Samhällets Styvbarns kunskapsbank Förekom övergrepp och kränkningar vid institutioner inom den sociala barnavården 1950-1980? (Socialstyrelsens rapport, mars 2006) Den 8 december 2005 gav dåvarande socialminister Morgan Johansson Socialstyrelsen i uppdrag att göra en förundersökning om vanvården vid barnhem och andra institutioner. Socialstyrelsen inkallade Göran Johansson och Annika Öquist som utredare. Göran Johansson (f. 1943) är docent i socialantropologi. Han har studerat bl.a. pingströrelsen i Bolivia (avhandling 1991 vid Stockholms universitet) och sedan 1995 varit verksam vid Sköndalsinstitutets forskningsavdelning. Han har ansvarat för en mängd utredningar vid Statens institutionsstyrelse, Folkhälsoinstitutet och åt regeringen. Flera av dessa utredningar har rört missbruk och utanförskap. Annika Öquist är utredare på Socialstyrelsens individ- och familjeenhet. Rapporten Förekom övergrepp och kränkningar vid institutioner inom den sociala barnavården 1950-1980? redovisades av Socialstyrelsen den 29 mars 2006. Rapporten är 91 sidor lång. Socialstyrelsen kom fram till att övergrepp, kränkningar och vanvård hade förekommit, inte bara vid institutioner utan också i fosterhem. Rapporten finns i sin helhet på Socialstyrelsens och regeringens webbplatser: http://www.socialstyrelsen.se/nr/rdonlyres/64849984-dcfd-4d56-a51e- 881AB37FD37D/5272/200613111.pdf http://www.sou.gov.se/vanvard/dokument/barnhemsrapport_sos.pdf Sammanfattning av och kommentarer till rapporten: Rapporten består av en inledande sammanfattning (som inte refereras här) och därefter av nio kapitel och några bilagor. Det första kapitlet, Bakgrund och arbetssätt, behandlar bakgrunden till utredningen, det arbetssätt man valt och de definitioner man använder. Man har studerat erfarenheterna från Norge, talat med svenska forskare och med representanter för barnhemsbarn, samt undersökt möjligheterna att få fram arkivmaterial. Men intressantast i kapitlet är de definitioner de ger av övergrepp, kränkning och vanvård. Med övergrepp menar de något som skiljer sig markant från och är allvarligare än sådan fysisk bestraffning som under 1950-talet var vanlig och tillåten i barnuppfostran (s. 14). Övergrepp är något som redan då troligen skulle betraktats som brottsligt. Med kränkning menar de fr.a. psykiska övergrepp som för den utsatta kunde kännas kränkande, t.ex. isolering eller förödmjukelser. Med vanvård menar de bristen på omsorg i fysisk med också känslomässig mening, dålig mat, brist på mat och utnyttjande som arbetskraft (s. 14). Det andra kapitlet, Institutioner i den sociala barnavården, beskriver organiseringen av barnavården från 1924 års barnavårdslag och 1980 års socialtjänstlag. Version 1.0. 2008.08.01 sid. 1 (6)
I korta drag ger kapitlet en bild av vilka som drev barnhemmen, vilka som hade tillsynsansvaret, samt hur många barnhem som fanns. Med 1924 års lag blev barnavårdsnämnder obligatoriska för kommunerna. Lagen tillät också att barn kunde omhändertas mot föräldrarnas vilja. Om behov fanns kunde kommunerna inrätta barnhem [sådana fanns också tidigare, ofta i privat regi]. Det skulle finnas en plan för barnhemmets skötsel, som skulle godkännas av länsstyrelsen [dvs. staten]. Kommunens barnavårdsnämnd skulle kontrolla barnen på barnhemmet, och länsstyrelsen skulle ha tillsyn över länets barnavård. Staten hade samtidigt en inspektör för fattigvård och barnavård. De speciella skyddshemmen för ungdom drevs av landstingen och staten, och skulle ha regeringens godkännande. Ansvaret för barnhem och skyddshem kom på så sätt att delas av kommuner, landsting och stat. År 1945 modifierades lagen, så att det i fortsättningen var landstingen, eller städer utanför landstingen [då Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg och Gävle] som drev barnavårdsinrättningarna, t.ex. barnhemmen. Men barn skulle vistas på barnhem bara om det fanns speciella skäl, annars skulle de vara i fosterhem (sådana fanns också tidigare). Tillsynen av barnhemmen låg fortfarande på kommunernas barnavårdsnämnder som skulle anmäla missförhållanden till länsstyrelserna, men också hade rätt att omedelbart ingripa. Länsstyrelserna skulle övervaka barnavården i länet. Staten hade genom Socialstyrelsen, som var tillsynsmyndighet för hela landet, det övergripande ansvaret. 1960 års barnavårdslag var lik 1924 års lag. Men det fanns förändringar. Det blev nu en skyldighet för kommunerna att ha en förebyggande barna- och ungdomsvård. Nu fastställdes också 18 år som en övre gräns för de intagna på barnhemmen (tidigare fanns ingen åldersgräns, men praxis hade varit att övre gränsen var 16 år). Barnavårdsnämnderna hade fortfarande tillsynen över sin kommuns barnhem, men kunde nu inte längre själva ingripa mot missförhållanden, utan skulle i stället anmäla detta till länsstyrelsen (staten). Länsstyrelsen hade tillsyn över länets barnhem, men kunde inte längre stänga ett barnhem om det skulle behövas. I stället hade rätten att ingripa och stänga barnhem övergått till Socialstyrelsen. På så sätt försvagades den lokala makten över barnhemmen och den lades allt mer i statens händer. Antalet barnhem och liknande var som störst på 1930-talet. År 1934 fanns omkring 370 institutioner samtidigt, med plats för 8.762 barn (detta är inte fullständig statistik). På 1930-talet framfördes kritik mot brutalitet på skyddshemmen (de senare ungdomsvårdsskolorna). Samtidigt började man allt mer anlita fosterhem framför barnhem, vilket avspeglades i lagändringen 1945. 1960- och 1970-talet innebar en omprövning av socialvården. 1974 års fosterbarnsutredning kom fram till att institutionsvården som sådan kan öka riskerna för en negativ utveckling hos den vårdade. De fortsatte: Det starkt markerade avbrottet i de vanliga sociala kontakterna i närmiljön [dvs. familj, släkt, skola och grannskap] kan för de mindre barnen få både temporära och bestående skador till följd, i synnerhet vid längre tids vård. [Detta borde därför inte komma som en överraskning för dagens politiker.] Det tredje kapitlet, Hur många barn var placerade i barnhem under tiden 1950-1980?, försöker besvara den frågan. Kapitlet bygger på en granskning av tillgänglig statistik, som utförts av Bo Vinnerljung (professor vid Socialstyrelsen) och Marie Sallnäs (docent vid Stockholms universitet). Vinnerljungs och Sallnäs undersökning finns i sin helhet som en bilaga till rapporten. Det har inte varit lätt för forskarna att besvara frågan. Staten har inte först statistik över barnhemsbarn. Forskarna har i efterhand fått försöka beräkna antalet barnhemsbarn. De har kommit fram till att minst 100.000 barn mellan 0 och 18 år vistades på barnhem åren 1950-1980. Det utgör 2,5% av hela antalet barn under perioden. Version 1.0. 2008.08.01 sid. 2 (6)
Men siffrorna är osäkra. Med en osäkerhetsmarginal på 10% hamnar antalet mellan 110.000 och 140.000 barn. Med en marginal på 20% hamnar antalet mellan cirka 100.000 och 160.000. Det enda som kan sägas är att antalet var minst 100.000 barn, kanske så många som 160.000. Det fjärde kapitlet, Erfarenheter från Norge, refererar de granskningar av vanvård och övergrepp som gjorts i Norge. Kommunerna i Bergen och Oslo genomförde granskningar 2001-2003 respektive 2003-2005 [senare har andra kommuner gjort liknande undersökningar], och norska stortinget och regeringen tog initiativ till en landsomfattande undersökning som verkade 2003-2004. Bergenkommittén hade att granska barnhemmen i Bergen mellan 1954 och 1980. De intervjuade tidigare barnhemsbarn, personal och de som arbetat med tillsyn av barnhemmen (sammanlagt 133 personer). Undersökningen i Oslo omfattade perioden 1954-1993 och man intervjuade sammanlagt 314 personer (varav 220 tidigare barnhemsbarn). Kommittéerna granskade också arkiven, men de befanns mest material om administration, knappt något om omsorgen eller övergrepp. I Oslo konstaterades att mycket material hade makulerats. Kommittéerna kom fram till att övergrepp hade skett. Fysiska bestraffningar var vanligast under 1950- och 1960-talen. Sexuella övergrepp hade förekommit vid alla slag av institutioner, men avtagit efter 1970-talet. Det fanns stora brister i den praktiska omsorgen, bl.a. blev många barns skolgång eftersatt. I Norge låg tillsynsansvaret på kommunernas barnavårdsnämnder, på fylkesmannen (landshövdingen) och socialdepartementet. Alla dessa instanser får av granskarna kritik för bristande tillsyn av barnhemmen. Den nationella kartläggningen byggde på resultaten från Bergen och Oslo, men också på inhämtande av relevant material från arkiv och självbiografiska berättelser, samt från norsk och internationell forskning. I den norska kartläggningen framkommer bl.a.: Det är svårt att i efterhand belägga hur omfattande vanvården var. Det är svårt att få siffror för hur många barnhem som var bra, hur många som var dåliga. Det saknas helt enkelt arkivuppgifter. Ungefär 95% av de som berättar om övergrepp har verkligen varit utsatta för dessa övergrepp. De fåtaliga som fabricerar berättelser kan skiljas ut. [Samma erfarenheter och siffror finns från Irland och Island.] Men den totala omfattningen av övergrepp är svår att beräkna. De som hör av sig och berättar är de som utsatts för övergrepp, inte de som klarade sig någorlunda bra. Det har alltså skett en självselektion. Men utredningen gör ändå ett försök till beräkning genom att sammanställa de norska resultaten med utländsk forskning. Denna forskning är från främst Storbritannien och USA, länder med en annan syn på fysisk bestraffning än Norge [och kanske också en annan övergreppsfrekvens], så jämförelsen görs försiktigt. Undersökningar som diskuteras i rapporten beräknar att sexuella övergrepp var långt vanligare i fosterhem och på barnhem än bland befolkningen i övrigt (7-8 gånger så vanligt i fosterhem, 6 gånger så vanlig på barnhem). I värsta fall kan så många som 12% av pojkarna under 12 år och 24% av flickorna under 12 år, ha utsatts för sexuella övergrepp under tiden på barnhem. Inga försök görs att beräkna andra typer av övergrepp och vanvård [det refereras i vart fall inte i den svenska rapporten]. I samband med den norska kartläggningen framfördes en officiell ursäkt från den norska regeringen till de f.d. barnhemsbarnen. Man beslöt också att tidigare barnhemsbarn kunde ansöka om kompensation från norska staten; Stortinget fastställde högsta summan till 300.000 Version 1.0. 2008.08.01 sid. 3 (6)
kronor. Då hade redan Bergen [och senare bl.a. Oslo] själva börjat betala ut ersättningar (i flera fall högre belopp än staten; i Bergen upp till 725.000 kr) till tidigare barnhemsbarn i sina kommuner. Kapitel fem behandlar Synen på barnuppfostran. Tanken är att man skall komma fram till vad som under 1950-1980 kunde anses vara kränkningar, övergrepp och vanvård. Kroppslig bestraffning i hemmen: Fram till 1960-talet hörde det till vardagen i Sverige att barn som inte uppnått skolåldern agades av sina föräldrar. En undersökning från en förort till Stockholm 1954-1969 visade att 95% av mödrarna någon gång slagit sina barn. Förbud mot aga infördes i Föräldrabalken 1979 (trädde i kraft 1980). En undersökning från 2000 visar att en procent 1% någon gång agat sina barn. Kroppslig bestraffning i skolan: Sådan var tillåten i skolstadgorna från 1800-talet och framåt, men inskränktes efterhand och förbjöds i skollagen 1962. Kroppslig bestraffning på barnhem eller institution: Kroppsliga bestraffningar tilläts enligt barnavårdslagen 1924 och stadgan för skyddshem 1937. Men redan 1948 utfärdade Socialstyrelsen förbud för kroppsaga, den avsiktliga handgripligheten för att framkalla smärta genom örfilar, stryk, etc., på institution. Detta förbud infördes sedan också i stadgan för barnavårdsanstalter 1960 och i stadgan för ungdomsvårdsskolor samma år. Kapitel sex, Uppgifter i arkiv, diskuterar var arkivhandlingar finns och vad de kan ge. Arkivhandlingar finns i olika arkiv beroende på vem som varit huvudman för verksamheten. Kommunala handlingar finns i kommunarkiv, statliga handlingar i landsarkiven (om det varit lokala statliga organ, som t.ex. länsstyrelsen) eller i riksarkivet (om det gäller centrala statliga organ, som t.ex. Socialstyrelsen). Handlingarna är oftast underkastade 70 års sekretess. Kapitel sju, Erfarenheter från samtal och brev till Socialstyrelsen, sammanställer vad som framkommit från de 90 tidigare barnhems- och fosterbarn som kontaktat Socialstyrelsen. Utredarna har inte ställt frågor om övergrepp eller kränkningar, utan förhållit sig lyssnande. De flesta som hört av sig var placerade under tiden 1940-1960. De tidigare barnhemsbarnen berättar om kränkningar, bristande omsorg och övergrepp. Det är utredarnas uppfattning att de som berättat har hållit igen och inte berättat allt. Detsamma gäller de tidigare fosterbarnen. De tidigare barnhems- och fosterbarnen berättar också om bristande tillsyn från inspektörerna, samt om psykosociala svårigheter längre fram i livet. Många har mått psykiskt sämre efter att ha berättat. Men de har också varit angelägna att få berätta, för att det inte ska bli glömt. Flera uttrycker också en misstro mot myndigheter. Kapitel åtta, Samtal om uppdraget, beskriver de samtal utredarna fört med organisationer och forskare. Utredarna har träffat representanter för Föreningen Samhällets Styvbarn [dåvarande ordföranden Birger Hjelm] och resandefolkets organisation Romanoa. Bägge organisationerna var kritiska mot att Socialstyrelsen, som haft en roll som ansvarig för drift och tillsyn inom barnavården, fått i uppdrag att utreda frågan om kränkningar och övergrepp. Organisationerna krävde en oberoende utredning. De krävde också representation i en sådan. Utredarna hade också talat med journalisten Annica Öhman, som intervjuat ett femtiotal tidigare barnhemsbarn från barnhemmet Källbäck i Gävle, samt fått ta del av arkivhandlingar om dem. Av detta har utredarna funnit att: ett tycks vara gemensamt oavsett hur livet senare blivit. Många har upplevt det som en stor skam att ha varit barnhemsbarn. Få, om ens någon, har kommit ut med sin be- Version 1.0. 2008.08.01 sid. 4 (6)
rättelse i offentligheten tidigare. I flera fall kände inte ens de närmaste till barnhemsbakgrunden. (s. 59) Utredarna har också talat med svenska forskare: Det har då framgått att det inte finns någon svensk forskning som kan hjälpa oss att bedöma omfattningen av regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård vid institutionerna under den aktuella tidsperioden. Ingen forskare har ägnat särskild uppmärksamhet åt eller gjort någon studie av omfattningen av problemet vid svenska institutioner. (s. 59) Det nionde kapitlet, Bedömningar och förslag, poängterar först att rapporten bara kan ses som en förstudie på området. Sedan försöker de besvara de frågor som regeringen ställt i uppdraget till utredningen: utifrån befintlig forskning och annan relevant dokumentation och erfarenheterna från Norge bedöma omfattningen av regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård vid institutioner inom den sociala barnavården under åren 1950 1980. Utredarna konstaterar att det inte med nuvarande kunskap går att bedöma omfattningen av regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård vid institutioner inom den svenska sociala barnavården under de aktuella åren. (s. 61) Däremot står det klarat att övergrepp och vanvård förekommit. Och att: De övergrepp och kränkningar som framkommit kan heller inte sägas vara accepterade uppfostringsmetoder under perioden 1950 1980. (s. 62) En granskning av de svenska barnhemmen kommer att kräva stora insatser, konstaterar utredarna. I Norge arbetade man flera år och i Sverige var antalet barnhemsbarn fem gånger så stort som i Norge: Omfattningen av barnhemsvården i Sverige var under den aktuella perioden betydligt större än i Norge. Minst 100 000 barn var någon gång under den här tiden på barnhem i Sverige, jämfört med cirka 20 000 barn i Norge. [En intressant fråga är: Varför var det så mycket vanligare att barn vistades på barnhem i Sverige än i Norge?] Utredarna för en diskussion om de etiska frågorna kring en eventuell granskning av de svenska barnhemmen. Mot en granskning talar att den skulle kunna vara traumatiserande för enskilda. Mot en granskning talar också att det aldrig går att få klarhet när det gäller omfattningen av kränkningarna (s. 65). För en granskning talar att flera av de tidigare barnhemsbarnen har märkts för livet av denna erfarenhet. De vill ha upprättelse. De vill berätta sin historia för att det inte skall hända igen. För en granskning talar också att en sådan skulle vara betydelsefull också för de tidigare barnhemsbarn som inte deltar i granskningen. För en granskning talar också att man då kan lära av historien, så att den inte upprepas. För en granskning talar också att man då kan reda ut ansvarsfrågan. undersöka vilken dokumentation i form av t.ex. tillsynsrapporter och journaler som finns tillgänglig från samma tidsperiod. Utredarna konstaterar att erfarenheterna från Norge och de egna stickprov de gjort och den erfarenhet arkivpersonal har, visar att det är ytterst sällsynt med anteckningar om missförhållanden vid institutionerna (s. 62). Däremot kan arkivdokumentation användas för att beskriva och förstå hur institutionerna administrativt och ekonomiskt fungerade. föreslå åtgärder i syfte att stödja de utsatta samt föreslå hur deras erfarenheter kan dokumenteras. Version 1.0. 2008.08.01 sid. 5 (6)
Utredarnas förslag är att stödja de drabbade tidigare barnhemsbarnen genom en grundligare utredning, psykologisk hjälp, forskning och annat. Socialstyrelsen sammanfattar sina förslag på detta sätt (s. 70f): Sammanfattningsvis föreslår Socialstyrelsen: Stöd till de drabbade Att regeringen tar initiativ till inrättandet av en oberoende kommitté eller myndighet. Kommittén/myndigheten skulle bl.a. ha följande arbetsuppgifter: o Att granska övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem inom den sociala barnavården. I det sammanhanget bör alla bjudas in att berätta om sina upplevelser, oberoende av när i tid de inträffade. Direkt efter intervjuerna bör det också erbjudas psykologiskt stöd. o Att arbeta med en nationell hjälptelefon för stöd till tidigare barnhemsbarn och fosterbarn. o Att ekonomiskt stödja utgivningen av självbiografiska berättelser från tidigare barnhemsbarn Kunskapsutveckling Att regeringen tar initiativ till ett långsiktigt forskningsprogram om villkor för samhällsvård av barn och ungdomar. (Det innebär fokus på frågor om organisering, kompetens, barnens villkor och skydd samt effekter av vården.) Att Epidemiologiskt Centrum (EpC) vid Socialstyrelsen får i uppdrag att genomföra en registerstudie i avsikt att i första hand undersöka dödlighet och självmord bland människor placerade i samhällsvård under perioden 1950 1980. Då uppdraget är omfattande bör extra medel tilldelas. Säkerhet för barnen i samhällsvård Att regeringen genom tilläggsdirektiv till utredningen om tillsyn av socialtjänsten (S 2004:12) betonar att dess förslag bör syfta till att särskilt stärka och uppmärksamma barnens situation på institutioner och i fosterhem. Övriga förslag Att Riksarkivet får uppdraget att ge ut vägledande information om hur man söker efter sina uppgifter om beslut och vistelse i barnhem och fosterhem. Att regeringen i förordning förtydliga socialnämndernas skyldighet att bistå med efterforskning av uppgifter om placering och vistelse i barnhem. Slutligen: Det ingick inte i regeringsuppdraget att ta ställning till ansvarsfrågan. Ändå står det klart att ansvaret för skötseln av barnhemmen och för tillsynen av dessa delades mellan kommuner, landsting och stat (se kap. 2). Utredarna berör frågan i rapportens sista kapitel: I samtalen och breven till Socialstyrelsen finns det uppgifter om övergrepp och kränkningar. Om uppgifterna är riktiga skulle vissa av handlingarna, även med dåtidens syn på uppfostran och med den lagstiftning som då gällde, betraktas som brottsliga handlingar som numera är preskriberade. De upptäcktes inte då av ansvariga för drift eller tillsyn. De kan till och med ha utförts av dem eller med deras goda minne. Myndigheter på olika nivåer kan kritiseras för bristande kontroll och tillsyn av verksamheten men bör samhället efteråt ta på sig ett ansvar för brottsliga handlingar som inte upptäcktes innan de preskriberades? Det går att diskutera. (s. 64) Utredarna anför därtill, som ett skäl för att göra en granskning, att man genom en granskning kan utreda ansvarsfrågan. De hänvisar till kap. 2, som en inledning till en historisk granskning av denna fråga. [Till detta kan sägas att det numera är en allt vanligare praxis, internationellt men också i Sverige, att man tar ansvar för missförhållanden och övergrepp även sedan de preskriberats. Så måste ske också i fallet med övergrepp och vanvård i den svenska barnavården.] /BJ Version 1.0. 2008.08.01 sid. 6 (6)