SOPHIE ZETTERMARK SAMKA

Till A, för allt vi var och för allt vi hade kunnat bli

Vi är de som aldrig lärt oss simma i de djupa hav som är vi, vi har aldrig haft rätt verktyg för att förstå de djup som vi ännu inte har sett. Vi hyr en stuga vid havet, för att komma bort säger vi, för att vi behöver det säger vi, utan insikten om att flykten inte kommer att ta oss någonstans annat än till oss själva. Vi sitter vid fotogenlampans sken om kvällarna och läser och skriver, du skriver på ett manus säger du, du vet ännu inte vad det ska bli, än så länge är det spridda anteckningar och lösa fragment, jag målar vid sidan om, runt bokstäverna målar jag som försökte jag göra dem lite mjukare, som försökte jag förvandla ordens innehåll blott genom färg. Hur skulle vi kunna veta att detta skulle komma att bli vår sista tid tillsammans, skulle vi ha gjort någonting annorlunda då, vad skulle vi ha gjort annorlunda.

Vi är de som aldrig lärt oss simma på djupt vatten, som blev vi skrämda av de stora djupen under oss, när det i själva verket var oss själva som vi var rädda för, vad vi skulle vara kapabla till. Vi badar i havet och låter saltvattnet skölja bort våra tårar, dessa tårar som aldrig slutar komma trots att vi skulle ha det lugnt nu, trots att vi skulle få frid nu, trots det så fortsätter de att komma och jag tröstar dig om kvällarna, du tröstar mig om mornarna, tårarna droppar ner i middagen och frukosten, vi gråter över alla förluster som vi har bakom oss, vi gråter över allt förlorat hopp inför framtiden, vi gråter för att vi är rädda, rädda för oss själva, rädda för varandra, rädda för framtiden som vi inte har något grepp om och rädda för nuet som vi har ännu mindre grepp om, om vi bara kunde få grepp om någonting.

Vi är de som aldrig lärt oss läsa våra hjärtan, vad vi egentligen vill, vad vi egentligen behöver, vad vi egentligen önskar, vi är de som aldrig har fått tid över för att lära känna oss själva. Jag vet vilken vår låt är nu, säger jag, men du kommer inte att tycka om det, låten handlar om att göra slut, eller om att någonting tar slut, eller om förändring, eller om växande, eller om att lämna det gamla bakom sig och se fram emot någonting nytt, eller om sorg, eller om smärta, eller om saknad, eller om styrka, eller om att våga vara ensam, eller om att lämna, eller om någonting som har gått och blivit ruttet, eller om minne, eller om att få mer än vad en har bett om, eller om förvirring, eller om att längta, eller om sökande, eller om att inte försöka förändra sig själv till någon en inte är. Du säger ingenting.

Vi är de som aldrig fått lära oss att våra röster räknas, att vi har en röst överhuvudtaget, att vi har rätten att höja vår röst och säga ifrån, att vår röst har kraft, att vi har modet att använda vår röst. Överallt i huset ligger ditt manus utspritt, jag trampar på papper efter papper och ser att det är kaffefläckar på mer än hälften, jag undrar i mitt stilla sinne vad det ska bli av allt det här men jag säger ingenting, sätter mig bara ner och målar på en tavla som jag har arbetat med i hundra år nu, du sover som du gör för det mesta, hela dagarna sover du bort och sedan är du vaken hela nätterna och skriver, maniskt, förvirrat, jag läser några av anteckningarna du har skrivit och jag läser: Jag måste finna hjärtepunkten, punkten från vilken ur allt strålar, punkten som gör allt viktigt, som gör att allt bränns, vart är den, punkten

Vi är de som aldrig har lärt oss hur en gör för att överleva i en så hård värld som denna, vi står handfallna inför allt som vi råkar ut för och de djupa sår som det skapar. Dina sår är djupare än vad jag kan se, jag vet det nu, att de går långt ner och att du själv kanske inte ens ser botten av dem, att de också för dig är höljda i dunkel, och jag undrar när jag kommer att förlora dig, eftersom jag vet att du är en sådan som går förlorad, det går att se det på mänskor, om de är sådana som kommer att klara sig eller om de är sådana som kommer att gå förlorade, och jag låtsas att så inte är fallet, att du kommer att klara dig, jag vill det så förtvivlat gärna, jag tror inte jag har velat något mer än det i hela mitt liv, men ändå vet jag, någonstans, att så inte är fallet, att du kommer att gå förlorad, det är inte en fråga om om, utan när.

Vi är de som aldrig lärt oss att våra känslor spelar roll, att vad vi känner är verkligt och riktigt och sant, även om det inte är hela sanningen så är det sant, och det spelar roll. Du går ut på längre och längre promenader, du är borta i timmar och har inte mobilen med dig, jag ringer gång på gång trots att jag vet att den ligger precis bredvid mig, jag vågar inte säga åt dig att ha med den, jag vill ge dig utrymme, men hur mycket utrymme är för mycket utrymme, när krävs det att en sätter en gräns för att visa att en bryr sig, jag har aldrig varit bra på att sätta gränser, jag går hela tiden över mina egna och vill inte sätta en gräns mot dig, eftersom jag är rädd för att du kommer att försvinna då, försvinna än mer än vad du redan har försvunnit, och jag vet att jag förlorar dig, jag vet det, ändå låtsas jag att så inte är fallet.

Vi är de som aldrig lärt oss att bevara oss själva, istället fördärvar vi oss ständigt, istället går vi under gång på gång och vet inte vad vi behöver för att klara oss. Du är nere och badar, jag ser dig genom fönstret, jag sitter och målar, jag arbetar på en liten detalj och ser fokuserat ner på papperet, så ser jag upp igen, plötsligt ser jag dig inte längre, vattenytan är helt slät, jag rusar ner så snabbt jag kan, ändå känns det som att allt går i slow motion, jag dyker ner med alla kläder på och simmar så snabbt jag kan neråt, ändå ser jag dig inte någonstans, ingen kropp som sakta faller ner mot botten, strömmarna är starka så här långt ner, jag simmar runt i cirklar och hoppas att jag ska se dig, ändå vet jag att jag redan har förlorat dig, och insikten faller som en isande sten genom hela min kropp, att nu har det hänt som jag har varit så rädd för, och kanske var det så att du slutade simma, att du lät strömmarna föra dig ut till havs, att du slutade kämpa, kanske är det så att du äntligen har fått frid.

Jag har aldrig lärt mig hur en gör för att inte falla för andras defekter, för att falla för det svaga, det sköra i en mänska, för att försöka hjälpa. Jag stannar kvar i huset vi har hyrt, går runt bland dina anteckningar, jag vågar inte röra dem eller ändra ordningen på något sätt, jag vet att jag kommer behöva flytta dem för eller senare men just nu vill jag bara att allt ska vara precis som du lämnade det, det är ditt livsverk det här manuset, jag vet det, det är allt du ville få fram och allt du lämnade efter dig, det är allt du ville få sagt, och jag vet att jag på något sätt måste få världen att se det, men jag vet ännu inte hur, just nu orkar jag inte tänka på det, just nu vill jag bara få vara i det här huset med dina anteckningar.

Jag har aldrig lärt mig hur en gör för att inte försöka rädda någon annan, rädda någon annan från det öde den går till mötes, rädda någon annan genom kärlek. Jag läser i dina anteckningar: Allt är splitter, det är det enda, det finns ingenting kvar längre annat än splitter, skärvor av det som en gång var. Jag målar en bild av dig som badar, precis som jag minns det från den sista gången, jag målar ditt huvud ovanför vattnet och genom att måla det så kan jag hålla det där för alltid, så kan ditt huvud fortsätta att vara över vattenytan och aldrig under, genom att måla dig så så kan jag hålla kvar dig, fastän jag vet att jag snart måste börja släppa dig så vill jag hålla kvar dig ett litet tag till, bara ett litet tag till, låt mig få hålla kvar minnet av den du var, låt mig få hålla kvar dig så att du inte behöver bli ett minne.

Jag har aldrig lärt mig hur en gör för att inte fly, för att inte vara rädd, för att inte fly från allt det i en själv som en inte förstår, som en inte kan förstå, jag har aldrig lärt mig hur en gör för att inte fly från allt det. Jag går långa promenader om dagarna, försöker tänka ut vart du kan ha gått och följa i dina fotspår, genom att göra det håller jag dem levande, jag tänker för varje steg jag tar att dina fötter har gått precis där och att jag fyller i dina fotavtryck, jag tänker att så länge du är levande för mig så är du levande och döden existerar inte, jag tänker så fast jag vet att det inte är sant, jag tänker så fast jag vet alla de andra tankarna om ditt försvinnande som hela tiden maler på, som aldrig vill sluta, trots att jag försöker stänga av tankarna så fortsätter de bara, jag önskar att jag kunde komma ut ur mitt eget huvud, ut och bort.

Jag har aldrig lärt mig hur en gör för att inte falla i de fallgropar som livet erbjuder för en, som en gåva, jag har aldrig lärt mig hur en gör för att inte falla för frestelsen att gå in i ännu en fallgrop, att återigen falla. Jag har slutat gå promenader, slutat äta, röker bara och läser dina anteckningar: Om det vore möjligt att läka dessa sår, dessa djupa sår som jag har burit med mig hela livet, om det vore möjligt att läka dem, vad skulle då ske, vilket liv skulle då erbjudas mig Jag gråter och tårarna väter bokstäverna så att de blir suddiga, jag vill inte förstöra dina anteckningar men kan inte sluta gråta, eftersom jag önskade dig så mycket, eftersom jag önskade dig ett liv där du var läkt och fick känna på hur det kändes att äntligen, äntligen få bli hel

Jag har aldrig lärt mig hur en gör för att inte gå sönder av allt som är skevt i världen, i ens eget liv, i ens eget jag, jag har aldrig lärt mig hur en gör för att inte gå sönder av allt som gör så ont, som smärtar så, som svider så. Tiden vi har hyrt huset går snart ut och jag vet inte vad jag ska göra, om jag ska hyra huset längre eller om jag ska ta mig tillbaka till staden, jag vågar inte lämna det här huset eftersom det är i det här huset som du sist var levande och om jag lämnar det, innebär det då att du inte längre är levande Vad kommer efter tiden med dig, finns det ens någon tid efter dig, är det överhuvudtaget möjligt för tiden att existera när du inte längre finns kvar Jag vet inte vad jag ska göra, ska jag lämna, ska jag stanna kvar, ska jag samla ihop dina anteckningar och ge mig av

Jag har aldrig lärt mig hur en gör för att läka, för att läka de sår som livet skapar, för att läka de sår som andra mänskor skapar, för att läka de sår som en själv skapar. De sista dagarna går jag runt, runt i huset och kan inte bestämma mig för vart jag ska börja, vilka anteckningar jag ska börja samla ihop, jag vet inte ordningen och jag vill inte vara den som förstör ditt livsverk genom att samla ihop dem i oordning, jag stannar gång på gång upp och läser: De sår som livet skapar är inte omöjliga att läka, det är de sår som vi själva skapar som är svårast att läka, men inte ens dem är omöjliga, ingenting är omöjligt, att läka är en av mänskans starkaste drivkrafter. Jag gråter inte längre, nu är jag samlad och fokuserad, nu har jag gått in i ditt arbete och blivit ett med det.

Jag har aldrig lärt mig hur en gör för att gå vidare, för att lämna det gamla bakom sig och se fram emot någonting nytt, jag har aldrig kunnat lämna någonting överhuvudtaget, jag håller mig alltid kvar, klamrar mig fast hårdare än de hårdaste av nypor. Jag har samlat ihop dina anteckningar så som jag tror att du hade velat ha dem, det är allt jag kan göra, mer kan jag inte göra, längst upp ligger det du skrev om förlåtelse: Om det är möjligt, och jag säger bara om, inte att det är möjligt, så kan förlåtelse leda till att läkningsprocessen påskyndas. Av någon anledning så gör de orden mig arg, jag blir arg på dig för att du valde att ge upp, för att du valde den lätta vägen istället för den svåra, för att du lämnade mig, här, med dina anteckningar i en enda härva, men jag vet att jag måste, att jag kommer, att nå fram till förlåtelsen, att jag kommer att förlåta dig för att du lämnade mig.

Vi är de som alltid har lärt oss att vara snälla, att vara tysta, att inte göra för mycket oväsen och att respektera våra föräldrar, även när de är dumma så ska vi respektera dem. Jag är tillbaka i staden, en stad utan dig, och jag träffar vänner men jag känner inte att jag får kontakt med någon längre, det är som att jag är fast i en glaskupa, ingen kan nå in och jag kan inte komma ut, jag går och lägger mig ensam om kvällarna och i stunder känns glaskupan som ett skydd, som att det skulle göra så mycket ondare om den brast, men ensamheten inuti glaskupan är en ensamhet som jag aldrig känt förut, och jag vet att stannar jag i glaskupan så kommer den ensamheten att äta av mitt hjärta tills det vittrar, jag vet att jag måste bryta mig ut, jag vet bara ännu inte hur.

Vi är de som alltid har lärt oss att våld är fel, att en ska försöka resonera med sin fiende och går inte det så gå därifrån, lämna grälet istället för att bruka våld. Jag blir mer och mer ensam, ingen annan förstår vad förlusten av dig har gjort med mig, de blir skrämda av mitt sorgsna anlete och säger, du skrattar aldrig längre, och det har de rätt i, men vad finns det att skratta för när du inte längre finns kvar, vad finns det ens att le åt, och jag minns din humor, den vassa som jag älskade så, den bittra som jag beundrade, den skarpa som jag skrattade åt, och jag saknar dig så mycket att det känns som att någon slitit ut mitt hjärta och matat det till hundar, jag vet inte vad jag ska göra med all denna saknad, jag vet inte hur jag ska kunna härbärgera den i min sköra kropp, jag vet ingenting längre.

Vi är de som alltid lärt oss att vår röst inte spelar någon roll, att det är massans röst som är det viktiga, att vi inte ska försöka sticka ut eller vara uppkäftiga. Jag börjar göra som dig, jag sover hela dagarna och är uppe hela nätterna, du känns närmare på nätterna än om dagarna, dagarna är så skarpa med sitt vassa ljus, om nätterna blir allting upplöst och du känns närmare då, som att du inte är lika långt bort då, och jag för långa konversationer med dig i mitt huvud och tänker ut vad du skulle svara, jag vet att det är farligt eftersom det kan göra att jag går in i galenskapen igen, men jag vet inte vad annat jag kan göra eftersom jag saknar dig så, och att föra konversationer med dig var det som jag älskade allra mest, ditt intellekt var skarpare än du trodde, det sträckte sig långt mycket längre än vad du anade.

Vi är de som alltid lärt oss att den andres känslor, tankar och viljor är viktigare än våra egna, att vi ska försöka göra allt för att tillfredsställa den andres behov framför våra egna. Efter en lång tid av att ha släppt på alla tyglar hamnar jag på sjukhus, men det gör inte saken så mycket bättre, jag fortsätter att ha konversationer med dig i mitt huvud, nu bara i ett sjukhusrum och med personal som tittar till mig om nätterna, som frågar mig kort hur jag mår och om jag behöver någonting, då och då kommer någon in och sätter sig i några minuter och frågar, så uppriktigt de kan, hur det är egentligen, och jag svarar bra, att allt är bra, jag kan konsten att ljuga så att det inte märks, eller jag tror det i alla fall, i vilket fall så går de alltid efter ett tag och jag fortsätter mina konversationer med dig.

Vi är de som alltid lärt oss att våra känslor, tankar och viljor inte stämmer, att det bara är vi som är överkänsliga och överreagerande, att vi måste lära oss att tygla våra känslor. Sjukhusvistelsen sträcks hela tiden ut, läkarna tror inte på mig när jag säger att det går framåt, att jag för kortare konversationer med dig nu, att jag mest frågar hur du mår, men läkarna ser igenom mina lögner och kallar mig psykotisk, de ändrar min medicin, lägger till, höjer, men ingenting gör någon skillnad, du fortsätter att finnas kvar, som vore du starkare än allt de försöker proppa i min kropp, och det tar jag som ett bevis för att du på något sätt inte är förlorad, fastän jag vet att så inte är fallet, så vill jag fortsätta att leka min låtsaslek att du fortfarande finns kvar, för utan den leken har jag ingenting.

Vi är de som alltid har lärt oss att vi inte vet någonting, att vi inte ska tro att vi vet någonting, att vi ska lyssna på de som faktiskt vet någonting och inte avbryta. Efter en lång sjukhusvistelse kommer jag ut, jag har magrat tio kilo eftersom jag inte äter längre, personalen har tröttnat på att följa med mig ut och röka varje kvart, läkarna tror att de äntligen har hittat en medicin som har fått bort psykosen, och det stämmer att du inte längre är lika närvarande, du talar inte längre, sitter bara tyst i hörnet av varje rum jag är i, och jag låter dig sitta där, jag orkar inte längre försöka få dig att tala, jag orkar inte längre någonting faktiskt, jag är helt slut på ork, jag måste lägga mig ner och vila varje halvtimme, jag har vittrat bort fullständigt.

Vi är de som alltid har lärt oss att det är vår uppgift att ta hand om andra, att nära andra med de krafter som vi inte har, att hjälpa andra trots att vi egentligen inte orkar. Jag har börjat gråta igen, tårarna kommer eftersom du inte längre finns kvar, nu sitter du inte längre i ett hörn av rummet, och jag letar efter dig överallt, jag vet inte om det är den nya medicinen som har slagit in eller vad som har gjort att du har försvunnit, jag vet bara att jag vill ha tillbaka dig, jag har aldrig önskat någonting så innerligt som jag önskar dig tillbaka, men du kommer inte tillbaka och dagarna går och jag inser att jag måste lära mig att leva ett liv där du inte längre finns, och jag har ingen aning om hur en gör det, du var min kompanjon, min följeslagare, min hjälte i striden, hur lever en utan det, hur går en vidare.

Jag har alltid lärt mig att allt går att pratas igenom, att finns det ett problem så löser en det genom att prata igenom det, genom att tillsammans komma fram till en lösning. Jag lämnar staden och far neråt landet till en annan stad, jag bor hos en vän med samma sjukdom som jag, om dagarna försöker vi ta oss ut och gå till caféer och museer, vi ser så mycket konst att jag drömmer att konsten lever om nätterna, jag har slutat sova bort hela dagarna och vara uppe på nätterna, normal dygnsrytm kallar de det, de säger också att hålet efter dig kommer att minska men jag ser igenom deras lögner, hålet efter dig kommer aldrig att minska, jag kommer inte tillåta att det minskar ens en millimeter, jag vill att hålet efter dig ska vara exakt så stort som det är nu, för att hedra minnet av dig.

Jag har alltid lärt mig att kunskap är viktigt, att det är viktigt att vara beläst, att det är viktigt att inhämta kunskap var helst en kan finna den. Min vän säger: Låt de inte ta ditt minne ifrån dig, lägg det i en liten ask i ditt hjärta och bevara det där, låt de inte komma in med sina smutsiga händer och förstöra det. Jag äter bättre igen, jag har gått upp lite, inte mycket, men lite, och det märks på färgen i mitt ansikte, jag målar igen också, jag slutade måla när du försvann men nu har jag börjat igen, jag målar bilden när du badar igen och igen och igen, den måste bli helt rätt för att hedra ditt sista ögonblick, som inte alls var ditt sista ögonblick men det som verkligen var ditt sista ögonblick vill jag inte tänka på, inte nu, inte när jag har kommit så här långt bort från att slitas isär av att du har försvunnit.

Jag har alltid lärt mig att det är viktigt att tala högst, hör inte de andra så får en skrika för att höras, och hörs en ändå inte så får en skrika högre, tills en hörs. Jag får ett bakslag, plötsligt när jag vaknar en dag så är du där igen, den nya medicinen och den andra som jag har fått för att ta vid behov hjälper inte, du finns ändå kvar, och du talar oavbrutet, du skriker nästan som trodde du att du inte hördes, och jag får inte tyst på dig, jag ligger i sängen och skakar, min vän ringer sjukhuset och jag åker in akut, de ger mig starka lugnande för att lugna ner skakandet men du talar fortfarande, du skriker fortfarande, som ville du få ut allt du inte hade sagt när du var vid liv och som om detta var din enda chans att få säga allt det, och jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska svara.

Jag har alltid lärt mig att att lyssna är viktigt, att ta in den andres version, att försöka att förstå hur den andre känner, att inte enbart tänka på sig själv. Efter bakslaget går det framåt igen, jag åker utomlands och går runt i någon namnlös stad, går in på ett café och sitter där i timmar med en bok framför mig, jag läser samma rad gång på gång: Förlustens smärta är en smärta som går över. Genom att läsa raden gång på gång hoppas jag på att det ska slå in, för sanningen är den att min förlusts smärta inte går över, jag har väntat på att den ska gå över i jag vet inte hur många dagar nu, men den stannar kvar, som hade den bitit sig fast och vägrar släppa taget, som hade den ätit sig in i mitt hjärta och där skapat ett eget organ, ett organ som ständigt sänder ut strålar av smärta.

Jag har alltid lärt mig att det är viktigt att minnas att vi är en del av en större helhet, att vi tillhör ett ekosystem och att vi en gång ska återvända till det, av jord är du kommen, jord ska du åter bli. Jag försöker att bryta mig ut ur glaskupan genom rörelse, jag åker över hela landet till vänner i olika städer, går i skogar och badar i sjöar, dricker kaffe i ett torp och i en vindslägenhet och i ett gammalt äldreboende, jag gör trädgårdsarbete och jag målar, jag kan fortfarande inte måla någonting annat än bilden av dig som badar men jag målar den i glada färger som ska muntra upp, vilket ibland gör det lättare och ibland känns som ett hån mot hur ögonblicket egentligen var, och jag spelar upp det ögonblicket gång på gång i mitt huvud, det ögonblick då jag förlorade dig.

Jag har alltid lärt mig att respekt är viktigt, att respektera den andres gränser, att respektera det en inte kan förstå och att inte försöka förstå det en inte kan förstå. Jag provar någonting nytt och stannar på en plats längre än några dagar, för att försöka landa och för att se om det gör någonting med smärtan, om jag kan arbeta mig igenom den med ren och skär viljestyrka, och jag sitter i timmar och skriver brev till dig med allt jag aldrig fick sagt, jag skriver om anarkafeminism och psykisk ohälsa och politik och förändring och utveckling och självarbete och läkande och allt annat jag ville få sagt till dig och allt som har hänt med mig under den tid då du har varit borta, de vänner jag har träffat och vad jag har gjort och att jag fortfarande inte har fått bilden färdig med det där ögonblicket.

Jag har alltid lärt mig att förståelse är viktigt, att en förstår den andre och dennes känslor, tankar och viljor och att en gör sitt bästa för att försöka förstå sig själv. Plötsligt händer det, en morgon när jag ligger i min egen säng efter att ha varit borta i flera dagar, glaskupan brister och smärtan är så mycket större nu, nu inser jag att du faktiskt är borta och att du inte kommer komma tillbaka, att du aldrig kommer komma tillbaka, att du är förlorad för alltid och att jag aldrig mer kommer få känna din lukt eller höra dig tala, och det känns som att hela jag brister, det är underligt att jag fortfarande håller ihop som kropp eftersom det känns som att jag gått sönder helt och fullt, och fallet är så mycket större nu, det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen: du är förlorad.

II SAMLA

Det har gått ett halvår sedan du försvann och det går inte längre att skjuta upp: jag måste ta tag i din lägenhet, i allt du lämnade efter dig. Jag går genom staden men det känns som att jag går emot min egen undergång: att möta allt det du har lämnat efter dig gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen, att gå in i din lägenhet där du har levt och varit, där jag har levt tillsammans med dig och älskat dig och varit lycklig med dig. Jag går sakta uppför trapporna och låser sakta upp, lägenheten känns instängd och det luktar illa av gamla sopor. Överallt dina anteckningar, i högar på golvet, i högar på skrivbordet, böcker utspridda över hela lägenheten, till och med i sängen. Jag vet inte vart jag ska börja eller vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska klara av att samla ihop allt detta som du har lämnat efter dig.

I ett hörn av lägenheten hittar jag alla dina dagböcker, från och med att du var tolv har du skrivit dagbok kontinuerligt och jag läser från dagboken när du var tretton: Jag känner mig ensam, och inte på ett vackert eller förunderligt sätt, utan endast detta: jag känner mig ensam, och ensamheten försvinner inte för att jag umgås med andra, den stannar kvar och blir om möjligt ännu större när jag umgås med andra, eftersom jag inte upplever att jag får kontakt med någon, jag försöker gång på gång men misslyckas hela tiden, det är någonting som gör att jag känner att det är omöjligt att komma i kontakt med andra, det är en ensamhet som jag har burit med mig enda sedan jag var barn och den försvinner inte med åren, den blir om möjligt än mer outhärdlig.

Jag läser ur din dagbok när du var femton, under en period då du mådde bättre: Det är såhär det känns att vara lycklig. Jag trodde att jag hade känt det innan, eller i alla fall haft mina aningar om att det var så det kändes att vara lycklig: men nu vet jag, det är såhär det känns. Jag känner hopp inför framtiden, inför vad jag ska komma att bli och göra, jag känner på mig att jag kommer att göra någonting storartat, om än kanske bara storartat för mig själv och inte för någon annan. Jag känner mig glad ända in i hjärteroten, livet är fullt av möjligheter och jag känner mig redo för att ta emot dem. Jag önskar att alla fick känna den här känslan, att alla vore så lyckliga som jag är just nu, och jag vill aldrig att den här känslan ska försvinna, jag vill alltid må såhär.

Jag går över till dina anteckningar, dessa otaliga anteckningar som du har fört under hela ditt korta liv, dessa anteckningar som är en enda härva av tankar och idéer: Silverstrålen som skär genom mitt hjärta är gjord av stål, och smärtan är oerhörd: det är detta som kallas att bli till, och det gör långt mycket ondare än vad någon någonsin har talat om för mig. Begäret efter liv, begäret efter andra, begäret efter mig själv är så starkt, och det ger mig ingen ro, jag vill ha mer, hela tiden mer: men i sökandet efter mer går en miste om så mycket, de små detaljerna som kunde ha blivit stora om en bara hade haft tid nog att stanna kvar i dem, små obetydliga ögonblick som hade kunnat få betyda om en bara hade vågat vara i dem, om en bara hade haft modet.

På en lapp hittar jag en kort anteckning: Går det överhuvudtaget att läka när en har tillfogats så många sår som jag? Är det överhuvudtaget möjligt att sätta på stygn efter stygn och långsamt låta det läka? Är det inte så att sår har en tendens att öppna sig själva igen, precis när en trott att de har läkt? Och på en annan lapp en annan anteckning: Det är denna sveda som livet försätter en i, detta som svider och gör ont och som en inte vet hur en ska komma undan, det är detta som inte går att komma undan, det är konfrontationerna, med sig själv, med andra, som ständigt återkommer. Och på ännu en lapp, fläckad av kaffe: Det är som att jag drunknar i det hav som är jag: jag har ingen livboj, jag har ingen fast punkt, jag har ingenting att hålla mig kvar vid när jag driver allt längre ut till havs, utan någon räddning i sikte.

En text som jag hittar, som jag tror att du skrev när vi var tillsammans en gång och jag satt och målade och du skrev frenetiskt: Det är smärtan, smärtan över allt vi gått igenom och som ännu finns kvar, det är smärtan som inte försvinner trots att åren går, det är smärtan som dyker upp igen när vi äntligen tror att såret läkt. Det är de som faller bort från oss, de som vi önskar att vi kunde hålla kvar, de som lämnar ett tomrum efter sig som inte går att fylla annat än med deras kroppar, det är de som dör och lämnar oss kvar.det är de som sviker, för att de inte kan annat, för att de inte orkar mer, för att de brister i självinsikt, för att inte uppfostrats till annat än att skada andra, för att de tänker på sig själva, det är de som sviker och de som stannar kvar.

Jag läser vidare: Det är sorgen, sorgen över hur allt har blivit, sorgen över allt som hade kunnat vara, det är sorgen vi bär med oss som en extra hud över vår, det är sorgen som vi inte kan bli kvitt, sorgen som är vår. Det är de som flyr in i missbruk, för att de inte kan annat, för att verkligheten är alltför hård mot dem, det är de som glömmer bort att det finns de som bryr sig om dem, som vill de väl. Det är de som inte orkar mer, de som får hårt slag på hårt slag på hårt slag, det är de som lämnas av de som egentligen borde ställa upp för dem, det är de som lämnas ensamma. Det är avsaknaden, avsaknaden av en plats att få vila på, att äntligen få vila på, det är avsaknaden av andra som finns där och lyssnar och förstår, det är avsaknaden av allt vi ville att livet skulle vara, det är avsaknaden av oss själva.

En dikt som du skrev när du var inlagd: Små ögonblicksbilder, fragment / Sprickor / Som världen utanför använder sig av / För att tränga in / Det är skillnad mellan de som har tankar / Och de som har planer, / Liksom det är skillnad mellan de som förlägger sina planer / Innanför dessa väggar / (hängning med bälte, pillersamlande) / Och de som förlägger dem utanför / (vatten, tåg) / Genom fönsterglaset går det att se över / Till andra sidan, tvärs över en trekant med glastak över / I trekanten hänger stora, vita ljusbollar / Jag sitter vaken på natten när alla sover och tänker / Att det är de som inte orkat som hänger där / Beroende på sinnesstämning / Tänker jag på det som ett utfläkande, ett hån / Eller en hyllning / Att de fått samlas, hängas upp så / Och med sitt vita, klara och genomträngande ljus / Lysa upp dunkelnatten

En dagboksanteckning från när du var inlagd, en sommar när vi ännu inte kände varandra och du återigen hade tappat bort dig i det hav som är du: Jag går sönder, och sedan går jag sönder igen. Så brukar jag beskriva det när jag blir inlagd. Att känna hur kroppen splittras, hur allt det som är jag, allt det som jag håller för kärt, förfaller till skärvor, splitter av någonting som tidigare har varit om inte helt, så helare.att se hur världen som jag känner den långsamt glider bort ifrån mig, och plötsligt befinner jag mig i ett mycket ljust intet. Ljuset är så starkt att det skadar ögonen, men trots det kan jag inte blunda, hela kroppen är genomstrålad av detta ljus, det gör ont i varje por, i varje cell av kroppen, det giftiga ljuset skadar mig gång på gång, gång på gång tror jag att jag ska gå under av utmattning, gång på gång går jag under, men det tar ändå inte slut, det fortsätter.

En dagboksanteckning från när du hade kommit ut från sjukhuset och det gick lite bättre för dig, men du fortfarande kände smärtan som aldrig helt lämnade dig, hela ditt liv hade du levt med den som en kompanjon, som en följeslagare och det gick inte att bli kvitt den, hur du än försökte: Det är torsdagkväll och jag känner mig långt ifrån de glada studenterna på gatorna, långt ifrån stadens kyla och långt ifrån mig själv, efter att ha besökt E på sjukhuset. E, som är en av de snällaste, mest inkännande och vänaste personerna jag har träffat, är så inlåst i sig själv, så fast i sina egna spiraler och sin känsla av att inte vara värd någonting, att han var nära döden i tisdags. Jag kan känna igen mig i hans vilja att fly, i hans närhet till döden, i hans rädsla.

En anteckning från när du var nära döden en gång innan: Det hela har kommit till ett slut: jag ser inte längre någon framtid. Hoppet jag har burit med mig och närt i mitt bröst har tagit slut: det finns inget hopp mer. Jag försöker navigera mig i det okända landskap som är mig själv, men går hela tiden vilse, hamnar på fel väg, går bort från mig själv när allt jag skulle behöva är att vara nära mig själv. Jag går hela tiden vilse. Hela mitt liv har jag kämpat med sjukdomen: de tre senaste åren har varit en än mer intensiv kamp. Jag har varit inlagd tolv gånger på tre år, provat en massa mediciner, försökt och försökt och försökt. Jag orkar inte mer. Jag ger upp. Smärtan är så stor och så svår att närma sig: är detta mitt liv? Kommer det att fortsätta vara såhär? Hur mycket smärta kan en mänska genomleva utan att den går sönder fullständigt, utan återvändo? Hur många gånger kan en mänska gå sönder innan allt brister? Hur många gånger?

En essä från när du mådde bättre: Sårbarheten som kommer med psykisk sjukdom ska inte ses ner på som en svaghet, tvärtom som en styrka och ett motstånd mot idealet om den oberörbara mänskan. Om vi alla vore oberörbara så skulle inte något sådant som mänsklighet, etik, medkännande, empati finnas. Nicole Shojadoost: Mitt skrivande handlar om hur vi möter varandra, hur vi tar emot varandra, hur vi vågar stå kvar. Så var starkskör. Våga visa dina svagheter, dina sårbarheter, dina sorger och dina glädjeämnen. Våga vara den komplexa mänska vi alla är, med eller utan diagnos. Diagnosen är en performativ handling som klyver jaget i två, ett jag och ett jag-med-sjukdom, men det är inte omöjligt att läka ihop igen. Så läk. Lev.

Tre anteckningar som jag hittar i din skrivbordslåda: Det är dessa sår som förföljer oss, som vi aldrig tycks bli kvitt, det är såren som öppnas upp igen och såren som aldrig helt läkte, det är såren som aldrig slutar göra ont och de vars smärta vi har blivit vana vid, det är såren som vi lever med och såren som får oss att önska att vi vore döda. Och den andra: Det är stygnen som vi försöker laga våra sår med, det är stygnen som inte håller och stygnen som vi önskar skulle kunna läka, det är vår desperation och vår hopplöshet, det är våra önskningar och det är våra drömmar, det är allt vi hade hoppats på och allt som blev. Och den tredje: Det är tiden när läkandet äntligen kommer, det är tiden när en trott att läkandet kommer för att det sedan ska gå tillbaka, det är läkandet som kommer och det som inte kommer, det är allt vi har önskat och allt vi aldrig trodde att vi skulle få.

En pjäs som du skrev: T: Jag kan inte sova. Så fort jag blundar ser jag blod. Ingenting annat, bara blod. P: Om jag dansar. Om jag dansar försvinner smärtan. För en stund kan jag låtsas som att livet är smärtfritt. Även om jag dansar iförd taggtråd, så kan jag låtsas bort smärtan. H: När du ser dig själv i spegeln, vad ser du då? Kan du stå ut med det du ser eller är det en fullständig främling som stirrar tillbaka på dig? G: Om vi bara kunde komma ut från den här platsen. Om vi bara inte behövde vara inlåsta för att klara oss. S: När du ler. När du ler glömmer jag allting annat och ser bara ditt leende, som lyser upp mörkret runt omkring, ditt leende är allt för mig, allt. H: Jag kan känna hur döden kryper in i mig. För varje dag känner jag det allt tydligare, hur den tar sig in i min kropp och infekterar den, som ett frätande ljus flödar den i mina blodådror.

En poetik som du skrev: hur spräcka dessa skal, dessa hinnor som på samma gång tycks omsluta mig och stråla ut ur mig / hur nå in till ett annat sätt att vara, / nå in till ett samtal som blivit stumt, ett språk som vänt sig inåt sig självt, som vänt sig bort som en sista utväg / att vända sig bort måste alltid vara den sista utvägen / dessförinnan: kartläggandet av skalen, hinnorna och på vilka sätt de uppträder, / hur de förändras och sköljer över mig, / hur jag ständigt försöker förhålla mig till detta yttre tryck och detta inre spräckande, detta inre våldsamma och på samma gång långsamma som tycks bryta mig itu, som tycks göra varje ögonblick till någonting som skaver / sprickor att följa med fingrarna tills de växer in också i dem, sprickor inte som någonting som en gång gått sönder utan som någonting att vårda

En essä som du skrev på uppdrag av skolan: För mig har det handlat om liv och död: skriver jag så överlever jag, skriver jag inte så dör jag. Så enkelt, och så svårt, har det varit. Marguerite Duras skriver: Att befinna sig i ett hål, längst ner i ett hål, i nästan total ensamhet och upptäcka att endast skrivandet kommer att rädda en. För mig har skrivandet varit som ett samlande: alla de erfarenheter jag bär med mig, alla minnen, all kunskap har jag fört in i skrivandet, ett sätt att både bearbeta saker som hänt och förhöja mina erfarenheter till litteratur. För det är någonting magiskt som händer med ett minne när en förvrider det till litteratur: det är någonting som blir synligt som tidigare har varit dolt, en brännpunkt som tidigare legat under ytan och som nu kommer fram. Och också: att skriva är ett sätt att vägra ge upp, ett sätt att skriva för livet och mot döden.

En anteckning du gjorde om döden: Det finns så många döda: kvinnor som har dött på grund av olika omständigheter, på grund av att de inte blivit accepterade och respekterade som de är, på grund av sexualitet, etnicitet, sjukdom, enbart på grund av att de är kvinnor i ett samhälle som hatar kvinnor, eller alla dessa tillsammans. Det finns så många döda, så många som dött för tidigt, så många som dött på grund av mäns våld, på grund av maktkonstellationer och att de vägrat underkasta sig. Det finns så många döda: så många som har dött eftersom det här samhället skapar psykisk sjukdom när en inte har möjlighet att få vara sig själv och bli accepterad och respekterad, det finns så många döda som har gått under i sin sjukdom trots att allt de egentligen har varit är fria, egensinniga och starka.

En text du skrev i ett ögonblick av gemenskap: Vi är de som bär på en sällsynt kraft, en kraft som fortsätter att bära oss, som gör att vi gång på gång tar oss upp igen när vi fallit ner, en kraft som strålar ut från våra bankande hjärtan, en kraft som skiner igenom våra pälsar och röda läppstift, en kraft som är vårt innersta, som är allt det vi kan ge och ta emot. Vi har båda diagnoser, men vi tror inte på dem, vi tror inte på någonting någon säger till oss, vi är skeptiska till allt det de kallar sanning, det är vår uppväxt som har gjort oss skeptiska, vi tror på vår egen sanning och den säger oss att vi är friska, att vi är friskare än de som kallar sig friska, att det bara är vi som kan ta hand om oss själva och varandra, att det är vi som kommer rädda oss, inte läkarna, inte medicinerna, inte sjukvården, utan vi, oss, vi fantastiska, vi strålande, vi oförstörbara.

Två brev som du har skrivit till någon namnlös: Jag önskar så att du lever och mår väl, att du är lycklig var helst du är, jag önskar dig allt, allt, allt jag kan ge dig har jag gett dig och ändå räckte det inte till, jag önskar att jag hade kunnat vara mer, att jag hade kunnat ge dig det du söker, att vi hade kunnat bygga den framtid vi båda hade drömt om tillsammans, jag trodde verkligen att det var möjligt, jag trodde att vi skulle få läka tillsammans och bli hela, jag trodde allt var möjligt när jag var med dig. Och det andra: I en annan framtid är vi tillsammans, i en annan framtid är vi lyckliga, i en annan framtid är vi hela tillsammans, i en annan framtid får vi den ro och det lugn vi behöver, vi är varandras fasta punkter och vi tar hand om varandra, vi ser till att vi har det vi behöver, i en annan framtid behöver det inte bli såhär, i en annan framtid fortsätter vi att leva, tillsammans, i en annan framtid så finns vi där för varandra, i en annan framtid så stöttar vi varandra, i en annan framtid så älskar vi varandra.

Tre korta anteckningar som jag hittar i din bokhylla: Slit ut mitt hjärta och mata det till hundar, gör mig blödande, sjuk, gråtande, slå sönder mitt hjärta till splitter, skär ut del efter del av mitt hjärta tills det inte längre finns någonting kvar, krossa mitt hjärta tusen gånger om, slit sönder mitt hjärta, mina revben, mina lungor, lämna mig bara inte ensam. Och den andra: Och så lämnas jag ensam: jag lämnas ensam med mina blodiga inälvor hängande utanför kroppen, jag lämnas ensam med mitt hjärta i handen, jag lämnas ensam med alla mina krossade drömmar och allt jag trodde att jag skulle vara och bli, jag lämnas ensam. Och den tredje: Ändå tänker jag inte sluta söka efter hjärtats mitt, eftersom det är i hjärtats mitt som jag vill vara, eftersom det är i hjärtats mitt som någonting blir synligt, eftersom det är i hjärtats mitt som någonting blir viktigt, eftersom det är i hjärtats mitt som jag blir till.

I din säng hittar jag lappar med slarvig handstil, nerskrivna antingen i hast eller under en sömnlös natt: En efter en försvinner dem: och lämnar efter sig hål efter hål som inte går att fylla med någonting annat än deras närvaro. Och den andra: Låt någon stanna kvar. Och den tredje: Jag är ett rum fyllt av öppna dörrar, där dörrarna leder ut till någonting som en gång var, någonting som aldrig kommer att vara igen. Och den fjärde: Jag orkar inte mer: det känns som att mitt liv är slut, som att jag inte har något mer att göra, som att det inte finns någonting mer som väntar mig. Och den femte: Jag orkar inte mer: det finns inte plats för fler hål nu, det är redan överfyllt av dem, det finns inte plats för mer förluster nu, för att låta fler mänskor gå, för att ännu en gång, ännu en gång säga hejdå.

När du inte kunde skriva: Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ut ur detta som håller mig fast: jag vet inte vad som krävs. När orden bara tystnar, när det inte längre finns någonting att säga, när språket självdör. Hur göra för att komma förbi detta? När det inte längre finns någonting att säga: skräcken inför detta tillstånd som jag nu befinner mig i. När allt jag velat uttrycka och allt jag önskat få fram inte längre finns där. Vad gör en då? När orden äntligen återvänder: när allt jag har velat uttrycka, allt jag har velat säga återigen finns där, när torkan har tagit slut. När språket återigen känns levande och vilt växande, när glädjen återigen finns där, glädjen inför att uttrycka sig, glädjen inför allt som finns kvar att säga. När orden återigen finns där.

Lösa anteckningar och fragment ur böcker som du läste: Eller: Jag är intresserad av svar, inte kommentar Svartnatten: nattupplösningar / Under de tomma, som upplösta nätterna. Som om det inte längre finns någon ordning, när allt liv tycks försättas i dvala - / Ögonblicksbild: Jag och M på fältet bland höet, natt, kylig luft, klar stjärnhimmel. Kroppen alldeles omsluten av höet. / ///Det blir natt, det är egentligen det./// / Luften går sönder på vissa ställen, man känner det. Substanslös natt, man är i den och går oavlåtligt genom den. Kroppen darrar, otydlig. Man sover bland materiella drömmar. Ändå skickar de ut tunna sken över deras händer. / Ögonblicksbild: Vattnet på båda sidor av vägen när jag återvänder till ön i mörkret, de få ljusen, svanarnas vita kroppar.

En dagboksanteckning från ett år sedan när du hade kommit till ett avslut: När en har kommit till ett avslut: plötsligt inser en att det inte finns mer att hämta från det en har varit en del av och rör sig mot någonting nytt, ännu okänt, men allt mer känt ju mer en närmar sig det. När en har kommit till ett avslut: när det räcker med att fly in i destruktiva mönster, när en känner att en inte längre orkar ödsla tid på att fly, när en vänder sig om och möter det en alltid har flytt ifrån. När en har kommit till ett avslut: när en inser vad det är som behöver sägas upp och vad det är som kan stanna kvar, som kan växa tillsammans med en, in i någonting annat, någonting nytt, någonting friskt.

Nio korta anteckningar som jag hittar instuckna i böcker som ligger framme, antagligen det sista du skrev: Jag känner det som att allt jag faller i är ett svart hål efter ett annat, jag försöker hitta utgången, försöker hitta slutet, men ju mer jag kämpar, desto längre ner faller jag / Jag faller allt längre ner, varje del av min kropp slits sönder tills allt som återstår av det som en gång var jag är ett blodigt hjärta, ituslitet / Jag försöker samla ihop delarna av det som en gång var jag men sätter de alla fel, det blir fel, hela tiden blir det fel, jag försöker bli hel men jag kan inte, det går inte / Jag skrapar mitt blodiga hjärta från marken och hoppas på att finna någon som förstår, någon som lyssnar, någon som inte dömer mig för allt detta som jag inte kan kontrollera / Varje andetag gör ont, jag känner att jag inte orkar mer, ändå fortsätter jag, trots att allt jag önskar är att få dö, få vila, få slippa allt detta som gör så fruktansvärt ont / För varje dag som går går jag allt längre in i galenskapen, jag känner att jag håller på att tappa greppet, det är dessa svarta hål som finns överallt och som inte går att undvika / Jag önskar att det fanns någon som kunde förstå, att jag inte vore så ensam med min egen galenskap, den här ensamheten håller på att ta livet av mig / Jag försöker samla, försöker se helheter, försöker se kärleken som jag längtar så efter, försöker se läkandet, men allt jag ser är dessa svarta hål och jag som faller däri / Om jag bara inte vore så ensam, om världen bara inte vore så fylld av svarta hål att falla ner i, om jag bara kunde komma ut ur mig själv, ut ur mitt huvud

III SAMKA

Innan allt gick förlorat: du som sitter vid fönstret och röker och skriver i en anteckningsbok, jag som ligger på sängen utslagen, hur jag älskar dig som mest i de ögonblick då du inte är helt medveten om min närvaro, när du försvinner in i dig själv på det där sättet som bara du kan, och jag tänker på hur mycket vi fortfarande inte har upptäckt om varandra, hur mycket det är som fortfarande finns kvar att undersöka, och jag tänker mig en lång tid tillsammans med dig där vi blir äldre tillsammans, där vi utvecklas tillsammans, där vi förändras tillsammans, och jag blir lycklig av den tanken, och du säger någonting som jag inte hör eftersom jag är alltför långt in i vår framtid tillsammans, och du ler och jag skrattar till och allt är precis som det ska vara.

Innan allt gick förlorat: jag som besöker dig på sjukhuset när du ännu en gång har gått sönder, jag har med mig choklad, kakor och böcker, böcker som du har beställt från ditt eget bibliotek som är en enda röra, du öppnar en bok och försöker läsa, lägger ner den igen, säger att det inte går så bra med läsandet just nu, du ser trött ut, jag frågar inte hur du mår eftersom jag redan vet svaret, allt det du kämpar med är synligt på ytan, och jag tänker att du är stark, att du har tagit dig igenom så mycket och att du kommer att klara av också detta, jag tänker att du nog är starkare än vad du tror i dina svagaste stunder, och du säger ingenting eftersom det inte finns någonting att säga, vi håller bara varandra i händerna och sitter tysta, väntar på att smärtan ska gå över, smärtan som aldrig går över.

Innan allt gick förlorat: jag minns första gången vi träffades, du sa vid ett senare tillfälle att du sett mig en gång innan men första gången som jag minns var på psykiatriska akutavdelningen, jag satt vid köksavdelningen och såg dig komma gående och tänkte att den personen vill jag prata med, vi började prata och slutade inte prata, du var fascinerande och intressant och intelligent och jag ville aldrig gå därifrån, jag såg att du inte mådde bra, det var synligt på ytan fastän du försökte dölja det, men jag såg också att du bar på en förunderlig styrka som hade burit dig igenom så mycket, en styrka som du kanske inte själv var medveten om men som fanns i din utstrålning, och jag tänkte att jag ville lära känna dig, att den personen vill jag ha i mitt liv, den personen vill jag ha som vän, följeslagare, kompanjon.

Innan allt gick förlorat: du som inte svarar på mina telefonsamtal och när jag kommer till din lägenhet ligger du utslagen i sängen, du har inte sovit på veckor och du ser tärd ut, jag röker vid ditt fönster och säger ingenting om mående eftersom vi båda vet att det inte är någon idé, att det bara är att vänta ut den här perioden tills den går över, jag tänker att du kommer ta dig igenom också detta eftersom du redan tagit dig igenom så mycket, men så kommer tanken om att du kanske inte klarar dig, att denna gång kanske är gången då du inte klarar dig, men jag slår bort den tanken så fort jag kan, och jag tänker istället på hur mycket jag beundrar dig, för allt du är, för ditt fantastiska intellekt, för din empatiska förmåga, för din skarpa humor, för allt det du är och allt det du kommer att bli.

Innan allt gick förlorat: du som tvivlar på dig själv i ett av dina anfall och jag som försöker försäkra dig om att, jo, du är fantastisk, men orden som inte går in kan inte läka dina sår och jag står handfallen inför det djup som du har fallit ner i, och jag önskar dig så mycket, jag önskar dig framför allt lyckan av att läka, att dina sår ska sys och sakta börja läka, jag önskar dig ett liv fullt av det du älskar och vill ha och behöver, jag önskar dig att slippa allt det svåra, det onda, smärtan som inte försvinner och allt som svider, jag önskar dig att få vara lycklig utan att lyckan tas ifrån dig gång på gång, jag önskar dig så mycket men du står där framför mig alldeles full av tvivel och mörka djup och jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa dig att läka, jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa dig när jag så förtvivlat vill det.

Efter allt gick förlorat: jag som stänger dörren till din lägenhet, tömd på alla dina anteckningar, dina manus och dina dagböcker, tömd på allt det som var du och som inte längre finns kvar, och jag inser att detta är ett avslut, att detta är mitt hejdå till dig, att det har tagit lång tid för mig att komma fram till denna punkt men att jag nu är redo för att säga hejdå, att jag måste göra det för att gå vidare, för att gå vidare behöver jag lämna dig som du har lämnat mig, och för att göra det behöver jag förlåta dig för att du lämnade mig, och jag förlåter dig, jag förstår att du inte orkade mer, att du inte kunde mer, att du inte förmådde mer, jag samlar ihop bitarna av det som du lämnade kvar, jag samlar ihop det splitter du övergav, jag samlar ihop skärvorna av det som var du, jag samlar ihop de till ett helt liv med dig.