Ett samlat Kliv. Ett samlat Kliv

Vill du veta mer? Kontakta Kultur i Väst vx 031-333 51 00 Västra Götalandsregionens Kultursekretariat Regionens Hus 462 80 Vänersborg Ett samlat Kliv Mellan 2011 och 2014 har några skolor i Västra Götaland medverkat i projektet KLIV, Kultur och Lärande i Vardagen. Hållbarhet över tid, samverkan med lokala kulturinstitutioner och tydliga kopplingar till läroplanen har varit grunden i projektet. Varje skola har sedan tagit fram egna arbetsmetoder efter sina förutsättningar. Resultaten har varit slående: höjda betyg, stärkt självförtroende, ökad tillit samt mer motiverade elever. Detta är den samlade dokumentationen från åtta inspirationsdagar. Ett samlat Kliv

INNEHÅLL KAN KULTUREN HELA ETT SÖNDRIGT SAMHÄLLE Vad skulle hända om vi inte arbetade med kultur i skolan Jag känner mig glad, leende när jag spelar Talangfullt kunskapande hjärngympa för elever Göteborg en stad som faller isär Det ska inte kosta en krona HUR BEDÖMER VI DET OMÄTBARA? Jag backar bara när jag tar sats Göran Gris gör att vi får veta jättemycket om lutande tornet i Pisa Öppen dialog ska ge genomskinliga betyg Konsten att bedöma det omätbara Kulturen är det bästa verktyg för att stärka eleverna KVALITET I KULTUR FÖR BARN OCH UNGA Att skapa de bästa villkoren Bra, dålig eller lyhört originell Det händer något magiskt när man ger en person förtroende Att våga se kulturen med nya ögon Hiphop som pedagogisk frälsningsarmé LÄRANDERUM OCH DEMOKRATI Med plats för kunskap På andra sidan staketet Problemet med färdigformulerande uppgifter Guidning får eleverna att växa i Borås Att få spring i benen av en lång korridor Natten tar på sig sina mockasiner Kan kulturen hela ett söndrigt Projektet har genomförts 2011-2014 samhälle? och har finansierats av Västra Götalandsregionens Kulturnämnd. Projektledare Pia Wretlind DET RESPEKTFULLA MÖTET Att få använda hela sitt jag är en demokratisk rättighet Att mötas i verkligheten Med kroppen som verktyg Endast varelser kapabla till krig kan skapa fred Skit i ungarna titta inåt ETT STORT KLIV FRAMÅT Samarbete bygger hållbarhet Att gifta in kulturen i skolan Kliv 2.0 har varit motkraft till dagens samhällsklimat Idag plockar vi mer medvetet in kulturen Det har blivit en helt annan elevdemokrati Kulturen har kommit till skolan och vi till den Kunskap är inte bara att svara på saker på prov ETT KLIV FÖR ALLA Vem har rätt att sända från scenen Alla lika, alla unika Bokstavsängeln från tönt till poet Det är mer ljust nu, förut kändes Brittgården så mörk Att teckna är stort Det handlar om hur vi ser på varandra och på människor med funktionsnedsättning MAKT OCH DEMOKRATI Eleven som samhällsbyggare Medborgare skapas i klassrummet Att ta makten över bilden Visuell makt om rasistiska stereotypers historia Text Olivia Krantz Omslag & AD, Anette Krantz Grafisk formgivning 2014

Jag känner mig glad, leende när jag spelar El Sistema i Hammarkullen börjar med en pappfiol och slutar i Göteborgs Symfoniker. I alla fall om eleverna själva får drömma. Med rötterna i Venezuela och en världsstjärna till mentor har musiksatsningen visat att klassisk musik kan vara något för alla. Artikeln baserad på föreläsning med Johanna Ericsson, processledare El Sistema, Hammarkullen, Göteborg VAD SKULLE HÄNDA OM VI INTE ARBETADE MED KULTUR I SKOLAN? Kultur och Lärande i Vardagen, KLIV 2.0 handlar om lärande genom kultur. Nyckeln till det att få in kulturen i skolan går genom de vuxna. Det är de som finns kvar i skolan år ut och år in och det är hos dem som idéerna måste förankras om det ska kunna föras vidare till eleverna. Vi måste tillsammans reflektera över vårt uppdrag: att kulturen ska bli tillgänglig för alla barn. Seminariet på Nordiska Akvarellmuseet var en del i det arbetet. Kulturen gör oss smartare, gladare och ger oss redskap att förstå och tolka oss själva och vår omvärld. Vad skulle hända om vi inte arbetade med kultur i skolan? Tänk om vi inte hade musik, om vi inte hade någon litteratur eller om barnen inte fick några historier med sig. Vilken fattig bild av världen vi skulle ge dem. FN:s konvention om barnets rättigheter slår fast att alla barn har rätt till att få ta del av och att utöva kultur. Den nya läroplanen ger också stöd för de estetiska lärprocesserna. Men under de år som jag har arbetat inom skolan och som rektor vet jag att rektorns inställning är avgörande för hur mycket kultur eleverna får ta del av. För att alla barn ska få ta del av kulturen måste kulturen komma till skolan och skolan till kulturen. Erfarenheter från tidigare skolprojekt i samverkan Nordiska Akvarellmuseet genom Lena Eriksson, pedagogisk ledare, och skolan genom mig, Pia Wretlind, formade dagen. Vi ville att forskare, lärare och kulturarbetare skulle mötas och tillsammans fundera över frågan: Hur ska vi i grundskolan göra det till en självklarhet att alla barn får utveckla sin fulla potential som människor? Skolan är den största kulturinstitutionen av dem alla. Vi har eleverna varje dag i nio år. Vi har tid. Tillsammans måste vi arbeta för att alla barn ska få ta del av konsten, musiken, litteraturen och allt annat som hör kulturens breda spektra till. Text Olivia Krantz Grafisk form Anette Krantz Kultur i Väst Pia Wretlind projektledare KLIV 2.0 Det stampas rytmiskt på den lilla scenen i konferensrummet på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Armar och stråkar sträcks mot taket. Hej! Hej! Hej! ropar barnen från El Sistema innan deras röster blandas med tonerna från två tvärflöjtar, två cellos och fyra fioler. Efter femton minuters intensiv konsert sköljer publikens applåder över den lilla orkestern. DRÖMMEN ÄR ATT FORTSÄTTA MED MUSIKEN Efter konserten dricker Ylva Wångersjö 9 år, Edita Doroci 9 år och Nancy Egharevba 8 år, juice i cafeterian utanför. Benen dinglar fram och tillbaka under borden där rosorna de fick efter spelningen ligger slängda. Stämningen är uppsluppen och de pratar i mun på varandra. På frågan om de tror de kommer fortsätta med musiken blir svaret samstämmigt. Jag kommer naturligtvis att fortsätta spela. Helst skulle jag vilja vara med i Göteborgs Symfoniker, säger Ylva Wångersjö. Hon får medhåll av Edita och Nancy som också gärna skulle vilja bli symfoniker, eller kanske gå på musikhögskolan. Jag skulle vilja åka runt i världen och spela, säger Edita. Alla har de spelat med El Sistema i ett år och tre månader. MUSIKSATSNING FRÅN VENEZUELA Konceptet bakom musiksatsningen i Hammarkullen kommer ursprungligen från Venezuela. Där erbjuder statliga utbildningssystemet El Sistema alla barn möjligheten att lära sig spela klassisk musik. Musikskolan startade som ett socialt projekt, särskilt riktat mot utsatta områden. Syftet med El Sistema är att lära sig samarbeta. Men också att stärka individen genom att lära sig spela instrument, säger Johanna Ericsson, processledare. I Göteborg finns El Sistema i Hammarkullen, på Hisingen och i Kortedala/Bergsjön. Förhoppningsvis kommer ännu en skola att starta i centrum. Göteborgs Symfoniker är inspiration, stöd och förebilder för eleverna och en gång i månaden kommer flera symfoniker och hälsar på. Världsberömde Gustavo Dudamel, chefsdirigenten för Göteborgs Symfoniker, kommer själv från El Sistema i Venezuela. För att hitta rätt känsla i musiken brukar han säga till sina musiker att han vill ha blod, att musiken ska låta som kött. Den tanken går igen i El Sistema. Det handlar om att spela med hjärtat, om att vara känslig för musiken, varandra och att använda kropp, hjärta och sensibilitet istället för noter. Då blir man också en öppnare medmänniska och bättre på att ta in andra, säger Johanna. FLÖRTADE IN SIG MED CARMEN El Sistema i Hammarkullen startade 2010 när Angereds Kulturskola fick utvecklingsbidrag från Västra Götalands Kulturnämnden. För att locka elever satte Johanna Ericsson och några kolleger upp en turné med musik ur Carmen och turnerade runt i skolorna. Vi flörtade oss in i klassrummen med sång, cello och klarinett, berättar Johanna Ericsson. Efter en och en halv vecka med Carmen följde de upp med föräldramöten. På första mötet kom tre stycken. Men efter sex möten med samma information översatt till de största språken dök till slut 200 personer upp. Nästa steg var en kick off på konserthuset för 70 barn och föräldrar. De fick lyssna på ett genrep av Mahlers sjätte symfoni. Eventuell oro över att barnen inte skulle orka lyssna till avancerad klassisk musik i nästan en timme visade sig vara helt i onödan. Gustavo trollband dem med sin lilla pinne. Barnen sjönk ner i stolarna och bara lyssnade, säger Johanna. FATTIGDOM BEHÖVER INTE VARA BRIST PÅ PENGAR De yngsta barnen i El Sistema är 4-5 år och får börja öva på pappinstrument som de bygger själva. Många av dem sjunger i kör vid sidan av orkestern och lär sig där att förstå och utveckla sin röst. Barnen har musik minst tre dagar i veckan, vissa upp till tre timmar om dagen. Förutom att lära sig mer om musik får barnen också möjlighet att växa och att få en ny identitet. Musiken behöver inte komma först, det handlar också om gruppen, vad de lär sig och hur de utvecklas tillsammans. Att de blir stolta, glada och duktiga. I höstas startade Hammarkulleskolan en El Sistema-profil i förskoleklass och första klass. Med musikens hjälp kan eleverna bli bättre på matte, på att skriva och läsa, säger Johanna Ericsson. Förhoppningen är att El Sistema ska öppna upp för en interkulturell dialog i Göteborg. Att unga ska mötas i ett gemensamt sammanhang och att fler barn ska kunna bli rikare genom kulturen även de som bor i välbärgade områden. Fattigdom behöver inte bara vara brist på pengar, man kan också vara fattig för att föräldrarna aldrig är hemma, säger Johanna Eller som papporna till en av barnen beskriver det: Föräldern är pilbågen och barnet är pilen, ju mer du drar i bågen, desto längre kan du skicka iväg pilen. Fakta se näst sista sidan

Det är inte bara roligt att spela musik, måla eller dansa det påverkar också hjärnan positivt. Ett talangfullt kunskapande med läraren som dirigent är bästa receptet för en skola med glada, växande elever. Talangfullt kunskapande hjärngympa för elever Artikeln baserad på föreläsning med Rolf Ekman, professor i neurokemi vid Göteborgs Universitet Ekvationen är lika enkel som självklar: vi blir gladare av att göra kreativa saker i grupp än av att sitta instängda ensamma på vår kammare framför en dataskärm. När vi har roligt och får utmana oss själva, så utvecklas hjärnan. Rolf Ekman är professor i neurokemi vid Göteborgs Universitet. Han tror på talangfullt kunskapande snarare än traditionellt lärande. Lärande är att man lär sig att två plus två är fyra. Men kunskapande är en ständig process, det är att ett plus ett plus tre minus ett är fyra. Kunskapande är något som ständigt förändrar sig och som man måste vara öppen för att komma fram till. I kunskapandet har vi fått in vår plastiska, formbara hjärna, säger Rolf Ekman. TRÅKIG MILJÖ UTTRÅKAD HJÄRNA För att se hur hjärnan påverkas av omgivningen gjordes en studie där råttor fick leva i en stimulerande miljö. Samtidigt placerades andra råttor i en tråkig och torftig miljö. Bland de råttor som fick leva i en kul omgivning frodades och växte nervtrådarna. Nervcellerna hos de råttor som levde i en tråkig miljö fick få och korta nervtrådar. Samma sak gäller för oss människor. Bygg en stimulerande miljön med kultur: att läsa, rita, lyssna på musik eller något annat kreativt. Jag tror att det påverkar oss mer fysiskt än man tidigare trott. När vi har kommit en bit till i forskningen så är jag övertygad om att vi kommer kunna se det, säger Rolf Ekman. Ett exempel på det är vad som händer i hjärnan när vi spelar ett instrument eller sjunger. Med hjälp av en särskild kamera har forskare upptäckt att fettlagret kring nervcellerna i hjärnan som leder de elektriska signalerna blir tjockare när man musicerar. Hjärnan blir alltså snabbare av musik. Att spela fiol är till exempel rena rama muskelträningen för hjärnan. När du spelar musik jobbar du rent fysiskt med kroppen. Det sätter sig i hjärnan som blir större när du övat tillräckligt mycket, säger Rolf Ekman. Den yrkesgrupp som har de kanske bästa och snabbaste hjärnorna av alla är dirigenten. Han eller hon måste övervaka allt, lyssna på helheten och samtidigt ta in varje instrument för sig. Det är ju precis samma sak som läraren ska göra. Lärarens roll är lika krävande som dirigentens. Sannolikt har de duktiga och bra lärarna snabba och formbara hjärnor, säger Rolf Ekman. EN GLAD LÄRARE GER GLADA ELEVER En annan sak som påverkar hjärnan enormt är samspelet med andra. När vi befinner oss med andra människor läser hjärnan hela tiden av omgivningen och tolkar allt som pågår med hjälp av spegelneuronerna. Ofta är det så att vi inte behöver så mycket språk, genom vårt sätt att vara så visar man att man förstår. Som lärare gäller det att vara medveten om de signaler man skickar till eleverna. Om läraren ser glad eller sur ut påverkar det eleverna enormt, säger Rolf Ekman. Teater och rollspelssituationer kan vara ett sätt att träna den sociala delen av hjärnan. Att gå in och ur i olika sociala situationer gör att nervtrådarna växer. Jag tror man lär sig vem man är, vad man kan göra och vad man tycker är kul genom sociala interaktioner, säger Rolf Ekman. Hjärnan älskar utmaningar och att visa vad den kan. Därför är den bästa moroten ett positivt motstånd från lärare, menar Rolf Ekman. Att säga: du kan bättre, en gång till. Där har du nyckeln till allt.

Frustrerade ungdomar i Backa bränner bilar medan innerstadens medelklass på andra sidan älven sörplar kaffe latte i lugn och ro. Göteborg har blivit en stad där de olika världarna glider allt längre ifrån varandra. Ove Sernhede, professor i socialt arbete, berättar om hur vi hamnade här och om varför kulturen ändå ger hopp. Göteborg en stad som faller isär Artikeln baserad på föreläsning med Ove Sernhede, professor i socialt arbete vid Göteborgs Universitet. På 70-talet blomstrade varvsindustrin i Göteborg. Staden var en av de starkaste tillväxtregionerna i Skandinavien och i Angered, Hammarkullen och Hjällbo byggdes områden som skulle ge plats åt de nya invånarna som skulle följa i framgångarnas kölvatten. Inkomstklyftorna har aldrig tidigare varit så små som dom var under början av 80-talet, och varje göteborgare bar på en någorlunda gemensam bild av vad det innebar att bo i staden. Vi snabbspolar fram till Göteborg 2011: Ohälsotalen visar att en man i Hjällbo i genomsnitt lever tio år kortare än en man i Hovås. Lönegapet mellan högt uppsatta chefer och anställda är dubbelt så hög som på 30-talet. Göteborg är idag en uppdelad stad, och mellan de olika öarna rika områden i väst, den välutbildade medelklassen som ockuperat innerstaden och socialt utsatta områden som Hjällbo, Hammarkullen och Backa är kontakten minimal. FRÅN INDUSTRISTAD TILL KUNSKAPSSTAD Den omvandlingen som ägt rum i Göteborg de senaste 20 åren är att staden har gått från industristad till kunskapsstad. Göteborg gör en omvandling, men till priset av något. Vi har idag fått en stad som håller på att falla isär, en stad som består av olika delvärldar som aldrig möts, säger Ove Sernhede, professor i socialt arbete vid Göteborgs Universitet. Så vad var det som hände? Någonstans i början av 70-talet bromsar tillväxten in. Oljekrisen kastar sin skugga över staden och varven går omkull. Den traditionella industristrukturen som Göteborg vilat på ersätts av en kunskapsstad där vissa grupper av människor gynnas i utvecklingen och vissa glöms bort. Bilden av Göteborg för den som bor i Hammarkullen och för den som bor i Hovås ser plötsligt väldigt olika ut. SKOLAN INDIVIDUALISERAS Liksom andra samhällsinstitutioner följer även skolan med i omvandlingen. Om visionen tidigare var att genom skolan bygga ett solidariskt samhället blir den svenska skolan under 90-talet allt mer fokuserad på valfrihet, entreprenörskap och individualisering menar Ove Sernhede. För 30 år sedan var skolan samhällets instrument för att skapa aktiva, kritiska men också solidariska medborgare. Det var ett uttalat mål. Fram till mitten av 90-talet hade vi världens mest likvärdiga skolsystem, där löneskillnader och social bakgrund hade liten betydelse. Det spelade alltså inte någon större roll vilken skola du gick i, alla höll i princip samma höga standard. Idag har det blivit tvärtom. Tala om vilken skola du går på och jag ska säga dig vilket betyg du har. Ove Sernhede nämner ett forskningsprojekt om storstadsskolor som han arbetade med för några år sedan. Miljarder kronor riktades till skolor i de områden som ansågs som mest utsatta. I Göteborg var det bland annat skolor i Biskopsgården, Gårdsten och Hjällbo som fick ta del av pengarna. Men trots de investerade miljonerna lyckades de skolor där hälften av eleverna saknade gymnasiebehörighet inte ta sig ur den negativa spiralen. Det skylldes på dålig pedagogik, för lite resurser eller dåligt ledarskap. Men vi tittade närmare och insåg att det inte gick att bevisa att en viss typ av ledarskap eller pedagogik leder till givna bra resultat. Slutsatsen blev att det är faktorer som ligger utanför skolan som påverkar resultatet. Skolan kan inte längre kompensera för de sämst ställda på samma sätt som för 30 år sedan. Fattigdom, avsaknad av framtidstro och låg delaktighet i samhället är politiska problem, inte pedagogiska. Göteborg har fått ett nytt klassamhälle där vissa är vinnare och vissa förlorare. Dagens skolsystem påminner om den uppdelning av arbetarbarn och borgarbarn i olika skolor som vi hade i Sverige innan andra världskriget, säger Ove Sernhede. OLIKA VERKLIGHETER SKAPAR MOTSÄTTNINGAR Han menar att de olika världar som ryms i Göteborg skapar spänningar och konflikter, och tar de senaste årens incidenter med stenkastningar och bilbränder i Backa och i Tynnered som exempel. Det är ungdomar som är frustrerade och som upplever att de inte har någon framtid, säger Ove Sernhede. Siffror från Ungdomsstyrelsen från 2008 visar att 35-40 procent av alla unga mellan 20-25 år i Hjällbo varken går i skolan eller jobbar. Samma siffror finns på andra platser i Europa. Förorterna runt Paris, Tottenham och Aten visar alla samma stora sysslolöshet för unga vuxna. Segregationen har skapat en situation där man som göteborgare inte känner igen sig i den andres värld, för de mötena äger inte rum. Föreställningarna om vem den andre är framstår som annorlunda och hotfulla. Då skapas känslor av rädsla och otrygghet, vilket i sin tur reser krav på säkerhet, mer poliser och övervakning. I förorten definierades problemen tidigare som sociala och åtgärdades med pedagogik och sociala insatser. Idag är förortens problem i första hand polisens område. Det har skett en kriminalisering av fattigdomen som liknar det som skett i USA, England och Frankrike. EXPLOSIV UNGDOMSKULTUR Men samtidigt som statistiken visar mörka siffror finns det en kraft i områden som Hammarkullen och Backa. Det syns inte minst i ungdomskulturen. Valands konsthögskola och Musikhögskolan springer sig varma i de här områdena för att det är där det mest intressanta händer. Det finns en fascination för det som skapas här, ett intresse för den energin och den kraften. Det är en märklig kontrast mellan skolan som har det så svårt att handskas med den verklighet och de erfarenheter som ungdomarna bär på. Vi har en ungdomskultur idag som är explosiv och som blandar uttryck, drömmar och historia, säger Ove Sernhede.

En unik plats där människor och kultur samlas under ett tak. Lotta Lundgren, vd och grundare, berättar om hur Drömmarnas Hus i Malmö gått från två cyklande clowner till kulturhus med obegränsade möjligheter. Det ska inte kosta en krona Artikeln baserad på föreläsning med Lotta Lundgren, vd och en av grundarna av Drömmarnas Hus i Malmö. DDet började med att Lotta Lundgren fick ett ovanligt sommarjobb: hon och en kollega skulle aktivera barnen i Rosengård. Vi tänkte: de pratar ju inte svenska, hur ska vi göra? Vi klädde ut oss till clowner, cyklade runt på gårdarna och pratade clownspråket. Det var en av mina bästa somrar. Jag tänkte det är ju det här man ska göra, säger Lotta Lundgren. Tillsammans med sju andra idioter startade hon 1990 Teater X, ett ambulerande teaterkooperativ som spelade på gårdar, i skolor och på företag överallt där folk ville se dem. Det gick bättre och bättre och teatern fick allt fler uppdrag. 1992 ville kommunen ha med Teater X i en statlig satsning på stadsdelen Rosengård. Teatern tackade ja på villkoren att kommunen skulle finansiera två dramapedagoger på heltid, en jätteföreställning med alla invånare i Rosengård och att kommunen om tre år skulle ordna ett kulturhus i Rosengård där folk kunde mötas. Och kommunen skrev på avtalet. Föreställningen där alla i Rosengård fick vara med och spela var ett av de första stegen mot Drömmarnas Hus. Polisen, socialarbetaren (som spelade hallick), rektorn på skolan, barn och unga var alla med i pjäsen. Det blev ett socialt kitt mellan alla: socialförvaltningen, polisen och kommunen. Det blev svårt för kommunen att säga nej till ett kulturhus efter det, säger Lotta Lundgren. SÖKTE PENGAR ÖVERALLT Ensemblen rustade upp den gamla herrgården i Rosengård, men exakt vad där skulle bli fick växa fram allt eftersom folk sökte sig dit. Flera kulturarbetare kom in och började jobba. Jafer, en konstnär från Irak började måla med barnen på golvet. Vi sökte pengar överallt, vi hade bestämt oss för att det inte skulle kosta en krona för barnen. Det handlar om mänskliga rättigheter, alla barn ska ha tillgång till kultur, säger Lotta Lundgren. Efter flera års slit med att söka pengar till verksamheten lyckades de 2003 få Malmö kommun att gå in med projektpengar tre år framåt. Efter tre år fattades beslutet att Drömmarnas Hus skulle vara en permanent del av Malmö Stad. BARN MÅSTE MÖTAS Sedan starten har Drömmarnas Hus varit en plats där barn och unga kan träffas och ägna sig åt konst på sina egna villkor. Där de genom kulturen kan hitta ett gemensamt språk som sträcker sig långt över samhällsklasser, språkliga barriärer och kulturella skillnader. Vi vet att barn i Rosengård behöver kultur, men det är inte bara barnen där som behöver oss. Barn från olika stadsdelar måste mötas. Om inte barnen möts vad får vi då för samhälle? säger Lotta Lundgren. De sju idioterna som startade Teater X 1990 har idag växt till 85 personer som arbetar med verksamheten på ett eller annat sätt i Malmö, Rosengård och Skåne. 2010 vann Drömmarnas Hus årets kunskapspris i kategorin skolan. Idag ryms alla upptänkliga aktiviteter under taket på herrgården i Rosengård. Det hålls kvällskurser i dans och konst, körsång och teater. Man gör egen honung och på sommaren åker alla som vill iväg och firar midsommar. Drömmarnas Hus arbetar mycket med skolan, där barnen finns. Man har också en egen redaktion, Mitt Område, som består av ungdomar som skriver, filmar och rapporterar från Rosengård. Historierna om vad som händer i Rosengård har varit många men sällan kommit från de som bor i Rosengård själva. Mitt område ger en annan bild än den som vanligtvis syns i media, säger Lotta.

Handbok ska guida till kreativt lärande Artists in Creative Education, AiCE, är ett Europeiskt nätverk av konstnärer och kulturarbetare som delar samma vision: att få in kulturen i skolan. Tillsammans har de utvecklat en praktisk guide med handfasta tips, råd och övningar för hur man kan gå till väga. Vad är kreativitet? Hur kan vi få skolor att vilja arbeta med kreativt lärande? Det var några av frågorna som kulturarbetare från bland annat England, Sverige, Österrike och Holland diskuterade under en vecka i Amsterdam hösten 2010. Fem pedagoger från Drömmarnas Hus åkte dit. När de kom hem var de helt lyriska och hade fått massor av inspiration. De hade träffat likasinnade och reflekterat över: vad är viktigt när vi jobbar i skolan? säger Lotta Lundgren. Att se hur andra arbetar och jämföra med det egna arbetet blev en rejäl vitamininjektion för alla inblandade. Det uppstod en mängd nätverk som det gör när människor träffas. När konstnärer möts och utbyter tankar så föds nya idéer, säger Lotta Lundgren. Arbetet landade i en praktisk guide för hur kulturarbetare och pedagoger kan arbeta med kultur i skolan. I guiden finns allt från konkreta tips och övningar till vad man behöver tänka på när man arbetar med kreativt lärande. Litteraturtips, råd från andra lärare och en översikt över hur det fungerar i Sverige, England, Holland och Österrike finns också i guiden. Nu är frågan hur man ska ta det internationella samarbetet vidare till nästa nivå. Planerna finns, men det gäller att hitta finansiering. Konstnärer vill ju kunna träffas och workshoppa ihop, hur skulle man kunna göra det? Hur kan man göra en satsning där kulturarbetare möts och får påfyllning? säger Lotta Lundgren. Annars är det egentligen bara fantasin som sätter gränserna för hur man tillsammans kan skapa en skola fylld med kreativt lärande och stimulerade elever. Tänk om alla från Sverige var med, då får man en jättekunskapsbank. Då skulle man kunna göra hur mycket som helst, säger Lotta Lundgren. FAKTA så kommer du i kontakt med andra AiCE:s guide Unlocking children s creativity a practical guide for artists, finns att ladda ner på http://www.artistsincreativeeducation. com/page/2/practicalguide.aspx Det finns inget nationellt nätverk för kulturarbetare i skolan, men www.centrumbildningarna.se är en bra mötesplats för olika konstformer. Här finns också länkar till praktiska övningar. I de flesta regioner finns Kulturkonsulenter, vars uppgift är att stärka kulturen i regionen. De är särskilt inriktade mot barn och unga, och utgör ofta en länk mellan kulturlivet i regionen och skolorna. På http://www.kulturradet.se/sv/bidrag/skapandeskola/ Bra-kontakter-i-kulturlivet finns en bra lista över värdefulla kontakter. Skapande skolas hemsida är ett bra ställe att hitta andra kulturprojekt i skolan: http://www.kulturradet.se/skapande-skola På http://www.kulturkatalogen.vgregion.se/kultur_default. aspx?id=68578 kan du läsa mer om projektet KLIV 2.0, Kultur och lärande i vardagen, och de skolor som deltar. Du kan också läsa mer på skolornas egna bloggar: http://sarlaskolankliv.wordpress.com/ http://klivtibro.wordpress.com/ http://klivrannumsskolan.wordpress.com/ http://klivemmaskolan.wordpress.com/ KÄLLA AiCE:s guide Unlocking children s creativity a practical guide for artists FAKTA EL SISTEMA Startades upp som ett socialt projekt i Venezuela och finns sedan 2010 i Hammarkullen, Göteborg. El Sistema finns idag också på Hisingen och i Kortedala/Bergsjön. El Sistema i Hammarkullen fungerar som en utvidgad kulturskola med kör och orkester. Man samarbetar med både förskola, fritidshem och grundskola. Alla barn som börjar i El Sistema startar med rytmdynamik. Barn och unga mellan 4-16 år är med i verksamheten, men eleverna kan fortsätta tills de gått ut gymnasiet. Idag deltar 220 barn i El Sistema-Hammarkullens undervisning. Röster Det är roligare än matte. Vi får göra saker som är roligare än matte alla dagar. Ylva Wångersjö 9 Det är roligt att sjunga men det är inte lika roligt som att spela. Edita Doroci 9 Jag blev överlycklig när jag fick testa fiol, jag tycker fioler är så snygga. Ylva Wångersjö 9 Jag känner mig glad, leende när jag spelar. Ala Zaki 8 Jag har lärt mig fiol och fått mer vänner sedan jag började. Jag vill bli fiolspelare och spela i orkester. Gabriel Rhea Martinez 10

Hur bedömer vi det omätbara? 1

Göran Gris gör att vi får veta jättemycket om lutande tornet i Pisa En klantig gris som reser världen runt lär eleverna geografi, matte och svenska. I Bitten Modighs klassrum är alla sätt att lära sig bra och det dåliga existerar inte. Jag släpper kontrollen men har ändå kontrollen. Jag visar för barnen att jag inte kan allt, men att man lär sig av misstagen. Artikeln baserad på föreläsning och film med Bitten Modigh, grundskolelärare på Fridas Hage, Tjörn. Jag backar bara när jag tar sats Orden kommer från en elev i åk 8 och är en utmaning för oss vuxna att anta. Tillsammans har kultur och skola oerhört mycket kompetens. Hur kan vi ta tillvara på den och samordna den? Hur kan vi pröva och ompröva våra ställningstaganden för att gemensamt finna nya vägar att möta eleven i kunskapsutvecklingen? Skolan har idag inte längre monopol på kunskap. Skolan ska vara en drivkraft och en utmaning för både vuxna och barn. Det kräver ett genuint nyfiket förhållningssätt av de lärande ledarna i skolan. Vår uppgift i skolan är att organisera lärandet så att eleverna får optimala möjligheter att se och utveckla sina förmågor att kunskapa utifrån sina individuella behov. Själv är jag övertygad om konstens och kulturens roll i lärandet. I vårt uppdrag Lgr 11 finns tydliga riktlinjer för detta arbete. Skolan vår största kulturinstitution är till för att eleven ska få berätta sin historia. Utifrån den bygger man lärandet. Ändå fortsätter vi att arbeta som vi alltid har gjort, trots att forskningen är entydig: skapandet utgör en mycket viktig roll för lärande. Skolan måste iscensätta situationer som gör att alla elever får tillgång till sin egen förmåga att följa, delta i och sätta ord på sitt eget lärande. Dessutom ska skolan hitta bra vägar som leder till tryggare profession: lärare som växer och som vågar ge sig i kast med nya och vidgande tankar i bedömningsfrågan. Jag tycker att skolans skapande vardagsverksamhet ska vara basen i ett kunskapsbyggande. Hur finner vi former för bedömning av dessa processer? Min förhoppning är att dagen i Borås inspirerar till vidare diskussion i hur kultur och skola ska samverka för elevens utveckling samt visa på bedömningsformer som bejakar ett processinriktat arbetssätt. Stort tack till Borås Kulturförvaltning för gott samarbete. Text Olivia Krantz Grafisk form Anette Krantz Kultur i Väst 2012 Pia Wretlind projektledare KLIV 2.0 Först var han vid Mount Everest och sagan handlade mycket om det. Sen handlade det om vinter och vänner. Det handlar också om finkan ibland. Nu sitter han i finkan, för polisen trodde han sprängde Tjörnbron. Inför kameran summerar några andraklassare på Fridas Hages skola på Tjörn de senaste händelserna i sagan om Göran Gris. När filmskaparen Simon Gunnarsson besökte Bitten Modighs klassrum på Tjörn tänkte han vad är det här för gullegullklass som bara jobbar och jobbar? För att ta reda på det följde Simon arbetet i klassen en dag i veckan under en termin. DEN EGNA NYFIKENHETEN STYR Grundskoleläraren Bitten Modighs motto är att det finns många olika sätt att lära sig, och att man måste låta nyfikenheten och den egna lusten styra. Genom att haka på elevernas egna initiativ och ge dem små portioner ansvar åt gången har hon skapat ett klimat där eleverna arbetar fritt efter sina egna förutsättningar. Eftersom Bitten är väl insatt i vilka mål som ska uppnås kan hon spinna vidare på barnens tankar och idéer och ändå ha kvar kontrollen över lärandet. Om mina elever ber att få forska om dromedarer eller vill skriva en saga om en gris som åker världen runt så får de göra det. Jag kan aldrig veta hur dagen blir för det handlar om barnen och vad de jobbar med. Har man kommit på en idé så vill man göra den direkt, inte om två dagar. Jag bryter inte av och säger nu måste ni sitta med matten, utan jag låter dem fortsätta med sitt skapande, säger Bitten. Barnen arbetar mycket med faktatexter och forskar om olika saker. Det kan vara ett djur eller en plats, och sedan redovisar de det de har kommit fram till inför klassen. De berättar, visar bilder och ställer frågor till publiken. Jag är väldigt noga med att se individen och se vad den är bra på. Jag fokuserar inte på att se vad man inte är bra på. Det dåliga finns inte, utan bara vad man kan bli bättre på, säger Bitten. RAMAR MED KRAMAR Men även om vissa elever i klassen arbetar väldigt fritt, är det inte ett arbetssätt som passar alla. Med vissa elever har Bitten lagt upp ett väldigt styrt arbetsschema, som gradvis blir friare i takt med att eleven utvecklas. Bitten kallar sin pedagogik ramar med kramar. Tydliga ramar är viktigast för undervisningen, sedan fyller hon på med ansvar. När jag fick min klass började jag inte med ansvar på en gång. Någon fick en liten bit och sedan uppmärksammade jag det mycket. Då tror jag de andra barnen tänkte till: aha, så kan man göra. Idag märker hon hur eleverna tar stort ansvar för det egna lärandet genom att själva komma ihåg och träna på saker de kan bli bättre på. En kille hade skrivit höga multiplikationstal i sin mattebok. Vilka svåra tal du har skrivit, sa jag. Då svarade han: men vi sa ju på mötet att jag skulle träna på det, berättar Bitten. Under resans gång har Bitten fått många frågor från både föräldrar och kolleger om hur hon kan veta att barnen lär sig det de behöver. Men när hon tittat i läroplanen så har hon insett att hon faktiskt får med mycket mer än det de ska lära sig. Idag har hon en tvåa, och flera av hennes elever är redan på målen för nästa årskurs. Inom mig kan jag känna: vad blir det av det här? Sen märker jag att det blir så mycket mer. På barnen märker jag att de tycker det är så roligt. När de är ute på rast så säger de: Får vi komma in nu?, säger Bitten och avslutar: Att gå i skolan ska vara lust och glädje. Sen är det viktigt att man höjer ribban och utmanar sig själv så att man blir bättre. Fotnot Filmen om Bitten Modighs klass är färdig våren 2012 2 3

Fyrkantiga lärare gjorde att Bitten Modigh själv ville bli barnens tjänare. Under sitt yrkesliv har hon plockat det bästa ur olika pedagogiker och skapat sin egna mix. Hon försöker hitta barnens nycklar Artikeln baserad på intervju med Bitten Modigh, grundskolelärare på Fridas Hage, Tjörn. VARFÖR BLEV DU LÄRARE? Jag växte upp på landet och gick i en skola där ett föräldrapar undervisade. De hade makten och ingen förälder vågade säga till dem, de var väldigt tyranniska. När man hade klippt sig fick man ställa sig längst fram i klassen och så fick de andra skratta åt en. Jag tänkte att när jag blir stor ska jag bli tvärtom, jag ska bli lärare och barnens tjänare, jag ska se dem och inte vara elak. Jag hade den grundsynen från början. 1978 gick jag ut lärarhögskolan och jag började jobba när jag var 21. BERÄTTA MER OM DIN FILOSOFI I KLASSRUMMET? Jag är en blandning av flera olika pedagogiker, jag har tagit det jag tycker är bra och gjort självgående arbetsmaterial av det. När jag får en grupp försöker jag hitta nycklarna till varje barn, barnens starka sidor. Om någon är duktig på att läsa så har jag en bra bok att börja med, om någon är duktig på matte så får de börja med det. Det ger lust och glädje att hålla på med det man kan och då ägnar jag mig åt att hitta det de andra tycker om under tiden. Jag sätter stor vikt vid att barnen blir självständiga och tar ansvar för sitt lärande. När vi äter i matsalen går jag dit med barnen, när de är klara får de gå upp i klassrummet där de ofta är ensamma en stund. Då frågar jag vad de ska göra och säger: Du väljer själv om du klarar det. Om det sedan inte fungerar säger jag: Tyvärr, du bestämde att du inte kunde göra det. Men det är viktigt att sätta saker i händerna på dem som de kan klara så att de har möjlighet att utmana sig själva och växa. Jag bygger mycket på det de kan och lyfter det som är bra. Jag höjer aldrig rösten även om jag kan vara väldigt bestämd. Sedan tror jag på öppet lärande, barnen lär av varandra väldigt mycket. VARFÖR TROR DU ATT DET HÄR SÄTTET ATT ARBETA HAR FUNKAT SÅ BRA FÖR DIG? För att jag tror på det och fortfarande tycker det är så roligt. Det är en källa till glädje, trots att jag har jobbat i så många år. En extra rolig utmaning är att få jobba med barn som är strulpellar och få dem att få tillit till sig själva. Feedbacken jag får av barn, föräldrar och kolleger gör att jag tycker det är roligt. VILKA MOTGÅNGAR HAR DU STÖTT PÅ? Det har varit kolleger som jobbar precis tvärtemot hur jag gör. När kollegan på ett planeringsmöte säger: imorgon ska vi gå igenom sidan åtta och så ska vi säga det här jag kan inte jobba så. Under tiden har man lärt sig att bli stark gentemot föräldrar, man tror på sig själv och man har hittat sina metoder, det är ju a och o att de får veta hur man jobbar. Jag ser det som en utmaning och tänker positivt, det är ett val hur du väljer att bemöta dem. Det är bättre att fråga hur tänker du? och sedan konkret visa: såhär gör jag. VARFÖR ARBETAR INTE FLER SOM DU, TROR DU? Man kanske inte känner sig säker i sin lärarroll och är rädd att mista kontrollen. Många är nog oroliga för att inte följa de mål man ska. Man tror att det är svårare än vad det är. Sen får man hitta olika system för att ha kontroll över läget. Man får hitta det som är rätt sätt för just dig som pedagog. Man kan ha listor, skriva ner på post-it-lappar eller skriva in i olika scheman och loggböcker. Det är också viktigt att på ett enkelt och konkret sätt visa för barnen vilka mål som ska uppnås i varje ämne. I svenska har jag till exempel ett schema med en skidåkare på en slalombana som börjar med att man kan läsa sitt namn och som slutar med att man kan läsa texten på tv. Då blir det konkret för barnen. BITTEN MODIGHS BÄSTA TIPS Släpp kontrollen i något ämne. Gör dig förtrogen med läroplanen då känner du dig trygg och vet vad som ska läras ut. Släpp sedan kontrollen och ta till vara på det som händer. Häromdagen berättade en elev om några fåglar han hade sett, då sa jag: Kan inte du ta reda på hur man kan se skillnad på olika fåglar och sedan lära oss andra? Det gäller att hitta intresset hos varje individ oavsett ålder. Släpp ännu mer. När det funkar att arbeta fritt i ett ämne, prova att släppa i ett ämne till. Jag har jobbat mycket med storyline, barnen jobbar i grupper och jag ger dem ett ämne. Det kan vara tema cirkus, att de ska bygga ett cirkustält. Sen får de redovisa det och fortsätta med nästa kapitel, att komma på en person på cirkusen. Det gäller att hitta ett fritt sätt att arbeta efter som ändå är mallat om man känner sig osäker. Våga fråga för att vinna. Ta hjälp av dina kolleger och fråga varandra hur ni jobbar. Ett öppet klimat och pedagogiska diskussioner är otroligt viktiga på en skola. 4 5

Enligt läroplanen ska lärare planera, utvärdera och utveckla sitt arbete. Men mellan analyser och förbättringar ska även själva bedömningen få plats. En bra dokumentation och en öppen dialog mellan lärare och elev är viktiga redskap på vägen till ett rättvist betyg. Öppen dialog ska ge genomskinliga betyg Artikeln baserad på föreläsning med Tarja K. Häikiö, forskare och lärarutbildare vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Bedömning handlar inte bara om slutbetyget i ett visst ämne, utan om hela arbetet under terminen. För att kunna göra en bedömning som stämmer överens med elevens verkliga kunskaper är en bra dokumentation avgörande. Det finns ett motstånd mot dokumentation, eftersom det kräver så mycket skriftligt arbete av lärarna. Därför är det bra med instrument som bloggar och loggböcker där eleverna själva dokumenterar sitt arbete, både som stöd för bedömningen och dialogen med eleverna, säger Tarja K. Häikiö, forskare och lärarutbildare vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. KOMMUNIKATIONEN SOM EN RÖD TRÅD Vid sidan av dokumentationen ska dialogen med eleven finnas med som en röd tråd under terminens gång. På en blogg kan läraren till exempel snabbt och direkt ge feedback på elevens arbete. Genom kommunikationen med läraren får eleven reda på vilka förväntningar som finns på det egna lärandet och kan på egen hand utvärdera sitt arbete. Det gör det också lättare för eleven att förstå vilka insatser som krävs för att få ett visst betyg. Det är viktigt att läraren synliggör sina bedömningsgrunder för eleverna så att eleverna kan mäta sig mot dem. Det är egentligen inte bara betyget som är viktigt, utan fokus ska ligga på lärandet, att eleven förstår vad han eller hon behöver lära sig, säger Tarja K. Häikiö. Forskning visar att det dagliga mötet i klassrummet mellan lärare och elev, att göra den formativa bedömningen tydlig i undervisningen, är viktig för lärandet. Lärarens blick, kroppsspråk och tonfall sänder ut signaler till eleverna som även de blir en slags bedömning av hur de presterar. I undervisningen så värderar man som lärare alla stunder. Man är hela tiden i mötet med eleverna. Som lärare är man påpassad, barnen läser fort av vad man tycker och tänker. Därför måste man som lärare fundera över hur den formativa bedömningen kan finnas med hela vägen fram till att man sätter sitt slutbetyg, säger Tarja K. Häikiö. För att eleven ska veta vad som krävs för att komma vidare till nästa nivå måste läraren vara tydlig med hur han eller hon värderar elevens arbete. Bedömningen behöver vara transparent. Att skapa en större elevdelaktighet i bedömningen är bra för lärandet. Struktur är viktigt, att man förenklar så det blir tydligare för eleverna. Det kan man göra genom att bryta ner uppgifterna och få en större bredd i det man ska bedöma genom att arbeta med olika typer av bedömningar, säger Tarja K. Häikiö. VARFÖR KULTUR I SKOLAN? Estetiska perspektiv i skolan är ett bra komplement till resten av undervisningen. Dessutom ger det eleven viktiga redskap för att analysera och reflektera över sin samtid. Men precis som att man måste reflektera över varför man jobbar med matematik eller språk, måste man reflektera över varför man använder estetiska perspektiv i lärandet. Där är jag ganska kritisk till skolan som inte arbetar mer med meningsskapandet, att eleverna ska förstå varför man lär sig matematik och varför man lär sig bild, vad lärandet i de olika ämnena används till och har för syfte, säger Tarja K. Häikiö. En som forskat mycket kring estetikens roll i skolan är Lars Lindström, professor i pedagogik vid Stockholms universitet. Han menar att det är naivt att tro att de estetiska ämnena i sig får eleverna att reflektera. Istället är det de metoder och sammanhang de används i som får eleverna att tänka efter. Estetiska arbetssätt måste alltså, precis som allt annat, användas med eftertanke, mål och mening. Litteraturtips Handbok för planering av kulturprojekt i skolan, Kultur i Väst 6 7

Med ödmjukhet, återkoppling och luslästa styrdokument kan bedömningen komma så nära verkligheten som möjligt. Samtidigt måste lärare komma ihåg att de aldrig kan vara helt säkra på vad eleven egentligen kan. Konsten att bedöma det omätbara Artikeln baserad på föreläsning med Daniel Wernegren, undervisningsråd Skolverket. Efter att som lärare själv haft svårt att hitta information om kunskapsbedömning blev Daniel Wernegren, i dag undervisningsråd på Skolverket, själv allt mer intresserad av ämnet. I höstas arbetade Daniel Wernegren som projektledare för boken Kunskapsbedömning i skolan. Boken reder ut några av de frågor lärare ofta ställer sig när det kommer till Lgr 11 och kunskapsbedömning. Hur elevernas kunskaper ser ut är en empirisk fråga. Läroplanen kan inte göra bedömningarna åt lärarna. Det är lärarna som vet hur kunskaperna ser ut hos eleverna och som gör bedömningarna, säger Daniel Wernegren. I dag sker bedömningen av elevernas kunskaper både nationellt och lokalt. Den nationella uppföljningen rör sig på en övergripande nivå och handlar mer om statistik och resultat än den enskilde eleven. Den lokala uppföljningen däremot sker varje dag, hela tiden. Det är lärarens bedömning av elevernas prestation här och nu. Enligt Christian Lundahls terminologi använder vi nationellt ett snabbt språk som rör betyg, statistik, provresultat och så vidare. I klassrumment, används ett långsamt språk som innehåller allt läraren känner till om eleven. Den detaljkännedomen om vad eleverna kan och bör utveckla, är viktig för att stöpa om den egna undervisningen och kan användas när man pratar med eleverna om hur de kan utvecklas, säger Daniel Wernegren. Han menar att kunskapsbedömning handlar lika mycket om utvärdering på nationell som lokal nivå. Lärarens feedback till eleven ska vara användbar, relevant och erbjuda en lösning på problem eleven kan stöta på i sitt lärande. Det ska inte stanna vid Du kan inte detta utan återkopplingen ska beskriva vad eleven behöver utveckla och föreslå metoder som hjälper eleven att nå dit, säger Daniel Wernegren. SVÅRT ATT AVGÖRA ELEVERS VERKLIGA KUNSKAP Den summativa bedömningen handlar om att kartlägga vad svenska elever kan, hur förutsättningarna för lärandet ser ut och vad de har med sig. Det är en nationell angelägenhet att veta vilka kunskaper elever i Sverige har. Men många av de kunskaper som vi vet är viktiga sitter i huvudet på folk, det är som en svart låda som vi inte kan se in i. Vi är många gånger hänvisade till att se på de resultat eleven uppvisar, hur eleven arbetar och så vidare. Det är viktigt att komma ihåg att vi aldrig vet till hundra procent vad eleven kan, säger Daniel Wernegren. Det läraren vet är vad eleven visade vid vissa tillfällen under vissa förutsättningar. Precis som med allt annat kan prestationen variera beroende på dagsformen eller om eleven tycker uppgiften är spännande. Därför gäller det att ge eleven intresseväckande och allsidiga tillfällen att visa vad han eller hon verkligen kan. Ibland händer det oväntade saker i undervisningen och i lärandet. I ett sånt läge gäller det att läraren kan sina styrdokument för att kunna bedöma eleven för det han eller hon kan, istället för att ge minuspoäng. Ibland visar eleven upp kunskaper i ett undervisningsområde som läraren egentligen planerat att undervisningen skulle behandla i nästa och liknande. Då gäller det att vara med på noterna och lägga märke till de kunskaper som eleven uppvisar, säger Daniel Wernegren. Boken Kunskapsbedömning i skolan praxis, begrepp, problem och möjligheter finns att ladda ner eller beställa på Skolverkets hemsida. 8 9

Kulturen är det bästa verktyget för att stärka eleverna Med kulturen i ena handen och läroplanen i den andra har Peter Skogsberg gjort Marinmuseum i Karlskrona till en alternativ spelplan för en annan form av lärande. Teater, guidningar på museet och självreflektion hjälper eleverna att växa och att våga. Artikeln baserad på föreläsning med Peter Skogsberg, lärare och museipedagog i Karlskrona. Det började med sex busiga elever och en träbåt. Peter Skogsberg, som då arbetade som lärare på Sunnadalskolan i Karlskrona, hade några bångstyriga elever i arbetslaget som ingen riktigt visste hur man skulle få bukt med. Peter, som hade kontakter på Marinmuseum, tog med eleverna dit och lät dem vårrusta en träbåt. När museichefen kom gömde vi oss under båten för han visste inte att vi var där. När han upptäckte det sa han: Vad roligt! och gav mig mer tid på museet för att jobba med detta. Det var en förutsättning för att fler elever skulle kunna vara med, säger Peter Skogsberg. ETT ANNORLUNDA KLASSRUM I dag delar han sin tid mellan Marinmuseum och Sunnadalskolan. Sedan Peter och de busiga ungdomarna gömde sig för museichefen för tretton år sedan har verksamheten utvecklats och museet visat sig vara ett utmärkt klassrum för lärande i praktiken. När eleverna först blir presenterade för museets värld så talar Peter med dem om vad ett museum är och varför det är viktigt. Sedan får eleverna fundera på vad som skulle stå på skylten om dem själva om de skulle vara ett museiföremål. På hösten när det ekar tomt och inte är så många besökare är det ett fantastiskt ställe att undervisa på. Förra året hade vi några pojkar med myror i brallan som vi tog till museet och lät göra gipsbåtar som de sedan fick skriva om och redovisa med power point. Vi kopplade ihop det vackra och kravet på ett bra resultat med öga, hand och hjärna. Båtarna blev fina och eleverna blev väldigt stolta, berättar Peter. Sedan tolv år tillbaka sätter eleverna varje år upp en teaterpjäs på skolan som de själva skriver manuset till. Lärarna gör först ett synopsis och eleverna får sedan tillsammans skriva manuset i grupp. Vi är tydliga med vad det ska handla om: vi sätter alla karaktärer och gör en storyboard med scener. Sen sätter sig några grupper och skriver dialogen. Men för att eleverna ska klara det måste vi göra förarbetet. Sedan jobbar de i skrivargrupper som kommunicerar med varandra om hur de går vidare: de läser högt, ger kritik och övar på att förbättra. INGEN KULTUR FÖR KULTURENS SKULL Allt eftersom Peter och hans kolleger har blivit ifrågasatta har de sökt stöd för sin verksamhet i styrdokument och forskning. I läroplanen står det att eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. Det står ska och det är inte förhandlingsbart. Där har vi inget tolkningsföreträde då är det tjänstefel. På skolan kallar vi det för kulturprocessat lärande. Det är inte kultur för kulturens skull utan vi vill försöka nyttja den som ett verktyg. Peter Skogsberg nämner den brittiska forskaren Anne Bamford som undersökt just kultur i skolan och dess inverkan på lärandet. I sin forskning har hon kommit fram till att kulturen är viktig för att eleverna ska bli kritiska och kreativa, men också att inte all kultur i skolan nödvändigtvis är bra. Jag är i första hand lärare och vill ha bra verktyg. För mig är kulturen det bästa verktyget för att uppnå våra mål och stärka eleverna. Men om man bara för in kultur i skolan utan att ställa det mot läroplanen kan det vara kontraproduktivt. Vi måste lära oss att hantera det här verktyget på rätt sätt, säger Peter Skogsberg. ARBETET MATCHAS MED LÄROPLANEN För att undvika att trampa i den slentrianmässiga kulturfällan arbetar man på Sunnadalskolan aktivt med att matcha arbetet mot läroplanen så tydligt som möjligt. När eleverna skrivit klart sitt egna manus måste de sedan reflektera över hur de själva har arbetat gentemot kunskapsmålen i läroplanen. Såhär skriver en pojke i årskurs 9: Nu känner jag mig lätt och vet att jag håller samma nivå som dom andra eleverna. Så jag har inte bekymmer om det längre. Eller tänker att jag är dåligare än de andra och tänka att jag inte når deras nivå... ELEVENS SJÄLVBILD VIKTIGAST Att använda sig så konkret som möjligt av läroplanen går igen i alla moment på museet. När femteklassarna ska göra en egen guidning för sina föräldrar, får de en förenkling av kunskapsmålen i svenska som andraspråk och historia i handen innan. Den använder de sedan som en manual för att bygga upp sin guidning. På så sätt vet barnen vad som förväntas av dem samtidigt som lärarna vet att de håller sig till läroplanen. Det viktigaste för oss är att vårda elevernas självbild av sitt eget lärande. Så få som möjligt ska gå ur skolan med självbilden att de inte kan lära sig eller att kunskap är svårt, otillgängligt och farligt. Tyska verb kan man ta igen men att reparera sin egen självbild när det gäller lärande kan ta en livstid, säger Peter Skogsberg. Fotnot Läs mer om Peter Skogsbergs arbete i boken Skola i gränsland RÖSTER FRÅN BORÅS KULTURSKOLAS BLÅS- ORKESTER ERIK LYSONG, 11 ÅR, KLARINETT Det är nästan som musik man lyssnar på hemma fast det är jag som spelar. ERELETA NIKQI, 11 ÅR, KLARINETT Man lär sig myckket annat än det man annars lär sig i skolan. Man kan göra egna melodier, man kan experimentera själv. Jag vill bli proffs på att spela klarinett och spela i någon orkester. HELENA TAN, 11, KLARINETT Det är roligt att lära sig en ny sak, och att man får göra något tillsammans med hela klassen. AWO BASHIR, 12 ÅR, TROMBON Man får en känsla av att man är bra, av att man kan något (när man spelar). Förut när jag började trodde jag inte att jag kunde så bra. Men det var lätt och gick bra. Nu är det mer något roligt, något man vill göra. Jag längtar till på måndagar (när vi spelar). ANISA ABOKAR, 12 ÅR, SLAGVERK Roligast är att uppträda, som på julavslutningen. Första gången vi spelade kändes det pirrigt. 10 11

Det respektfulla mötet 12 1

Att få använda hela sitt jag är en demokratisk rättighet Att forma mottagarkapacitet och organisera kreativa mötesplatser i sin verksamhet är en utmaning. Aktiva processer som drivs av individens behov av att skapa mening och sammanhang måste få ta plats. I en kunskapsutveckling som sker genom levande relationer måste ett kreativt förhållningssätt genomsyra hela verksamheten. Varje möte ska vara väsentligt. I mötet med familjer såväl som individer är professionen grundad på en genuin nyfikenhet för att sedan forma lärandet för eleven i relation till uppdraget. Lust till utveckling och förändring, i samverkan, blir drivkraften framåt. Den dag vi vuxna upphör att utesluta slutar eleverna att utesluta. För att hantera detta i den dagliga verksamheten är självkännedomen viktig. Vem är jag? Vart kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Som ledare använder jag dagligen mig själv som verktyg och måste öva! Fyra viktiga ledord är; mod, lust, tillit och tid. MOD att pröva nytt misslyckas pröva igen lyckas glädjas. Se brister och möjligheter, säga ja och nej. Rädda människor är farliga människor. LUST att tycka om eleverna, mig själv och mitt ämne. Känna vrede, sorg och smärta därmed också tillfredsställelse, glädje och lycka. TILLIT till mig själv och eleverna. Respektera och tro på eleverna. Känna trygghet och använda intuitionen. Vara stolt över det jag kan och inse vad jag inte kan utan att känna mig dålig. Utan TID finns det ingen plats för processer att landa. Min förhoppning är att dagen i Vänersborg ska inspirera till diskussion i din verksamhet samt ge en tankevända som får dig att tänka och handla på ett nytt sätt. Stort tack till Vänersborgs Barn- och ungdomsförvaltning för gott samarbete. Vad du säger om mig Vad du tror om mig Hur du ser på mig Vad du gör mot mig Hur du lyssnar på mig Sådan blir jag Dikten fick mig att börja fundera över hur jag faktiskt bemöter mina elever. Jag hoppas att jag ska bli bättre än idag. Anonym konferensdeltagare Dikten kommer från ett klotterplank och har publicerats i Små barn i förskolan. Den viktiga vardagen och läroplanen, av Gunilla Niss och Anna-Karin Söderström. Pia Wretlind projektledare KLIV 2.0 Text Olivia Krantz AD & Grafisk form Anette Krantz Kultur i Väst 2012 2 3

En vilja att se varje människas potential och ett mod att våga utmana den andre. För att våga möta någon annans verklighet krävs respekt och ett genuint intresse. På Emmaskolan i Göteborg skapar föräldraintervjuer stolta barn och starka band mellan hem och skola. Att mötas i verkligheten Artikeln baserad på föreläsningar med Annika Larsson, lärare på Emmaskolan i Göteborg och Tanja Božić, chef för Modersmålsenheten i Mölndals stad. Att våga och vilja möta någon annans verklighet kräver mod, respekt och ett genuint intresse. På Emmaskolan i Hammarkullen i Göteborg har man länge arbetat med föräldraintervjuer för att knyta föräldrarna närmare skolan och skolan närmare barnens hem. Under intervjuerna kommer en förälder till skolan och intervjuas av barnen medan läraren antecknar. Jag som lärare är garant för att det blir ett kul och positivt möte. Jag försöker få fram positiva minnen och känslor och bollar ut frågor till barnen, säger Annika Larsson, lärare på Emmaskolan. Idén till intervjuerna kom när Hammarkullen genomgick en dramatisk förändring i början av 90-talet. Många flyttade från området samtidigt som nya elever tillkom från krig. Plötsligt ställdes personalen på Emmaskolan inför svåra möten och rejäla kulturkrockar. De läger vi brukade åka på med barnen gick inte att genomföra längre, föräldrarna ville inte släppa iväg sina barn med oss. Män ville inte ta kvinnlig personal i hand, sådana saker tvingade oss att göra något åt situationen, berättar Annika Larsson. Under ett par studiedagar diskuterades frågan: Hur är det att vara barn i Hammarkullen idag? På en och samma dag rör sig barnen i området mellan olika kulturer; hemmet, torget, skolans svenska medelklassvärld och den egna gården med en hård barn- och ungdomskultur. Vi diskuterade; vad behöver de här barnen och hur kan vi hjälpa dem? Vi kom fram till att skolan och hemmen behövde närma sig varandra på ett respektfullt sätt, säger Annika Larsson. Föräldraintervjuerna har idag blivit ett sätt att visa intresse för föräldrarnas historier och att skapa relationer mellan skolan och barnens hem. Dessutom får man med mycket från läroplanen. Det har utvecklats till viktiga möten för skola, barn och föräldrar. Intervjuerna ger oss jättemycket. Vi får kunskap om varandra och föräldern får ett positivt möte och lär känna barnens klasskamrater. Barnen ser respektfulla möten och får viktiga, inspirerande kunskaper som vi kan jobba vidare med. Men framförallt blir de stolta över sina föräldrar. Det är farligt om barnen inte är det, säger Annika Larsson. TA HAND OM DE FRÖN SOM LOSSNAT Hur viktiga våra dagliga möten är och att vi förstår, ser och vågar utmana varandra poängterade Tanja Božić, chef för Modersmålsenheten i Mölndals stad, under sin föreläsning. Frustrationen i att möta någon man inte förstår fick alla på konferensen erfara när hon inledde med att göra en liknelse mellan granatäpplen och människor på bosniska. Har man en gång tagit loss ett frö kan det aldrig sättas tillbaka. Jag vill utmana världen att ta hand om de frön som lossnat; de kan ruttna eller så kan de förflyttas och bli nya frön. De har alla samma möjligheter om de vårdas och sköts på ett bra sätt så kan de växa. Jag vill uppmana alla som arbetar med människor att ha mod att möta och utmana dem, säger hon. Hur svårt det första mötet med ett främmande land kan vara upplevde Tanja Božić själv när hon och hennes man kom till Sverige från krigets Sarajevo 1992. I tullen ställdes de inför ett avgörande val när de fick frågan om de var asylsökande eller flyktingar. Vi visste inte vad vi skulle svara, hur det vi svarade skulle påverka vårt första möte med Sverige. När man kommer till ett nytt land som asylsökande så tänker man hela tiden på vad som är bäst att säga i stunden och hur man uppfattas. Vi undrade: får vi stanna eller inte? Hur viktiga är våra dagliga möten och att vi ställer rätt frågor? Själv reflekterar Tanja Božić ständigt över hur hon möter föräldrar och elever i sitt arbete. Hon menar att det krävs både respekt för individen, nyfikenhet och mod för ett bra möte. Jag funderar mycket över om det går att veta hur och på vilket sätt man ska möta varje individ. Och svaret är förstås nej, för varje möte är unikt i sig, säger Tanja. Jag vill att skolan skall utmana människor från andra länder och göra dem modiga. Människor blir ibland inpackade i tänk vad de har varit med om och det har de. Men vi kan inte behandla dem utifrån vad vi tror att de har varit med om. FÖRÄLDRAINTERVJUER så går det till Välj ut en förälder som det är lätt att prata med. Boka en tid då föräldern kommer till skolan. Förbered eleverna på vad som komma skall. Poängtera att det är viktigt att ställa intressanta frågor och att tacka efteråt. Under intervjun sitter barnen i en halvcirkel framför föräldern. Läraren antecknar på ett stort blädderblock och styr intervjun. Fråga om förälderns barndom, hur var det när han eller hon gick i skolan? Har han eller hon ett jobb och vad gör föräldern där? Efter intervjun får barnen tacka. Senare, gärna samma dag, summeras intervjun med eleverna. Fråga barnen om det är något i det ni pratat om under intervjun som de tycker är intressant. Låt dem forska vidare. Arbetet med att utforma en handledning för föräldraintervjuer pågår för närvarande i Kultur i Västs regi. 4 5

Rocka rockring eller klappa i takt till musiken. Att använda kroppen som redskap behöver varken vara svårt eller krångligt. Under två workshops fick deltagarna slipa på sina cirkusförmågor och pröva att dansa tillsammans utan att prata. Med kroppen som verktyg Artikeln baserad på två workshops under konferensen, en med dans, en med cirkus. Att snurra en tallrik på en smal pinne ser svårt ut vid första anblicken, men får man väl upp farten och lyckas hålla pinnen i mitten så är tricket snart i hamn. Lyckan är total i salen när allt fler tallrikar intar horisontella positioner under cirkusworkshopen på Mötesplats Vänersborg. Att våga pröva nya utmaningar som man från början inte tror att man kan men efter lite träning klarar av, det är det som är så roligt med cirkus, säger Johanna Abrahamsson, som arbetar som professionell cirkusartist och håller i träningar för både skolelever och vuxna. Rockringar, flowersticks eller tallrikar på en pinne är enkla sätt att arbeta med kroppen som också ger självförtroende. Att se hur eleverna växer är helt fantastiskt. När man ser ljuset som tänds i ögonen när de klarar av att stå med tallriken eller att tricksa med rockring inför publik, det är värt allt. Dessutom hjälper det till i andra situationer i livet där man behöver ha det där extra självförtroendet. Hon är övertygad om kulturen och kreativitetens viktiga roll för att stärka självförtroendet och växa som människa. Just därför borde cirkus bli en självklar del av skolan, menar Johanna Abrahamsson. Att få jobba med koordination, koncentration och samarbetsförmåga som man gör inom akrobatik, cirkus, eller lindans, det ger massor av bra saker för alla andra delar i livet. PIRRIGT MED DANS Utanför rummet bredvid ställs vi upp på två led. Benedikte Esperi, dansare och kulturpedagog, brukar i vanliga fall göra övningen med personer som har intellektuella funktionshinder och deras ledsagare. Idag tar vi deras roller; ett led med ledsagare, ett med brukare, jämna par. Vi tassar in i rummet, smyger i takt till musiken. Färgglada sjalar delas ut en till varje par. Brukaren leder dansen med sjalen, ledsagaren följer efter. Vi dansar utan att prata, vi klappar i takt och sätter fingertopparna mot varandras för att följa efter den andres rörelser. Workshopen avslutas med samma smygdans som vi först tassade in i rummet med. Men nu är all försiktighet och blygsel som bortblåst. Gruppen har hittat tillit till varandra och till Benedikte. Efter workshopen är stämningen uppsluppen. Lars Daun, lärare på Särlaskolan i Borås, tyckte dansen gick bättre än han hade vågat hoppas på. Det var pirrigt i början, jag har skräck för dans. Men efter ett tag kunde jag slappna av. Det var väldigt inspirerande i sin enkelhet, det här ska jag prova med mina treor, säger han. Man tänker att det måste vara så stora uttrycksformer, men istället handlar det om att uttrycka sig med kroppen snarare än om dans, säger Marianne Erwing, lärare i Vänersborgs kommun. Alexandra Larsson, också hon lärare i Vänersborgs kommun, tyckte att det var enklare att dansa när man hade med föremål som sjalar. Det blir en slags trygghet att ha konkreta föremål med. Jag tror att den här typen av övningar är bra, det gäller bara att komma över rädslan, säger hon. På hennes arbetsplats Rånnumsskolan blev man så inspirerad att man köpte in rockringar till skolan efter cirkusworkshopen. 6 7

Olika men ändå jämlika, konflikter som en nödvändighet för demokrati och relationen människor emellan som en katalysator för gott och ont. Eva Warberg om att anpassa pedagogiken till den ofullkomliga människan. Endast varelser kapabla till krig kan skapa fred Sharon Todd Människan är i grunden god. Ondska är en skrämmande avvikelse från mänskligheten och det goda frö som finns planterat i oss alla. Eller? Att som pedagog arbeta utifrån en sådan idealiserad samhällsbild där bara det goda får plats, istället för att våga se mänskligheten i sin ofullkomlighet, skadar mer än vad det gör nytta, menar Eva Warberg, beteendevetare och lärare vid Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Vi måste snarare förhålla oss till att det inom mänskligheten ryms ondska såväl som godhet. Den insikten gör det lättare att förstå omvärlden såväl som det egna jaget. Om man utbildar för en idealiserad syn av mänskligheten så svarar inte det till hur mänskligheten ser ut. Vi människor kan göra de mest vidriga saker mot varandra, de flesta ungar kan vittna om vilken farlig värld en skolgård kan vara. Det faktum att vi är ofullkomliga gör oss snarare mer mänskliga. Men hur förhåller man sig till ofullkomlighet, ojämnlikhet, och till konflikt? säger Eva Warberg. Ofullkomlighetens pedagogik är ett sätt att arbeta med konflikter och meningsskiljaktigheter. Genom att öppna upp för olika åsikter och uppfattningar i ett klassrum kan man omvandla antagonism, fiendskap, till agonism, åsiktsmotståndare. Konflikter behöver i sig inte vara något negativt, utan är tvärtom en av förutsättningarna för en demokrati, menar Eva Warberg. Tvång på konsensus är farligare än konflikter eftersom det blir konsensus på någons villkor. Istället kan man prata om ett konfliktfyllt konsensus där vi är överens om att vi inte är överens, säger hon. När känsloladdade diskussioner tar fart i klassrummet gäller det för läraren att synliggöra de uppfattningar som kommer fram, och lära deltagarna hur man kan omformulera diskussionen istället för att gå till personangrepp. Det finns en politisk åsiktstradition som hjälper att lyfta upp diskussionen till en annan nivå. Det är enklare i vuxenvärlden men går att göra i barngrupper också, man kan träna på en annan typ av argumenterande formulering. ROOTING AND SHIFTING Att arbeta med perspektivskifte, eller hälsa på i andra människors föreställningsvärldar, kan bidra till en större förståelse för andras åsikter. Men det handlar snarare om att se saker ur ett annat perspektiv med sina egna ögon än att kliva in helt i någon annans värld. Fenomenet kallas rooting and shifting. Rooting är att jag själv först måste bli medveten om vad jag är rotad i, utifrån vilken plats jag ser världen. Sedan kan jag skifta perspektiv och se hur du ser världen. Men det är inte så att jag kan förstå dig bara för att jag byter perspektiv. Med mina ögon och min medvetenhet kan jag se saker från ett annat håll, säger Eva Warberg. Skönlitteratur kan vara ett sätt att träna på att byta perspektiv och samtidigt få syn på var man själv står. Men även i mötet med den andre får vi syn på oss själva och det är bara i det mötet som något gott eller ont kan uppstå. I ett klassrum där olika åsikter får vädras råder också avbrottets pedagogik, vilket innebär att det är öppet för andra röster att komma fram. Detta handlar dels om att ha ett klassrum där olika åsikter får komma till tals men det måste på förhand finnas gemensamma regler för vad som gäller och inte. Prata igenom dem gemensamt och kom överens. För att kunna släppa fram konflikter som kan bli obekväma så krävs det att det finns ett kontrakt mellan deltagarna, en gemensam överenskommelse över vad som är tillåtet och inte. Lärarens roll är att se till att kontraktet följs. Här måste läraren vara modig och aktiv, det måste finnas en tillit i gruppen för att våga diskutera den här typen av frågor. DU BLIR ALDRIG FÄRDIG Ett klassrum kan också fungera som ett tredje rum, där människor kan prova nya identiteter och lägga ifrån sig gamla invanda roller. Som i Tranströmers dikt Romerska bågar; Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall. Det handlar om att skapa ett rum och ett klimat där människor får chansen att bli till igen och där man vågar gå ifrån att folk ska representera utifrån gamla invanda mönster; du är kvinna, du är invandrare, du kommer från Afrika och så vidare, säger Eva Warberg. Ett sätt att göra det på kan vara att använda sig av samtal som skapande verksamhet och låta berättelserna komma fram av sig själva istället för att be någon berätta om ett förutbestämt ämne. Men för att människor skall våga kasta sig ut krävs tillit till gruppen. Det är mycket vanligare i pedagogisk verksamhet att man synliggör utifrån ett mångfaldsperspektiv. Det kan man göra, men folk tar med sig det ändå. Skillnaden är att när det kommer från dem så väljer de själva sina berättelser. Kan man få ett sånt här tredje rum att funka så tar folk med sig sina berättelser in och då blir de oftast mer intersektionella; istället för att vara somalier eller kvinna så väljer den personen sitt spektrum vad vill jag lyfta fram? Det ger en frihet för människor att välja vad de själva vill lyfta fram hos sig själva. Litteraturtips Pedagogikprofessor Sharon Todds bok På väg mot ofullkomlighetens pedagogik och filosofen Hanna Arendts Den banala ondskan behandlar båda det faktum att man som människa måste förhålla sig till ondska och ofullkomlighet. Berit Larssons Ett delat rum behandlar både rooting and shifting och konfliktfyllt konsensus. 8 9

Skit i ungarna titta inåt. Lärare sätter minnen för livet i barn. Men det gäller att titta inåt innan du kan titta utåt. Alla förändringar börjar med dig själv. Vår roll är att tro att det finns en sol hos varje människa även om det kanske ser mörkt ut, säger Micke Gunnarsson. Artikeln baserad på föreläsning med Micke Gunnarsson, entreprenör med barnskötarbakgrund. Tankar och uppmaningar från deltagarna Vår roll är att tro att det finns en sol hos varje människa även om det kanske ser mörkt ut, säger Micke Gunnarsson. De flesta av oss minns våra värsta och bästa lärare från skoltiden. Själv glömmer Micke Gunnarsson, entreprenör med barnskötarbakgrund, aldrig sin fröken Inger. Hon satte klorna i huvudet på mig, vred om nacken och sa såhär går det om man inte gör som jag säger. Tänk att en vuxen människa kan göra så mot en individ i trean. Hade jag sett Inger idag hade jag gett henne en kram. Solen skiner alltid bakom molnen och det är lite samma med människor som Inger, någonstans därinne finns solen. Vår roll som pedagoger är att lära oss se igenom molnen och tro att det finns en sol hos varje människa, säger Micke Gunnarsson. Hans råd till sina barn är att se livet som ett stort Liseberg: åk allt som är läskigt. Hans råd till andra pedagoger är: skit i ungarna. Sköt dig själv istället. Du måste vara modig och möta dig själv innan du kan möta dina barn. Det är som på flyget du måste syresätta dig själv innan du syresätter andra. Det är viktigt att ta modet till sig och våga titta inåt, säger Micke Gunnarsson. Han minns särskilt ett möte med en elev i åttan som de andra lärarna hade döpt till stans terrorist. På skolan hade man bestämt att eleven inte skulle få fler chanser. Men jag kunde ju inte ge honom hans sista chans nu, han var ju bara 14 år. Det finns en potentiell Einstein i varje unge, det gäller bara att hitta den. Micke satte en svindyr kamera i handen på eleven och skickade ut honom att filma. En timme senare var han tillbaka med en jackassinspirerad film där han åkte kundvagn nerför en brant backe. Den här killen hade ett bildseende som var grymt, hans sätt att se stilbilder och rörlig bild var häftigt. Efter nian fick han ställa ut sina bilder i kulturhuset. Han tände eld på några burkar och hans bilder på lågorna var fantastiska. När föräldrarna kom för att se bilderna sa de det är inte du som har tagit dem, du ljuger. Då undrar jag; vad är det som har hänt för att någon ska bli så? Det är bara människor som gör det bästa de kan av de förutsättningar de har, säger Micke Gunnarsson. Han summerar; Tar man en groda och sätter den i en burk så hoppar den fyra gånger, sen slutar den. Tar man bort locket så hoppar den inte ut den tror inte den kan hoppa längre. Jag tror vi skruvar på många lock varje dag för vi förstår inte vad vi gör. Att som ledare ge MOD att ta tag i det som måste göras Vem sätter ramarna? Jag är en framtidsförutsättare Det krävs MOD och TILLIT för att lära känna individen En rädd pedagog är en farlig pedagog Se solen i alla människor Våga se verkligheten En fantastisk dag som givit mig kraft att bli modigare Skulle jag vilja ha mig själv som ledare? Lev i nuet Du är ju redan klar Den dagen kommer då det är lika viktigt att kunna dansa som att gå på lina, räkna, sjunga, måla, prata franska 10 11

Ett stort kliv framåt 12 1