Globaliseringsdebatten. argument och positioner

argument och positioner

argument och positioner Bakgrund Föreliggande dokument är resultatet av ett arbete som drivs inom ramen för Svenskt Näringslivs globaliseringsprojekt i syfte att definiera tydliga positioner i frågor som knyter an till globaliseringsdebatten. täcker in många, stora och svåra frågekomplex. Det är inte självklart vilka frågor som bör behandlas i ett arbete av denna typ. Vi har valt att utforma dokumentet som en rad fristående positionspapper för i debatten ofta förekommande frågor. Processen Ett dussintal personer på Svenskt Näringslivs kansli har medverkat som författare och dokumentet har remitterats till alla medarbetare på Svenskt Näringsliv för synpunkter, vilka löpande inarbetats. Dokumentet är tänkt att vara levande. Nya papper ska tillkomma, befintliga ska enkelt kunna uppdateras och föråldrade ska lika enkelt kunna utgå. Användning Dokumentet är primärt tänkt som ett grunddokument och en utgångspunkt för opinionsbildande verksamhet. Den bör kunna tjäna som en hjälp för alla i sfären som behöver en ledstång i diskussioner relaterade till globaliseringen. Självfallet ska den också finnas tillgänglig för alla som är intresserade av Svenskt Näringslivs positioner i globaliseringsdebatten. introduktion Stockholm, maj 2002 Göran Norén Ordförande Globaliseringsprojektet Allan Åberg Projektledare Globaliseringsprojektet

1. Om fri rörlighet 1.1 Fri rörlighet för människor Migration 1.2 Fri rörlighet för varor Frihandel Sanktioner Antidumpning Jordbruksregleringar Immaterialrätt 1.3 Fri rörlighet för tjänster Global offentlig upphandling 1.4 Fri rörlighet för kapital Fria kapitalrörelser Internationella regler för direktinvesteringar Skatteparadis 2. Om företagsamhet innehåll 2.1 Företagen i samhället Företagens samhällsansvar (Corporate Social Responsibility CSR) Strukturella förändringar 2.2 Multinationella företag Globaliseringen och multinationella företag 3. Om globala utmaningar 3.1 Fattigdom och utveckling Skuldavskrivning Bistånd Hållbar utveckling 3.2 Miljö och teknik Globaliseringen och miljön Genteknik 3.3 Arbetsvillkor Barnarbete Socialklausuler i handelsavtal 3.4 Korruption Korruption och internationell handel

om fri rörlighet

1.1 Fri rörlighet för människor migration Bakgrund Människors möjligheter och vilja att flytta mellan olika orter för att arbeta är en viktig framgångsfaktor för ett lands ekonomi och välstånd. När näringslivets struktur förändras är det viktigt att också människor uppvisar rörlighet, kompetensmässigt men också geografiskt så att strukturomvandlingen underlättas. Samma resonemang kan föras på ett internationellt plan. Globaliseringen med ökad rörlighet för varor, tjänster och kapital har gjort att strukturförändringarna i näringslivet har ökat. Men människors rörlighet över nationsgränser har inte ökat i samma takt. Dagens svenska regelverk tillåter endast med svårighet arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Inom EU har människor rätt att ta eller söka arbete i vilken annan medlemsstat som helst, men detta sker i begränsad omfattning. Vissa medlemsländer kommer dessutom att inskränka denna rätt för människor från dagens kandidatländer när dessa länder blivit medlemmar. Sverige har inte för avsikt att införa sådana inskränkningar. Västvärldens demografiska struktur, med allt fler äldre som ska försörjas av allt färre aktiva, samt brist på kompetent arbetskraft i vissa branscher har förändrat förutsättningarna för invandring till EU och Sverige. Debatten Migrationsdebatten i Sverige har främst handlat om flyktingpolitik och integrationsproblematik. Invandring har tagits upp som en humanitär eller principiell fråga och setts som en svensk uppoffring, inte sällan i samband med välfärdsdiskussioner. Inte sedan arbetskraftsinvandringen på 1960- och 1970-talet har invandring lyfts fram som något positivt ur rent ekonomisk synvinkel. Det faktum att arbetskraftsinvandring i princip ger välfärdsvinster för såväl ursprungssom värdlandet glöms ofta bort. Likaså ignoreras det för individen positiva i friheten att kunna röra sig över gränser. Ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring och migration skulle underlätta matchande av lediga platser och arbetssökande, därmed arbetsmarknadens funktionssätt och i förlängningen ekonomin och vårt välstånd. Den arbetskraftsbrist som finns i många branscher, i kombination med den bristande försörjningsförmåga Sveriges demografiska struktur kommer att innebära, talar för ökad arbetskraftsinvandring. En mer flexibel arbetsmarknad i Sverige och EU skulle underlätta vår absorptionsförmåga av migranter och stärka ekonomin på lång sikt. En ökad samordning av sociala trygghetslösningar inom EU, inklusive avdragsrätt för privata försäkringar som tecknas i andra länder, skulle öka människors förmåga och vilja att flytta mellan EU-länder. Om man bortser från rent främlingsfientliga och nationalistiska krafter, är argumenten mot ökad arbetskraftsinvandring till Sverige främst att arbetslösheten bland de invandrare som finns i Sverige idag är hög och att dessa genom utbildning skulle kunna minska den arbetskraftsbrist som finns. Med denna syn borde vi alltså fokusera på de invandrare som redan finns i Sverige i stället för att öka invandringen. Ett mindre uttalat argument är att ökad arbetskrafts- om fri rörlighet

om fri rörlighet invandring riskerar leda till konkurrens om arbetstillfällen samt att denna konkurrens leder till att lönerna pressas nedåt. Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv står för en värld utan gränser. Det borde vara varje människas rätt att bosätta sig och söka sin utkomst i vilket land hon vill. Globaliseringens ökade rörlighet för varor, tjänster och kapital behöver nu kompletteras med ökad rörlighet för människor, även över nationsgränser. För att öka människors möjligheter att invandra till Sverige för att arbeta är det angeläget att förbättra systemen för validering av kunskaper förvärvade utomlands. Svenskt Näringsliv arbetar också för att det ska bli möjligt för personer från länder utanför EU att: erhålla ett tidsmässigt obegränsat arbetstillstånd om de har ett arbetserbjudande eller anställningskontrakt med ett företag i Sverige under en period om till exempel tre månader fritt kunna söka arbete i Sverige. automatiskt få rätt till arbetstillstånd om de är medföljande till någon som fått arbetstillstånd i Sverige. få ett permanent uppehållstillstånd om de arbetat i Sverige under 3 4 år.

1.2 Fri rörlighet för varor frihandel Bakgrund Handel är grunden i marknadsekonomin principen att en person kan använda sina resurser och det hon skapat som insats för att byta till sig det någon annan människa skapat. Normalt menar vi med handel det utbyte som sker över ett lands gränser, men principen är densamma som det vi gör varje dag när vi går in hos en frisör eller ett snabbköp. Argumenten för och emot utrikeshandel är därmed i stort desamma som de för och emot marknadsekonomi. Och på samma sätt som marknadsekonomi förutsätter ett stabilt regelverk är heller inte frihandel detsamma som anarki. Frihandeln förutsätter grundläggande äganderätter och juridiska procedurer för att säkerställa att kontrakt efterlevs. Det förutsätter ett regelverk som stimulerar konkurrens och fri spridning av information. Under efterkrigstiden har många tullar, kvoter och andra handelshinder avlägsnats, inte minst genom förhandlingar inom WTO, men också via regionala frihandelsområden och avtal. Som följd har den internationella varuhandeln ökat i volym 16 gånger jämfört med 1950. Handeln är dock långt ifrån helt fri. Särskilt för jordbruksprodukter, textilier och tjänster är handelshindren fortfarande stora, i vissa fall så stora att handeln helt uteblir. Handeln med jordbruksprodukter snedvrids också kraftigt av subventioner och bidrag. Till exempel uppgår jordbruksstödet till hela 45 procent av produktionsvärdet inom EU. Debatten Argument för frihandel Det finns två typer av argument för frihandel. Dels argument som pekar på direkta ekonomiska vinster av handel, dels de som gäller sociala vinster som följd av handel. Handel leder till ökat välstånd genom att personer, företag och hela regioner kan fokusera sin produktion på det som de är relativt bäst på och byta till sig det som andra är bättre på att producera. Det gör att alla resurser, dvs arbete, kapital, kunskap och mark, används mer effektivt än om alla skulle producera för sin egen konsumtion. Frihandel bidrar också till att skärpa konkurrensen och bredda utbudet för konsumenter. Genom handel får konsumenter tillgång till varor även från andra länder. Och genom att fler producenter släpps in på marknaden tvingas alla producenter att erbjuda bättre varor till lägre priser för att kunna fortsätta sälja sina produkter. Frihandeln pressar alltså priser, ökar utbudet och sporrar förbättringar av kvaliteten hos varor och tjänster. Frihandel leder också till spriding av teknologier och affärsverksamhet. Det innebär också att entreprenörer får större möjligheter att få avsättning för nya tekniker och affärsidéer på fler och större marknader. Bland de indirekta fördelarna är den fredsfrämjande effekten kanske det viktigaste. Det är väl belagt att länder som har täta handelsrelationer är obenägna att hamna i krig med varandra. Handeln skapar ett ömsesidigt beroende som ingen vill äventyra, men också en större förståelse för varandras kulturer och sociala situation. Även demokrati gynnas av handel, dels genom att den ökade levnadsstandarden i ett land gör att fler grupper i samhället kan ställa politiska krav, dels genom att handeln bidrar till kunskapsspridning kring demokratiska normer och politiska förhållanden i andra länder. Frihandel försvårar korruption, genom att alla tillåts handla på samma villkor. Risken för korruption är särskilt stor när handeln begränsas i volym via kvoter som tilldelas särskilda importörer eller exportörer, och där det finns stora vinster att hämta för dem som kan muta eller sätta press på dem som kontrollerar utdelningen av kvoterna. om fri rörlighet

om fri rörlighet Argument mot frihandel Frihandelns motståndare kan delas upp i två grupper. Den ena består av uttalade protektionister, som är mot handel i tron att det skyddar den egna hemmamarknaden. Den andra gruppen är de som menar att handeln inte är rättvis att rika länder och stora företag har ett överläge, och att det tar sig uttryck i form av utsugning av fattiga länder, undergrävd demokrati och sämre miljö. Protektionister hävdar ofta att sysselsättningen i hemlandet hotas genom att industriländerna inte kan konkurrera med utvecklingsländernas låga löner. Jobben flyttar ut. Lägre löner kompenseras dock av (eller rättare sagt, beror på) högre produktivitet hos arbetskraften i industriländer. De jobb som flyttar ut är de som inte kräver lika hög kompetens. Det betyder dels att arbetstillfällen skapas i utvecklingsländer. Dels att mer avancerad produktion läggs i mer utvecklade länder. Den ekonomiska utvecklingen gynnas för båda parter. Protektionister hävdar också ofta att de vill värna sin hemmamarknads kulturella särart. Man vill inte bli översvämmad av internationella varumärken. Sanningen är dock att många människor vill köpa utländska produkter, annars skulle inga bli sålda. Hellre än att försöka hålla vissa varor ute, bör man verka för att ytterliga bredda utbudet, vilket man gör genom handel. Ofta är den kulturella särarten ett svepskäl för att motarbeta handeln och främja särintressen. Vissa grupper förlorar nämligen på handel. Det är de grupper som producerar en vara som kan tillverkas bättre och billigare någon annan stans. De är ofta starka i opinionen, t ex jordbrukarna i Europa, men representerar ett minoritetsintresse. Konsumenterna skulle gynnas av att produktionen flyttades där den sker mer effektivt. På sikt vinner även minoritetsgrupperna på handel, genom att deras arbete och kapital kommer till bättre användning inom någon annan näring. Kravet på rättvis handel är även det ofta ett svepskäl för mindre handel. Det finns inget belagt samband mellan handel och fattigdom, eller miljöförstöring eller underminerad demokrati. Sambanden är tvärtom de motsatta. De länder som öppnat sig för handel har blivit rikare, och där har även de fattigaste blivit rikare. Miljöförstöringen har minskat i dessa länder och demokratin har stärkts. Ibland sägs det att det är moraliskt förkastligt att handla med länder som har dåliga arbetsvillkor, där lönerna är låga och arbetstiden lång. Det är ungefär som att säga att det är omoraliskt att vara fattig. Arbetsvillkoren är sämre i utvecklingsländer för att deras produktivitet är lägre. Handel är de fattiga ländernas chans att utveckla sina ekonomier, och efter hand få ett ökat välstånd och en drägligare levnadsstandard. Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv är odelat för frihandel (med undantag av illegala varor och krigsmateriel). Handeln gynnar alla parter ekonomiskt, och stimulerar även den sociala utvecklingen i de länder som handlar. Svenskt Näringsliv vill se en snabbare avveckling av dagens handelshinder, inte minst inom jordbruksprodukter, textilier och tjänster.

1.2 Fri rörlighet för varor sanktioner Bakgrund I takt med globaliseringsprocessen tenderar omvärldens tolerans för olika missförhållanden i enskilda stater att minska. Detta är i huvudsak en positiv utveckling. Den leder emellertid till konflikter mellan utpekade stater och omvärlden. Balansgången mellan respekt för enskilda staters inre angelägenheter å ena sidan och försvar för internationella rättsprinciper å andra sidan är inte alltid enkel. Vidare är valet av metod för påverkan av enskilda staters politik ofta komplicerat. För att påverka en viss stats politik kan andra stater ytterst tillgripa vapenmakt. Att tillgripa någon form av sanktioner är fredligare alternativ. Sanktioner finns i en rad olika former, allt från frysning av diplomatiska förbindelser till total blockad. Sanktioner kan enligt FN-stadgan beslutas av säkerhetsrådet. Sanktionsvapnet har av FN tillgripits i tre fall: mot Sydrhodesia/Zimbabwe på 1970-talet, mot Irak sedan 1991 och senast mot Rest-Jugoslavien. Enskilda stater eller grupper av stater kan också oberoende av FN införa sanktioner mot ett land som ett led i sin utrikespolitik. (Enskilda EU-medlemmar, så som till exempel Sverige kan dock inte på egen hand tillgripa handelssanktioner mot andra länder, detta måste ske i EU:s regi). Sanktionerna riktar sig vanligen mot handel och investeringar i det berörda landet. Exempel är USA:s mångåriga sanktionspolitik mot Kuba och den tidigare sanktionspolitiken mot Sydafrika under apartheidregimen. Sådana ensidigt påbjudna sanktioner kan ibland även innefatta krav på att andra länder ska delta vid hot om att annars drabbas av konsekvenser i form av begränsningar i teknologiutbyte och andra ekonomiska påtryckningar. Debatten Syftet med att tillgripa sanktioner mot ett enskilt land är i allmänhet att söka påverka landet att lägga om sin politik i något viktigt avseende. Det kan handla om länder som för en politik som anses omoralisk och orättfärdig, som till exempel den sydafrikanska apartheidpolitiken, eller om länder som på ett eller annat sätt anses utgöra ett hot för omvärlden, som till exempel Irak. Ett viktigt argument för att införa sanktioner är att det inte finns så många alternativa påtryckningsmöjligheter vid sidan av våldsaktioner som har den styrkan. Det hindrar inte att sanktionsinstrumentet är mycket kritiserat. En kritik mot sanktioner som vapen är att de är svåra att genomföra praktiskt. Vid beslut i FN om sanktioner mot ett land måste säkerhetsrådet vara enigt. Eftersom stormakterna sällan gör samma bedömningar är FN:s möjligheter att agera fredsbevarande genom sanktionsvapnet begränsade. Dessutom är behandlingen i FN tämligen tidskrävande, vilket minskar möjligheterna att använda sanktionsvapnet för en snabb reaktion på ett lands agerande. Till svårigheterna att effektivt genomföra sanktioner hör att alla länder inte lever upp till bestämmelserna i sanktionsbesluten. När vissa länder lojalt klipper av förbindelserna, medan andra öppet eller i skymundan upprätthåller dem, uppstår inte bara konkurrens på olika villkor mellan berörda länders näringsliv; det öppnar också fältet fritt för kriminalitet, nationell som internationell. En annan kritik går ut på att sanktioner är ineffektiva och att fel grupper drabbas. Erfarenheterna från de tre nämnda exemplen på FN-sanktioner är inte heller särskilt uppmuntrande; en av världssamfundet oönskad politik har kunnat fortsätta, medan civilbefolkningen drabbats av minskade handelsströmmar. Den maktelit som man önskat påverka med sanktio- om fri rörlighet

om fri rörlighet nerna har ofta förblivit nära nog oberörd av dem. Genom att regimen kan utmåla dem som utfärdat sanktionerna som orsaken till svårigheter i landet kan regimen rentav få folkligt stöd för sin egen politik och därmed förlänga och förstärka sitt maktinnehav. Ytterligare en kritik mot sanktioner är att motsatsen, det vill säga mer handel istället för mindre, ofta är ett bättre sätt att nå det mål som sanktionerna syftar till. Internationella handels- och kapitalflöden inom ramen för en fri marknadsekonomi är i sig fredsbefrämjande. När nationer genom ekonomiska band och åtföljande personliga kontakter knyts närmare varandra, framstår krig som ett onaturligt och kostsammare alternativ till fredligt ekonomiskt samarbete nationer emellan. Handels- och kapitalflöden är också utvecklingsbefrämjande. Människors dagliga tillvaro förbättras som följd av nationernas ekonomiska tillväxt. En förutsättning för denna tillväxt är investeringar i produktionsapparat, infrastruktur och kompetens. Här spelar utländska investeringar och teknologiöverföring en avgörande roll. Det fria utbytet av varor och idéer, liksom människors fria resande och informationsutbyte, främjar och stödjer också demokratin. Den ökande globala ekonomiska integrationen är därför både freds-, utvecklings- och demokratibefrämjande. Svenskt Näringslivs position Svensk Näringsliv anser generellt att isolering av ett enskilt land är en olämplig åtgärd för att förmå landet att ändra sin politik. Tvärtom visar erfarenheten att en sådan åtgärd snarast stärker uppslutningen kring den politiska ledningen i landet. En bättre väg mot fred, välstånd och respekt för grundläggande fri- och rättigheter är ökat utbyte mellan länder genom handel, närvaro på plats och konstruktiv dialog. Svenskt Näringsliv tar principiellt avstånd från att enskilda länder eller grupper av länder utanför FN ensidigt beslutar om sanktioner, bojkottaktioner och liknande. Att med hot om sanktioner söka tvinga andra länder att delta i ensidigt beslutade sanktioner strider mot internationell rätt och är därmed ett oacceptabelt förfarande.

1.2 Fri rörlighet för varor antidumpning Bakgrund Dumpning uppstår enligt GATT/WTO när en vara säljs till ett lägre pris vid export än på hemmamarknaden. Dumpning i sig är inte förbjudet enligt dessa regler men om dumpningen vållar, eller hotar att vålla, skada på importlandets industri kan importlandet (med andra ord inget krav) lägga på så kallade antidumpningstullar på dessa varor som motsvarar skillnaden mellan hemmamarknadspriset i exportlandet och priset på de importerade varorna i importlandet. I WTO finns ett särskilt avtal som i detalj behandlar hur dessa tullar skall beräknas, hur skada skall bedömas med mera. I många länder har antidumpningsregler funnits och tillämpats i ett sekel. I länder som USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika har dessa regler en lång tradition. Sedan EU bildades har också EU frekvent använt sig av antidumpningstullar och är idag, jämte USA, den största användaren av dessa handelspolitiska skyddsinstrument. Det senaste decenniet har dock användningen av antidumpningsregler blivit ett globalt fenomen. Idag står u-länder för över 25 procent av användningen av detta skyddsinstrument. Sett till helheten är det endast en liten del av den internationella handeln som drabbas av dessa åtgärder. Även i EU och USA som är de mest frekventa användarna av antidumpningstullar är det högst en eller ett par procent av totalimporten som blir föremål för åtgärder. I enskilda branscher kan dock effekterna vara betydligt mer påtagliga. Debatten För många framstår det som märkligt att WTO sanktionerar tillämpningen av antidumpningstullar och att ett land frivilligt väljer att belägga billiga varor med strafftullar. För konsumenterna och samhällsekonomin är ju låga priser något eftersträvansvärt. Antidumpningstullar innebär också i många fall att andra producenter som använder de aktuella varorna som insatsvaror eller på annat sätt i sin produktion också drabbas av höjda kostnader. Motiven bakom antidumpningsregler är heller inte primärt grundade på samhällsekonomiska kriterier utan snarare på snävare industri- och arbetsmarknadspolitiska grunder. Initiativet för att påkalla antidumpningsåtgärder ligger hos de företag som begär skydd. De behöver visserligen kunna lämna trovärdiga uppgifter som styrker deras påståenden om dumpning och att detta skadar dem. De huvudsakliga processkostnaderna för själva undersökningsprocessen ligger på skattefinansierade myndigheter och inte minst hos de företag som anklagas för dumpning. Att försvara sig mot dumpningsanklagelser är erfarenhetsmässigt både kostsamt och mycket administrativt belastande. Det är dock svårt att mäta de ekonomiska verkningarna av antidumpningsåtgärder. Antidumpningstullar är ofta höga och leder inte sällan till att exporten från de drabbade företagen upphör. Här finns ju en tydlig ekonomisk konsekvens för de drabbade företagen. Att beräkna de ekonomiska effekterna i importlandet är betydligt svårare. Kostnaden för att tillgripa skyddsåtgärder smetas ut på ett stort kollektiv och blir därför sällan tydligt synliga. Andra exportörer kan fylla luckan och prisnivåerna i importlandet kanske inte påverkas nämnbart. Det är dock sannolikt att den största ekonomiska verkningen ligger i den dolda prislapp som är förknippad med antidumpningsreglerna. Enbart det faktum att det finns en möjlighet att tillgripa åtgärder fungerar sannolikt som en mer brett verkande spärr för priskonkurrens, särskilt i de länder som ofta använder reglerna och inom de branscher där ingrepp är mest frekventa. Den klassiska motiveringen för antidumpningstullar är att komma åt situationer där ett företag bedriver så kallad predatory dumping, det vill säga i kraft av en om fri rörlighet

om fri rörlighet monopolställning eller mycket stark position på en marknad kan man sänka priserna kraftigt på en annan marknad i syfte att slå ut konkurrensen för att därefter kunna höja priserna och skörda monopolvinster. En sådan situation skulle vara kortsiktigt gynnsam för konsumenter och användare i det land som utsätts för dumpningen men på längre sikt riskerar förhållandet bli det omvända. I olika studier som gjorts (bland annat av OECD) av antidumpningsfall internationellt har det dock konstaterats att denna typ av fall är mycket sällsynta och att det sällan föreligger förutsättningar att med framgång genomföra så kallad predatory dumping. De allra flesta fall då antidumpningsregler tillgrips handlar därför om att skydda inhemska tillverkare mot konkurrens från producenter som av olika skäl, arbetskraftskostnader, produktionskostnader, skatter och avgifter et cetera, har bättre konkurrensförutsättningar. Att sådana skillnader skall påverka priserna på produkterna är själva grunden för marknadsekonomin och den bärande idén om frihandeln i ett nötskal. Prisdifferentiering mellan olika marknader är en högst normal företeelse i affärslivet och priskonkurrens är något som andra delar av lagstiftningen, inte minst konkurrensrätten, är till för att uppmuntra och säkerställa. Det förekommer heller ingenstans i världen att länder inom landet använder antidumpningsregler. Inom EU internt förekommer heller ingen tillämpning av antidumpningsregler. Med andra ord, det som är en normal kommersiell företeelse som skyddas av nationell konkurrensrätt blir plötsligt möjligt att ingripa emot med skyddsåtgärder bara för att varorna har ett utländskt ursprung. I en alltmer integrerad och internationaliserad ekonomi framstår detta som ett föråldrat förhållande. Många u-länder är starkt kritiska till den tillämpning antidumpning fått i västvärlden och menar att reglerna hindrar export av produkter från u-länderna. Ett faktum är dock att tillämpningen av antidumpningsregler nu sprids till alltfler länder, inte minst till u-länder och så kallad emerging markets. Dessa länders företag har i decennier varit utsatta för antidumpningstullar i de industrialiserade länderna. Nu bygger de upp produktion inom en rad områden där de tidigare varit hänvisade till att importera från i-världen. Det finns ingen anledning att tro att dessa företag skulle avstå från möjligheten att tillgripa antidumpningsinstrumentet som ett konkurrensmedel. Sett ur ett makroperspektiv kan det samtidigt konstateras att företag i i-världen ofta har höga kostnadslägen för viktiga produktionsfaktorer och att hemmamarknadspriserna ofta är högre än de prisnivåer som gäller på de nya tillväxtmarknaderna. Det är med andra ord sannolikt så att företag i i-länder, bland andra EU och USA, löper större risk att bli anklagade för dumpning när de säljer till dessa marknader än vice versa. Svenskt Näringslivs position Den typen av situation antidumpningsreglerna ursprungligen var tänkta att motverka är enligt de flesta studier ytterligt sällsynta. Reglerna saknar därmed till stor del en vettig ekonomisk motivation och rimmar också illa med affärslivets realiteter. Tvärtom är de svåra att förena med de grundläggande motiven för marknadsekonomi och frihandel. Givet spridningen av tillämpningen av antidumpningsregler till alltfler länder, ökar risken för svenska företag att utsättas för dumpningsanklagelser. För ett utrikeshandelsberoende land som Sverige är detta en mycket negativ utveckling. Svenskt Näringsliv är mot denna bakgrund kritiskt till antidumpningsinstrumentet. Eftersom reglerna för närvarande är sanktionerade av WTO är genomgripande förändringar sannolikt svåra att genomföra annat än på lång sikt. På kortare sikt måste målsättningen vara att stävja tillämpningen av reglerna.

1.2 Fri rörlighet för varor jordbruksregleringar Bakgrund Den internationella handeln med jordbruksprodukter är idag hårt reglerad. Den industrialiserade världen, inklusive Japan och USA, skyddar på olika sätt sin inhemska produktion från konkurrens från andra länder. Sverige hade innan EU-inträdet ett i hög grad avreglerat jordbruk. EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP, Common Agricultural Policy) upptar nästan halva EU:s budget medan jordbruket endast står för mellan tre och fyra procent av BNP. Politiken består bland annat av skyddstullar, prisregleringar och olika stöd. EU hindrar jordbruksprodukter från andra länder att konkurrera på EU-marknaden genom att lägga på tullar som gör varorna dyrare. Jordbrukspolitiken garanterar EU:s jordbrukare vissa priser för deras varor och medlemsstaterna åtar sig att köpa dem för detta pris om producenterna inte får dem sålda på marknaden. Detta överskott säljs utanför EU till världsmarknadspriset. EU:s jordbrukspolitik ifrågasätts på olika håll. Förslag om avregleringar och åternationalisering har lagts fram. Men jordbrukslobbyn är stark, och vissa medlemsstater är oerhört starka motståndare till några som helst neddragningar i skydd och stöd. EU har ändå beslutat att öppna sin marknad för import från världens 49 fattigaste länder. Men det gjordes tidsbegränsade undantag för vissa varor: bland annat ris, socker och bananer. Det är just sådana produkter dessa länder kan konkurrera med. CAP är en av de svåraste frågorna i förhandlingarna om EU:s utvidgning som det spanska ordförandeskapet ska ta upp under våren 2002. Knäckfrågan är främst om och i vilken omfattning stödsystemet ska omfatta jordbrukare från nya medlemsstater med större andel av arbetskraften aktiv i denna näring och de effekter det skulle få för EU:s budget. EU:s långsiktiga budget, och därmed utgifterna för CAP, är fastlagd fram till och med 2006. En översyn av politiken kommer att ske efter halva budgetperioden, det vill säga under 2002. I den aktuella debatten om EU:s framtid, och inom ramen för den regeringskonferens som ska starta 2004, kommer frågan antagligen att tas upp. Förhandlingar om liberalisering av handel med jordbruksprodukter pågår både i bilaterala sammanhang och inom WTO. Särskild störande i WTO-kontexten är bruket av exportsubventioner. Liberalisering av handel med jordbruksprodukter är en av de viktigaste frågorna i den nya förhandlingsomgång som förväntas starta 2002. Jordbruksprodukter är oerhört centrala i dessa sammanhang, och möjligheterna för näringslivet i övrigt att sälja sina varor utanför EU drabbas ofta av att jordbruket skyddas. Debatten Förutom när det gäller matsäkerhet har jordbrukspolitiken, och särskilt dess handelspolitiska aspekter, på många sätt kommit i skymundan i globaliseringsdebatten, åtminstone i Sverige. De argument som framförs för den reglerade jordbrukspolitiken är bland andra följande: Det är ett slöseri med resurser att skicka jordbruksprodukter mellan olika länder, när mycket av det kan produceras lokalt. Vissa debattörer har kallat det för nonsenshandel. Som en del av socialpolitiken bör jordbrukare garanteras en inkomstutveckling i takt med andra yrkeskategorier. Allmän preferens för inhemsk produktion. Genom att skydda det lokala jordbruket skyddas också EU från snabbmatskultur och storskalig kapitalism inom jordbrukssektorn. Utan skyddstullar skulle mycket av EU:s jordbruk slås ut. Detta skulle innebära att EU blir beroende av import av jordbruksprodukter, vilket i sin tur om fri rörlighet

om fri rörlighet skulle kunna hota livsmedelsförsörjningen vid internationella kriser, till exempel krig. Minskat jordbruk skulle också innebära att det öppna landskapet försvinner när åkrar och betesmarker växer igen. EU:s dumpning av jordbruksprodukter ger fattiga länder tillgång till billiga livsmedel. Fattigare länders jordbrukare kan inte konkurrera med västvärldens industrialiserade jordbruk. De bör därför få behålla sina skyddstullar och då bör EU göra detsamma. De argument som förts fram mot regleringarna utgår främst från synen att jordbruk är en affärsverksamhet som andra, och att det inte finns några särskilda skäl att reglera just denna marknad på detta sätt. De bygger också på att fel grupper gynnas av regleringarna. Jordbrukare är företagare, och om dessa inte kan stå sig i konkurrensen bör de gå över till annan verksamhet. Vidare finns det ingen anledning att politiskt bestämma att inhemska produkter är bättre än utländska. Det bör konsumenterna själva få avgöra. Det finns heller ingen anledning för EU att subventionera bönders livsstil framför andra företagares. I nuläget gynnar regleringspolitiken främst storbönder och bidrar därmed till ökad koncentrering och storskalighet. Det stämmer att en avreglering skulle innebära att delar av EU:s jordbruk konkurrerades ut men detta skulle inte innebära något hot mot livsmedelsproduktionen. Länder i Europa för sällan krig. Det beroende som följer av ökad handel är tvärt om ett argument för avreglering, eftersom det ger länder en anledning att undvika krig. Omvårdnaden av EU:s landskap bör skötas av naturvårdare, inte av kommersiella jordbrukare. Fattiga länder tjänar inte på EU:s regleringar. Tvärtom är utestängning från EU (som är världens största konsumentmarknad för jordbruksprodukter) ett effektivt hinder för utveckling i fattiga länder. Hellre än sänka världsmarknadspriset genom att sälja sin överproduktion bör EU ge bönder i den fattiga världen tillgång till EU:s marknad. Självförsörjande småbrukare i de fattigare länderna konkurrerar inte på världsmarknaden. De konkurrerar främst med storskaliga producenter i det egna landet. Dessa behöver inga skyddstullar. Dessutom vore det till gagn för EU att ta bort sina skyddstullar även om u-länderna behöll sina. Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv är för ett fritt och öppet Europa. Vi anser att jordbruksföretag bör verka enligt samma villkor som alla andra näringsidkare, inte minst i den industrialiserade världen. Jordbruket är en bransch som alla andra. EU:s jordbrukspolitik gynnar ensidigt producenter inom en näringsgren till ett pris av sämre och dyrare mat, högre skatt och ökad fattigdom i u-världen. EU:s jordbruk bör avregleras och fri handel med jordbruksprodukter införas.

1.2 Fri rörlighet för varor immaterialrätt Bakgrund Sedan lång tid tillbaka är det möjligt att få ensamrätt till olika företeelser som t ex uppfinningar, design, kännetecken och skapade verk som musik, konst och skrivna texter. Dessa rättigheter är av olika slag, såsom patent, mönsterskydd, varumärken och upphovsrätt (copyright) men kallas ofta med ett samlingsbegrepp immaterialrättigheter. Det skydd som immaterialrätterna ger är en balans mellan å ena sidan behovet av att skapa incitament för att investera i forskning, utveckling, marknadsföring osv, och å andra sidan intresset av fri konkurrens. Därför är förutsättningarna för att få skydd, liksom de befogenheter som innehavaren får och den tid som skyddet gäller, olika för de olika rättigheterna. Reglerna om patent syftar också till att sprida kunskap om ny teknik och främja den tekniska utvecklingen. En förutsättning för att få patent är därför att den teknik som man vill skydda beskrivs i en skrift som görs tillgänglig för allmänheten. Härigenom kan andra aktörer bygga vidare på idéerna och vidareutveckla tekniken. Offentliggörandet gör det också möjligt för alla att utnyttja uppfinningen när patentet löpt ut. Utan patentsystemet hade företagen varit hänvisade till att hemlighålla tekniken, och den tekniska utvecklingen hade inte förts framåt. Immaterialrättigheter är i de allra flesta fall nationella rättigheter. Om reglerna är olika i olika länder blir det svårt och riskfyllt att handla med skyddade produkter över gränserna. Redan i slutet av 1800-talet uppstod behov av att harmonisera reglerna för att underlätta handeln. Därför tillkom flera internationella konventioner som bl a gjorde det lättare att skaffa skydd i flera länder och ställde upp minimiregler för de olika skyddsformerna. Ett stort antal länder är anslutna till dessa. Brister i och skillnader mellan olika länders immaterialrättsliga system finns dock kvar. Detta har en handelshindrande effekt, eftersom företagen tvekar att exportera, investera i marknadsföring, tillverka osv i länder där skyddet för varumärken, uppfinningar osv är otillräckligt eller oklart. Därför infogades 1995 regler om minimiskydd m m i det internationella handelspolitiska systemet genom det så kallade TRIPSavtalet inom WTO. Reglerna bygger på de internationella konventioner som nämnts ovan. Genom TRIPS-avtalet blir det möjligt att använda WTO:s tvistelösnings- och sanktionssystem för att se till att de immatererialrättsliga konventionerna efterlevs. Debatten Till följd av de internationella konventionerna borde reglerna om immaterialrättsligt skydd idag vara tämligen tillfredsställande och harmoniserade. I praktiken finns dock en rad problem: Alla länder har inte följt avtalen och infört de minimiregler som krävs Reglerna tillämpas i praktiken mycket olika och efterlevnaden är i vissa länder dålig De antagna reglerna kritiseras från flera håll, främst för att gynna västvärldens storföretag på bekostnad av de mindre utvecklade länderna. Debatten gäller för det första om immaterialrätt alls bör vara en del av det handelspolitiska WTO-systemet. Kritikerna menar att det är fel att minimiregler på detta område ställs som villkor för deltagande i den internationella frihandeln, samtidigt som man avvisar krav på sociala klausuler, miniminivåer för miljöskydd etc. Detta gäller i synnerhet som kritikerna menar att de skärpta immaterialrättsreglerna främst gynnar industriländernas storföretag. För det andra riktas kritik mot ensamrätterna som sådana och de konsekvenser dessa rättigheter får i det internationella perspektivet. Den för närvarande mest om fri rörlighet

om fri rörlighet aktuella frågan gäller patentskyddet för läkemedel. Det hävdas att patentsystemet hindrar tillgången på medicin i utvecklingsländerna eftersom ensamrätten ger företagen möjlighet att hålla orimligt höga priser. Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv anser att väl avvägda immaterialrättigheter stimulerar ekonomisk utveckling och tillväxt, även i mindre utvecklade länder. Införandet av ett fullgott immaterialrättsskydd, inklusive system för att säkerställa efterlevnad av reglerna, gör ett land mer attraktivt som handelspartner, gynnar den tekniska utvecklingen i landet och förbättrar förutsättningarna för investeringar, t ex i form av lokal tillverkning. Svenskt Näringsliv menar därför att TRIPs-avtalet är ett positivt inslag i det internationella handelssystemet och anser det angeläget att avtalet implementeras som avsett. Svenskt Näringsliv stöder inte kraven på att avtalet skall omförhandlas och/eller brytas loss från WTO-systemet. TRIPS-bestämmelserna om patentskydd för läkemedel, liksom andra immaterialrättsliga regler, är en avvägning mellan olika intressen. Den ensamrätt som utgör ett nödvändigt incitament för att forskare och företag skall fortsätta utveckla t ex nya läkemedel är samtidigt begränsad på olika sätt, främst genom att skyddet upphör efter en viss tid. Därefter är uppfinningen fri för alla att utnyttja. Det är också viktigt att notera att det i TRIPS-avtalet finns utrymme för så kallad tvångslicensiering när sådan krävs för skydd av hälsa och säkerhet. Härigenom finns enligt Svenskt Näringsliv en rimlig balans mellan intresset av att nya, viktiga läkemedel tas fram och behovet av att göra dessa tillgängliga för alla. Patentskyddet för läkemedel har dessutom mycket begränsad betydelse för tillgången till adekvat behandling av sjukdomar i utvecklingsländerna. Brister i hälsovårdssystemen, otillräcklig kunskap och outvecklad infrastruktur är viktigare faktorer. Förbättringar i dessa avseenden kräver ekonomisk utveckling, vilket i sin tur gynnas av ett gott immaterialrättskydd.

1.3 Fri rörlighet för tjänster global offentlig upphandling Bakgrund Den offentliga sektorns upphandling av tjänster, till exempel för vägbyggen, sjukvård och sophantering, är en betydande del av många länders produktion. I de flesta länder köper stat och kommun tjänster av privata aktörer för belopp motsvarande 10 15 procent av BNP, och i Sverige står offentlig upphandling för mer än 20 procent av BNP. Enligt OECD uppgår det totala värdet av offentlig upphandling i ett 60-tal länder till 3,1 trillioner US dollar. I många fall är konkurrensen vid upphandlingar begränsad till nationella aktörer. Genom att stärka konkurrensen skulle skattebetalarna och slutanvändarna gynnas genom sänkta kostnader och högre kvalitet. Eftersom det rör sig om så stora belopp så är sannolikt välfärdsvinsterna av konkurrensutsättning mycket omfattande. En anledning till den begränsade konkurrensen är att det i dagsläget finns undantag för offentlig sektors konsumtion i de centrala internationella handelsavtalen GATT och GATS (som administreras av WTO). En annan anledning är att många länder har infört nationella regleringar som diskriminerar utländska företag från att utföra tjänste- och varuproduktion. Inom EU har medlemsländerna enats om gemensamma regler för hela den inre marknaden men även här stängs övriga länders företag ute. Inom WTO pågår arbete med att skapa ett sammanhållet internationellt regelverk för offentlig upphandling, liknande det som gäller för privat handel. En grund till detta finns i avtalet Government Procurement Agreement, GPA. Detta avtal innehåller grundläggande principer om likabehandling av länder. Det är dock tekniskt komplicerat, och i dagsläget har det bara undertecknats av 27 av WTO:s 144 medlemsländer, av vilka Sverige är ett. I dagsläget är GPA dock det enda avtal som finns med internationella upphandlingsregler, och förhandlingar pågår om att utvidga avtalet. Debatten Debatten om avtal för offentlig upphandling står främst mellan två uppfattningar. Den ena är de som vill bibehålla det nationella självbestämmandet om vilka företag som ska få offentliga uppdrag. De vill alltså kunna begränsa konkurrensen genom statliga eller kommunala ingrepp. I dessa länder är staten bland annat orolig att det lokala näringslivet inte ska klara av konkurrensen från de multinationella företagen. I andra länder vill politikerna använda de offentliga inköpen för att uppnå politiska mål, såsom miljökrav och arbetsmarknadspolitiska krav. Båda dessa resonemang begränsar konkurrensen som får effekter på varornas och tjänsternas pris, kvalitet och utveckling. Den andra gruppen är de som vill säkra konkurrens genom att tillämpa regler som med automatik genererar fritt tillträde för företag till andra länders marknader. Effekten av detta blir alltså att det inte blir någon diskriminering av entreprenörer i en upphandling bara för att entreprenören kommer från ett annat land. Begränsningen i detta system är att marknadstillträdet avgränsas till företagen i en grupp av länder, till exempel EU-länderna som har en gemensam offentlig upphandlings marknad. Alternativet är att alla länders företag kan delta i den offentliga upphandlingen i konkurrens på lika villkor om att bli leverantör av till exempel den mest miljövänliga och mest prisvärda produkten/tjänsten. Om vi ser till de svenska företagen så är det endast inom EU:s inre marknad, samt begränsat till de länder och de områden där GPA-avtalet är tillämpligt, som företagens intressen om likabehandling, marknadstillträde och icke-diskriminering tillgodoses. Svenskt Näringslivs position Det övergripande syftet med offentlig upphandling bör vara att beställare kan välja den bästa leverantören bland det största möjliga urvalet av leverantörer för att erhålla den bästa kvalitén. För att detta ska vara möjligt menar Svenskt Näringsliv att det måste utvecklas enhetliga multilaterala regler med principer om marknadstillträde, icke-diskriminering, likabehandling och transparens. På kortare sikt förordar Svenskt Näringsliv att alla länder inför nationella offentlig upphandlingsregler som bygger på dessa principer. om fri rörlighet

1.4 Fri rörlighet för kapital fria kapitalrörelser Bakgrund De internationella kapitalrörelserna har ökat kraftigt sedan mitten av sjuttiotalet. Den mest markanta ökningen skedde i slutet av 1980-talet i samband med de avregleringar som då genomfördes i de flesta industriländer. Därefter har ökningstakten mattats av, men fortfarande ökar kapitalrörelserna i snabbare takt än exempelvis BNP-tillväxten. Förutom ökade flöden har den tekniska utvecklingen inom den finansiella sektorn inneburit att förändringar i placeringsbeslut kan effektueras mycket snabbt. Liberaliseringen av kapitalmarknaderna har inneburit att stora mängder sparkapital i den rika världen investerats i utvecklingsländer och emerging markets. Detta har inneburit att förutsättningarna för att driva affärsverksamhet i olika delar av världen radikalt förbättrats. Även för stater har möjligheten att låna pengar på marknaden väsentligt ökat det ekonomiska handlingsutrymmet. I takt med att utbredningen av den globala finansmarknaden har antalet finansiella kriser som inbegriper kapitalströmmar mellan länder ökat. Som en effekt av att information är mer tillgänglig sprids finansiella problem snabbare mellan länder än tidigare. Globaliseringen av finansmarknaderna har också inneburit att kriser har effekt på länder som ligger allt längre bort från de länder där problemen först uppstod. Debatten Framväxten av avancerade kapitalmarknader har kritiserats från ett flertal håll. En invändning är att möjligheten att snabbt flytta pengar skapar flockbeteenden bland placerare, vilket leder till ekonomisk och finansiell instabilitet. En annan invändning hävdar att kapitalägarnas makt ökat på de demokratiska institutionernas bekostnad. Förutsättningarna för ett land att föra den ekonomiska politik regeringen önskar minskar om placerare på kort varsel kan föra ut pengar och därigenom skada ekonomin genom negativa effekter på växelkursen, räntan och statens upplåning. Argumenten för fria kapitalrörelser bygger på den grundläggande principen att kapitalägare söker så säker och hög avkastning som möjligt. Ju större frihet kapitalägare har att placera sina pengar, desto säkrare och mer produktiva projekt kommer kapitalet därför att investeras i. Frihet för kapital innebär alltså att kapitalet tillåts göra så mycket nytta som möjligt: Sparare i den rika världen får större avkastning på sina besparingar om de får möjlighet att investera i produktiva projekt utanför sitt eget land. Genom den globaliserade finansmarknaden får vi i väst till exempel möjlighet att säkra våra pensioner. Länder med behov av investeringar får lättare att hitta investerare om de inte är begränsade till sin egen kapitalmarknad. Detta gäller inte minst u- länderna, som tidigare var helt beroende av bistånd och lån från multilaterala organisationer, men idag kan låna på marknaden. Möjligheten att sprida risker ökar ju fler aktörer och ju mer likviditet som finns i marknaden. Riskspridningen leder till mindre risker både för placerare (som kan satsa på flera olika projekt) och för den som söker kapital (som kan använda flera olika kreditorer eller finansiärer). Det är delvis sant att ökade kapitalflöden gjort att enskilda staters manöverutrymme minskat. Men det gäller egentligen bara politik som i vilket fall bör undvikas. Anledningen till att vissa länder drabbats av finansiella kriser är uteslutande att de fört en dålig ekonomisk politik, som utsatt de utländska kreditorerna för ökade risker eller förluster. Det kan till exempel handla om bristande riskhantering i banksystemen, kor- om fri rörlighet

om fri rörlighet ruption, hög inflation, alltför expansiv penningpolitik eller skenande utgifter i statsbudgeten. Priset för denna typ av politik har blivit högre. Även stabila demokratier med avancerade finansmarknader har drabbats, till exempel Sverige. Dessa länder har dock i allmänhet kunnat lösa problemen snabbt och till låga kostnader för samhället. Fattiga länder med svaga finansmarknader och kontrollsystem, som har svårt att återfå marknadens förtroende, har varit hårdare drabbade. Å andra sidan har utrymmet för sund och ansvarsfull ekonomisk politik ökat, och belöningen för sådan politik är högre. Länder som gör sparsamma och kloka investeringar, stärker sina institutioner och gynnar långsiktig tillväxt har ökade möjligheter idag att låna till investeringar och till låga kostnader. Genom att kreditorerna ständigt håller ett öga på hur pengarna används är förutsättningarna att denna goda politik inte överges större än den annars skulle vara. Svenskt Näringslivs position De finansiella marknaderna bör göras ännu mer internationella än vad de är idag. Det leder till lägre transaktionskostnader, nya placeringsmöjligheter och ökad konkurrens. Integrationen av finansmarknaderna i EU bör skyndsamt öka. Alla länder bör successivt öppna sina marknader för kapitalflöden till och från utlandet. Liberaliseringen bör dock ske på ett ordnat och väl strukturerat sätt, i synnerhet i länder med svaga inhemska finansmarknader. För att undvika kriser bör marknader för långsiktiga flöden (direktinvesteringar) öppnas före korta flöden. Lösningen på problem med finansiella kriser ligger inte i att försvåra för länder att få tillgång till utländskt kapital. Istället bör alla länder stärka sina nationella finansiella system så att de förmår hantera de risker som de exponeras mot. Detta skulle också motverka den kapitalflykt som många u-länder och före detta kommuniststater upplever. Det handlar till exempel om ett starkare juridiskt system som kan hantera och stävja insiderhandel och korruption och att tillämpa internationella redovisningsregler. Det handlar också om kraftfulla och fristående myndigheter som kan övervaka finansiella aktörers risktagande (det som i Sverige görs av Finansinspektionen och Riksbanken). Sist men inte minst är grunden att föra en sund makroekonomisk politik och att stärka demokratin.

1.4 Fri rörlighet för kapital internationella regler för direktinvesteringar Bakgrund Något arrangemang motsvarande WTO finns inte för investeringar. I stället finns omkring 1 600 bilaterala investeringsavtal. Det har av många ansetts vara en stor brist främst därför att de gränsöverskridande investeringarna hämmas av att olika länder tillämpar så olika regler vilket leder till osäkerhet och krångel. Under de senaste 30 åren har investeringsregler världen över liberaliserats dramatiskt, inte som en följd av multilaterala avtal, utan som en följd av unilateral avreglering. Insikten om att länder som diskriminerar utländska företag och investerare skjuter sig själva i foten har växt sig allt starkare: kapital tenderar att söka sig till platser dit det är välkommet. Det är i detta sammanhang på sin plats att påpeka att tillgången på kapital är mindre än efterfrågan. Därför finns det konkurrens om kapitalet. 1995 beslutade sig OECD-ländernas regeringar för att inleda förhandlingar om ett multilateralt avtal om investeringar. Det avtal man arbetade med fick arbetsnamnet Multilateral Agreement on Investment, MAI. Enligt det utkast till avtal som lades fram i april 1998 skulle medlemsländerna behandla utländska investerare enligt samma principer som gäller för den internationella varuhandeln: insyn i lagstiftning (transparens), nationell behandling (det vill säga ickediskriminering av utländska företag) och mest-gynnad-nationsbehandling. Avtalet innehöll också en investeringsskyddsdel som bland annat omfattade frågor om kompensation i händelse av egendomsexpropriation. Avtalet innehöll samtidigt avsevärda undantag från huvudreglerna till förmån för nationella särlösningar. Efter högljudd kritik mot det föreslagna avtalet valde Frankrike i oktober 1998 att dra sig ur förhandlingarna vilket ledde till att MAI-förhandlingarna bröt samman. I dagsläget verkar möjligheten till ett nytt multilateralt investeringsavtal avlägsen. Frågan har aktualiserats i de pågående WTO-förhandlingarna, men inget talar för att något särskilt långtgående avtal skulle vara möjligt att sluta. Debatten Förhandlingarna om MAI-avtalet var den gnista som tände globaliseringskritiken. De första demonstrationerna mot MAI-avtalet hölls utanför OECD:s högkvarter i Paris sommaren 1998. Kritiken gick i grova drag ut på att avtalet inte tog hänsyn till faktorer som miljö och arbetarskydd och att de ensidigt gynnade investerare utan att ålägga dem skyldigheter. Miljögrupper och socialt engagerade sammanslutningar protesterade kraftigt mot det föreslagna avtalet eftersom man ville att avtalet skulle ålägga utländska investerare att följa särskilda regler för arbetar- och miljöskydd. Trots att u-länderna inte deltog i förhandlingarna ansågs det troligt att dessa ändå skulle komma att beröras av avtalet. Flera u-länder protesterade mot avtalet som de menade skulle ge i-länderna en rad fördelar utan att ge u-länderna motsvarande fördelar, t ex i form av ökat tillträde till i-ländernas jordbruks- och textilmarknader. Värdet av utländska direktinvesteringar har sedan mitten av 1970-talet mer än tiodubblats. Detta har starkt bidragit till utveckling och ökat välstånd i de länder som lyckas attrahera utländska investeringar. Forskning visar att investeringar och närvaro av internationella företag generellt bidrar till högre löner, bättre arbetsrättsliga villkor och strängare miljökrav. U-ländernas andel av världens totala utländska direktinvesteringar stiger hastigt. Under de sista 20 åren har i-ländernas direktinvesteringar i u-länderna mer än om fri rörlighet