folkbildning.net en antologi om folkbildningen och det flexibla lärandet andra reviderade upplagan SÄRTRYCK

folkbildning.net en antologi om folkbildningen och det flexibla lärandet andra reviderade upplagan SÄRTRYCK Folkbildningsrådet & Nationellt centrum för flexibelt lärande Stockholm 2003

, hot och möjligheter vågar vi ta vara på möjligheterna? av Bo Toresson Betraktar mej som långvägare inom folkbildningen. Började som cirkelledare på 1950-talet, inom ssu i Jämtland. Senare som kursledare och organisatör. Förbundsstudierektor i abf på 1970-talet. Aktivt prövat på amatörkultur. Skrivit studielitteratur. Fortsätter nyfiket med itfrågor i folkbildningen. Ordförande i Folkbildningsrådet under åren 1997-2003. När jag blev tillfrågad om att bearbeta detta kapitel som ursprungligen skrevs i början av 2001 accepterade jag utan närmare eftertanke. Vid en genomläsning av den två år gamla texten upptäckte jag att mycket var hopplöst föråldrat. Jag stod inför en total omarbetning av de mera diskuterande delarna av kapitlet. Den närmast totala kollapsen inom itbranschen har inte, tvärtemot vad många trott, hindrat utvecklingen. Däremot har synen på den obönhörligt snabba it-utvecklingen påverkats i en mer sansad och hälsosam riktning. Redskapen finns här och nu och nyttjas av folkbildare och andra. Förändringar, omställningar, att pröva nytt är alltid spännande för den som känner sig trygg i sin yrkesroll eller professionalitet. Är förhållandet det omvända skapar nyordning och förändringar otrygghet och ovisshet, tvekan eller motstånd. Som en skärm mot det okända staplas problemen på hög. Ett sätt att undgå otryggheten, slippa omställningen. Men folkbildningen har varken tid eller råd att hindra goda idéer att blomma, eller hindra försök med nya grepp eller att pröva nya hjälpme- folkbildning.net 277

del. Ty runt omkring oss sker en snabb och ibland omvälvande omställning till ett nytt samhälle. Kalla det informationssamhälle, kunskapssamhälle eller något annat. Förändringarna och förändringstakten går inte att ta miste på. De som aktivt arbetar inom folkbildningen ska lika litet som tidigare agera åskådare eller bromsklossar. De ska medverka och bidra för att tillgodose ett växande kunskapsoch bildningskrav i allt detta nya. Att redskapen finns och prövas framgår med all tydlighet i denna antologi. Mitt bidrag är ingen sammanfattning, utan ett försök att nysta vidare på några av de många tanketrådar som släpps loss här och var i folkbildningssverige. 1990-talet framgångsrikt trots ekonomisk kris Hur är utgångsläget? En snabb tillbakablick på det gångna decenniet ger en del svar. Folkbildningen som helhet har utvecklats positivt under de senaste tio åren. Och det tycks fortsätta. Kulturverksamheten har blivit allt större och dessutom viktigare. Studieförbundens satsning på kultur har verksamt bidragit till att nå medborgare på landsbygden och i glesbygden, i de drygt 250 kommuner som den statliga institutionskulturen inte når. Folkhögskolorna fick 1995 möjligheter att inrätta 10 000 extra helårsplatser, ett system som sedan fortsatte efter förslag från Kunskapslyftskommittén. I slutet av decenniet satte kk-stiftelsen och Distum in 90 miljoner i försöks- och utvecklingsarbete på it-området inom folkbildningen. 130 organisationer inom studieförbund och folkhögskolor deltog i det arbetet som pågick till 2002. Det är inget dåligt facit. I den folkbildningsproposition som regeringen lade fram till Riksdagen 1998, efter en grundlig utvärdering, slogs fast att folkbildningen skulle få fortsatt starkt stöd från samhället. Folkbildningens idé är modernare än någonsin skrev regeringen bland annat. Samtidigt var 1990-talet den ekonomiska krisens decennium. Arbetslösheten var hög, och i Sverige liksom i andra länder, tvingades man till hårdhänta bantningar i de statliga och kommunala utgifterna. Även om folkbildarna hoppades på motsatsen, så undgick heller inte folkbildningen de hårda besparingskraven. De statliga bidragen till studieför- 278 folkbildning.net

bunden minskade med femton procent under 1990-talet. De kommunala bidragen har urholkats med 40 procent sedan 1991, inflationen inräknad. Mot den bakgrunden är tillväxten av folkbildningsarbetet anmärkningsvärd, och någon har förvisso fått betala, eftersom det inte fanns sparade tillgångar att ösa ur. En rad åtgärder har fått sättas in för att spara pengar. Deltagarna i studiecirkelverksamheten har fått betala högre avgifter. Allt fler cirkelledare har avstått sina arvoden. Försämringen av de kommunala bidragen har tvingat studieförbundsavdelningarna att skära i sina administrativa kostnader. Bland studieförbunden pågår en strukturomvandling, som delvis haft ekonomiska förtecken, men också varit en anpassning till de organisationsförändringar som skett bland medlemsorganisationerna. En konsekvens är att många studieförbundsavdelningar tvingats plocka ner skylten, dvs tvingats lägga ner kontor och studielokaler, framför allt i glesbygden. Från 1997 till 2002 har antalet studieförbundsavdelningar minskat från 830 till 510. Folkhögskolorna har relativt sett klarat sig bättre. Landstingens bidrag har varit tämligen konstanta. De 10 000 särskilda utbildningsplatserna som tillkom i Kunskapslyftet gav ett andrum. Men de allmänna åtstramningarna har bland annat medfört att lärarna fått en alltmer pressad arbetssituation. Så långt går det att beskriva utvecklingen och förklara effekterna av de minskade resurserna. Men det finns också andra tendenser, eller tidens tecken, som går att ta fram ur den analys som Folkbildningsrådet gjort av den kommunala bidragsgivningen. I Stockholms län har ett antal kommuner, dock inte de fattigaste, helt sonika avskaffat de kommunala bidragen. Eftersom det i samtliga fall rör sig om borgerligt styrda kommuner är det lätt att inse att motiven varit främst ideologiska. Motsvarande tecken syns på sina håll ifråga om folkhögskolorna. Om det är politiska eller rent rationella argument som döljer sig bakom strävan att göra sig av med folkhögskolor är svårare att utläsa. Argumentet är att landstingen ska syssla med vård och helst inget annat. Det är gott och väl. Samtidigt tvingar det fram en diskussion om ägar- och driftsformer för de landstingsägda folkhögskolorna. De passar inte riktigt in folkbildning.net 279

i den nya slimmade organisationen. Följdriktigt har ett antal landstingsskolor övergått till andra huvudmän. Fortsatt hög kvalitet? Den fråga som dyker upp efter en summering av den senaste tioårsperioden är: Har det varit möjligt att hålla fortsatt hög kvalitet, trots avgiftsökningar och allmän resursförsämring? Eller har folkbildningen tvingats till kommersialisering och uttunning av den pedagogiska kvalitén. Ett rimligt antagande är att höjda deltagaravgifter utestängt en grupp deltagare som helt enkelt inte haft råd. Just de grupper som riksdag och regering sagt skulle prioriteras. Men villigheten att avstå från annat för att kunna delta i studierna har uppenbarligen varit en så stark drivkraft att den ekonomiska försämringen inte påverkat det totala deltagarantalet, men sannolikt sammansättningen bland deltagarna. En annan fråga är om det yttre trycket varit drivkraft till förnyelse i arbetet, en stimulans till att nyttja den nya teknik och de nya kommunikationsmöjligheter som växt fram med rasande fart under senare delen av 1990-talet. Mer om detta längre fram. Regeringen har i propositionen Vuxnas lärande (prop. 2000 01:72) pekat på ett par saker som trots 1990-talets åtstramningar visar att folkbildningen lyckats väl. Dels understryks värdet av den kulturspridning som sker inom ramen för kulturprogramsverksamheten. Under 2000 nådde studieförbunden 16,8 miljoner deltagare. Vidare framhålls att folkhögskolorna lyckats väl, bättre än andra utbildningsanordnare att nå funktionshindrade inom ramen för de 10 000 extra platserna i Kunskapslyftet. Folkbildningen och demokratimålet Demokratimålet angavs mycket tydligt i 1998 års folkbildningsproposition. Skälen därtill var flera. Folkbildningen är fast förankrad i de svenska folkrörelserna. Det innebär att folkbildningsarbetet, såväl i studieförbunden som vid folkhögskolorna, har en stark förankring i idéburna organisationer och folkrörelser. I en tid när folkrörelserna haft vikande medlemstal och aktivitet har folkbildningen burit upp mycket av demo- 280 folkbildning.net

kratiarbetet och demokratiförankringen i samhället. Folkbildningsarbetet med sitt arbetssätt, med små grupper, innebär i sig självt en demokratisk förankringsprocess. Hänsyn, respekt, dialog, samarbete, förmåga att träffa kompromisser är begrepp som utgör själva grunden för ett lyckosamt resultat i folkbildningen. Svårt att mäta dock, eftersom demokrati inte är ett tillstånd utan en ständigt pågående process. Det finns inget som tyder på att folkbildningens ställning och roll i detta hänseende har försvagats under 1990-talet. Detta underströks också i Demokratiutredningens slutbetänkande som lämnades år 2000. Där gick man ett stycke längre och menade att folkbildningen rent av övertagit en del av den demokratifostran som skett och bör ske i de idérörelser som grundat folkbildningsorganisationerna. I mars 2003 lämnade scb rapporten Föreningslivet i Sverige om medlemsutvecklingen i de ideella organisationerna i Sverige. Där bekräftas bilden av krympande medlemstal i pratiskt taget alla organisationer under den senaste tioårsperioden. Men rapporten pekar på att ett minskat föreningsengagemang inte innebär att människorna blir mindre aktiva. De söker sig andra arenor än det traditionella föreningslivet. Ett rimligt antagande blir därmed att folkbildningen fått ett ännu tyngre ansvar för att förmedla den demokratifostran som faller bort ur ett krympande folkrörelsesverige. Men demokratiuppdraget är vidare än så. Det senaste åren har uppvisat tendenser som klargör att demokratin inte en gång för alla är vunnen. Nergången i valdeltagande i de allmänna valen och de katastrofalt svaga engagemanget i valen till eu-parlamentet är dystra signaler. Valdeltagandet vid eu-valet 2000 blev det lägsta sedan den allmänna rösträtten infördes! Lägg därtill de främlingsfientliga och nazistiska grupper som fått fotfäste. I valet 2002 kom nazistiska partier in i flera kommunfullmäktigeförsamlingar. De rör sig helt ogenerat på skolor och torg. En lång rad dystra exempel finns där rena terrormetoder och grov kriminalitet används för att skrämma kritiker och motståndare till tystnad. Mot den bakgrunden framstår demokratiarbetet som än angelägnare. Risken är påtaglig att skillnaden ökar mellan de mål som anges som skäl för samhällsstödet och de realiteter som folkbildarna möter. Att folkbildning.net 281

arbeta med demokratimålet kräver insatser på flera plan. Dels i den praktiska verksamheten, dels i att skapa och vidmakthålla ett demokratiskt samhällsklimat, vilket också kräver närvaro och närhet. Det kräver envishet och inte så lite civilkurage. En uttunnad lokal närvaro minskar förutsättningarna att lyckas. Och möjligheterna att se och gripa in i oroshärdarna minskar också. Det kan låta krasst, men det räcker inte alltid med eldsjälar och civilkurage. Det finns också ett starkt samband mellan de resurser som folkbildningen har att arbeta med och möjligheterna att nå de mål som staten satt upp för folkbildningen, på demokratiområdet liksom på andra. 1990-talet innebar ett genombrott för datoranvändningen och möjligheterna att hänga med i en explosionsartad utveckling av Internet med dess oändliga användningsområden. Datorn har förvandlats från skrivmaskin och redskap i administrativt arbete till ett redskap för kommunikation och utbyte av allt större informationsmängder. Stora förhoppningar knyts till att datortekniken också ska kunna användas för att aktivera medborgarna i den politiska beslutsprocessen och demokratiarbetet. 2000-talet är en ny tid nu är det livslångt och flexibelt lärande som gäller Utbildning och kunskapsuppbyggnad är inte längre något man kan ägna ungdomsåren åt för att sedan använda de förvärvade kunskaper för resten av det aktiva livet. Behovet av lärande är livslångt. Begreppet är inget nytt i folkbildningsarbetet. Däremot har samhällsförändringarna stimulerat eller tvingat fram ett nytt synsätt på lärandet. Folkbildningen har genom sin form, särart och sitt innehåll flera uppgifter att fylla inte minst i ett samhälle präglat av det livslånga lärandet. Behoven idag är desamma som då den växte fram förståelse av helhet och sammanhang, eftertanke, kunskap och insikt för att kunna påverka samhället och sina livsvillkor. Så skriver regeringen i propositionen om Vuxnas lärande. Definitionerna av livslångt lärande är många och jag ska inte fördjupa mig i dessa. Kort sagt är det fråga om att vi numera, och än mer i framtiden, måste vara inställda på att lära oss från vaggan till graven. Kunskap och kunskapsinnehåll förändras allt snabbare och vi måste som 282 folkbildning.net

individer ha en beredskap att ständigt ta till oss kunskap och använda den i vårt dagliga arbete, eller för att kunna ha glädje och ge mer och rikare innehåll åt vår fritid. Flexibelt lärande Men begreppsfloran har utökats mer än så. Övergången från industrisamhälle till informationssamhälle ställer också nya krav på pedagogiken i lärandet. Och på förhållningssättet till lärandet. Det sammanfattande begreppet för detta är flexibelt lärande. Om livslångt lärande är ett känt och beprövat förhållningssätt inom folkbildningen så gäller inte det i samma mån flexibiliteten i lärprocesserna. Studiecirkeln har länge ansetts som oöverträffad som pedagogisk form och metod. Deltagarna har anmält sig till ett visst ämne, till en viss veckodag och till cirklar som genomförs på en viss plats, med en viss grupp deltagare och en viss cirkelledare. Så har det varit i decennier och har passat framför allt den vuxna befolkningen. Det har varit tryggt och pålitligt. Förutsägbart. Så är det delvis fortfarande, men krav och önskemål på oss samhällsmedborgare om ständig kompetenshöjning och förmåga att hantera nya situationer både i yrkeslivet och i samhällslivet i övrigt förändrar såväl innehåll som metoder och form i bildnings- och utbildningsprocessen. Begreppen livslångt och flexibelt lärande har inte bara blivit etablerade begrepp utan också realiteter. De får mer innehåll och bredd i takt med framväxten av informationssamhället och tillgången till Internet. Ämnet kan inte längre definieras som ett studiematerial om exempelvis 100 sidor. Deltagarna kan själva hämta in nytt eller kompletterande material på datorskärmen. Lokalen är förvisso den fasta punkten för de fysiska mötena, men dialogen mellan deltagarna och mellan deltagarna och ledaren är inte begränsad till cirkelträffarna. Med e-post och diskussionsgrupper via nätet löses det fasta rummet upp. Det geografiska avståndet är inte längre avgörande för om man ska kunna delta i en cirkel. Man kan delta i en cirkel på distans. Individanpassning blir en allt viktigare komponent. Bara fantasin sätter gränser för hur flexibel och hur spännande cirkelarbetet kan bli i framtiden. Den fysiska närheten mellan deltagargruppen blir mindre avgörande. Ledaren/läraren blir slutli- folkbildning.net 283

gen en rörligare pjäs, inte alltid fysiskt närvarande, men mera tillgänglig än tidigare. Under 2000 antog Folkbildningsrådet nya statsbidragsvillkor för studieförbunden, efter ett par års utredande och förberedelser. När det väl var beslutat och satt i sjön stod det klart att ytterligare justeringar måste göras eftersom distansmetoder redan börjat användas i studiecirkelverksamheten, bland annat som ett resultat av den försöks- och utvecklingsverksamhet som bedrivits. En justering gjordes därför i statsbidragsreglerna med följande lydelse: En studiecirkel kan bedrivas med enbart fysiska möten, en kombination av fysiska möten och distansinslag eller i sin helhet på distans. Det ska inte uppfattas som en kritik mot det noggranna arbete som gjordes. Det säger däremot något om hur snabbt verkligheten förändras. IT-utvecklingen Påståendet att Sverige är en av de ledande IT-nationerna upprepas åter och åter igen. Internetiseringen har gått rasande snabbt. De svenska hushållen ligger i världstoppen när det gäller datorinnehav och surfande på Internet. Våren 2003 använde över fyra miljoner personer Internet för att klara sina bankärenden. Siffrorna visar med all önskvärd tydlighet att datorn och internetabonnemanget som praktiskt redskap för vardagstjänster håller på att bli normalt istället för exklusivt. Men bilderna är motsägelsefulla. De senaste åren har snart sagt varje stuga och lägenhet varit en veritabel experimentverkstad, med såväl entusiastiska barn som förundrade farmödrar och morfäder vid hemdatorerna. De senare inser motvilligt att något nytt har inträffat. Den nya generationen har inte den äldre generationens vanor eller skepsis och tillägnar sig snabbt den nya tekniken. De äldre kämpar med den, och gör framsteg som de inte trodde sig själva om. De som i decennier gått till posten eller banken med sina avier, sätter sig nu ner vid datorn i stället. Detta var en omöjlighet för tio år sedan, för de flesta var till och med tanken omöjlig. Den musikkunnige och datorvane som läser detta, är förstås väl införstådd med vad marknaden bjuder i programväg för såväl kompositörer 284 folkbildning.net

som musiker. Det är vardagsmat, inte minst för alla de som finns i musikverksamheten såväl inom studieförbunden som på folkhögskolornas musiklinjer. Framför allt så är möjligheterna långt fler. Musiker, framför allt unga, tar kontakter via nätet med varandra inom sin egen genre, för att diskutera kompositioner, arrangemang, framträdanden och mycket mera. Exemplen är bara ytterligare en illustration av den värld som öppnar sig för den som har ett likaledes öppet sinne, i kombination med ett brinnande intresse. Det finns fullt av den sortens människor inom folkbildningen eller som den kan knyta till sig. Av dessa bilder kan man dra många slutsatser. Men inte tvärsäkra. Tillgång till datorer och internetuppkoppling utvecklas inte likformigt i alla samhällsgrupper och i hela landet. Inställningen till de nya redskapen skiftar också. Men människor är i grunden nyfikna, inte ens de tveksamma kan stå emot. Det man med säkerhet kan påstå är att förändringsprocessen går snabbt och att den påverkar folkbildningsarbetet. Vad sker i omvärlden? Tidigare har jag exemplifierat med hur allt fler medborgare sköter sina banktjänster på egen hand via datorn. Tillväxten av e-handeln sker sakta men säkert, trots djupdykningen 2001-2002. Allt fler kombinerar tidningsläsandet på nätet med läsning av den gamla vanliga papperstidningen. De som har tillgång till internetuppkoppling kan hämta blanketter och bilagor till deklarationen direkt hos Riksskatteverket och vi kan nu deklarera via nätet. De statliga myndigheterna börjar hålla öppet dygnet runt på nätet. 24-timmarsmyndigheten är inte längre en vision. Och så vidare. Snart sagt varje del av vår dagliga tillvaro präglas av itsamhället. Den stora satsningen att med statligt stöd bygga ut lärarkårens itkunskaper, it-i-skolan (itis), påverkar folkbildningen i det längre perspektivet. Folkhögskolans lärare kom med i det reformarbetet från 2002. Inget säger att gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens lärarkår kommer att hålla sig inom de egna väggarna eller stänga dörrarna utåt. Erfarenheterna visar på god expansionslusta. Om luttrade folk- folkbildning.net 285

bildare beklagat sig över den kommunala vuxenutbildningens tillväxt genom åren, så lär de inte få mindre anledning i framtiden. De möjligheter som nu öppnar sig för distansundervisning kommer att stimulera alla som verkar inom området. I många kommuner har lärcentra skapats. Utvecklingen har gått snabbt; datorer och internetuppkoppling finns genomgående. Deras verksamhet skiftar, men en flyktig genomgång visar att deras bas är högskolor och universitet. Däremot är de direkta kontaktytorna mot folkbildningen få. På några års sikt har kanske varje löntagare ett individuellt kompetenssparkonto, där man kan ta ut pengar för vidareutbildning i olika former. Ett förslag finns hos regeringen. Den enskilde ska när systemet väl är igång kunna ta ledigt från jobbet och gå den utbildning som han/hon önskar och behöver. Antingen som studiecirkel eller som högskolekurs. Slutsatsen blir att det som sker i omvärlden inte kommer att ge folkbildarna någon arbetsro. Samtidigt öppnas nya arenor, också för folkbildningen. Om den ska behålla sin attraktionskraft och kvalitet så måste många gamla sanningar prövas om och förnyelse och nytänkande bli en del av det dagliga arbetet. Hänger folkbildningen med? Datorer är inget nytt redskap i folkbildningsvärlden. Under 1970-talet gjorde de sitt intåg på allvar även inom folkbildningen. Först som hjälpmedel i den ekonomiska hanteringen. Därefter i ordbehandlingen, och efterhand i verksamhetsredovisningen. Idag sker huvuddelen av studieförbundens verksamhetsredovisning i det gemensamma gustav-systemet. Motsvarande utveckling har skett på folkhögskoleområdet. Landstingen har byggt ut omfattande system för ekonomi-, personal- och administrativ redovisning och hantering. Den nya tekniken har naturligt nog främst varit ett verktyg i det administrativa arbetet. På gott och ont. Hanteringen av de nya hjälpmedlen var främst ett ansvarsområde för administratörerna. Först mycket senare har pedagoger och informationsansvariga kommit in på arenan. Låt oss erkänna att det finns en stor spännvidd i både kunskaper, erfa- 286 folkbildning.net

renhet och grundinställning. Där finns på den ena flanken de som inte ser några begränsningar eller problem i teknikutvecklingen. Dit kan vi hänföra en yngre generation som redan lärt sig leva i en datoriserad värld. Det finns också skillnader i synen på vad tekniken kan användas till. Datorstödet är allmänt accepterat i det administrativa arbetet. Och således är det mest den administrativa personalen som fått ägna sig åt utvecklingsarbete och ansvarstagande. Först på senare år har cirkelledare och annan pedagogisk personal kommit med. På den andra flanken finns fortfarande de som motsträvigt och misstänksamt ser det nya växa fram, och som ser datorstöd och Internet-stöd främst som ett administrativt redskap men inte som stöd och verktyg i det pedagogiska arbetet. I det spänningsfältet befinner sig folkbildarn: de förtroendevalda, organisatörer och administratörer, informatörer och pedagoger. Inställningen till flexibelt lärande och lärande på distans Vid ett möte om användning av it-hjälpmedel i folkbildningsarbetet kom en erfaren cirkelledare fram till mej och ställde frågan. Ja men hur ska det gå med min cirkel om inte deltagarna som vanligt kommer till lokalen klockan sex på tisdagskvällarna. Hur ska vi då kunna veta om alla deltar aktivt och hur blir min roll som cirkelledare? Tveksamheten och motviljan att förändra arbetssätt och metodik framgick av både ord och kroppsspråk. Golvet gungade. Men alltfler berättar också om de nya världar som öppnat sig i det pedagogiska arbetet sedan man tagit till sig nätet som arbetsredskap. Fältet har, för att ta till en idrottsterm, blivit mer utdraget mellan dem i täten och dem i kön. Folkhögskolan möter andra utmaningar. Ett stort antal folkhögskolor genomför redan nu reguljära distanskurser. När distansundervisningen slår igenom med full kraft så blir inte eleverna lika beroende av skolans internat. Skolan blir den fasta punkten, men bara av och till. Hur går det då med de utrymmen som skolan har? Kan man till och med misstänka att skolledningarna står tveksamma till de nya metoderna, eftersom de rubbar den fasta grundvalen för skolans verksamhet, nämligen hus, studielokaler och boenderum? Under alla förhållanden ändras villkoren för den traditionella skolverksamheten. folkbildning.net 287

Frågorna är motiverade. Ty att använda sig av ett så pass omvälvande arbetssätt som distansmetoder och it-stöd innebär naturligtvis omställning. Men om utgångspunkten och verkligheten visar att en allt större del av befolkningen tillägnar sig och uppskattar det nya redskapen, så står samtidigt cirkelledare och folkhögskollärare inför nya och spännande utmaningar, en grundlig förnyelse av arbetssätt och pedagogik. Utmaningarna Bredband åt alla är än så länge något av en utopi. Men utbyggnaden pågår. Tillgång till snabb uppkoppling och möjligheter att föra över stora informationsmängder är än så länge ojämnt fördelat över landet. Den regionala obalansen slår igenom även på it-området. Och kommer att bestå under överskådlig tid. Men ofrånkomligt är att snart sagt alla medborgare har tillgång till en dator med internetuppkoppling, på jobbet, hemma, på biblioteket eller hos någon ideell organisation. Satsningen på de så kallade personaldatorerna har drivit på. I utvärderingen av försöks- och utvecklingsarbetet som skett inom Folkbildningsrådet har det visat sig att folkhögskolorna är väl utrustade, om än inte alla ännu med fast internetuppkoppling så ändå med acceptabla tekniska lösningar. Ännu finns enstaka studieförbundsavdelningar som saknar anslutning. Den rimliga slutsats man kan dra är att praktiskt taget hela folkbildningssverige nu kan arbeta med internetanslutning, trots väntan på bredbandsutbyggnaden. Och efterhand blir snabbhet och kvalitet allt högre. Den tredje generationen mobiltelefoner 3g kommer att ge möjligheter att både sända och ta emot stora informationsmängder trådlöst. Pedagogik och ledarroll Det försöks- och utvecklingsarbete som bedrivits inom folkbildningen i Folkbildningsrådets regi, med stöd från KK-stiftelsen och Distum, har gett en rad intressanta resultat. I projekten visas att helt nya krav ställs på pedagogiken. Att bedriva distansstudier medför inte att allt blir lättare. Det framgår av flera inlägg i denna antologi. Det ställer krav på att 288 folkbildning.net

deltagarna verkligen har tillgång till och kan använda sig av ny teknik, att arbetet förbereds noga och följs noga av cirkelledaren/läraren. Folkbildningsarbetet har ett viktigt, för att inte säga omistligt, element i de personliga relationerna och kontakterna. Ofta framhåller cirkeldeltagare att detta väger över eller är lika viktigt som det ämnesmässiga innehållet. Dessa element får inte kastas överbord när man tar ett nytt hjälpmedel i bruk. Den som deltar i en distanscirkel har samma behov av att resonera, få ställa frågor och få stöd som i en närstudiegrupp. Folkbildningen har på ett övertygande sätt visat att dialogen och det sociala samspelet kan fungera utmärkt även på distans, men många deltagare har ändå ett behov av stöd i det fysiska rummet på hemmaplan och detta måste därför lösas. Ledarrollen förändras också. Litet drastiskt uttryckt kommer cirkelledaren alltid att vara i funktion, inte bara de två timmarna per vecka. Deltagarna kan hela tiden vara i kontakt med varandra och med cirkelledaren. Men cirkelledarskapet får inte bli ett dygnet-runt-uppdrag. Man måste i gruppen bli överens om hur man ska arbeta, precis som i den traditionella cirkeln. Hur långt man vill utveckla denna ytterligare form av kontakt och kommunikation beror alltså helt och hållet på vad cirkelledaren och deltagarna bestämmer sig för. Helst i förväg. Så kan punkt efter punkt läggas till listan över de nya frågor och möjligheter som dyker upp i den nya metodik som nu formas. Vi ska se det som nya möjligheter att göra folkbildningen än mera innehållsrik och spännande. Inte som en problemlista. Samverkan inom och bortom folkbildningen De nya möjligheterna till informationsutbyte inom och mellan studieförbunden öppnar nya perspektiv. Likaså blir det både möjligt och lättare att samverka mellan studieförbund och mellan studieförbund och folkhögskolor. Distansstudier kan bedrivas som en kombination av studiecirkel och kursavsnitt på folkhögskola. Och längre än så. Om vi till denna kombination också lägger möjligheten att koppla på en högskolekurs så vidgas perspektivet och antalet samarbetande parter. Komponenterna byggs samman till det deltagaren önskar med de inne- folkbildning.net 289

hållsmässiga och pedagogiska krav som måste ställas. Det förutsätter nära samverkan mellan ledare/lärare och stödpersoner i hela kedjan. En utbyggd samverkan kan åtminstone teoretiskt sett stå i konflikt med den idémässiga och ideologiska profilering som är grunden för mångfalden inom folkbildningen. Är det så? Det går inte att ge ett enkelt svar. Men frågan kan brytas ner i sina beståndsdelar. Karaktären av frihet och frivillighet är ett gemensamt kännemärke för folkbildningen. Det är inget som särskiljer folkbildningens aktörer eller försvagar idégrunden. Däremot klargör det skillnaden mellan det formella utbildningsväsendet och folkbildningen. I en framtid där både folkbildningsorganisationer och till exempel högskolor samverkar finns behov av att klargöra rollfördelning och ansvar. Den ena parten står för icke kompetensgivande studier, medan den andra utfärdar betyg eller examen. Även om studieförbunden i formell mening är likställda ekonomiskt, eftersom de lever med samma bidragsvillkor, finns det och kommer att finnas skillnader. Om inte annat så har medlemsorganisationer och intressenter möjlighet att påverka kostnadsbilden för deltagarna. Ledarkostnader kan skifta. Det är en konkurrensfaktor som man får leva med. I det enskilda ämnet torde det knappast vara avgörande för vilken anordnare som deltagaren väljer. Inte heller de ekonomiska förutsättningarna utgör hinder för en samverkan. En annan fråga är hur långt en samverkan kan sträcka sig. I försöksverksamheten med distansstudier (Folkbildningsnätverk på distans) har man samlat flera studieförbund och folkhögskolor i en och samma presentationsfolder. Inget tyder på att den enskilde anordnaren blivit utmanövrerad i presentationen eller i deltagarhänseende. Den som haft fördelarna på sin sida är deltagaren, som fått ett större urval ett friare val. Efter projektidens utgång 2002 har verksamheten fortsatt i en ny organisationsbildning, Nätbildarna. Som dessutom samverkar med en rad kommunbibliotek. Min slutsats är att den framtida konkurrensen kommer att bestå i kvaliten. Den anordnare som erbjuder den bästa och mest intressanta 290 folkbildning.net

uppläggningen av ämnet kommer att dra det längsta strået. Deltagarna blir vinnare. Folkbildningsnätet Folkbildningsnätet startades 1996 som ett samarbetsprojekt i Folkbildningsrådets regi. Det finansierades först av Distansutbildningskommittén och senare av kk-stiftelsen fram till 2001. Därefter har Folkbildningsrådet övertagit det ekonomiska och administrativa ansvaret för driften. Ett långsiktigt stöd från Centrum för flexibelt lärande (cfl) har också säkrat resurserna för ett långsiktigt utvecklingsarbete. Folkbildningsnätet är en teknisk plattform för öppet och flexibelt lärande, för kommunikation och pedagogiskt utvecklingsarbete. Där har skapats särskilda pedagogiska resurssidor. Samtidigt som nätet är en öppen arena har var och en av användarna kunnat bygga upp sina egna konferenser och kontaktsystem. De egna behoven får styra innehåll och former. 2003 finns cirka 30 000 registrerade användare på Folkbildningsnätet. Parallellt har flera av studieförbunden sina egna webbplatser och nätlösningar. I praktiken har de flesta folkbildare haft två, och ibland flera nät för sina medarbetare och deltagare. Olikheter i datautbyggnad, teknikinvesteringar och interna lösningar inom framför allt studieförbunden har inneburit att kunskap och nyttjande av Folkbildningsnätet varierat. Det scenario som avtecknar sig är att det kommer att finnas ett antal sinsemellan olika och studieförbundsanknutna lösningar, Folkbildningsnätet blir den gemensamma pedagogiska plattformen för hela folkbildningen. Pedagogisk kvalitet, användarvänlighet och kostnader kommer att avgöra den långsiktiga utvecklingen. För folkhögskolan är ställningstagandet mindre komplicerat. Antalet enheter är färre. Samarbetet är väl utvecklat och beprövat, bland annat genom fin, Folkhögskolornas informationstjänst. Folkhögskolans elever och lärare har i högre utsträckning än studieförbunden aktivt arbetat med och skaffat sig erfarenheter av Folkbildningsnätet. Inom fin finns folkbildning.net 291

numer en gemensam webbplats med samlad kursinformation för hela folkhögskolesektorn. Gemensam plattform för folkbildningen Sett ur ett deltagarperspektiv är de tekniska lösningarna, vem som äger och driver näten, av underordnad betydelse. Den som är intresserad av att studera ett ämne vill ha kontakt med någon som kan erbjuda ett innehåll som stämmer med de egna förväntningarna och behoven, en studieform som passar, en tid och plats som går att foga in i den egna almanackan. Distansstudier passar kanske bättre för den som vill påverka tid och studietakt. Särskilt om man skaffat sig datorvana och är beredd att arbeta med it-stöd. Andra vill delta i en grupp, kanske för att man har goda tidigare erfarenheter av det. De som gör ett medvetet val av studieförbund/folkhögskola utifrån ideologiska utgångspunkter kommer säkert att vara många även i framtiden. Men individuella önskemål kommer att bli allt viktigare, liksom tillgängligheten. Det som till slut avgör deltagarens val av anordnare blir kvaliteten i erbjudandet. Om vi håller fast vid deltagarperspektivet borde det bästa sättet att presentera folkbildningen vara att skapa en gemensam webbplats, där intresserade deltagare kan navigera fram till det ämne eller det studiealternativ man söker. Ännu saknas den möjligheten (även om Folkbildningsnätet är en god början). Den intresserade deltagaren måste först ha en kunskap om vilka studieförbund och folkhögskolor som finns. Därefter måste man söka bland en mängd webbsidor, klicka vidare till lokala enheter, för att slutligen hitta det man söker. En oändligt omständlig procedur. Risken är att intresset svalnar innan man når fram. En gemensam webbplats löser förvisso inte alla problem. Under många år framåt kommer stora grupper att sakna möjlighet att söka sitt studieämne över nätet. Dit hör äldre personer, boende i glesbygd, personer med olika handikapp, funktionshinder eller språkhinder. I många år framåt kommer folkbildningen att få arbeta med konventionella rekryterings- och pedagogiska metoder. Men det får inte hindra att man rustar sig för en framtid, där it-stöd blir allt viktigare och vardagsbetonat. 292 folkbildning.net

Vilka är hindren? Studieförbunden har, i långt högre grad än folkhögskolan, genom decennierna konkurrerat om deltagarna. Bakgrunden är historisk och har inte bara med ekonomi att göra. De tio studieförbunden har rötter i olika folkrörelser och ideologiska riktningar. Idékonkurrensen har setts som ett egenvärde i ett demokratiskt samhälle. Därför har också studieförbunden investerat i egna nätlösningar och egna webbplatser. Att uppträda gemensamt kräver självövervinnelse och samarbetsförmåga. Att våga inse att den verkliga konkurrensen inte gäller tekniska lösningar utan profilering och kvalitet i utbudet. Med folkhögskolorna förhåller det sig annorlunda. De är färre till antalet än studieförbundsavdelningarna. Under många år har samarbetet kring Folkhögskolornas Informationstjänst prövats, numera genom den webbaserade databasen. Även om det närmast är en självklarhet måste också folkbildarna inse att man endast utgör en del av bildnings- och utbildningssamhället. Det växer ständigt fram nya grupperingar och nätverk som inte har någon naturlig anknytning till studieförbund och folkhögskolor, men som ändå arbetar med folkbildande verksamhet. Andra anordnare högskola, kommunal vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildningen, privata e-learningföretag presenterar sig på nätet och alltmer slagkraftigt. Konkurrensen står i mindre grad mellan folkbildningens aktörer och alltmer mellan folkbildning och andra anordnare. Risken är att en självvald isolering i ett längre perspektiv kan försvaga folkbildningen som alternativ för den kunskapssökande allmänheten. Folkbildningsnätet är en god grund att bygga vidare på. Det är redan idag en mötesplats och studieplattform som börjat finna sin form i Folkbildningsnätets pedagogiska resurser. Det kan byggas ut med en gemensam webbaserad databas för både folkhögskolor och studieförbund. Där bör samtliga folkhögskolors och studieförbundsavdelningars kurser/cirklar vara sökbara. Informationen på den gemensamma databasen är länkad till respektive organisations egna hemsidor. Omvänt kan varje skola/studieorganisation länka till den gemensamma webbplatsen. Kanske kan denna tänkta och fullt realistiska uppläggning kännas utmanande för det enskilda studieförbundet. Men den innebär ju inte att folkbildning.net 293

man förlorar kontrollen. Var och en bestämmer vad som ska läggas in i den gemensamma databasen och vad man vill behålla för sig själv på den egna webbplatsen. Var och en bestämmer hur mycket man vill profilera sig. Poängen är att hela sökprocessen blir deltagarstyrd, vilket borde vara det allra viktigaste. Något tillspetsat kan man säga att varje organisation själv väljer i vilken grad man vill isolera sig från intresserade deltagare. Det scenario som avtecknar sig är positivt. Med den frihet i innehåll, former, organisering och pedagogik som alltid präglat folkbildningen krävs inga stora omvälvande institutionella förändringar för att möta den nya tidens krav på individuell anpassning av ämnesval, förläggning i tid, val av plats. Men fortsatt framgång kräver också stor öppenhet och samarbetsförmåga. 294 folkbildning.net