C-UPPSATS. Ett liv som andra

C-UPPSATS 2009:288 Ett liv som andra - hur boendestödjare arbetar för att personer med psykiska funktionshinder ska ha möjlighet att leva ett självständigt liv i eget boende Louise Karlsson Luleå tekniska universitet C-uppsats Social omsorg Institutionen för Arbetsvetenskap Avdelningen för Genus & teknik 2009:288 - ISSN: 1402-1773 - ISRN: LTU-CUPP--09/288--SE

Ett liv som andra - Hur boendestödjare arbetar för att personer med psykiska funktionshinder ska ha möjlighet att leva ett självständigt liv i eget boende Louise Karlsson Institutionen för arbetsvetenskap Sociala omsorgsprogrammet Handledare Benitha Eliasson 1

A life like others - How supporters work to give people with psychiatric disabilities the possibility to live an independent life in their own homes Louise Karlsson Institutionen för arbetsvetenskap Sociala omsorgsprogrammet Handledare Benitha Eliasson 2

Louise Karlsson, 2009. Ett liv som andra Hur boendestödjare arbetar för att personer med psykiska funktionshinder ska ha möjlighet att leva ett självständigt liv i eget boende. C-uppsats i socialomsorg, 15 hp, institutionen för arbetsvetenskap, Luleå tekniska universitet. Sammanfattning Av socialtjänstlagen framkommer det att den som inte själv kan tillgodose sina behov har rätt till bistånd samt att personer med psykiska funktionshinder ska ges möjlighet att leva som andra i egen bostad. Genom boendestödverksamheten kan den enskilde erhålla stöd i sin dagliga livsföring. Syftet med studien var att beskriva hur boendestödjarna arbetar för att personer med psykiska funktionshinder ska kunna bo i eget boende. För att besvara syftet användes kvalitativ metod med intervjuer som datainsamlingsmetod. Av resultatet framkommer det att boendestödjarna ska ge klienterna individuellt stöd och träning i vardagliga situationer samt hitta verktyg som kan underlätta för den enskilde att leva ett så självständigt liv som möjligt. Slutsatsen av studien blir att boendestödverksamheten behövs för att möjliggöra att personer med psykiska funktionshinder ska kunna leva ett självständigt liv i eget boende. Nyckelord: Boendestöd, boendestödjare, psykiskt funktionshinder, klient, självständighet, delaktighet 3

Louise Karlsson, 2009. A life like others - How supporters work to give people with psychiatric disabilities the possibility to live an independent life in their own homes. C-uppsats i socialomsorg, 15 hp, institutionen för arbetsvetenskap, Luleå tekniska universitet. Abstract Socialtjänstlagen states that a person that doesn t have the ability to provide for its needs have the right to apply for aid. Persons with psychiatric disabilities are to be given the possibility to live as everyone else in their own homes. True living support a person can receive support in its daily life. The aim with this study was to describe how supporters work so that people with psychiatric disabilities can live in their own homes. To answer the aim qualitative method was used with interviews as collection method. By the results it emerges that the supporters task are to give their clients support and training in daily situations, as well as finding tools to facilitate for the clients to perform daily duties independently. The study shows that living support is necessary to make it possible for people with psychiatric disability to be able to live an independent life in their own homes. Keywords: Living support, supporter, psychiatric disabilities, client, independently, participation 4

Förord Jag vill börja med att rikta ett stort tack till mina informanter, för att ni ställde upp på intervjuerna och gjorde uppsatsen möjlig. Dessutom vill jag tack min handledare för ett suveränt stöd i skrivandet av uppsatsen, i form av goda synpunkter och råd. Sist men inte minst vill jag tacka min familj som idogt lyssnat på mina idéer, uppslag och tankar. Älvsbyn, 2009 Louise Karlsson 5

Innehållsförteckning Sammanfattning Abstract Förord Innehållsförteckning 1. Inledning...1 1.1 Syfte och frågeställningar...1 1.2 Centrala begrepp...2 1.2.1 Boendestöd...2 1.2.2 Psykiskt funktionshinder...2 1.2.3 Klient...2 2. Från institution till eget boende...3 2.1 Historisk bakgrund...3 2.2 Psykiatrireformen...4 2.3 Boendestöd...5 2.3.1 Identifiering av stödbehov och relationens betydelse...5 2.3.2 Hur arbetar boendestödjarna...6 2.3.3 Kommunernas utbud och utvecklandet av boendestöd...7 3. Metod...8 3.1 Metodval...9 3.2 Planering och genomförande av intervjuer...9 3.3 Intervjuguide...9 3.4 Analys...10 3.5 Metoddiskussion...10 3.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet...11 3.7 Etiska reflektioner...11 4. Analys...12 4.1 Syftet med boendestöd...12 4.1.1 Boendestödets målgrupp...12 4.2 Identifiering och precisering av klientens stödbehov...12 4.2.1 Upprättandet av arbetsplan...13 6

4.2.2 Klienternas stödbehov...14 4.3 Etablera en god relation...15 4.4 Klienternas delaktighet i stödet...16 4.5 Boendestödjarnas stöd till klienterna...17 4.5.1 Flexibilitet och tillgänglighet...19 4.5.2 Handledning och utbildning...21 4.6 Förändringar i klientens stödbehov...21 4.6.1 Avsluta boendestöd...22 4.7 Boendestödverksamhetens utveckling och framtida önskemål...23 5. Avslutande diskussion...24 5.1 Framtida forskningsfrågor...26 6. Referenser...27 Bilaga 1 Informationsbrev till intervjupersonerna Bilaga 2 Intervjuguide 7

1. Inledning Av 1989 års psykiatriutredning framkom det att personer med psykiska funktionshinder hade sämre levnadsförhållanden än andra samhällsgrupper och att de hade små möjligheter att kunna påverka sin egen livssituation (Printz, 2004). Utredningen ledde till att den så kallade psykiatrireformen trädde i kraft år 1995. Reformen syftade till att förbättra livssituationen och möjliggöra gemenskap och delaktighet i samhället (Prop 1993/94:218). Personer med psykiska funktionshinder skulle ges möjlighet att leva ett liv som alla andra i egen bostad (Printz, 2004). En egen bostad ses som livskvalitetshöjande och ett välfungerande boende kan utgöra en grund för vidare integration i samhället (SOU 2006:100). Många personer har dock ett behov av stöd i den egna bostaden. Ett psykiskt funktionshinder innebär svårigheter att utföra vissa aktiviteter. Många lever i en vardag utan struktur och med nedsatt initiativförmåga (Printz, 2004; SOU 2006:100). De har förmågan att kunna utföra de flesta sysslorna själv men behöver uppmuntran och personligt stöd för att komma igång, ett stöd som de kan få genom insatsen boendestöd (Printz, 2004). Boendestöd är frivilligt och ges som bistånd enligt socialtjänstlagen (ibid). Den som inte kan få sina behov tillgodosedd har rätt till bistånd för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Insatserna ska planeras och genomföras med den enskilde och dennes självbestämmande och integritet ska respekteras. Personer med psykiska funktionshinder ska ges möjlighet att leva som andra (SFS 2001:453). Detta framkommer även av de nationella målen för handikappolitiken, där man skriver om bland annat jämlikhet i levnadsvillkoren, delaktighet i samhället samt främjande av självständighet och självbestämmande för personer med psykiska funktionshinder (Prop 1999/2000:79). Målsättningen med boendestöd är att den enskilde ska förbättra sin förmåga att kunna sköta sig själv och leva ett självständigt liv oavsett funktionshinder (Gough & Bennsäter, 2001; SOU 2006:100). 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att ge en beskrivning av boendestödet och hur boendestödjarna arbetar för att personer med psykiska funktionshinder ska kunna bo i eget boende. Frågeställningarna som ligger till grund för uppsatsen är: 1

Vad är syftet med boendestöd? Hur arbetar boendestödjarna för att personer med psykiska funktionshinder ska klara av att bo i eget boende? Hur skapas och upprätthålls relationerna till klienterna? Vilken utveckling ser boendestödjarna av boendestödet? 1.2 Centrala begrepp I det här avsnittet beskrivs de mest centrala begreppen i uppsatsen. 1.2.1 Boendestöd Med boendestöd avser jag Socialstyrelsens (2009a) definition av boendestöd: bistånd i form av stöd i den dagliga livsföringen riktat till särskild målgrupp i eget boende. Enligt Gough & Bennsäter (2001) vänder sig boendestöd till personer med psykiska funktionshinder i regel med psykiatrisk diagnos och långvariga besvär i åldrarna 18 till 65 år. 1.2.2 Psykiskt funktionshinder I uppsatsen använder jag mig av begreppet psykiskt funktionshinder som är den officiella beteckningen sedan psykiatrireformen (Printz, 2004; Sandlund, 2005). Nationella psykiatrireformens definition av psykiskt funktionshinder är: En person har ett psykiskt funktionshinder om han eller hon har väsentliga svårigheter med att utföra aktiviteter på viktiga livsområden och dessa begränsningar har funnits eller kan antas komma att bestå under en längre tid. Svårigheter ska vara en konsekvens av psykisk störning (sida 6, SOU 2006:5). Av Socialstyrelsen (2009b; 2009c) framkommer det att en person blir funktionshindrad först när denne genom sin funktionsnedsättning blir begränsad av hinder i omgivningen. En funktionsnedsättning kan uppstå till följd av en sjukdom och vara bestående eller övergående. 1.2.3 Klient För att göra uppsatsen mer lättläslig används ordet klient och syftar då på personer med psykiska funktionshinder som mottager boendestöd. 2

2. Från institution till eget boende Kapitlet ger en kort litteratur beskrivning av hur boendesituationen såg ut för personer med psykiska funktionshinder i början av 1900-talet och vilket stöd dessa personer kan erhåller idag i eget boendet i form av boendestöd. Vidare ges en beskrivning av hur boendestödjarna arbetar för att stödja personer med psykiska funktionshinder och tillgodose deras rätt till delaktighet, självbestämmande och självständighet. 2.1 Historisk bakgrund Mentalsjukhusen var från mitten av 1800-talet och fram till omkring 1960 den vanligaste miljön för behandling av patienter med psykiska sjukdomar. De var lokaliserade långt utanför samhällena och var i stort sett självförsörjande. För de boende blev mentalsjukhusen ett skyddat boende där vardagen präglades av bland annat rutiner, uniformer och begränsad frihet (Brunt, 2005). Även efter att den psykiska sjukdomen avklingat fortsatte personerna att bo kvar utan möjlighet till eget boende då samhället saknade både resurser och vilja att ta hand om dem. Livet på institution begränsade kontakten med samhället vilket medförde att möjligheten till ett vanligt liv försämrades ju längre personerna bodde kvar (Brusén, 2005). Under 1950-talet nådde mentalsjukhusen sin höjdpunkt med platser för upp till 33 000 personer, men under samma period kom även vändpunkten. Det framkom i rapporter att mentalsjukhusen inte förbättrade den psykiska hälsan (Hydén, 2005). Institutionsvården ansågs fungera dåligt och man ville se en utveckling av alternativa vårdformer samt ett förtydligande av ansvaret mellan samhällets aktörer. Avvecklingen av mentalsjukhusen kom igång i början av 1970-talet. (Markström, 2005b). Ett antal faktorer anses ligga bakom avvecklingen, men ingen enskild faktor kan ses som en tillräcklig förklaring. Bland annat utvecklades nya och effektiva antipsykotiska läkemedel, behovet av arbetskraft ökade samtidigt som de gamla institutionerna stod inför en upprustning som skulle ha blivit mycket kostsam (Hydén, 2005; Markström, 2005b). Avvecklingen och utvecklingen kännetecknas av en långdragen process med mellanformer av det gamla och nya (Hydén, 2000). Nedläggningen av mentalsjukhusen medförde att den öppna psykiatriska vården byggdes ut från slutet av 1960-talet (Brusén, 2005) och personer som tidigare bott på mentalsjukhusen började flytta till andra boendeformer (Hydén, 2005). År 1985 vistades 21 000 personer på mentalsjukhus, år 1995 fanns det 8000 platser och år 3

2003 vara antalet 5000 platser (Markström, 2005b). 2.2 Psykiatrireformen Tanken med den öppna vården och eget boende, var att personer med svåra psykiska sjukdomar skulle kunna stödjas och behandlas i sin vanliga hemmiljö. Men många av de personer som flyttade från mentalsjukhusen fick inte den hjälp de behövde, då stödet från både socialtjänsten och psykiatrin var begränsat. Kommunens ansvar för personer med psykiska funktionshinder var oklar i lagstiftningen, det saknades ekonomiska medel och personalen saknade kunskap om det nya området. Situationen blev till slut ohållbar och psykiatriutredningen tillsattes (Brusén, 2005), med syfte att ge förslag på förbättringar inom psykiatrin (Markström, 2005b). Utredningen ledde till proposition 1993/94:218, Psykiskt stördas villkor och psykiatrireformen som trädde i kraft år 1995 (Markström, 2005b). En av psykiatrireformens mest grundläggande princip var att behoven hos personer med psykiska funktionshinder i huvudsak skulle tillgodoses i samhället i så öppna och normaliserande former som möjligt (Socialstyrelsen, 2005). Syftet med reformen var att förbättra livssituationen och möjliggöra gemenskap och delaktighet i samhället för personer med psykiska funktionshinder. Ansvarsfördelningen mellan kommunen och landstinget förtydligades (Proposition 1993/94:218). Kommunerna skulle ansvara för att ge personer med psykiska funktionshinder det stöd de behövde för att kunna leva ute i samhället som andra (Printz, 2004) samt ansvara för samordningen av insatser (Markström, 2005b). Även i lagstiftningen förtydligades kommunens ansvar, genom ett tillägg i Socialtjänstlagen i form av en ändring i 21a, som fastslogs att kommunen förutom att göra sig väl förtrogna med levnadsförhållandena i kommunen även skulle planera sina insatser för personer med psykiska funktionshinder i samverkan med övriga aktörer (SFS 1980:620). Dessutom fick kommunerna betalningsansvaret för de personer som vårdats längre än tre månader inom psykiatrin och som bedömdes vara medicinskt färdigbehandlade (Brusén, 2005). Denna lagändring syftade till att stimulera kommunerna att bygga upp verksamheter och boendestöd för personer med psykiska funktionshinder (Markström, 2005b). Psykiatriutredningen menade att alla personer med ett psykiskt funktionshinder skulle ha möjlighet till ett eget boende. Stödinsatserna till den enskildes skulle utformas utifrån individens resurser och behov för att möjliggöra ett självständigt liv. Individuellt utformade insatser är även en förutsättning för att den enskildes inflytande, delaktighet och 4

självbestämmande ska respekteras (Printz, 2004). Det stöd som gavs till personer med psykiska funktionshinder i eget boende i form av hemtjänst ansågs dock inte tillräckligt, och utredningen konstaterade att boendestödet behövde utvecklas (Gough & Bennsäter, 2001). Psykiatrireformen sammanföll dock med en lågkonjunktur och i och med det fick kommunerna minskade ekonomiska resurser, vilket kom att påverka verksamheten (Brusén, 2005; Markström, 2005a). Ändock har utvecklingen resulterat i kraftigt ökade insatser som har inneburit ett kvalificerat stöd och ett bättre liv för majoriteten av personer med psykiska funktionshinder (Hydén, 2005; Markström, 2005a). 2.3 Boendestöd Kommunerna bör genom stödinsatser underlätta för den enskilde att bo i eget boende och få möjlighet att leva som andra (SFS 2001:453). Boendestöd nämns inte i dagens lagstiftning som en särskild insats och kan bara beslutas i form av bistånd enligt socialtjänstlagen (SOU 2008:77). Boendestöd är ett frivilligt bistånd som den enskilde ansöker om hos en biståndshandläggare (Printz, 2004). Av socialtjänstlagen (SFS 2001:453), SoL, 4 kap. 1 framgår det att den som inte kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt, har rätt till bistånd för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå och ges en möjlighet till att leva ett självständigt liv (SFS 2001:453). Andra viktiga principer i SoL är att den enskildes självbestämmande 1 och integritet 2 ska respekteras samt som biståndet ska präglas av en helhetssyn 3 och stärka och utveckla den enskildes resurser (Printz, 2004). 2.3.1 Identifiering av stödbehov och relationens betydelse Behoven hos varje person varierar (Gough & Bennsäter, 2001) och boendestöds målgrupp är vid. I sitt arbete möter boendestödjarna personer med psykiska funktionshinder till följd av psykotiskt syndrom 4, neurotiska syndrom 5, personlighetsstörningar 6 eller annan psykisk sjukdom (Gerle, 2000). 1 Möjlighet att bestämma över sitt eget liv. 2 Respekt för den enskildes självbestämmande över sitt eget liv samt respekt för den enskildes privatliv. 3 Se till den enskildes totala livssituation. 4 Psykos innebär att den enskilde har en förvrängd verklighetsuppfattning exempelvis vid ångest kan människor i omgivningen bli onda förföljande varelser. Vissa psykoser kan uppkomma hastigt och akut men insjuknandet kan även ske långsamt. 5 Neuroser kan innebära psykiska känningar såsom hjärtklappning, skräck eller känsla av att sitta fast. Vid neuros uppkommer besvären plötsligt och den enskilde upplever att denne tappar kontrollen. 6 Med personlighetsstörning menas att den enskildes har medfödda egenskaper som exempelvis tvångshandlingar som försvårar anpassningen till livet och har betydelse för den enskildes förmåga att kunna leva ett självständigt liv. 5

När en person drabbas av psykisk sjukdom kan vardagens sysslor bli övermäktiga och vardagens struktur förändras (Bejerholm & Eklund, 2005). Många lever i en tillvaro utan struktur och personer med psykiska funktionshinder beskriver ofta handlingsförlamning som det främsta hindret. De har exempelvis inte förmågan att initiativ till att städa eller duscha och de kan har svårt att ta sig upp ur sängen, men med stöd och uppmuntran har de förmågan att kunna utföra de flesta daliga sysslorna själv. Därför har många personer med psykiska funktionshinder ett stort behov av att få den sortens stöd i det egna boendet (Printz, 2004). I enlighet med socialtjänstlagen ska stödet planeras och genomföras i samförstånd med den enskilde samt som den enskildes självbestämmande ska respekteras (ibid). Klienten ska själv vara med och fatta beslut och känna att hänsyn tas till dennes åsikter. Behöver klienten stöd för att identifiera stödbehoven är det viktigt att personalen är lyhörd för den enskilds önskemål och behov (Brusén, 2000), så att det inte blir en konflikt mellan den enskildes självbestämmande och personalens expertbedömning (Fellman & Broström, 2000). Gough & Bennsäter (2001) konstaterar att det kan vara svårt för en handläggare att precisera den enskildes stödbehov innan man lärt känna personen väl. Av den anledningen lämnas ett stort utrymme för boendestödjarna att utforma stödet. Det bli en utmaning för boendestödjarna att möta alla personer individuellt och stora krav ställs på att personalen har kompetens och möjlighet att i sitt arbete bli varse om varje persons resurser och stödbehov. Stödet utvecklas i relationen med klienten och boendestödjaren måste bygga upp en förtroendefull relation till varje den enskild individ (ibid). Mycket av arbetet inom boendestödet handlar om att skapa och upprätthålla förtroendefulla relationer (SOU 2006:100). Personer med psykiska funktionshinder har ofta svårt att lita på andra människor och det tar ofta lång tid att bygga upp en förtroendefull relation (Printz, 2004). En grund för relationen är tillgänglighet, boendestödjarna ska vara tillgängliga för den som tvivlar på sin förmåga att klara sig på egen hand och när problem uppstår, tillgängligheten hjälper till att skapa trygghet hos den enskilde (Gough & Bennsäter, 2001). 2.3.2 Hur arbetar boendestödjarna För att insatserna ska genomföras i enlighet med socialtjänstlagens principer om helhetssyn, självbestämmande och integritet bör en arbetsplan upprättas. Tillsammans med klienten upprättas en arbetsplan där det framgår vilka stödinsatser den enskilde behöver för att denne ska kunna leva det liv som den önskar (Printz, 2004). Planen fungerar sedan som en utgångspunkt för arbetet och följs upp (SOU 2006:100). Genom dessa uppföljningar blir även 6

handläggaren uppmärksammad om behovet förändras och om exempelvis tiden i beslutet behöver utökas eller om klientent är i behov av ytterligare insatser (Gough & Bennsäter, 2001). Boendestödet erbjuder stöd i form av hjälp med praktiska sysslor i bostaden och träning i förmågan att leva ett självständigt liv, samt stöd i kontakter med myndigheter, sjukvård, föreningar och närstående (Socialstyrelsen, 2005; SOU 2006:100). Stödet som boendestödjarna ger i sitt arbete kan beskrivas som att jobba med händerna på ryggen eller att bistå med hjälp till självhjälp (SOU 2006:100). Arbetet inom boendestödet är motivations inriktat och boendestödjarna försöker att delaktiggöra klienterna i de dagliga sysslorna (Gough & Bennsäter, 2001). En stor del av arbete utgör föremål för förhandling mellan den enskilde och boendestödjaren. Det handlar i princip om att komma överens om vad som skall göras, när och hur. En del förefaller att anpassa arbetet mer till klientens behov såsom de uppfattar att denne själva försöker uttrycka dessa. Medan andra betonar boendestödets målinriktning att träna personer med psykiska funktionshinder att sköta sig själva och klara sig på egen hand. Stödet handlar ofta om påminnelser och uppmaningar. En svårighet kan vara att veta när boendestödjarna ska avvakta och vänta på att personen själv tar initiativ och när de själva ska ta över (ibid). Om boendestödjarna möter en klient vars lägenhet är full med skräp måste det finnas möglighet att konfrontera den enskilde, så att denne inte riskerar att fara illa (Printz, 2004). Genom stöd och träning ska den enskilde uppmärksams på vad som behöver uträttas och ta egna initiativ till att det blir gjort (Gough & Bennsäter, 2001). I enlighet med normaliseringsprincipen 7 ska den enskilde få möjlighet att leva och bo som andra, det stöd man får ska stärka möjligheten att leva ett självständigt och oberoende liv (Brusén, 2000). 2.3.3 Kommunernas utbud och utvecklandet av boendestöd År 2002 uppgav drygt 80 % av kommunerna att de hade någon form av boendestödjarverksamhet som under vardagar och dagtid gav stöd till personer med psykiska funktionshinder i den egna bostaden. Endast en fjärdedel av kommunerna kunde tillhandahålla visst stöd kvällar och helger, och av den anledningen begränsas stödet för de personer som även behöver under dessa tider (SOU 2008:77). Kommunerna har kommit en bra bit på vägen med att bygga upp både boendestöd och olika boendeformer (Socialstyrelsen, 7

2005), men enligt Nationella psykiatrisamordningens slutbetänkande är dock skillnaderna mellan kommunerna stora. Generellt sett finns det brister i kommunernas boendestödjarverksamhet och många individer får inte ett samordnat och individanpassat stöd, då de insatser som ges sällan är tillräckligt flexibla och individanpassade (SOU 2006:100). Verksamheten behöver utökas till att omfatta även kvällar och helger i betydligt fler kommuner, för att öka möjligheten för personer med psykiska funktionshinder att kunna bo kvar i den egna bostaden (Socialstyrelsen, 2005). Sedan psykiatrireformen har det dock skett stora förändringar och insatsen boendestöd har blivit betydligt vanligare. Insatsen håller på att etableras som en särskild socialtjänstinsats, vilket innebär att boendestöd till den aktuella målgruppen håller på att särskiljas som något annat än ordinarie hemtjänst. Processen avspeglar sig i många kommuner även organisatoriskt, på så sätt att det växer fram enheter med ett särskilt ansvar för att ge socialt stöd till personer med psykiska funktionshinder (SOU 2006:100). Även om stödet i flera kommuner fortfarande ges inom ramen för ordinarie hemtjänst (SOU 2008:77) Som nämnts tidigare anges inte boendestöd som en särskild insats i dagens lagstiftning och kan bara beslutas i form av bistånd enligt socialtjänstlagen. Ett förslag har dock lagts av LSSkommittén, som haft till uppgift att se över den gällande lagstiftningen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder, LSS, att införa boendestöd som en ny LSS-insats. Insatsen skulle komma att ge den enskilde rätt till stöd i den egna bostaden och därmed troligen minska behovet av bostad med särskild service. Insatsen skulle komma att fylla delar av det stora glappet emellan hemtjänst och personlig assistans när det gäller stöd och service i ordinärt boende. Insatsen skulle komma att omfattas av de regler som gäller för andra kommunala LSS-insatser och i första hand vara avsett för personer som omfattas av personkretsen i LSS och bor i ordinärt boende (ibid). 3. Metod I metodavsnittet ges en beskrivning av metodval, planerandet och genomförandet av intervjuerna, intervjuguiden, analysmetod, validitet, reliabilitet och generaliserbarhet samt etiska reflektioner. 7 Få leva ett så normalt liv som möjligt (NE, 2009). 8

3.1 Metodval Syftet med studien var att beskriva hur boendestödjare arbetar för att personer med psykiska funktionshinder ska kunna bo i eget boende. För att kunna besvara studiens syfte valdes kvalitativ metod med intervjuer som datainsamlingsmetod som ger direkta citat från intervjupersonen. Kvalitativ metod syftat enligt Larsson (2005) till att beskriva och förstå en persons upplevelser utifrån dennes egna ord. Inom kvalitativ metod finns det olika perspektiv som kan utgöra en utgångspunkt i undersökningen (ibid). I min studie har jag inspirerats av det fenomenologiska och hermeneutiska perspektivet. Enligt Larsson (2005) fokuserar det förstnämnda perspektivet på exakta beskrivningar av intervjupersonens upplevelser samt som den undersökandes iblandning och förkunskaper ska försöka tonas ner. Det hermeneutiska perspektivet försöker enligt Kvale (1997) få en förståelse av en texts mening. 3.2 Planering och genomförande av intervjuer Studien inleddes med att ett informationsbrev (bilaga 1) skickades ut till berörda enhetschefer för boendestöd i två kommuner i Norrbotten med information om medverkan i c-uppsats. Urvalet bestod av personer som arbetar som boendestödjare inom boendestödsverksamheten. Eftersom det är få personer som arbetar inom boendestöd har de själva valt vilka av dem som skulle intervjuas. Boendestödjare från båda kommunerna valde att medverka och totalt blev det 6 intervjuer. Individuell kontakt togs med varje informant för att boka plats och tid. Själva intervjuerna kom att genomföras i boendestödjarnas samlingslokaler och inleddes med att jag informerade om studiens syfte, frivillighet och konfidentialitet samt frågades informanten avslutningsvis om de hade några egna funderingar. Alla intervjuer spelades in på band och tog mellan 45 och 60 minuter. 3.3 Intervjuguide Till stöd vid genomförandet av intervjuerna använde jag mig av en intervjuguide (bilaga 2) med frågor knutna till syftets frågeställningar. Enligt Kvale (1997) ska intervjuguiden knyta an till studiens syfte och frågorna kan antingen vara av mer detaljerad karaktär eller i stort ta upp de teman som ska studeras. Frågorna ska inspirera till en god interaktion och bör därför vara korta samt lätta att förstå. Intervjuguiden kan både ge intervjun en struktur om frågorna utgör en mall för intervjun, men undersökaren kan även själv utifrån sitt omdöme välja hur strikt intervjuguiden följs. Frågorna försökte jag formulera korta och lättbegripliga med anknytning till syftet, vilket gav 9

intervjuerna en röd tråd. Frågorna var inte styrande under intervjuerna utan beroende på vilket område som informanten kom in på valde jag en passande fråga. Intervjuguiden var ett bra stöd och bidrog till att frågeställningarna till syftet blev besvarade i intervjuerna. 3.4 Analys Efter att intervjuerna bandats skrev jag ut varje intervju i dess direkta ordalydelse. En vägledande princip vid kvalitativ analys är enligt Larsson (2005) att undersökaren fokuserar på vissa teman som knyter an direkt till syftet och frågeställningarna (ibid). I min studie har jag i enlighet med Larsson valt att kategorisera mitt material med teman som knyter an till syftet, denna analysmetod benämner Larsson (2005) som meningskategorisering. Genom att kategorisera materialet framkommer skillnader och likheter i informanternas uttalanden och i analysen återger jag direkta citat i skriftform för att förtydliga det som framkommer i analysen. I enlighet med vad Kvale (1997) skriver om att citat återgivna i talform är svåra att förstå, särskilt om informanterna har en lokal dialekt är intervjuerna svåra att läsa. I analysen kommer det inte att göras någon jämförelse mellan de två olika kommunerna. Den skillnad som framkom i samband med intervjuerna var att en av kommunerna hade en annan benämning på sin verksamhet. De jobbar lite bredare vilket skulle kunna bero på att det är en mindre kommun med färre resurser för personer med psykiska funktionshinder. I analysen kommer jag att fokusera på vilken beskrivning boendestödjarna ger av att arbeta inom boendestödsverksamheten. 3.5 Metoddiskussion Under intervjuerna och sammanställningen av materialet är det viktigt att den som undersöker bibehåller ett kritiskt perspektiv och är kritisk mot sina egna antaganden. Enligt hermeneutiken kan ingen undersökare vara förutsättningslös vid tolkningen av en text, men det är viktigt att man är medveten om sin förförståelse och hur den kan påverka (Kvale, 1997). Innan studien påbörjades hade jag en liten kunskap om boendestöd och hur boendestödjarna arbetade. För att kunna genomförs studien har jag läst en hel del litteratur runt området, vilket har gett mig en övergripande bild av boendestödsverksamheten. Under studiens gång har jag försökt vara medveten om min förförståelse, vilket enligt Eliasson (1995) är en förutsättning för att vi ska kunna vara öppna i förhållande till det fenomen man undersöker, även om det inte är möjligt att vara helt förutsättningslös. 10

3.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet Validitet i studien beror till stor del på undersökarens kompetens och om denne vid intervjuerna har förmågan att bland annat strukturera intervjun, ställa tydliga frågor och aktivt lyssna på informanten. När studien är sammanställd ska en läsare kunna erhålla en tydlig bild av det fenomen som undersökaren har studerat genom dennes analys och beskrivning. En studies reliabilitet beror bland annat på om resultatet är konsistent, vilket menas med att undersökaren exempelvis ställer likande frågor till informanterna och erhåller samma svar (Larsson, 2005). Intervjuguiden gav intervjun en struktur och när informanten inte förstod frågan försökte jag att förtydliga, intervjuguiden innebar även att jag kunde rikta min uppmärksamhet på informanten. Frågorna svarade direkt mot syftet vilket gör att analysen ger en tydlig bild av det fenomen jag studerat. I utskrifterna av analysen har jag valt att markera de delar av intervjuerna som var otydliga med (ohörbart) för att inte tillskriva informanterna någonting de inte sagt. I intervjuerna har en del av frågorna gått in i varandra vilket har bidragit till att informanterna har återkommit till sådant de talat om tidigare, vilket gör att resultaten blir mer konsistenta. Slutligen när det gäller studiens generaliserbarhet är det oftast svårt eller ej möjligt att generalisera resultaten vid kvalitativ forskning då antalet informanter ofta är förhållandevis litet och ej slumpmässigt utvalda (Larsson, 2005). I min studie har jag intervjuat sex personer från två kommuner, antalet är litet och urvalet baserar sig på frivilligt deltagande, vilket gör att resultatet i studien ej är generaliserbart. 3.7 Etiska reflektioner Kvale (1997) skriver att de etiska riktlinjerna vid en intervju är informerat samtycke, konfidentialitet och konsekvenser. Innan intervjuerna påbörjades informerades alla informanter om studiens syfte och att deltagandet i studien var frivilligt. Vidare gav jag information om att intervjuerna skulle komma att spelas in på band och att citat skulle komma att återges i rapporten. Men att ingen personlig information skulle komma att lämnas ut som skulle kunna röja informantens identitet, ej heller skulle kommunens namn komma att nämnas. Jag lämnade även ett informationsbrev till varje informant med skriftlig information och med kontaktuppgifter till mig och min handledare. Innan studien inleddes bedömde jag att intervjupersonerna inte skulle komma att lida något men av att delta i uppsatsen och efter intervjuerna genomförts har jag inte mött några betänkligheter från informanterna. 11

4. Analys I analysdelen återges vad som framkommit i intervjuerna med boendestödjarna, vilket belyses med citat och hänvisningar till den teoretiska referensramen. 4.1 Syftet med boendestöd Boendestödjarna beskriver att syftet med boendestöd är att ge den enskilde stöd och träning i dennes vardagliga livssituation. En av informanterna beskriver det som så: De ska klara sig i samhället precis som alla andra, fast med lite stöd [ ] i form av träning, man ska inte behöva ha stöd hela livet, om allt går som det ska, så ska man kanske ha det under en viss tidsperiod och sen minska allt eftersom. Boendestöd ska möjliggöra för personer med psykiska funktionshinder att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt i eget boende. Tanken är inte att stödet ska vara livslångt utan allteftersom klienten blir mer självständig ska stödet trappas ner. 4.1.1 Boendestödets målgrupp Boendestödjarna arbetar med personer med psykiska funktionshinder och många av dem har kontakt med psykiatrin. Boendestödet målgrupp är enligt Gerle (2000) vid, vilket även framkommer av intervjuerna med informanterna. I enlighet med vad informanterna uppger går det inte att utskilja någon specifik målgrupp, utan det kan röra sig mellan allt från mammor med familj, ensamstående, unga, dubbeldiagnoser 8, personer med ADHD, långtidssjuka till äldre. En av informanterna nämner att det även är ganska vanligt med asylsökande som klienter. Antalet män och kvinnor anges vara relativt jämnt fördelat, även om ett flertal nämner att antalet unga tjejer som mår dåligt ökar. Det är en stadig tillförsel av klienter och främst är det unga personer som kommer in killar som tjejer samt personer med dubbeldiagnos. 4.2 Identifiering och precisering av klienternas stödbehov Första gången boendestödjarna träffar en ny klient sker det oftast tillsammans med den handläggare som fattar beslut om boendestöd. Insatsen är frivillig och avgiftsfri och det är klienterna själva som ska ansöka om boendestöd. Det beslut som handläggaren fattar påverkar 8 Dubbeldiagnos benämns samsjuklighet och syftar till personer som både har ett psykiskt funktionshinder och ett missbruk. 12

vilket stöd boendestödjarna kommer att ge klienten. I beslutet specificeras antalet gånger och timmar som bondestödjaren och klienten ska träffas per månad. Beslutet ger även en beskrivning av klientens behov och vad målet med insatsen är. En fördel som en av informanterna nämner med att vara med vid första träffen, är att klienterna vet vilken information boendestödjarna har om dem och att det bidrar till att de inte blir över dem, ingen auktoritet. 4.2.1 Upprättandet av arbetsplanen Vid första träffen upprättas en arbetsplan tillsammans med klienten utifrån det beslut som handläggaren fattat, vilket Printz (2004) menar bör göras för att insatserna ska genomföras i enlighet med socialtjänstlagen principer. Av intervjuerna framkommer det att beslutet från handläggaren inte anger i detalj vilket stöd den enskilde behöver och hur personalen ska arbeta. Att den enskilde själv är delaktigt i den mån det är möjligt är en självklarhet. En av informanterna ger exempel på när en arbetsplan inte går att upprätta, och bakomliggande orsaker kan då vara att den enskilde är paranoid eller att klienten helt enkelt inte vill ha en arbetsplan då denne tycker att det inte ger någonting. Många har haft långvarig kontakt med psykiatrin och det har varit bedömningar och utredningar och det är planer hit och dit. Vi upprättandet av en arbetsplan får den enskilde i möjligaste mån själv beskriva vad denne vill ha stöd i och vad målet med insatsen är. Vilket kan jämföras med vad Brusén (2000) skriver om att hänsyn ska tas till klientens självbestämmande även om denne kan behöva stöd från personalen. Informanterna uppger att en arbetsplan till en början kan vara otydlig innan boendestödjaren har fått en klar bild över vad klienten vill ha och behöver stöd i samt hur mycket personen orkar och klarar av. Klienternas behov blir oftast tydligare när de och boendestödjarna börjar träffas och boendestödjarna har fått en möjlighet att göra en egen bedömning av vilket stöd den enskilde är i behov av. Av den anledningen menar Gough och Bennsäter (2001) att ett stort utrymme lämnas till boendestödjarna att utforma stödet, vilket innebär att stora krav ställs på att personalen uppmärksammar varje individs resurser och stödbehov. Vilket beskrivs av en av informanterna i det här citatet: Utifrån träffarna gör man sig en egen bedömning över vilka behov de har, så får de ju själva säga liksom, de flesta kan ju ändå säga vad de behöver hjälp med. Men klarar de inte av att säga vad de behöver hjälp med. [ ] Då får man göra sig en egen bedömning, [ ] den här har behov av det här och det här. 13

Det kan även visa sig att det blir för mycket för klienten att den inte orkar med, då får man fokusera på en sak istället och få det att fungera. De kanske inte heller vill ha hjälp med allt, utan vissa saker anser de sig klara själv. Som boendestödjare måste man se bort från sig själv och inte ha för högt ställda mål samt komma ihåg att det är klientens livskvalitet som ska tillgodoses: Jag kan inte ha samma krav som jag kanske har hemma, utan det är efter deras mått mätt. [ ] Lyssna på individen, kommer jag in med mina krav kanske jag knäcker personen. En annan informant säger: Ofta kan det synas, sen när man börjar komma in att det faktiskt är annat också som inte fungerar och som de behöver stöd i. [ ] Ser man att personen är ganska nöjd med hur den har det och det är egentligen inte det den vill ha hjälp med, utan det kan vara nått annat och då gör vi det, men det får ju alltid handläggaren veta. Av citat ovan framkommer det att om det skulle vara så att den enskildes behov visar sig gå utanför det beslut som handläggaren har fattat och tiden exempelvis behöver utökas eller att det framkommit nya stödbehov informeras handläggaren. Nya träffar är alltid möjliga att ordna och i normala fall görs det alltid en uppföljning av arbetsplanen tillsammans med handläggare efter tre månader eller ett år, beroende på vilken kommun man bor i. Vid uppföljningen är den enskilde närvarande och man går tillsammans igenom planen för att se om det skett några förändringar. 4.2.2 Klienternas stödbehov Vilka behov klienterna har är olika och vad de behöver stöd i varierar och är väldigt olika från person till person. En av informanterna ger denna beskrivning: Jobbar man i vardagsstöd ska man ha sådan pass kompetens att man kan möta en person utan att veta vad den personen har för diagnos, för att om tre personer har samma diagnos så är det tre olika ändå. [ ] Det viktigaste är inte att se utredningar och diagnoser utan den person du möter. Citat beskriver hur boendestödjarna måste möta alla person som unika individer och det kan 14

jämföras med var Gough och Bennsäter (2001) skriver om att stora krav ställs på att kunna möta alla personer individuellt. Av intervjuerna framkommer det att behoven är individuella, men att många av klienterna har svårt att komma igång och behöver en startknapp, vilket även Printz (2004) konstaterar är det främst hinder som personer med psykiska funktionshinder uppger. De kan behöva stöd i hemmet med städning, handling och tvätt, någon att prata med då det inte alltid handlar om något praktiskt. En del har låg självkänsla och kan inte hantera de krav som ställs från samhället, en del behöver hjälp med att bryta isoleringen i hemmet och andra behöver stöd i kontakten med myndigheter. Ekonomin är ett också problem för många, räkningar blir inte betalda i tid och det kan vara svårt att beräkna hur pengarna ska räcka till månadens slut. Ett behov som alla informanter nämner är klienternas behov av struktur i vardagen. En av informanterna ger en beskrivning av vilket stöd klienterna kan vara i behov av: Struktur, försöka få någon struktur på dagen. [ ] Många är ju olika i sin sjukdom och många behöver mycket stöd, medan en del behöver mindre stöd i sitt hem. Många behöver hjälp med att komma igång, [ ] med städning och att hålla sig ren [ ], men även stöd i kontakter ute i samhället. Citatet ovan visar att många av boendestöds klienter har förmågan att utföra sysslor, men klarar inte av att organisera dem eller kommer inte igång. Utan har ett behov att få en struktur i vardagen. 4.3 Etablera en god relation till klienten När boendestödjarna börjar träffa en ny klient handlar det mycket om att gå lugnt fram och först etablera ett förtroende. Hur man får ett förtroende hos en person är väldigt individuellt och ibland kan det vara svårt och ta lång tid. Printz (2004) skriver att det ofta tar lång tid att bygga upp en relation till personer med psykiska funktionshinder, då de ofta har svårt att lita på andra människor. Att upprätta ett förtroende till klienten kan enligt en av informanterna handla om små saker som att fråga hur personen mår och sitta ner och dricka en kopp kaffe. En annan beskriver att det först handlar om att skapa rutin att boendestödjaren kommer till klienten och den enskilde accepterar det. Sedan när man fått ett förtroende kan man börja arbeta mer praktiskt. Vilket beskrivs av denne informant: Ja du kan som inte storma in på nått sätt för det fungerar inte, utan det är mera det här, ja försiktighet helt enkelt och just i början speciellt. 15

[ ] Vara väldigt lugn till början, det kan ta många träffar innan det blir någonting. Det är lättare för boendestödjarna att komma närmare klienten om de inte uppfattas som en auktoritet, kontrollerande på något sätt och en av boendestödjarna säger: Vi kan ju inte vara övervakare åt dem. Att de ska ha medicin och samtidigt ska vi komma in och hjälp dem, det blir en dubbel roll [ ] och en påtvingad kontakt. Av citatet framkommer det att boendestödjarna inte vill komma in till klienterna för att kontrollera att de tagit sina mediciner. Det blir en dubbelroll om man tvingas vara både stödjande och kontrollerande på samma gång. För att skapa en god relation till klienten beskriver en av boendestödjarna det som att man måste vara prestigelös, fungerar det inte måste man kunna lämna över till en kollega. Ett flertal nämner personkemi som en faktor som påverkar relationen. Andra faktorer som ligger till grund för en god relation är att vara en god lyssnare, ärlighet till en viss gräns, hålla det man lovat och passa tider. Att upprätthålla en god relation uppges vara ett mindre problem, oftast blir relationen bara bättre och bättre. 4.4 Klienternas delaktighet i stödet En av informanterna uppger att klienterna måste vilja ha hjälp för att det ska fungera. Boendestödjarna har inte befogenhet till att tvinga någon att aktivt delta, men det blir deras uppgift att försöka få dem att förstå att man måste ha en viss ordning i lägenheten och vardagen samt påtala sådant de ser inte fungerar eller som klienten har svårt med att klara av. I enlighet med vad Printz (2004) skriver måste det finnas möjlighet att konfrontera en klient om det finns risk att denne far illa. En lägenhet som gror igen kan i slutändan bli föremål för vräkning och en av informanterna berättar: Man ska ju respektera, det är ju ändå deras hem. De ska ju inte känna att det är vi som kommer och bestämmer över dem i deras hem. Utan det är ju hellre så att vi frågar om de vill ha hjälp. Vi går inte in och påpekar att nu är det skitigt, [ ] man bryr sig om och säger till så att det inte går för långt. Genom den arbetsplan som upprättas tillsammans med klienten blir det klart för alla parter 16

vad den enskilde behöver hjälp och stöd med. Klienten är redan från början införstådd i att de ska hjälpas åt. Skulle det vara så att de exempelvis inte vill städa en dag, då får boendestödjaren och klienten sätta sig ner prata om varför, när man ska göra det istället och på vilket sätt: Man kan alltid diskutera sig fram till olika saker, vad man ska göra och vad man tycker att de bör göra. Det finns dock knep som boendestödjaren kan använda sig av för att försöka göra klienten delaktig i stödet. En av klienterna berättar: Ibland kan man veta och planerat att nästa gång gör vi det här, men man kan komma dit och säga, hur var det idag, hur hade vi tänkt? Fastän man har det klart för sig själv, [ ] det visar att man inte kör över dem. Citatet beskriver hur boendestödjaren kan göra klienten delaktig i stödet genom att fråga den enskilde vad denne tycker och vad som var tänkt och på sätt undvika att klienten känner sig överkörd eller tvingad. 4.5 Boendestödjarnas stöd till klienterna Boendestödjarens uppgift i kontakten med den enskilde blir att få vardagen att fungera. Hur ofta de behöver hjälp och med vad styrs av behovet och arbetsmetoderna anpassas utifrån varje individ. Det är viktigt att klienten får bibehålla de förmågor denne har, boendestödjarna hjälper alltså inte den enskilde med sådant den kan. Boendestödjarnas arbete beskrivs i utredningen Ambition och ansvar (SOU 2006:100) som hjälp till självhjälp och att jobba med händerna på ryggen. En av informanterna ger denna beskrivning: Det är inte meningen att vi ska gå in och städa åt dem [ ] utan man gör det tillsammans. [ ] Vi ska ju göra oss obehövda, [ ] händerna på ryggen så långt det går, lagom mycket stöd. När det gäller de praktiska sysslorna i hemmet kan en del klienter behöva hjälp med att komma igång och boendestödjarna finns som stöd till klienten. Gough och Bennsäter (2001) beskriver arbetet inom boendestöd som motivationsinriktat och boendestödjarna arbetar för att göra klienten delaktig i de dagliga sysslorna. Informanterna berättar att de hjälper till att plocka lite och visar hur en syssla ska genomföras samt uppmanar klienten att vara delaktig 17

genom att boendestödjaren gör det här och klienten gör det där. Till nästa gång man ska träffas kan man förbereda klienten och informera denne att nästa gång gör du det här och det där. Det kan vara så att de bara behöver bli rent en gång sedan klarar de själva att hålla det, men det kan även vara så att behöver att någon kommer hem till dem och säger nu städar vi eller att städningen delas upp på ett par gånger. Man kan försöka smussla in lite grann, ska vi kanske ta då att du diskar en gång i veckan och sedan så får det gå ett tag [ ] och då tar man kanske det här med att man dammsuger. Man tar det försiktigt och så är man med då, startknappen kan man säga och så får man ju då försöka hitta verktyg, för det kan ju vara så att personen behöver det för att kunna utföra vissa sysslor. Boendestödjarna förhandlar med den enskilde om vad som ska göras och hur denne genom uppmuntran försöker delaktiggöra klienten i stödet. Enligt Gough och Bennsäter (2001) handlar boendestöd till en stor del om uppmaningar och uppmuntran samt att komma överens om vad som ska göras och när. Det är inte alltid heller arbetet går på räls utan det är beroende på personens dagsform. En av klienterna säger: De mår ju bättre och sämre i perioder och man måste ju ta det efter vilket tillstånd som de är i. [ ] Det är så individuellt. Hur ofta klienterna har besök av boendestödjarna beror på vilket behov de har vissa kanske klarar sig med en gång medan andra har mer. En del klienter kan tycka att det räcker med ett besök och ville inte ha fler även fast boendestödjarna anser att de skulle behövas. Genom träffarna skapas en struktur i vardagen genom att klienten måst hålla reda på vilken dag de ska komma och vilken tid. Återkommande träffar kan enligt Fellman och Broström (2000) även innebär en trygghet för den enskilde och dämpa ångest. Informanterna berättar att de arbetar för att skapa struktur i klientens vardag och till hjälp använder de sig verktyg som scheman i form av både almanackor och whiteboardtavlor. Boendestödjarna kan även skapa struktur och hjälpa klienten att komma igång genom att skapa ett behov av att exempelvis hålla rent i hemmet. Sedan är det boendestödjarna som får kolla upp att det fungerar och påpeka om det verkar gå åt fel håll. Att boendestödjaren kontinuerligt träffar klienten kan i sig även blir en motiverande faktor: Eftersom vi kommer ser de till att ha gjort det kanske, det blir en orsak till att ha rent och snyggt. Att vi kommer motiverar till att städa och 18

så. En annan informant säger: Vi gör det här när jag kommer nästa gång och så kan de ha gjort det och då får man göra någonting annat. Bara de är ju en vinst för dem att kunna göra allt det där innan vi kommer. Då kan vi kanske fara och fika, vi kan ju göra någonting annat som kanske är trevligare än att städa. I stödet till klienten handlar det om att hitta verktyg som fungerar och som kan underlätta för den enskilde att utföra vissa sysslor själv. Många klienter har en torftig mathållning och äter mycket halvfabrikat vilket är kostsamt och många har en begränsad ekonomi. Tillsammans kan boendestödjaren och klienten planera en matsedel och skriva en inköpslista som inte är så dyr. En av informanterna berättar: Vi kan ha hjälpt någon med matsedel och följt och handlat. [ ] Vissa har väldigt tajt ekonomi och vi försöker hitta på en matsedel om inte är så dyr och se till att det handlas utefter den. I kontakten med myndigheter kan klienten få stöd i form av att boendestödjarna är med när de ringer första gången, sedan försöker man få dem att ringa själva. De kan även följa med på möten och sitta och lyssna för att sedan kunna återge vad som egentligen sades. Genom sitt yrke känner de till processen hos olika myndigheter, vilket gör att de kan ligga ett steg före och på så sätt lotsa klienten. Det handlar dessutom om att hitta sätt så att klienten kan klara sig själv exempelvis att alltid ta med sig papper och penna på möten och anteckna. Genom boendestödet ska den enskilde kunna bli mer självständigt och genom träningen kan den enskilde få ett bättre självförtroende och insikt i att de faktiskt har förmågan att självständigt kunna utföra vardagliga sysslor. Gough och Bennsäter (2001) uppger att den enskilde genom stödet uppmärksams på vad som behöver uträttas samt lär sig att ta egna initiativ. Boendestödjarna uppger att de är nöjda med sina arbetsmetoder och en av informanterna uppger att det egentligen inte är så komplicerat det är små saker som att promenader alltid är bra. Det viktiga är att ta små steg och att det får ta sin tid. 4.5.1 Flexibilitet och tillgänglighet Boendestödjarna är under sin arbetstid tillgängliga för klienten och de kan nå dem på deras 19