crossover att byta träningsstrategi

Transkript

1 Text & foto: Catja Pedersen att byta träningsstrategi crossover Är klickerträning nytt för dig och din hund? Då kommer här lite läsning för dig. Först skriver Catja Borchard Pedersen om vad det innebär att vara ett crossover-ekipage, och sedan har vi fått två erfarna hundtränare att berätta om sina erfarenheter av att byta strategi. Vi avrundar med en berättelse om hur en erfaren klickertränare nådde framgång med en crossover-hund. Alla ger de goda råd och tips på vägen. Vi hoppas att du hittar något användbart för just dig! Crossover-hundar är ett begrepp som ofta används i klickertränings-sammanhang (här definierat som träning utan påverkan, med en markör och utan obehag). I korthet betyder begreppet att hunden bytt från att ha tränats med en träningsstrategi till en annan. Därför finns såväl crossover-hundar som crossover-tränare inom alla sorters träning. Den typ vi koncentrerar oss på här är hundar som tidigare tränats på ett annat sätt än med klickerträning. vad innebär det för hunden? Många hundar har under lång tid fått förstärkning för att passivt vänta på en signal eller någon form av hjälp från hundtränaren. När tränaren då bestämmer sig för att börja träna frivilliga beteenden med sin hund, blir han/hon ofta frustrerad över hundens bristande förmåga att ta initiativ. De upplever att hunden bara sitter eller står 4 Canis nr

2 Crossover och glor på dem. Det som händer är att hunden genom tidigare erfarenheter har lärt sig att det absolut inte lönar sig att utföra beteenden som tränaren inte bett om, och därför väntar den. Hunden behöver absolut inte vara tränad med obehag för att vara passiv. Men om hunden har tränats med hjälp av obehag undviker den oftast att ta initiativ eftersom den har erfarenheten att det leder till bestraffning. En hund som är tränad övervägande positivt genom hjälper och lockande kan också vara passiv, men det är av en annan anledning. Det lönar sig helt enkelt inte att göra något som inte efterfrågats. Hunden har aldrig lärt sig att ta initiativ. Situationen för hundarna skiljer sig åt, men resultatet är detsamma: En hund som är passiv i inlärningssituationen! När tränaren då bestämmer sig för att hunden ska lära sig att erbjuda beteenden sitter hunden ofta bara passiv, eftersom den ju saknar erfarenhet av att den oftast själv kan kontrollera situationen och belöningsfrekvensen. Att hunden bara sitter passiv är inte ett uttryck för att den är korkad eller att träningsformen inte passar just den hunden. Det är bara ett resultat av tidigare träning. Som tur är upptäcker de flesta hundar ganska fort att det faktiskt lönar sig att ta initiativ, och de allra flesta hundar älskar den här träningsformen. Nackdelar med att byta till klickerträning När hunden lärt sig att erbjuda frivilliga beteenden upplever man ofta att det kommer en massa mindre önskade beteenden med på köpet man öppnar så att säga Pandoras ask. Alla de beteenden som har legat undertryckta i hundens repertoar dyker upp och hunden testar för att se om de lönar sig. En del hundar blir små monster. Men ganska snabbt upptäcker hunden vilka beteenden som fortsatt inte lönar sig. Om man inte är skicklig på att strukturera sin träning, det vill säga att ha koll på sin tajming, sina kriterier, förstärkningsfrekvensen och förstärkningskvalitén, finns det också en risk att frustrera sin hund. Utöver att det lätt kan bli frustrerande för hunden när man byter inlärningsstrategi, kan det också lätt bli frustrerande för tränaren. Många börjar med de allra bästa intentioner att inte göra som de brukar, men när hunden då inte riktigt gör som förväntat krävs det en hel del envishet för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Det är väldigt lätt att falla tillbaka i gamla vanor och försöka hjälpa hunden en bit på vägen genom att använda någon form av locka/lura-träning, eller ta lite i kopplet för att guida hunden. Det är kända hjälpmedel som mycket riktigt fungerar (på kort sikt), och att lyckas är så klart enormt förstärkande för hundtränaren, framför allt om man är helt ny som klickertränare och inte har tillräcklig erfarenhet för att lösa utmaningarna. Det kan därför vara bra att hitta en träningskompis som kan hjälpa till med ett par extra ögon, och säga till att det är dags att ta en paus om tränaren börjar visa tecken på irritation och frustration. Irritation sitter nämligen ofta ihop med straff och obehag i träningen, och eftersom hunden är väldigt uppmärksam på våra små signaler och snabbt kopplar ihop saker (till exempel att irritation sitter ihop med korrigeringar), är det viktigt att rensa bort dessa små signaler från träningen även om det är svårt! De gamla vanorna har upprepats många gånger och det kräver många repetitioner innan man har ersatt dem med andra. Man måste också vara förberedd på att man i början ganska lätt faller till föga och använder korrigeringar ett par gånger. Det kan vara en djupt ingrodd vana och plötsligt exploderar man kanske bara, trots alla sina goda intentioner. Man bör dock vara uppmärksam på att det inte händer alltför ofta eftersom man då halkar långt bak i processen och hunden tyvärr heller inte lär sig att det är ofarligt att ta initiativ. Man kan ju istället öva sig på att sparka på närmaste träd om man känner att frustrationen tar över Det är viktigt att förstå att sådant som tidigare blivit inlärt med hjälp av fysisk påverkan och obehag behöver läras om igen. Det är inte effektivt, och kan också vara helt omöjligt, att använda sig av ett beteende i sin klickerträning om det beteendet tidigare blivit inlärt helt eller delvis med obehag. Detta beror på att kommandot för beteendet fungerar som ett hot (eftersom det betyder gör detta, annars!). Detta är framförallt ett problem när man baklängeskedjar moment eftersom signalen i kedjan ska fungera som ett klick för det beteende som precis utförts. Ett exempel: Om ligg -kommandot i kedjan utgångsposition fritt följ ligg inkallning är inlärt med hjälp av obehag kommer det inte att göra någon nytta att det fria följet och inkallningen är positivt tränade. Det fina fria följet kommer att bestraffas av ligg-kommandot. För att alla delarna i kedjan ska bli förstärkta av beteendet som ligger före är det viktigt att alla delar är positivt inlärda. (Läs även artikeln The poisoned cue på annat ställe i detta nummer.) Men när vi nu har listat alla dessa biverkningar, är det också viktigt att komma ihåg att det bästa som kan hända när man står där med sin hund, klicker och godis, är att det rent faktiskt lyckas hunden börjar ta initiativ. Något av det mest förstärkande för tränare med crossover-hundar är att se när hunden börjar ändras från att vara en passivt väntande hund till en aktivt erbjudande och kreativ träningspartner. När det väl händer blir de allra flesta kvar i att träna utan att direkt påverka hunden. Hur kan det se ut i verkliga livet? Om din hund ska lära sig att gå linförighet fint kan du välja att gå med godis (eller en Canis nr

3 Text: Catja Pedersen Det är helt underbart att nå det läge när hunden aktivt erbjuder beteenden för att få sin belöning. boll) i handen och ha den framför hundens nos. Hunden följer efter godiset och får en godbit då och då. Så fort den svalt godiset fortsätter den att förfölja godiset eftersom den genom att hålla nosen nära handen har stor chans att bli belönad. Den här metoden är ganska harmlös. Hunden upplever inget obehag men lär sig heller inget annat än att följa efter godiset. Med andra ord heter övningen följ efter godiset istället för linförighet. Problemet med den här metoden är att när hunden ska gå längre sträckor på tävlingar förstår den ganska fort att det inte finns något godis i handen, såvida man inte har lagt ner mycket tid och varit skicklig på att successivt minska på hjälpen. Efter ett fåtal tävlingar märker hunden att det inte lönar sig att följa sin tränare på tävlingar. Ofta vill man också röra sig annorlunda på tävling där man förväntas gå med händer och armar på ett naturligt sätt, och inte med armen på magen som om man plötsligt fått ont. Hunden känner inte igen momentet när tränaren håller händerna längs sidorna eftersom övningen för hunden kännetecknas av att föraren har handen framför näsan på den. Därför börjar hunden ofta släpa efter, nosa, titta sig omkring, och så vidare, då det inte lönar sig att vara uppmärksam när inte hjälpen med godiset finns där. Dessa hundar kan bli mer och mer uppgivna ju längre fram ekipaget kommer i programmet. Hunden har helt enkelt blivit förstärkt för att vara passiv, och därmed beroende av att få hjälp, och förstår inte vad den ska göra när hjälpen inte finns där. Dessutom har den kanske inte heller lärt sig att följa under en längre tid innan belöningen kommer. Ett annat sätt att lära in samma övning är att korrigera hunden när den inte är på rätt plats. Då rycker hundtränaren hunden i halsbandet och ropar FOT om hunden är ur position. Hunden lär sig på detta sätt vilken position det inte lönar sig att befinna sig i och var den får vara i fred. Problemet med det här är i mina ögon att hunden inte lär sig att hålla positionen för att den tycker om det, utan för att den är på sin vakt och vill undvika ett obehag. Även om tränaren väljer att berömma hunden och eventuellt också belöna den när den är i rätt position, arbetar hunden aldrig för att få sin belöning utan bara för att undvika obehaget; positiv förstärkning kan aldrig trumfa bestraffning. Hundens beteende är inte ett uttryck för att den tycker om att följa sin förare, utan hunden gör det bara för att det är obehagligt att låta bli. Den har inget alternativ. Ofta säger dessa tränare saker som: Hunden har förstått att jag inte kan ta i den på tävlingar, så den har förlorat respekten. Positiv 6 Canis nr

4 Crossover bestraffning är inte nödvändigtvis sparkar och slag, utan även koppelkorrigeringar, höjd röst, och så vidare. Liksom hunden som tränats med lock- och hjälp-metoder blir hunden beroende av hjälpen, eftersom den först och främst fått hjälp att förstå vad som är fel. Hjälpen kan bestå av koppelryck, höjd röst, slag eller mycket värre saker. Dessa hundar går ofta jättefint under säsongens första tävlingar, men märker sedan plötsligt att tränaren inte använder bestraffning på tävlingar (som tur är leder det till diskvalificering). Eftersom dessa hundar är vana vid att få veta när de gör fel kommer de att uppfatta det som att det de gör är rätt. De kan komma att hitta på all världens grejer under momentet, eller kanske helt enkelt göra det de har allra mest lust att göra; nosa eller dylikt. Det kan vara lite svårare att byta träningsstrategi med dessa hundar. Inom klickerträningen använder vi ju möjligheten att ta bort något som hunden gärna vill ha (negativt straff) för att informera om att något var fel. Men många av dessa hundar har vant sig vid att när föraren inte ingriper betyder det att det de just gjorde var korrekt (negativ förstärkning ett obehag upphör), och om de gör fel så kommer korrigeringen. Så när vi låter bli att belöna dessa hundar för att signalera försök igen, liknar det deras gamla signal för rätt eftersom hunden inte upplever att belöningen uteblir, utan primärt upplever att inget obehagligt händer. Med dessa hundar är det otroligt viktigt att föraren lyckas strukturera träningen så att hunden lyckas och därmed upplever många klick och belöningar (positiv förstärkning) på relativt kort tid. Man ska också vara väldigt försiktig med att använda en felsignal med sådana här hundar. Även om man bara är ute efter att förmedla fel-försök igen och låter bli att belöna, riskerar man att hunden uppfattar det som om en korrigering är på väg (om föraren är irriterad) eller förlorar tilltron till att det lönar sig att erbjuda beteenden. Man bör därför inte introducera någon felsignal innan hunden är helt säker på att det är riskfritt att misslyckas. Om man istället använder sig av frivilliga beteenden kommer hunden att uppleva att det lönar sig att vara i korrekt position. Hunden blir inte guidad till rätt position utan får själv hitta den. Det hunden själv har kommit på kommer den att komma ihåg i mycket högre grad. Man börjar med att göra det lätt för hunden, till exempel så att den bara följer benet i 1-2 steg och att man markerar det. Hunden ska lära sig att det verkligen lönar sig att följa förarens knä vad som än händer. Om man väljer denna träningsstrategi låter man bli att belöna hunden för 10 halvdåliga steg och väljer istället att belöna vid 1-2 steg där hunden går i rätt position och med god kontakt. Man belönar både beteendet och hundens initiativ och lust att träna. Om hunden har svårt med något av detta ordnar man situationen så att det blir lätt för hunden att göra rätt. Med den här Canis nr

5 Text: Catja Pedersen sortens hundar kan man baklängeskedja stora delar av linförigheten och man ser ofta hur hunden blir allt ivrigare ju längre fram i övningen de kommer. De har nämligen lärt sig att belöningen kommer först när de gått fint hela vägen. Den värsta konsekvens som kan inträffa till följd av deras beteende är att de blir av med möjligheten till belöningen om de nosar, släpar, etc. Man får då enkelt en hund som går linförighet glatt, frimodigt och ivrigt. Hunden lär sig vilket beteende vi är ute efter, respektive inte vill ha, genom de fyra olika konsekvenserna positiv förstärkning, negativ förstärkning, positivt straff och negativt straff. En hund som tränas med en locka/lura-metod (positiv förstärkning + mycket hjälp) kommer alltså inte uppleva en lika stor förändring i träningen som den hund som är tränad med positivt straff. Hur får man då hunden att erbjuda önskvärda beteenden? Hunden behöver först och främst lära sig att det lönar sig att ta initiativ, och att den själv har kontroll över situationen och hur ofta belöningarna dyker upp. Många använder en låda, target eller liknande för detta. Det kan vara en mycket bra början då hunden ändå ofta själv vill undersöka föremålet när det presenteras. På det viset får man enkelt beteenden att klicka för. Personligen undviker jag dock gärna att detta är den första övning som crossover-hundar lär sig, eftersom man genom att placera ut föremålet har en signal för att börja jobba som dessa hundar ofta är väldigt beroende av. Bara om jag verkligen har svårt att få hunden att göra något alls, sätter jag igång en hundra saker att göra med en låda -lek eller dylikt som det allra första träningspasset. Om klickern är betingad för hunden föreslår jag istället att du tar på dig din träningsväst (det är också en signal i sig, men du behöver ju ha ditt godis någonstans och du får inte ha det i händerna) och ställer dig i ett lugnt rum där hemma. Badrummet och hallen är ofta bra val eftersom där inte finns så många andra spännande grejer för hunden att sysselsätta sig med. Ställ dig i din valda träningsposition, håll dig helt passiv och bara klicka och belöna för all aktivitet. I början sitter hunden kanske bara passiv och tittar, men så fort du fått in ett första klick kan du kasta godbiten så att hunden måste resa sig för att ta den. Så fort hunden vänder sig om för att titta på dig klickar du igen, och så vidare. Det upprepar jag 20 gånger (du kan eventuellt räkna upp 20 godbitar i förväg) alltså, klicka för allt: Kontakt, flytta på en tass, vrida på huvudet, och så vidare. Sedan avslutar jag passet genom att lämna rummet. Upprepa det här 3-5 gånger under en dag och klicka för allt. När du upplever att hunden börjar förstå att den kan styra när du klickar och kan erbjuda lite olika beteenden, kan du byta rum till vardagsrummet. Först när hunden kan erbjuda olika beteenden i vardagsrummet hade jag valt att ta fram föremål som en target och en låda. Det här tycker jag är ett mycket effektivt sätt att få hunden att förstå att den har kontroll och att det är sådant den gör som framkallar klicket. Fler frivilliga beteenden än du tror De allra flesta hundar har ändå en del ganska stabila beteenden som de erbjuder frivilligt. Att hoppa upp på bordet är ett frivilligt erbjudet beteende som har potential att leda till jackpot för hunden. Om hunden har blivit förstärkt för detta beteende genom att framgångsrikt kunna ta något från bordet, kommer den att komma ihåg beteendet och gärna försöka upprepa succén. Det lönade sig ju fint! Hundens eget initiativ ledde till något värdefullt. Det behöver inte vara extrema beteenden på något sätt att buffa in sitt huvud under en arm är ju till exempel ett beteende som ofta leder till belöning i form av gos och mys. Många hundägare klappar automatiskt om sina hundar om de buffar in sina huvuden under armen. Det är sällan ett beteende som ägaren har lockat fram eller på något annat sätt försökt lära hunden, utan oftast ett beteende som hunden själv hittat på och lärt sig att det lönar sig. Med andra ord är det ett frivilligt beteende. Även om hunden av och till blir avvisad, kanske av en sur röst (om ägaren till exempel har ett glas i handen vars innehåll hotar att hamna på soffan), leder beteendet ofta till det önskade resultatet och hunden kommer både gärna och ofta att erbjuda beteendet igen. Beteendet upprätthålls alltså av effektiv variabel förstärkning. De allra flesta kan nog hitta många frivilliga beteenden på sin hunds beteenderepertoar såväl önskade som oönskade. sammanfattning Det är knepigt att få hunden att erbjuda beteenden i början, men håll ut din hund kommer att belöna dig. Om du byter träningsstrategi behöver du vara medveten om att såväl du som din hund kan uppleva frustration. Gör upp en plan. Beteenden som tidigare blivit tränade med hjälp av obehag behöver tränas om och plockas fram som frivilligt erbjudna beteenden, så att straff som tidigare förekommit i träningen inte plötsligt förorenar din träningsprocess. Se till att välja! Källa: Lydnadsträning i teori och praktik Cecilie Køste och Morten Egtvedt 8 Canis nr

6 Crossover Intervjuer om crossover Eva Ulsös crossover-hund heter Caddy och är en tax på 12 år. Hon har även Nova scotia duck tolling retrievern Cheddar på 2 år. Caddy är numera pensionerad från DcH där han tävlade i Elite (Översättarens anmärkning: DcH är en gren inom hundsport i Danmark som innehåller bland annat lydnad, spår och sök.) och tävlar nu i lydnad med stor glädje och arbetslust. Cheddar är tränad 100 % efter klickerträningsprinciperna från början och går nu i Elite i DcH. Hur har du tränat dina hundar tidigare? Innan tränade jag mest genom att hjälpa och locka. Jag var helt övertygad om att jag tränade positivt, men sett med efterkloka ögon har jag också ryckt i kopplet och tryckt min hund på rumpan alltså tränat med positivt straff utan att förstå det. Jag har dock alltid undrat över att jag i hundvärlden fick reda på att jag skulle vara ledare; vi är ju inte samma art? Jag fick inte ihop det där, om man till exempel tittar på savannen så finns där ju flera arter, några starkare och kapabla att äta andra, men fortfarande ingen gemensam ledare. Lejonet är ju inte ledare för alla arter och bestämmer inte när de ska äta, sova, och så vidare. vad har varit svårast respektive lättast för dig och hunden med att ändra inlärningsstrategi? Det svåraste har varit att lära mig att planera min träning. Jag läste en gång att när det är svårt att arbeta med frivilliga beteenden är det för att man är dålig på att planera. Det är också svårt att lära sig att stå helt passiv som hundförare och vänta på att hunden bjuder in. Det är ju så lätt att hjälpa till lite. Det som underlättat mest var när jag förstod att allting kan delas upp. Det fungerar ju inte att träna hela moment. Om något gick galet och jag fortsatte att försöka om och om igen utan att belöna, straffade jag ju egentligen en massa bra beteenden och hunden hade inte en aning om vad den gjorde galet. Så när jag upptäckte att jag kunde ta ut delar och träna dem var för sig, gick det verkligen upp ett ljus för mig. Att låta bli att gå 10 halvdåliga steg fritt följ och fortfarande hoppas att det skulle gå bra på tävling, och istället gå 1-2 bra steg det gav ett verkligt genombrott i min träning. För Caddy var det svåraste att komma igång med att erbjuda beteenden. Han skulle plötsligt gå från att vara en ganska passiv hund, till att vara den som aktivt bjöd på saker i träningen. Jag tror också att det var väldigt skönt för honom att jag slutade använda bestraffningar. Han räknade snabbt ut att han hade kontroll över situationen och lärde sig att erbjuda beteenden aktivt. Jag hade ju läst boken Lydnadsträning i teori och praktik och försökte mig på att shejpa fram ett utställnings-stå. Jag borde nog ha läst hela boken innan jag började, eftersom jag bara lyckades shejpa fram ett snyggt stå med tre ben medan det fjärde benet sparkar bakut Hade jag förstått att det finns något som heter defaultbeteende hade jag kanske börjat med ett annat beteende, eftersom bakåtsparken fortfarande dyker upp när Caddy inte riktigt vet vad han ska göra. vad upplever du som positivt respektive negativt med det här träningssättet? Det positiva överväger definitivt för mig. Jag har hundar som är glada och aktivt erbjuder beteenden. Att träna så här ger mig möjlig- Canis nr

7 Text: Catja Pedersen het att ändra hundarnas beteende och jag har en bra känsla när vi tränar. Det känns etiskt korrekt och jag har blivit mera medveten om vad jag gör. Det ger mig möjlighet att träna allting och jag har underbart kreativa hundar. Det mest negativa för mig är att jag ofta får försvara sättet jag tränar på. Utöver det kan det skapa skällande, frustrerade och stressade hundar om man inte lägger upp träningen väl. Men det tar lite tid innan man är bra på det och felen man gör visar helt enkelt upp ens egna brister i att lägga upp träningen. Hur lång tid tog det innan du fick flyt på att klickerträna? Jag använde först bara klickern som markör, men när jag sedan bestämde mig för att följa principerna fullt ut märkte jag tidigt att jag inte både kunde använda locka-träning och få det fulla utbytet av att träna med en hund som själv erbjuder beteenden. Jag var helt enkelt tvungen att välja. Sedan tog det nog ungefär ett halvår innan jag hade blivit av med alla dåliga vanor och lyckades få med mig principerna i alla delar av träningen. varför väljer du att fortsätta att jobba med frivilligt erbjudna beteenden? Jag får fantastiska hundar som alltid vill arbeta och jag trivs så bra med mitt medvetna val. Jag älskar att hunden själv bestämmer hur mycket och hur många belöningar den ska ta emot. Och så tycker jag att hunden automatiskt gör många korrekta val, och att oönskade beteenden försvinner väldigt snabbt när man tränar med 100 % frivilliga beteenden och har strukturerat träningen väl. vilket är ditt största klickerögonblick? Det var nog när vi blev uppflyttade till klass A (Översättarens anmärkning: Den näst högsta klassen i DcH, alltså klassen under Elite.) och inte trodde att jag skulle kunna vara med eftersom vi var så dåliga på lydnad. Både Caddy och jag tyckte att det var gräsligt att vara med och Caddy ville hellre nosa än arbeta. Efter att ha bytt träningsstrategi såg jag fram emot den stund på tävlingsdagen då Caddy valde att sluta nosa och visade upp en fin lydnad och viktigast av allt var så otroligt glad! Så bra träning betydde att vi gick från att få medelpoäng till att få ganska höga poäng. Jag hade också en förskräcklig upplevelse när Caddy mitt i ett sökslag drog figuranten i armen, och vi blev hemskickade eftersom det räknas som ett bett. Det var verkligen hemskt. Jag beslöt mig genast för att aldrig mera tävla. Efter en fyra månader lång paus drog mina träningskompisar med mig på träning igen eftersom de tyckte att det var dags att komma igång. Jag kunde dock inte vara säker på att Caddy inte skulle dra i figuranten igen. På den tiden tränade jag genom att om hunden rörde vid eller hoppade upp på figuranten skulle figuranten säga NEJ och belöna hunden när den höll sig på marken. Men Caddy förstod inte det eftersom det som låg först (alltså att hoppa upp) ju också blev belönat. Jag testade istället att följa klickerprinciperna. Om han rörde vid figuranterna blev han av med dem de gick sin väg helt enkelt och ganska omgående förstod Caddy att det inte lönade sig att röra vid/hoppa upp; att det roliga försvann då. Beteendet att röra vid figurant släcktes ut ganska kvickt genom att figuranterna och jag var väldigt konsekventa med reaktionen på beröring. Caddy har sedan dess fått tior på söket både i klass A och Elite. Caddy har blivit mycket bättre på att låta bli att gå och nosa, och han är jätteglad när han tävlar. Hur ska din nästa hund tränas? Den ska definitivt tränas med positiv förstärkning och genom att den får erbjuda beteenden frivilligt. Det är 100 % säkert. 10 Canis nr

8 Crossover Foto: Birgitte Christensen Crossover sedan 9 år och för varje dag som går framstår valet som bättre och allt mera korrekt. Nina Kriegbaum, ägare till golden retrieverhundarna Mille (11 år) och Conrad (3 år), berättar 1981 började jag träna hund på allvar. Det började med att min dåvarande stående fågelhund som egentligen bara skulle vara familjehund vann ett jaktapporteringsprov. Då ville jag ha mera. Det blev mycket mera. Hundarna tränades mycket hårt konditionsmässigt och i lydnaden, inte bara mätt i mängd och svårighetsgrad, utan också bokstavligt. Den hårda träningen var vanlig på den tiden. Det var så man alltid hade gjort och resultaten lät inte vänta på sig; vinsterna rullade in. Att släppa en framgångsrik träningsform kräver förändringsvilja. För mig personligen tog det ungefär ett år av testande och utvärderande av det nya. Fördelen med att slippa bestraffa tilltalade mig, men jag tvivlade på att det skulle fungera. Det slutgiltiga valet gjorde min hund åt mig då han med lysande ögon sprang in på träningsplanen (det var under en Caniskurs!) och bara ville träna. Efter att han hade förstått att hans beteenden kunde få mig att öppna fickorna utvecklades han till en sann träningsnarkoman. Efter den dagen tvivlade jag inte. Från och med nu skulle allt läras in med frivilliga beteenden och 100 % positiv träning. Jag valde att använda en klicker för att kunna markera det önskade beteendet. Efter att beslutet var fattat anmälde jag mig till kurs efter kurs i klickerträning. Mängden kurser skulle hjälpa mig att stå fast vid mitt beslut och bryta vanor skapade under mer än 30 års träning. I början var det svårt att inte hoppa in genom att fixa, locka eller fysiskt manipulera hunden, på det vis jag var van att göra. Därför var det inte speciellt mycket jag i träningen i början. Jag uppförde mig som en belöningsautomat och höll mig strikt till kriterieplanen. I dag har jag fått med mig själv i träningen, och klang och jubel, hopp och vild lek är en del av träningen. Det är KUL att träna hund. Jag har inte nått resultat i form av priser sedan jag bytte träningsstrategi, men glädjen över den positiva träningen överskuggar de ganska ointressanta pokalerna skrev jag verkligen det där? Vi får väl vänta och se. Jag är en tävlingsmänniska, så jag undrar om det inte ligger ett litet pris därute och väntar på oss. Foto: Birgitte Christensen Klickerträningen utmanar mig hela tiden, till min stora glädje och frustration. Idag tycker jag att jag är en stabil klickertränare, men det finns alltid utrymme för förbättring i begreppet flyt. En crossover-tränare kommer jag alltid förbli. Jag kan inte ändra på det som varit. I dag har jag en crossover-hund (den gamla kloka hunden som fattade beslutet åt mig) och en klicker-hund. Valpen som kommer nästa år har också en klickerutbildning planerad för sig. Om jag alltid kommer att jobba med frivilliga beteenden kan jag inte veta. Tiderna ändrar sig och det är alltid bra att vara öppen för nya tankar och idéer. Om jag inte hade varit det för 10 år sedan hade jag ju inte varit klickertränare i dag. Foto: Birgitte Christensen Canis nr