Arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med vuxna personer med ADHD

Institutionen för Neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för Arbetsterapi Examensarbete, 15 hp Höstterminen 2012 Arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med vuxna personer med ADHD - en kvalitativ studie Occupational therapists experiences of working with adults with ADHD - a qualitative study Författare: Elin Edoff Sofia Jurelius

2 SAMMANFATTNING ADHD är en neuropsykiatrisk diagnos som förekommer hos 2-3 % av den vuxna befolkningen. Tidigare har man trott att symtomen växer bort, men idag vet man att symtomen kvarstår hela livet om än i mildare grad och många får nu en diagnos i vuxen ålder. Den största delen av forskningen kring ADHD är gjord på barn och därför finns väldigt lite forskning att tillgå kring hur arbetsterapeuter kan underlätta för den vuxna patientgruppen. Vi ville undersöka detta närmare eftersom att patientgruppen väntas växa och vi anser att arbetsterapeuter kan göra stor nytta. Syftet med studien var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med vuxna personer med ADHD. En kvalitativ studie genomfördes, där sju arbetsterapeuter intervjuades med öppna intervjufrågor. Av intervjuerna framkom flera aktivitetssvårigheter för personer med ADHD. Det handlade framför allt om svårigheter med struktur och att kunna planera sin vardag. Sömnproblematik och svårigheter att sköta sin ekonomi framkom i samtliga intervjuer. Deltagarna beskrev hur de kunde stötta patienten i de olika svårigheterna och betonade vikten av att skapa goda terapeutiska relationer i arbetet med dessa patienter för att främja tillit och ett gott resultat. Några vanliga åtgärder var tyngdtäcken och förskrivning av kognitiva påminnelsehjälpmedel. Utredningar, individanpassade åtgärder och uppföljningar är viktiga faktorer för att hjälpa vuxna med ADHD. Det framkom att arbetsterapeuter borde finnas i större utsträckning än vad de gör idag, och att arbetsterapeuter med hjälpmedel, nya strategier och träning skulle kunna underlätta vardagslivet ytterligare för denna patientgrupp om de fick utökade resurser. Keywords: ADHD, adults, occupational therapy

3 ABSTRACT ADHD is a neuropsychiatric diagnosis, occurring in 2-3 % of the general adult population. It has been thought that the childhood symptoms disappear while growing up, but today it is known that the symptoms usually remain, although sometimes in a different shape in adults. Many adults get their diagnosis in adulthood today, even though they have had the difficulties since childhood. Most of the research in this area is focused on children and therefore the research available on how occupational therapists can work with this adult patient group is poor. We wanted to learn more because this group of patients is expected to grow and we believe that these people can receive big benefits from occupational therapy. The purpose of this study was to learn about the experiences of occupational therapists working with adults with ADHD. A qualitative study was performed, where seven occupational therapists were interviewed. The interviews showed a number of occupational difficulties for adults with ADHD. Structuring and planning the everyday life was a big issue. Sleeping problems and difficulties in managing finances was a big issue as well. Participants described how they could support the patients in these difficulties. Participants emphasised the importance of creating a good therapeutic relationship with these patients in order to promote confidence and a good result. It was mentioned by most of the participants that weighted blankets and cognitive technical aids could help these patients. Investigations, individual interventions and follow-ups are important factors for helping adults with an ADHD diagnosis. The study revealed that, with more resources, occupational therapists with technical aids, new strategies and training could help these patients receiving a meaningful and easier everyday life.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 4 BAKGRUND... 5 Inledning... 5 ADHD... 5 Diagnos och samsjuklighet... 6 Aktivitetssvårigheter... 7 Stöd i vardagen... 8 Samhällsekonomi... 8 Arbetsterapi och ADHD... 9 SYFTE... 10 METOD... 10 Urval... 10 Datainsamling... 11 Databearbetning... 12 Forskningsetiska överväganden... 12 RESULTAT... 13 Introduktion... 13 Att skapa förutsättningar för ett gott samarbete... 13 Terapeutiska relationer... 13 Individanpassat arbetssätt... 14 Sömnsvårigheter inverkade på vardagsaktiviteterna... 15 Svårigheter med exekutiva funktioner inverkade på vardagen... 15 Svårigheter att organisera, strukturera och sätta igång... 16 Ekonomiska svårigheter var en del av vardagen... 18 Stöd och samarbete runt patienten... 19 Samarbete med personer i patientens liv är en nödvändighet... 19 Boendestödjarens för- och nackdelar... 19 Arbetsterapeutens viktiga roll som informatör... 20 Att göra skillnad kräver bättre resurser... 21 Resursbrist... 21 Arbetsterapi kan bidra till en samhällsekonomisk vinst... 22 Sammanfattning av resultat... 22 RESULTATDISKUSSION... 23 Att skapa förutsättningar för ett gott samarbete... 23 Sömnsvårigheter inverkade på vardagsaktiviteterna... 24 Svårigheter med de exekutiva funktionerna inverkade på vardagen... 25 Stöd och samarbete runt patienten... 26 Att göra skillnad kräver bättre resurser... 26 METODDISKUSSION... 27 SLUTSATS... 29 FÖRFATTARNAS TACK... 31 REFERENSER... 32 BILAGOR... 35 1. Informationsbrev... 35 2. Intervjuguide... 36

5 BAKGRUND Inledning Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder [ADHD] i vuxen ålder inverkar oftast på alla de aktivitetsområden som rör det dagliga livet, dvs. arbete eller skola, familjelivet och de sociala relationerna och också hur man klarar av att organisera sig. Det finns många som lever med funktionsnedsättningen och som inte fått någon utredning. Om någon diagnos inte ställs i barndomen kan svårigheterna ofta bli omfattande (Gutman & Szczepanski, 2005). Mao, Babcock och Brams (2011) menar att vuxna med ADHD ofta kan uppleva en sämre livskvalitet jämfört med vuxna som inte har ADHD. Det är viktigt att alla de personer som fått sin utredning och ställd diagnos också får rätt insatser för att underlätta tillvaron (Kadesjö et. al., 2007). Därför är det viktigt att patientgruppen lyfts fram, vilket denna studie har för avsikt att göra. Det framkommer i Regionalt Vårdprogram från Stockholms läns landsting [SLL] (2010) att patientgruppen vuxna med ADHD väntas växa och att arbetsterapeuter väntas få en betydande roll i arbetet kring denna patientgrupp. Trycket på utredningar ökar i takt med att kunskapen i befolkningen ökar. Därmed ökar också behovet av evidensbaserade insatser enligt SLL (2010). Vi anser därför att det är viktigt att lära oss mer om hur vi som blivande arbetsterapeuter kan arbeta med denna patientgrupp. ADHD Begreppet ADHD är idag vedertaget i Sverige, men den svenska översättningen av ADHD är Hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning (Kadesjö et. al., 2007). Kärnsymtomen vid ADHD är bristande uppmärksamhet, impulsivitet och/eller hyperaktivitet (SLL, 2012b). De leder till en funktionsnedsättning som kan visa sig olika beroende på vilket av symtomen som är mest framträdande. Diagnosen kan delas in i tre olika undergrupper där svårigheterna antingen utmärks av hyperaktivitet och impulsivitet eller av bristande uppmärksamhet vilket kan benämnas som Attention-Deficit Disorder [ADD]. Diagnosen kan också innebära en kombination av de tre kärnsymtomen. ADHD är en utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning enligt SLL (2012b) och symtomen går att se redan i barndomen men vanligast är dock att problem uppmärksammas under skolåren eller vid övergången till vuxenlivet.

6 Bland barn är ADHD cirka sex gånger vanligare hos pojkar än hos flickor, dock jämnas den siffran ut mer i vuxen ålder. Detta beror på att hyperaktiviteten generellt märks mer hos pojkar men att hyperaktiviteten i vuxen ålder avtar (SLL, 2012b). I vuxen ålder ersätts hyperaktiviteten ofta av en inre rastlöshet, uppmärksamhetsbrist och svårigheter med de exekutiva funktionerna (Kooij et. al, 2010). Prevalensen bland skolbarn är cirka 5 %, medan det i vuxen ålder är ungefär hälften, 2-3 % som har diagnosen (Brar, 2011; SLL, 2010). Att många personer med ADHD får aktivitetssvårigheter stärks av Brar (2011) som menar att mer än 20 % av alla vuxna som får behandling inom den psykiatriska öppenvården visar sig ha ADHD. Brar (2011) skriver vidare att denna patientgrupp också är överrepresenterade inom missbruksvården, där ungefär 30 % har ADHD. På svenska fängelser har 25-45 % av de intagna männen symtomen för att uppfylla en diagnos (SLL, 2012b; Ginsberg, 2012). Orsakerna till ADHD är inte helt klarlagda men enligt Ginsberg (2012) och Gutman och Szczepanski (2005) är den ärftliga faktorn av ADHD fastställd. Studier gjorda på tvillingar visar att det är ungefär 70-80 % ärftliga faktorer som spelar in vid ADHD (Ginsberg, 2012). Andra orsaker som kan leda till ADHD är undervikt vid födseln, prenatala problem samt om mamman har rökt under graviditeten (Lin, 2009; Brar, 2011). Idag är forskarna eniga om att ADHD beror på flera olika faktorer, där den genetiska faktorn är den starkaste. Även psykosociala faktorer kan spela in (Brar, 2011). Diagnos och samsjuklighet För att få diagnosen ADHD krävs det enligt Läkemedelsverket (2009) att ett antal kriterier från DSM-IV (Diagnostic ans Statistical Manual of mental disorder, 4th edition) uppfylls. Det är först när ett antal symtom förekommit under minst sex månader och orsakar ett funktionshinder som man börjar misstänka ADHD och en utredning kan bli aktuell (Rodriguez, Ginsberg, Fernholm & Nyberg, 2007). Svårigheterna ska ha funnits sedan barndomen och inte bero på tillfälliga ADHD-liknande problem orsakade av exempelvis sömnproblem, depression eller stress (Brar, 2011). Att ha ADHD som enda diagnos är ovanligt. Ungefär 80 % av vuxna med diagnosen ADHD har även någon annan problematik såsom autismspektrumstörningar, olika ångestsyndrom, affektiva störningar eller ätstörningar. Enligt Gjervan, Torgersen, Nordahl och Rasmussen (2011) drabbas 37,8 % av vuxna med ADHD av livslånga depressioner. Det är dessutom

7 vanligt med missbruk av olika slag, ofta i form av självmedicinering (SLL, 2012b; Brar, 2011). Brar (2011) beskriver att utöver nämnda sjukdomar och besvär som ofta förekommer tillsammans med ADHD är det också vanligt med skador, olyckor och sexuellt överförbara sjukdomar till följd av att många på grund av impulsiviteten utsätter sig för risker. Det är även större risk att drabbas av sjukdomar orsakade av rökning, alkohol och narkotika. Brar (2011) skriver vidare att stressrelaterade sjukdomar också är vanligt förekommande i denna patientgrupp. Ångest och/eller depression förekommer hos ungefär hälften av alla vuxna med ADHD. Självkänslan hos vuxna med ADHD kan vara låg på grund av att de ofta har känt sig misslyckade genom livet. Många har upplevt ett utanförskap under uppväxten och dessutom har ett flertal fått bekräftat i form av kritik från omgivningen att de inte duger (Brar, 2011). ADHD är en relativt obehandlad diagnos eftersom den kan vara svår att upptäcka, då symtomen oftast inte syns utåt (Mao, Babcock & Brams, 2011). Aktivitetssvårigheter Tidigare har den allmänna uppfattningen varit att symtomen kan växa bort i vuxen ålder, men idag vet man, tack vare forskning att symtomen ofta kvarstår men kan förändras över tid. Till exempel kan hyperaktiviteten och impulsiviteten växa bort, medan svårigheter med de exekutiva funktionerna ofta kvarstår hela livet (Kooij et al, 2010; Socialstyrelsen, 2004). Det är just de exekutiva funktionerna; förmågan att planera, organisera och få saker gjorda, som ställer till problem i vardagen för den här patientgruppen. Symtomen kan inverka på patientens alla vardagsområden, såsom skola, jobb, fritid, bilkörning och sociala situationer (Mao, Babcock & Brams, 2011). Det innebär exempelvis svårigheter att sköta sin ekonomi, organisera studier, fritidsaktiviteter och hushållssysslor (Brar, 2011). Många svårigheter kan undvikas om man tidigt kan ställa en diagnos. Då kan exempelvis familjekonflikter, drogberoende, utanförskap, uteblivna högre studier och aktivitetssvårigheter senare i livet undvikas (Salmeron, 2009). Risken för att hamna i kriminalitet eller missbruk minskar vid en diagnos som följs av rätt behandling (Brar, 2011). Sömnsvårigheter är mycket vanligt vid ADHD, personerna har ofta svårt att somna och vaknar ofta flera gånger per natt. De har även svårigheter att hålla en normal dygnsrytm (Brar, 2011). Författarna har inte funnit några studier som undersökt hur sömnsvårigheter inverkar på vuxna med ADHD. Dock finns studier som beskriver sömnsvårigheter hos barn med ADHD, där sömnsvårigheterna visar sig hos så många som 55 % (Konofal, Lecendreux och Cortese, 2010). Övergången till vuxenlivet kan upplevas som mycket problematisk för personer med ADHD, då det plötsligt ställs högre krav på självständighet när de förväntas

8 flytta hemifrån, skaffa jobb, kunna försörja sig själva samt bilda familj. De byter ofta partner, utbildning, arbete och bostad och deras vardagsliv kan beskrivas som kaotiskt (Brar, 2011). ADHD bedöms enligt Socialstyrelsen (2004) vara ett av de mest studerade tillstånden inom medicin. Relativt många får idag sin diagnos i vuxen ålder och antalet vuxna som är aktuella för utredning av ADHD ökar. Likaså har efterfrågan på insatser efter ställd diagnos ökat under de senaste åren enligt SLL (2010). Ett problem är dock den otydliga uppdelningen av psykiatrins och primärvårdens roller, vilket gör det svårt för denna patientgrupp att veta var de ska vända sig för stöd. För att kunna erbjuda adekvat stöd till vuxna med ADHD behövs utökade resurser. Det behövs mer pengar och framför allt mer utbildning och kunskap (SLL, 2010). Stöd i vardagen Många vuxna med ADHD har ett behov av hjälp och stöd för att klara av att sköta sitt hem och planera vardagen (Brar, 2011). SLL (2012a) skriver att alla som har ett behov av denna typ av insats kan ansöka om boendestöd hos kommunen, där alla ärenden prövas individuellt. En boendestödjare kan då komma hem till patienten och hjälpa till med exempelvis matinköp, städning, planering, hjälpa till att betala räkningar och följa med till läkarbesök (Socialstyrelsen, 2010). SLL (2012a) skriver att det är viktigt för individens skull att boendestödet har kunskap om ADHD. Brar (2011) skriver att en stöttande och förstående omgivning ofta bidrar till att personen med ADHD kan upprätthålla en fungerande vardag och hantera sin funktionsnedsättning på bästa sätt. Samhällsekonomi Darfeldt (2010) skriver att varje individ med ADHD beräknas kosta samhället ungefär 1,17 miljoner kronor per år, på grund av psykisk ohälsa, missbruk och psykosociala problem. Darfeldt (2010) skriver även att ett produktionsbortfall på 30 år kostar samhället ytterligare uppskattningsvis 6,6 miljoner kronor. Enligt Gjervan, Torgersen, Nordahl och Rasmussen (2011) är det endast 22,2 % av vuxna med ADHD som har förvärvsarbete som sin huvudinkomst, jämfört med 72 % i befolkningen i allmänhet. Med hjälpmedel kan de ekonomiska vinsterna för samhället öka (Hjälpmedelsinstitutet, 2012). Utöver en minskad samhällskostnad kan hjälpmedel leda till mindre stress/kaos, mindre utanförskap, ökad självständighet, ökad trygghet, ökat socialt liv och möjlighet till arbete.

9 Arbetsterapi och ADHD Utöver medicinsk och psykologisk behandling, som anses vara de mest centrala behandlingsdelarna kan arbetsterapeuten kopplas in för att kartlägga behov, stödja patienten att hitta nya rutiner och strategier, anpassa hemmiljön samt prova ut och förskriva hjälpmedel (SLL, 2010). Arbetsterapeutens uppgifter är att förebygga risk för nedsatt aktivitetsförmåga, förbättra eller vidmakthålla aktivitetsförmåga, kompensera om nedsatt aktivitetsförmåga föreligger samt vid behov förskriva hjälpmedel (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter [FSA], 2005, s 10). Exempelvis kan arbetsterapeuten prova ut och förskriva tyngdtäcken vid sömnsvårigheter (Klockars, 2011). Det finns även tekniska hjälpmedel som kan underlätta att komma ihåg viktiga saker och hjälpmedel för att passa tider (Gerland, 2011). Vuxna personer med psykisk ohälsa kan få bättre sömnkvalitet med hjälp av tyngdtäcken, vilket även kan appliceras på sömnproblematiken hos ADHD-patienter (Mullen, Champagne, Krishnamurty, Dickson & Gao, 2008). Mullen et. al. (2008) beskriver att patienter med psykisk ohälsa upplevde att de blev mer avslappnade, trygga och lugna när de använde täcket. I en rapport från Hjälpmedelsinstitutet betonar Klockars (2011) vikten av att patienterna får prova tyngdtäcken och att arbetsterapeuten därefter ska bedöma effekten och nyttan innan förskrivning. Detta eftersom det inte går att förutse vilka patienter som har nytta av täcket. FSA (2011) skriver att regeringen de senaste åren satsat miljardbelopp på ökad tillgänglighet inom den psykiatriska vården samt på ökad kvalitet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Dock anser flertalet arbetsterapeuter att de inte märkt av någon nämnvärd förändring gällande tillgänglighet och kvalitet. De tycker att denna stora satsning inte gynnar arbetsterapin i tillräcklig mån, utan att dessa resurser hamnar inom andra områden. FSA (2011) anser att det behövs fler arbetsterapeuter inom primärvården och menar att regeringens satsning inte är tillräcklig för att stärka den psykiatriska kompetensen. Då antalet utredningar av ADHD har ökat mycket de senaste åren (SLL, 2010; FSA, 2011) finns ett ökat behov av arbetsterapeuter inom området. På grund av detta behov har författarna beslutat att beskriva några arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med denna patientgrupp. Författarnas förhoppning är att denna studie ska kunna användas i framtiden av framför allt arbetsterapeuter som arbetar inom psykiatrin.

SYFTE Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med vuxna personer med ADHD. METOD 10 Om en djupare förståelse eftersträvas, där forskaren vill tolka och förstå deltagarnas upplevelser, är en kvalitativ studie bäst lämpad att använda (Patel & Davidson, 2003). Då det är arbetsterapeuternas upplevda erfarenheter gällande arbetsterapiprocessen som eftersöks i det här fallet valde författarna att med intervjuer genomföra en kvalitativ studie. Urval I inledningsskedet av studien beslutades om vilka inklusionskriterier studiens deltagare skulle uppfylla för att bäst besvara syftet. Inklusionskriterierna för studien var att deltagarna skulle vara verksamma arbetsterapeuter som arbetar med neuropsykiatriska funktionshinder samt besitter erfarenhet av att arbeta med vuxna personer med ADHD. De skulle även vara verksamma i Stockholmsområdet. Anledningen till den geografiska avgränsningen var fördelen med att kunna besöka intervjupersonen. Det är viktigt att vara medveten om att ansiktsmimik och kroppsspråk kan ha stor inverkan vid en intervju (Patel & Davidson, 2003). Genom en personlig kontakt som arbetar inom psykiatrin i Stockholm kom författarna i kontakt med en arbetsterapeut som hade den erfarenhet som eftersöktes. Med hjälp av den arbetsterapeuten knöts kontakter till ytterligare en arbetsterapeut genom en så kallad snöbollsmetod (Widerberg, 2002). Författarna har även använt sig av kontakter från olika arbeten, praktikplatser samt fått rekommendationer från olika föreläsare för att finna studiens deltagare. Lantz (2007) skriver att ett mindre antal deltagare är vanligt att använda vid öppnare intervjuformer då forskaren vill fördjupa sig och få en förståelse eller undersöka deltagarens erfarenheter och tankar. Nio arbetsterapeuter kontaktades via e-post några månader före studiens start för att undersöka intresset av att delta i studien. Åtta arbetsterapeuter svarade att de var intresserade av att delta i studien. Ett informationsbrev (bilaga 1) skickades ut några veckor före studiens start. Alla som tidigare anmält sitt intresse med undantag för en person svarade vilket innebar att intervjutider bokades in med sju arbetsterapeuter under studiens tre första veckor. De sju deltagarna var mellan 40 och 62 år (snitt 51 år).

11 Deltagarna var alla legitimerade arbetsterapeuter verksamma inom olika typer av psykiatriska verksamheter i Stockholms län. Deltagarna arbetade inom öppenvård eller med arbetsträning där målgruppen var patienter med psykiska funktionsnedsättningar. De hade arbetat som arbetsterapeuter mellan 6-25 år (snitt 14 år) och mer specifikt med vuxna med ADHD mellan 2,5 15 år (snitt 6 år). Flera av deltagarna uppgav dock att de kommit i kontakt med dessa patienter under betydligt längre tid. Samtliga deltagare arbetade med ADHD-patienter, men ingen arbetade uteslutande med den patientgruppen. Några av verksamheterna var specialiserade på neuropsykiatriska diagnoser, där ADHD ingår, men även autismspektrumstörningar. Datainsamling Halvstrukturerade öppna intervjufrågor förbereddes. En intervjuguide (bilaga 2) utformades med ett tiotal frågor samt förslag på följdfrågor. Stor vikt lades vid att intervjufrågorna skulle ge data som besvarade syftet och därmed ge studien en god validitet, vilket innebär att det som undersöks är det som från början varit avsikten att undersöka (Patel & Davidson, 2003). En provintervju planerades in och inför den tränades intervjuteknik med stöd av Kvale och Brinkmann (2009). Därefter genomfördes provintervjun som spelades in, där intervjuguiden testades på en arbetsterapeut. Intervjun inleddes med att författarna presenterade sig själva, berättade om studiens syfte samt om hur intervjun skulle gå till. Detta bidrar till en positiv arbetsrelation mellan intervjuare och deltagare (Lantz, 2007). Deltagaren, som också uppfyllde inklusionskriterierna, gav feedback på frågorna efter utförd intervju, med syfte att undersöka om frågorna var rätt formulerade för att besvara syftet (Patel & Davidson, 2003). Inga större justeringar i intervjuguiden behövde göras, dock valdes en fråga bort då den var relativt lik en annan fråga. Provintervjuns material inkluderades tillsammans med de övriga deltagarna i resultatet. Båda författarna deltog vid samtliga intervjuer. En hade rollen som intervjuare medan en lyssnade och ställde kompletterande följdfrågor i slutet av intervjun. Rollen som intervjuare växlade varannan gång. Att spela in datan underlättar databearbetningen (Lantz, 2007). Intervjuerna spelades in på två enheter för att båda författarna skulle kunna transkribera. Alla intervjuer kodades och transkriberades ordagrant för att undvika att viktig information gick förlorad i databearbetningen (Kvale & Brinkmann, 2009; Lantz, 2007). Vissa citat justerades dock något för att underlätta språkflödet, exempelvis togs upprepning av samma ord eller halva meningar i vissa fall bort. Intervjuerna var mellan 55 och 90 minuter långa.

12 Databearbetning Vid en första sortering får man enligt Widerberg (2002) en bra överblick över sitt material. Vid databearbetningens analys användes Lantz (2007) modell som stöd. För att få en bra överblick lästes intervjuerna grundligt ett flertal gånger av båda författarna. Författarna gick gemensamt igenom den första intervjun och delade in styckena i kategorier, för att resultatet skulle bli enhetligt. Markeringar gjordes vid läsningen och diskuterades därefter. Diskussionerna ledde fram till en mängd kategorier. Efter att båda författarna analyserat två intervjuer och sedan gått igenom dessa tillsammans med mycket lika resultat beslutades att det gick bra att dela upp de resterande intervjuerna för att göra analysen på egen hand. Detta gjordes för att bekräfta att studien fick en god reliabilitet (Patel & Davidson, 2003). Oklarheter diskuterades regelbundet. Därefter reducerades data som inte ansågs kunna bidra till att besvara syftet. Stycken klipptes ut och kodades innan de sorterades i kategorier. Vissa stycken passade in under flera kategorier. De styckena fick en egen hög som författarna valde att spara till senare för att analysera var de passade bäst in. Detta för att styckena inte skulle förlora sitt sammanhang. Under processens gång gick författarna kontinuerligt tillbaka till rådata för att försäkra sig om att inga data misstolkades. Kvarstående data sorterades in i nya teman vilket ledde till att författarna upptäckte flera mönster. När dessa teman skapats lästes all data och författarna bekräftade att data besvarade syftet och passade in på temat. Om datan inte hörde dit diskuterades det om den passade in någon annanstans eller om den datan skulle reduceras. Denna procedur genomfördes ett par gånger, tills båda författarna var överens om att ha funnit kärnan i arbetet, samt fått med likheter och skillnader i resultatet. Lantz (2007) modell användes för att analysera samt beskriva datan, med teman, inledande konklusioner och citat från deltagarna. Forskningsetiska överväganden Det är viktigt att deltagarnas anonymitet garanteras i en studie (Widerberg, 2002). I informationsbrevet (bilaga 1) som skickades ut via e-post, beskrevs syftet med studien och hur intervjuerna skulle gå till. Deltagarna informerades om att intervjuerna skulle spelas in samt att datan skulle hanteras varsamt vid analysering. Det framkom att ingen av deltagarna skulle kunna identifieras i studien, att det var helt frivilligt att delta samt att deltagarna när som helst kunde avsluta sin medverkan i studien. Denna information gavs även muntligt vid varje intervjutillfälle. Alla intervjuer skedde i en lugn och ostörd miljö på deltagarnas arbetsplatser. Transkriberingen skedde i hemmiljö med hörlurar för att obehöriga inte skulle

kunna ta del av det som sagts, och därmed värna om anonymiteten (Widerberg, 2002). Hänsyn har tagits till Karolinska Institutets etiska regler (Elinder, 2009). 13 RESULTAT Introduktion Analysen resulterade i följande huvudteman: Att skapa förutsättningar för ett gott samarbete, Sömnsvårigheter inverkade på vardagsaktiviteterna, Svårigheter med de exekutiva förmågorna inverkade på vardagen, Stöd och samarbete runt patienten samt Att göra skillnad kräver bättre resurser. Att skapa förutsättningar för ett gott samarbete Det framkom i studien att deltagarnas patienter överlag var mycket nöjda med kontakten med en arbetsterapeut. Det visade sig vara av stor vikt att utveckla en bra relation med patienten. Vikten av att se individen i sitt sammanhang och att ha ett klientcentrerat arbetssätt med meningsfulla aktiviteter i arbetet med vuxna personer med ADHD visade sig också vara viktiga aspekter för att nå de arbetsterapeutiska målen. Terapeutiska relationer Studien visade att en god relation mellan arbetsterapeut och patient var en förutsättning för ett bra arbete kring patientens vardagsliv. Arbetsterapeuten kom ofta väldigt nära patientens vardag och privatliv, menade flera av deltagarna. Därför var det mycket viktigt att patienten kände ett förtroende för att våga släppa in arbetsterapeuten i sitt liv och för att kunna ta till sig nya interventioner. Detta ansågs särskilt viktigt vid arbetet med vuxna med ADHD, då det framkom att många av dessa patienter känt sig svikna och missförstådda och inte fått det stöd de behövt. Det framkom i studien att patienterna upplevt kontakten med arbetsterapeut som positivt, att det äntligen var någon som förstod vilka svårigheter det handlade om och som också kunde stötta patienten i vardagen. Det var också därför som en del av patienterna kunde ha svårt för att släppa kontakten, enligt några av deltagarna. Så här uttryckte en av deltagarna sig: En aha-upplevelse nästan skulle jag säga. En del vill inte släppa mig, de blir nästan lite kära och säger Du förstår mig och jag har gått igenom terapi i många år. Det är ingen som har fattat det här, den biten av livet som inte fungerar.

14 Denna relation och tillit ledde till att arbetsterapeuten kunde hjälpa patienten att nå sina mål, samtidigt som det blev ett trevligt arbetsklimat både för arbetsterapeuten och för patienten. Exempelvis uttryckte en deltagare att det inte var självklart att alla yrkeskategorier skulle vara välkomna att göra ett hembesök: Man måste ju såklart ha en etablerad relation om man ska få komma hem till patienten, för det är ju ganska stort att bjuda hem nån till sitt mest privata. Jag tycker ofta att man får den relationen som arbetsterapeut just för att man pratar kring så mycket olika saker. Individanpassat arbetssätt Att se individen i sitt sammanhang och att arbeta med meningsfulla aktiviteter framkom i studien som mycket viktigt. Flera av deltagarna tog upp att man inte kunde generalisera patientgruppen. Med det menades att även om deras patienter hade diagnosen ADHD, så kunde man inte göra en behandling utifrån någon given manual. Trots att vissa aktivitetssvårigheter kunde likna varandra så måste man se till varje individ för att kunna hjälpa just den personen på bästa sätt. En av deltagarna beskrev att det var bra att kunna dela med sig av olika tips och strategier när man träffade en ny patient, att ha ett smörgåsbord av idéer som patienten fick ta del av för att pröva sig fram till vad som passade bäst för just den individen. Vad som fungerat bra för en patient kanske inte alls fungerar för en annan och därför är det viktigt att ha ett individanpassat arbetssätt för att uppnå patientens mål. En deltagare uttryckte: Arbetsterapeuter är faktiskt bra på att uppmärksamma det här som fungerar, att det är det som är redskapen för att kunna hålla uppe det här andra som är svårare. Det är det man får betona och sen kompensera. Deltagarna menade också att det var viktigt att fokusera på det som var meningsfullt för patienten istället för att börja titta på det som inte fungerade. Som en av deltagarna uttryckte: Vissa patienter vänder ju på dygnet. Men varför ska man gå och lägga sig i tid och ställa klockan om man inte har nånting att gå upp till? Att träna på saker som inte känns meningsfullt, det är dömt att misslyckas. Man kanske inte duschar varje dag, men varför ska man göra det om man inte träffar en enda människa? Deltagaren förklarade att många av de aktivitetsproblem som var vanliga vid ADHD, såsom sömn och hygien kunde lösa sig av sig självt om patienten hade någon meningsfull aktivitet att utföra och därmed en anledning att vilja stiga upp ur sängen på morgonen.

Sömnsvårigheter inverkade på vardagsaktiviteterna Det framkom av studien att sömnproblem var mycket vanligt hos ADHD-patienter och att sömnproblemen fick negativa konsekvenser för vardagsaktiviteterna. Efter en noggrann utredning var förskrivning av tyngdtäcken en vanligt förekommande åtgärd. 15 Samtliga deltagare i studien uppgav att sömnproblematiken skapade stora problem i vardagen då många av patienterna inte blev utvilade. Det ledde till att vardagslivet blev påverkat och fungerade sämre. Patienterna hade svårt att koppla av, svårt att somna och svårt att ha en sammanhängande nattsömn utan täta uppvaknanden. De kände sig sällan utvilade på morgonen, vilket även inverkade på deras vakna tid. Det var också vanligt med en störd dygnsrytm. En av deltagarna beskrev problemen med sömnrutiner: Många gånger är det så att de har så dåliga rutiner, de har inga rutiner alls. De sitter vid datorn och fastnar där och sen plötsligt säger nu är jag trött så jag går och lägger mig och då är klockan tre på morgonen. Dagen därpå kan de lägga sig klockan fem och sen vakna tolv på natten. Samtliga deltagare uppgav att tyngdtäcken var en vanlig arbetsterapeutisk åtgärd för patienterna med ADHD som led av sömnsvårigheter. De beskrev dock att innan några tyngdtäcken provades ut och förskrevs utförde arbetsterapeuten en noggrann utredning gällande sömnhygienen. En deltagare uppgav att det var viktigt att vid utredningen ta hänsyn till olika faktorer som kunde inverka på sömnen; vilken tid patienten gick och lade sig, koffein- och alkoholintag i samband med sänggående, om patienten sov tillsammans med en partner, hade barn eller djur i sängen, temperatur i rummet och om det fanns mycket ångest inblandat. Flera av deltagarna berättade att patienten ofta fick föra sömndagbok under utredningen. Tyngdtäcken hade 90 % träffsäkerhet enligt en av deltagarna. Även om resultatet av tyngdtäcken nästan alltid upplevdes som positivt kunde effekten av täcket dröja för en del patienter, enligt en av deltagarna. Täcket kunde till en början upplevas som obekvämt och ovant, men det var övergående. En av deltagarna uttryckte: Efter en vecka eller två så brukar de komma tillbaka och säga Rör inte mitt täcke! Du får inte tillbaka det! Jag vill ha det. De är alltså mycket nöjda med det. De är utvilade. Har mer energi på dagen och det drar ner dem i en djupare sömn. Täcket hjälpte patienten att komma till ro och komma ner i djupsömn vilket inverkade på hur bra de fungerade på dagtid. Svårigheter med exekutiva funktioner inverkade på vardagen Svårigheterna med att organisera och planera sin vardag, att sköta sin ekonomi, att se konsekvenser av sitt handlande, att sätta igång med och avsluta aktiviteter, att prioritera och

16 fatta beslut framkom i studien som problem. Att ADHD var ett dolt funktionshinder ansågs leda till att alla inte fick adekvat stöd. Svårigheter att organisera, strukturera och sätta igång Deltagarna gav en mycket samstämmig bild av de vardagsproblem som nästan alltid förekommer för vuxna personer med ADHD vilket försvårades av att funktionshindret var dolt. Det var viktigt att hjälpa patienten att få in nya rutiner. Vardagen beskrevs som en kaotisk tillvaro, där patienterna hade svårt att få jobb, fritid och familjeliv att gå ihop och att en av anledningarna till det var oförmågan att organisera och planera. En av deltagarna uttryckte: Svårigheter att organisera och planera, det finns alltid med och som hör ihop jättemycket med uppmärksamhetsbrist helt enkelt. Svårt med koncentration och att kunna fokusera. Svårigheter att ha överblick över sin tillvaro både i stort och ända ner till ungefär i kökslådan. Deltagaren beskrev att det kan vara svårt för omgivningen att förstå på vilken basal nivå problemen kunde finnas. Deltagarna gav flera exempel på hur arbetsterapeutiska åtgärder kunde stödja patienten i sina vardagsaktiviteter. Kognitiva hjälpmedel och ett kognitivt stöd kunde underlätta vardagen för personer med ADHD. Patienten kunde även få hjälp med att märka upp saker i hemmet för att få en varaktig struktur. Att sätta upp små lappar i kökslådorna eller att ha korgar i olika färger för inkommande och utgående post kunde vara till stor hjälp genom att var sak hade sin plats. Det visuella stödet underlättade ofta för patienten. Scheman med olika färger för olika aktiviteter kunde ge en tydligare struktur. Patienten kunde även vara hjälpt av ett auditivt stöd. En timstock kunde underlätta för patienten att förstå tiden. Mobiltelefonen nämndes som ett viktigt och ickestigmatiserande hjälpmedel av majoriteten deltagare. Deltagarna beskrev att deras patienter många gånger var väldigt kreativa och att de själva försökt att skriva egna checklistor för att få struktur i vardagen, men att de misslyckats gång på gång, därför att de inte fått in någon rutin. En av deltagarna berättade hur hon löst en sådan situation: I kaffeburken plastade jag in ett schema för två dagar, vad hon skulle göra. För hon kokade alltid kaffe på morgonen, det gjorde hon. Det blev som en checklista vad hon skulle göra efter frukost, och den tappade hon inte bort. Det betonades att nya rutiner måste kännas bekväma. Svårigheter med att prioritera framkom som ett vanligt problem vilket kunde underlättas med en checklista. Genom att placera checklistan på ett ställe där patienten redan hade rutin att titta, förankrades en ny rutin enklare.

17 En deltagare berättade om en patient som hade svårt att klä sig på morgonen, av anledningen att patienten inte kunde komma igång: Det är möjligt att vara hjälpt av att ha en inplastad checklista bredvid sängen, hur man gör när man klär på sig. Att det kanske inte har räckt med att man lagt fram kläder kvällen innan. Då får man inte stanna där, utan då får man gå vidare. 1. Strumpor, 2. Kalsonger... alltså det är på så basal nivå det kan vara. Svårigheterna kunde skapa en frustration hos patienterna eftersom de ofta visste vad som borde göras men inte kunde sätta igång eller visste hur de skulle börja. Det gemensamma för de olika patientbeskrivningarna var just svårigheterna att klara vardagen och framför allt organisation kring hemmet och vardagsaktiviteter. När det gällde sysselsättning och försörjning skiljde sig bilden däremot. Några av deltagarna beskrev en tillvaro där patienten klarade av att sköta ett jobb, men upplevde en intensiv stress. En av deltagarna beskrev sina patienter som mycket välfungerande personer i yrkeslivet, som klarat av högskoleutbildningar, som forskade och hade ansvarsfulla jobb, men som gjorde det på bekostnad av hälsan: De har kunnat använda sitt intellekt till att hitta kompenserande strategier. De har klarat sig jätte jättelänge för att de har kompenserat och kompenserat och kompenserat intill utmattningens gräns. En annan av deltagarna uttryckte det så här: Många kan ju arbeta också, men de gör det lite på sin egen bekostnad, att priset är att de blir väldigt stressade och ofta blir utmattade i perioder för att energin inte räcker. Ofta blev hemmet lidande för att patienten ville eller var tvungen att arbeta heltid. Ett par av deltagarna menade också att patienterna många gånger klarade av att sköta sitt jobb bättre än vad de klarade av att sköta sitt privatliv på grund av att det oftast fanns en färdig struktur att jobba efter på en arbetsplats. I hemmiljön var det de själva som måste skapa strukturen. I motsats till de patienter som nyss beskrevs, gav några av de andra deltagarna bilden av en patientgrupp som knappt lämnade sin säng på hela dagen och inte klarade av att behålla ett arbete. Patienter som hamnat snett redan i unga år och som levde ett destruktivt liv med droger, kriminalitet och hemlöshet. Många som aldrig gått ut skolan, var arbetslösa eller hade högst tillfälliga jobb. En av deltagarna nämnde det utanförskap som många patienter hamnat i på grund av att de levt vind för våg och inte klarat av att leva upp till samhällets förväntningar. Flera av dessa patienter sökte sig istället till grupper där de kände sig accepterade och hamnade exempelvis i missbruk eller i kriminella gäng. Det beskrevs också en motvilja, vissa patienter kände ett förakt mot samhället som många gånger inte accepterat dem och att de därför inte ville anpassa sig till samhällets normer. Här betonades också vikten

av en god relation, eftersom patienterna många gånger känt sig svikna. 18 Det kaos som många av patienterna upplevde inuti var inte synligt utanpå, eftersom att ADHD är ett dolt funktionshinder. Patienterna kunde därför misstas som slarviga och oansvariga medan de i själva verket led av att inte kunna klara av de basala saker som förväntades. De har ju haft ett stigma kring dem också att folk tycker att de är lite slöa, lite nonchalanta, lite dumma och de bär med sig en börda i samhället att de inte duger. Känslan av att inte duga bekräftades av flera deltagare som menade att självkänslan hos vuxna personer med ADHD många gånger är väldigt låg. Flera av deltagarna nämnde den skam som så många av patienterna lever med och därför ansåg de att det var viktigt att bilda en bra allians med patienten. Att funktionshindret var dolt kunde göra att patienterna fick gå utan diagnos länge och därmed inte fick adekvat hjälp. Ekonomiska svårigheter var en del av vardagen Det framkom av studien att många med ADHD hade stora ekonomiska problem och att det var där många arbetsterapeuter måste börja sitt arbete. Påminnelseavgifter och inkassobrev gjorde att det ofta var ekonomin som deltagarna tillsammans med patienterna måste prioritera vid inledningsarbetet. En av deltagarna berättade att i nästan 75 % av fallen fick de börja med att ta tag i ekonomin för att stoppa kronofogden. Det visade sig att många av patienterna hade svårt att skapa en rutin kring att betala räkningar. Oöppnade räkningar eller räkningar som kunde försvinna i lägenheten för att man saknade ett system för att hålla ordning på sina papper. En av deltagarna beskrev också impulsiviteten som en bidragande orsak till den många gånger så dåliga ekonomin: De är så impulsiva, de kan ju impulsköpa saker och ting, stora saker och ting. Plattskärms-tv eller speciell ståldörr om de är oroliga för faran där ute, så de köper ju saker på nätet och sen har de knappt nån inkomst. Deltagarna gav en samstämmig bild, trots att patienternas situation kring arbete och anställning såg mycket olika ut. Svårigheter att sköta sin ekonomi fanns representerat både bland de patienter som var arbetslösa eller hade kortare anställningar, men även hos de patienterna med anställning och bra inkomst. Deltagarna brukade hjälpa patienterna med ekonomin genom att skapa en arbetsplats, göra ekonomipärmar, strukturera upp hur räkningarna skulle sorteras, göra listor med kontaktuppgifter och medlemsnummer för att

19 underlätta inbetalningarna samt lägga in påminnelser i schemat. Stöd och samarbete runt patienten Det var viktigt att arbetsterapeuten involverade anhöriga och boendestödjare, som ofta hade en viktig roll för att underlätta patientens vardagsliv. Arbetsterapeuten hade en viktig roll genom att informera patient, anhöriga och eventuella boendestödjare om ADHD. Samarbete med personer i patientens liv är en nödvändighet Vikten av att patienten hade stöd i sin vardag framkom i studien. Anhöriga hade ofta en viktig roll. Deltagarna betonade vikten av att involvera anhöriga för att möjliggöra en förändringsprocess och att boendestödjare ofta kunde ha en viktig roll för dessa patienter. Majoriteten deltagare beskrev att ett bra samarbete med de personer som patienten hade som stöd i sin vardag var en nödvändighet för att få till en varaktig förändring. Det var också viktigt att arbetsterapeuten tog hänsyn till att åtgärderna inte bara skulle passa för patienten utan även för den som patienten bodde tillsammans med. Flera av deltagarna ansåg att anhöriga kunde vara ett bra stöd för att coacha patienterna till en mer fungerande vardag. Vissa av patienterna gick dock miste om det här sociala stödet från anhöriga på grund av svårigheterna med relationer, som en av deltagarna uttryckte: Många av mina patienter har till och med valt att inte leva med någon partner för att man har misslyckats väldigt många gånger och inte vill utsätta någon annan för det. En annan deltagare beskrev ett patientfall där boendestödjaren inte var införstådd med deltagarens syfte: En patient som jag hade, han ville jobba på ett bibliotek. Då sa jag Det är väl såklart att vi ska försöka hitta nånting. Sen kom han nästa gång och då sa han Nej, jag vet inte om det är så bra. Mitt boendestöd sa att inte ska du hålla på och jobba, du blir ju så orolig. Då hade man ju inte henne med på tåget. Om alla säger olika så blir det ju ännu mer splittrat. Det känns jätteviktigt att alla jobbar för samma sak. Kommunikation mellan arbetsterapeut, anhöriga och boendestöd är ett måste för att patienten ska få bästa möjliga stöd. Boendestödjarens för- och nackdelar Boendestödjare kunde underlätta patienternas vardag, men stöttade inte alltid patienten till ökad självständighet.

20 Flera av deltagarna uppgav att boendestödjare ofta hade en viktig roll i patientens vardag, men att de inte hade ett lika uttalat aktivitetsfokus som arbetsterapeuter har. Flera av deltagarna uppgav också att det kunde bli brister i uppföljningen eftersom de ibland stötte på ett visst motstånd från boendestödjarna som kanske inte hade kunskap eller tid att exempelvis lära sig ett tekniskt hjälpmedel för att kunna stödja patienten. En av deltagarna uttryckte svårigheterna med att lämna över arbetet till en boendestödjare efter att ha utvecklat en relation och fått ta del av mycket värdefull information från patienten. En annan deltagare upplevde en motvilja hos vissa boendestödjare att ta vid där arbetsterapeutens arbete avslutades. Det kunde bero på att de hade svårt att sätta sig in i tekniken, saknade intresse eller upplevde det som ytterligare en arbetsbörda. I många fall kunde boendestödjare dock ha en ovärderlig betydelse för patienten. En deltagare berättade om ett patientfall där ett boendestöd kunde göra stor skillnad: Han hade så stökigt hemma så han hittade inte sina jeans när han skulle gå iväg på morgonen, för lägenheten var bara ett enda kaos. Vi kan ju inte gå hem och städa lägenheten, men vi kan kontakta handläggaren och påpeka att den här personen kan behöva ett boendestöd. För hittar man inte jeansen, då kommer man inte iväg till jobbet och då funkar inte vårt uppdrag. Så allting är ju ett sammanhang. Arbetsterapeutens viktiga roll som informatör För att öka anhörigas förståelse och därmed patientens stöd hade arbetsterapeuten en viktig roll när det gällde att informera patienten om vad diagnosen innebär, men även att sprida denna information till anhöriga och samhället. En majoritet av deltagarna ansåg att det var viktigt att informera och utbilda både patienten och anhöriga om hur man kunde hantera de svårigheter en diagnos kunde medföra i vardagslivet. Några av deltagarna brukade hålla i informationsträffar och fokusgrupper där patienter och anhöriga var välkomna. Detta för att öka medvetenheten och utbyta erfarenheter med andra i samma situation. En deltagare arbetade med information på bred front: Jag åker hem till patienten, åker till skolor och arbetsplatser och informerar, undervisar och föreläser för andra, att det är såhär den här personen har det. Det är såhär det fungerar och det är det här ni kan förvänta er av den här personen, men de har ju resurser också så om man förstår det bättre så kan man anpassa arbetsplatsen eller skolan. Omgivningens förståelse kunde bidra till att de kunde vara mer stöttande och mindre kritiserande vilket gjorde att patienterna fick bättre stöd. Deltagarna ansåg att arbetsterapeuten hade en viktig roll i den uppgiften.

21 Att göra skillnad kräver bättre resurser Deltagarna ansåg att det skulle behövas mer pengar, tid, kunskap samt en bättre samordning för att alla patienter som fått en diagnos även skulle få rätt behandling. Arbetsterapeuter kunde göra stor nytta för personer med ADHD och kunde även ha samhällsekonomiska fördelar. Resursbrist Brist på tid, pengar och kunskap gjorde att flera av deltagarna kände sig otillräckliga i sin yrkesroll. Hembesök kunde oftast inte prioriteras på grund av brist på tid och pengar. Deltagarna uppgav att hembesök skulle ge en tydligare bild av patienten och att det var i hemmet som många av svårigheterna kunde observeras. Problemet kunde lösas genom att låta patienten fotografera hemmet, så att deltagaren och patienten kunde diskutera detta på mottagningen. På grund av resursbrist på en av arbetsplatserna fanns ingen möjlighet till träning och uppföljning vilket gjorde att deltagaren beskrev sig som en hjälpmedelstant. En annan deltagare uttryckte en frustration över att inte kunna observera och träna patienten i den rätta miljön: Psykiatrin är mycket uppbyggd nu efter att man ska sitta på mottagningen och prata ungefär 1 timme. [ ] Många patienter med de här diagnoserna har svårt att generalisera kunskapen från ett rum och komma ihåg också, tills man kommer hem eller när man hamnar i situationen där man skulle behöva använda den här hjälpen. En annan deltagare beskrev att det inte räckte med att bara identifiera ett hjälpmedel som kunde lösa problemen, utan att det egentligen var när patienten fått hjälpmedlet som utmaningen började och det var där deltagaren kände av resursbristen. Bristen på tid gjorde alltså att arbetsterapeuten inte hann träna tillsammans med patienten och få in rutiner för exempelvis användningen av ett nytt hjälpmedel i den mån de önskade, vilket kunde leda till att patienten hann tröttna och inte kände sig hjälpt. Att ADHD är ett dolt funktionshinder kunde dessutom bidra till att mindre resurser kom patientgruppen till nytta, enligt deltagarna. Att antalet utredningar ökat ansågs som positivt, även om det i nuläget ofta fanns brister i uppföljningen när en person fått en diagnos. En deltagare ansåg att det var viktigt att ett behandlingsarbete kom igång efter att patienten fått en diagnos: Man känner sånt ansvar, att den här personen har för det första levt hela livet med en osynlig funktionsnedsättning som har gjort det jättejobbigt i skolan och i relationer till andra och allting

22 och sen när de äntligen fått sin diagnos så, då tycker man på nåt sätt att de förtjänar att få bra hjälp, när de äntligen får reda på varför det har varit såhär. Flera av deltagarna höll med om detta och uttryckte att patienten förtjänade att få relevant hjälp och stöd för att minska funktionsnedsättningen som diagnosen kunde innebära. Arbetsterapi kan bidra till en samhällsekonomisk vinst Några av deltagarna diskuterade kostnader för hjälpmedel och ansåg att hjälpmedelsförskrivning kunde löna sig ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och att vinsterna med arbetsterapi borde lyftas fram. Det framkom att det finns många hjälpmedel som kostar mycket pengar, men flera av deltagarna ansåg att man inte skulle tänka på summan utan fokusera på resultatet av satsningen. Som en deltagare uttryckte sig: Tyngdtäcken funkar väldigt bra och kan göra stor skillnad så det är ett roligt hjälpmedel att skriva ut. Det kostar mycket pengar, men allt det där med kostnader får man ju se i ett större sammanhang. För att om det kostar 7000-8000 kronor med ett tyngdtäcke så är inte det så mycket om man jämför med all medicin som man kanske kan spara för att man inte behöver sömntabletter. Flera av deltagarna nämnde att det går att förskriva smartphones som också är ett relativt dyrt hjälpmedel. Fördelen med smartphones är att de flesta människor idag har en vilket gör den till ett icke-stigmatiserande hjälpmedel där olika appar och påminnelsefunktioner kunde underlätta vardagslivet. En av deltagarna upplevde att det inte alltid kändes befogat att förskriva den eftersom en impulsiv patient skulle kunna vilja använda telefonen till annat, tappa bort den eller sälja den och förklarade att det var ett dyrt hjälpmedel. En annan deltagare ansåg dock att arbetsterapeuten bör se detta i ett större sammanhang och inte vara alltför restriktiv eftersom ett hjälpmedel kunde leda till att patienten blev mer självständig och då kanske bara behövde boendestöd två gånger i veckan istället för tre. Deltagaren menade att hjälpmedlet kunde leda till exempelvis färre missade läkarbesök. Det kunde även leda till en högre självständighet och kanske en bättre självkänsla om patienten slapp ha någon person som påminde om alla saker som skulle göras. Ett kognitivt hjälpmedel i kombination med strategier kunde också bidra till att patienten klarade av att utföra ett arbete. Deltagaren ansåg alltså att trots att hjälpmedlet är dyrt så kunde det snabbt bli kostnadseffektivt för samhället. Sammanfattning av resultat Resultatet som framkom i studien visade att deltagarna ansåg att det var viktigt att vuxna med ADHD får rätt stöd efter diagnostisering. Det var mycket viktigt att utveckla en god