var väl Connysson som sade det, att det kändes som vi till och med,

Transkript

1 Det här var ju inte alls vad vi kom överens om. Det här var ju inte alls vad vi kom överens om förra veckan, på vårt möte. Både jag och Connysson upplevde att vi var överens med dig, att vi brainstormade fram samma typ av idéer, att vi hade blicken fäst på samma slutmål, hade vi inte det? Hade vi inte det, blicken fäst på samma slutmål? Vi upplevde det, både jag och Connysson upplevde det. När du gick och vi dröjde kvar, vid kaffet, vid bilen, då sade vi det, att det visade sig ju att vi hade blicken fäst på samma slutmål. Och att det kändes bra, man vet ju aldrig med sådana här projekt, men vi lämnade förra mötet med en bra känsla i magen. Men det här du har lämnat in, jag förstår det inte. Jag har pratat med Connysson också som är ju svår att få tag på men känner samma sak som jag, ingen av oss riktigt förstår vad du lämnat in. Och det är ju extra synd eftersom det kändes som du var något på spåren där under sista mötet, efter sista mötet. Att vi var överens, ja, att vi hade blicken. Att vi hade blicken fäst på slutmålet. Och det var väl Connysson som sade det, att det kändes som vi till och med, gemensamt givetvis, kunde se slutmålet. Men om det här var själva frukten av kakan, eller vad man säger, som man säger, så har vi ju en ganska lång bit kvar. Och det är inte ett nej, ska du veta, det är inte ett tack och bock, inte ett adjö, nej, nej, inte alls, det är det inte, det ska du veta. Att det är inte ett tack för dina idéer och adjö, inte alls något sådant, nej, det är det inte. Det är bara att både jag och Connysson är förbryllade för att det kändes som vi var

2 överens. Det kändes som vi var unisona, det kändes som vi var en och samma tänkande kropp. En och samma hjärna, att vi födde samma tankar. Att vi synkroniserade våra tankar, att vi från det vi skiljdes tänkte samma tankar. Men nej, det visade sig att det har vi ju inte gjort. Och kan du komma över på måndag för att. För att vi har ju inte riktigt tänkt samma tankar menar jag. Visste du att jag skulle säga något sådant? Anade du att det var det jag skulle säga när jag ringde. Att vi inte riktigt ser samma slutmål, att vi, just nu alltså, inte riktigt befinner oss på samma väg. Att du vikit av från motorvägen, att du missat en avfart, att du är då ute och irrar på en landsväg in the middle of nowhere. Inte riktigt så men du fattar vad jag menar. Så om du kan komma in på måndag, inte länge men en stund. Och det handlar inte om att du ska förklara dig, inte alls, det handlar bara om att briefa lite. Och Connysson kommer inte vara där för det var en grej i Norge som är bestämt sen innan. Så det blir bara du och jag och vi kan träffas i fiket på kaffe och en bulle om du äter bulle, äter du bulle. Ska vi säga klockan 14, om 14 funkar så kan vi säga det och det blir max en timme för jag är uppbokad och det här var ju inte inplanerat. Och som sagt, inget blodigt alls, inget blodigt möte, bara en kaffe och en bulle och så får vi se om vi styr det här skeppet rätt. Eller bilen för att följa metaforen, om motorvägen alltså. Som du vikit av ifrån. Kört fel liksom, om det nu finns något sådant som heter det. Fel, men det finns det ju. Finns ju helt klart ett

3 ord som heter det, ju, inget tvivel om den saken. Själva ordet alltså, själva handlingen alltså. Klart man kan göra fel, klart det kan gå fel ibland. Och det finns ju helt klart rätt och fel avfarter man kan ta, såvida man inte är ute på en söndagstur. Men varken jag eller Connysson anser att vi är det, alltså, ute på en söndagstur. Det är inte så att vi är ute och glider och ser var vi hamnar. Vi har ju satsat pengar i det här, såklart. Det är inte så att det brinner i knutarna lite. Vi säger inte att du har gjort fel, heller. Tänker du ibland och det är en högst öppen fråga men tänker du ibland på att han som spelade i Rasmus på Luffen i filmatiseringen från 1981, att han bara är 40 år gammal nu. Att man inte tänker på det så ofta, att han fortfarande har ett långt liv framför sig. Att han kanske inte ens har levt halva sitt liv än. Om han får vara frisk alltså. Fri från bekymmer och besvär och sjukdomar förstås. Men att man inte tänker på det så ofta, att man ser ett barn i en film från förr och att man automatiskt tänker på att det barnet är dött nu. Vid det här laget är väl Erik Lindgren död, tänker man när eftertexterna rullar och man dröjer kvar. Med blicken, för att uppmärksamma barnets namn, Rasmus namn. Lika död som han Edwall, tänker man att han är, barnet. Man ser ett barn och man ser att det är ju inte idag som den är inspelad, filmen. Och att man tänker att om inte det här barnet är dött så är det i alla fall gammalt! Men nej då, han är 40 år gammal och jobbar numera som civilekonom. Är det så, är det så att samtliga av Astrid Lindgrens

4 barnskådespelare blev lite tokiga? Att de fastnade i sina roller, aldrig kom ur dom, är det så? Nej, så ska man kanske inte tänka men det är något som jag och Connysson pratade om en dag men det finns egentligen inga belägg för det, inte det minsta. Är bara något jag haft på känn och ville briefa med dig. Är det något du kanske har koll på, något du kanske till och med vet? För ni är ju i samma ålder, du och Erik Lindgren, det är inte så att ni känner varandra? Det kanske skulle vara ett lustigt sammanträffande men inte desto mindre måste man ju fråga. Hade jag inte frågat något så hade jag inte varit där jag är idag. Om inte min nyfikenhet drivit mig framåt så hade jag aldrig stått här i telefon och pratat med dig. Det är nyfikenheten som gör att jag inte, som gör att jag orkar. Den andlösa nyfikenheten. Jag får aldrig slut på samtalsämnen, till exempel kan jag plötsligt prata om Rwanda på nittiotalet. Och då inte bara prata om Rwanda på nittiotalet utan också, eller framför allt, fråga dig om vad du vet om Rwanda på nittiotalet, vad din erfarenhet av det var. Vad dina minnen var, jag förutsätter att det är minnen från TV du har, som jag. Med alla människor på flykt, utslagna, i svält, flugorna i ansiktet minns jag särskilt, minns du flugorna i ansiktet? Du ser jag frågar, jag är inte rädd för att fråga. Mmm, och missuppfattar jag så frågar jag, hellre en gång för mycket än en gång för lite. Jag brukar likna det vid att hoppa från femman. Jag brukar likna det vid att hoppa från tåget. Jag brukar likna det vid att hoppa upp i luften och aldrig landa. Men du förstår

5 vad jag säger nu när vi pratar? Om slutmålet? Du förstår hur jag resonerar, visst gör du det? Jag förstår om du har frågor, visst har du det? Och om det är en provokation från din sida är det ju en onödig sådan. För den är helt meningslös som provokation eftersom den aldrig kommer nå den som de verkligen är riktade mot. Det är som hela den här rasismflugan. Som du säkert känner till. Att alla ska göra grejer om rasism nu. Men att den inte når de verkliga rasisterna. För rasisterna bryr sig ju inte om vad vi suttit och tänkt ut om förintelsen till exempel. Rasisterna lever ju i nuet. Det kanske är vi som ska lära av dom och inte blicka bakåt hela tiden. Utan blicka framåt. Och det är ju en stickande åsikt förstår ju jag men den står jag för till skillnad från många andra. Ja, du undrar säkert vad jag säger. För det är klart du har frågor för du vill ju ha det här jobbet lika mycket som någon annan, det är klart. Men vi ses, vi ses på måndag så får du förklara dig. Det blir kaffe och en macka kanske, kom hungrig. Kan bli riktigt trevligt. I all sin anspråkslöshet.