Halsbandets skadliga effekter. Av Linda Vitchi

Halsbandets skadliga effekter Av Linda Vitchi

Copyright Linda Vitchi Foto: Lindgren Ida Vitchi Camilla E-mail: lvitchi@gmail.com

Hundars välbefinnande och deras outtalade smärta är något som ligger mig varmt om hjärtat. I mitt arbete som massageterapeut för hund möter jag ofta hundar som är stela och har spända muskler och värk. Deras ägare har ofta ingen aning om det, inte förrän man har börjat behandla hunden och de märker hur den liksom lever upp, blir piggare och gladare, mindre stressad och mer harmonisk. Då förstår man plötsligt som hundägare att ens vän faktiskt inte har mått så bra, man är så van att umgås med sin hund varje dag, så man märker inte den gradvisa förändringen. Samma sak ser man väldigt ofta när det gäller hundar som har stryphalsband. Om man frågar ägarna varför de har valt just den utrustningen så är ett vanligt svar att hunden drar så mycket i kopplet annars. Tyvärr är det så att väldigt många hundar drar även med stryphalsband eftersom de har lärt sig att spänna nackmusklerna. Det är alltså samma fenomen som med smärta och värk; hundägaren har inte märkt hur hunden har börjat dra mer och mer i kopplet och tror således att stryphalsband är det enda som kan få deras hund att gå med slakt koppel. Eftersom stryphalsband och ryck i kopplet ofta går hand i hand med skador och smärta så anser jag att det är av stor vikt att information och kunskap sprids så att varje hundägare aktivt kan ta ställning!

Halsen ett oskyddat område Den erkände hundpsykologen Anders Hallgren har under årens lopp iakttagit uppenbara skillnader i nackmuskulaturen på hundar som har strypkoppel jämfört med de hundar som har sele. När en hund har ett halsband med strypeffekt så lär den sig att spänna musklerna till skydd, detta ger ofta andra följdproblem som t.ex. huvudvärk och nervinklämning. Det som nämns oftast i det här sammanhanget är skador på muskulaturen, men det är endast en liten del av den påverkan som kan bli. Området på framsidan av halsen är för hundar ett förbjudet bitområde, däremot är det här man biter när bytet ska fällas! Inom massage, bindvävsmassage, bioenergiterapi och liknande så är det ett område som man är väldigt försiktig med, ofta utelämnas det helt. Här ligger bland annat luftstrupe, matstrupe, sköldkörtel, bisköldkörtlarna relativt oskyddade och känsliga för påverkan utifrån. Det är inte naturligt för en hund att bära halsband och framförallt inte ett halsband som stramar åt eller som någon rycker i. Hundens kropp är inte byggd för detta och har heller inte naturliga förutsättningar för att klara det. Förespråkare för användande av stryphalsband och de traditionella metoderna där man rycker i kopplet för att få hunden i position hävdar ofta att man inte har sett någon skada av detta. Men ofta krävs det bra kunskaper om hundens anatomi för att kunna se och förstå om och vilka skador som har uppstått. I vissa fall är det dock tydligt att något har blivit skadat. Här följer berättelsen om Bikja, en Nova scotia duck tolling retriever. Bikja iförd sin stödkrage. Bredvid sig har hon en röd ros som hon fick av husse vid hemkomsten. Matte Anette är ute på morgonpromenad med sin glada och livliga tik Bikja. När de möter grannhunden får tiken plötsligt för sig att hon vill hälsa på den och springer fram, matte blir arg och rycker tillbaka henne. Bikja svarar omedelbart med att bli väldigt lugn och passiv. Hon går lugnt och försiktigt efter det, men efter ett tag vill hon inte längre gå alls, utan väger varje steg. Dagen efter har hon väldigt ont, hon vill inte lyfta på huvudet och hon skriker då hon lägger sig på sidan. De åker givetvis in till djursjukhuset, där matte framlägger sin teori om att det kanske har blivit en whiplash-skada, då hon har hört att även hundar kan drabbas av det. Veterinären förnekar dock att detta förekommer på

hundar och de går igenom Bikja med både röntgen och diverse prover, dock utan att hitta något fel. Bikja får hämtas hem några dagar senare, hon har fått en stödkrage och ska också byta till sele istället för halsband. När matte och husse är på plats för att hämta hunden så kommer veterinären fram och ber om ursäkt. Bikja hade fått en whiplash, något hon dessvärre aldrig blev helt bra ifrån. Jag drar gärna paralleller mellan veterinärens uttalande att hundar inte kan få whiplash och att folk ännu hävdar att hundar inte kan få skador av stryphalsband och ryckandet i kopplen. För oss som arbetar med hundar och deras anatomi så är det inget konstigt utan tvärtom självklart att kroppen påverkas. Bikjas matte hade lärt sig det rätta knycket på sin klubb. Vid frågan om vilken utrustning hon använde så svarar hon att hon inte minns då detta inträffade för ca tio år sedan men att det troligtvis var ett stryphalsband eftersom det var vanligt då. Numer har hon sele på sina hundar och har gått över till moderna träningsformer. Det var naturligtvis en tragisk upplevelse för familjen som älskade sin Bikja, allting gick väldigt fort och det var just det rycket vid just det tillfället som orsakade det. Ingen vet när ett av alla ryck blir just det rycket som kanske skadar en hund för livet. Detta är anledningen till att jag har valt att fördjupa mig inom det här området. Min förhoppning är att allt fler hundägare ska bli upplysta och veta vad som är bra och vad som är skadligt för deras hundar. Historien om Bikja är hämtad direkt från verkligheten och är ett exempel på hur allvarligt det faktiskt kan sluta, men det finns även mycket annat som kan inträffa. Muskulaturen Muskulaturen löper stor risk att skadas, muskelfibrer kan slitas av, strypkoppel ökar risken för detta ännu mer. De små korta musklerna i området kan slitas av helt eller övertänjas. De större musklerna som även går ner i ryggen påverkar ju också ryggpartiet om de skadas i muskelns nackparti. Skadorna som kan uppstå påverkar i förlängningen hela hundens kropp. Alla som själv har haft en muskelskada vet att det kan göra väldigt ont. Hundar har ju dessvärre inte den fördelen att de kan tala om vad som är fel. Så småningom brukar det ta sig uttryck i någon form av beteendestörning som t.ex. aggressivitet, stress och utfall. Låt oss då hoppas att inte hunden korrigeras för detta med ytterligare ryck Ryck i kopplet Tyvärr är det ju ett vanligt fenomen att många hundägare rycker av gammal vana, utan någon som helst tanke om träning i bakhuvudet. De vet således inte själva varför de rycker, men

ändå förväntar man sig att hunden ska förstå detta. Det hunden lär sig av rycken är något helt annat. För att kunna rycka måsta vi först slaka kopplet, annars blir det ett drag bakåt. Vad hunden lär sig är alltså inte att det är när den spänner kopplet som obehaget kommer, utan tvärtom att när kopplet är slakt så riskerar man att utsättas för obehag och smärta. Ett argument som jag har mötts av många gånger är att det är bättre att rycka rejält en gång än att gå och smårycka. Om man bortser från skaderisken så kvarstår ändå det faktum att det sällan blir ett ryck, utan det blir många rejäla ryck. Ibland blir hunden skrämd och försöker blidka sin ägare genom att vara nära och göra sig liten. Vissa hundar blir också så skadade av det rejäla rycket att de inte vill gå, som i fallet med Bikja. Vill du undvika skador, så råder jag dig att inte rycka alls i din hund. Halsbandets placering har betydelse För att få snabba resultat så använder många traditionella tränare en metod som går ut på att sätta ett halsband mellan hundens skallbas och atlaskotans tvärutskott. Detta är en metod som medför så många och stora risker så min högst personliga åsikt är att den borde vara förbjuden. Halsbandet på bilden är placerat bakom skallbasen, där hunden är oerhört känslig. Ett effektivt sätt att få snabba resultat, men också skador Det finns en mängd muskler i området och man riskerar lätt att få en svullnad som kan orsaka en inflammation, svullnaden kan också ligga kvar och trycka så att det för hunden gör oerhört ont varje gång den rör på huvudet. Svullnader i detta parti leder ofta till huvudvärk, och precis som vi så kan de få spänningshuvudvärk av att spänna nacken. Alla halsband som är

tillräckligt smala för att komma in här är något som man bör vara väldigt försiktig med. Detta gäller även vanliga halsband utan någon strypeffekt, men att använda ett stryphalsband det är att helt enkelt be om problem. Det ska inte finnas någon utrustning i detta område där det finns så mycket nerver, ligament, muskler mm som löper stor risk att skadas. Detta träningssätt kan liknas vid tortyr. Hundens utrustning ska inte användas som ett maktmedel utan som en säkerhet under inlärningen. Om man skulle ta in en sprallig, ouppfostrad hund och sätta ett halsband i den positionen så skulle hunden på väldigt kort tid kunna se väluppfostrad och lugn ut. Men det handlar inte om inlärning, utan hunden upplever troligtvis en alarmerande smärta som gör den passiv och undergiven. Trigeminusneuralgi Trigeminusneuralgi är en nervskada som hundar kan få till följd av att halsbandet placeras så som jag har beskrivit mellan atlasvingarna och skallbasen. Trigeminus är den trehövdade nerven som kommer fram från skallens insida genom ögat, ett hål i kinden och ett hål i käken. Nerven är väldigt känslig och om den kommer i kläm så kan det ge en våldsam huvudvärk. På humansidan får man ofta diagnosen migrän eftersom det påminner mycket om det. Det är väldigt smärtsamt, man kan kräkas, det kan kännas som om någon försöker trycka ut ögat från insidan etc. När det gäller hund säger man ofta att hunden är lynnig Det kan vara ena ansiktshalvan som är drabbad och smärtar, det kan också vara en gren av nerven, t.ex. grenen till underkäken så att hunden får ont i det området. Problemet kan även uppstå av att hunden spänner nacke och käke mycket. Det är vanligtvis så det uppstår på människa eftersom vi inte har för vana att sätta halsband på varandra. Musklerna svullnar och nerven kommer i kläm, som nämnts tidigare så lär sig hundar som har stryphalsband att spänna nackmusklerna. Det snabbaste sättet för att framkalla den här skadan är dock att sätta halsbandet bakom skallens baksida och rycka till. Även det allra första rycket kan vara tillräckligt för att orsaka trigeminusneuralgi som alltså innebär mycket smärta och obehag och dessutom kan göra hunden aggressiv. Hundar som har ont visar ofta det i någon form av aggression, de kan bita, göra utfall, bli arga på andra hundar, barn mm. En hund som har ett anfall av trigeminusneuralgi kommer att ha svårt att tåla hårdare beröring som när barn klänger på dem. Nervpåverkan av IX, X och XI

Det löper fler nerver från skallens baksida, andra som riskerar att skadas av hundens utrustning och vår hantering är de som i dagligt tal kallas nian, tian och elvan ( IX = Glossopharyngeal, X = Vagus, XI = Accessory ) Även dessa nerver kommer i kläm när musklerna i nacken spänns. XI, den accessoriska nerven samverkar med ett par av musklerna i nacken och runt halsen, nerven ska se till så att musklerna fungerar och arbetar. De flesta människor går runt och spänner nacken på grund av stress, trötthet, oro, köld etc. Detta gör även våra hundar, och om man fortsätter i den tankebanan så blir det uppenbart att de spänner sig ändå mer av att ha ett halsband som trycker på luftstrupe och andra känsliga delar i halsen. Detta gäller även vanliga halsband, men ett strypkoppel ger mer stress och smärta vilket förvärrar situationen. När muskeln kontraheras (drar ihop sig) retas nerven, om man under en lång tid spänner musklerna så blir informationen från nerven felaktigt att muskeln ska dra ihop sig ännu mer. Detta i sin tur ger mer retning av nerven som sänder tillbaka information om att dra sig samman ännu lite mer. Så småningom påverkas andra muskler och så kommer även de andra två nerverna i kläm. Vagusnerven (X) ger nervimpulser till bl.a. svalg, hals, hjärta, lungor, bukspottkörtel, lever, mage och ytteröra. Då den kommer i kläm riskerar vi påverkan på flera inre organ, som kan orsaka andningsproblem, hjärtflimmer, irritation i halsen, hosta, mag- och tarmbesvär, huvudvärk, ökad allmän stressnivå mm. Vagusnerven påverkar även smakförnimmelsen. Somliga hundtränare och hundägare tycker sig ha märkt att det är lättare att bryta utfall med hjälp av godis om hunden har sele jämfört med om den har halsband. Min fundering är om det kan vara ett resultat av stressen som hunden upplever av trycket på halsen, men kanske även av att smakförnimmelsen är påverkad av halsbandets tryck? Jag skulle själv inte vara speciellt samarbetsvillig bara för att få möjligheten att tugga på en bit papper Det vore intressant med mer ingående studier och iakttagelser inom detta. Kraftig retning av nian, som Glossopharyngeal kallas, kan ge kraftig salivavsöndring, påverka smakförnimmelsen, ge problem att svälja och även problem med tonsillerna. Det sistnämnda är ett vanligt bekymmer hos våra hundar. Även här efterlyser jag närmare studier av hur stor andel som orsakats av nervproblem som uppstått till följd av halsband. Venöst och arteriellt övertryck Det venösa blodet som har avgett sitt syre, transporterar bort slaggprodukter från kroppen.

När nackmuskulaturen spänner sig på det vis som nyss beskrivits så kan det uppstå ett venöst övertryck i skallen, det innebär att det slaggfyllda blodet blir kvar i huvudet. Symptom på detta är bl.a. huvudvärk och dåligt humör (sur, arg, ilsken, deprimerad etc.) Man kan även få ett arteriellt övertryck, där flödet av det syrerika blodet minskas av den spända nackmuskulaturen, vilket kan leda till försämrad syretillförsel till hjärnan på grund av bristen på blod till huvudet. Luftstrupen och struphuvudet Luftstrupen ligger väldigt oskyddat på halsens framsida. Prova själv att ta din hand runt halsen och pressa bakåt. Det behövs inget starkt tryck för att man ska uppleva obehag eller hur? Prova sedan att krama åt med hela handen så får du en effekt som liknar strypkopplets, men trycket från din hand är mycket mildare Struphuvud och luftstrupe kan få bestående men av det yttre våld som tryck och eventuellt även strypeffekt som ett halsband faktiskt kan innebära. Luftstrupen är uppbyggd av broskringar och framför allt på unghundar är det lätt att deformeringar uppstår, dessa kvarstår sedan resten av livet. Om man rycker i hundens hals så kan sådana skador snabbt framkallas. Ett långvarigt tryck kan ge pålagringar och ökad bindvävstillväxt. Detta sker som regel inte på en vecka, utan rör sig snarare om år. Men skaderisken finns där. Det är heller inte ovanligt med hundar som under flera års tid, kanske hela livet tar sig fram genom ett ständigt dragande i kopplet. Hur vanligt förekommande är inte scenen med hunden som drar sig fram flämtande, hostande och nästan halvkvävd. Efter kommer ägaren, envist muttrande: Sluta dra nu, du stryper ju dig själv. Men hunden förstår inte våra ord, den vill bort från stressen och obehaget och drar därför ännu mer. Här krävs det träning och fram för allt annan utrustning. Jag tog över min ena hund då hon var ca 17 månader. Hon drog fruktansvärt mycket i kopplet och var så stressad så det var omöjligt att få någon som helst kontakt med henne. Vi bytte till sele, hon drog fortfarande enormt, men mycket av stressen försvann ögonblickligen och jag kunde få kontakt med henne så att vi kunde börja träningen med att gå fint i kopplet. Rebelle som hon heter hade ett ca två cm brett vanligt halsband av tyg då hon kom till mig, det var således ingen strypeffekt och det var inte heller smalt. Men för henne utgjorde det en oerhörd stress att ha trycket mot halsen. Jag vet att många andra har upplevt liknande saker i samband med att de har bytt från halsband till sele och när man börjar tänka lite längre så blir det så uppenbart varför. Nu för tiden har jag alltid sele på mina hundar i situationer där jag anar att de kan bli uppspelta och dra i kopplet. Om de drar så får de trycket fördelat över frampartiet av kroppen,

har de ett halsband så kommer trycket oundvikligen på halsen. Även om man stannar direkt så kan hunden fortsätta dra framåt eller rent av kasta sig i kopplet och orsaka skador. Halsband med strypeffekt på hund, en vanlig syn. Halsband med samma effekt på en människa. Tysk studie av stryphalsband och stackel Hundra hundar deltog i studien. Hälften använde stackel (ett halsband med taggar som vänder inåt mot hundens hals) och hälften använde stryphalsband. Hundarna deltog under hela sin livstid och obducerades efter att de dött. Av de femtio hundar som hade stryphalsband så hade fyrtioåtta hundar skador i hals, nacke eller svalg. Två av dessa var genetiskt betingade, resterande var orsakade av yttre trauma. Av de femtio som hade stackel så hade två hundar skador i nämnda områden. Konsekvenserna av användande av stackel har inte studerats lika mycket som konsekvenserna av stryphalsband. Man bör därför vara kritisk vid tolkandet av dessa siffror då det kan ha uppstått helt andra skador än dem som man uppmärksammade vid studien. Vare sig det uppstår allvarliga skador eller ej vid användande av stackelhalsband så innebär det både smärta och obehag för hunden. Dessa halsband är förbjudna inom SBK och även i Jordbruksverkets normgivande regler för hundhållning. Har man så allvarliga problem med sin hund att man anser sig behöva ett stackel så är det hög tid att börja arbeta med det verkliga problemet. Att hela tiden skaffa skarpare utrustning är inte en lösning på problemet utan tvärtom så förvärrar det ofta det hela och kan även ge andra problem då relationen och tryggheten förstörs, hunden blir stressad och får ont.

stackelhalsband Stackel runt en arm. Man kan se hur taggarna borrar sig in. Nosgrimmor Det har inte heller gjorts tillräckliga studier på nosgrimmor. Om man iakttar en hund med nosgrimma som slänger sig ut i kopplet så kan man se att det blir en häftig knyck i nacken och att det även kan bli så kraftigt att huvud och kropp vänds tillbaka mot föraren. Jag anser att det föreligger skaderisker och att man ska vara försiktig med användandet av sådana hjälpredskap. Det är också viktigt att känna till att dessa produkter är avsedda att användas under en kortare period för att klara av att träna hunden om man inte har den fysiska styrkan som krävs för att hålla den. Se därför till att verkligen göra den perioden kort, många glömmer träningen när de får en hund som inte längre drar i full fart framåt. Men hunden har inte lärt sig något och den riskerar troligtvis skador i nacke och rygg. Använd en nosgrimma om det är nödvändigt men gör det med en träningsplan i bakfickan! Gå-fint-sele Det samma gäller om du måste använda dig av en så kallad gå fint sele, som är en sele med remmar under armhålorna. Remmarna dras åt när hunden drar i kopplet. Felinställd och fel använd blir denna sele en plåga för hunden som lätt får skavsår eller brännsår i armhålorna. Den lär sig heller ingenting av att ha en sele som mer eller mindre konstant stramar åt, utan det krävs en speciell teknik för att hantera utrustningen på ett bra sätt. Rätt använd kan den vara effektiv för att få en hund som har övat upp ett ordentligt dragande att komma underfund med att det är obehagligt att dra. Remmarna som går under armhålorna ska bara strama åt i just den sekunden som hunden drar, sen måste de slaka igen. Vänd dig till en instruktör som har erfarenhet av att arbeta med selen på det här viset.

Utrustningen är ett hjälpmedel Gemensamt för all utrustning för hund är att den inte ska användas som ett maktmedel eller för att tillfoga hunden smärta. Det ska ses som träningshjälp men man får aldrig glömma det viktigaste i hundhållningen nämligen att bygga upp en bra relation och en ömsesidig respekt. Att träna mycket kontaktövningar kan också vara en bra idé för att få hunden mer uppmärksam på dig och för att den ska förstå att det lönar sig och är trevligt att ha kontakt med sin förare. Smärta och aggression däremot är för hundar avståndsökande och försvårar samarbetet. Hunden kan även bli undergiven och därför uppfattas som lydig. Men i en sådan relation saknas glädjen och spontaniteten, och både ägare och hund går miste om så otroligt mycket av det som ett bra samspel har att erbjuda. Gamla och nya metoder Men vad gör jag då om min hund drar i kopplet, gör utfall etc? Om du upplever det som ett stort problem så kan du vända dig till en erfaren hundpsykolog. De har utbildning och kompetens att hjälpa just dig och din hund att hitta rätt lösningar på situationen. Möter du tränare som använder metoder du tror kan skada din hund fysiskt eller mentalt så var inte rädd för att säga ifrån eller ifrågasätta. De flesta hundpsykologer är dock skickliga och vana vid att läsa av hundar och hitta individuella lösningar som bygger på moderna träningsmetoder. Med moderna menas metoder som bygger på de kunskaper man har idag om hundens inlärning, och att mycket eller felaktig korrigering hämmar och försvårar inlärningsförmågan. Traditionella metoder är de som var vanliga bl.a. på sextiotalet och som stammar från militären. Dessvärre lever dessa fortfarande kvar i vissa kretsar och förekommer också i media. Här provocerar man gärna fram fel beteende för att kunna korrigera hunden, man använder sig av koppelryck och väldigt ofta stryphalsband för att få hunden att inte dra, inte gå med nosen i backen, inte titta på andra hundar etc. Ofta blir rycken kraftigare efter hand, och det är sällan som det stannar vid ett ryck utan det upprepas i många situationer. Om du har vardagsproblem så kan du vända dig till en instruktör för att få hjälp på en kurs och i vissa fall erbjuds även privatträning. Det finns även ett flertal böcker som tar upp träning av dessa problem. Välj sele efter din hund Jag råder dig också att införskaffa en bra sele till din hund och använda den tills din hund har lärt sig att gå fint i kopplet utan att dra. Det finns olika modeller av selar, det bästa är om du kan ta din hund med dig till djuraffären och prova ut selen noggrant. Den ska inte trycka eller

sitta hårt åt någonstans. Promenera och trava lite med hunden och försök att lägga märke till om selen hindrar hundens rörelser. Tänk även på att olika modeller passar olika hundar, det viktiga är hur selen sitter på just din hund. Selen ger utrymme åt frambenens rörelse och remmen runt bröstkorgen riskerar inte att trycka i hundens armhålor. Den här hunden får inte ut rörelserna i bogen ordentligt. Till sist Om man inte vet vilka skador som fel utrustning och hantering kan orsaka, utan endast har hört traditionella tränare lovorda strypkoppel och rätta knycket i kopplet så är det en sak, man har handlat av okunskap. Men när man väl har fått informationen och kunskapen så är det ens skyldighet gentemot hunden att börja tänka ett steg längre. Jag önskar dig och din hund all lycka i framtiden och hoppas att du har haft nytta av min text. Referenser: Ahlbom, Åsa Gå i koppel utan att dra en hjälpreda för ett vanligt problem (2008) ISBN 978-91-633-2054-5 Eriksson Ulf, Svensk Terapeututbildning AB. Personligt samtal samt utbildning. (2005 2006)

Falck, Mona. Massageterapeut för hund. Personligt samtal. Hallgren, Anders Ryggproblem hos hund (2005) ISBN 87652 382 Knutsson, Anette, hundägare. Personligt samtal. Lundin, Anita. Massageterapeut samt craniosacralterapeut för människa. Faktagranskare. Rugaas, Turid Vad gör jag när hunden drar i kopplet? (2004) ISBN 82-92189-14-9 http://www.cobankopegi.com/prong.html Jämförande studie mellan stryphalsband och stackel.