EUROPAPARLAMENTET. Utskottet för framställningar MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET 2004 Utskottet för framställningar MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA Framställning 626/2000, ingiven av Klaus Schuler (tysk medborgare), om dubbelbeskattning av ett arv 1. Sammanfattning av framställningen Framställaren anger att han har fått ett arv som till största delen finns i Frankrike. Testatorn var fransk medborgare men dog i Tyskland. Enligt tysk lag omfattas hela arvet av arvsskatt och samtidigt kräver den franska regeringen arvsskatt på 55 procent av kvarlåtenskapen. Framställaren anser att skatten ska betalas i bosättningslandet. Han frågar sig om en EU-medborgare och dennes arvingar, som har betalat hela den skatt som de är skyldiga att betala i bosättningslandet, av en annan EU-medlemsstat kan tvingas att betala ytterligare skatt. 2. Tillåtlighet Framställningen förklarades tillåtlig den 26 januari Kommissionen har uppmanats att lämna upplysningar i enlighet med artikel Kommissionens svar, mottaget den 16 juni A. Bakgrund Framställaren, som är tysk medborgare och bosatt i Tyskland, har ärvt halva kvarlåtenskapen efter sin faster, som var bosatt i Tyskland. Framställarens två döttrar har ärvt en fjärdedel var. Kvarlåtenskapen består av överlåtbara värdepapper och bankkonton i Frankrike (ca 70 procent) och Tyskland (ca 30 procent): Framställaren är även förmånstagare till en livförsäkring som hans faster tog ut. Den franska delen av den kvarlåtenskap som framställaren har ärvt inklusive, efter det franska skatteavdraget på franska franc, de livförsäkringspremier som hans faster CM\ doc PE /REV IIv01-00

2 hade betalat sedan hon fyllde 70 omfattades av arvsskatt på 55 procent efter skatteavdraget på franska franc (~ euro) i enlighet med artikel 788-II i den franska skattelagen. I enlighet med den tyska arvsskattelagen (Erbschaftsteuergesetz, nedan kallad ErbStG) ska framställaren betala en arvsskatt på 27 procent på kvarlåtenskapen. Den tyska skattemyndigheten har beslutat att beskatta framställarens hela arv med denna skattesats, efter att ha dragit av det tyska skatteavdraget på D-mark ( euro), och ytterligare minskat det skattepliktiga beloppet något i enlighet med en bestämmelse som syftar till att minska oönskade effekter av användningen av olika skatteskikt ( 19.3 ErbStG). Skattemyndigheten vägrade emellertid att ta hänsyn till skatt som betalats i Frankrike med argumentet att denna skatt inte kan kvittas mot den tyska skatten och inte heller kan dras av från den beskattningsbara kvarlåtenskapen. Framställaren tvingas därför betala en kumulativ skatt på den franska delen av kvarlåtenskapen, eftersom den franska skattesatsen är 55 procent och den tyska 27 procent. B. Nationell lagstiftning Även om framställaren i princip verkar motsätta sig att det tas ut extra skatt i Tyskland är orsaken till framställningen den överdrivet stor skattebörda som denna dubbelbeskattning ger upphov till, där arvingarna får ut mindre än en femtedel av kvarlåtenskapen. Det är mot bakgrund av detta som kommissionen kommer att granska de två nationella systemen och interaktionen mellan dessa och gemenskapsrätten. Framställaren, som är tysk medborgare, har ärvt värdepapper i Frankrike. I avsaknad av gemenskapslagstiftning om arvsskatt kan han i enlighet med internationell rätt därför omfattas av båda medlemsstaternas arvsskattelagstiftning. Dessutom har Frankrike och Tyskland inte ingått något avtal om att undvika dubbelbeskattning, inklusive en särskild klausul som skulle ha delat upp skatterätten enligt undantags- eller kreditmetoden. De franska och tyska myndigheterna kunde därför fritt tillämpa sina respektive nationella lagar så länge som de respekterade de allmänna principerna i EG-fördraget. Om ett avtal i linje med OECD:s modellavtal om kvarlåtenskap, arv och gåvor (1982) hade ingåtts hade detta, i enlighet med artikel 7, föreskrivit att överlåtbara värdepapper endast kan beskattas i det land där den avlidna personen är bosatt. Frankrike skulle i så fall inte ha kunnat kräva in någon skatt. Om det i avsaknad av ett skatteavtal finns en skattemässig överlappning mellan olika stater har många länder antagit bilaterala bestämmelser för att själva lösa eventuella tvister och förhindra dubbelbeskattning från ackumulerad tillämpning av två staters lagstiftning. Den franska lagstiftningen Enligt 750b 1 i den franska skattelagen omfattas överlåtbara värdepapper och fast egendom inom eller utanför Frankrike, inklusive franska eller utländska kundreskontran, av gåvoskatt (gäller vid överlåtelse efter dödsfall) om den avlidna hade skatterättslig hemvist i Frankrike. I enlighet med punkt 2 i denna artikel, om den avlidna inte hade skatterättslig hemvist Frankrike, omfattas endast överlåtbara värdepapper och lös och fast egendom inom Frankrike, inklusive franska kundreskontran, av arvsskatt. PE /REV IIv /7 CM\ doc

3 De franska myndigheterna anser därför all kvarlåtenskap i Frankrike omfattas av fransk skatt, oberoende av var den avlidna hade sin skatterättsliga hemvist. Skattesatserna i artikel 777 varierar beroende på hur nära släkt förmånstagaren är. I rakt nedstigande led och mellan makar ökar skattesatsen progressivt från 5 till 40 procent, medan den är procent mellan syskon, beroende på värdet på kvarlåtenskapen. För släktingar upp till fjärde ledet tillämpas en gemensam skattesats på 55 procent och efter fjärde släktledet är skattesatsen 60 procent. Vid överlåtelse efter ett dödsfall föreskrivs i artikel 788 II ett skatteavdrag på franska franc på varje del av kvarlåtenskapen. Som sin fasters arvingar var framställaren och hans döttrar därför tvungna att betala 55 procent i skatt på värdet av den franska delen av kvarlåtenskapen, minus skatteavdraget på franska franc som var och en fick tillgodoräkna sig. I avsaknad av någon bestämmelse som artikel 7 i OECD:s modellavtal behöver inte Frankrike avstå från att tillämpa sina nationella bestämmelser för att ta hänsyn tillsituationen i Tyskland. Enligt dessa bestämmelser är det inte nödvändigt att göra en kvittning av arvsskatt som har betalats utanför Frankrike. Enligt artikel 784a ska detta göras om de förutsättningar som anges i artikel 750b 1 gäller, dvs. om den avlidna hade sin skatterättsliga hemvist i Frankrike Den tyska lagstiftningen Tyskland, som var det land som den avlidna var bosatt i, följer Frankrikes exempel och anser att hela kvarlåtenskapen ska omfattas av tysk skatt. Även i Tyskland används tre olika skattesatser beroende på graden av släktskap (15 ErbStG). Skattebeloppet beräknas på ett progressivt ökat värde på kvarlåtenskapen i segment. De olika segmenten är föremål för en glidande skala av skattesatser från 7 till 30 procent i klass I (barn och makar), procent i klass II (framställaren i egenskap av testatorn brorson) och procent i klass III. Interaktion mellan två skattesystem I avsaknad av ett skatteavtal finns det i tysk rätt, precis som i fransk rätt, möjlighet att kvitta utländsk arvsskatt mot tysk skatt (21 ErbStG). De två skattesystemen för personer som har sin skatterättsliga hemvist i bosättningslandet regleras av principerna i OECD:s modellavtal om kvarlåtenskap, arv och gåvor (1982). I artikel 9b anges att skatt som betalats i en annan stat än den avlidnas bosättningsstat kan kvittas mot den skatt som ska betalas i bosättningsstaten. Slutresultatet är att den högre av de två staternas skattesatser ska betalas. Detta är en av de möjliga lösningar (den andra är undantagsmetoden) som anges i direktiv 90/435/EEG om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater. Tillämpningen av denna metod, som skulle innebära att framställaren helt skulle undantas från den tyska skatten, begränsas emellertid till de fall som anges i artikel 121 i lagen om värdering av tillgångar (Bewertungsgesetz, nedan kallad BewG) och där ingår inte överlåtbara värdepapper. CM\ doc 3/7 PE /REV IIv01-00

4 C. Kommissionens bedömning Kommissionen delar framställaren förvåning över den kumulativa skattesats som hans arv omfattas av. Kommissionen anser i princip att dubbelbeskattning är oförenligt med den inre marknaden. Här ifrågasätts dessutom även rätten till egendom. Dubbelbeskattningens oförenlighet med gemenskapslagstiftningen Kommissionen är ytterst tveksam till om nationella lagar som resulterar i dubbelbeskattning verkligen är förenliga med gemenskapsrätten, eftersom detta är oförenligt med den inre marknaden (artikel 14 i EG-fördraget). Skyldigheten att avstå från varje åtgärd som kan äventyra att EG-fördragets mål uppnås (artikel 10 i EG-fördraget) innebär ömsesidigt erkännande av andra medlemsstaters förvaltningsbeslut. Dessutom innebär dubbelbeskattning en inskränkning av den fria rörligheten för kapital (artikel 56 i EG-fördraget) eftersom personer avskräcks från att placera sina värdepapper i en annan medlemsstat på grund av att de är rädda för att detta kommer att leda till dubbelbeskattning av deras kvarlåtenskap. Principen om fri rörlighet för försäkringstjänster (artikel 49 EG-fördraget) ifrågasätts också. Beroende på hur de enskilda fallen ser ut kan även den fria rörligheten för personer (artiklarna 18, 39 och 43 i EG-fördraget) beröras. Överträdelse av egendomsrätten En hänvisning till den rätt till egendom som garanteras i det första protokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna finns i artikel 6 i EU-fördraget och artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. När arvsskatten uppgår till 82 procent verkar det uppenbart att det har skett en grov överträdelse av denna rätt Det kan till och med ifrågasättas om den franska skattesatsen på 55 procent i framställarens specifika fall är förenlig med denna grundläggande rättighet. Möjliga lösningar Kommissionen anser att de två staterna har ett gemensamt ansvar för att nå en lösning på skattefrågan där man tar hänsyn till framställarens rättigheter. Det är sant att om det inte hade tagits ut någon skatt i Frankrike, i motsättning till de principer som är allmänt erkända i internationell rätt och som ingår i OECD:s modellavtal, skulle den skatt som ska betalas i Tyskland inte ha minskat till noll. Kommissionen konstaterar att detta är otillfredsställande sett ur det tyska finansministeriets synvinkel. Lösningen får emellertid inte ske på enskilda personers bekostnad genom krav på kumulativ betalning av två arvsskatter, utan måste uppnås genom en överenskommelse mellan de två berörda staterna. För att nå en lösning kan de två staterna tänka på följande: När det gäller arvsskatt innehåller OECD-modellavtalet om kvarlåtenskap, arv och gåvor en rad accepterade bestämmelser som går ut på att: Den stat som den avlidne var bosatt i har rätt att ta ut global skatt. Bosättningsstaten måste ta hänsyn till skatt som måste betalas i en annan stat än bosättningsstaten. PE /REV IIv /7 CM\ doc

5 Lös egendom ska i första hand beskattas i den stat egendomen finns i. Normalt sett är det bosättningsstaten som har ensamrätt på beskattning av lös egendom. När det gäller skattesatsen anser kommissionen att det i avsaknad av lös egendom ska vara bosättningsstatens beskattningsrätt som ska vara den avgörande faktorn eftersom dess lagstadgade skattesats bör ge mest vägledning. I framställarens fall kan en skattesats på 27 procent anses lämplig. Detta tar även hänsyn till den omständighet att om framställarens faster bara hade flyttat sina konton till Tyskland när hon flyttade dit skulle hon definitivt fråntagit Frankrike all rätt till beskattning, som det har tillämpat i strid med principen i modellavtalet. Den skatt som ska betalas utifrån tillämpningen av en lämplig skattsats ska fördelas mellan de båda staterna. Mot bakgrund av ovanstående har kommissionen skrivit till de båda medlemsstaterna och uppmanat dem att enas om en lämplig lösning. Relaterad fråga: Genomförandet av den tyska lagstiftningen Kommissionen kan inte förstå varför de tyska myndigheterna inte åtminstone tillät framställaren att dra av den franska arvsskatten från den beskattningsbara kvarlåtenskapen, eftersom detta i princip är ett rättsligt krav. Om den franska delen av den kvarlåtenskap som framställaren har ärvt är ett nettobelopp kan skatt bara tas ut på de respektive belopp som faktiskt mottogs. Beskattning av bruttobelopp får bara ske om den skatt som betalas utomlands kan dras av. Eftersom lagstiftningen i framställarens fall tolkas på ett sätt som strider mot alla regler och accepterad praxis inom internationell rätt har den tyska skattemyndigheten troligen inte tillämpat den tyska lagstiftningen på ett korrekt sätt. I varje fall skulle en sådan tolkning strida mot gemenskapslagstiftningens proportionalitetsprincip (skattemässig rättvisa). Om skattemyndighetens beslut utgör en korrekt tolkning av lagen kommer kommissionen att göra allt den kan för att se till att gemenskapsrätten följs. D. Slutsatser Dubbelbeskattning av kvarlåtenskap, och i samband med detta de tyska myndigheternas beräkning av tysk arvsskatt, verkar inte vara förenlig med gemenskapslagstiftningen. Kommissionen kommer att vidta åtgärder för att åtgärda problemet. E. Kommissionens rekommendation Informera framställaren om kommissionens bedömning och rekommendera honom att avvakta resultatet av kommissionens möten med de franska och tyska myndigheterna och att i mellantiden, i sitt eget intresse, avbryta betalningen av den tyska skatten i avvaktan på eventuell justering till följd av ett förtydligande om huruvida den tyska lagstiftningen är förenlig med gemenskapslagstiftningen. CM\ doc 5/7 PE /REV IIv01-00

6 4. Kommissionens kompletterande svar, mottaget den 25 januari 2007 A. Bakgrund Kommissionen har redan svarat på framställningen i sitt meddelande av den 16 juni Den kom fram till att det kunde röra sig om en överträdelse av gemenskapslagstiftningen. Sedan dess har den försökt lösa problemet genom att vända sig till de tyska och franska myndigheterna (skrivelse av den 11 juni 2003 och påminnelse av den 21 januari 2005). På kommissionens initiativ har Tyskland och Frankrike 1. återupptagit förhandlingarna om dubbelbeskattningsavtalet om arvsskatter och 2. försökt hitta en lösning i framställarens ärende i form av en ömsesidig överenskommelse. Till följd av detta paraferade Tyskland och Frankrike dubbelbeskattningsavtalet om arvsskatt den 6 januari 2005 och kommer förmodligen att underteckna det i år. I just framställarens specifika fall gick det inte att nå någon lösning i form av en ömsesidig överenskommelse. Det federala tyska finansministeriet har emellertid uppmanat finansministeriet i delstaten Baden-Württemberg som ansvarar för uppbörden av arvsskatten i det specifika fallet att avstå från att ta ut en del av den tyska arvsskatten. B. Kommissionens bedömning Eftersom Tyskland och Frankrike är på gång att ingå ett dubbelbeskattningsavtal om arvsskatt kommer det i framtiden inte längre att vara möjligt att dubbelbeskatta ett gränsöverskridande arv, som i framställarens fall. Eftersom Tyskland kommer att minska framställarens tyska arvsskatt kommer dubbelbeskattningen att mildras, även om den inte helt kommer att försvinna. C. Slutsatser Eftersom dubbelbeskattning inte längre kommer att förekomma efter undertecknandet och ikraftträdandet av dubbelbeskattningsavtalet om arvsskatt mellan Tyskland och Frankrike och dubbelbeskattningen i framställarens fall kommer att mildras, om än inte helt försvinna, genom att de tyska myndigheternas avstår från att ta ut en del av arvskatten, kommer kommissionen inte att gå vidare med ärendet. 5. Kommissionens kompletterande svar, mottaget den 26 september 2008 Kommissionen har redan besvarat framställningen den 16 juni 2003 och 25 januari Den kom fram till att den dubbelbeskattning som framställaren har varit föremål för skulle mildras om de tyska myndigheterna betalade tillbaka en del av den arvsskatt som de har tagit ut. När PE /REV IIv /7 CM\ doc

7 väl dubbelbeskattningsavtalet om arvsskatt mellan Tyskland och Frankrike har trätt i kraft kommer det dessutom inte att förekomma några fall av dubbelbeskattning längre. Efter framställningsutskottets sammanträde den 11 april 2007 bad utskottets ordförande i en skrivelse av den 9 maj 2007 de två medlemsstaterna att meddela hur de tänkte lösa problemet. Den 3 augusti 2007 svarade de tyska myndigheterna att det inte gick att nå en lösning i form av en ömsesidig överenskommelse med Frankrike. Mot bakgrund av det höga arvsskattebelopp som framställaren har varit tvungen att betala har det tyska federala finansministeriet bett finansministeriet i delstaten Baden-Württemberg som ansvarar för skatteuppbörden av arvsskatt i det specifika fallet att avstå från att ta ut en del av den tyska arvsskatten. Genom ett beslut av den 23 april 2007 har ,50 D-mark ( ,59 euro) betalats tillbaka till framställaren för att mildra dubbelbeskattningens effekter. Såvitt kommissionen känner till har de franska myndigheterna ännu inte besvarat skrivelsen från utskottet för framställningars ordförande. I mellantiden har dubbelbeskattningsavtalet om arvsskatt mellan Tyskland och Frankrike som undertecknades den 12 oktober 2006 ratificerats av Tyskland. Den tyska förbundsdagen godkände den relevanta lagen den 11 september 2007 (BGBl II, s. 1402). Den franska ratificeringen väntar fortfarande på ett godkännande i parlamentet. [antagen vid nationalförsamlingens första behandling den 18 december 2007 och översänt till senaten den 19 december 2007]. Avtalet har därför inte trätt i kraft ännu. Förmodligen kommer emellertid det nationella genomförandeförfarandet snart att avslutas. Eftersom Tyskland och Frankrike har ingått ett dubbelbeskattningsavtal om arvsskatt kommer dubbelbeskattning av gränsöverskridande arv, som i framställarens fall, inte längre att bli möjligt. Eftersom Tyskland har minskat framställarens tyska arvsskatt har dubbelbeskattningens effekter mildrats, om än inte försvunnit. Genom ett beslut av den 5 juni 2008 avslutade därför kommissionen de överträdelseförfaranden som hade inletts mot Frankrike (2007/2291) och Tyskland (2007/2290). Slutsats Eftersom dubbelbeskattning inte längre kommer att vara möjligt när dubbelbeskattningsavtalet om arvsskatt mellan Tyskland och Frankrike har trätt ikraft och dubbelbeskattningen av framställaren har mildrats, om än inte försvunnit helt, genom att de tyska myndigheterna har avstått att ta ut en del av den tyska arvsskatten, ser kommissionen inget skäl till att vidta ytterligare åtgärder. CM\ doc 7/7 PE /REV IIv01-00