SOPHIE ZETTERMARK SÅ MYCKET JAG VILLE SÄGA DIG TILL MINA HJÄRTEFÖRFATTARE

Transkript

1 SOPHIE ZETTERMARK SÅ MYCKET JAG VILLE SÄGA DIG TILL MINA HJÄRTEFÖRFATTARE

2 Till Birgitta Trotzig Modet. Modet att vara så allvarlig, att ta allt på största allvar, att inte skratta bort det, att inte försöka göra det mindre allvarligt än vad det är, att inte skyla över, att inte ljuga, att inte låtsas som att det gör mindre ont än vad det faktiskt gör. Modet att våga stanna kvar i allvaret och ta det som sin orienteringspunkt, från vilken en orienterar sig i världen.

3 Till Mare Kandre Främlingskapet. Denna psykosliknande känsla när allt är så nära inpå och samtidigt så främmande, när det inte finns någonstans en kan vända sig för att få vara ifred, för att få lugn, för att få andas, överallt denna känsla av att inte höra till, inte vara hemma, inte komma undan. Att stanna kvar i det främlingskapet, att välja att uttrycka det, att hoppas på att uttrycket kommer leda någon vart.

4 Till Gloria Gervitz Begäret. Begäret efter liv, efter andra mänskor, efter sig själv. Begäret efter att få känna sig levande, att få känna allt det fantastiska som går att känna i det här livet, att få känna gemenskap, att få känna sig själv. Begäret efter att få utforska, efter att få lära känna, efter att få vara sig själv.

5 Till Alejandra Pizarnik Smärtan. Smärtan som genomstrålar allt, som gör allt omöjligt, som gör det så svårt att få finnas till. Önskan till ett liv utan smärta som blir till en önskan om död, eftersom en inte kan se några andra alternativ, eftersom en inte orkar mer, eftersom en inte kan mer. Ge mig ett liv utan smärta, ge mig en död utan skräck, ge mig en kärlek som läker allt.

6 Till Sarah Kane Hopplösheten. Vad som händer när en har förlorat hoppet om att det ska bli bättre, när en bara går allt längre in i galenskapen och inte ser något slut på den, när våldet aldrig tycks ta slut och kärleken känns så långt borta, när sår efter sår bara öppnar upp sig och det inte längre finns någonting som kan läka dem, när allt hopp är ute, vad gör en då?

7 Till Anne Sexton Döden. Döden som en befrielse, döden som ett slut, döden som allt det en har önskat sig i livet och inte fått, hur den finns där som en ständig frestelse, hur det inte går att sluta tänka på den när en väl börjat, hur det inte går att komma ifrån att det är så lätt att dö och så svårt att leva, hur döden infekterar kroppen som en sjukdom, hur den finns överallt.

8 Till Marguerite Duras Skrivandet. Skrivandet som det som gör det möjligt att leva, skrivandet som det som infekterar en som en sjukdom, skrivandet som kan kännas så omöjligt och samtidigt vara det enda möjliga, skrivandet som det som räddar en, skrivandet som det som gör en till den en är, skrivandet som är allt det en ville uppnå och allt det en aldrig fick.

9 Till Inger Christensen Ömheten. Ömheten inför allt levande, inför mänskorna, inför livet i sig självt, ömheten som sträcker sig så mycket längre än våldet och som läker all smärta, möjligheten att få vara rädd utan att vara rädd för att vara rädd, möjligheterna som öppnar upp sig tack vare ömheten, möjligheten att få vara en större mänska än vad vi redan är.

10 Till Sara Stridsberg Styrkan. Styrkan som kommer någonstans långt inifrån och som är omöjlig att lokalisera men som likväl finns där, styrkan som gör det möjligt att gå igenom de hårdaste av tider och ändå klara sig igenom, styrkan som betyder att det inte finns någonting som kan bryta ner en, som kan förstöra en, som kan göra att en inte längre vill leva, trots smärtan, trots skulden, trots sorgen, trots allt det som en trodde skulle bryta ner en, så finns styrkan alltid kvar.

11 Till Athena Farrokhzad Våldet. Våldet som genomsyrar allt och som inte går att komma ifrån, som finns även i de mest familjära av kommunikationer, våldet som går från individuellt våld till strukturellt till internationellt, våldet som kan tyckas vara så mycket starkare än vad kärleken är, än vad begäret är, än vad hoppet är, våldet som förstör, som bryter ner, som omöjliggör.

12 Till Christine Falkenland Sorgen. Sorgen över att förlora en annan mänska, sorgen över att förlora sig själv, sorgen över att förlora det hopp en aldrig trodde skulle förlora, sorgen som kan vara så stark och allt annat än vacker, som kan få en att vilja slita sitt hår, att vilja att någon annan kommer och bryter ner en, gör en till ingenting, sorgen som strålar ut ur kroppen som en sjukdom och som omöjliggör allt, som får en att inte längre orka, att inte längre förmå, att inte längre kunna, att gå under.