(Denna översikt baseras mycket på den framtida nyutgåvan av Östen Dahls Grammatik)

Transkript

1 UPPSALA UNIVERSITET Inst. för lingvistik Niklas Edenmyr Grammatik, 5p. PRONOMEN (Denna översikt baseras mycket på den framtida nyutgåvan av Östen Dahls Grammatik) Översikt över kriterier för ordklassen. o semantiska kriterier: pronomen refererar till, eller syftar på, saker eller personer i talsituationen, dvs. deras betydelse är allmän och varierar beroende på kontexten. Ex. Jag är trött (jag = talaren). o morfologiska kriterier: vissa pronomen liknar substantiv i sin böjning (personliga och demonstrativa pronomen), vissa liknar adjektiv i sin böjning (possessiva pronomen) och andra är oböjliga (det relativa pronomenet som). o syntaktiska kriterier: ersätter nominalfraser: t.ex. gubben spelade - han spelade ersätter adjektivfraser: t.ex. en glad gubbe en sån gubbe ersätter verb (skeenden): t.ex. Dricker han? Gör han det? Klassificering av pronomen: det är inte helt klart hur man ska klassificera ordklassen pronomen. o Viktiga typer av pronomen är: bestämda pronomen: pronomen som ingår i eller själva utgör bestämda nominalfraser, t.ex.: jag, hon, de, det där, sig, varandra frågande pronomen: pronomen som används för att bilda frågeordsfrågor, t.ex.: vem, vad, vilken Andra klasser är mindre traditionella, men SAG, dvs. Svenska akademiens grammatik (1999), använder sig även av följande klasser: kvantitativa pronomen: inkluderar klasser som traditionellt brukar kallas indefinita eller obestämda pronomen, t.ex. all, varje, man, många, någon, ingen relationella pronomen: räknas ibland i traditionella grammatikböcker som adjektiv eller räkneord, t.ex. samma, första, högra, själv

2 Bestämda pronomen. o Traditionellt görs en uppdelning i personliga och demonstrativa pronomen: personliga pronomen: första och andra personens pronomen + hon, han, den, det, de demonstrativa pronomen: denna, den/det/de här, den/det/de där och den, det och de Pronomenen den, det och de hamnar alltså i båda klasserna. Personliga pronomen (Dahl, s. 37) genitiv singularis subjektsform objektsform pluralis subjektsform objektsform genitiv 1 pers jag mig -- vi oss -- 2 pers du dig -- ni er -- 3 pers mask han honom hans fem hon henne hennes utrum den den dess de/dom dem/dom deras neutrum det det dess 3 pers reflexiv -- sig sig -- o Man kan även göra en uppdelning efter huvudsaklig användning: anaforisk användning där pronomenet syftar till ett korrelat tidigare i meningen eller texten, t.ex. Gubben visste inte att han gått på en nit. i deiktisk användning refereras till den omgivande (fysiska) situationen, t.ex. Det här är min bil. Generellt kan man säga att personliga pronomen ofta används mer anaforiskt medan demonstrativa används mer deiktiskt. o Alla bestämda pronomen har liksom substantiven olika former i singularis och pluralis (jag vi, du ni). o De skiljer sig dock ifråga om kasus. Alla första- och andrapersonspronomen samt han, hon och (i skriftspråket) de skiljer mellan subjekts- och objektsformer: jag mig, du dig, vi oss, ni er, hon henne, han honom, de dem (fast i talspråk är oftast subjekts- och objektsformen densamma, dom) Subjektsformen används när pronomenet fungerar som subjekt eller predikativ. o Tredjepersonsformerna har genitivformer (-s) men i första och andra person finns speciella possessiva pronomen. Dessa skiljer sig från genitiven i det att de liksom adjektiv kongruerar med

3 substantivet de förenas med. singularis utrumkongruens neutrumkongruens pluraliskongruens pluralis utrumkongruens neutrumkongruens pluraliskongruens 1 pers min mitt mina vår vårt våra 2 pers din ditt dina er ert era 3 pers pers reflx sin sitt sina sin sitt sina o Reflexiva pronomen är koreferenta med (har samma referent som) subjektet i satsen, t.ex. Barnet slog sig. Detta gäller även för det reciproka pronomenet varandra, ex. Pojkarna slog varandra sönder och samman. Frågande pronomen. o Frågande pronomen fungerar (som frågande adverb: när, var, hur, varför) i frågeordssatser, t.ex. Vem vann tävlingen? Vad gjorde hon? Vilken dag kommer du? o Vem och vad fungerar som nominalfraser medan vilken fungerar dom en determinerare i nominalfrasen (vilken dag). Kvantitativa pronomen. Detta är som tidigare nämnts ingen traditionell kategori utan de flesta av dessa pronomen brukar räknas som indefinita eller obestämda. I SAG ges följande klasser: o totalitetspronomen: ex. all, samtlig, hel o distributiva pronomen: ex. varje, varenda, vardera, var och en o generaliserande pronomen: ex. vilken som hels, man (som också kallas generiskt) o myckenhetspronomen: ex. många, mycket, få, lite o allmänt indefinita pronomen: ex. någon, någonting, somliga o negerande pronomen: ex. ingen, ingenting

4 Relationella pronomen. Indelningen i relationella pronomen är inte heller den en traditionell indelning. Ibland räknas en del av dessa ord till andra ordklasser, t.ex. adjektiv och räkneord. SAG ges följande klasser: o komparativa pronomen: ex. samma, sådan, annan o ordinativa pronomen: ex. första, sista, nästa, förra o perspektiva pronomen: ex. högra, bortre, rätt, fel, ena o fokuserande pronomen: ex. själv, egen, enda VERB Morfologiska kriterier. o finita verb böjs i tempus, modus och s-form/diates (aktiv/passiv) o infinita verb är generellt sett oböjliga (vissa kan dock böjas i s- form/diates) o perfekt particip kan kongruensböjas Semantiska kriterier. o betecknar skeenden (aktiviteter, händelser, förlopp och belägenhet) Syntaktiska kriterier. o finita verb fungerar som huvudord i verbfraser och uppträder i predikatet o infinita verb kan även återfinnas i subjektet, objektet och attributet Svenska verbformer och -funktioner (efter Bolander: Funktionell svensk grammatik, 2001) FORM FINITA INFINITA presens preteritum imperativ infinitiv pres. particip perf. particip supinum krattar krattade kratta! kratta krattande krattad krattat predikat efter andra verb/ adjektiviska tempusbildande satsbildande substantiviskt FUNKTION

5 Finita verb. o I svenska måste varje sats innehålla ett finit verb. o Bara finita verbformer kan ensamma utgöra predikat i en sats. o I modern svenska har de flest verb bara tre finita verbformer: presens (Han krattar), preteritum (Han krattade) och imperativ (Kratta!). De två första tillhör böjningskategorin tempus. Dessa två skiljer sig från den sistnämnda genom modus, då de två första är indikativ. o Mera ovanliga är: konjunktiv: t.ex. Om jag vore du, skulle jag springa (Förekommer i villkorsbisatser vars innehåll strider mot verkligheten.) optativ: t.ex. Leve konungen! Varde ljus! Det vete katten. (Huvudsakligen i fasta uttryck.) o I vissa svenska dialekter och i äldre svenska kongruerar verbet med subjektet (jag springer vi springa). Detta är vanligt i andra språk som t.ex. engelska (I run (s)he runs). Vissa språk har kongruens inte bara med subjektet utan även objektet, t.ex. swahili: S V O Mtoto a-li-mw-ona mwalimu barn 3.SG:SUBJ-PRET-3.SG:OBJ-se lärare Barnet såg läraren. Infinita verb. o I svenska brukar man räkna med fyra infinita verbformer: infinitiv (kratta), presens particip (krattande), perfekt particip (krattad) och supinum (krattat). (Participen räknas ibland, bl.a. i SAG, som en egen (eller två egna) ordklass(er). Detta kan fungera för particip i svenskan, men eventuellt sämre för particip i andra språk.) o De infinita verbformerna har förlorat många av verbens egenskaper och har drag av andra ordklasser. infinitiv liknar substantiv: en verbfras med infinitivmärket att + verb i infinitiv kan inneha de flesta funktioner som en nominal fras kan (t.ex. subjekt och objekt). participen liknar adjektiv och kan fungera som attribut eller predikativ. Perfektparticipet böjs också som adjektiv, medan presensparticipet är oböjligt. o Supinum har endast en funktion och det är att bilda perfekttempus, t.ex. har krattat eller hade krattat.

6 Svenskans konjugationer (verbböjningstyper) (efter Dahl, s. 67) svaga konjugationer stark konjugation I II III IV imperativ kalla väg sy spring presens kallar väger syr springer preteritum indikativ kallade vägde sydde sprang konjunktiv kallade vägde sydde sprunge infinitiv kalla väga sy springa presens particip kallande vägande syende springande perfekt particip kallad vägd sydd sprungen S-form / diates mm. o Många svenska verb kan bilda ytterligare en böjningsform genom suffixet -s, t.ex. krattas, krattades, krattats. o Sådana former kallas traditionellt för passiva eftersom de används i svenskans passivkonstruktioner. Ex. Jag öppnade dörren Dörren öppnades (av mig). o De förekommer dock i andra konstruktioner också, som dessutom är mer frekventa (i alla fall i talspråk), så ibland används termen s- form istället. Ex. Hunden bits., Ska vi mötas utanför posten? o Många verb har bara s-former, t.ex. andas, djävlas, svettas. Dessa kallas deponens eller deponensverb. Ex. Jag svettas (*Jag svettar). TEMPUS, ASPEKT OCH MODALITET Inledning. o Man kan specificera tidpunkten för en situation på olika sätt, tex. med tempusböjning och tidsadverbial. Det är vackert väder idag. Det var vackert väder igår. *Det är vackert väder igår. Det var vackert väder idag. (dvs. tidigare idag, inte nu ) o Man kan också använda temporala eller modala hjälpverb för att uttrycka tid eller omständighet. Hjälpverb kan också uttrycka passiv. Det har varit vackert väder. temporalt hjälpverb huvudverb i supinum

7 Det kan bli vackert väder. modalt hjälpverb huvudverb i infinitiv Jag blev bötfälld för fortkörning passivbildande hjälpverb huvudverb i perfekt particip o Modala hjälpverb. Uttrycker modala begrepp som nödvändighet, möjlighet och förmåga, t.ex. måste, kunna, få, lär, böra, skola. Oregelbunden böjning, t.ex. kunna, kan, kunde, kunnat. Några saknar infinitivform, tex. måste, lär. Där verbfraser i allmänhet kan bytas ut mot gör/gjorde det (Kommer du? Ja, det gör jag), byts en verbfras som inleds med ett hjälpverb ut mot det + hjälpverb: Har du kommit? Ja, det har jag. Kan du läsa vad det står på skylten? Ja, det kan jag. Preteritumformen av skola, dvs. skulle, har en speciell användning, ofta kallad konditionalis. Den används t.ex. i huvudsatsen till en villkorsbisats som uttrycker ett mot verkligheten stridande villkor, t.ex. Om det slutade regna, skulle vi kunna gå ut. Tempus. o Tempus används för att placera en situation eller händelse utefter en tidsaxel. Situationen kan uttryckas i förhållande till nuet eller till en annan tidpunkt. o Man skiljer mellan enkla och sammansatta tempus: Enkla tempus uttrycks genom verbböjning. I svenskan finns två enkla tempus: presens och preteritum. Sammansatta tempus bildas med hjälp av temporala hjälpverb. Sammansatta tempus är i svenskan perfekt och pluskvamperfekt. o Presens används i svenskan för nutid (Jag spatserar), i generisk betydelse (Lejon äter kött) och för att referera till framtida händelser (Jag åker till Uppsala imorgon). I narrativ (berättelser) kan presens användas oberoende av vilken tid det utspelas i. o Preteritum används för händelser i förfluten tid. o Svenskan har inget enkelt tempus som uttrycker futurum, och kanske inte heller något sammansatt tempus med denna funktion. Ibland använder man presens, men också konstruktioner som: ska/skall + infinitiv: t.ex. Jag ska åka till Uppsala imorgon. Vanligtvis betyder dock detta något mer än att

8 något händer i framtiden, ofta betyder det också att det på något sätt är bestämt eller avsett (jmf. Det ska regna imorgon) kommer (att) + infinitiv: t.ex. Jag kommer (att) åka till Uppsala imorgon. mindre markerat än ska/skall. Kommer kanske närmast att vara svensk futurum. tänker + infinitiv: t.ex. Jag tänker åka till Uppsala imorgon. o Perfekt och pluskvamperfekt bildas med hjälpverbet ha + supinum. (Obs! ha kan utelämnas i bisatser.) används (liksom preteritum) för att tala om det förflutna. Aspekt. o Anger den interna tidsstrukturen hos verbet. o Anges inte genom verbböjning i svenska, men kan uttryckas på andra sätt. o Bland vanliga aspektformer kan nämnas habitualis vanemässig, typ: Hon går ofta ut när det regnar. iterativ upprepning, typ: Hon hostade flera gånger. progressiv pågående, typ: Hon var springandes. imperfektiv icke avslutad, typ: Hon höll på med att springa. perfektiv, kompletiv avslutad, typ: Hon hade sprungit tidigare. Modalitet. o Anger omständigheter kring handlingen, såsom talarens inställning till händelsen och/eller dess relation till verkligheten. o Uttrycker t.ex. nödvändighet, möjlighet, förmåga, vilja, tvivel och förutsägelse. o I modern svenska är, som nämnts tidigare, endast indikativ och konjunktiv fullt produktiva.