1/2006 Samarbete på gång/3 27-hem en väg tillbaka till livet/8 Att läka en institution: Fallet Älvgården/17 En kompis att hålla i handen/20
SiStone är en tidskrift från Statens institutionsstyrelse Adress SiStone Box 16363 103 26 Stockholm Telefon 08-453 40 00 Telefax 08-453 40 50 Säkerhet inte bara stängsel Den senaste tiden har det varit mycket fokus på säkerhet i vår verksamhet. Det är bra. Säkerhetsfrågorna måste alltid stå högt på vår agenda. Det är vår skyldighet både gentemot våra ungdomar, vår personal, våra uppdragsgivare och allmänheten. Men vi har ytterligare en skyldighet, nämligen att se till att den nödvändiga diskussionen om säkerhet förs i hela sin vidd. Den får inte bara handla om lås och stängsel. Den ska också handla om innehållet i vår verksamhet. Allt det som sker innanför institutionernas väggar. Ewa Persson Göransson Generaldirektör Ungdomarna på våra ungdomshem ska erbjudas fulla behandlingsdagar där verksamheten är schemalagd från tidig morgon till sen kväll. Dagarna ska fyllas av vård, behandling, skola, fritidsaktiviteter, idrott, TV-stunder med mera. Det är kärnan i vår verksamhet och den i särklass viktigaste säkerhetsinsatsen. Men för att all denna verksamhet ska ha någon betydelse är det förstås en förutsättning att eleven är på plats. Det måste vi försäkra oss om genom riktiga metoder och rutiner och ett fungerande skalskydd. Jag får ibland frågan om vad som skiljer en SiS-institution från ett ungdomsfängelse nu när vi på sina håll bygger högre stängsel. Frågan är enkel att besvara. Skillnaden märks innanför stängslen. Där vårdas våra ungdomar på små enheter av förhållandevis många vuxna som erbjuder kvalificerad vård och behandling enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Där erbjuds också en riktigt bra skola. På så vis rustas förhoppningsvis våra ungdomar för ett bra liv i frihet. E-post sistone@stat-inst.se Besöksadress Drottninggatan 29 Webbadress Chefredaktör Birgitta Hedman-Lindgren 08-453 40 11 birgitta.hedmanlindgren @stat-inst.se Medarbetare i detta nummer Anki Almqvist, Åsa Bolmstedt, Ewa Levau, Susanne Lindholm, Cecilia Mellberg, Ulf Palm, Diana Reybekiel, Jessica Rydén Ansvarig utgivare Ewa Persson Göransson Layout Lotta Hedeby Omslagsillustration Diana Reybekiel Tryck Intellecta Tryckindustri, Solna 2006 ISSN 1400-2876 [ INNEHÅLL ] 3 Tema Gemensamt ansvar 8 Vägen ut från LVM 11 Trångt på LVM-hem 12 Sävast satsar på skola 14 En chans för Muhammed 17 Att läka en institution 20 En alldeles egen coach 22 Vårdsatsning i Göteborg 24 Ökad mångfald på Råby 27 Debatt: Glöm inte ungas missbruk! 2 SiStone nr 1 2006
[ GEMENSAMT ANSVAR ] Illustration: Diana Reybekiel Lyckat samarbete mellan SiS och Bup Arbetet med att minska glappet mellan SiS och barn- och ungdomspsykiatrin pågår för fullt. Ungdomshemmen Bärby och Eknäs och Bup i Uppsala har kommit långt. De har röjt undan missförstånd och bestämt sig för att samverka. Det går alldeles utmärkt. Egentligen kan alltihop sammanfattas med två ord. Det funkar. Robert Stenbom, institutionschef på Bärby ungdomshem utanför Uppsala, är glad och låter nästan lite förvånad när han beskriver samarbetet med barn- och ungdomspsykiatrin. Bristen på samverkan som väckt så mycket ilska och krävt så mycket kraft finns inte längre. I stället tar Bärby och Bup i Uppsala ett gemensamt ansvar för de pojkar som är intagna på ungdomshemmet, och som förutom behandlingen där även behöver psykiatrisk hjälp. Så har det inte alltid varit. Robert Stenbom behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att komma ihåg hur näst intill omöjligt det varit att få hjälp. Vi åkte in akut till barn- och ungdomspsyk och kom möjligen tillbaka med en påse tabletter, minns >> SiStone nr 1 2006 3
[ GEMENSAMT ANSVAR ] >> han och får medhåll av biträdande chefen Per Blomkvist. Det bristande samarbetet gjorde att vi kunde få köra runt med en halvt psykotisk unge till kliniker i både Uppsala och Stockholm. Kliniker som vägrade ta emot utan bara skickade iväg oss till nästa. Så här ser det fortfarande ut på vissa håll i Sverige men för Bärby, liksom för ungdomshemmet Eknäs utanför Enköping, är verkligheten en helt annan i dag. Det beror på Samverkan inom ungdomsvården, ett projekt som i SiS och Sveriges Kommuner och landstings (SKL) regi under två och ett halvt år undersökt hindren för samarbete mellan SiS och Bup (Läs mer om Samverkan inom ungdomsvården på sid. 6). SiS och SKL täcker som organisationer in hela problemet med att ungdomsvården har så svårt att få hjälp från landstingens barn- och ungdomspsykiatri. När Bup säger sig sakna tid och kompetens för de utagerande ungdomarna hos SiS har ungdomshemmen sett sig tvungna att anställa egna psykiatriker på konsultbasis. Det innebär i slutänden att kostnaden för vård som landstingen ska stå för hamnar på de räkningar som kommunerna får betala för sina placeringar. På Bärby och Eknäs går räkningarna numera till rätt adress. De har tillsammans med Bup i Uppsala fungerat som pionjärer i samverkansprojektet, och efter ett års diskussioner kunde parterna i juni 2004 underteckna avtal om samarbete. I avtalen slår man fast att psykiatrikerna som arbetar viss tid på ungdomshemmen i fortsättningen ska vara anställda av barn- och ungdomspsykiatrin och att de ungdomar som behandlas på så sätt blir patienter vid Bup-kliniken. Precis som på de allra flesta ungdomshem kommer majoriteten av de intagna från andra landsting än det som institutionen och närmaste Bup-klinik ligger i. Något som länge har ansetts som ett svårlöst problem. Det är det inte alls, visade det sig. Riksavtalet för utomlänsvård som innebär att landstingen sinsemellan debiterar varandra för vård som de utfört, fungerar bra. Som en extra säkerhet gick ungdomshemmen dessutom in och garanterade finansieringen av psykiatrikernas löner den första tiden. I takt med att pengarna från andra landsting kommer in dras de av från den kostnad som institutionerna står för. Samverkansavtalet har blivit en succé, i alla fall mätt i antalet ungdomar som fått psykiatrisk vård. Totalt har de två ungdomshemmen och Bup i Uppsala samverkat kring 35 ungdomar under tidsperioden juni 2004 augusti 2005. Under motsvarande period innan avtalen kom till arbetade man gemensamt med omkring fem ungdomar. Robert Stenbom talar mycket om attitydförändringar och om en vilja att äntligen få det att fungera för pojkarnas skull. Men också om hur mycket som hände när farhågor kunde punkteras. Som den att Bärby helst av allt ville dumpa så många ungdomar som möjligt inne på kliniken. I själva verket ska 99 procent av ungdomarna vara kvar på institutionen. Det är i verkligt allvarliga fall de behöver komma in för vård, annars fungerar det bättre att jourläkare kommer ut till ungdomshemmet om det behövs psykiatrisk kompetens vid tillfällen när inte konsultläkaren finns på plats. Det är ju på ungdomshemmen kunskapen finns om hur utagerande och ibland aggressiva ungdomar bäst behandlas. Vändpunkten kom nog när vi tillsammans bestämde oss för att kliva upp ur skyttegravarna. När vi kunde konstatera att de som behöver klinikvård är extremt få, kanske någon om året. Psykiatrin insåg nog hela tiden att de hade ett ansvar för våra ungdomar, men de klarade inte av utagerandet. Det hade varit bra om de kunnat säga det, för då hade vi kunnat svara att vi är rätt bra på utagerande men saknar kunskaper i psykiatri. På så sätt hade vi kunnat hitta samverkansformer tidigare, det är jag övertygad om. Att Bärbys och Eknäs psykiatriker är anställda av Bup betyder mycket. Det underlättar kommunikationen med klinikerna i pojkarnas hemlandsting som helst talar med läkare från samma organisation. Det gör det möjligt för en psykiatriker att skriva ut licensbelagd medicin som ungdomarna behöver och det ger ungdomshemmen en naturlig ingång till övrig hjälp från Bup-klinikerna. För Bärby innebär det rent praktiskt en tillgång till barn- och ungdomspsykiatrins jourverksamhet. Det känns naturligt att ringa när något akut händer. Den tryggheten har fått spännande konsekvenser, berättar Robert Stenbom. Det som hände när samarbetet började fungera var att vårt behov av hjälp minskade. Tidigare var Det som hände när samarbetet började fungera var att vårt behov av hjälp minskade. Nu vet vi att vi får hjälp när vi behöver. oron på avdelningarna ofta oerhört stor eftersom personalen visste att det skulle bli svårt att få hjälp när den väl behövdes, så för säkerhets skull beskrevs ibland även det som inte var psykiatri som psykiatri. Nu vet vi att vi får hjälp när vi behöver och därför kunde vi till exempel ta över en pojke från en annan institution under Eila Nilsson- Karlberg julen. Vi visste att vi hade en ingång till psykiatrin. Den säkerheten hade de inte på det andra ungdomshemmet. Eila Nilsson-Karlberg är biträdande institutionschef på Eknäs. Hon berättar att det inledningsvis förekommit en del barnsjukdomar i samarbetet, och att det inte varit helt självklart för personalen att känna förtroende för att barn- och ungdomspsykiatrin ställer upp. Det gäller också att få alla att förstå vilken nivå samarbetet ligger på. Ibland har Bup resurser att skicka ut en jourläkare, ibland blir bedömningen att det räcker med konsultation per telefon. Rutinerna behöver sätta sig, men i stort fungerar det mesta väldigt bra. Eknäs tidigare konsultläkare har slutat, och numera finns en överenskommelse som innebär att en överläkare i psykiatri från Bup-kliniken arbetar på Eknäs fyra timmar 4 SiStone nr 1 2006
[ GEMENSAMT ANSVAR ] var fjortonde dag. Hon åtföljs av en sköterska som kommer dubbelt så ofta. Kompetensen vi behöver har vi absolut nu, sedan är det frågan om tiden räcker. Vi har ju pojkar med neuropsykiatriska problem i vår målgrupp och då behövs en hel del resurser när det gäller till exempel medicinering och vidareremisser. Möjligen behöver vi mer tid men det är något vi får diskutera framöver, säger Eila Nilsson Karlberg. Hon betonar att det fungerade ganska bra tidigare också, när Eknäs hade en konsultläkare som var anställd av ungdomshemmet, men att ett formaliserat samarbete med Bup absolut är att föredra. Inte minst som det öppnar möjligheter för gemensamma utbildningar och annan samverkan. Jag var nyligen på ett möte med barn- och ungdomspsykiatrin och kommunerna Enköping, Bålsta och Håbo. Resurser kan utnyttjas bättre när man kommunicerar, och kommunerna reagerar mycket positivt på vårt samarbete med Bup. Det kvalitetssäkrar vår verksamhet. Robert Stenbom på Bärby berättar att han har regelbundna möten med ledningen för Bup-kliniken i Uppsala. Numera är intresset därifrån betydligt större än tidigare för vad SiS arbetar med, och det märks att många läkare vill öka sin kompetens när det gäller de stökiga pojkar man förut dragit sig för att behandla. Jag vet att man fortfarande har jätteproblem med samarbetet på många håll i Sverige, men jag tror att både vi och Bup i Uppsala numera är förvånade över det och undrar varför. Det funkar ju! Birgitta Hedman-Lindgren Tryggt samarbete. Robert Stenbom och Per Blomkvist på Bärby ungdomshem är glada över samarbetet med Bup i Uppsala. Nu finns en naturlig koppling till barnoch ungdomspsykiatrin och det är tryggt att veta att ungdomarna får den hjälp de behöver. Foto: Cecilia Mellberg Man måste ta sitt ansvar >> Biträdande verksamhetschefen vid Bup i Uppsala är glad över att samarbetet äntligen fungerar. Ungdomarna hos SiS har rätt till barnpsykiatrisk vård. Det ligger ju i vårt uppdrag att ta hand om de som är värst utsatta, de har rätt till bästa möjliga vård. Så fungerar sjukvårdens prioriteringar. Sedan spelar det ingen roll om de finns på en SiS-institution, i ett fosterhem eller hemma hos mamma och pappa. Man måste ta sitt ansvar. Staffan Lundqvist som är biträdande verksamhetschef vid Bup i Uppsala tvekar inte. I och med att så många av ungdomarna hos SiS behöver hjälp från barnpsykiatrin och att en så stor grupp har neuropsykiatriska problem, måste gemensamt arbete vara det som gäller. Han är medveten om att samarbetet dröjt, och tror själv att det skulle ha låtit vänta på sig ytterligare om inte projektet Samverkan inom ungdomsvården kommit till stånd. Men när väl samtalen kom igång, och alla frågetecken rätats ut, fanns till slut egentligen inga hinder kvar. Sedan avtalen kom till har det varit en väldig ökning av barn som fått adekvat behandling, och det är ju förskräckligt att de tidigare kanske inte fick möjlighet till så bra liv som möjligt. Det kan man kalla systemfel. På vår klinik har vi ett arbetssätt som går ut på att erbjuda saker och ting. Vi talar inte om avgränsningar eller uppdrag, utan om vad vi kan göra för de här barnen. Det gynnar samarbetsklimatet, säger Staffan Lundqvist. Han tror att andra faktorer som underlättat samverkan med Bärby och Eknäs är att behoven noga kartlagts, att Bup i Uppsala redan tidigare jobbat med mobila team och att det gick lätt att hitta en lösning för hur konsultläkarna skulle inlemmas i organisationen. Att ungdomshemmen inledningsvis var villiga att garantera deras löner vägde tungt. Staffan Lundqvist tycker att han som representant för ett lyckat samarbete bör hjälpa till att sprida kunskapen om att det faktiskt fungerar att arbeta ihop med SiS. Kollegor behöver inte vara rädda för att samverkan ska kosta massa pengar. Den tio år gamla nöten om finansieringen visade sig vara lätt att knäcka. Vi registrerar ungdomarna som öppenvårdspatienter och då faller riksavtalets system ut automatiskt. Riksavtalen handlar om så många miljarder som förs runt mellan landstingen årligen att summorna för de här läkarbesöken blir försumbara. Birgitta Hedman-Lindgren >> SiStone nr 1 2006 5
[ GEMENSAMT ANSVAR ] >> Projekt blev avspark för bättre samverkan Håkan Aronsson har i snart tre år jobbat med att lägga grunden till samverkan mellan ungdomshemmen och Bup. Han tycker att attityderna börjar svänga. Stor samlad kompetens som skulle > kunna hjälpa de ungdomar vid de särskilda ungdomshemmen som har behov av psykiatrisk hjälp. Samtidigt mycket misstro och rädsla, som gjorde att förväntade svårigheter och hinder skymde de möjligheter som faktiskt fanns. En snabb beskrivning av den verklighet som projektledaren Håkan Aronsson mötte när han 2003 började arbetet med Samverkan inom ungdomsvården. Syftet med projektet, som SiS och Sveriges kommuner och landsting (SKL) stått bakom, var att visa på hindren för organiserade samarbeten mellan landstingens barn- och ungdomspsykiatri (Bup) och SiS, och att beskriva de möjligheter till samverkan som finns. Samarbete behövs. I Fagareds ungdomshem och Nereby skolhems årsberättelse för 2002 står det att av Fagareds ungdomar hade 61 procent diagnoser som krävde behandlng i form av specialistpsykiatri. Motsvarande siffra på Nereby var 56 procent. Institutionerna har särskilda avdelningar för barn med neuropsykiatriska problem och skiljer sig på så sätt från många andra ungdomshem, men även generellt är behoven stora. I ADADrapporten för 2004 uppger nästan fyra av >> I Håkan Aronssons fortsatta arbete hos SiS ingår även att bistå LVM-institutionernas chefer i deras kontakter med psykiatrin. Tanken är att han ska ta fram ett par modeller för samverkan. En som inte vill vänta på det, utan som själv tagit kontakt med Håkan Aronsson, är Lars-Håkan Nilsson, chef för beroendepsykiatrin i Uppsala. När han fick höra om det pågående samarbetet mellan Bup och ungdomshemmen Bärby och Eknäs, fick han idén att satsa på något liknande tio ungdomar att de haft kontakt med barn- och ungdomspsykiatrins öppenvård innan de kom till SiS. Femton procent av ungdomarna säger att de varit inlagda. Med hjälp av konsultläkare och mer eller mindre bra kontakter med närmaste Bup-klinik gör ungdomshemmen så gott de kan. Inom barn- och ungdomspsykiatrin kämpar man med små resurser. Men psykiatri är trots allt en fråga för landstingen. Kostnaden för den ska inte falla på kommunerna via placeringsavgiften. Ett nära samarbete mellan SiS och Bup är viktigt om ungdomarna ska få fortsatt hjälp även när de flyttat hem till sina egna landsting. Håkan Aronsson har alltså kartlagt läget och hjälpt till att dra igång processer. Nu fortsätter han arbetet med samverkansfrågorna, numera som projektanställd av SiS. En hel del har hunnit hända (se artikel på sid. 7), men mycket återstår. Det finns en mer uttalad vilja till samverkan i dag och tendensen från landstingens sida är att man ändå försöker. De allra flesta företrädare på ansvarig nivå inom barn- och ungdomspsykiatrin vill försöka få myndigheterna att jobba ihop, säger Håkan Aronsson. Han tar Svensk Bup-förenings eget för vuxna missbrukare. Det är en stor fördel för vården om LVM-klienter som ska hem till Uppsala, eller någon annan kommun i länet, hunnit bli förberedda för en fortsatt kontakt med beroendepsykiatrin, anser han. Tanken är att läkare knutna till beroendepsykiatrin ska arbeta viss tid på Hornö LVM-hem och Östfora behandlingshem för att få till en bättre vårdkedja. På så sätt knyts organisationerna ihop och det dokument Barn och ungdomar med antisocialt eller aggressivt utagerande; kliniska riktlinjer för bedömning och handläggning inom barn- och ungdomspsykiatrin som exempel. Där står bland annat att fokuseringen på den egna verksamheten har hindrat en öppen och aktiv samverkan med förskola, skola, socialtjänst och ungdomsvård. Det är vår uppfattning att det är etiskt mycket tveksamt att hävda att antisocialt och aggressivt utagerande barn och ungdomar inte faller inom Bup:s uppdrag, skriver föreningen. Håkan Aronsson försöker få till stånd samverkansavtal på lokal nivå. Det är viktigt att de olika verksamheterna beskrivs så tydligt som möjligt så att missförstånd LVM-vården ska också få modeller för samarbete blir ett tätare samarbete över huvud taget, något som även underlättar när klienter behöver läggas in för psykiatrisk vård. Vi tittar på olika avtalstexter och har som ambition att åtminstone knyta ihop ett projekt, säger Lars-Håkan Nilsson som tror att LVM-hemmens konsultläkare först kommer att kopplas till beroendepsykiatrin via vårdavtal. Senare blir det troligen tal om anställningar. 6 SiStone nr 1 2006
[ GEMENSAMT ANSVAR ] Avtal i Vingåker remisser i väst Ett pussel med resurser. Samarbete handlar om givande och tagande och om att först sopa undan missförstånd och förutfattade meningar. På flera håll planeras nu konkreta samarbeten mellan Bup och SiS. Foto: David Muir/Masterfile Sweden rättas till. Sedan gäller det att beskriva hur allt borde fungera, steg för steg närma sig den visionen och lösa problem som står i vägen. När det gällde Bärby stod man inte särskilt långt från varandra. Det ekonomiska tog vi på slutet. Det är ju inte så stora pengar det handlar om. Håkan Aronsson ska nu fullfölja de diskussioner om avtal som pågår. Han finns med när Ryds brunns skola talar med Bup i Växjö och när Fridegård träffar ledningen för Bup-kliniken i Eskilstuna. Möten med Bup i Jönköping och Stigbyskolan och Långanässkolan finns också på schemat, och även i Skåne är samtal på gång. Den här formen av samverkan är inte enda lösningen, men den är en möjlighet. Det finns SiS-institutioner som är jättenöjda med de konsultpsykiatriker de har, men de läkarna kan ju sluta. Avtal ska skrivas med organisationer, inte med enskilda läkare. Bup måste väva in SiS i sin planering. Birgitta Hedman-Lindgren >> Arbetet med samarbete kring ungdomarna hos SiS har kommit olika långt på olika håll. Av de tre områden som samverkansprojektet till en början koncentrerade sig på, Landstinget i Uppsala län, Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen, har Uppsala nått längst. Det nära samarbetet med ungdomshemmen Bärby och Eknäs har fungerat sedan 2004. I Stockholm återstår en del arbete. Sedan drygt två år tillbaka regleras det ekonomiska ansvaret genom att landstinget ersätter ungdomshemmen i länet för de utgifter de haft i samband med psykiatrisk vård. Ersättningen gäller vård för pojkar från Stockholms län, men även Lövsta skolhem ingår i överenskommelsen eftersom många stockholmspojkar placeras där. Tanken är att samarbetet ska bli ännu tydligare. Det framgår av den principöverenskommelse som SiS och landstinget skrivit under. I den står att Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken har för avsikt att inom ramen för sin nya organisation tillgodose behovet av psykiatriker vid de särskilda ungdomshemmen i Stockholms landstingsområde samt Lövsta skolhem. Peter Engelsöy, biträdande verksamhetschef för Bup i Stockholm, vill ha ett nära och formaliserat samarbete med SiS institutioner, liknande det i Uppsala där konsultläkarna är anställda av Bup. Men dit har han inte nått än. Det har att göra med vakanser, vi måste hitta lämpliga personer. Nu när vi anställer nya läkare kommer vi att se om de kan tänka sig uppdrag på institutionerna, säger han. I Västra Götalandsregionen har en arbetsgrupp med företrädare för barn- och ungdomspsykiatrin, kommunerna, kommunförbunden och institutionsvården, tagit fram förslag om ökad samverkan. Håkan Aronsson har hjälpt till med arbetet. I december i fjol skrev parterna under ett förslag om en modell som ska prövas under en tid och utvärderas 2007. Den går ut på att det för varje sjukhusområde/ kommunförbundsområde bildas ledningsgrupper som ska bestå av verksamhetschefer för psykiatrin, kommunala skoloch socialchefer och företrädare för SiS och Gryning Vård AB. Ledningsgrupperna ska se till att kvaliteten i vården garanteras. Den praktiska förändringen i SiS kontakter med Bup är att ungdomshemmen, liksom socialtjänsten, nu ska skriva remisser till klinikerna när de behöver hjälp från psykiatrin. Senast inom tre veckor ska den pojke eller flicka remissen gäller få tid för en standardiserad psykiatrisk bedömning. Tillståndet avgör om utredning och behandling bäst sker hos Bup eller på ungdomshemmet. Rutiner för akuta insatser ska man utveckla lokalt, inom varje sjukvårdsområde. Ingvor Gunnarsson som är chef för Fagareds ungdomshem i Lindome har suttit med arbetsgruppen. Hon är långt ifrån nöjd med överenskommelsen, och hade hellre sett en modell liknande den i Uppsala. Arbetsgruppens argument, att det här är ett sätt att synliggöra ungdomarna hos SiS och de behov de har, ger hon inte mycket för. Att beskriva dem igen och igen till ingen nytta känns meningslöst. Man måste en gång för alla tro oss på vårt ord när vi säger att det här är de ungdomarna vi har, och så här ser deras vårdbehov ut. Jag är rädd att vi på det här sättet bygger remissberg i Göteborg, och att det kanske som vanligt blir våra ungdomar som inte prioriteras. De är ju redan i vård. På Håkanstorps ungdomshem i Vingåker kan personalen vara säker på att pojkarna på institutionen får hjälp av landstingets barn- och ungdomspsykiatri. Ett nytt samarbetsavtal mellan ungdomshemmet och Bup i Katrineholm slår fast att en överläkare i psykiatri kommer att arbeta på Håkanstorp en och en halv timme i veckan. Kostnaden regleras genom Riksavtalet för utomlänsvård. Det här är jättebra för oss. Vi får en mycket kunnig och engagerad läkare som förstått att vi måste dela på ansvaret, säger Håkanstorps chef Annica Pettersson. Birgitta Hedman-Lindgren SiStone nr 1 2006 7
SiS egna 27-hem blir en väg tillbaka till livet Brunslövs skola är ett av SiS första HVB-hem för 27-vård i egen regi. Här får Pia och andra kvinnor en chans att landa i drogfrihet och kan successivt byta LVM-vårdens slutenhet mot en väg tillbaka ut i livet. Personalen är bra och man kan > själv var med och påverka. Det känns lite som att sitta i en glaskupa men man kan åtminstone titta ut. Det är synd om dem som stannar länge inne på Lunden, de blir inte bättre. Pia, som bor på Brunslövs skola utanför skånska Höör, är något av en pionjär. Hon hör till de första klienter som kunnat flytta från en inledande placering på en LVM- institution till 27-vård i SiS egen regi. När SiStone besöker Brunslöv har Pia bott här i en månad och är glad över att slippa vara inlåst. Slutenheten fick henne att må dåligt. I den vackra skolan från början av förra seklet är det lättare att andas och planera för framtiden, även om tystnaden och avstånden på landet också kan gå henne på nerverna. Ibland blir det drygt, till exempel om jag frågar om det finns någon som kan köra mig till den så kallade staden Höör, och får till svar att jag kanske kan ta en uppfriskande promenad här i stället. Jag har redan sett tillräckligt av vindpinad åkermark och av skoskav, man är ju här 24 timmar om dagen, säger hon. 8 SiStone nr 1 2006 Brunslövs skola ska fungera som en öppen del i en intern vårdkedja i samarbete med LVM-hemmet Lunden i Lund. Brunslövs skola är formellt ett HVB-hem med sex platser, och här kan kvinnor från såväl LVM-hemmet som Lundens ungdomshem bo. För LVM-klienterna handlar det om 27-placeringar, alltså om den vård i öppnare former som så fort som möjligt ska följa på den inledande tiden på själva institutionen. För flickorna från Lundens ungdomshem fungerar Brunslövs skola som eftervård och utslussning. Olika lagstiftningar gäller, men åldersmässigt ligger de två grupperna mycket nära varandra. Om någon rymmer, tar ett återfall eller på andra sätt visar att de inte klarar en placering på HVB-hemmet märks däremot skillnaden. Kvinnorna från Lundens LVM-hem är fortfarande inskrivna där och återvänder dit tills det är dags för ett nytt försök. De som kommer från ungdomshemmet har Susanne Streer däremot skrivits ut därifrån, så det blir upp till socialtjänsten att hitta nya alternativ. SiS har startat hem för 27-vård för att även de mest krävande och svårplacerade klienterna ska få möjlighet att bo i öppnare former. Det handlar om de klienter som familjehem och vanliga HVB-hem ofta har svårt att klara av. Än så länge har inga kvinnor eller flickor med svårare psykiska störningar kommit till Brunslövs skolhem, men föreståndaren Susanne Streer tror att just hemmets litenhet och allas möjlighet att bli sedda och få individuell hjälp kan vara till fördel för dem som mår allra sämst. Vi har sagt att vi tar de 27-placeringar som kommer. Det är upp till oss att förbereda oss om vi till exempel får en kvinna med borderline, säger hon. Samarbetet mellan Lunden och Brunslöv gör att HVB-hemmets personal vet mycket om de klienter som är på ingång. Jag är alltid med på första socialtjänstmötet på Lunden och presenterar Brunslöv, och på LVM-hemmets behandlingskonferenser deltar en person härifrån så att vi får kännedom om klienterna. När någon blir aktuell kommer hon först på studiebesök med sin kontaktperson och sedan träffar vi henne på Lunden. Efter det kontaktar jag socialtjänsten, och blir vi överens så flyttar hon hit. Susanne Streer tycker att socialsekreterarna hittills sett positivt på tillskottet i 27-utbudet. När man förklarar att de kan söka pengar genom Ett kontrakt för livet så blir de glada. På det sättet blir det här lättare att sälja in, säger hon. Tanken är att Brunslövs skola ska vara en lugn och vacker plats att landa på, vara drogfri i och successivt söka sig ut från. Alla som kommer hit kommer från en låst och stängd miljö, och Brunslövs skola ska fungera som ett steg på vägen tillbaka ut i samhället. Det som väntar därute kan se olika ut. Kanske är det ett familje- eller behandlingshem, kanske en egen lägenhet. På HVB-hemmet finns tid att vara lite mitt emellan och tid till praktiska Klienterna känner sig väldigt kränkta av att ha fått ett LVM och av att vara inlåsta, men när de kommer till den här miljön kan man känna hur de växer. och mentala förberedelser, liksom till NAmöten och programverksamhet som Motiverande intervju (MI), återfallsprevention och Community Reinforcement Approach (CRA). Miljöträningen med matlagning och praktiskt arbete i hus och trädgård är viktig, liksom möjligheten att delta i de många aktiviteter som ryms i en av skolbyggnaderna. Här finns bland annat spa-anläggning, målarverkstad, musikrum och utrustning för silversmide, och högst uppe på vinden ligger en gymnastiksal med imponerande utsikt. Susanne Streer och resten av personalen har tidigare arbetat på Lundens LVMhem. Genom åren har de sett hur klienter med misslyckade 27-placeringar kom- >>
En plats att landa på. I den lugna miljön på Brunslövs skola ska klienter från LVM-vården kunna prova på att vara drogfria under öppna former. Fungerar inte placeringen finns platsen kvar på Lunden. Pia tänker inte misslyckas. Hon vill vidare till sina barn och ett eget hem. Foto: Ewa Levau SiStone nr 1 2006 9
Vardagsliv med stöd. På Thulegården ska livet likna det som förhoppningsvis väntar efter 27-placeringen. Medan Hans Wiborg tar hand om disken diskuterar föreståndaren Hannele Laitala med en av avdelningens två klienter som snart flyttar hem till en egen bostad. Foto: Ulf Palm >> mit tillbaka till det låsta, och alla har haft idéer om vad skulle ha behövts för mer lyckade resultat. Nu kom chansen att förverkliga idéerna. Det blev intensiv brainstorming och en nästan skrämmande insikt om att allt var både okänt och möjligt. Vi funderade mycket över hur man gör när det är öppet. Det gäller att inte fastna i det gamla sättet att tänka, säger Susanne Streer och berättar att friheten att bestämma ibland varit lite förlamande. Personal som hade mängder av idéer tappade många på vägen när det plötsligt bara behövdes eget engagemang för att de skulle förverkligas. Nu är många aktiviteter på gång, men känslan av att kanske själv vara begränsningen har funnits där. I och med att personalen på Brunslövs skola jobbat på den låsta institutionen Lunden vet de precis vilken verklighet klienterna kommer från, hur de känner sig och vilka behov de har. Något som känns som en stor fördel. Likadant är det på Thulegården som samarbetar med LVM-hemmet Älvgården i Hedemora. Här finns än så länge fyra platser för 27-placeringar av manliga klienter och precis som på Brunslövs skola fylls dagarna av miljöträning, programverksamhet och planering för framtiden. Om det skånska HVB-hemmet känns som en vacker och ombonad plats att hitta lugn och styrka på, så påminner Thulegården mer om det liv som så småningom väntar. Lokalerna består av personallägenheter som byggts ihop och känns som vanliga bostäder, och en bit utanför husen ligger vägen och busshållplatsen. Det är lätt att göra ärenden och stadsresor, även på egen hand. Liksom på Brunslövs skola handlar behandlingen mycket om att ta fasta på det friska och förstärka och bygga på det. Eftersom Thulegården är så nyöppnad möter föreståndaren Hannele Laitala fortfarande klienter som hon tidigare arbetat med på Älvgårdens låsta avdelning. Kontrasten är stor, berättar hon. Här får vi se helt andra sidor, det är som natt och dag. Klienterna känner sig väldigt kränkta av att ha fått ett LVM och av att vara inlåsta, men när de kommer till den här miljön kan man känna hur de växer. Det gäller för oss att ta fram det som är positivt, låta klienterna pröva på olika saker och ge positiv feedback. Vi lever väldigt nära varandra och det är ett jättespännande jobb. Det är en ynnest att få arbeta här! Pia på Brunslövs skola är inte riktigt lika entusiastisk, men hon vet vad hon vill använda tiden på SiS 27-hem till. Jag vill använda den till kontakter med socialtjänsten om min familj och till att prata med andra myndigheter om Tvångsomhändertagna missbrukare ska enligt lagen så tidigt som möjligt få vård i öppnare former. En majoritet av klienterna bör få så kallade 27-placeringar i exempelvis HVB-hem eller familjehem under en del av sin LVM-tid. För att se till att även de svåraste och mest utagerande klienterna får del av den öppnare vården har SiS inlett ett försök med egen 27-vård vid ett antal institutioner. Förutom vid Brunslövs skolhem och vid Thulegården, finns ett HVB-hem för sådan vård även i Vindeln, ett hem som kort och gott heter 27:an. SiS 27-hem är egna HVB-hem med egen personal, men det finns inget hinder mot att HVB-hemmets chef även är chef för ett LVM-hem. Lagstiftningen är dock en annan, och de särskilda befogenheter som finns inom LVM gäller inte. SiS 27-vård ingår i regeringens satsning Ett kontrakt för livet och är en försöksverksamhet som ska pågå till och med 2007. Läs mer om Ett kontrakt för livet. [ 27 I SiS REGI ] arbete och en vettig bostad. Här får man hjälp att tänka på nya sätt så man inte hamnar i samma beteendefälla som förut. Birgitta Hedman-Lindgren 10 SiStone nr 1 2006
Kommunernas placeringsiver skapar trängsel på LVM-hem Socialtjänsten placerar som aldrig förr på LVM-institutionerna. Tomma platser har bytts mot överbeläggningar och svårigheter att hitta sängplatser åt alla klienter. Att öppna stängda avdelningar kan bli ett sätt att klara trycket. Satsningen på subventionerad 27- > vård har gett resultat. Borta är de tomma platser på SiS LVM-hem som så länge varit ett problem. Nu är läget ett helt annat. Jag vet inte om vi någonsin haft så många klienter tidigare. Det här är en ny situation som är lite speciell, säger Tomas Ring, chef för SiS enhet för vård och behandling. En titt i statistiken visar att det är mer eller mindre knökfullt på de flesta LVM-hem. Många tvingas till överbeläggningar eftersom platserna helt enkelt inte räcker till. Den 27 januari var så gott som alla 327 platser belagda, samtidigt som 106 klienter var inskrivna men befann sig på 27- placeringar i öppnare former. I beräkningarna ingår alltid att en viss procent återfaller eller av andra skäl behöver återvända till LVM-hemmen, och det är då problem kan uppstå. För det är ont om lediga sängar som står och väntar. Tomas Ring är glad över det stora trycket som han inte enbart tror beror på att LVM-vården blivit billigare. Intresset för missbruksfrågor har vuxit, tycker han och är inte förvånad över viljan att placera. Det svåra är att hålla en hög nivå på behandlingen när arbetsbördan är så stor. Inte minst som samarbetet kring klienterna, som är grunden i satsningen Ett kontrakt för livet, kräver ett merarbete som inte fanns förut. Å andra sidan är ju socialtjänsten mer involverad än tidigare och kompenserar kanske till viss mån det vi inte själva hinner med. Tuffast har situationen varit när det gäller kvinnliga klienter, vilket mycket berott på att Rebecka varit stängt. Nu har den institutionen öppnat igen, men det kan ändå vara så att vi behöver fler platser. Det är någonting att grunna på när vi vet om det här håller i sig. Kanske har det funnits ett uppdämt behov av att placera och så blir det så här ett tag för att sedan stagnera, funderar han. Bengt Johansson, chef för SiS placeringsenhet, har fått i uppdrag att presentera en plan över hur fler klienter ska kunna tas emot. En möjlig lösning är att öppna avdelningar som redan finns på institutionerna men som inte används i dag. Med rekrytering av personal skulle de kunna vara igång på två tre månader. Än så länge klarar vi av situationen men den är på väg att bli ett problem, förklarar Bengt Johansson och berättar om kvinnliga klienter som får dela rum, sova i korridorer och även tillfälligt placeras på institutioner för män tills det blir lediga platser på de LVM-hem som behandlar kvinnor. Det handlar ju ofta om omedelbara omhändertaganden enligt 13 och då går livräddande åtgärder före bekvämlighet, säger han. Överbeläggningar, trängsel och kvinnor som får flytta runt är en verklighet som Eva-Lotta Ardermark, chef för behandlingshemmet Runnagården i Örebro, känner väl till. Inledningen på året har varit minst sagt tuff. Personalen har fått bära extrasängar och madrasser och själv har hon via telefonsamtal med andra institutionschefer försökt hitta lösningar för kvinnor som helt enkelt inte fått plats. När vi hade som mest hade vi 70 inskrivna klienter på 38 platser. Då var vissa kvinnor på 27-placeringar, och när jag gick och lade mig på kvällarna tänkte jag att Hoppas bara att allt fungerar tills i morgon. Den här situationen har gjort att vi fått ett fantastiskt samarbete med de hem vi använder för 27-vård eftersom de vid återfall försökt avgifta i sin närhet och gett klienterna en chans till. Så har de inte alltid gjort förut, men nu försöker de verkligen anstränga sig. Läget är än så länge är under kontroll, menar Eva-Lotta Ardermark, mycket beroende på att personalen ställer upp till hundra procent. Hon tror att placeringarna kommer att fortsätta att ligga på ungefär nuvarande nivå, nu när kommunerna har råd med dem, och vill trots trycket att marknadsföringen av Ett kontrakt för livet fortsätter. Det är viktigt att missbrukare får den vård de har rätt till och behöver. Att öppna ett par avdelningar till är en bra lösning. Det gäller att SiS inte gör för mycket på en gång, för det var inte länge sedan man jublade över en placering, påminner Eva-Lotta Ardermark. Hon gör stor skillnad på stressen över platsbristen och den stress hon kände över att det var för tomt på avdelningarna. Det går inte att jämföra på samma dag! Nu har vi en fin sammanhållning och alla jobbar för att få ihop det, även om det naturligtvis finns en gräns. Men hellre att jag jobbar 60 timmar i veckan för att vi har så mycket, än att jag jobbar lika länge med att oroa mig och försöka hitta lösningar på en för låg beläggning. Birgitta Hedman-Lindgren Läs mer om Ett kontrakt för livet och om beläggningen på SiS institutioner. > Tips till redaktionen? Kontakta oss! 08-453 40 11 sistone@stat-inst.se SiStone nr 1 2006 11
Tomma dagar fylldes med skola och vettiga aktiviteter Skolan känns som en frihet, säger femtonårige Reza på Sävastgårdens akutoch utredningsavdelning. Sedan ett år tillbaka fylls dagarna för ungdomarna med undervisning och bra aktiviteter. Det har gjort både stämningen och utredningarna bättre. Väntan, video och vad ska vi göra i > dag då? En rätt trist beskrivning av en tillvaro som knappt gör det lönt att gå upp ur sängen på morgonen. Är man dessutom tonåring, inlåst och tvångsvårdad är det risk att lusten och engagemanget helt försvinner. Förut väckte vi ungarna till ingenting och trots att personalen försökte vara aktiv så saknades förutsägbarheten och strukturen. Det var bekymmersamt eftersom struktur är någonting som de här pojkarna och flickorna verkligen behöver. Frustrationen har vuxit genom åren och vi har tyckt att fasiken vi kommer ingenstans. Det berättar Mikael Wikström, avdelningsföreståndare på ungdomshemmet Sävastgårdens akut- och utredningsavdelning. Sävastgården i Boden har ungdomar med psykosociala problem, kriminalitet och missbruk som sin målgrupp, och på akutoch utredningsavdelningen tas både pojkar och flickor emot. I dag gäller inte vi kommer ingenstans längre. Genom en rejäl omsvängning har akut- och utredningsavdelningen lyckats byta tom väntan på utredningssamtal och framtida placeringar mot vettiga dagar fyllda med aktiviteter och inte minst skola. I dag är det bäst att gå upp ur sängen vid väckningen klockan åtta. Annars kommer man för sent till plugget. Och det gäller alla. Att sovmorgnarna försvunnit har gjort det lugnare på avdelningen. Den som går upp tidigt blir trött på kvällen och har mindre ork till strul. Dessutom ökar chansen att alla får den uppmärksamhet de behöver. Ungdomar har ju det här Se mig, hör mig och har de blivit sedda och Miakel Wikström Magnus Johansson Tänk på pratstunderna med ungdomarna när man åker bil till och från en aktivitet. De samtalen är väldigt värdefulla. hörda under dagen minskar risken för utagerande under kvällarna, säger Magnus Johansson som är behandlingsassistent och ansvarig för planeringen av dagverksamheten. Det händer fortfarande att någon blir förbaskad och agerar ut, men inte som förut, berättar han. När Sävastgården bestämde sig för att bryta passiviteten på akut- och utredningsavdelningen inleddes ett arbete på flera fronter. Avdelningen fick påverka användningen av ungdomshemmets efterlängtade tillbyggnad som innehåller bland annat musik- och hobbyrum. Magnus Johansson insåg att den som bäst sprider glädje och entusiasm kring en aktivitet är den som själv utövar den och gjorde en inventering av personalens fritidsintressen. Inte oväntat blev listan på lämpliga sysselsättningar ganska lång. Allt delades in i de tre blocken Natur och fritid, Bild och form och Idrott och träning, och under varje block finns namnen på de behandlingsassistenter som är villiga att dela med sig av sina kunskaper. När Magnus Johansson gör den dagliga planeringen tittar han på vilken personal som finns på plats och på ungdomarnas förutsättningar. Sedan gör han det schema som varje pojke och flicka på morgonen får uppsatt på anslagstavlan. Utredningssamtal, läkarbesök och annat som går att planera mer långsiktigt, skrivs upp i förväg, men annars sker planeringen dag för dag. Det ökar tydligheten och dessutom händer mycket på en avdelning som gör att planeringen lätt spricker. Magnus Johansson tycker att det finns mängder av fördelar med alla aktiviteter. Kontakten mellan ungdomar och personal får till exempel många chanser att växa på ett naturligt sätt. Ta en sådan sak som att sitta ensam med en pojke eller flicka som har bild och form i hobbyrummet. Man sitter mitt emot varandra och tecknar, målar eller gör något annat, och möter varandra i samtal där. Eller tänk på pratstunderna med ungdomarna när man åker bil till och från en aktivitet. De samtalen är väldigt värdefulla. Aktiviteterna fyller på ordentligt i utredningsburken för nu får vi många fler chanser till observationer ute på fältet vilket är viktigt eftersom avdelningen är en så konstlad värld, säger han. Han berättar om sina planer att låta två flickor slippa skolan en dag lite längre fram. De ska i stället ut och rida. Det vore kul att i utredningssyfte få se hur de två fungerar tillsammans. Vi vill bland annat titta på deras interaktion och motorik. Skolan är annars den självklara basen i 12 SiStone nr 1 2006
Dagens höjdpunkt. På Sävastgårdens akut- och utredningsavdelning, som bytt passivitet och tevetittande mot undervisning och aktiviteter, får femtonårige Reza träffa sin lärare Kjell Jonsson varje vardag. Timmarna där är viktiga. Foto: Susanne Lindholm akut- och utredningsavdelningens dagliga verksamhet. I förändringsarbetet på Sävastgården ingick att utöka skolans personal, och i dag kan läraren Kjell Jonsson koncentrera sig helt på avdelningens ungdomar. Alla får undervisning på sin egen nivå och under så lång tid som var och en orkar med. Jag skriver upp när jag vill ha dem i skolan och sedan fyller avdelningen på med aktiviteter resten av tiden. Ibland är det lämpligare med en aktivitet än med skola och då blir det så. Det finns en väldigt stor vinst med att låta ungdomar med stora koncentrationssvårigheter bryta undervisningen en stund för att i stället göra något med personalen och sedan komma tillbaka. Studieresultaten blir mycket bättre, säger Kjell Jonsson. Han ser hur arbetspassen ofta successivt blir längre och längre och tycker att det nu, när alla ungdomar går i skolan, är mycket lättare att göra bra pedagogiska utredningar. Det dagliga arbetet kan bekräfta vad testerna och diagnoserna säger. Två som gillar skolan är femtonåringarna Reza och Anna. Liksom de andra ungdomarna på akut- och utredningsavdelningen får de varje dag ett individuellt schema av Kjell Jonsson när de kommer till skolan på morgonen. För tillfället forskar de om Hitler och nazismen, och använder både film och dator i arbetet. När det var lov och jag var borta från skolan blev jag typ arg på allt och alla. I skolan får man hitta på grejer och personalen är bra, säger Anna. Hon tycker att skoldagarna är alldeles för korta och skulle gärna stanna till fem på eftermiddagarna, berättar hon och får medhåll av Reza. Han tycker att det fortfarande händer alldeles för lite på avdelningen. Skolan är bättre. För mig känns den som en frihet. Birgitta Hedman-Lindgren Fotnot: Reza och Anna är fingerade namn. [ UTVECKLINGSARBETE ] Inom SiS pågår ett arbete med att ta fram riktlinjer för bra verksamhet på alla akutoch utredningsavdelningar. Det är avdelningar där ungdomar vistas förhållandevis kort tid, ofta bara ett par månader. Socialtjänsten gör akutplaceringar hos SiS i väntan på annan placering och för att bryta destruktiva beteenden. Vid utredningsplaceringar genomförs bland annat neuropsykiatriska bedömningar, psykologutredningar, avdelningsobservationer och pedagogiska utredningar som tillsammans ska ge en så bra bild som möjligt av ungdomarnas problem och behov. I SiS pågående kvalitetssatsning arbetar myndigheten med särskilda tjänstekartor som ska beskriva processerna på de olika avdelningarna. Dessutom pågår ett arbete med att ta fram ett kunskapsbaserat verksamhetsinnehåll, inklusive skolverksamhet, som kan kombineras med hög säkerhet. SiStone nr 1 2006 13
Nu får Muhammed sina kickar av jobbet Respektfullt bemötande från engagerad personal, mindre förvaring och större förankring i det verkliga livet. Det är Muhammeds recept på lyckad behandling för ungdomar som missbrukar och är kriminella. Det sista dagsljuset håller precis på > att försvinna när Muhammed passerar de gamla pastellfärgade träkåkarna, korsar den snöiga gatan och kommer hem till lägenheten i ett brunt hyreshus strax utanför Norrtälje centrum. Blåkläderna jackan med en byggfirmas logga på ryggen, snickarbyxorna med morakniven på sidan och de grova kängorna avslöjar att han gör sin arbetspraktik på en byggfirma. Jag har fortfarande ett LVU, men det är inget jag tänker på längre. Det känns som om jag lever ett vanligt liv. Jag jobbar på dagarna och sköter mig själv i lägenheten, säger Muhammed som bjuder in oss i ettan med sovalkov och litet kök, dukar fram fika och kokar te. Han tycker att det här är ett perfekt ställe för en kille på 19 år som bor själv för första gången. I själva verket är det Jan Emanuelsgården som har lägenheten. Det är där Muhammed är placerad och det är genom HVB-hemmet han fått praktikplatsen på byggfirman. Muhammed har tillbringat i princip hela sin tonårstid på olika behandlingshem. Det har gått i ett: utredningshem, låst avdelning, öppen avdelning, återfall i droger och kriminalitet, ny utredning, låst avdelning, öppen avdelning. Sammanlagt har 14 SiStone nr 1 2006 det blivit tolv tretton placeringar på hälften så många år. Han har också suttit fyra månader i fängelse för ett brott han inte vill berätta om. De enda gångerna han har varit hemma är när han haft permission eller varit på rymmen. Trots att Muhammed har testat det mesta i behandlingsväg från Hasselakollektivet och små, privata HVB till SiSinstitutioner är det inte mycket som har hjälpt. Förrän nu. Plötsligt är han på rätt väg, det är åtta månader sedan han fick sitt senaste återfall och han känner sig säker på att han lämnat drogerna och kriminaliteten bakom sig. Det har gjort att han har funderat mycket på vad det är som fungerat den här gången, och vad som inte har fungerat tidigare. Till slut var det någon som lyssnade på vad jag ville. Jag har alltid vetat att jag vill bli snickare och utbilda mig till det genom att gå som lärling. Här gav de mig chansen och då tog jag den, säger han. I dag ser Muhammed flera förklaringar till varför han tidigare inte brydde sig om hjälpen som erbjöds honom. De första två åren var han över huvud taget inte motiverad att förändra sig. Han tyckte snarare att det var coolt att ha fått ett LVU, och han vet att han var uppkäftig och besvärlig. Muhammed betonar att han aldrig missbrukat eller begått brott på grund av dåliga hemförhållanden. Tvärtom, hans föräldrar har gjort vad de kunnat, men Jag mår bra nu. När jag vaknar tänker jag inte vad schysst det vore med en fet joint utan jag ser faktiskt fram emot arbetsdagen. Muhammed har ständigt sökt nya, allt större kickar. Man har alltid ett val. Jag ville ta risker och har gillat snabba pengar, säger han och gissar att det troligen inte spelade så stor roll vilken behandling han fick den första tiden. Han var ju inte intresserad. Men visst, jag fick ett andningshål. På behandlingshemmen slutade jag punda och kom ifrån mina kompisar. Kanske var det det som räddade mig då. Trots det är Muhammed skeptisk till låsta behandlingshem. >>
Till slut lyssnade någon. Muhammed har tillbringat nästan hela sin tonårstid på olika behandlingshem, flera av dem SiS-institutioner. Nu jobbar han som lärling på en byggfirma och känner äntligen att han hamnat rätt. Foto: Cecilia Mellberg SiStone nr 1 2006 15
>> Det är fel att låsa in barn. Man blir alldeles för isolerad från samhället, sen kommer man plötsligt ut och ska klara sig själv. Det är klart att det inte funkar. Enligt Muhammed är ett av de största problemen att alldeles för få verkligen lyssnat på hans önskemål. När han velat praktisera som snickare har man föreslagit skola. Andra gånger har han lovats praktik som aldrig blivit av. På ett privat behandlingshem blev han hänvisad till arbetsförmedlingen, vilket han inte klarade av. I stället satt han bara och degade hela dagarna och väntade på att placeringen skulle ta slut. Även på SiS-institutionerna har det handlat för mycket om förvaring, tycker Muhammed. För, som han säger: Det sämsta är att sitta på ett ställe där inget händer och ingen i personalen bryr sig. Alldeles för ofta har han mött personal som sett på honom med föraktet lysande ur ögonen, och vissa delar av behandlingen har innehållit nedvärderande inslag. På ART-träningen fick vi öva på att presentera oss. Det kändes så förnedrande. Jag tar alltid i hand när jag träffar någon. Personalen ska bemöta mig med respekt precis som jag ska göra med dem. Han tycker överlag att ungdomarna på SiS-institutionerna behandlas för mycket som barn, trots att många är i tjugoårsåldern. När man är så gammal måste man få ta mer ansvar. Det, i kombination med att ungdomshemmen är så avskärmade från den vanliga världen, gör att det är svårt att klara sig när man kommer ut. Samtidigt gör SiS bra saker, anser Muhammed. Ungdomarna får inte vara ute och knarka hur som helst. Man blir omhändertagen. Trots allt har det varit en trygghet. Muhammed kan berätta om SiS-institutioner där han tycker sig ha fått grymt bra hjälp, som Håkanstorps ungdomshem och Sirius behandlingshem. Där har personalen lyssnat, varit engagerad och tydlig med att de tror på honom. De har frågat hur han har mått och tagit initiativ till att hjälpa när de sett att han mått dåligt. För det har han gjort. Han har haft ångest för att han svikit sina föräldrar och tidvis varit deprimerad. Muhammed betonar hur viktigt det har varit att hans kontaktperson alltid funnits där när han behövt honom. När jag misskötte mig blev han besviken på riktigt. Det kändes. Samtidigt stod han alltid kvar, vad jag än gjorde. Det har betytt mycket. Personalens inställning är ofta avgörande. Om den är bra spelar det ingen roll hur mycket galler det finns. Då känns det bra ändå. När Muhammed jämför tiden hos SiS med sina erfarenheter från fängelset i Gävle, ser han både för- och nackdelar med ungdomshemmen. I fängelset hade han ingen relation till personalen, utan umgicks bara med andra fångar. Där fanns ingen behandling, men å andra sidan tvingades han att ta ansvar, att vara vuxen. Efter tiden i Gävle fick Muhammed åka direkt tillbaka till Sirius i Uppsala. Det var där han fick höra talas om Jan Emanuelsgården HVB som har inriktning på yrkespraktik. Efter en tid fick han flytta hit. Här får han en kombination av ungdomshemmets behandling och fängelsets ansvar. Det är därför han trivs så bra. Och det är därför han vågar tro på framtiden. Förutom möjligheten att få den efterlängtade yrkespraktiken, är det raka puckar. Antingen sköter Muhammed sig eller så gör han det inte, och då har han inget där att göra. Så länge han går till jobbet varje dag, har ordning i lägenheten och med urinprov visar att han är drogfri får han en utbildning och en rejäl motivationspeng som lön. Men då betalar han själv hyra, mat, snus och allt annat. Jag mår bra nu. När jag vaknar tänker jag inte Vad schysst det vore med en fet joint utan jag ser faktiskt fram emot arbetsdagen. Det är skönt att komma hem på kvällen och känna att jag är trött i kroppen. I dag har vi lagt tak, så jag har burit tegelpannor, berättar Muhammed och förklarar hänfört hur häftigt det är att se ett hus växa fram på en plats som några veckor tidigare var en kal plätt. Han minns mycket väl första gången han fick vara med om att färdigställa ett hus. Jag gick runt och tänkte Wow, det här har jag varit med och gjort. Det kan faktiskt ge mig samma kick som drogerna och kriminaliteten gjorde förr. Åsa Bolmstedt Fotnot: Muhammed heter egentligen något annat. Det känns som om jag lever ett vanligt liv. Jag jobbar på dagarna och sköter mig själv i lägenheten. Foto: Cecilia Mellberg 16 SiStone nr 1 2006
[ ATT LÄKA EN INSTITUTION ] Illustration: Diana Reybekiel Från kris och kaos till stolt arbetsglädje LVM-hemmet Älvgården i Hedemora är inte längre en institution med stora interna strider. Projektet Språngbrädan och en ny ledning har enat personalen som fått ett tydligt uppdrag och äntligen känner sig delaktig. Vad gör man när allting är kaos? När > högste chefen är handlingsförlamad, enhetscheferna slåss öppet och avdelningar ligger i fejd med varandra. När kommunikation och information över huvud taget inte existerar, arbetsplatsens anseende dalar och alla utför jobbet efter eget huvud. Ett jobb som innebär att vårda tunga och krävande missbrukare. Det är lätt att misströsta när allt känns nattsvart, men LVM-hemmet Älvgården i Hedemora är ett bevis på att hopp faktisk finns, även när nästan ingenting fungerar. En institution med dåligt rykte och personalflykt kan bli en institution med hög beläggning, nya satsningar (som den på egen 27-vård), och personal som mår bra och stannar kvar. Som avdelningsföreståndaren Lotta Ulegård uttrycker det: Det har varit en enda röra men vi har ändå alltid trott på institutionen. Jag tog sabbatsår men kom tillbaka och har aldrig ångrat mig. Det har känts som att komma hem. SiStone nr 1 2006 17 >>
[ ATT LÄKA EN INSTITUTION ] >> Historien om Älvgården är historien om en institution som hann hamna i rejäla svårigheter innan stödet kom. Först när facket till slut slog larm och krävde hjälp kom den äntligen, i form av projektet Språngbrädan. Med ekonomisk hjälp från Utvecklingsrådet och med praktisk hjälp av en konsult har SiS från centralt håll hjälpt till att få Älvgården på fötter. Redan under hösten 2003 inleddes arbetet med att intervjua alla anställda om deras syn på sig själva och sitt arbete, men innan intervjuerna ens var klara förändrades villkoren rejält i och med SiS beslut att lägga ner Älvgårdens öppna avdelning. Femton personer sades upp på grund av arbetsbrist och förutsättningarna såg plötsligt helt annorlunda ut. Många tog halveringen av institutionen som ett tecken på att den slutliga nedläggningen närmade sig. Bristen på intern information var så stor att inte ens Älvgårdens nuvarande chef Angela Faleij, som då var biträdande avdelningsföreståndare och satt i ledningsgruppen, visste vad Språngbrädan gick ut på. När konsulten dök upp för att intervjua folk hade jag ingen aning om vad hon ville. Vad skulle hon prata med mig om? Jag var ändå en av cheferna i ledningsgruppen så jag kan tänka mig att behandlingsassistenterna visste ännu mindre, säger hon. Behandlingsassistent Annemarie Kjell bekräftar antagandet. Hon berättar om stormötet med konsulten och representanter från huvudkontoret som visade sig vara något helt annat än det hon fruktat. Hon väntade sig information om kommande avvecklingsplan och uppsägningar. I stället kom Nu ska allt vändas, nu kommer något nytt. Nu ska det satsas på Älvgården. Det var ingen som vågade tro på det, men det växte fram. Och det blev ju bättre. När man ska berätta om Älvgårdens väg från kaos till välfungerande verksamhet är det lätt att fastna i detaljer och årtal. Bättre då att kortfattat beskriva ett då, ett vad hände? och ett nu. När det gäller då har många av dem SiStone talat med berättat om en total brist på samarbete och struktur. Älvgårdens uppdrag hade förändrats genom åren men aldrig riktigt klargjorts och fått fäste. Personalen arbetade utan enighet om hur uppgifterna skulle utföras och alla gjorde på sitt eget sätt. I och med att en passiv institutionschef lämnade fältet fritt för två avdelningsföreståndare att hänge sig åt en maktkamp drogs personalen in i striden. Alla måste välja sida, det gällde att inte sticka upp eller framhäva sig och samhörighet inom institutionen var det inte tal En välfungerande ledningsgrupp. Angela Faleij, Lotta Ulegård och Doris Lederer är noga med att personalen får del av all viktig information, och jobbar med samma metoder mot samma mål. Det får alla att ta ett personligt ansvar och gör Älvgården till en attraktiv arbetsplats igen. Foto: Ulf Palm Vi är många som gör ett ofta väldigt krävande jobb varje dag, och det vore bra att få hjälp så fort det kommer signaler om att något inte fungerar. om. Snarare tvärtom, berättar Annemarie Kjell. Bara en sådan sak som hur svårt det var att få de behandlingskonferenser att fungera som vi hade när klienter flyttade ut från den låsta mottagningsenheten. Det var så oerhört kyligt mellan avdelningarna. När vi hade en hot- och våldssituation och ringde de andra och bad om förstärkning och extra personal kunde vi få svaret att det fick vi klara själva. Allt var jättejobbigt och jag läste platsannonser flera gånger i veckan. Det vet jag att kollegor också gjorde för ingenting fungerade. Det som hände var alltså Språngbrädan och konsultens djupintervjuer med alla anställda och med personliga utvecklingsplaner för var och en. Intervjuerna gav en bra bild av vad personalen tyckte sig behöva för att kunna göra ett bra jobb. Gemensamt förhållningssätt, nya arbetstidsscheman, kvalitetssäkring, meningsfulla ansvarsområden och bättre kommunikation var några önskemål som resulterade i konkreta förslag till förändringar. Enligt många är den viktigaste förändringen ändå att en av avdelningarna försvann och att hela Älvgårdens ledning byttes ut. Både institutionschefen och de två stridande avdelningsföreståndarna lämnade sina jobb, och när Annemarie Kjell och hennes kollega Owe Ahlinder beskriver sin nuvarande ledning är det i mycket positiva ordalag. Nästan allt som fungerade så dåligt förr fungerar bra i dag. Nu finns en klar struktur för hur arbetet ska bedrivas och ingen svävar i okunnighet om att tolvstegsprogrammet är basen i behandlingen. Det är utbildningar i tolvsteg, Motiverande intervju och återfallsprevention som gäller på Älvgården och all personal har rätt att gå. Därför erbjuds utbildningarna som kompetenshöjning enligt ett rullande schema i arbetslagen. Tidigare kunde kurser handla om lite vad som helst och mer eller mindre fungera som belöningar. Annemarie Kjell berättar att hon numera har full insyn i hur ekonomin ser ut och vilka ramar som finns. Det råder heller ingen tvekan om förväntningarna på hennes eller Älvgårdens arbete. Owe Ahlinder håller med: 18 SiStone nr 1 2006
[ ATT LÄKA EN INSTITUTION ] Arbetsglädjen har kommit tillbaka. Konflikter på jobbet blir numera lösta innan de hunnit växa sig för stora. Det gör att Annemarie Kjell, Owe Ahlinder och Marit Johansson slipper kaos och intriger och trivs på jobbet. Foto: Ulf Palm Vi får del av information, visioner, målsättningar och verksamhetsplanering. Det som vi faktiskt bygger vårt arbete på pumpas nedåt i systemet så att alla kan ta sitt ansvar. Det har blivit en enorm förändring på det sättet. En annan förändring är förhållningssättet personalen emellan. Lång tids splittring och intrigerande tar tid att rensa ut, så var tredje vecka kommer en handledare och jobbar med de anställda som grupp. Det gäller att våga prata med varandra och ta upp konflikter och irritationsmoment innan de växer sig jättestora, och det är viktigt att hitta sätt att vara trygga med varandra. Ingen av oss vill tillbaka till hur det var, så även om det kostar på att ta upp tveksamheter och tvister gör vi hellre det än hamnar i samma elände som förut, säger Annemarie Kjell. I dag består Älvgårdens ledningsgrupp av institutionschefen Angela Faleij, avdelningsföreståndaren Lotta Ulegård och medicinskt ansvariga sjuksköterskan Doris Lederer. De bekräftar att information, tydlighet och delaktighet är viktiga grundstenar, liksom möjligheten för personalen att påverka arbetstider och hitta egna områden att satsa speciellt på. Det kan vara som hemsidesansvariga, hotoch våldsinstruktörer, behandlingsplanerare eller som ansvariga för att Älvgården syns ute på skolor och informerar om droger. Exemplen är många. Huvudsaken är att alla kan hitta sätt att utveckla det som känns lustfyllt att arbeta med. Det ökar arbetsglädjen. Att någonting hänt på Älvgården är helt klart. Det syns inte minst i den Angela Faleij minskade sjukfrånvaron. Korttidsfrånvaron låg på 2,53 procent under andra halvåret 2003 men hade sjunkit till 0,8 procent 2005. Den längre sjukfrånvaron som låg på drygt 9 procent 2003 var nästan halverad i fjol. Angela Faleij tror att hjälpen från SiS huvudkontor och den externa konsulten har varit en förutsättning för den positiva förändringen. Det krävs att någon utifrån som är opartisk talar med personalen, säger hon. Men hon hade gärna sett att stödet kommit tidigare, innan problemen hunnit växa sig så stora. Den önskan delar hon med Annemarie Kjell som hoppas att personal med problem liknande dem på Älvgården söker hjälp i god tid. Ligger problemen i ledningsgruppen måste man vända sig till huvudkontoret så att inte hela institutionen drabbas av dåligt rykte. Vi är många som gör ett ofta väldigt krävande jobb varje dag, och det vore bra att få hjälp så fort det kommer signaler om att något inte fungerar. Birgitta Hedman-Lindgren Tveka inte att söka hjälp >> Be om råd när det krisar. Låt inte prestige och känslor av misslyckande stå i vägen, för hjälpen finns och den kan se ut på många olika sätt. Det försäkrar Hans Sahlén som arbetar med struktur- och rehabiliteringsfrågor inom SiS. Han fungerade som ett uppskattat stöd för den nya ledningen på Älvgården och fanns med under hela förändringsprocessen. Hans Sahlén hjälpte till att skriva projektansökan till Utvecklingsrådet, förmedlade kontakt med en lämplig konsult och skrev slutrapporten för projekt Språngbrädan. Enligt Hans Sahlén är insatserna på Älvgården de mest omfattande som huvudkontoret hittills varit involverade i. Däremot förekommer det inte sällan att avdelningar exempelvis deltar i tvådagarsseminarier som syftar till att få personalen att jobba ihop sig och samarbeta bättre. Egentligen tror jag att institutionerna borde vända sig till oss ännu oftare. Vi har ett förtroendefullt samarbete med facket och det innebär att om inte chefen tar kontakt med oss så kan de fackliga företrädarna höra av sig och berätta om det gnisslar någonstans, säger Hans Sahlén. Han tycker att SiS från centralt håll blivit bättre på att hålla koll på vilka institutioner som inte fungerar som de ska, men medger att intresset ibland koncentrerats för mycket på ekonomin. Älvgården hade blivit utsatt för åtminstone två nedskärningar innan den sista kom, så huvudkontoret hade inte varit passivt men kanske inte kommit med rätt medicin. Vi hade Älvgården under luppen, men det visade sig ju vara andra saker än bara de röda siffrorna i budgeten som var viktiga. Birgitta Hedman-Lindgren SiStone nr 1 2006 19
Samhörighet och tillit. Bandet har vuxit sig starkt mellan Annie och hennes tjejcoach Maria som träffats i nästan ett år och blivit viktiga för varandra. De kan tala om nästan allt. Relationen har gett Annie en bra vuxenkompis och Maria en ny dimension i livet. Foto: Anki Almqvist 20 SiStone nr 1 2006