Libertas är Socialdemokratiska Studentförbundets idépolitiska tidskrift. Libertas drivs av en redaktion självständig från förbundets styrelse. Vårt syfte är att föra en progressiv socialdemokratisk idédebatt. Utgiven med stöd av OPC och Sida Libertas antologi 3 år 2014 Form: Felix Antman Debels Tryck: Scandbook 2015 www.tidskriftenlibertas.se
PROVISORISKA UTOPIER
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER 9-14 15-20 23-27 20-25 37-43 MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS Madeleine Bengtsson INGENTING Alma Kirlic VÅGA VARA VISIONÄR Peter Gustavsson FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR Sara Abdollahi EN HÅLLBAR OCH KVALITATIV HÖGSKOLA FÖR ALLA Emma Nilsson 45-50 53-60 63-69 UTAN UTOPIER INGEN FRAMTID Felix Antman Debels VÅR FRAMTIDS DAGLIGA BRÖD Ludvig Fahlvik 20 ÅR EFTER APARTHEID Simon Andersson
LIBERTAS ANTOLOGI 3 71-75 ÅTSTRAMNINGSDOKTRINEN Karin Kristensson 77-85 PÅ JAKT EFTER EN SVENSK SOCKERSKATT Johan Frick 87-89 TIDEN SOM MAKT Charlotte Malmborg, Helena Smith 91-104 ÄN GÅR INGA SNABBTÅG I NORRLANDS INLAND Liss Jonasson A 107-110 DEMOKRATISERA SAMHÄLLSPLANERINGEN Nils Harnesk 113-126 UTOPIER OCH VERKLIGHET Ernst Wigforss 129-130 ÖNSKELISTA Björn Wiechel 133-137 REFERENSER
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER
MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS Madeleine Bengtsson Vad fick dig att gå med i en rörelse? Var det rörelsens senaste finanspolitiska ramverk, 90-dagarsgarantin eller systemet med etablerings -lotsar? Eller var det tron på något större, något vackrare, något mer rättfärdigt och meningsfullt? Ett annat sätt att leva, organisera, producera? Agitation utan utopiska inslag blir torr och smaklös. Utan tron på något annat och en lust att röra sig ditåt, vad är då en rörelse? Av alla levande varelser är människan den enda som kan föreställa sig det som inte finns. Hundar kan längta, katter följa osynliga spår: men människan kan i sitt inre bygga upp imaginära världar, gå in i dem och för en stund glömma sin omgivning. Ronny Ambjörnsson, Fantasin till makten (2004) Utopins syfte är att ge en bild av något som inte är, men skulle kunna vara. Grekiska negationen ou (inte) och grekiskans topos (plats) bildar ordet som direktöversatt skulle kunna betyda ingenstans. Ännu finns inte den plats som utopisten talar om, men visste vore det skönt om vi var där? 9
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER Arbetarrörelsen har genom sin historia utformat och lockat med olika mer eller mindre utopiska förslag. Det har rört sig om 8-timmars arbetsdag, rösträtt, barnbidrag, åtskillnad mellan kyrka och stat, maxtaxa, avgiftsfri utbildning, tvåstatslösning mellan Israel och Palestina med mera. Vad har dessa olika mål gemensamt? De är delmål. De är inte socialismen, de är inte svaret på vilket samhälle vi vill ha. Men de gör livet bättre för dem som lever idag. Ökar demokratin, jämlikheten och friheten. Det är denna form av delmål som vi kallar provisoriska utopier. Vissa skulle kalla det reformism, att medelst reformer förändra samhället (istället för med revolution). Och det är det ju också. Men de provisoriska utopierna är något mer: de är vackra, nåbara visioner. De tänder eldar och samlar, på ett sätt som en reform per se inte gör. En reform måste vara åtminstone lite utopisk för att få folk att kämpa för den. SOCIALISMENS KÄRNA Socialdemokraten, språkvetaren, finansministern och ideologen Ernst Wigforss (1881-1977) myntade begreppet provisoriska utopier. Förutom att leda finansdepartementet och forska på halländska dialekter skrev han flera volymer i vilka han utvecklade och förklarade sina politiska teorier. Han menade att socialismen till sin kärna är empirisk och experimentell. Trots marxismens deterministiska drag har det alltid i socialistiska rörelser funnits en stor lust att prova idéer och praktisera ideal, enligt honom. En förmåga att först lokalisera ett problem, varefter ett lösningsförslag formuleras för att sedan prövas och slutligen utvärderas. För Wigforss var socialdemokratins uppgift att gärna i samarbete med liberaler för att ytterligare stärka demokratin utforma reformförslag som syftade till att stegvis närma sig olika värden som frihet, jämlikhet och demokrati. Han var inte mycket för slagord, fraser eller enkla format. Snarare handlar hans teorier om förhållningssätt. 10
MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS Det finns intet paradis vid början av mänskligheten, och det finns intet vid dess slut. Vi lever inte för att förbereda ett samhälle så och så många tiotal eller hundratal år härefter, där människorna till sist ska vara lyckliga. Varje framtid blir en gång ett nu, och det kan inte heller ha ett eget värde om det nu vari vi själva lever synes värdelöst. Ernst Wigforss, Kan dödläget brytas (2013) Han själv bjöd på en del utopier, såsom ett ökat demokratiskt inflytande över näringslivet. En idé som dagens socialdemokrater, efter förlusten med löntagarfonderna, borde ta tag i är Wigforss tanke om ett samhällsföretag utan ägande. Hur skulle ett sådant se ut? I en underhållande text från 1927 gör han också upp med reklamen som folkuppfostrare och ifrågasätter att om nu en produkt är så bra, varför behöver företagen lägga 100-tals miljoner på att uppfostra folk att hålla med? Han ifrågasätter konsumismen och vill se, om inte ett förbud, så åtminstone en skarp begränsning av reklamen. DE FARLIGA UTOPIERNA Utopier, utopier. Det var mer populärt med utopier förr. Idag anses de vara för dyra. Eller skogstokiga. Eller inte passa det aktuella parlamentariska läget. Förr kunde det drömmas om att bryta ensidigheten i arbetet, om att alla skulle utöva både manuellt och intellektuellt arbete. Att alla skulle dela det hushålleliga arbetet och omvårdnaden av barn och gamla. Att pendlare och gästarbetare skulle återfå ett bättre liv genom arbetsplatser nära bostäderna. Att folk skulle få syssla med olika kulturverksamheter varje dag Människan som kulturvarelse måste sättas i främsta rummet som C H Hermansson formulerade det. Socialisten William Norris målar i sin utopi Nytt från en ny värld (1892) ett London där förgiftade vattendrag har blivit rena och staden genomsyras av stadsodlingar och välbehag. Folk arbetar inte arbetar för lön, utan för att de finner nöje i det. 11
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER Arbetet blir sin egen belöning. Visst förekommer där våld, men det möts inte med bestraffning utan med försoning och gottgöring. Idén om historiens slut har onekligen lagt sordin på utopismen. Men utopierna är heller inte oskyldiga till smutskastningen. De tänkta utopiska samhällena tenderar ofta att bli totalitära. De bygger på rigid ordning, utgörs av förutbestämda mallar som alla måste passa in. Utopisten blir ofta diktator. Utopisten vid makten är en olycka. Den konservative filosofen Edmund Burke (1729-1797) kritiserade utopier för att vara godtyckliga tankebilder, produkter av ett abstrakt teoretiserande. Han menade att samhället är såpass komplext, omöjligt att helt och fullt begripa, att det inte går att dra upp några ritningar eller förvänta sig ett visst utfall av en viss åtgärd. Och visst har vi i världen exempel på utopier som varit skadliga för människan, för mänskligheten. Som den om frihandelns väl och ve. Eller trickle down-teorin. Svetlana Aleksijevitjs författarskap gestaltar vad utopin om sovjeterna och proletariatets diktatur inneburit för människor i innanför unionens gränser. Kommunismen var en vanvettig plan: att göra om den gamla människan, den skröplige Adam. Och man lyckades... kanske var detta också det enda man lyckades med. Svetlana Aleksijevitj, Tiden second hand (2013) Avkulakisering, expropriation, personkult och missväxt var visst pris som fick betalas för att upprätthålla utopin om det sovjetiska och påstått kommunistiska samhället. Censur, arbetsläger och säkerhetspolis var bara nödvändiga ont för att nå hela folkets lycka och välgång. Att det gick åt skogen med Sovjetunionen och att det var en avskyvärd regim råder det ingen tvekan om, hur vackert det än lät i utopin. Här hjälpte inte sköna ord och visioner. Men samtidigt blev det bättre sen då? Är kapitalismens utopi så mycket bättre? 12
MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS Nu har lyckan kommit, inte sant? Vi har fått korv och bananer. Vi vältrar oss i dynga och äter bara utländsk mat. Istället för fosterland har vi fått en supermarket. Om det kallas frihet har jag inget behov av den friheten. Svetlana Aleksijevitj, Tiden second hand (2013) Är det korv och bananer vi ska nöja oss med? Shoppa snällt i vår supermarket? Vill vi inget mer än så? PRAKTIKENS BETYDELSE Människan lyckas med det hon vill, sa den italienska ideologen och författaren Antonio Gramsci (1891-1937). Han talade om möjligheternas fält, som skulle kunna ses som en motsvarighet till provisoriska utopier. Att lokalisera det fält inom vilket vi har möjligheter att faktiskt förändra och skapa. Gramsci förespråkade en demokrati snarare än en socialism, en folkrörelsekamp mot nedhållande tänkesätt. Han la stor vikt vid praktikens betydelse. Människans faktiska förmåga att förändra de förhållanden som format henne. Utopier pekar framförallt på det existerande samhällets ofullkomlighet. Med provisoriska utopier är tanken att också visa på ett bättre samhälle som kan uppnås relativt omgående. Förslag som kan och ska förkastas om det kommer befogad kritik. Utopier öppna för förändring, helt enkelt. Pragmatism säger vissa. Wigforss formulerar sig så här: Den dygd som inte kan praktiseras är falsk. Vad som inte är genomförbart, är inte önskvärt. Det finns ingenting verkligen gagneligt i världen som inte ligger inom räckhåll för ett upplyst förstånd och en målmedveten strävan. Ernst Wigforss, Kan dödläget brytas (2013) De kittlande, smått otroliga (men ändå realiserbara) idéerna ger kraft att ta itu med de små problemen, de vardagliga bestyren. 13
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER De ger pragmatismen som ofta är nödvändig om demokrati ses som ett värde att slå vakt om ledning och guidning. Men framförallt ska de provisoriska utopierna ska fungera som ett motvärn mot den utbredande likgiltigheten, mot politikerföraktet och det apolitiska samhället. Med utopier som kan uppskattas av det stora folkflertalet (som exempelvis välfärdssamhället) kan vi bygga såväl land som folkrörelse. Vi kan låta historien återuppstå, återge demokratin sitt existensberättigande och göra politiska samtal relevanta igen. Visst kommer misstag att begås. Dåliga förslag kommer läggas fram och prövas. Men om siktet är inställt på att stegvis uppnå mer jämlikhet, demokrati och frihet, så är tokiga förslag bättre än inga förslag. Då återstår bara ingenting. I den här antologin har vi samlat olika visioner, idéer och planer. Stora som små, abstrakta som konkreta. De behandlar kulturpolitiken, sockerkonsumtionen, arbetstiden, högskolan och samhällsplaneringen. S-studenter och andra har fått fria händer och de har resulterat i en oväntad, brokig skara förslag. Alla ändå inom räckhåll. Förhoppningen är att du som läser ska känna lust, inspiration och framtidstro av att läsa antologin. Kanske starta en studiecirkel. Skriva en motion. Eller utforma din egna utopi. Varför gick du med i den där rörelsen egentligen? MADELEINE BENGTSSON Libertas redaktör 14
MÖJLIGHETERNAS FÄLT SKA ODLAS 15
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER
INGENTING INGENTING Alma Kirlic En gång var ingen ute och gick vägen var tom och fri och när ingen gick och varken visslade eller sjöng eller var tyst sprang ingen annan förbi. Ingen vinkade till ingen som vinkade tillbaka. Inga vindpustar kändes mellan ingens fingrar ingen känsla av välbehag inga utrop: Vad härligt det är att få finnas. Ingen kom på sig själv med att tänka tanken: Nu lyckades jag minsann leva i nuet. Ingen hörde de nutida profeternas predikan den studsade tröstlöst mellan ingens väggar och träffade ingens öron som varken var idel eller döva. Ingen gick på kvällstidningarnas tips om att gå ner i vikt. Ingen längtade efter sommaren varken med eller utan dåligt samvete över en kropp som varken var överviktig, underviktig eller normal ingen åt en glass i vårvärmen ingen hade det bra. 17 17
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER Ingen hade det dåligt ingen tjänade pengar ingen hade sparade semesterdagar som skulle tas ut innan årets slut ingen köpte restresor till Thailand ingen köpte nåt annat i Thailand ingen badade i Thailands klara vatten eller blev bränd av en mördarmanet. Ingen var rädd för maneten som trots att den var brännande het tog livet av ingen. Ingen gav upphov till kvällstidningsrubriker ingen stod i det främsta ledet och tittade på Victorias klänning när hon gifte sig med Westling. Ingen undrade vad som skulle hända om Victoria dädanefter skulle heta Victoria Westling. Ingen ifrågasatte ordet dädanefter. Ingen var varken bättre eller sämre än någon annan ingen ställde upp i otaliga tävlingar där ingen vann där ingen stod på en prispall och när nationalsången ljöd över den tomma arenan smekte ingen bröstet med sin hand. Ingen smekte nån annans bröst ingen grät tröstlöst ingen köpte en brödröst. Ingen fick cancer efter att ha ätit för många brända brödskivor i sina dar ingen bajsade blod ingen blev rädd för vad som komma skall. 18
INGENTING Ingen hörde de nutida profeternas predikan: Du väljer ditt eget liv allt du gör projiceras tillbaka på dig själv vill du vara frisk får du se till att bli det och om du inte lyckas tough luck my friend. Engelska var ett språk som ingen talade varken flytande eller med brytning ingen delade ut en snyting varken metaforisk eller bokstavlig. Ingen borrade efter olja i någon annans land ingen hade ett land ingen ljög ingen krigade under falska förevändningar ingen var arg ingen mindes historia ingen sprängde sig själv i självmordsattentat ingen hyste agg. Ingen förlorade sitt hopp ingen shoppade loss ingen hade råd ingen var rädd för varken liv eller död. Ingen solade tills ingen blev röd ingen rimmade illa ingen kallades gorilla ingen kallades gul ingen firade jul ingen var varken vacker eller ful ingen spenderade liv på ett kontor. Ingen skrek abort är mord. 19
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER Ingen kämpade ingen gav upp ingen var djärv ingen saknade mod ingen levde ingen dog. En gång var ingen ute och gick och på vägen fanns ingenting. ALMA KIRLIC poet och författare 20
INGENTING 21
22 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER
VÅGA VARA VISIONÄR VÅGA VARA VISIONÄR Peter Gustavsson Av någon anledning har arbetarrörelsen valt att presentera sin historia på ungefär samma sätt som överklassen presenterat sin. Det är stora män och en och annan kvinna agitatorer, pragmatiker och landsfäder som passerar revy framför våra ansikten. Men arbetarrörelsens historia handlar framför allt om något helt annat. Den handlar om känslan av frihet och framtid när arbetarna på bruket byggde Folkets Hus tillsammans. Om frihetskänslan när den arbetslösa familjen fick ut sina första slantar i arbetslöshetsersättning eller barnbidrag. Om det vardagliga fackliga organiseringsarbetet på arbetsplatser, expeditioner och kursgårdar. Om tvåbarnsfamiljen som flyttade in i en lägenhet i stan med elspis, rinnande vatten och toalett inomhus, och om hur deras barn fick möjlighet att utbilda sig. Avtrycken av 1900-talets framstegshistoria finns i miljontals svenskars familjekrönikor, men också i den rika flora av tidningar, tidskrifter och litteratur som arbetarrörelsen producerat. Där flödar argumenten för de stora reformerna fram längs sidorna. Och med tiden hittar den socialdemokratiska reformismen sitt eget språk och sina egna begrepp för att beskriva vägen och målet med samhällsförändringen. MÅL OCH MEDEL Genom den långa berättelsen om hur arbetarrörelsen lade grunden till den svenska demokratin och välfärdsstaten har rörelsens aktiva ständigt brottats med samma dilemma. Det handlar om relationen 23
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER mellan idépolitik och dagspolitik, mellan vision och verklighet, mellan drömmen om ett bättre samhälle och vad som går att åstadkomma här och nu. Inledningsvis i diskussionen om ministersocialismen kan en socialdemokrat vara minister i en regering som inte genomför partiets maximiprogram? Sedan i frågan om i vilket läge en regering ska avgå när den inte kan genomföra grunderna i sin politik. Och i åtskilliga diskussioner om när det är rätt att söka konflikt respektive kompromiss för att genomföra olika reformer. Som en utpräglad idépolitiker och mångårig finansminister var Ernst Wigforss väl bevandrad både i idén och praktiken bakom socialdemokratisk samhällsförändring. Han formulerade den reformismens terminologi som fortfarande är i allra högsta grad brukbar för att bringa reda i dagens frågeställningar. Wigforss vägrade acceptera att man skulle behöva välja mellan ideologisk övertygelse och pragmatiskt samhällsbygge. Han tog avstånd från idén om framtiden som ödesbestämd, samtidigt som han vägrade se dagspolitiken som bara en fråga om här och nu. I Socialismen dogm eller arbetshypotes? (1925) menade Wigforss att Det inflytande vi kan öva på framtiden, det utövar vi genom att ändra den verklighet som just nu är. Vi gräver dubbelt flera diken för oss själva, och för efterkommande. Vi gör grunden vidare och lägger nya stenar i muren, för att man efter oss ska kunna resa samhällsbyggnaden ännu vidare och högre. [...] [Idén om framtiden] blir i stället en ledstjärna att ställa kursen efter, en hjälp att finna bästa utvägen ur ögonblickets svårigheter. Men den låter oss också gå in som led i släktets stora sammanhang, ger vår dagliga strävan en djupare innebörd och vårt liv en rikare mening. Wigforss metod för att brygga över spänningen mellan ideologi och dagspolitik var idén om provisoriska utopier. Genom att formulera mål som är möjliga att genomföra på medellång sikt blir vägen mot det klasslösa samhället farbar. Den provisoriska utopin är inte ett slutmål för det perfekta samhället, men däremot en bra utgångspunkt för att sätta kursen i dagspolitiken. Den utopiska framtidsbildens kraft att driva människors känslor och engagemang för att åstadkomma förändringar är för viktig för att inte användas också av tålmodiga samhällsreformatorer, tycks Wigforss mena. 24
VÅGA VARA VISIONÄR Idén om provisoriska utopier förenas med fördel med idén om vikten av strukturreformer. Reformer som inte bara gör situationen bättre för människor i nuet, utan också utgör vad Wigforss beskrev som grund för en vidare frammarsch. Genom att höja människors kunskapsnivå och bygga en stark välfärdsstat skapas en bas för den demokratisering av arbetslivet som Wigforss såg som nödvändig för att skapa ett verkligt demokratiskt samhälle. INITIATIVETS MAKT En av Wigforss mest kända texter går under namnet Kan dödläget brytas? (1959). Och det är värt att påminna sig själv om att allt inte är nytt under solen. Att socialdemokratiska minoritetsregeringar förhandlat sig fram genom tuffa parlamentariska lägen förr, och lyckats åstadkomma viktiga förändringar som fått varaktig betydelse. Men vi behöver också förstå vikten av att våga formulera provisoriska utopier som kan väcka människors engagemang och bygga upp stöd i samhället för en tydlig reformpolitik. Om vi ska lära något alls av vår historia är vikten av att våga vara visionär kanske den viktigaste lärdomen av de alla. Att vi inte är mer handlingsförlamade än vad vi gör oss. En socialdemokrati i regeringsställning sitter på initiativets makt och kan göra väldigt mycket för att förändra det politiska landskapet. Men det kräver att vi väljer att leda opinionen snarare än ledas av den. Att vi skapar nya verkligheter som lägger grunden till en vidare frammarsch och låter kommuner med goda förutsättningar gå före och skapa skyltfönster för en progressiv politik. Men också att vi mäter opinionssiffror inte för att bli slavar under dem utan för att få ett underlag till vad vi ska göra för att öka stödet för de reformer vi som rörelse ser som angelägna. För det största hotet mot förtroendet för en socialdemokratisk regering är ifall väljarna upplever att den bara sysslar med förvaltning och sjunker ner i politisk apati. För efter de senaste decenniernas utsträckta försvarsstrid för välfärdsstaten befinner vi oss i ett läge där verklighetens upp- 25
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER fordrande krav tillsammans med nyliberalismens kapsejsning skapar helt nya förutsättningar för politiken. Vid sidan av att rätta upp kursen efter det borgerliga vanstyrets år behöver vi genomföra genomgripande reformer på många områden. Om vi inte kan formulera dessa reformer, kommer andra att göra det. Vi behöver nya provisoriska utopier, nya djärva reformer för vår tids samhällsproblem. UTOPITIPS Vi behöver offensiva klimatinvesteringar för en snabb omställning till hållbarhet. Det innebär stora satsningar på förnyelsebar energi och en helt ny prioritering av järnvägen. Underhåll och utbyggnad av befintliga tågsträckor behöver ske parallellt med byggandet av framtidens infrastruktur med nya sträckor på stambanan och nya höghastighetståg mellan storstäderna och ut mot kontinenten. Vi behöver arbetslivsreformer som ökar anställdas trygghet och minskar stressen på arbetsplatserna, ett massivt nytt kunskapslyft, starkare socialförsäkringar, individualiserad föräldraförsäkring och en aktiv regionalpolitik som gör det möjligt för människor att leva och utvecklas också på mindre orter. Vi behöver mindre vinstjakt och ökad förtroende för kompetensen och förmågan hos personalen i offentlig sektor. För att finansiera detta behöver vi låneinvestera infrastruktursatsningar och omformulera överskottsmålet till ett mål att inte öka statsskuldens andel av BNP. Vi behöver också röra oss bort ifrån ett avdragstätt skattesystem som allt mer börjar likna en schweizerost till en enhetligare och robustare beskattning. Och mest av allt måste vi förstå att göra en arbetsfördelning inom arbetarrörelsen. För att vara framgångsrika i de förhandlingar som krävs såväl i politiken som på arbetsmarknaden måste vi samtidigt vara framgångsrika i den ständiga kampen om hegemonin i samhällsdebatten för att flytta fram positionerna och skapa ett starkare stöd för en progressiv politik. Det är vi som avgör vad det kommer att stå i historieböckerna om vår tid. Berättelsen om det tidiga 2000-talet kan bli en berät- 26
VÅGA VARA VISIONÄR telse om en framåtsyftande reformera. En era då vi tillsammans tog tag i vår tids utmaningar, byggde grunden vidare och lade nya stenar i muren, för att man efter oss skulle kunna resa samhällsbyggnaden ännu vidare och högre. Men det kan också bli en berättelse om en socialdemokrati som successivt tappade fotfästet under trycket från en stark global trend mot ojämlikhet. Historikerna kan tänkas skriva om hur välfärden och demokratin undangrävdes av en allt mer professionaliserad och avideologiserad politik och en allt starkare högerextremism som närdes av arbetarrörelsens oförmåga att formulera positiva provisoriska utopier. Då är framtidsutsikterna inte goda, vare sig för vårt land eller för den lilla planet vi lever på. Framtiden är vår om vi förmår att greppa tag i den. Vi bygger den tillsammans. PETER GUSTAVSSON verksamhetsutvecklare och facklig-politiskt ansvarig på ABF 27
28 LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER
FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR Sara Abdollahi If I didn t define myself for myself, I would be crunched into other people s fantasies for me and eaten alive. Orden kommer från den afroamerikanska poeten, feministen och aktivisten Audre Lorde och sätter fingret på faran med att ständigt definieras av alla andra. Att själv aldrig få vara med och skriva sin historia och definiera världen. Utan istället ständigt bli krossad av andra människors fantasier. Hur ser kulturlandskapet i Sverige ut; vilka äger rätten att definiera och tolka de olika berättelser som finns i vårt samhälle? Solidaritet, det kräver förmågan att sätta sig in i andra människors skor och tänka: hur skulle jag vilja att andra agerade mot mig, för mina rättigheter som människa? Det som försvårar solidaritet är individualismen, att inte kunna sätta sig in i andras situation. Kanske är det därför kulturen är så segrererad och centererad kring enfald; enfald när det gäller vilka kroppar och blickar som har tillträde att producera och konsumera kultur. Det är svårt att tvinga aktörer som finansieras av privata bolag och koncerner att fördela kulturresurser jämnt. Men hur är det när det gäller den kultur som finansieras genom våra gemensamma skattepengar? Hur kan endast en enfald ha tillgång till den kultur som vi alla är med och bekostar genom att betala skatt? Vilka har tillgång till den kultur som finansieras med våra gemensamma skattepengar, som till exempel statliga museer? 29
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER Skatt betalar vi för att gemensamt bygga upp samhället på olika sätt. Statliga museer är en av våra gemensamma och viktiga tillgångar. De förvaltar och visar oss vår historia och samtid. Som institution har de därför en enorm makt; de kan välja vad de anser vara viktigt att synliggöra och inte. Varför är det fortfarande till största del en homogen skara som hörs och syns när det gäller konst, litteratur och kulturella sammanhang? Beror det på att till exempel rasifierade och arbetarklassen inte är intresserade av kultur? Att de inte vill skapa och konsumera kultur? Knappast. OJÄMLIK TILLGÅNG TILL KULTUREN För en tid sedan fick jag förmånen att under en dag, tillsammans med några museichefer, vara med på en dialog kring hur vi ska tillgängliggöra våra museer för att komma bort från att de tilltalar en homogen skara. Uppdraget var ett samarbete mellan Kulturdepartementet och Riksutställningar och vi deltagare hade olika ingångar, förslag och analysmodeller. Men en sak var de flesta av oss ense om: den kultur och de museer som finansieras genom våra gemensamma skattepengar bör också vara till för alla, både när det gäller deltagande och skapande, oavsett härkomst, klass eller kön. Jag minns när regeringen offentliggjorde att det ska kosta noll kronor att gå på statliga museer. Jag blev först väldigt glad. Därför att pengar och kommers ska inte få styra tillgången till kultur, och för den som är fattig är gratis en förutsättning att överhuvudtaget kunna delta. Samtidigt är glädjen falsk. För om alla betalar skatt ska alla också självklart få åtnjuta de byggnader, aktiviteter och saker som skatten går till. Därför är gratis entré bra, men inte tillräckligt. Journalisten Jan Gradvall skriver: Frågan om gratis entré blir väldigt abstrakt för den som inte har råd att åka till det som är gratis. Vad spelar det för roll att inträdet är gratis om byggnaderna är centrerade till vissa delar i staden och landet, och alla inte har råd att åka dit? Får de som inte kan ta sig till kulturen skylla sig själva? 30
FÖR EN DEMOKRATISK KULTUR Varför kan inte kulturen decentraliseras och spridas ut? Platsen som avgörande för tillgång till kultur har också i högsta grad med kulturellt kapital att göra. Om vi vill göra kulturen demokratisk behöver vår utgångspunkt vara jämn resursfördelning av makt. Det är något som ska appliceras på platser där kulturen finns, vilka som styr över kulturproduktionen och resurstilldelningen. Det är en fråga om klass att kunna bestämma vilka bilder vi får se eller inte, vilka texter som publiceras eller inte, vilka som kränks eller hyllas. Därför är det viktigt att bryta segregation och maktkoncentration även när det gäller kulturen; institutioner, redaktioner och kulturpolitik. BLINDHET INFÖR DEN EGNA MAKTEN Det som utmärker den kulturella medelklassen är tillgången till kulturellt kapital; att kulturarbetare inte är rika men har ett stort nätverk är inte något som är helt okänt för de flesta av oss. Tillgången till ett rikt kulturellt kapital innebär att vara välorienterad med de koder och referenser som krävs för att öppna dörrarna till olika kulturella sammanhang, och väl där inne få stanna kvar och släppas in genom fler dörrar till fler kulturella sammanhang. Kulturklassen, om vi kan tala om en sådan, har möjlighet att höras i radion, tidningar och i olika panelsamtal. Man är också väl införstådd med vilka kulturdebatter som är fina och viktiga att sätta sig in i och ha åsikter kring. Även de koder som gäller kring klädsel är något som den klass som är insvept i kulturen har koll på: man vet när det är dags att bära kläder för kultförklarade märket Marimekko och inte. I ett samtal där jag deltog med en rad viktiga personer inom kulturvärlden kände jag ett motstånd mot en mer jämlik fördelning av resurser. Att personer som sitter på en viss makt inte ville se sitt eget ansvar för att kulturen är så centrerad kring en enfald. Under början av samtalet befann sig nivån på Jag som är vit man får aldrig säga något och Att vara vit betyder lika mycket/lite som att gilla fotboll. Jag som inte alls sitter på samma makt som dessa personer kände en irritation men också en oro, därför att de 31
LIBERTAS ANTOLOGI 3 PROVISORISKA UTOPIER försökte kidnappa frågor som berör maktstruktur att handla om de själva som personer; vithet som maktstruktur blev plötslig centrerad kring dem som enskilda personer, och de tyckte synd om sig själva som aldrig fick säga något. Likväl satt de i samtalet och tog upp värdefull tid för att säga saker som dessa. Ganska tidigt i samtalet var jag tvungen att säga ifrån. Jag kände att målet med samtalet, att brainstorma hur vi ska göra kultursverige mer inkluderande förtjänade bättre än så. Jag fick förklara att prata om enskilda vita män inte var relevant, för vithet var en struktur. Jag fick även förklara att spela fotboll inte alls är samma sak som att tillhöra en vit kulturklasskara, eftersom makt och intresse är åtskilda saker. Då kunde vi äntligen fokusera på vad vi var där för att göra. VAR FINNS DEBATTEN? Att inte kunna prata om de hinder och problem som står i vägen för att kulturen ska bli allas vår att producera och konsumera är ett demokratiskt problem. Att scrolla genom olika kultursidor jag skriver scrolla för jag läser ofta tidningar på nätet är också att bevittna kulturkändisar i eviga diskussioner med varandra. Hyllande och dissande av och med samma personer. Aftonbladet Kultur mot Expressen Kultur, höger mot vänster, tecken efter tecken som slösas på ryggdunkande och positioneringar. Ibland får vi läsa värdefulla och viktiga kulturtexter, men det är sällan oväntade röster och analyser släpps igenom. När högern inte bryr sig om klass, delar in kulturen i fin/ ful och vill bygga upp en slags elit, inom kulturvärlden, precis som överallt, är jag inte förvånad. Men från vänstern förväntar jag mig något annat, något mer. Om vi kollar vilka som producerar kulturen i vänstertidningar är det likväl en enfald. Samma personer som får vara experter på viktiga kulturella frågor. Att inte alla kan eller vill skriva komplicerade kulturella analyser är ingen hemlighet, men att aldrig vilja se de som kan och/eller vill skaver. Vi som bekänner oss till erkännande av ideologier som tror på strukturer behöver också se vår egen makt och ansvar i struktur- 32