Punkt 12 Medlemsberättelser Medlemmar i Vårdförbundet 6 personligheter

Transkript

1 Punkt 12 Medlemsberättelser Medlemmar i Vårdförbundet 6 personligheter 12. Medlemsberättelser Kongress (7)

2 Lena, Sjuksköterska öppenvård Jobbet är utvecklande men stressigt. Den viktigaste orsaken till att jag valde att bli sjuksköterska är att jag är intresserad av att hjälpa andra. Jag har varit sjuksköterska i ungefär 25 år och arbetar nu inom äldrevården. På min nuvarande arbetsplats har jag varit fast anställd i tio år. Samarbetet är bra på min enhet och vi kan nästan alltid lösa de problem som uppstår. Jag tycker också att mina arbetskamrater stöttar mig och tar det ansvar man kan förvänta sig. Vi jobbar bra ihop, helt enkelt. Samarbetet med andra enheter går kanske inte lika smidigt. Med de yrkesgrupper man har kontakt med regelbundet fungerar det okej, med andra kan det vara svårare. Men det är kanske naturligt. Jag arbetar heltid och trivs med det. Ja, på det stora hela är jag nöjd med min arbetssituation, förutom lönen. Det är med glädje jag går till jobbet. Jag känner att min kunskap och erfarenhet tas tillvara, att jag utvecklas varje dag och att jag har tillräckliga befogenheter för att sköta mina uppgifter. För det mesta har vi också de resurser och den bemanning som behövs på avdelningen, även om arbetet förstås är stressigt och tungt ibland. Jag önskar till exempel att vi hade mer tid till kvalitetssäkring och uppföljning. Ibland kan jag vara lite orolig över hur vården utvecklas. Jag tycker till exempel att alla kringuppgifter bara tar mer och mer tid från patienterna. Vi sjuksköterskor måste få mer tid till patientmötet. Omvårdnad är ju vår kärnuppgift. På min egen arbetsplats gör vi förstås vad vi kan för erbjuda en så god vårdmiljö som möjligt. Jag skulle nog säga att vi lyckas bra, trots allt, även om man förstås får trolla med knäna ibland för patienternas skull. Självklart har man som sjuksköterska ett eget ansvar för att vården utvecklas. Det tror jag de flesta hos oss håller med om. Jag tycker också att det finns ett ganska bra stöd från ledningen i den frågan. Kanske tack vare att våra förtroendevalda har varit duktiga på att synas och höras och vågat ta strid. De har bland annat pratat mycket om Vårdförbundets vision och det gör att man blir inspirerad till att förändra saker och ting. På min arbetsplats har vi turen att närmsta chefen lyssnar på oss. Hon jobbade som sjuksköterska här tidigare så hon förstår vår situation. Hon är mer som en av oss än som de högre cheferna. Ska jag berätta något om mig själv också? Jag bor i Växjö, är 53 år och gift. Vi har två barn, en son som bor hemma och en dotter som är utflugen. Frågor som engagerar mig är hälsa och utbildning. Jag har ett bra liv. Stabil ekonomi, familj och ett jobb jag trivs med. 12. Medlemsberättelser Kongress (7)

3 Maria, Sjuksköterska slutenvård Bristande resurser är vår vardag. Jag arbetar i vården för att jag vill göra karriär och ha hög lön. Nej, jag bara skojar. Då skulle jag välja ett annat yrke, eller hur? Huvudorsaken är att jag vill arbeta med människor och hjälpa andra. Kort om mig själv: jag är sambo, har inga barn, bor i Stockholm. Hur gammal jag är går väl att räkna ut om jag säger att det var drygt 10 år sedan jag tog min examen. Jag jobbar på en internmedicinsk avdelning, men har också arbetat några år inom allmänkirurgin. Är inte direkt supernöjd med min nuvarande jobbsituation. Vi får se hur länge jag blir kvar. Funderar faktiskt på att byta jobb eller i alla fall leta efter en annan arbetsgivare. Jag känner att jag skulle kunna utvecklas mer i mitt yrke än vad jag gör i dag, kanske genom vidareutbildning. Men jag har inte direkt funderat på att ta tjänstledigt. För mig skulle det passa bättre om arbetsplatsen kunde erbjuda fortbildning och möjlighet att fördjupa och utveckla min kompetens. Det grundläggande problemet på min arbetsplats är att vi alltid är underbemannade i förhållande till patienternas vårdtyngd och de uppgifter vi ska hinna med. Det är också mycket ny personal som ska läras upp, och så blir det bara mer och mer administration. Om vi hade effektivare system för administrationen skulle vi kunna frigöra mer tid, men som det är nu räcker vi helt enkelt inte till. Behoven är jättelika och ändå handlar debatten bara om hur vi ska spara och effektivisera ännu mer. Men vi är ju redan så slimmade vi kan bli! Det drabbar framför allt patienterna, förstås, men det påverkar också oss anställda. Det är destruktivt att aldrig få känna att det man gör är tillräckligt. Ibland när man kommer hem är man så trött att man bara vill sova. Det klart att fritiden blir lidande. Jag har tagit upp det här med min närmsta chef massor av gånger, men jag tycker ofta att han är konflikträdd och dålig på att föra vidare våra synpunkter högre upp i ledningen. Jag känner inget större förtroende för honom. Ibland verkar det som att han är mest inriktad på att hålla sin budget. Jag tycker att han skulle stötta personalen istället och låta oss vara mer delaktiga i hur arbetet planeras. Säkert skulle vi kunna arbeta mer effektivt med de begränsade resurser vi har. Nu känner man sig ganska låst och styrd. Men kanske är jag överdrivet kritisk. Även om systemet inte funkar så sliter vi på och gör så gott vi kan och ofta blir det nog ganska bra för patienterna ändå. Samarbetet med kollegorna och med andra yrkesgrupper är bra och det underlättar förstås. Man kan säga så här: även om vi gör ett bra jobb på min enhet är jag orolig över vården sin helhet. Tyvärr är facket ganska osynligt på min arbetsplats, så jag har inte så stort hopp om förändring. Jag brukar engagera mig i valet av förtroendevald på arbetsplatsen, men jag vet ju alla inte gör det. Kan inte säga varför det är så, kanske vet de inte riktigt vad Vårdförbundet kan hjälpa till med. Det är i alla fall synd. Vi som arbetar i vården har ett eget ansvar för att den utvecklas som vi vill. Fast då måste fler engagera sig och vara villiga att stå upp för sina åsikter. Och så har vi förstås lönefrågan. Vad ska man säga? Alla vet att vi tjänar för dåligt. Ändå händer det inget. Jag har funderat på om jag kanske borde försöka arbeta aktivt i facket men jag vet inte om jag orkar. Eller om det ens är meningsfullt. 12. Medlemsberättelser Kongress (7)

4 Karin, Röntgensjuksköterska Jag tycker att vi lägger för mycket tid på administrativa uppgifter. Jag fyllde 55 förra året och bor med maken i Umeå. Barnen flyttade ut för flera år sedan och det har förstås påverkat vår ekonomi positivt. Jag tycker att vi har mer pengar att lägga på roliga saker nu än tidigare, ja, vi kan till och med spara en slant varje månad. De viktigaste samhällsfrågorna för mig är hälsa och äldreomsorg. När jag valde yrke var det viktigt för mig att veta det skulle finnas jobb och att arbetet är omväxlande. Men det spelade också in att utbildningen var lagom lång. Nu arbetar jag med bilddiagnostik inom landstinget. Heltid. Jag skulle kunna tänka mig att gå ner lite i tid, även om jag trivs på jobbet. Särskilt när jag tänker på att jag ska jobba i tio år till. Ärligt talat börjar jag se fram emot pensionen. Den fysiska arbetsmiljön är påfrestande, även om andra grupper kanske har det ännu sämre. Det börjar kännas i kroppen att man gått och stått på hårda golv varje dag under så många år. Jag har varit röntgensjuksköterska i över 20 år och jobbat på min nuvarande arbetsplats sedan Vi har vanligtvis tillräckliga resurser, men jag tycker att vi lägger för mycket tid på administrativa uppgifter som andra yrkesgrupper kunde göra istället. Vi borde få arbeta mer med det vi är utbildade till. Nu är det så mycket annat som tar tid. Jag har mycket att ge till de yngre, men det är som att man inte får den möjligheten riktigt. Vården borde bli bättre på att ta vara på den erfarenhet som vi äldre har samlat på oss. Det måste dessutom synas i lönekuvertet att vi har jobbat många år. Som det är nu läggs det mycket pengar på dyr teknisk utrustning, men inte lika mycket på att utbilda personalen som ska sköta den. Jag har varit med om att utrustning gått sönder därför att personalen inte haft rätt kompetens eller erfarenhet. Samtidigt gillar jag som sagt mitt jobb. Det är fortfarande roligt och utvecklande. Oftast har jag tillräckliga befogenheter och förutsättningar för att utföra och planera mina arbetsuppgifter på ett bra sätt. Dessutom har jag en duktig chef, en som lyssnar och faktiskt gör något när man pratat med henne. Det är kanske inte så vanligt. Samarbetet med mina kollegor och med läkarna fungerar också bra. Fast ibland tycker jag att vi kunde vara lite mer öppna mot varandra, till exempel när det gäller att prata om misstag som begåtts eller om man är osäker på något. Även om vården i Sverige fortfarande fungerar bra tycker jag att utvecklingen de senaste åren generellt sett har gått åt fel håll. Kanske kan man säga att vårdmiljön är bättre för patienterna än för personalen!? Mitt eget bidrag till att vården utvecklas handlar mest om att jag sköter mitt eget jobb så bra jag kan. Personligen tycker jag inte att Vårdförbundet är en stark kraft i utvecklingen av vården i Sverige. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad de vill. 12. Medlemsberättelser Kongress (7)

5 Eva, Biomedicinsk analytiker Patientsäkerheten är det viktigaste för mig. Vården i Sverige fungerar ganska bra, men frågan är hur det ser ut om några år. Just nu tycker jag att utvecklingen går åt fel håll. Resurserna minskar, verksamheterna slimmas och bemanningen är ofta otillräcklig. Det gör det svårt att hinna jobba systematiskt med kvalitetssäkring och uppföljning. Dessutom verkar kompetens inte uppskattas särskilt mycket av ledningen. Själv arbetar jag på ett laboratorium. På den här arbetsplatsen har jag varit i ungefär 15 år. Jag trivs med kollegorna och läkarna och tycker att vi samarbetar bra och har befogenheter att lösa eventuella problem tillsammans. Fast jag skulle önska att vi hade mer tid till utvecklingsarbete. Jag tror att vi skulle kunna hitta mer effektiva sätt att arbeta på om personalen hade större inflytande över hur arbetet planeras och organiseras. Min chef kunde också ge mer feedback, men vi sitter i alla fall ner en gång om året och planerar för min kompetensutveckling. Jag försöker även hänga med i utvecklingen genom att till exempel läsa vetenskapliga artiklar som berör mitt arbete. Frågor om hur samarbetet med patienterna fungerar är inte relevanta för mig. Jag ser inte att sådant som vårdmiljö och omvårdnad riktigt har med min arbetsvardag att göra. Jag koncentrerar mig på att bidra till hög vårdkvalitet och patientsäkerhet genom att göra mitt jobb så bra som möjligt, det är det viktigaste. Sedan ett halvår har jag gått ner lite i tid och det är jag nöjd med. Däremot är jag missnöjd med att vi biomedicinska analytiker tjänar så dåligt. Det är faktiskt ett kvalificerat jobb vi utför! Det måste löna sig att vidareutbilda sig annars kommer vi att förlora kompetens. Det är en viktig fråga för Vårdförbundet. Fast ärligt talat tycker jag inte att facket märks så mycket på min arbetsplats. De kunde göra mycket mer för oss biomedicinska analytiker. Vi är lite osynliga, det tycker nog de flesta av mina kollegor. Vårdförbundets vision för vården? Har nog hört talas om den, men jag vet faktiskt inte riktigt vad den går ut på. Varför jag valde mitt yrke? Oj, det var ju över 20 år sedan jag tog min examen, men det var mycket för att jag ville ha ett omväxlande arbete om jag minns rätt. Utbildningen var lagom lång och så är ju efterfrågan på biomedicinsk analytiker ganska stor. När det gäller samhällsfrågor är jag mest engagerad i skola och utbildning. Jag är gift, har en dotter som bor hemma och är bosatt på den skånska landsbygden. Ekonomiskt klarar vi oss bra. 12. Medlemsberättelser Kongress (7)

6 Anna, Barnmorska Jag utvecklas och lär mig nya saker varje dag. En samhällsfråga jag brinner för är ökad jämställdhet. Det hänger kanske ihop med min yrkesroll. En viktig orsak för mig att läsa vidare till barnmorska var annars att jag gärna skulle arbeta utomlands ett tag. Jag ville också ha ett jobb där jag känner att jag är till nytta för andra människor. Inte en dag har jag ångrat att jag blev barnmorska. Jag älskar mitt jobb och är stolt över mitt yrke. Vad gäller min personliga livssituation är jag nog som de flesta andra. Jag är 48 år, sambo, har barn och hygglig ekonomi. Bor i Västerås. Just nu arbetar jag på förlossningen, det har jag gjort sedan början av 2000-talet. Men under mina 20 år i yrket har jag också arbetat på andra enheter inom reproduktiv hälsa. Jag trivs där jag är nu, men har i och för sig trivts även på mina andra arbetsplatser. Numera jobbar jag deltid och det känner jag är bra för mig. Man måste ju orka jobba några år till, eller hur? En orsak till att jag gillar min nuvarande arbetsplats är att samarbetet fungerar så bra både med kollegorna och, inte minst, med patienterna. Jag gillar också att jag har befogenheter att lösa de situationer och utmaningar som alltid uppstår och att mina kollegor också tar ansvar när det behövs. Vi har också bra system för information till anhöriga och även för att hantera patienter med komplexa vårdbehov. Det är på sätt och vis ett fritt jobb eftersom jag kan styra och planera ganska mycket själv. Jag utvecklas och lär mig nya saker varje dag. Vi har i stort sett den bemanning och de resurser vi behöver, men det klart, det kunde alltid vara bättre. Lönen? Den är för låg i relation till det jobb vi gör och det ansvar vi har. Många säger att Vårdförbundet är osynligt på deras arbetsplatser. Men man har ju ett eget ansvar att ta reda på saker också. Min uppmaning till alla medlemmar är att de ska engagera sig i valet av förtroendevalda. Lokal förankring behövs för att skapa förändring. På min arbetsplats tycker jag att vi lever upp till visionen om en god vårdmiljö, trots att vi har en chef som faktiskt är ganska dålig på att lyssna. Däremot är jag inte säker på att vården fungerar så bra överallt. Okej, på det stora hela är den nog okej, men det finns oroande tendenser. Mest tänker jag på att resurserna bara verkar minska och minska. Hur ska folk orka arbeta i kanske 40 år om de går på knäna varje dag? Och vad händer med kunskapsnivån om all erfaren personal i vården sliter ut sig i förtid? 12. Medlemsberättelser Kongress (7)

7 Birgitta, Chef Det är inspirerande att vara med och utveckla vården. Först måste jag säga att jag tycker att det är alldeles för lite diskussion om hur vården ska organiseras och finansieras i framtiden. Det är faktiskt en av de viktigaste utmaningarna vårt samhälle står inför. Jag har haft min nuvarande befattning som chef på den här vårdmottagningen i sju år. Tidigare jobbade jag i en annan position på samma arbetsplats i ungefär tio år. Och det var ungefär 25 år sedan jag tog min examen. Jag trivs bra med att vara chef. Det var lite knepigt i början att plötsligt bli chef för tidigare kollegor, men nu har rollerna satt sig. Jag får den fortbildning som krävs för att jag ska klara av mina arbetsuppgifter. Ja, egentligen är det så att jag fördjupar och utvecklar min kompetens dagligen på jobbet. Det är spännande och inspirerande att vara med och utveckla vården på det sätt som jag kan med den här befattningen. Jag önskar bara att man kunde göra ännu mer. Kanske måste vi bearbeta de högre cheferna tuffare. Min lön? Nja, den är lite bättre anpassad till de uppgifter och det ansvar jag har nu än vad den var innan jag blev chef, men den är fortfarande för låg. En fördel är ändå att jag enbart jobbar dagtid numera. Det gör att jag orkar med heltid. Det underlättar också att jag har bra stöd från min närmaste chef. Hon är alltid noga med att redogöra för hur planerade förändringar kan komma att påverka den verksamhet jag är ansvarig för, samtidigt som hon litar på att jag har kompetens nog att avgöra själv vad som behöver göras. Hon är även bra på att se till att saker som vi bestämt faktiskt genomförs och på att ge positiv feedback. Vi har stort förtroende för varandra. Jag tycker att jag kan påverka ganska mycket på min arbetsplats. I alla fall i det löpande arbetet. Däremot skulle jag vilja vara mer delaktig i övergripande ledningsfrågor, framför allt när det gäller budgetarbetet. På min enhet har vi oftast tillräcklig bemanning och de resurser som behövs. Jag vet att alla inte håller med om det, men jag tror att det handlar mycket om hur vi organiserar arbetet och använder resurserna. Vi bedriver en god vård, det är min övertygelse. Sedan kan vi förstås alltid bli ännu bättre och effektivare. Men utvecklingen går åt rätt håll. Både på min arbetsplats och i vården i övrigt. Med lite perspektiv måste man tycka att vården i Sverige fungerar mycket bra. Vad kan man säga mer? Även om jag trivs både med mitt jobb och mitt liv är tid en bristvara. Jag känner ofta att jag har svårt att hinna med både på arbetet och hemma. Man vill ju göra ett bra jobb och samtidigt finnas till för sin familj och sina vänner. Det går inte alltid ihop. Jag är gift, har två söner och bor i Gävle. 12. Medlemsberättelser Kongress (7)