oss i arbetet. Inte bara med pengar utan även moraliskt genom att framhålla hur viktigt vårt arbete med denna utsatta grupp är. Vår närmaste chef Eva S. Bondesson, utan vars totala förtroende för oss denna rapport inte kunnat färdigställas. Peter Dellgran som tålmodigt har hjälpt oss i sorteringsprocessen och som på ett inspirerande sätt har fått oss att lyfta näsan över vardagens vattenlinje. Christian Brunsson Monika Eliasson Birgitta Lindkvist Zorica Mirkovic Marie-Anne Persson 8

1. Inledning och bakgrund Att undvika att enskilda personer eller familjer hamnar i ett långvarigt beroende av socialbidrag, eller att bryta ett sådant, hör utan tvekan till de absolut största utmaningarna för landets socialkontor. Stora ansträngningar har också lagts ned genom åren för att förbättra de organisatoriska och metodmässiga förutsättningarna för att lösa den här typen av socialpolitiskt viktiga uppgifter. Den svenska historien om socialbidragshanteringens och försörjningsstödets utformning är rik på allehanda exempel på utveckling av nya organisationsformer och insatser. Flertalet av dessa har stannat vid att bli lokala, högst temporära och sedermera glömda försök, andra har fått större nationell uppmärksamhet och spridning. Föreliggande rapport är ett resultat av en FoU-cirkel med namnet Framgångsfaktorer i Biskopsgårdens arbete med personer som har varit långvarigt beroende av socialbidrag. Cirkeln genomfördes 2002-2003 och hade sin upprinnelse i ett stort intresse av att granska erfarenheterna från den speciella utredningsgrupp vid stadsdelsförvaltningen Biskopsgården i Göteborgs stad, som sjösattes år 1999. Utredningsgruppens uppgift är att på ett mer systematiskt och ändamålsenligt sätt arbeta med personer som varit just långvarigt beroende av socialbidrag. I likhet med många andra kommuner och stadsdelar hade man tidigare funnit att det fanns ett relativt stort antal personer som man misslyckats med trots en mångfald av olika åtgärder och insatser. Inte sällan hade (och har) detta att göra med olika typer av ohälsa och sjukdomsrelaterade problem. Dessutom upptäckte man att många av de aktuella personerna trots sjukdom saknade läkarintyg, något som sannolikt inte är unikt för den aktuella stadsdelen och kommunen. Utredningsgruppens arbete kom redan från starten att präglas av dels att socialsekreterarna ska kunna ägna varje enskild klient mer tid än normalt, vilket innebär klart mindre ärendemängd per 9

handläggare, dels en uttalad målsättning om en utvecklad samverkan med samtliga aktörer i rehabiliteringen av socialbidragstagare med en varierad grad av hälsorelaterade problem. Utredningsgruppens arbete har fått stor uppmärksamhet i olika sammanhang och framstår på flera sätt som osedvanligt och extraordinärt när det gäller att ta ansvar för rehabilitering och försörjning för långvariga bidragstagare. Vägen fram till de synsätt, metoder och organisationsformer som idag särpräglar den här gruppens verksamhet har emellertid inte varit helt oproblematisk. Stora ansträngningar har lagts ned på att utveckla och förfina arbetssätt, att diskutera fram och applicera rimliga målsättningar samt för att förankra och legitimera gruppens arbete i såväl den egna förvaltningen som gentemot den mycket stora mängd samarbetspartners som återfinns utanför den kommunala organisationen. Innan den faktiska verksamheten och dessa erfarenheter och vedermödor presenteras närmare ska vi i korthet beröra några mer generella aspekter av socialtjänstens arbete med socialbidrag och försörjningsstöd. Det handlar dels om problemet med långvariga socialbidragstagare, dels den bristfälliga kunskap som finns när det gäller arbetet med dessa grupper. Det är just det sistnämnda som på ett mycket tydligt vis motiverar denna rapport. Bristande kunskapsläge I den dåvarande regeringens ekonomiska vårproposition 2001 angavs ett mål om att halvera antalet socialbidragstagare fram till 2004. Bakgrunden var naturligtvis den tidigare snabba ökningen av det totala antalet socialbidragstagare som skedde i början av 1990-talet, men också den minskning som infaller efter 1997 som inte bedömdes vara tillräckligt stor med tanke på den konjunktur- och sysselsättningsmässiga förbättring som då sker. Särskilt visar det sig att varken genomsnittligt antal bidragsmånader eller genomsnittliga bidragsbelopp i realiteten uppvisar någon minskning. Det är istället antalet bidragshushåll som minskar, vilket indikerar att vi får en allt större grupp av långvariga bidragstagare (se också SOU 2001:54). I flertalet av landets kommuner har dessa utvecklingsförlopp inneburit dels snabbt växande kostnader under stora delar av 1990-talet, men också att uppmärksamheten under slutet av decenniet i större uträckning kom att riktas mot de grupper som blivit kvar i bidragsberoende. I den uppföljning som regeringen gjorde 2003 av målet om en halvering av socialbidragen (Prop. 2003/04:1, bilaga 3) konstateras ett par viktiga saker som också tidigare har figurerat i socialbidragsdebatten. För det första kan de stora regionala och kommunala kostnadsvariationer som finns inte 10

bara förklaras av strukturella faktorer som arbetsmarknadsläge eller befolkningssammansättning. Mycket tyder därför på att socialtjänstens arbets- och organisationsformer påverkar socialbidragens omfattning, även om ingen i dagsläget kan ange hur mycket. För det andra påpekar man, vilket även gjorts i tidigare forskning, att medlen för en halvering av bidragstagandet inte bara kan stanna vid generella och traditionella sysselsättningspolitiska åtgärder. För grupper som står längre från möjligheterna att etablera sig på arbetsmarknaden betonar man istället behovet av såväl en förbättring av integrationspolitiken för invandrade grupper, som särskilda satsningar för att förbättra och utveckla samverkan och samordning på rehabiliteringsområdet. I likhet med andra perioder av förbättrade arbetsmarknadslägen har fokus på såväl nationellt som lokalt plan således förflyttats till långvariga bidragstagare. I strid med socialtjänstlagens intentioner tycks socialbidraget ha blivit en inkomstgaranti för många människor som socialtjänsten inte förmår slussa vidare till arbete eller annan försörjning. Tidigare forskning på området visar entydigt på negativa konsekvenser av långvarigt biståndsberoende och på ett genomsnittligt sett mycket sämre hälsotillstånd bland just långvariga bidragstagare (se t.ex. Socialstyrelsen 1999:5). Lokala kartläggningar har gång efter annan under de senaste decennierna påvisat den stora förekomsten av fysisk och/eller psykisk sjukdom bland långvariga socialbidragstagare och att påfallande många av dessa inte tycks ha varit föremål för bedömning och utredning av behov av en arbetslivsinriktad rehabilitering. I välfärdsbokslutet konstateras också de uppenbara svårigheterna att åstadkomma en bestående förändring: När de årsvisa övergångarna från långvarigt bidragstagande till annan typ av försörjning granskas är huvudintrycket relativt nedslående. Ytterst få förefaller etablera någon form av stabil försörjning via arbete eller studier och påfallande höga andelar blir kvar i socialbidragssystemet, antingen för fortsatt långa perioder eller för kortare tider. Detta är en tydlig indikation på de svårigheter som man möter inom gruppen och ett uttryck för den marginella position individerna trots allt befinner sig i här. (SOU 2001:54). Ett vanligt påpekande är också att kunskaperna när det gäller socialtjänstens arbete i syfte att hjälpa bidragstagarna till självförsörjning generellt sett tycks vara otillräckliga. Forskningen om metoder och organisering på socialbidragsområdet har hittills varit ett relativt eftersatt område i Sverige (Billquist & Dellgran 2003). Litteraturen som mer direkt behandlar arbetssätt, metodutveckling eller professionalisering på området är begränsad. Större empiriska studier (inte minst av utvärderande karaktär) lyser med några få undantag med sin frånvaro. I den nyligen genomförda nationella utvärde- 11

ringen av ämnet socialt arbete görs bland annat en genomgång av den seniora forskningens inriktning (det vill säga den som görs av professorer, docenter och andra disputerade forskare). Av den samlade mängd forskning som publicerats sedan 1995 kan knappt 5 procent sägas vara starkt kopplad till socialbidragsområdet, vilket är cirka hälften jämfört med motsvarande andelar på missbruks- respektive den sociala barnavårdssidan. Detta kan jämföras med att närmare 14 procent av samtliga socionomer för närvarande arbetar med försörjningsstöd, socialbidrag och arbetslöshet och att 63 procent av landets yrkesverksamma socionomer någon gång i sitt yrkesliv har sysslat med den här typen av uppgifter (Dellgran & Höjer 2003). Dessutom behandlar enbart knappt två tredjedelar av dessa forskningsrapporter, artiklar och dylikt mer specifikt metoder och arbetssätt. Övriga består av studier av socialbidragstagstagandet, ofta ur ett mer socialpolitiskt perspektiv. Detta innebär att intresset för interventioner från forskningens sida är klart större på både missbruks- och det sociala barnavårdsområdet. Här är också inslaget av utvärderingar av effekter, resultat och värde av insatser av olika slag mer framträdande. Däremot har som sagt forskningen kring socialbidragstagandets orsaker, struktur och förändring kopplad till samhällsförändringar av olika slag med tiden blivit en mer omfattande del av välfärdsforskningen i Sverige. Samma bild återfinner vi bland ämnets doktorsavhandlingar. Mycket få avhandlingar har berört specifika frågor kring socialbidragsarbetets organisering och metoder medan väsentligt fler har behandlat socialbidragstagandet, dess struktur och utveckling, ofta med socialpolitiska förtecken (Dellgran & Höjer 2000). Ett undantag utgörs av Ingrid Bybergs (2002) avhandling som jämför socialbidragsarbetets organisationsformer och upplägg i olika kommuner. Byberg fokuserar dock inte på specifika utrednings- eller rehabiliteringsinsatser för långtidsberoende bidragstagare. Cirkelns syfte och arbetsformer Det är således mot denna bakgrund som man kan se den här rapporten ett knapphändigt kunskapsläge på ett viktigt socialpolitiskt område gör det angeläget att dokumentera och sprida lärdomar om speciella verksamheter som riktar sig till den aktuella gruppen av bidragstagare. Alla ansträngningar att antingen på mer konventionella vis bedriva forskning, eller på andra sätt utveckla kunskaperna är således mycket välkomna. Ett alternativt och allt vanligare sätt att bidra till en kunskapsutveckling är att genomföra forsknings- eller FoU-cirklar. Den här typen av cirklar har expanderat kraftigt under de senaste 10-15 åren. Till detta kan det sannolikt 12

finnas flera skäl, vilket vi tyvärr inte har utrymme att diskutera här. Cirklarna kan variera i en mängd olika avseenden vad gäller organisering, finansiering, utformning, syfte och genomförande men har ofta några gemensamma nämnare. De utgår normalt sett från ett specifikt intresse eller behov av att diskutera gemensamma problem, villkor och angelägenheter bland praktiskt yrkesverksamma inom ett avgränsat välfärdsprofessionellt område eller inom, som i det här fallet, en viss organisation eller verksamhet. En allt vanligare organisatör för dessa cirklar är den på senare tid växande mängden av regionala och lokala FoU-enheter på välfärdsområdet. Sett till landet i sin helhet leds vanligtvis cirklar av det här slaget av en forskare med akademisk bas och tillhörighet. Den forskningsanknytning eller forskningsorientering som detta är tänkt att garantera kan i sin tur betyda olika saker: att forskaren förmedlar och upprätthåller vetenskapliga, kritiska och systematiska metoder och synsätt, eller att forskaren förmedlar teoretiska kunskaper eller empirisk forskning inom sina specialområden. På detta vis beskrivs ofta forskningscirklarna som antingen nya former för möte, utbyte och kommunikation mellan forskning och yrkespraktik, och/eller nya sätt att utveckla kunskap där praktisk, förtrogenhetsmässig, tyst eller andra benämningar av särskilda kunskaper än teoretiska och akademiskt producerade kunskaper bildar utgångspunkt. Båda dessa aspekter är som bekant inbäddade i den växande (men knappast nya) diskussionen och retoriken om relationerna mellan akademi, forskning och vetenskap å ena sidan, och välfärdsprofessionell praktik å den andra. Till detta hör också talet om behovet av att med nya medel och strategier underlätta kommunikationen mellan praktik/praktiker och forskning/forskare. Alldeles oavsett hur man väljer att se på den här typen av diskussioner eller på drivkrafterna bakom FoU-enheterna och deras verksamhet kan vi konstatera att även den forskningscirkel som ligger till grund för denna rapport bygger på några av dessa grundelement. I just det här fallet handlar det också om det speciella uppdraget att beskriva en specifik verksamhet. Utgångspunkten var att diskutera vad som inledningsvis kom att benämnas som framgångsfaktorer. Detta implicerar i sin tur att verksamheten kan betraktas som framgångsrik, och att just en FoU-cirkel skulle vara ett bra instrument för att utreda vilka faktorer som ligger bakom de resultaten. Huruvida det förstnämnda är fallet ska vi återkomma till längre fram i rapporten. Beträffande cirkelformens lämplighet kan man väl kort säga att den har både sina fördelar och nackdelar vad gäller att kritiskt granska en verksamhet som man själv är en del av. Å ena sidan innebär ett inifrånperspektiv en klar fördel när det gäller att ge en detaljerad bild av t.ex. bevekelsegrunder, motiv, förhållningssätt och normativa utgångspunkter för sättet att arbeta. Å 13

andra sidan finns det i samband med självvärderingar alltid en viss risk för att man saknar tillräcklig distans till det egna arbetet och dess värde och kvaliteter. Cirkelns syften och målsättningar utformades utifrån de inledande och inventerande diskussioner som gruppen hade på sitt första möte i januari 2002. En viktig utgångspunkt var att cirkelns utformning och innehåll så långt som möjligt skulle motsvara förväntningar, behov och önskemål från alla intressenter, dvs. såväl FoU i Väst och Socialstyrelsen (som tillskjutit medel utifrån en bedömning om att utredningsgruppens arbete är av nationellt intresse) som den lokala stadsdelsförvaltningen Biskopsgården och de enskilda medarbetarna i arbetsgruppen. Det övergripande syftet med cirkeln var att den skulle leda till såväl kunskapsutveckling och kompetenshöjning inom gruppen som kunskapsspridning till andra intresserade. Mer specifikt preciserades syftet till att (1) på ett systematiskt vis kartlägga och beskriva utredningsgruppens arbete, (2) fördjupa och utveckla kunskapen och kompetensen i gruppen och hos de enskilda socialsekreterarna om såväl arbetets yttre villkor och ramar som metoder och arbetssätt, (3) att ge tillfälle till gemensam reflektion över arbetets förutsättningar, former och innehåll så att cirkeln därigenom kan bidra till en förstärkning av gruppens inre utvecklingsarbete och skapa förutsättningar för kunskapsutveckling för såväl de enskilda socialarbetarna som för enheten och förvaltningen och organisationen i stort, samt (4) att genom dokumentation i rapportform sprida kunskap om utredningsgruppens arbete såväl internt inom den egna förvaltningen som externt till andra intressenter. Tanken och målet med cirkeln var att på ett systematiskt och forskningsorienterat vis utveckla en helhetsbild och mer detaljerad kunskap om utredningsgruppens arbete i en lång rad olika avseenden. Särskilt betonades inledningsvis följande frågeställningar och aspekter: 1. Hur ser de yttre förutsättningarna och samhälleliga villkoren ut för gruppens arbete? Vilken betydelse har arbetsmarknadens, arbetsmarknadspolitikens och socialpolitikens tillstånd och förändringar i stort för arbetets ramar? Det handlar här om att identifiera det som gruppens arbete faktiskt kan påverka respektive det som är svårare att påverka och förändra. 2. Hur kan man karakterisera de klienter som gruppen arbetar med? Går det t ex. att urskilja olika typer av klientgrupper med olikartad livssituation, tidigare erfarenheter av socialtjänst och sjukvård, problem och förutsättningar? Hur ser klienternas väg(-ar) in i, respektive ut ur verksamheten? 14

3. Hur ser målsättningarna ut, såväl de som är fastställda av förvaltningen som de som kan återfinnas på individuell nivå, dvs. hos de enskilda socialsekreterarna, och hur har dessa målsättningar förändrats? 4. Hur och på vilka grunder görs analyser och bedömningar av förändringsmöjligheter och handlingsalternativ i enskilda ärenden, och finns det skillnader i detta mellan olika socialsekreterare? 5. Hur kan man beskriva gruppens metoder och arbetssätt? Vad är gemensamma nämnare och finns det skillnader mellan olika socialsekreterare? Hur har arbetssätten förändrats och utvecklats sedan starten och varför? Detta innebär också att ställa frågan om det finns systematiska arbetsmetoder, i vad den enskilde handläggarens roll består, vad professionalitet i denna typ av arbete innebär samt vilka kompetenser och vilken typ av kunskaper som kan bedömas vara viktiga. I anslutning till detta är det också av intresse att diskutera och problematisera varför man arbetar som man gör och hur man tänker om det man gör, dvs. på vilka erfarenheter, förhållningssätt, värden, teoretiska kunskaper etc. som arbetet vilar. 6. Hur kan man beskriva gruppens inre resurser och arbete, t ex. med avseende på samarbete, stöd, erfarenhetsutbyte och kollektivt lärande? 7. Hur fungerar samarbetet mellan gruppen och andra delar av individ- och familjeomsorgen respektive andra samarbetspartners, förvaltningar och organisationer som sjukvård, försäkringskassa och inom arbetsmarknadsfältet? Hur har sådana kontakter och relationer förändrats under verksamhetens gång, och varför? Vilka förutsättningar och hinder för bra samarbete kan man identifiera? Vilken status och legitimitet har gruppen internt och externt, och har detta förändrats? 8. Vad vet vi om arbetets utfall, resultat, värde och effekter för klienterna? Detta innebär också en diskussion kring vad som är att lyckas respektive att misslyckas, hur framgång i arbetet ska/kan/bör studeras, mätas och bedömas. En viktig utgångspunkt för detta är bland annat att via sammanställningar av befintlig statistik problematisera just verksamhetens resultat och effekter. En central fråga rör i vilken utsträckning gruppens arbete får varaktiga positiva förändringar och resultat för klienterna vad gäller försörjningssituation och andra levnadsvillkor. 9. På ett mer summerande plan: vilka positiva och negativa erfarenheter av verksamheten kan man identifiera? Vilka problem finns och vilka förändringar krävs för att verksamheten ska kunna utvecklas och förbättras? 15

Inom den aktuella gruppen fanns vid cirkelns start sex socialsekreterare och en förste socialsekreterare. Av olika skäl kom cirkeln inledningsvis att bestå av sex deltagare för att sedermera bestå av fem. Cirkelarbetet omfattade i grova drag två sammanflätade delar, dels tio förberedda sammankomster från januari 2002 till april 2003, dels ett gemensamt rapportskrivande som startade i anslutning till de sista träffarna. De två inledande sammankomsterna ägnades åt att diskutera förutsättningarna för cirkelns arbete och att planera och strukturera dess innehåll. I princip kom alla ovanstående frågeställningar och aspekter därefter att beröras under arbetets gång, dock kom vissa teman successivt att bli mer framträdande i takt med att gruppen löpande och gemensamt bestämde hur man skulle gå vidare. Fyra tillfällen användes till att identifiera och diskutera de metoder och arbetssätt som har vuxit fram. Ytterligare två tillfällen kretsade mer specifikt kring det nätverk av samarbetspartners som arbetsgruppen har byggt upp och att diskutera gruppens relationer med dessa. Både när det gällde interna villkor och arbetssätt och externa relationer fick cirkeldeltagarna enskilda skrivuppgifter mellan sammankomsterna. Den första av sammanlagt tre sådana skrivuppgifter avsåg att i mer allmänna ordalag beskriva och reflektera över vilka metoder som präglar gruppens arbete, den andra att på motsvarande vis diskutera själva utredningsförfarandet och de problem som är förknippade med detta, medan den tredje uppgiften ägnades åt att beskriva samarbetet med andra aktörer inom sjukvårdssektorn, det arbetsmarknadspolitiska området, försäkringskassan m fl. Varje cirkelträff byggde med andra ord på att deltagarna läste, kommenterade och diskuterade varandras skriftliga underlag. Under sammankomsterna kom dessutom vissa teman och frågor att vidareutvecklas och fördjupas ytterligare. Diskussionerna kretsade därför inte enbart kring utredningsgruppens speciella arbete och villkor utan också om professionellt socialt arbete i stort. Exempel på sådana teman var socialbidragen och den socialpolitiska utvecklingen, professionalisering och professionalitet, kunskapsutveckling samt relationerna mellan teori och praktisk kunskap. Under det åttonde tillfället gjordes en summering genom att diskutera vad som kännetecknar gruppens arbete i jämförelse med andra sätt att organisera och utföra arbete med försörjningsproblem inom ramen för socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Underlaget till detta bestod av en skriftlig sammanställning av ett antal punkter som presenterades av cirkelledaren (en sammanställning som sedermera kom att ligga till grund för rapportens sista kapitel). Den nionde sammankomsten ägnades åt att planera själva rapportskrivandet. Efter att gemensamt ha diskuterat fram en struktur och disposi- 16

tion fördelades arbetsuppgifterna på så vis att cirkeldeltagarna tog huvudansvaret för var sitt kapitel. Vid den tionde och sista sammankomsten diskuterades så de första utkasten till dessa kapitel. Rapportens innehåll och karaktär Även om rapporten är en del och ett resultat av FoU-cirkeln är det viktigt att understryka att den inte inrymmer alla de diskussioner och teman som har berörts under sammankomsterna. Rapporten har därför mer karaktären av en beskrivning och diskussion av själva verksamheten än en dokumentation av cirkelarbetet. I princip har deltagande socialsekreterare haft huvudansvaret för kapitel 2-7. Dessa avsnitt präglas således mer av ett inifrånperspektiv, vilket förklarar att det på en del ställen till exempel står vi och vår. Projektledaren har på motsvarande vis haft huvudansvaret för skrivandet av det inledande och det avslutande kapitlet (vilket gör att dessa i större utsträckning har ett utifrånperspektiv). I nästföljande kapitel presenteras utredningsgruppens bakgrund och framväxt. I kapitel 3 beskrivs hur verksamheten är organiserad och vilka resurser man har att tillgå. I detta ingår bland annat en beskrivning av arbetsgruppens personal och den delegation och det handlingsutrymme som utgör verksamhetens villkor och förutsättningar. Kapitel 4 ägnas åt en mer systematisk och detaljerad beskrivning av de arbetssätt och metoder som kännetecknar gruppens arbete. På motsvarande vis innehåller kapitel 5 en genomgång av de kontakter och samarbetsrelationer som gruppen har med andra aktörer på försörjnings- och rehabiliteringsområdet. I kapitlet redovisas också en del uppgifter om omfattningen av köpta tjänster. I kapitel 6 återfinns dels en presentation och diskussion kring arbetsgruppens mål och hur det löpande arbetet med uppföljning och måluppfyllelse bedrivs, dels en sammanställning av de resultat som verksamheten hittills kan uppvisa. Kapitel 7 innehåller en del tankar om utredningsgruppens framtid. Det handlar dels om ett växande intresse av att få till stånd ett ökat brukar- och klientinflytande, dels om behoven av att utveckla och vidga arbetsmodellen till något som gruppen vill benämna som en psykosocialmedicinsk utredningsmetodik. Rapporten avslutas med ett kapitel som i komprimerad och sammanfattande form diskuterar de faktorer och omständigheter som tycks särprägla utredningsgruppens verksamhet. I vilken mån man med utgångspunkt i denna rapport också kan beskriva just dessa faktorer som framgångsfaktorer kan måhända diskuteras, men med stor sannolikhet bör de spela en väsentlig roll för vad som ändå måste beskrivas som mycket intressanta resultat. 17

Det är viktigt att understryka att FoU-cirkeln inte till fullo kan beskrivas som en regelrätt utvärdering. Därtill saknas vissa moment och tillvägagångssätt. Möjligen kan man säga att cirkelarbetet och rapporten istället har karaktären av självutvärdering. Däremot har cirkeln med all säkerhet haft en viss formativ funktion för gruppens fortsatta arbete. Deltagande socialsekreterare har under cirkelarbetets gång haft möjlighet att på ett värderande sätt reflektera över sådant som fungerar och sådant som är mer problematiskt (och som därför bör förändras). Under alla omständigheter förtjänar de erfarenheter och den kunskap som har utvecklats i utredningsgruppen i Biskopsgården att spridas till andra kommuner, förvaltningar, verksamhetsansvariga och professionella socialarbetare på området. Det avslutande kapitlet innehåller dessutom en del teoretiska reflektioner som kan ses som utgångspunkter för framtida forskningsuppgifter. Detta gäller såväl mer ingående studier av den här typen av försörjningsstöd på våra socialkontor som att mer generellt undersöka implementeringen av nya arbets- och organisationsformer inom individ- och familjeomsorgen. Kort om Biskopsgården Innan utredningsgruppens bakgrund presenteras kan det vara på sin plats att säga några ord om Biskopsgården. Stadsdelen i fråga är belägen på Hisingen i Göteborg och har närmare 26 000 invånare, vilket gör den till den åttonde största av totalt 21 stadsdelar i Göteborgs kommun. Bostadsmässigt domineras Biskopsgården av hyreslägenheter i flerbostadshus byggda under miljonprogrammets dagar eller strax innan. Drygt 90 procent av lägenheterna är byggda mellan 1950 och 1970 och andelen småhuslägenheter uppgår bara till lite drygt 10 procent av det totala beståndet. I jämförelse med Göteborg i sin helhet präglas Biskopsgården dels av en något större andel barn, dels en mycket stor andel med invandrarbakgrund. Närmare 36 procent är utrikes födda, vilket innebär att bara tre stadsdelar uppvisar en högre andel (Bergsjön, Lärjedalen och Gunnared). Socioekonomiskt tillhör Biskopsgården en av de fattigaste och mest utsatta stadsdelarna i Göteborg. Medelinkomsten uppgick 2003 till omkring 150 000 kr vilket motsvarar 78 procent av kommunens genomsnitt. Bara de tre nyssnämnda stadsdelarna har lägre inkomstnivåer. Vidare präglas området av relativt höga arbetslöshets- och socialbidragsnivåer. Så fick till exempel 15 procent av hushållen socialbidrag någon gång under 2001 och andelen öppet arbetslösa uppgick i slutet av 2003 till 6,6 procent. Därtill kan läggas andelen personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vid samma tidpunkt uppgick till 2,4 procent. Av särskilt intresse för just denna rapport 18

och för den aktuella utredningsgruppens arbete är att Biskopsgården faktiskt har det högsta ohälsotalet av samtliga stadsdelar. Antalet dagar ersatta med sjukpenning, rehabiliteringsersättning eller förtidspension och sjukbidrag per försäkrad person (mellan 18 och 64 år) uppgick 2002 till 59,9, vilket är 50 procent mer än kommunen i sin helhet och således dessutom högre än motsvarande nivåer för Bergsjön, Lärjedalen och Gunnared. Noteras kan också att ohälsotalet är klart högre i gruppen utrikes födda. Sammantaget innebär detta att förvärvsfrekvensen i Biskopsgården är relativt låg (63 procent av männen och 55 procent av kvinnorna i åldern 25-64 år är sysselsatta i förvärvsarbete) och att till exempel andelen förtidspensionärer är mycket hög. I åldersgruppen 45-54 år uppgick den senare till 23,3 procent. 19

20

2. Utredningsgruppen växer fram Före omorganisationen Hösten 1995 avsatte stadsdelsförvaltningen i Biskopsgården medel till två projekttjänster varav en för handläggning av arbetslösa men arbetsföra socialbidragstagare i åldrarna 40-50 år och en för långtidssjukskrivna. Vid en utvärdering av projektet påvisades behovet av rehabiliteringstjänster för gruppen långtidssjukskrivna (Carlsson 1997). Avsikten var att få till stånd en adekvat och effektiv handläggning för just denna målgrupp. Utvärderingen tydliggör att gruppen långtidssjuka är svårbedömd och att dessa klienter är sköra och sårbara i den situation de befinner sig i. I analysen påtalas att de socialsekreterare som arbetar med gruppen långtidssjukskrivna skall besitta en stor kunskap om befintliga rehabiliteringsmöjligheter. Denna kunskap är dock inte tillräcklig, det krävs även ett gott samarbete med läkare, försäkringskassa och andra berörda instanser i rehabiliteringssammanhang. Sektionen för ekonomiskt bistånd var vid denna tid indelad i tre enheter. Enhet 2 arbetade med bistånd till arbetslösa och SFI-studerande under tjugofem år medan enhet 3 riktade sig till arbetslösa samt SFI-studerande över tjugofem år. (SFI är en förkortning för kurserna Svenska för invandrare.) Enhet 1 arbetade med bistånd åt personer som inte kunde hänföras till någon specifik målgrupp, exempelvis långtidssjukskrivna liksom människor med diffus problematik. Enhet 1 ansvarade även för mottagningsfunktionen på socialkontoret. Arbetssättet på socialkontoret bedömdes dock sakna en tydlig struktur: arbetsgrupperna var inte målfokuserade och organisationen som helhet var rörig. Dessutom återfanns klienter med en mer diffus problematik även på enheterna 2 och 3. Det fanns dock vare sig tid eller arbetsmodell att utreda dessa ärenden. Det fanns med andra ord behov av förbättringar på socialkontoret i Biskopsgården, och ledningen tog därför hjälp av en konsult- 21

firma för att hitta en genomtänkt uppbyggnad av socialkontorets arbetssätt. Konsulten underströk betydelsen av att formulera mål utifrån olika speciella aspekter och beskrev en så kallad målkedja; lagen (som sätter de övergripande ramarna/målen för socialt arbete), kommunfullmäktige/nämnd (som formulerar politiska beslut/mål på lokal nivå), verksamhetsmål samt mål för klienten i det enskilda ärendet. Ytterligare ett sätt att beskriva målarbetet kan vi se i nedanstående figur: Inriktningsmålet grundar sig på det politiskt uttalade syftet med verksamheten. Effektmålet kan sägas vara en gemensam sfär för politiker och tjänstemän där effekten, alltså vad vi vill uppnå inom verksamheten utgör det ömsesidiga målet. Produktionsmålet syftar på produkten/resultatet av tjänstemännens arbete. Att arbeta målinriktat, där de olika arbetsgrupperna formulerar sina egna mål, följer upp och utvärderar dessa, var något som kom att genomsyra den nya verksamheten vid socialkontoret efter omorganisationen. Omorganisationen och målformuleringen Från och med januari 1999 fick verksamheten vid socialkontoret i Biskopsgården sin nuvarande utformning. Att vi skulle ha tydliga mål att arbeta mot var en självklarhet liksom att målen måste vara mätbara. I utredningsgruppen, som är en av tre arbetsgrupper inom sektionen för försörjningsstöd, påbörjades arbetet med vår målformulering. Tydliga mål, realistiska mål och mätbara mål var en förutsättning, men hur skulle vi hitta de mål som skulle ligga till grund för vårt fortsatta arbete? Ett mödosamt arbete vidtog, under det första året hade utredningsgruppen återkommande hel- och halvdagar för att arbeta fram mål och definiera vår specifika målgrupp. Så småningom enades vi om att vi skulle arbeta med fördjupade utredningar av människor som på grund av fysiska, psykiska och/eller sociala hinder inte kunde ta ett arbete. Men hur skulle vi nu hitta mätbara, realistiska mål att arbeta mot? Ett av målen fann vi i DELTA-rapporter (DELTA 1998, DELTA 2000). DELTA är ett finansiellt samordningsprojekt mellan försäkringskassan, pri- 22

märvården, socialtjänsten och länsarbetsnämnden på Hisingen i Göteborg. Avsikten med DELTA-projektet är att genom samverkan mellan de olika myndigheterna i projektet arbeta med människan i fokus. Intentionen är att genom samverkan mellan myndigheter kunna uppnå bättre rehabilitering av sjukskrivna, ge effektivare stöd till människor utanför arbetslivet att återgå i en yrkesverksamhet och en ökning av förebyggande hälsoarbete. Finansieringen sker genom att aktörerna i DELTA-projektet bidrar med ekonomiska medel. DELTA ingår som ett av sex projekt inom den verksamhet som bygger på SOCSAM-lagen, lagen om lokal försöksverksamhet (SFS 1994:566, Prop 1993/94:205). I DELTA-rapporten från 1998 framgick att totalt 436 personer bosatta på Hisingen som bedömts som sjuka erhållit socialbidrag. Dessa personer bedömdes som sjuka men var inte sjukpenningplacerade (mätningen genomfördes under en bestämd mätvecka). En förnyad kartläggning av sjuka men nollklassade socialbidragstagare (det vill säga personer som inte har sjukpenninggrundande inkomst och därför inte omfattas av den allmänna sjukförsäkringen) genomfördes återigen under 1999. Utredning visade att 365 personer var sjuka utan rätt till sjukpenning och i behov av ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. De saknade också i stor utsträckning giltigt läkarintyg. Vi hade därmed hittat vårt första mål aktuellt läkarintyg i minst 75 procent av de fall där klienter uppbär socialbidrag på grund av sjukdom. Ett mål vilket vi bedömde som både realistiskt och mätbart. Detta innebar i praktiken att ett omfattande arbete med att bygga upp kanaler för samverkan med andra aktörer inom till exempel sjukvård, försäkringskassa och arbetsförmedling, påbörjades. Grunden för detta arbete var att etablera en samsyn och formulera gemensamma strävandena i arbetet med klienter/patienter. Vi gick därför ut med information om att socialtjänsten tar på sig rehabiliteringsansvaret för nollklassade. (Det är viktigt att påpeka att rehabiliteringsansvaret för nollklassade personer ser olika ut från kommun till kommun.) Vår bedömning var att utan samverkan skulle det vara svårare att uppnå resultat i meningen att våra klienter skall hamna på rätt försörjningsnivå antingen genom egen inkomst i form av arbete eller, vid sjukdom, sjukbidrag eller pension. Vårt andra mål som vi formulerade handlade om utredningstidens längd. Målet specificerades till att utredningstiden skulle maximeras till 4 månader för att överensstämma med den lagstadgade utredningstiden av LVU-ärenden (lagen om vård av unga) inom sektionen för barn, ungdomar och familjer. Målet reviderades redan efter ett år till att omfatta 75 procent av fallen och vid en andra revision samma år utökades utredningstidens längd till 6 månader. Anledningen var att målet om utredningstidens längd inte bedömdes 23

vara realistiskt eftersom denna också påverkas av yttre faktorer som långa väntetider inom sjukvården eller längden för pensionsutredningar hos försäkringskassan. Målet slopades därför också i sin helhet år 2002. Just de löpande förändringarna av målen kommer vi att återkomma till. Det arbete som påbörjades i början av 1999 var tidskrävande varför en förutsättning var att gruppen skulle ha färre ärenden på respektive tjänst. På en heltidstjänst bedömdes det som realistiskt att ärendetaket skulle ligga på 40 ärenden. För att se hur vi uppnått våra mål utarbetades en första mätmetod där vi kunde se antal avslutade ärenden per tjänst, till vilken typ av försörjning respektive klient gått vidare samt orsaken till varför utredningstiderna blev för långa. Vi kunde därmed se de första resultaten av vårt arbete. En forskningscirkel föds Under många år har socialsekreterare inom försörjningsstödet haft ett stort antal ärenden på respektive tjänst. Detta var ett faktum som omöjliggjort att gå in djupare i varje enskilt ärende för att hitta bakomliggande orsaker till varför klienter inte kommer ut i arbete, eller finna alternativa lösningar och vägar till självförsörjning. Detta tänkesätt satt fortfarande djupt rotat i vår egen organisation. Det tog därför inte lång tid förrän utredningsgruppens mindre ärendemängd kom att ifrågasättas. Vi hade dock stöd från vår sektionschef som hävdade berättigandet av den lägre ärendemängden inför sina kollegor och chefer. Ett par i gruppen beskrev också skriftligt några ärenden för att visa på multiproblematiken i dessa, vilket tydliggjorde betydelsen av att få tillräckligt med tid i varje enskilt ärende för att kunna uppnå positiva resultat och på sikt lotsa ut klienterna från socialkontoret. Men ifrågasättandet fick oss också att bestämma oss för att vi minsann skulle visa att vi är bra på vårt speciella arbetsområde i form av fördjupade utredningar. Våra mätverktyg utvecklades och förfinades och statistik sammanställdes. För arbetsgruppen blev det tydligt att vi uppnått oväntat bra resultat. FOKUS (Forskning och Kunskapsutveckling) inbjöd till ett erfarenhetsutbyte i ämnet Socialt arbete med ekonomi, organisation, metoder och roller i Kalmar 24-25 april 2001. För oss i utredningsgruppen öppnades en möjlighet att få dela med oss av de resultat vi uppnått genom att arbeta med fördjupade utredningar. Tre från arbetsgruppen redovisade resultat och beskrev utredningsgruppens arbetssätt under rubriken Fördjupad utredning en väg tillbaka till socialt arbete. Vi redovisade således de mätresultat som tydligt visade att vi nått framgång i arbetet med att bryta ett mångårigt socialbidragsberoende genom samverkan, okonventionella lösningar och ett gediget 24

socialt arbete där färre ärenden, tid och engagemang var några viktiga faktorer. Under samma symposium redogjorde en representant från Kommunförbundet för ny forskning som påvisade att kostnaderna för socialbidrag minskade i början av 2000-talet, att andelen bidragstagare hade blivit färre men att bidragstidens längd i princip var oförändrad. Många personer med socialbidrag har med andra ord denna försörjningsform under mycket lång tid. Just denna kategori utgör utredningsgruppens målgrupp och det var här vi uppnått goda resultat. Erfarenhetsutbytet med andra socialkontor var dock inte slut efter symposiet i Kalmar, socialsekreterare från andra kontor i Sverige hörde av sig för att boka in studiebesök. Det fanns och finns också ett mycket stort intresse för fortsatt kunskapsutbyte i form av möten där vi i arbetsgruppen får positiv påfyllning och stimulans utifrån. Utredningsgruppens arbete väckte inte bara intresse på grund av resultaten utan också genom att ingå i den ordinarie verksamheten och således inte arbeta i projektform. Detta kan uppfattas som att framsynta chefer på ett tidigt stadium fångat upp vilka behov som kommer att behöva tillgodoses inom sektionen för försörjningsstöd och därför permanentat arbetet med fördjupade utredningar. Våra resultat fick uppmärksamhet från olika håll, bland annat från Socialstyrelsen som haft representanter vid vår presentation i Kalmar. Detta ledde till ett studiebesök från Socialstyrelsen där frågan väcktes om det fanns möjlighet att dokumentera och förmedla våra erfarenheter och positiva resultat på ett sådant sätt att fler intresserade kan ta del av våra kunskaper. Vår sektionschef förde frågan vidare till FoU i Väst där det visade sig finnas ett intresse att sammanställa våra erfarenheter. Sektionschefen skrev i samarbete med FoU i Väst en ansökan till Socialstyrelsen om medel till en forskningscirkel. Pengarna beviljades och en handledare ombads att hålla i utredningsgruppens studiecirkel. FoU-cirkeln Framgångsfaktorer i Biskopsgårdens arbete med personer som har varit långvarigt beroende av socialbidrag hade sett dagens ljus. 25

26

3. Organisation, resurser och andra förutsättningar Övergripande organisation Individ- och familjeomsorgen (IFO) i Biskopsgården leds av en verksamhetschef som har det övergripande ansvaret för IFO:s samtliga delar. IFO består av tre sektioner: sektionen för försörjningsstöd, sektionen för barn, unga och familjer samt sektionen för vuxna. Respektive sektionschef är budget- och personalansvarig för sektionen. Sektionschefen har ansvar för hur sektionen är organiserad samt för hur bemanningen ser ut. Det handlar sammantaget om en stor organisation med en relativt vanlig funktionsuppdelning mellan försörjningsstöd, barn- och familjevård samt missbrukarvård. Sektionen för försörjningsstöd har totalt cirka 35 medarbetare och är organiserad enligt följande: Under sektionschefen finns tre enheter; (1) mottagningsgrupp (som bland annat ansvarar för tidsbeställning, tillfälligt ekonomiskt bistånd, kompletterande bistånd till sjukbidrag, föräldrapenning med mera samt budgetrådgivning), (2) arbetsmarknadsgrupp, vars målgrupp är arbetssökande bidragstagare, såväl under som över 25 år, vilket inkluderar SFI-studerande invandrare, (3) utredningsgrupp (som består av tre arbetsgrupper med arbete mot tre olika målgrupper; klienter med utredningsbehov, äldre invandrare och det som benämns som dubbla ärenden tillsammans med enheten för barn och familj). Varje grupp leds av en förste socialsekreterare. Förste socialsekreterare ansvarar för metoder, metodutveckling, rättstillämpningen och hur övriga regler i klientarbetet tillämpas på gruppnivå samt ansvarar för daglig arbetsledning, dvs. vem som gör vad om någon socialsekreterare till exempel är sjuk. Arbetsledningen för utredningsgruppen i meningen sektionschef och förste socialsekreterare vinnlägger sig om att arbeta efter samma mål och principer. Det finns också en fast mötesstruktur i form av en ledningsgrupp där sektionens behov diskuteras och koordine- 27

ras. I denna träffas sektionschefen och samtliga 1:e socialsekreterare en gång/ vecka under 2,5 tim för informationsutbyte samt för att diskutera och lösa gemensamma problem. Som nämnts tidigare har utredningsgruppen redan från början varit en permanent verksamhet i den organisation som i stort sett har varit oförändrad sedan januari 1999. Utredningsgruppens organisering och resurser Utredningsgruppen består i sin tur av tre arbetsgrupper som arbetar med tre olika målgrupper. Arbetsgruppen utredning har sammanlagt 5,75 socialsekreterartjänster och ca 230 aktuella hushåll. Arbetsgruppen äldre invandrare har en socialsekreterartjänst och 0,75 byråassistenttjänst till sitt förfogande och ca 175 aktuella hushåll. Gruppen som arbetar med dubbla ärenden (dvs. ärenden som också är aktuella på t.ex. sektionen för barn, unga och familjer) har på motsvarande vis 1,5 socialsekreterartjänst och 75 aktuella hushåll. När det gäller just samarbete internt med t.ex. LSS-handläggare, sektionen för barn och ungdom och/eller sektionen för vuxna finns dock ingen upparbetad struktur för sådana kommunikationskanaler. Det pågår dock ett arbete med att utveckla interna samverkansformer. Alla i utredningsgruppen har sökt sig till arbete med utredningsärenden och flerparten har varit med sedan gruppen bildades 1999. Nästan samtliga har erfarenhet från mer än 10 år i yrket. Varje arbetsgrupp arbetar efter specifika mål som arbetats fram i respektive grupp. Målen är mätbara och följs upp regelbundet. Resultaten redovisas och diskuteras på planeringsdagar. Målen justeras efter hand. Fokus i målarbetet har legat på gruppen som arbetar med utredningsärenden. Arbetsresultat i övrigt följs upp genom manuell statistik och diskuteras. Teamen De enskilda ärendena är högt prioriterade och genomsnittlig tid för metodhandledning i grupp är ca 3,5 timmar per vecka och socialsekreterare. Metodhandledningen sker i så kallade team och på fasta tider. I detta forum finns möjligheter att diskutera varje enskilt ärende ur olika synvinklar. För närvarande har hälften av arbetsgruppen team varje tisdag klockan 10-12 och den andra halvan torsdagar också 10-12. Varannan vecka finns en tid avsatt för långteam för hela arbetsgruppen. Långteamen är speciellt avsedda för ärenden av principiell natur, vilket innebär och möjliggör längre genomgångar, resonemang och diskussioner som det inte finns utrymme för under de kortare veckoteamen. Det senaste året har ett långteam per månad 28

använts till konsultation med läkare av svårbedömda ärenden. Utöver de fasta tiderna för teamarbetet har det funnits utrymme för socialsekreterarna att diskutera ärenden enskilt med 1:e socialsekreteraren. Teamen har flera olika syften. Enligt gällande delegationsordning ligger rätten att fatta vissa beslut på 1:e socialsekreteraren, till exempel vad gäller tandvårdskostnader över en viss nivå, kostnader för medicinska utredningar och rehabiliteringsinsatser. Teamen fungerar då som ett beslutsfattande forum. Vi konsulterar även varandra och 1:e socialsekreteraren på teamen innan vi fattar vissa avslagsbeslut. Genom teammötena får vi dessutom kunskap om varandras ärenden och hur uppkomna situationer kan bedömas och hanteras. Alla i gruppen har därigenom en möjlighet att ge sin syn på frågeställningen och saken blir allsidigt belyst. I komplicerade ärenden är det bra att ta tillvara den samlade kompetensen som finns inom gruppen. Teamen fungerar då som en gemensam lärosituation och ger utrymme för gemensam reflektion. Genom att man föredrar ärenden inför förste socialsekreteraren och sina arbetskamrater möjliggörs också en gemensam standard i arbetsmetodik och handläggning. Arbetsmetodiken handlar om hur vi går till väga i våra utredningar och för att göra bedömningar kring den enskildes förmåga i olika situationer. Det gäller i första hand förmågan och möjligheten att försörja sig själv, men kan även gälla förmågan och möjligheten att klara ett eget boende. Ett och samma ärende kan tas upp vid flera tillfällen beroende var i processen man befinner sig. I teamarbetet sätts med andra ord standarden för rutiner och regler i handläggning, vilket bland annat innebär att man bevakar att gällande lagar och regler följs. Den viktigaste arbetsuppgiften för 1:e socialsekreteraren är att leda teamen. I teamen återfinns hela utredningsgruppens arbete och problemställningar i ett koncentrat. Här föredrar socialsekreterarna t.ex. de ärenden som man vill kolla av med ytterligare någon, de ärenden som man upplever att man har särskilda problem med eller de ärenden där beslut på grund av delegationsbestämmelserna behöver fattas av förste socialsekreterare. 1:e socialsekreteraren lägger sin egen uppfattning om vad som är etiskt, moraliskt eller rättsligt korrekt som ett raster över teamen. Samtidigt kräver många frågeställningar, både vad gäller handläggnings- och metodfrågor, att man är flera som ger sin syn och tolkning för att klienten skall få sin rätt tillgodosedd och/eller för att processen skall föras framåt. 29

Rehabiliteringsansvar, delegation och andra utgångspunkter Socialsekreterarna i utredningsgruppen arbetar med ett begränsat antal hushåll (cirka 40 per heltidstjänst). Inflödet är normalt sett tre nybesök på fem veckor. Allteftersom klienter avslutas i gruppen sker inflödet även genom överflyttning från andra arbetsgrupper t.ex. arbetsmarknadsgruppen eller arbetsmarknadstorget. Ett stort antal av klienterna behöver utredningar av flera medicinska specialiteter. Den ordinarie sjukvården i Göteborg klarar för närvarande inte detta för målgruppen, dvs. de nollklassade. Försäkringskassan i Göteborg tar inget samordningsansvar vad gäller rehabilitering av de nollklassade. Vi bestämde därför under gruppens första år att medvetet ta detta ansvar. Det innebär att vi driver utredningarna och tar de kostnader som behöver tas i samband med detta. Vi har därför köpt medicinska utredningar för att kunna utreda arbetsförmåga, rehabiliteringsmöjligheter samt rätten till sjukersättning (sjukbidrag) eller förtidspension. Den befintliga delegationen ger också utrymme för beslut gällande utredningsinsatser och lägsta beslutsnivå är 1:e socialsekreterare. Beslut beträffande uppehälle, hyra, el, hemförsäkring, hemutrustning och så vidare är med vissa begränsningar delegerat till socialsekreterare. Förste socialsekreterare har delegation på vissa beslut utöver riksnormen samt hyreskostnader över den av Göteborgs kommun fastställda maxhyran. Dessutom har 1:e socialsekreterare delegation på rehabiliterande insatser till ett belopp av 5000 kronor per hushåll och år. Att utredningsgruppen tar rehabiliteringsansvaret innebär i praktiken att varje klients rättighet till relevant insats och försörjningsmöjlighet måste bevakas. I sin tur innebär detta att det t.ex. är nödvändigt att ha god kontakt med behandlande läkare för att bevaka att klienten kommer till nästa steg i processen, till exempel att remiss har gått i väg till ortoped samt vilken tid klienten har fått till ortopeden, att därefter bevaka utfallet av undersökningen eller behandlingen hos ortopeden, att följa upp resultatet och bedöma vad nästa steg kommer att bli. Många klienter har ingen fast läkarkontakt, utan har gått till olika läkare. I de fall det är befogat uppmanas klienten att etablera en läkarkontakt. I cirka hälften av fallen definieras inte problemen som medicinska utan som sociala. I de fallen arbetar vi inte mot sjukvård. En utredning kan ske under begränsad tid i en daglig verksamhet för att se hur klienten fungerar i en arbetsliknande situation. Resultatet utvärderas och därefter tas ställning till hur man skall gå vidare. Vi ser till och följer upp att klienten kommer till exempelvis psykolog, till läkare för att få hålfotsinlägg, 30