Grammatik handlar om hur språkliga yttranden är strukturerade / uppbyggda.

UPPSALA UNIVERSITET Inst. för lingvistik Niklas Edenmyr Grammatik, 5p. VAD ÄR GRAMMATIK? Grammatik handlar om hur språkliga yttranden är strukturerade / uppbyggda. Strukturen kan beskrivas på olika nivåer, där en enhet i sin tur består av mindre enheter. Normalt betraktar man meningen (eller satsen) som den största grammatiska enheten, t.ex.: ex. Han hörde dåligt. En mindre enhet är frasen. I exemplet ovan är t.ex. han en fras. Ett tydligare exempel skulle kunna vara: ex. Den gamle mannen hörde dåligt. Fraserna han och den gamle mannen är här utbytbara, men fyller samma funktion. Fraser består i sin tur av ett eller flera ord. Orden är i sin tur uppbyggda av minde enheter: morfem. Ordet hörde består av morfemen hör- och -de, där hör- är stammen och -de är ett affix som markerar preteritum (förfluten tid). Morfem kan definieras som den minsta betydelsebärande enheten i språket. Morfemen är uppbyggda av ljudenheter, så kallade fonem (eller grafem (bokstäver) i skrivet språk). Hörde är uppbyggd av fonemen /hœ e/, eller grafemen {h, ö, r, d, e}. Man skulle också kunna tänka sig nivåer över meningen, t.ex. en (mycket kort) text: ex. Arvid var nittio år. Han hörde dåligt. 1

Vi får alltså följande hierarki av språkliga nivåer: text Arvid var nittio år. Han hörde dåligt. mening Han hörde dåligt. fras han, den gamle mannen, den gamle mannen med hunden ord han, hörde, dåligt, den, gamle morfem hör-, -de, dålig-, -t fonem/grafem h, œ,, e / h, ö, r, d, e Traditionellt delas grammatiken in i två huvuddelar: o syntax (eller satslära) som handlar om hur fraser, satser och meningar är uppbyggda o morfologi (eller formlära) som handlar om hur ord är uppbyggda Två viktiga begrepp, som kommer att dyka upp genomgående under kursen, är form (kategori) och funktion. Ett enkelt exempel får illustrera. a. Pojken retades. b. Hon slog pojken. Pojken (i både a. och b.) har samma form (och tillhör samma kategori), nämligen substantiv. Däremot är dess funktion olika i a. respektive b. I a. är pojken subjekt och i b. objekt. Vidare så har pojken i mening a. och hon i mening b. samma funktion (dvs. subjekt), men de tillhör olika ordklasser (substantiv respektive pronomen). MORFOLOGI Lexem. Är kör och körde samma ord? Man kan säga att de är olika böjningsformer av ett och samma basord, s.k. lexem eller rotmorfem. (Ett lexem kan man likna vid ett uppslagsord i ett lexikon. I ett lexikon hade man funnit dem under sin grundform, som i svenskan är infinitivformen, köra.) 2

Böjning, avledning och sammansättning. Viktiga begrepp när man talar om lexem är böjning och avledning: o böjning ger olika former av samma lexem (t.ex. kör och körde, båda är verb) o avledning ger upphov till nya lexem (köra och körning, det första är ett verb och det andra ett substantiv) (Obs! Ibland kan det vara svårt att dra en skarp linje mellan vad som är böjning och vad som är avledning.) Ytterligare ett ordbildningssätt är sammansättning, t.ex. bil-brand. Stam och affix. För det mesta byggs ord upp av kombinationer av olika morfem. Normalt kan ord analyseras som bestående av stam + affix. Stammen är gemensam för alla former av ett lexem, t.ex.: stam affix kör- -de kör- -t Affix kan komma före eller efter stammen, och kallas då prefix respektive suffix (eller ändelser). Affixen i exemplet ovan är exempel på suffix. Prefix är i svenskan vanliga i avledningar, t.ex. kräva avkräva. Stamförändring, reduplikation och suppletion. Ibland kan böjning och avledning ske genom andra medel än genom affix på en stam, t.ex. o stamförändring avljud och omljud: t.ex. finna fann funnit; stor större. konsonantväxling: t.ex. denna detta dessa. vokalbortfall: t.ex. gammal gamla. konsonantbortfall: t.ex. skilja skilde. vokalförkortning + konsonantförlängning: nöt nötter. accentväxling: t.ex. leda (grav accent) leder (akut accent). o reduplikation dvs. fördubbling av hela eller del av stammen: t.ex. indonesiska orang människa, orang-orang människor. o suppletion dvs. stammen byt ut: t.ex. jag mig. 3

Fria och bundna morfem. Man skiljer också på fria och bundna morfem. Fria morfem är sådana som ensamma kan bilda ord, t.ex. kör, Arvid, den, etc. Bundna morfem kan bara fungera som affixerad till ett (eller flera) fria morfem, t.ex. (kör)- de, (dålig)-t, där -de och -t alltså inte kan fungera själva som ord. (Naturligtvis finns ett ord de, men det är naturligtvis ett orelaterat morfem och har bara en slumpmässig likhet med preteritumsuffixet -de.) Märk! Det finns fria morfem som inte kan böjas eller avledas, ibland kallade partikelmorfem, t.ex. vissa adverb (ut), interjektioner (aj), prepositioner (i), subjunktioner (att), konjunktioner (och). Typer och förekomster. (se Dahl s. 14-15) o Exempel på allomorfer: i körde och hämtade är -de en typ med två förekomster (-de markerar preteritum). I miste har -te samma betydelse/funktion som -de men skiljer sig i form: -te och -de är allomorfer (varianter av samma morfem). o Exempel på allofoner: I vissa (t.ex. mellansvenska) dialekter har långt ö olika uttal beroende på sin omgivning. Jämför ö:na i ord som hö (eller hög, hök etc.) och hör. I det första fallet är ö:et mer slutet [ø:], och i det andra fallet (framför /r/ eller retroflex) [œ:]. Man säger att de två uttalen står i komplementär distribution. Långt ö uttalas [ø:] utom framför /r/ eller retroflex. Långt ö uttalas alltid [œ:] framför /r/ eller retroflex, men aldrig annars. ORDKLASSER Vad är ordklasser? Traditionellt delas orden in i ordklasser efter hur orden fungerar i grammatiken. Ord inom en och samma ordklass uppvisar likheter i funktion, form och betydelse. Normalt räknar man med omkring tio ordklasser i svenskan. (Andra språk uppvisar andra system för gruppering av ordklasser, men mer om detta senare.) Vad skiljer ordklasserna åt? Man kan urskilja två huvudsakliga grupper av ordklasser: låt oss kalla dem huvudordklasser och övriga ordklasser : o till huvudordklasserna hör substantiv, adjektiv och verb; o till de övriga ordklasserna hör adverb, pronomen, räkneord, prepositioner, konjunktioner, subjunktioner och interjektioner. 4

Skillnader mellan de två ordklassgrupperna: o Huvudordklasserna är större (har fler medlemmar) än de övriga ordklasserna. o Orden i huvudklasserna kan böjas, medan många av de övriga är oböjliga. Ordklasser med böjliga ord kallas ibland rotklasser, och oböjliga partiklar. o Huvudordklasserna har lätt för att ta in nya ord, de är öppna ordklasser. De övriga ordklasserna accepterar inte lätt nya medlemmar, de är alltså slutna. Ibland skiljer man också på betydelseord och formord. De senare betecknas ibland som tomma på betydelse och grammatiska. Betydelseorden sägs vara lexikala. Helt sant är väl detta inte, det är svårt att hitta ett ord som saknar betydelse (att kommer kanske nära), men formorden kan kanske sägas vara tommare på betydelse än betydelseorden. Kriterier för ordklassindelning. Hur bestämmer man då till vilken klass som ett ord tillhör? Kommer ni ihåg ramsorna från grundskolan: Substantiv är namn på ting etc.? Standardbeskrivningen var här grundad på betydelsen (semantiken) hos orden. Dvs.: o substantiv betecknar ting o adjektiv betecknar egenskaper ( hurudana tingen är ) o verb betecknar handlingar ( vad man gör ) Man kan komma ganska långt med denna typ av indelning, med det finns även problem, t.ex. (Dahl s. 21) så betecknar snål och snålhet samma egenskap men de tillhör ju olika ordklasser (adjektiv respektive substantiv). Orden skiljer sig dock åt syntaktiskt: En snål lingvist. *En snålhet lingvist. Snålhet är kul. *Snål är kul. Vi kan också skilja ordklasserna åt genom hur de fungerar morfologiskt. T.ex. kan vi komparera adjektiv (snål, snålare, snålast) men det kan vi inte göra med substantiv (snålhet, *snålhetare, *snålhetast). Ordets grammatiska (syntaktiska och morfologiska) egenskaper tycks väga något tyngre än de semantiska (betydelse-) egenskaperna. Samtidigt finns ett klart samband mellan betydelse (semantik), funktion (syntax) och form (morfologi), och de kan komplettera varandra vid ordklassindelning. 5

SUBSTANTIV Semantiska kriterier. Det finns olika sätt att dela in substantiven efter betydelse, en grundläggande indelning är mellan egennamn och andra substantiv. Egennamn kan beteckna: o personer (för- och efternamn) och personliga namn på djur: t.ex. Sunesson, Siv och Svarten. o orter och platser: t.ex. Svalbard, Skara och Svarta havet. o himlakroppar, böcker, tidningar, varumärken etc.: t.ex. Stora björn, Siddhartha, Sydsvenska dagbladet och Saab. De övriga substantiven delas in i artnamn och ämnesnamn. Ibland används beteckningarna individua och dividua. Artnamn är klart avgränsade räknebara individer, t.ex. snubbe, stol och svan. Beteckningen individua betyder odelbara, t.ex. om vi delar på snubben, stolen eller svanen så upphör dessa att vara just en snubbe, en stol eller en svan. Dessa substantiv kan böjas i species och numerus, medan dividua endast kan böjas i species. Individua kan delas upp i: o appellativer ( tingord ): t.ex. människa, solros och spade. o flocknamn ( oegentliga kollektiver ): t.ex. styrelse, trupp och skock. (Kan vara svåra att skilja från dividua (nedan), men flocknamnen betonar kollektivet som en enhet, medan dividua betonar mängden eller ämnet.) o abstrakter: t.ex. tanke, förhoppning, svängning. Ämnesnamn består av ämnen, material etc. som inte består av räknebara individer, som smör, soppa och saft. Om man har en klump smör och delar den så är det fortfarande smör (och kanske fortfarande en klick, bara lite mindre). Dividua, delbara, kan alltså endast böjas i species (inte i numerus). Dividua kan delas upp i: o kollektiver: mångfald som inte sammanfattas till en enhet, t.ex. lingon, mygg och ärtor. o ämnesnamn: t.ex. snö, trä och grus. o abstrakter: t.ex. flit, hunger och sömn. 6

Morfologiska kriterier. 1. Genus. Genus skiljer sig från de egentliga böjningarna hos substantiv i det att genus är en inherent egenskap, en lexikal kategori. Ett substantiv har antingen ett visst genus eller så har det ett annat. Ordet sölkorv har genuset utrum (Obs! i Dahl används den äldre termen reale), man säger alltså t.ex. en sölkorv och sölkorven, men inte *ett sölkorv eller *sölkorvet. Språkrör däremot har genuset neutrum, och man säger ett språkrör och språkröret. utrum neutrum artiklar en stol, stolen ett bord, bordet attribut en ranglig-ø stol ett rangligt bord predikativ den där stolen är ranglig-ø det där bordet är rangligt pronominell syftning han/denne/vilken/vem (mask.) hon/denna/vilken/vem (fem.) den/denna/vilken det/detta/vilket Därtill finns spår av maskulinum (markerad med suffixet -e), t.ex.: Käre Börje! Gustav den tredje den gamle mannen denne pojken (Kära Lisa!) (Elisabeth den första) (den gamla kvinnan/stolen) (denna flickan/boken) och femininum (i lexikaliserade former, med suffixen -a, -inna, -is, -essa, -ös, -ska), t.ex.: katta, maka, hjältinna, aktris, prinsessa, dansös, sjuksköterska Utrum och neutrum kallas ibland för artikelgenus, då de tar antingen en eller ett artiklar. Maskulinum och femininum kallas ibland för pronomengenus. Det är inte (längre) möjligt att utifrån betydelsen klassificera substantiven i utrum och neutrum, men vissa tendenser kan skönjas: utrum individuella och konkreta (t.ex. personer, djur (som uttrycker könsdistinktion, ex. oxe, ko), växter, redskap m.m.) namn på sjöar, älvar neutrum kollektiv, dividuella, abstrakta djur (som inte uttrycker könsdistinktion, ex. lejon, föl, bi) namn på länder, städer 7

Skillnaden mellan individuella/konkreta och kollektiv syns tydligt i exempel som en öl (flaska/glas) ett öl (sort) ölet (obestämd mängd). (Märk att det finns en viss regional variation på genustillhörighet, man kan t.ex. säga ett apelsin och ett borr i vissa delar av Sydsverige.) 2. Substantivets böjningar: species. Species, eller bestämdhet, skiljer ut ord som står i obestämd form, t.ex. en apa, från ord i bestämd form, t.ex. apan. Bestämdhet är egentligen en egenskap hos hela nominalfrasen, t.ex. så uppfattas frasen min apa normalt som bestämd trots att substantivet saknar bestämdhetsmarkering. Utöver detta finns vissa ord som är inherent bestämda, t.ex.: o pronomen som jag, hon, vi, det här o egennamn som Sunesson, Siv, Skara I svenskan markeras obestämdhet i singularis genom en fristående obestämd artikel som kongruerar med substantivet i genus; en i utrum och ett i neutrum. I svenskan markeras bestämdhet genom suffix på substantiv. Det vanligaste systemet är dock att använda en fristående bestämd artikel, som t.ex. i engelska the monkey. singularis pluralis utrum -n -en -na -en apan, fadern, sommarn mannen, sonen, sommaren aporna, sönerna, fäderna männen, fädren neutrum -t -et -na -a -en diket, ögat, dikena, trät barna barnet, kaféet, tyget, träet kaféerna, tygerna, papperna barnen, ögonen, pappren 8

3. Substantivets böjningar: numerus. I svenska är numerus en böjningskategori som omfattar singularis och pluralis. I svenska finns många sätt att bilda pluralis, lite beroende på hur man räknar (fem, sex eller fler). Här följer ett exempel på deklinationer (böjningstyper) för numerusböjning: utrum -or -er ros - rosor, flicka - flickor, toffel - tofflor -ar -n bod - bodar, pojke - pojkar, himmel - himlar, dotter - döttrar -er -ø sak - saker, amerikan - amerikaner, park - parker, nyhet - nyheter -r ko - kor, bastu - bastur, fiende - fiender -ø medverkande, resande, studerande, arbetare, musiker, reporter, order neutrum galleri - gallerier, kafé - kaféer, prov - prover, drama - dramer dike - diken, strå - strån, ankare - ankaren band, hem, album, vapen, bibliotek, tecken, fönster Vissa substantiv (särkilt sådana som slutar på -an och -en) bildar pluralis med suffixen -ning eller -ande. T.ex. ansökan - ansökningar, önskan - önskningar, anmodan - anmodanden. Härutöver finns andra former som förekommer i vissa lånord (många andra lånord faller in i det svenska systemet): o -s: cocktail - cocktails/cocktailar, jumper - jumpers/jumprar, sliper - slipers/sliprar, gangster - gangsters/gangstrar/gangster, banjo - banjos/banjoer, hobby - hobbys/hobbyer o -i eller -e: emeritus - emeriti, tempo - tempi/tempon, lira - lire o -a eller -ta: diktamen - diktamina/diktamen, examen - examina, centrum - centra/centrum, tema - temata 4. Substantivets böjningar: kasus. Syntaktiska funktioner markeras med böjningskategorin kasus. Traditionellt räknar man med två kasus i svenskan: grundkasus (eller huvudform) och genitiv. Genitivets huvudfunktion är att sätta ett substantiv (eller nominalfras) i relation till ett annat substantiv, t.ex. husets framsida, en satans lymmel, min brors elever, alla dessa små människors bekymmer. 9

I svenskan finns ingen markering av grundkasusformen. Genitiv markeras som regel med -s: singularis pluralis obestämd (en) apa - (en) apas (ett) öga - (ett) ögas apor - apors ögon - ögons bestämd apan - apans ögat - ögats aporna - apornas ögonen - ögonens Märk! Genitiv -s sammanfaller med ord vars grundkasusform slutar på -s; t.ex. Anders, Västerås (genitiv kan ibland markeras med apostrof). (Andra former förekommer i undantagsfall; t.ex. Falu gruva, Trollhätte kanal, Kristi himmelsfärdsdag, filosofie kandidat, Jesu liv.) Genitiven i svenska kan sägas markera nominalfraser (snarare än bara substantiv), då markören tenderar att hamna efter det sista ledet i nominalfrasen, jämför: Professorns i engelska paraply Professorn i engelskas paraply Många andra språk har rikare kasussystem än svenskan. Kasus används då ofta för att markera syntaktiska funktioner som subjekt, direkt och indirekt objekt (som i svenska främst markeras genom ordföljd + intonation) samt rumsrelationer (som i svenska främst markeras med hjälp av prepositioner). Syntaktiska kriterier. Vi kommer gå in närmare på detta när vi diskuterar nominalfraser och syntax, men några observationer kan göras: o Substantiv fungerar som huvudord i nominalfraser, t.ex. en riktigt stor och kall öl. o Substantiv uppträder som subjekt (Gubben söp), direkt objekt (Han köpte en öl), indirekt objekt (Han köpte flickan en öl), predikativ (Gubben är alkoholist), attribut (Gubbens öl är avslagen) och adverbial (Hela natten drack han). 10