Fingertoppskänsla och fingerfärdighet

Fingertoppskänsla och fingerfärdighet Föräldrars uppfattningar om faktorer som inverkar på barnets upplevelse av perifer venpunktion Berit Finnström, universitetsadjunkt, Britt-Marie Käck, specialistsjuksköterska, Olle Söderhamn, professor TOUCH SENSITIVITY AND DEXTERITY PARENTS PERCEPTIONS OF FACTORS INFLUENCING THE CHILD S EXPERIENCE DURING VENEPUNCTURE ABSTRACT Introduction: Pain in connection with needles is a major reason to children s anxiety and fear. Parents have a unique competence and knowledge about their children s experiences and reactions that should be regarded as important in health care. Purpose: The purpose of this study was to describe a group of parents' perceptions of the factors that influence their children's experience in relation to venepuncture. Method: Qualitative interviews were conducted with 11 parents. The interviews were based on the question What factors influence your child's experience in relation to venepuncture?. The data were analysed through manifest and latent content analysis. Results: The manifest analysis resulted in five categories: Children's experience of fear and stress, The parent's behaviour, Information and preparation, Distraction and Staff expertise. The latent content analysis led to the theme: Adapting the peripheral venepuncture for the individual child is both the responsibility of the parents and the health care professionals. Conclusions: Parents have specific knowledge of the child they wish to convey to the nursing staff. They also want to work in collaboration with staff to minimize the child's anxiety and fear. Parents should be seen as a resource in the child s health care. KEY WORDS: fear, individual adaptation, parental skills, pediatric nursing. 40 Introduktion Det är väl känt att barn och föräldrar upplever rädsla och oro vid provtagningar och stick (1,2). Coyne (3) intervjuade skolbarn om deras upplevelser av att vårdas på sjukhus. Barnen identifierade fyra områden som var förknippade med rädsla och oro vid sjukhusvård: Undersökningar och behandlingar som medförde smärta, t ex i samband med stick vid injektioner och provtagningar, hade en framträdande plats. Andra områden var separation från familj och vänner och att vistas i en okänd miljö. Det fjärde området var att inte få bestämma själv, utan att vara i händerna på vårdpersonalen. Studier inom barnonkologin, bl. a Hedström et al. (4), har också visat att barn upplever stark oro och rädsla för smärta i samband med perifer venpunktion. Att föräldrarna är en resurs i vården av barn med smärta har slagits fast sedan länge (5), även om studier av effekten av föräldrars närvaro på barnets rädsla och obehag har visat blandade resultat (6). Föräldrarna har dock en unik kompetens och kunskap om barnet som sjukvården bör ta vara på. Trots det finns det, vad vi vet, inga studier av föräldrarnas åsikter om vilka faktorer som påverkar barnet positivt eller negativt i samband med smärtsamma procedurer. Syfte Syftet med denna studie var att beskriva en grupp föräldrars uppfattningar om vilka faktorer som inverkar på deras barns upplevelse i samband med venpunktion. Metod Kvalitativ forskning syftar till att förstå och beskriva ett fenomen så som det existerar och konstrueras av individerna i deras kontext (7). Därför valdes en deskriptiv kvalitativ studiedesign med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Intervjuerna analyserades enligt Graneheim och Lundmans (8,9) beskrivning av kvalitativ innehållsanalys. Deltagare Föräldrarna tillfrågades konsekutivt om deltagande i samband med att deras barn kallades från väntelistan till en utredningsavdelning på ett barnsjukhus i västra Sverige. Samtliga barn togs in för bedömning eller undersökning som också innefattade perifer venpunktion. Elva föräldrar, två män och nio kvinnor, tillfrågades om deltagande i studien och samtliga accepterade att delta. Föräldrarnas ålder varierade mellan 35 och 44 år (Md=40.5 år). Sju av föräldrarnas barn var pojkar och fyra var flickor i åldrarna 6-12 år (Md=9.5 år). Intervjuerna gjordes under perioden april oktober 2009 och utgör en del av datainsamlingen för kontrollgruppen i en större studie, som kommer att avrapporteras i ett annat sammanhang. Föräldrarna fick både muntlig och skriftlig information om studien. Vid barnets inskrivning på sjukhuset gav föräldern definitivt besked om han/hon ville delta. Då insamlades också det formulär för informerat samtycke som föräldern fått hemskickat tillsammans med den skriftliga informationen. Studien är granskad och godkänd av Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg (Dnr 269-07). Datainsamling och analys Semistrukturerade kvalitativa intervjuer gjordes med föräldrarna, med utgångspunkt i frågan: Vilka faktorer påverkar ditt barns upplevelse i samband med venpunktion? Därefter fortsatte intervjun i form av ett samtal utifrån några givna frågeområden, till exempel barnets tidigare erfarenheter och förälderns roll. Dessa frågeområden förändrades något under datainsamlingens gång baserat på vad som framkom i intervjuerna. Intervjuerna genomfördes i ett rum på avdelningen efter venpunktionen, medan barnet var på undersöknings-/uppvakningsavdelningen eller väntade i ett närliggande patientrum. Intervjuerna, som spelades in på ett digitalt inspelningsminne, skrevs ut ordagrant av författarna i nära anslutning till intervjutillfället. För att analysera intervjuerna gjordes en kvalitativ innehållsanalys. Kvalitativ innehållsanalys är en noggrant genomförd, detaljerad, systematisk genomgång och tolkning av data, oftast i textform, i syfte att upptäcka mönster, teman och innebörder. Innehållsanalysen är baserad

på kodning och tolkning av texten (10). Det direkt uttalade betecknas i analysen som manifest innehåll, medan det underliggande, outtalade, som kommer fram i en utvidgad tolkning och analys av data, är det latenta innehållet (8,10). Enligt Berg (10) är latent innehåll den djupare strukturella innebörden i ett uttalande som ligger dolt tills det avslöjas. Innehållsanalysen har följt de steg som beskrivs av Graneheim och Lundman (8,9). Intervjuerna lästes igenom ett flertal gånger av två av författarna för att få en uppfattning och känsla för hela innehållet. I nästa steg lästes texten rad för rad och meningsenheter med utgångspunkt i syftet markerades. Varje meningsenhet kondenserades för att korta ner innehållet utan att förlora något av dess kärna. Innehållet i varje kondenserad meningsenhet abstraherades och kodades. För att kunna beskriva variationen i innehållet jämfördes textavsnitt med likartade koder avseende likheter och olikheter och sorterades därefter in i kategorier. Enligt Graneheim och Lundman (8) svarar kategorierna på frågan Vad? och kategorin kan ses som den gemensamma nämnaren för de koder som ingår i kategorin. Kategorier och underkategorier kan ses som den beskrivande nivån av innehållet och åskådliggör det manifesta innehållet i texten. Ett tema svarar på frågan Hur? och visar på det underliggande, latenta innehåll som framkommer i en ny analys och tolkning av kategorierna. Ett tema går igenom samtliga eller åtminstone de flesta kategorierna (8). Tabell 1 visar ett exempel på koder, subkategorier och kategorier. Figur 1 visar resultatet i form av ett pussel för att visualisera att kategorierna inte kan ses isolerade utan hänger ihop och utgör en helhet. Temat har placerats i mitten, som en sammanhållande och underliggande faktor för genomförandet av den optimala venpunktionen. Tabell 1. Exempel på koder, subkategorier och kategorier Kategori Subkategorier Barnets tidigare erfarenheter Koder Att få ett stick Goda erfarenheter av venpunktion Sticksituationen Stickrädsla Ett eller flera stick Tvång Trovärdighet Studiens kvalitet reflekteras i dess trovärdighet, som kan beskrivas som en fråga om giltighet (credibility), tillförlitlighet (dependability) och överförbarhet (transferability) (7,8,9). Forskarnas kännedom om kontext är viktig för att kunna analysera texterna på ett trovärdigt och giltigt sätt (9). I denna studie är analysen utförd av BF och B-MK, vilka båda är barnsjuksköterskor med mångårig erfarenhet av perifera venpunktioner och barn- och föräldrakontakter. Polit och Beck (7) pekar också på att giltigheten stärks av att forskarnas val av metod och deltagare svarar mot syftet. Tillförlitligheten (dependability) stöds av att forskarna redovisar sina ställningstaganden under analysen och att arbetet med analysen beskrivs ingående (9). Analysen av de första intervjuerna skedde genom att vi kodade och analyserade dessa intervjuer var för sig för att sedan genom ett konsensusförfarande diskutera vilka tolkningar som var relevanta och vilka kodord som bäst representerade innehållet. Därefter delades resterande intervjuer upp mellan oss och vi kodade dem enskilt. Efter att samtliga intervjuer var kodade började arbetet med kategorisering, vilket skedde genom att författarna diskuterade och sorterade intervjuernas meningsenheter/kodord i olika grupper ur vilka kategorier och underkategorier så småningom växte fram. Slutligen formulerades gemensamt ett tema som representerar det latenta innehållet i intervjuerna. Att det finns en oberoende överensstämmelse och bekräftelse mellan forskarna under analysprocessen, av Polit och Beck (7) benämnd som confirmability, är en faktor som stärker och bekräftar tillförlitligheten. Detta innebär också att forskarna, t ex med intervjucitat, kan bekräfta att resultatet bygger på respondenternas utsagor. Eftersom många av föräldrarna utsagor var överensstämmande anser vi att studien i huvudsak skulle ge samma resultat i samma eller liknande kontext, vilket också stärker tillförlitligheten (7). Överförbarhet (transferability) handlar om resultatets överförbarhet till andra grupper eller situationer (7,9). Vi anser att överförbarheten är god eftersom andra studier bekräftat att venpunktion innebär stress och oro för både barnet och dess föräldrar (1,2). Resultat Barnets tidigare erfarenheter Tidigare positiva erfarenheter av venpunktioner var en faktor som föräldrarna lyfte fram som viktig för att minska barnets stress runt själva provtagningen. Flera föräldrar menade att deras barn inte upplevde venpunktionen som något skrämmande. De stick som barnen fått vid tidigare tillfällen hade de bemästrat och visste därför att de klarade av den stress som en venpunktion innebär. En del barn hade negativa erfarenheter av venpunktion, vilket gjorde att de var mycket stressade inför sticket. Min son, han är ju väldigt rädd. Han har ju sprutskräck eller vad man ska säga. En annan faktor som ökade barnets stress var om barnet tidigare varit med om att ha blivit tvingad och fasthållen under venpunktion. Om man kommer in på fel spår och dessutom sitter och håller fast flera stycken och tvingar in en nål, då blir det ju en skräckupplevelse oavsett om man har fått bedövningssalva eller inte. Att få ett stick Att få ett stick innebär alltid ett visst mått av anspänning. Några barn var rädda för venpunktionen trots att de enligt föräldrarna hade tagit blodprov förut och visste att det inte gjorde speciellt ont. Han är rädd för det, fast han säger att det gör ju inte ont. Han har tagit många blodprov ända sedan han var liten och jag vet inte men han är rädd för det. Venpunktioner som genomfördes utan problem med bara ett stickförsök underlättade för barnen. Några föräldrar hade varit med om att sjuksköterskan fick göra flera stick och det upplevde både barn och föräldrar som stressande. Någon förälder ansåg att barnet blev mer stressat av att titta på när venpunktionen gjordes.. Förälderns agerande Motivation av barnet Föräldrarna menade att det var viktigt att kunna motivera barnet att genomföra venpunktionen. De använde olika former av belöning och att peka på positiva aspekter av provsvaret för att motivera barnet att genomföra venpunktionen. Och så fokusera på det där att vad skönt det ska bli när vi får reda på om det är gluten eller om det är något annat. Andra föräldrar var oroliga för att de inte skulle kunna motivera barnet att samarbeta under venpunktionen. Att vara med En strategi för att underlätta för barnet var att en förälder eller någon annan person som känner barnet väl, är med vid venpunktionen. Föräldern kan läsa av barnet och stötta och avleda det på det sätt som är lämpligt för det individuella barnet. En förälder påpekade dock att det beror på vilket barn det gäller. En del barn, beroende på ålder och andra personliga faktorer, behöver kanske inte ha en förälder med sig. Fysisk närhet Många av föräldrarna talade om vikten av fysisk närhet och att det var naturligt att vara nära under venpunktionen. De ville gärna ha barnet i knäet men om det inte var möjligt så höll de barnet i handen eller satt nära. Ett barn var enligt mamman ganska moget och kavat och då är det kanske inte nödvändigt för barnet med fysisk kontakt även om föräldern känner så. Det kan ju också vara det att han vill vara lite stor och tycker att det är OK att sitta så, för han är väldigt tuff när han skall till tandläkaren till exempel. Så då brukar jag hålla en ganska låg profil. Att kontrollera sina egna känslor En strategi hos majoriteten av föräldrarna var att inte stressa upp sig eller visa sin egen oro, utan ingjuta lugn i barnet. En pappa berättade att 41 BERIT FINNSTRÖM, BRITT-MARIE KÄCK OG OLLE SÖDERHAMN

orsaken till att han var med barnet på sjukhuset var att mamman var stickrädd. Föräldrarna ansåg att lugna föräldrar kan avdramatisera venpunktionen och göra barnet tryggt i att venpunktionen inte är något farligt. Tidigare föräldraerfarenheter av venpunktioner kunde göra att föräldern kände sig trygg och visste hur situationen skulle hanteras. Information och förberedelse Information/förberedelse av barnet Information och förberedelse av barnet var en viktig uppgift för både föräldrar och vårdpersonal. Föräldrarna var lyhörda för sina barns förmåga att ta emot information och använde sin fingertoppskänsla för hur mycket de pratade om provtagningen med barnet. De försökte ge ärlig information, utan att överdriva, och beskrev hur sticket kan kännas och vilka personer barnet kommer att träffa. Några föräldrar berättade vid upprepade tillfällen för barnet om vad som skulle komma att hända, medan andra ansåg att det var det bättre att informera alldeles före besöket. Jag berättade inte någonting förrän vi satt i bilen och åkte hit. Han funderar väldigt mycket på allting, så det är bättre att han inte hinner fundera för mycket tror jag. Några föräldrar kände att barnet inte ville prata om venpunktionen och då framhärdade de inte. Från början så pratade vi mycket om det men så sa han till mig att jag vill inte prata om det, så då gjorde vi inte det på ett tag. Sjuksköterskans information till barnet vid ett besök dagen före undersökningen var värdefull. Barnen kunde se hur avdelningen såg ut, sjuksköterskan berättade vad som skulle hända och visade material som skulle användas. Flera föräldrar talade om vikten av att sjuksköterskan inte gör för stor affär av venpunktionen när barnet informeras. Några hade upplevt att informationen hade blivit för omständlig och omfattande, vilket hade gjort barnet konfunderat enligt föräldern. Jag tror att det är jätteviktigt att man inte haussar upp det för mycket. Det kommer att vara ett stick. Man behöver inte säga att det kan göra ont. En förälder trodde att de många valen i samband med själva provtagningssituationen hade ökat dotterns stress. Venpunktionen var inte någon dramatisk händelse för henne, men mamman såg att dottern blev undrande och lite oroad av alla frågor från vårdpersonalen. Det här med sköterskorna: Ska du sitta så? Ja, det spelar ingen roll sa hon, jag kan sitta. Ja, men det kanske är bättre att du ligger. Ja, så skulle hon lägga sig då och så var det kudden och så var det så mycket. Ska du titta eller ska du inte titta? Ja men det spelar väl ingen roll tyckte hon Informerad personal Om barnet hade negativa erfarenheter av venpunktion eller var stickrädd var det viktigt för föräldern att informera personalen om det. Och att påpeka att hon har ju gjort det förut, men att det har gått mindre bra vissa gånger. barnutbildad vårdpersonal bemötte barnet. Viktigt med personal som kan hantera barn, som vet att de inte sitter still och som vet att de kan flyga omkring och kan vara oroliga. Genomförandet av venpunktionen Föräldrarna menade att det var bra att det inte blev för lång väntan innan provet togs. Lång väntan bidrar till ökad oro hos barnet. Sjuksköterskans skicklighet i att sticka framhölls av flera föräldrar. Helst skulle provtagningen genomföras snabbt och smidigt av en lugn, trygg och säker sjuksköterska som var van att sticka barn. En del barn vill titta på under tiden kanylen sätts på plats och det är viktigt att vårdpersonalen låter dem göra det. Föräldrarna betonade vikten av att använda bedövningskräm som t ex EMLA. Information om krämens verkan var viktig och barnen blev lugna om de visste att de skulle få EMLA. Någon hade erfarenhet av att smärtlindring inte ens diskuteras. På vårdcentralen är det bara pang på och så tar de provet utan EMLA. Någon förälder tyckte att föräldrar ska begära EMLA om barnet inte automatiskt erbjuds det. Lite äldre barn kan kontrollera situationen och en del hade förberett sig på att ta blodprov utan EMLA och då behöver personalen anpassa provtagningen till det. Tema: Att anpassa venpunktionen till det individuella barnet är både föräldrarnas och vårdpersonalens ansvar I samtliga kategorier framkom att venpunktionen behöver individanpassas med utgångspunkt i barnets ålder, personlighet och tidigare erfarenheter. Det kan röra sig om att hitta rätt motivering för att få barnet att acceptera venpunktionen eller att kunna tillgodose barnets specifika behov av hjälp och stöd. Det kan också innebära att låta barnet göra venpunktionen utan EMLA eller att acceptera att barnet inte vill ha en förälder med sig under venpunktionen. Individuell anpassning handlar också om att informera på ett sätt och i en omfattning som passar barnet. Föräldrars kunskap om sina barn och vårdpersonalens kompetens och professionalitet är nödvändig för att anpassa situationen till det individuella barnet. Föräldrar och vårdpersonal har ett delat ansvar i att minimera faktorer som ökar barnets stress och oro och stärka faktorer som bidrar till trygghet och tillit. Både föräldrar och vårdpersonal kan utveckla en fingertoppskänsla där de intuitivt känner vad som är bäst för barnet. Föräldrastrategierna gick ut på att hitta vägar att hjälpa barnet genom venpunktionen och de ville samarbeta med vårdpersonalen genom att t ex informera personalen om barnets stickrädsla. Föräldrarna förlitade sig på att personalen, med sin yrkeskunskap, fingerfärdighet och professionella förhållningssätt skulle genomföra venpunktionen på ett för barnet optimalt sätt. 42 Distraktion Alla föräldrar tog upp att distraktion är en faktor som underlättar för barnet. Distraktion kan utföras av både föräldrar och vårdpersonal och ske på många olika sätt; genom att prata med barnet, leka, läsa saga, spela spel eller titta på TV. Föräldrarna pekade på vikten av en distraherande miljö i provtagningsrummet. Distraktionen hjälper barnet att fokusera på något annat än sticket. Han lekte med en kulram som plingade och den var väldigt rolig så den satt han och pillade med hela tiden och märkte inte att de höll på. Personalens kompetens Föräldrarna litade på och tog för givet att vårdpersonalen visste hur venpunktionen skulle genomföras. De upplevde att personalen gav ett professionellt och kompetent intryck och var trygga i sin yrkesroll. Bemötandet av barnet Många föräldrar pekade på att personalen hade goda kunskaper om hur barn skulle bemötas. De kunde hantera ett barn som protesterar och visste hur barnet kunde avledas. Stämningen under venpunktionen beskrevs som lugn och avspänd. Föräldrar som tidigare mött personal som i vanliga fall inte vårdade barn hade upplevt att den personalen kunde bli nervös och osäker och de såg en stor skillnad i hur Figur 1. Manifest (kategorier och underkategorier) och latent (tema) innehåll i intervjuerna

Diskussion Tidigare erfarenheter av venpunktion var en faktor som inverkade på barnets rädsla och stress enligt föräldrarna. Barns minne av en venpunktion, antingen minnet är negativt eller positivt, förstärks med tiden. Barn som skattade hög smärta vid venpunktionstillfället skattade sin ångestnivå högre två veckor senare än vid själva venpunktionstillfället, medan barn med låg grad av smärta skattade sin ångest lägre två veckor senare (11). Chen, Zeltzer, Craske och Katz (12) har visat att barn med leukemi som hade minnen av smärta och obehag i samband med en medicinsk procedur upplevde starkare smärta och obehag vid nästa provtillfälle. Förälderns agerande Alla föräldrar ansåg att deras närvaro under venpunktionen var viktig för barnet. En litteraturöversikt av Piira et al. (6) har visat att föräldranärvarons påverkan på barnets stress och obehag inte är entydig. Tretton av 24 studier visade ingen signifikant skillnad om föräldern var närvarande eller inte och tre visade högre grad av stress och obehag hos barnet när föräldern var med. Åtta av de 24 studierna visade att barnets stress och obehag minskade och av de fem studier som hade högst bevisvärde visade fyra på lägre nivåer av stress och obehag hos barn som hade en förälder närvarande under proceduren. De flesta barn vill ändå ha med mamma eller pappa när de ska gå igenom något som kan göra ont, och Piira et al. pekar på att en del studiers resultat kan bero på att barn visar mer känslor när föräldern är med, känslor som de undertrycker när de är ensamma med vårdpersonalen. Föräldrarna menade att det var viktigt att föräldern utstrålade lugn, även om de upplevde en viss anspänning. Det kan dock vara svårt att dölja sina känslor och barnet påverkas av förälderns reaktioner. Smith, Shah, Goldman och Taddio (2) visade att föräldrars puls, blodtryck och ängslan ökade när de bevittnade venpunktion på sitt barn, vilket i sin tur medförde att barnet reagerade med mer stress jämfört med barn vars föräldrar visade mindre förändring vad gäller dessa parametrar. Kommentarer där föräldern beklagar att barnet måste genomgå proceduren, kritiserar barnet eller som syftar till att lugna, trösta och försäkra barnet om att allt kommer att gå bra har visat sig öka barns stress (13). Barnet blir i stället oroligt och fokuserar mer på proceduren eftersom det förstår att föräldern är ängslig (14). I stället visar forskning att barns stress minskar om föräldern kan hjälpa barnet att hitta bra copingstrategier och prata avledande med barnet (15,16). Information och förberedelse En intressant synpunkt som framkom i flera intervjuer var att vårdpersonal ibland haussar upp situationen genom att ge för mycket information och försätta barnet i många valsituationer när venpunktionen skulle genomföras, vilket enligt föräldrarna bidrog till att barnets stress ökade. Hemma hade föräldern försökt att lugna barnet genom att informera sakligt och avdramatisera venpunktionen, vilket till viss del kom i konflikt med personalens vilja att ge god information och göra barnet delaktigt. Enligt föräldrarna behöver vårdpersonalen bli bättre på att använda sin fingertoppskänsla för att känna av hur mycket information barnet behöver. Distraktion Alla föräldrar nämnde distraktion som en viktig faktor för att minska barnets upplevelse av stress och oro under venpunktionen. Distraktion innebär att barnets uppmärksamhet riktas mot något annat än den smärtsamma proceduren, t.ex. en leksak, bok eller en videofilm. En systematisk Cochrane review har visat på distraktionens positiva effekt på barns självrapporterade smärta vid stickrelaterade procedurer som exempelvis vaccination, venpunktion och lumbalpunktion. Däremot visar inte genomgången någon säker evidens vad gäller mindre smärta och obehag vid distraktion genomförd av föräldrar (17). McCarthy och Kleiber (18) har utvecklat en modell över faktorer som påverkar barns gensvar på en smärtsam procedur när distraktionen utförs av föräldrar. De kom fram till att barnets temperament och ålder har betydelse för vilken effekt distraktionen har på barnets reaktion på proceduren. Andra faktorer som hade betydelse var barns och föräldrars ängslan och deras tidigare erfarenhet av proceduren. Förälderns tro på procedurens nytta och hans/hennes utövande av föräldrarollen (parenting style) påverkade också barnets gensvar. Den tredje stora påverkansfaktorn var variabler i själva proceduren som användandet av bedövningssalva och svårigheter vid genomförandet. Ovanstående faktorer framskymtar på olika sätt även i denna studies resultat men McCarthy och Kleiber (18) nämner också kön och etnicitet hos barn och föräldrar samt barnets diagnos och genetik, vilket är variabler som inte tas upp av föräldrarna. Föräldrars respons på pojkars respektive flickor smärta och synen på smärtlindring i samband med procedursmärta kan variera i olika etniska grupper. Finnström och Söderhamn (19) har visat att en del somaliska mammor anser att pojkar bör tåla mer smärta än flickor och att barn bör kunna ta blodprov utan bedövningssalva när de kommer upp i skolåldern. Personalens kompetens Fingertoppskänsla och fingerfärdighet är två begrepp som på olika sätt framkom i resultatet som två viktiga kompetenser hos vårdpersonalen för att tillsammans med föräldern kunna individanpassa venpunktionen för det individuella barnet. Fingerfärdigheten syftar framför allt på sjuksköterskans skicklighet att göra en venpunktion, medan fingertoppskänslan handlar om känslighet och intuition hos både föräldrar och vårdpersonal för att göra situationen optimal för barnet. Brady (20) intervjuade sjukhusvårdade barn angående deras syn på vad som var utmärkande för en bra sjuksköterska. Sjuksköterskans kompetens var ett centralt område för barnen. Sjuksköterskan ska ha goda kunskaper, vara välorganiserad och utföra vårdåtgärder snabbt och kompetent utan att göra barnet illa. Barnen var mycket medvetna om vikten av patientsäkert arbetssätt och noterade om sjuksköterskan följde basala hygienrutiner. En bra sjuksköterska var säkerhetsmedveten och arbetade på ett sätt som gjorde att barnen kände sig trygga. Barnen var känsliga för sjuksköterskans tonläge och kroppsspråk. Den goda sjuksköterskan använde en vänlig samtalston och tröstade, uppmuntrade och gav beröm vid t ex venpunktion. Att bli lyssnad på och att sjuksköterskan tog sig tid att sitta ner vid sängen var också utmärkande för den goda sjuksköterskan. Metoden De faktorer föräldrarna tog upp gick ofta ut på att på olika sätt minimera både föräldrars och barns oro. Intervjuerna var relativt korta, men ämnet var begränsat och intervjumaterialet var trots detta rikt på uppfattningar om och synpunkter på vilka faktorer som inverkar på barnet vid en venpunktion. En svaghet i studien var att majoriteten av de intervjuade föräldrarna är kvinnor. I dag är det vanligt att barnet åtföljs av pappan och eventuella könsskillnader i synen på vilka faktorer som påverkar barnet är viktiga att få fram. Ingen av de intervjuade föräldrarna hade invandrarbakgrund, vilket också kan innebära en viss begränsning av resultatet. Sverige är ett multietniskt land och det kan finnas kulturella skillnader i synen på hur barn ska informeras, smärtlindras och involveras vid perifer venpunktion (19). Konklusion Det latenta och manifesta innehållet i resultatet har visat att föräldrar vill samarbeta med vårdpersonalen. De litar på att personalen använder sin professionalitet och sin fingertoppskänsla i mötet med barnet för att göra venpunktionen så individuellt anpassad som möjligt. En venpunktion är skrämmande för de flesta barn och informationen, förberedelsen och genomförandet skall göras på ett sätt som minimerar barnets stress, oro och smärta. Föräldern är den som har mest kunskap om barnets reaktioner, känslor och upplevelser i samband med perifer venpunktion. Föräldrarna ska ses som en resurs och ges möjlighet att vara delaktiga i vården på sina egna villkor. Både barn och föräldrar måste få information och tid för frågor men också få tillfälle att själva ge information. Sjuksköterskors fingerfärdighet i att göra perifer venpunktion har stor betydelse för både barn och föräldrar och sjuksköterskor måste träna upp sin skicklighet genom att våga sticka barn. Misslyckas ven- 43 BERIT FINNSTRÖM, BRITT-MARIE KÄCK OG OLLE SÖDERHAMN

punktionen två gånger bör en annan sjuksköterska få ta över. För att uppnå den optimala venpunktionen ska alla pusselbitarna vara på plats och det är vårdpersonalens uppgift att se vilken pusselbit som fattas och tillsammans med föräldern åtgärda det som brister. Denna studie har visat vilka faktorer föräldrarna tycker är viktiga. Vad barnen tycker vet vi däremot inte. Området är lite utforskat och det finns därför ett stort behov av studier av barns syn på vad som krävs för en bra genomförd venpunktion. Godkjent for publisering 1.06.2011 Berit Finnström 1, Britt-Marie Käck 2, Olle Söderhamn 1,3 1) Högskolan Väst, Institutionen för omvårdnad, hälsa och kultur, SE-461 86 Trollhättan, 2) Drottning Silvias barn och ungdomssjukhus, SE-416 85 Göteborg 3) Universitetet i Agder, Institutt for helse- og sykepleievitenskap, Postboks 509, NO-4898 Grimstad, Korrespondens till: berit.finnström@hv.se Referenser 1. Humphrey GB, Boon, CM, van Linden van den Heuvell GF, van de Wiel HB. The occurrence of high levels of acute behavioral distress in children and adolescents undergoing routine venipunctures. Pediatrics 1992; 90(1): 87-91. 2. Smith RW, Shah V, Goldman RD, Taddio A. Caregivers responses to pain in their children in the emergency department. Arch Pediatr Adolesc Med 2007; 161(6): 578-582. 3. Coyne I. Children s experiences of hospitalization. Journal of Child Health Care 2006; 10: 326-336. 4. Hedström M, Haglund K, Skolin I, von Essen L. Distressing events for children and adolescents with cancer: child, parent, and nurse perceptions. J Pediatr Oncol Nurs 2003; 20(3): 120-132. 5. Dolgin MJ, Phipps S. Pediatric pain: the parents role. Pediatrician 1989: 16(1-2): 103-109. 6. Piira T, Suigura T, Champion, GD, Donelly N, Cole AS. The role of parental presence in the context of children's medical procedures: a systematic review. Child: Care, Health and Development 2005; 31(2): 233-243. 7. Polit DF, Beck CT. Nursing research: generating and assessing evidence for nursing practice. 8th edition. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins, 2008. 8. Graneheim UH, Lundman B. Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today 2004: 24: 105-112. 9. Lundman B, Hällgren Graneheim U. Kvalitativ innehållsanalys. I: M. Granskär & B. Höglund-Nielsen (red.), Tillämpad forskning inom hälsooch sjukvård (s 159-172). Lund: Studentlitteratur, 2008. 10. Berg BL. Qualitative research methods for the social sciences. 6th edition. Boston: Allyn and Bacon, 2007. 11. Noel M, McMurtry M, Chambers C, McGrath P. Children s memory for painful procedures: The relationship of pain intensity, anxiety, and adult behaviors to subsequent recall. Journal of Pediatric Psychology 2009: 34(4): 1-11. 12. Chen E, Zeltzer LK, Craske MG, Katz ER. Children s memories for painful cancer treatment procedures: Implication for distress. Child Development 2000; 71: 933-947. 13. Blount RL, Piira T, Cohen LL, Cheng PS. Pediatric procedural pain. Behavior Modification 2006; 30(1): 24-49. 14. McMurtry CM, McGrath PJ, Chambers CT. Reassurance can hurt: parental behavior and medical procedures. Journal of Pediatrics 2006; 148(4): 560-561. 15. Cohen LL, Blount RL, Panopoulos G. Nurse coaching and cartoon distraction: An effective and practical intervention to reduce child, parent, and nurse distress during immunizations. Journal of Pediatric Psychology 1997; 22(3): 355-370. 16. Manimala R, Blount R, Cohen L. The effects of parental reassurance versus distraction on child distress and coping during immunization. Children s Health Care 2000; 29(3): 161-177. 17. Uman LS, Chambers CT, McGrath PJ, Kisely S. Psychological interventions for needle-related procedural pain in children and adolescents. Cochrane Database of Systematic Reviews 2006; 4. 18. McCarthy A.M, Kleiber C. A conceptual model of factors influencing children s response to a painful procedure when parents are distraction coaches. Journal of Pediatric Nursing 2006; 21(2): 88-98. 19. Finnström B, Söderhamn O. Conceptions of pain among Somali women. Journal of Advanced Nursing 2006; 54(4): 418-425. 20. Brady M. Hospitalized children s views of the good nurse. Nursing Ethics 2009; 16(5): 545-560. 44