Europaparlamentets och Rådets förordning om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation

Transkript

1 Till: Näringsdepartementet Stockholm REMISSYTTRANDE Europaparlamentets och Rådets förordning om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation SABOs synpunkter SABO instämmer i ambitionen att utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation bör effektiviseras och kostnaderna pressas, vilket bidrar till att skapa förutsättningar för att genomföra en väl fungerande inre marknad på detta område. SABO föreslår att artiklarna 7 och 8 i förslaget till förordning kompletteras med bestämmelser som klargör att medlemsstaterna får bevilja undantag för byggnader i vilka fastighetsägaren tillhandahåller ett öppet nät som garanterar konkurrensneutralitet mellan tjänsteleverantörer och valfrihet för slutkunderna. Dagens affärsmodell med öppna och operatörsneutrala bredbandsnät SABOs medlemsföretag de allmännyttiga kommunala bostadsföretagen har omkring lägenheter. Idag är omkring 70 procent av dessa anslutna till höghastighetsnät och år 2015 kommer med nuvarande utbyggnadstakt drygt 90 procent att vara det. Vid nyproduktion utrustats alltid fastigheterna med bredbandsinfrastruktur. I samband med större renoveringar sker detsamma i den mån det inte redan finns sådan infrastruktur i fastigheten. SABOs medlemsföretag tillämpar i allt större utsträckning en affärsmodell med öppna och operatörsneutrala nät där bostadsföretaget själv äger infrastrukturen i fastigheten och tecknar avtal om driften med en kommunikationsoperatör. Denna modell möjliggör för leverantörer att fullt ut konkurrera med sina tjänster i bredbandsnäten och ger samtidigt hushållen full valfrihet. Den bidrar också till att hålla nere kostnaden för infrastrukturen i fastigheten. Den garan-

2 terar också den stabilitet och funktionssäkerhet som krävs för socialt kritiska tjänster som rör till exempel vård och trygghet. Den tillfredsställer även fastighetsägarens behov av ett sammanhållet nät som når alla fastigheter, lägenheter och lokaler och som kan användas bland annat för olika tjänster som rör säkerhet och som bidrar till minskad miljöbelastning. Affärsmodellen är inte unik för SABOs medlemsföretag utan tillämpas i ökande utsträckning i flerbostadshus även med andra ägare, såväl privata hyresvärdar som bostadsrättsföreningar. SABO, Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen är överens om att arbeta för affärsmodeller med öppna och operatörsneutrala bredbandsnät. Denna modell, som bygger på tydliga och affärmässiga relationer mellan fastighetsägare, leverantörer, hushåll, kommunikationsoperatörer och till exempel stadsnät har bidragit till att ge Sverige en tätposition vad gäller utbyggnad och användning av höghastighetstjänster inom bredbandsområdet till rimliga kostnader. Den tillfredsställer också den föreslagna förordningens syfte att effektivisera utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation sänka kostnaderna för detta. I kommissionens förslag till förordning finns två artiklar, nummer 7 och nummer 8, vilka om de genomförs riskerar att slå undan möjligheterna att framdeles tillämpa denna affärsmodell. Artikel 8: Tillträde till utrustning i byggnader Enligt artikel 8 ska leverantörer av elektroniska nät ha rätt att terminera sin nätinfrastruktur i koncentrationspunkter i byggnader, operatörer av elektronisk kommunikation ha rätt att förhandla om tillträde till befintlig höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur i byggnader och, om det saknas inbyggd höghastighetsfärdig infrastruktur, rätt att terminera sina nät i abonnentens privata lokaler under förutsättning att operatören gör det på egen bekostnad och minimerar inverkan på privat egendom. Förslaget innebär att nätoperatörer ska ha rätt att gå in med nätinfrastruktur i andras fastigheter och att e-kom-operatörer ska ha rätt till tillträde till fysisk infrastruktur eller att själva dra nät i andras fastigheter. Den typ av avtal om öppna och operatörsneutrala nät som fastighetsägare idag träffar med en kommunikationsoperatör blir inte möjliga att träffa om flera operatörer samtidigt kan utnyttja befintlig infrastruktur eller ha rätt att dra egen infrastruktur i fastigheterna. Tekniskt sett innebär förslaget ett steg tillbaka eftersom det bygger på att främja konkurrensen genom en möjlighet att tvinga fram parallella fysiska in- - 2

3 frastrukturer i fastigheterna, när dagens moderna teknik som den ovan beskrivna affärsmodellen bygger på möjliggör en effektiv konkurrens i en och samma bredbandsinfrastruktur. De ingrepp i fastigheterna och i hyresgästernas hem som förslaget kan tvinga fram är uppenbart obehövliga och kommer knappast att bidra till att minska kostnaderna. Förslaget innebär också en stor inskränkning i äganderätten. Sådana inskränkningar kan i vissa fall vara befogade om det finns samhällsnyttiga skäl, men de måste alltid vara proportionerliga i förhållande till den nytta som de medför. I förslaget hävdas att bestämmelserna är förenliga med proportionalitetsprincipen. Vi delar inte den uppfattningen. Den affärsmodell som vi beskrivit ovan tillgodoser på ett effektivt sätt syftet med förslaget. Ur detta perspektiv är åtgärden oproportionerligt stor. Modellen tillämpas, som tidigare nämnts, i allt större utsträckning för flerbostadshus i Sverige, men inte över hela marknaden. Det innebär att åtgärden inte behöver vara oproportionerligt för alla flerbostadshus. Detta förhållande kan hanteras genom att komplettera förordningen med en bestämmelse som klargör att medlemsstaterna får bevilja undantag för byggnader i vilka fastighetsägaren tillhandahåller ett öppet nät som garanterar konkurrensneutralitet mellan tjänsteleverantörer och valfrihet för slutkunderna. När en medlemsstat beviljar ett sådant undantag innebär det att leverantörer av allmänna kommunikationsnät inte ska ha rätt att terminera sitt nät i koncentrationspunkten, inte få tillträde till befintlig höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur och inte heller ha rätt att terminera sin nätutrustning hos en abonnent. En sådan bestämmelse kan eventuellt kompletteras med en bestämmelse om att i det fall en tvist uppkommer om tillämpningen får den hänskjutas till det nationella tvistlösningsorganet. Artikel 7: Utrustning i byggnader I artikel 7 fastställs en skyldighet att utrusta nya byggnader, liksom byggnader som genomgår omfattande renovering, med höghastighetsfärdig inbyggd fysisk infrastruktur, liksom en skyldighet att förse nya flerfamiljshus och äldre flerfamiljshus som genomgår omfattande renovering, med en koncentrationspunkt belägen i eller utanför byggnaden. När de allmännyttiga kommunala bostadsföretagen idag uppför nya byggnader och utför större renoveringar av befintliga byggnader utrustas dessa, som tidigare nämnts, alltid med bredbandsinfrastruktur. Flertalet övriga fastighetsägare agerar på samma sätt. Den ovan beskriva affärsmodellen med öppna och operatörsneutrala bredbandsnät innebär att de allmännyttiga kommunala bo- - 3

4 lagen efter upphandling tecknar avtal med en kommunikationsoperatör. Dessa avtal omfattar normalt hela beståndet inklusive tillkommande och renoverade byggnader. I dessa fall bör det därför inte föreligga någon skyldighet att tillämpa bestämmelserna i artikel 7. Även denna situation kan hanteras genom att komplettera förordningen med en bestämmelse som klargör att medlemsstaterna får bevilja undantag för byggnader i vilka fastighetsägaren tillhandahåller ett öppet nät som garanterar konkurrensneutralitet mellan tjänsteleverantörer och valfrihet för slutkunderna. Medlemsstaternas möjligheter att anpassa skyldigheterna till nationella förhållanden SABO har inget att invända mot de motiv som ligger till grund för kommissionens förslag, men anser att EUs regelverk på detta område måste utformas så att det ger möjlighet för de medlemsstater som redan har en fungerande lösning på det problem frågan gäller att fortsätta tillämpa denna. Det viktigaste måste rimligen vara att syftet uppnås och inte att det tillfredsställs på exakt samma sätt i alla medlemsstater. I förslaget till förordning framhålls också att förordningen ska ge medlemsstaterna rätt att anpassa skyldigheterna enligt denna förordning till sina nationella och lokala särdrag genom att undanta vissa kategorier av byggnader. Detta uttalande indikerar för övrigt att det bör övervägas om det är mer ändamålsenligt att regleringen görs i form av ett direktiv i stället för i form av en förordning. I förordningen framhålls också att medlemsstaterna ska ha möjlighet att bygga vidare på hur det fungerar idag i respektive land och att avsikten inte är att påverka pågående nationella initiativ: Medlemsstaterna kommer att ha möjlighet att anta mer detaljerade bestämmelser, vilket innebär att åtgärderna snarare kompletterar än påverkar pågående nationella initiativ. Medlemsstaterna kommer tvärtom att kunna bygga vidare på sina nuvarande åtgärder och välja hur befintliga eller nya åtgärder ska organiseras så som det bäst passar deras egna särdrag, utan att det nödvändigtvis medför några ytterligare kostnader. Sverige bör ta fasta på dessa uttalanden och verka för att det införs bestämmelser som säkerställer att det är möjligt för medlemsstater att ta hänsyn till nationella förhållanden. I Artikel 7 finns en bestämmelse som medger att medlemsstater får bevilja undantag för vissa kategorier av byggnader som till ex- - 4

5 empel enfamiljshus eller om kostnaderna skulle bli oproportionerligt höga vid en renovering. Sammanfattningsvis anser SABO att det på motsvarande sätt i såväl artikel 7 som i artikel 8 bör införas en möjlighet för medlemsstaterna att bevilja undantag för byggnader i vilka fastighetsägaren tillhandahåller ett öppet nät som garanterar konkurrensneutralitet mellan tjänsteleverantörer och valfrihet för slutkunderna. Stockholm den 28 juni 2013 Kurt Eliasson VD - 5