SOPHIE ZETTERMARK SPRÅK

Transkript

1 SOPHIE ZETTERMARK SPRÅK

2 I SPRÅK

3 SPRÅK är ett sår och samtidigt detsamma som läker detta sår, ständigt öppnas det, ständigt läks det.

4 SPRÅK är ett medel och på samma gång ett mål, SPRÅK är fullt av liv och på samma gång ett ruttnande lik.

5 SPRÅK är en ros som aldrig slår ut, ett aldrig fullbordat tecken.

6 SPRÅK är allt en önskat sig och lite till, och ändå finns det ständigt något otillfredsställande med det, någonting den aldrig lyckas nå.

7 SPRÅK är ett tecken som aldrig kan läsas annat än i relation till ett annat tecken, SPRÅK är ständig förskjutning av mening.

8 SPRÅK är allt det jag vill säga och det som inte kan sägas, SPRÅK är mellanrummen mellan orden.

9 SPRÅK är en sjukdom som aldrig läker, en infektion som aldrig går över.

10 SPRÅK är en kärlekshandling och samtidigt ett våld, att främmandegöra någon annan, att tala förbi eller över, att använda hot och tillmälen.

11 SPRÅK täcker in och täcker över, allt det SPRÅK inte kan omfatta, allt det det inte kan skapa eller representera.

12 SPRÅK är en sorgeprocess, ett arbete som aldrig tar slut.

13 SPRÅK är att störa ordningen, visa på alla kategoriers ramar, visa var de brister.

14 SPRÅK är ett avtagande av masken, ett sätt att visa på mänskors komplexitet, hur många lager det finns i en mänska.

15 SPRÅK är inte pretentioner utan innehåll utan ett bultande, skört, starkt hjärta.

16 SPRÅK är inte allt det som sagts utan det som kommer sägas, SPRÅK är ständig förnyelse.

17 SPRÅK är motsatsen till död som inte är liv, utan något tredje.

18 SPRÅK är rädslans knut, den knut som genererar modet.

19 SPRÅK går inte att förutsäga, ständigt dyker det upp på nya ställen, de minst anade.

20 SPRÅK är kollektivt och individuellt, SPRÅK är samarbete och inåtblickande.

21 SPRÅK är allt det du drömt om och lite till.

22 SPRÅK är kropp, köttslig, luktande, vätskande kropp.

23 SPRÅK är inte en begränsning utan en utvidgning, en plats du aldrig trott dig komma till.

24 SPRÅK är både ett stillastående och rörelse, SPRÅK är att stanna upp och inse att en ändå rör sig.

25 SPRÅK är själva blodomloppet, det som håller en organism levande.

26 SPRÅK är en darrning, SPRÅK är att darrande röra sig genom världen, med rädsla, med mod.

27 SPRÅK är en skälvning, en kyla som långsamt kommer krypandes genom kroppen.

28 SPRÅK är ett ljus som strålar ut genom huden, en förnimmelse av en kraft så mycket starkare än en själv.

29 SPRÅK är en förnimmelse om död mitt i livet, ett mörker som kommer underifrån.

30 SPRÅK är en nödvändighet men inte ett tvång.

31 SPRÅK är förlåtelse, ett sätt att läka sig själv.

32 SPRÅK är blödande, SPRÅK är blödandet en inte upptäcker förrän det är för sent.

33 SPRÅK är en upprepning, men en upprepning med skillnad.

34 SPRÅK är en dröm som det inte går att vakna upp ur, SPRÅK är ett tillstånd utanför all normalitet.

35 SPRÅK är skammen en inte vill kännas vid, SPRÅK är skulden en inte vill låtsas om.

36 SPRÅK är snyftningen som inte hörs, andetaget som inte märks.

37 SPRÅK är sprickan genom vilken allt läcker.

38 SPRÅK är undersökandet, kartläggandet, fastställandet.

39 SPRÅK är havets brus och skogens sus.

40 SPRÅK är ett avtäckande, ett undersökande av vad det är som ligger under huden.

41 SPRÅK är obönhörligt, SPRÅK är en skam framsläpad i ljuset.

42 SPRÅK är en bön som inte hörs, en önskan om att få fortsätta existera.

43 SPRÅK är en utsträckt hand och på samma gång en knuten näve.

44 SPRÅK är kommunikation, det enda sättet vi lärt oss kommunicera på.

45 SPRÅK är ett regn som strilar genom våra kroppar.

46 SPRÅK är ett frö som vi planterar i våra hjärtans bördiga jord, i hopp om att det ska gro.

47 SPRÅK är en smärta som inte försvinner, en smärta som växer sig starkare för var dag som går.

48 SPRÅK är en rädsla för att inte bli hörd, inte bli förstådd, inte bli älskad.

49 SPRÅK är allt vi drömmer om när vi ligger i våra himmelssängar om natten, SPRÅK är det som följer oss under dagen.

50 SPRÅK är vreden vi känner över alla orättvisor, allt det som förvägrats oss.

51 SPRÅK är tanken vi aldrig tänkt klart, känslan vi knappt vågar röra vid, vissheten vi inte vågar låtsas om.

52 SPRÅK är SPRÅK.

53 II SORL

54 Jag trodde länge att mitt första minne var det från när jag var fyra år, då var vi på resa till Östersund, mamma, pappa och jag

55 Det första minnet var att vi gick ner, vi hörde mamma komma därnere, och att hon bar på någonting, men jag minns det som att vi stod uppe på tredje våningen och såg att mamma kom med lillebror. När jag fick en lillebror, det mindes jag, det var ju en så stor händelse. Det kändes ju spännande och det lilla jag kan komma ihåg så var det väldigt spännande.

56 Mitt första minne var när jag lärde mig gå, jag minns heltäckningsmattan och hur jag höjdes upp från den och sedan föll ner mot den

57 När larmet gick på natten så tändes en lampa, en stark lampa, i taket, och då hörde man hur alla sprang supersnabbt nerför trapporna, dom som skulle ut med ambulansen eller brandbilen

58 När jag lärde mig cykla, jag kommer inte ihåg hur gammal jag var då, då var vi uppe på en speciell väg, nu är det hus där men då var det inte ett enda hus där, och en lång väg, och där fanns det alltid kalkoner, vilket jag tyckte var lite skrämmande, just på den vägen där lärde jag mig cykla.

59 Jag lärde mig skriva före jag kunde läsa, när jag fyra år ungefär, jag skrev orden utan att kunna läsa dem och förstå dem, det var där någonstans som det hela började, min kärlek till skrivandet, min kärlek till orden.

60 Och sen var det en segelbåt, en segelbåt som slog runt, som la sig upp och ner, och de fick aldrig ut mänskorna som var i den, utan de fick bärga den, och sen fick de vara med och ta ut dem och det var ju inte roligt, de hade ju dött där inuti.

61 Jag tyckte mycket om min mamma, jag tyckte hon var väldigt fin, så klart orolig som alla mammor är, jag har älskat henne kan man nog säga faktiskt.

62 När jag tänker på min barndom ser jag för det mesta mig som ensam, antingen sittandes och skrivandes i ett dammigt klassrum eller läsande en hög med böcker i en solstol på sommaren. Ändå fanns där många andra barn som jag och min bror lekte med om dagarna.

63 Jag tror inte att jag var rädd då, jag fattade ju inte innebörden av vad det innebar att han var ute. Mamma var ju rädd för ganska mycket, och så hade pappa ett sånt farligt jobb egentligen. Det var bränder, det var trafikolyckor, det var höga höjder och olyckor på sjön. Jag funderade mycket på, det måste ha varit jättejobbigt för bägge, han visste ju att mamma var rädd jämt, men jag minns inte att jag var rädd då, det har kommit mer efteråt.

64 Efteråt så ser jag att vi nog inte skulle lämnat henne ensam när pappa dog, det var en väldigt svår period för henne, hon hade ju vänner naturligtvis i kyrkan och så, men hon blev ganska isolerad,

65 Mitt första minne av döden var när en släkting dog och vi var däruppe och skulle se vilka saker som vi ville ha. Jag minns att jag stod i ett rum med en pendelklocka och tänkte att det inte var någon som skulle se på klockan mer. Det kändes oerhört sorgligt.

66 Döden var ju väldigt närvarande för mig när jag växte upp, dels på grund av olyckorna som jag hörde talas om, och sen på grund av att mamma och pappa hade vänner som hade en begravningsbyrå. Där jobbade pappa ibland, både som kistbärare och körde begravningsbilen. Pappa var ofta klädd i svart kostym och sån här hög hatt. Det pratades mycket om begravningar.

67 Med facit i hand kanske man skulle gjort på något annat sätt, men jag vet inte hur vi skulle ha gjort, hon ville bo kvar, när man ringde så sa hon att det var bra.

68 När min morfar dog var jag tretton. Vi talade aldrig om det i familjen, det var som att ett lock lades på och vi inte låtsades om framför allt min mammas sorg. Jag förstår inte varför det var så, vad de var rädda för.

69 Det gick jättefort på slutet, hon måste ju ha haft ont länge, jag tror att hon var rädd för att gå till läkare. Det tragiska var ju att hon hade cancer i levern, de var väldigt duktiga på att operera levern i Oskarshamn, men hon kom ju in för sent.

70 Utan att veta så var det tråkigt för henne att aldrig få se barnbarn. Jag vet inte hur mycket hon fattade, hon dog julen 86, och vi berättade ju i alla fall att det var ett barn på väg, hur mycket hon förstod av det vet jag inte, hon var rätt dålig då, det var nog en stor sorg för henne.

71 Jag har varit på sex begravningar och förstått att det är ganska mycket för att vara så ung som jag är. Många i vår släkt var gamla när jag föddes, och jag har bara träffat min morfar av mina mor- och farföräldrar. Det är självklart att det finns en sorg i det, att inte få se banden tillbaka.

72 Så det har jag sörjt väldigt mycket, att jag inte fick vara med varken när mormor, mamma eller pappa levde de sista dagarna, vara nära dem, för jag bodde ju långt bort då, det har jag sörjt många gånger.

73 Det är klart att hon blev isolerad, de hade ju bil de flesta, hon körde ju inte bil, blev lite för darrig för att åka buss på slutet, hon isolerade sig nog. Hon deltog ju ändå i vårt liv en bra bit efter att pappa hade dött. Hon var ju väldigt noggrann med klädsel till exempel, hon var väldigt noggrann med att klä sig fint, det var viktigt för henne.

74 Det finns så mycket jag hade velat säga och fråga om jag hade fått träffa mina moroch farföräldrar. Jag tror att jag hade fått en bättre förståelse för vilka mina föräldrar är om jag hade gjort det, om jag hade fått prata med någon som sett deras utveckling från att vara små barn till unga till vuxna. Jag tror att det hade hjälpt.

75 Man kan inte påverka sin födelse nånting, man föds i en familj som man inte själv har valt, det har jag tänkt på många gånger, att jag är så tacksam för den familj jag föddes i, och vad var man innan man föddes, det är ju djupa frågor, och sen går livet så fort, och sen plötsligt så är man gammal, man fattar inte hur det har gått till.

76 Att pappa dog, han var ju dominerande på något sätt i hemmet, så jag vet inte vilket som var mest, det blev ju ett stort hål efter bägge två, eftersom pappa var dominerande i äktenskapet så blev det ett stort hål, jag tror att mamma hade svårt för att fylla ut det hålet, det blev håligt i henne också.

77 Jag tror att jag hade känt mig mindre vilsen om jag hade haft några band bakåt, någonting som håller mig fast och stadig, en känsla av tillhörighet och förståelse.

78 Min mammas oro balanserades upp av pappas trygghet, eller lugn och ro, eller ickeoro, han var inte orolig för någonting egentligen, han var väldigt trygg. Det hade säkert varit mycket värre om bägge två hade varit likadana.

79 Det blev tomt på mänskor runt omkring en som hade funnits med under en så stor tid i ens liv, det kunde ingen annan ta, kvinnorna försvann. Det blev lite kärvare helt enkelt.

80 Tomheten är någonting som jag har känt av hela mitt liv, en slags vilsenhet som kommer av att inte veta vart en har sina rötter, vart en hör hemma.

81 Men det är klart att mammas oro begränsade mitt liv, jag fick ju inte rida till exempel. Lite har det nog med temperament att göra också, mamma var ju väldigt snabbtänkt, väldigt snabb att reagera. Mormor var ju om möjligt ännu mer orolig än vad mamma är, så det är nog en generationsgrej.

82 Han var ju väldigt liten och tunn när han dog, såg väldigt annorlunda ut, han hade blivit så mager, han var väldigt avtärd av sjukdomen. Det är inget roligt minne så, då var jag ju med han när han dog.

83 III STUMHET

84 Tystnaden från dig är en outhärdlig tystnad.

85 Att bara låta en relation gå: att bara låta en relation glida iväg.

86 Allt vad vi har varit med om, allt som vi har upplevt tillsammans, nu upplöst: ingenting.

87 Vad ska jag göra med skärvorna som finns kvar efter dig?

88 Hur ska jag orka bära förlusten av dig utan att gå sönder?

89 Alla pratar om att gå vidare, om att lämna det bakom sig, men hur gör en det?

90 Hur släpper en taget, hur låter en gå?

91 När allt en vill är att ha kvar.

92 Kunde jag ha gjort på något annat sätt?

93 Kunde jag ha räddat oss?

94 Finns det någonting som jag kan göra nu för att reparera?

95 Eller är det redan för sent?

96 Det är redan för sent.

97 Två års vänskap som bortblåsta: du som nådde så långt in, är nu borta.

98 Hur lever en med insikten att mänskor kommer och går i ens liv, att det väldigt sällan är någon som stannar kvar?

99 Jag hade aldrig kunnat förutse det: jag trodde att vi skulle bestå.

100 Smärtan när jag tänker på dig är så stor: det finns så mycket jag hade velat säga.

101 Insikten att ord ibland inte räcker.

102 Samt: insikten att det inte går att rädda någon med kärlek.

103 Hur lever en med dessa insikter?

104 Hur fortsätter en hoppas, hur fortsätter en tro?

105 När det tycks mig som att allt bara faller sönder, gång på gång faller det sönder.

106 Jag försöker laga, jag försöker reparera, jag försöker ordna, men ändå: ingenting.

107 Om det bara fanns något sätt att få det att fungera på.

108 Om det bara fanns någon som stannar kvar.

109 Om du bara inte vore så stum.

110 Om jag bara kunde få det bevisat för mig att det räcker med att försöka för att det ska gå att laga.

111 Insikten om att det finns vissa saker som inte går att reparera.

112 Smärtan i alla insikter: smärtan som inte försvinner med tiden, smärtan som det enda som stannar kvar, som alltid stannar kvar.