Könsskillnader i barns röstanvändning i förskolemiljö

Könsskillnader i barns röstanvändning i förskolemiljö Mariana Nygren och Mikaela Tyboni Nygren & Tyboni Ht 2010 Examensarbete, 30 hp Logopedprogrammet, 240 hp

Könsskillnader i barns röstanvändning i förskolemiljö 65 Mariana Nygren och Mikaela Tyboni Handledare: Jan van Doorn Fredric Lindström Ht 2010 Examensarbete, 30 hp Logopedprogrammet, 240 hp

Sammanfattning Bakgrund: Dysfoni förekommer oftare hos pojkar än flickor före puberteten. Detta skulle kunna bero på att pojkar och flickors röstanvändning skiljer sig åt. Tidigare forskningsresultat angående könsskillnader i prepubertala barns röster har varit motsägelsefulla. Majoriteten av studierna har fokuserat på att undersöka parametern grundtonsfrekvens (F0). I den aktuella studien undersöktes F0, samt också de två parametrarna röststyrka och fonationstid för att få en mer omfattande förståelse för skillnader av pojkars och flickors röstanvändning Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur röstanvändningen ser ut för pojkar respektive flickor i förskolemiljö utifrån röstparametrarna F0, röststyrka och fonationstid samt utröna huruvida det föreligger några signifikanta könsskillnader. Resultatet kan också bidra till en diskussion om varför fler pojkar än flickor drabbas av dysfoni. Metod: Sjutton pojkar och 13 flickor, 4-5 år gamla, deltog i studien, som utfördes i barnens förskolemiljö. Deltagarnas röster mättes under 4 timmar av en röstanalysator som registrerade röstläge, röststyrka och fonationstid samt bakgrundens ljudnivå. Genom dataanalysen undersöktes därefter huruvida det fanns några signifikanta könsskillnader samt om det fanns en korrelation mellan röststyrka och bakgrundsljudnivå. Resultat: Inga signifikanta skillnader hittades mellan pojkar och flickor på någon av de undersökta parametrarna. En signifikant korrelation mellan röststyrka och bakgrundsljud hittades. Slutsats: Det finns inte några signifikanta könsskillnader i 4-5-åriga barns röstanvändning i förskolemiljö utifrån parametrarna F0, röststyrka och fonationstid.. Ju högre bakgrundsljudnivån är desto högre tenderar röststyrkan att bli. Abstract Background: The prevalence of dysphonia is higher in boys than girls before puberty. This could be due to differences in boys' and girls' voice use. Previous research on gender differences in prepubescent children's voices has been contradictory. The majority of previous studies have focused on examining fundamental frequency (F0). In the present study, F0 was examined, and also the parameters intensity level and phonation time, in order to get a more comprehensive picture of the boys 'and girls' voice use. Aim: The purpose of this study was to investigate voice use for boys and girls in a preschool environment based on the voice parameters F0, intensity level and phonation time and to ascertain whether there are any significant gender differences. The results also contribute to the discussion about why more boys than girls suffer from dysphonia. Method: Seventeen boys and 13 girls, 4-5 years old, participated in the study, which were performed in the children's preschool environment. The participants' voices were measured during 4 hours by a voice accumulator which registered fundamental frequency, intensity level, phonation time and background noise. The data were then analyzed to examine whether there were any significant gender differences and if there was a correlation between intensity level and background noise. Results: No significant gender differences were found on any of the investigated parameters. A significant correlation was found between intensity level and background noise. Conclusion: There are no significant gender differences in the voice use of 4-5 year old children in a preschool environment based on the parameters F0, voice and phonation time. The higher the background noise is, the higher the intensity level tends to become.

Etiskt utlåtande Detta projekt har utfärdats i enlighet med riktlinjer som står i Etikprövning av studentarbeten (fastställd 2007-06-14 av Umeå universitets medicinska fakultetsnämnd).studien handleddes av personer med erfarenhet, utbildning och kompetens lämplig för forskning kring föreliggande ämne.

Vi vill tacka barnen som så tålmodigt deltagit i studien deras föräldrar som gav sina medgivanden och svarade på enkäter förskolan Luvan (i Röbäck), förskolan Eriksdal (i Hörnefors) och förskolan Brännan (i Innertavle) rektorerna och förskolepersonalen som gjorde denna studie möjlig Malin Sivertsson för tillhandanhavanden av kuvert och frimärken våra familjer och vänner för utlåning av bil, värdefulla tips och stort stöd under hela vägen Slutligen vårt största tack till våra handledare Jan van Doorn för ovärderlig hjälp med vår studie och vår uppsats Fredric Lindström för utlåning av mätinstrument och användbar handledning

Innehållsförteckning INTRODUKTION... 1 BAKGRUND... 1 RÖSTBILDNING... 1 DYSFONI... 2 ORSAKER OCH RISKFAKTORER FÖR DYSFONI HOS BARN... 2 KÖNSSKILLNADER I RÖSTANVÄNDNING HOS BARN... 3 MÄTNING AV RÖSTANVÄNDNING... 3 STUDIENS SYFTE... 4 FORSKNINGSFRÅGOR... 5 METOD... 5 FÖRSÖKSDELTAGARE... 5 MÄTINSTRUMENT... 5 REKRYTERING... 5 PROCEDUR... 5 Frågeformulär... 5 Mätningar... 6 DATAANALYS... 6 RELIABILITET... 6 RESULTAT... 7 MAX- OCH MINIMUMVÄRDEN... 7 JÄMFÖRELSE MELLAN POJKARS OCH FLICKORS RÖSTVÄRDEN... 7 FÖRSKOLORNAS LJUDNIVÅER... 8 KORRELATION MELLAN BAKGRUNDENS LJUDNIVÅ OCH RÖSTSTYRKAN... 8 UPPLEVD HESHET HOS BARNET... 8 DISKUSSION... 9 METODDISKUSSION... 9 RESULTATDISKUSSION... 9 FRAMTIDA FORSKNING... 10 SLUTSATS... 11 REFERENSLITTERATUR... 12

Introduktion Enligt tidigare forskning drabbas betydligt fler pojkar än flickor av dysfoni (Carding, Roulstone, Northstone & ALSPAC Study Team, 2006). Man vet i dagsläget inte säkert vad detta ojämna förhållande beror på. Forskning har visat att prepubertala pojkar och flickor till skillnad från pubertala, inte skiljer sig åt i den anatomiska uppbyggnaden av larynx (Kahane, 1982; Lindblad, 1992). Därför bör andra orsaker än de anatomiska aspekterna ligga till grund för överrepresentationen av dysfoniska pojkar. Trots de anatomiska likheterna i barns larynx kan vuxna i stor utsträckning bedöma könstillhörigheten hos 4-åringar bara genom att lyssna på deras röster (Perry, Ohde & Ashmead, 2001; Weinberg & Bennett, 1971). Detta tyder på att det finns akustiska egenskaper i prepubertala röster som skiljer sig åt mellan könen. I den aktuella studien undersöks huruvida det finns några könsskillnader i röstanvändningen hos barn i 4-5 års ålder i förskolemiljö. Resultatet kan bidra till ökad förståelse om varför fler pojkar än flickor drabbas av dysfoni före puberteten. Bakgrund Röstbildning Tal bildas genom att lungorna ger ifrån sig en jämn utgående luftström, vilken när den passerar de svängande stämbanden modifieras till en serie pulser. Dessa pulser formas sedan ytterligare av ansatsrörets resonansegenskaper. Det är dessa pulser som utgör rösten (Lindblom, 2008). Enligt källa-filter-teorin (Fant, 1981) förändras glottis utifrån stämbandens rörelser mot varandra. Stämbanden sätts i rörelse genom ett samspel mellan det passerande luftflödets hastighet och öppningsytans storlek. De skiftar mellan att sluta till (adduceras) och att öppnas (abduceras). Stämbandens rörelsemönster omvandlar den utströmmande luften från lungorna till ett periodiskt förlopp. Det regelbundna luftflödet förvandlas därmed till sekvenser av glottispulser. Det är glottispulserna som utgör stämbandstonen. Stämbandstonen utgör i sin tur ljudkällan för alla vokaler och många konsonanter som produceras vid tal (Lindblom, 2008). Grundtonsfrekvens (hädanefter kallad F0) motsvarar ljudet som genereras via larynx, när stämbanden slår ihop och bestäms av stämbandens längd, spänning och storlek. Det är allmänt känt att långa, tjocka stämband ger upphov till en röst med färre svängningar och därmed ett lågt röstläge. Korta, tunna stämband ger däremot upphov till många svängningar per sekund och en röst med högt röstläge. Röstens utveckling Rösten förändras under livets gång. En av de största förändringarna sker i perioden mellan spädbarnsåren och puberteten. Struphuvudet hos ett nyfött barn är beläget högt upp i ansatsröret, vid halskota nr 3, och sjunker sedan till en allt lägre position allt eftersom barnet växer. Vid vuxen ålder är struphuvudet lokaliserat vid nedre delen av halskota nr 7. Denna utveckling medför att ansatsröret ökar i längd och röstläget blir generellt sett därmed mörkare, F0 sjunker, med åldern (Södersten, 2008). 1

Utvecklingen av röstläget är tydligt kopplad till tillväxten av de anatomiska strukturerna medan utvecklingen av röststyrkan är mer påverkad av barnets förmåga till motorisk kontroll. Röstläget brukar benämnas F0 och mäts i Hertz (Hz) och röststyrkan mäts ofta i decibel (db). Förändringar i röstkvalitet är beroende av stämbandens tillväxt samt förändringar i storleken, formen på ansatsröret och barnets mer förfinade neuromotoriska kontroll. Förmågan att använda sin röst på ett lämpligt och socialt accepterat sätt utvecklas i och med barnets allmänna kognitiva och sociala utveckling (Colton & Casper, 1996). Dysfoni Det vanligaste röstproblemet hos barn är övergående dysfoni. Dysfoni kan uppstå i samband med en förkylning eller efter kraftig röstansträngning. En del barn har mer långvariga röstproblem som är svåra att koppla till en förkylning eller någon specifik situation då rösten belastats i hög grad. Man brukar säga att dessa barn har en kronisk dysfoni. Hos en del barn har stämbandsknottror uppkommit på stämbanden. Dessa knottror är förändringar i vävnaden som orsakats av slitage som uppkommer då stämbanden slår mot varandra. Heshet hos små barn kan även bero på juvenila papillom eller stämbandscystor. Stämbandsslemhinnan hos barn är inte fullständigt uppdelad i tre skikt som den är hos vuxna. På grund av detta saknas ligamenten, som har en stabiliserande effekt, under barndomen. Denna uppbyggnad tycks innebära att barn lättare än vuxna drabbas av till exempel stämbandsödem i samband med röstansträngning (McAllister, Lindestad & Södersten, 2008). Prevalensen för dysfoni ligger för 8-åriga barn på 6 % (Carding et al., 2006). Förekomst av röstproblem hos barn varierar i olika undersökningar, men verkar ligga mellan 14 och 21 procent (McAllister et al., 2008). En studie som undersöker attityder hos barn med dysfoni (Connor et al., 2006) visar att barn upplever olika typer av problem till följd av sin dysfoni beroende på vilken ålder barnet har. Barn i 2-7 års ålder upplever främst problem av fysisk art. Barn i 8-12 års ålder och ungdomar i 13-18 års ålder däremot upplever problem av både fysisk och emotionell karaktär och uttrycker ofta ilska, nedstämdhet och frustration över sina röstproblem. Många individer i denna åldersgrupp uttryckte i denna studie dessutom att dysfonin begränsar deras förmåga att kunna delta i viktiga aktiviteter. Forskning på vuxna visar på liknande resultat. En dysfonisk röst har en signifikant negativ påverkan på individens livskvalitet. De aspekter som påverkas mest är den sociala funktionen och förmågan att utföra dagliga aktiviteter till följd av de begränsningar som röstproblemen medför. En dysfunktionell röst är ett handikapp både på ett socialt och ett psykologiskt plan. (Benninger, 1998). Orsaker och riskfaktorer för dysfoni hos barn Den största orsaken till dysfoni tycks vara röstbelastning. Stämbandsknottror förekommer ofta hos individer som skriker mycket och/eller har en allmänt högljudd röstanvändning (Colton & Casper, 1996). En tidigare studie har visat att personer med stämbandsknottror har tre gånger så lång fonationstid jämfört med friska personer (Masuda, Ikeda, Manako & Komiyama, 1993). Denna studie gjordes på vuxna, men det är tänkbart att ett liknande förhållande skulle kunna föreligga för barn. Barker & Wilson (refererad i Colton & Casper, 1996) studerade barns röstanvändning i klassrumsmiljö och kom fram till att barnen med dysfoni producerade nästan tre gånger så många ljud som barnen utan dysfoni. En annan studie har visat att barn som vistas på fritids efter skolan har dysfoni i större utsträckning än barn som inte gör det. En liknande korrelation hittades mellan röstproblem och barn som deltog i förskoleverksamhet (McAllister, Sederholm, Sundberg & Gramming, 1994). 2

Förekomst av röstproblem hos barn skiljer sig mellan pojkar och flickor. Som tidigare nämnts visar forskning att pojkar har röstproblem i större utsträckning än flickor (McAllister et al., 1994). Enligt en omfattande studie av Carding et al. (2006) finns det en signifikant skillnad mellan andelen pojkar och andelen flickor som har dysfoniska röster. Av pojkarna hade 7,4 % atypiska röster respektive 4,6 % av flickorna. I Senturia och Wilsons studie (refererad i Colton & Casper, 1996) framkom att fler pojkar än flickor har ett röstbeteende som innebär att de i större utsträckning än flickor skriker och gör ljudeffekter med rösten. Förekomsten av knottror har också visat sig vara högre hos pojkar (McAllister et al., 2008). De flickor som drabbas av knottror har dock större risk än pojkar att bibehålla röstproblemen som dessa medför upp i vuxen ålder (de Bodt et al., 2007). Samtliga av dessa studier pekar mot att orsaken till dysfoni hos barn troligen kan finnas i röstanvändningen. Ogynnsamt röstbeteende förefaller grundläggas tidigt i livet, redan under de första levnadsåren (Zerffi, 1939). Med tanke på detta och på hur röstproblem kan påverka individen negativt, både hos barn och vuxna, är det viktigt att undersöka hur röstbeteendet ser ut under åren som det grundläggs. Könsskillnader i röstanvändning hos barn Anatomiska strukturer i larynx är en viktig komponent för hur rösten låter. Enligt Kahane (1982) och Lindblad (1992) börjar anatomin i pojkars och flickors larynx inte skilja sig åt förrän de når puberteten. Med tanke på detta kan eventuella könsskillnader i barns röster inte härledas till olikheter i anatomiska strukturer. Könsskillnader borde därmed ha en annan orsak. Enligt en tidigare studie kan det bero på att barn har en benägenhet att ta efter vuxnas modeller. Flickor skulle då kunna tänkas sträva efter en typiskt feminin röst med högt röstläge och läckande kvalitet (Södersten & Lindestad, 1990). En studie som undersökte barns röstanvändning i förskolemiljö visar att flickor tenderar att bli mer högljudda under dagens gång medan pojkar är konstant högljudda hela dagen. Flickornas röstkvalitet förändras under dagens gång och kännetecknas i slutet av dagen av ökad grad av läckage, hyperfunktion och heshet. Gällande pojkars röstkvalitet däremot är det bara graden av heshet som ökar under dagen (McAllister et al., 2009). Många studier som undersökt könsskillnader i barns röstanvändning har fokuserat på att främst jämföra parametern F0 mellan könen (Robb & Smith, 2002; Sorensen, 1989). Detta skulle eventuellt kunna bero på att F0 är en parameter som undersökts mycket i studier av vuxnas röstanvändning och som har visat sig skilja sig starkt åt mellan män och kvinnor. Resultaten som kommit fram gällande Fo hos barn har inte varit entydiga. Det finns dels forskningsresultat som tyder på att det föreligger en könsskillnad i F0 hos prepubertala barn. Pojkar har enligt dessa studier signifikant lägre F0 än flickor, också före puberteten (Hasek, Singh, & Murry, 1988; Nicollas et al., 2007). Det finns även resultat som pekar mot att det inte finns någon signifikant skillnad i F0 mellan prepubertala pojkar och flickor (Bennett, 1983; Perry, Ohde & Ashmead, 2001). I Perrys et al. studie fann man att vuxna kunde avgöra genom att lyssna på 4-åringars röster när de producerade vokaler, om deras kön var pojke eller flicka. Detta trots att deras F0 inte skiljde sig åt. Mätning av röstanvändning Röstanvändning är ett komplext begrepp och det finns många olika parametrar som potentiellt kan användas för att beskriva en persons röstanvändning. Röstparametrarna fonationstid (mått på talmängd), röstintensitet och grundtonsfrekvens är de idag mest 3

använda och vedertagna måtten för att undersöka röstanvändning och röstpåfrestning (Laukkanen & Kankare, 2006; Lehto, Laaksonen, Vilkma & Alku, 2008; Lindström, Ohlsson, Sjöholm, Persson- Waye, 2009; McAllister, Sjölander, Granqvist & Sundberg J, 2009; Södersten, Granqvist, Hammarberg & Szabo, 2002; Södersten, Ternström & Bohman, 2005). F0 är den röstparameter som allra mest frekvent använd i tidigare studier som undersöker barns röstanvändning. Barn mellan 5 och 6 år har enligt en sammanställning av ett flertal studier en genomsnittlig F0 på 241,3-249,0 Hz (Baken & Orlikoff, 2000). De senaste åren har en stor utveckling skett gällande metoder för att mäta en individs röst. Flertalet röstanalysatorer har konstruerats och prövats ut under de senaste fyra årtiondena (Cheyne, Hanson, Genereux, Stevens & Hillman, 2003). Dessa skiljer sig åt på följande områden; akustiska parametrar, storlek, inspelningstid, mikrofonteknik och mikrofonposition. En nyligen gjord studie (Lindström, Ren, Li, & Persson-Waye, 2009) visade att mikrofonteknik och mikrofonposition har stor betydelse för hur adekvat mätningen blir. Detta särskilt då mätningen ska göras i en miljö där individerna befinner sig nära varandra då de pratar. Att fästa en accelerometer vid halsgropen (neck-attached accelerometer), och på så sätt mäta vibrationerna från stämbanden, visade sig ge ett signifikant bättre mätresultat än att fästa två mikrofoner i höjd med respektive öra (binaural method). Genom denna utveckling av mätmetoder har möjligheter uppstått att mäta en individs röstanvändning då denne befinner sig och agerar naturligt i en vardaglig miljö. Det har visat sig att F0 är ett mått som kan variera mycket beroende på vilken miljö barnet befinner sig i. En studie av Hunter (2009) indikerar att barns röstanvändning skiljer sig nämnvärt i en kontrollerad jämfört med en naturlig miljö. Vid jämförelse mellan en 5-årig pojkes F0 i en kontrollerad akustisk miljö, där han fick producera bestämda vokala uppgifter, med när han agerade naturligt i sin vardagliga miljö under en längre period, framkom att pojkens F0 var signifikant högre i den naturliga miljön (376 Hz) än i den kontrollerade (257 Hz). Liknande resultat visade en studie där förskolebarns, i åldern 4-6 år, genomsnittliga F0 mättes i kontrollerade situationer och i barnens naturliga förskolemiljö. Vid jämförelse mellan dessa två miljöer visade det sig att barnens F0 var signifikant högre i förskolemiljön (Lindström, 2009). Tidigare studier angående barns röstanvändning har framför allt gjorts genom att barnen spelats in då de producerar förbestämda vokaler, fonem, ord, fraser eller svarat på bestämda frågor i uppgjorda leksituationer eller andra kontrollerade miljöer. Få studier har mätt flera akustiska egenskaper hos barns röster under en längre tidsperiod i deras naturliga miljö (Hunter, 2009). Studiens syfte 1. Att undersöka hur röstanvändningen ser ut för pojkar respektive flickor i förskolemiljö utifrån röstparametrarna F0, röststyrka och fonationstid samt utröna huruvida det föreligger några signifikanta könsskillnader. 2. Att genom resultatet av studien bidra till en diskussion om vad som kan tänkas orsaka att prevalensen för dysfoni är högre för pojkar än för flickor. 4

Forskningsfrågor Denna studie undersöker hur 4-5-åriga barns röstanvändning ser ut under 4 timmar i förskolemiljö utifrån följande forskningsfrågor: 1. Hur ser parametrarna F0, röststyrka och fonationstid ut för pojkar respektive för flickor och föreligger några signifikanta skillnader mellan könen på någon av parametrarna? 2. Finns det någon korrelation mellan bakgrundsljudnivå och röststyrka? 3. Hur ser parametrarna ut hos de barn som enligt föräldrarna är frekvent hesa? Metod Försöksdeltagare Deltagare i studien var 17 pojkar och 13 flickor, friska och utan kända sjukdomar som kan påverka rösten. Åldersspannet sträckte sig från 48 månader till 67 månader; 4:0-5:7 år. Samtliga barn vistades på förskola. Tre förskolor deltog i undersökningen, alla belägna i Umeå Kommun. Mätinstrument Röstparametrarna F0, röststyrka och fonationstid samt bakgrundens ljudnivå registrerades med hjälp av röstaccumulatorn VoxLog (VoxLog Firmvare version 2.0.0). Röststyrka mättes genom en mikrofon placerad på kindbenet. Data gällande F0 och fonationstid detekterades genom en accelerometer fäst på halsen, vilken registrerade stämbandsvibration (Cheyne et al. 2003; Borgh, Lindström, Persson-Waye & Claesson, 2008). För beräkning av bakgrundsljudnivåer användes en kombinerad accelerometer- och mikrofonmetod (Cheyne et al. 2003) som visats vara mer tillförlitlig än enbart uppskattning av fonation genom mikrofoner (Lindström, Ren, Li & Persson-Waye, 2009). All signalbehandling utfördes i Voxlog-enheten enligt metoden som beskrivits av Lindström, Persson-Waye, Södersten, McAllister & Ternström (2010). Rekrytering Femtio stycken medgivandeformulär distribuerades till föräldrar via förskolorna, efter att ha fått tillstånd av rektorer på tre förskolor att delta i studien. Trettiosju medgivanden förmedlades av vilka sju föll bort på grund av orsaker som att barnet inte gav sitt samtycke till att delta eller till följd av tekniska problem med mätningsutrustningen. Procedur Frågeformulär Ett frågeformulär där föräldrarna skriftligt fick svara på frågor om sitt barn delades ut. Detta för att kunna exkludera barn med sjukdomar som kan påverka rösten samt för att få information om förälderns syn på barnets röst. En av frågorna tog upp huruvida föräldrarna upplevde att deras barn var hesa och i sådana fall hur ofta. Föräldrarna fick också svara på om deras barn verkade besvärat av sin röst och om ja; hur ofta. 5

Mätningar Mätningarna påbörjades efter att vardera deltagande barn utöver förälders medgivande också gett sitt samtycke. Fyra barn per dag spelades in. I största möjliga utsträckning mättes två av vardera kön per tillfälle. Detta för att andra faktorer än kön, exempelvis omständigheter och förändringar i miljön, i så låg grad som möjligt skulle påverka resultatet. Västar med fickor på ryggen användes för att bära mätinstrumentet. Barnet fick ta på sig västen och mätinstrumentet placerades i fickan. Därefter fästes accelerometern på barnets hud i höjd med halsgropen (sternal notch). Mikrofonen fästes på barnets kindben, 3-4 cm från mungipan. Accelerometern och mikrofonen fästes på barnets hud med hudvänlig tejp. Mikrofonen och accelerometern kopplades till apparaturen med en sladd. Barnet fick ha på sig mätinstrumentet under fyra timmar på förskolan, från klockan 09.00-13.00. De fick instruktioner att leka precis som vanligt. Under dessa 4 timmar vistades barnen både inomhus och utomhus. De deltog i såväl fria som mer strukturerade aktiviteter. Samtliga barn åt lunch under mätningen. 30 fullständiga mätningar genomfördes. Dataanalys Data från samtliga mätningar överfördes från VoxLog till programvaran Voxlog Connect 3.0.2. Totalt data från 30 mätningar. För att garantera testdeltagarnas anonymitet kodades deras namn och förskolor med siffror. Voxlog Connect 3.0.2 räknade ut genomsnittsvärden på varje enskilt barns röststyrka (db), röstläge (Hz) och totala fonationstid (%). Dessutom räknades ljudstyrkan ut för varje barns omgivning. Resultaten bearbetades först i ett statistiskt kalkylbad i Microsoft Excel 2007 och sedan i det statistiska programmet SPSS 18.0.Genom SPSS framkom medelvärden på samtliga pojkar respektive samtliga flickor samt standardavvikelser för dessa. Flickor jämfördes med pojkar gällande de tre röstparametrarna genom t-test. Bakgrundsljudnivåer jämfördes med ANOVA univariat variansanalys också mellan de tre förskolorna för att undersöka förekomst av klustereffekter. För att se om det fanns någon korrelation mellan bakgrundens ljudnivå och röststyrka utfördes Pearsons korrelation. Varje barns röststyrka sattes i korrelation med bakgrundens ljudnivå. Reliabilitet Data som har samlats in kan anses vara reliabel. Detta har säkerställts genom att mätinstrumentet är väl utprövat och fungerande. Forskarna i den aktuella studien prövade instrumentet på sig själva innan varje testdag för att se att varje Voxlog gör mätningar som resulterar i reliabla värden. I själva testsituationen har mätinstrumentets accelerometer och mikrofon med noggrannhet placerats på samma ställe på alla barn. Barnen har alla fått samma instruktioner inför mätningen; det vill säga att leka precis som de brukar göra i vanliga fall. 6

Resultat Voxlog Connect räknade ut medelvärden för varje individ på de tre röstparametrarna. SPSS räknade ut standardavvikelser samt genomsnittsmedelvärden för samtliga pojkar respektive samtliga flickor. Dessa data presenteras i tabell 1. TABELL 1. Medelvärden och standardavvikelser för F0, röststyrka (SPL Voice) och fonationstid för pojkar och flickor. Parameter F0 (Hz) Std. F0 SPL Voice (db) Std. SPL Voice Fonationstid (%) Std. Fonationstid N Pojkar 310,3 21,9 92,9 3,8 7,7 2,0 17 Flickor 321,0 16,1 91,0 3,0 7,6 2,5 13 Max- och minimumvärden TABELL 2. Maximum- och minimumvärden för pojkar och flickor för F0, röststyrka och fonationstid. Pojkar Flickor Max F0 (Hz) 358,7 344,0 Min F0 (Hz) 280,5 287,2 Max röststyrka (db) 101,7 97,0 Min röststyrka (db) 85,3 86,9 Max fonationstid (%) 10,1 12,4 Min fonationstid (%) 3,0 3,5 Jämförelse mellan pojkars och flickors röstvärden Resultatet visar på en skillnad på ca 11 Hz mellan pojkar och flickors F0, där flickor hade det högre röstläget. Pojkars röststyrka låg ca 2 db högre än flickornas. Flickor och pojkars fonationstid låg mycket nära varandra. Dessa jämförelser presenteras i figur 1, 2 och 3. T-test (pojkar mot flickor) för röstläge (Hz), röststyrka (db), fonationstid (%) visade att inga signifikanta skillnader fanns mellan könen på någon av röstparametrarna. Analysen visar följande: 1. Ingen signifikant skillnad förekom mellan könen på parametern röstläge (Hz): t-test (t(28)=1,482, p=,150. 7

2. Ingen signfikant skillnad förekom mellan könen på parametern röststyrka (db): t-test (t(28)=1,540, p=,135. 3. Ingen signfikant skillnad förekom mellan könen på parametern fonationstid (%): t-test (t(28)=,030, p=,976. Förskolornas ljudnivåer Förskolornas värden på medelljudnivå såg ut enligt följande; 74,2 db, 76,7 db och 74,8. För att utesluta att klustereffekter påverkat resultatet gjordes en ANOVA univariat variansanalys där de tre förskolornas ljudnivåer jämfördes mellan varandra. Inga signifikanta skillnader fanns mellan förskolornas ljudnivåer enligt analysen; F(2,27)=2,973, p=,068 Korrelation mellan bakgrundens ljudnivå och röststyrkan Pearsons korrelation visade en signifikant korrelation mellan bakgrundens ljudnivå och barnens röststyrkor. r=, 694, p <, 01 (Se figur 1). FIGUR 1. Varje individs medelvärden på röststyrka (db) respektive bakgrundsljudnivå (db). Upplevd heshet hos barnet I enkätfrågan där föräldrarna ombads skatta hur ofta deras barn var hest svarade den stora majoriteten, 34 av 37, aldrig eller bara vid förkylning. I enkätfrågan där föräldrarna ombads skatta hur ofta deras barn var besvärades av sin röst svarade den stora majoriteten, 34 av 37, aldrig. Ett fåtal svarade bara vid förkylning. 8

En förälder till en femårig pojke svarade att denne upplevde att dennes barn var hes flera gånger i månaden. Föräldern upplevde dock inte att pojken verkade besvärad av sin röst. Pojkens parametrar var följande: F0: 293,78 Hz, ljudstyrka: 93,68 db, fonationstid: 4,33 %. I jämförelse med det totala medelvärdet för pojkar låg han drygt 16 Hz under dem, 2 db över dem och i fonationstid låg han 4% under medelvärdet. En förälder till en femårig pojke uppgav att pojken var hes flera gånger i veckan och aldrig föreföll besvärad av sin röst. Denne pojke valde att inte medverka i studien. Diskussion Metoddiskussion Syftet med den aktuella studien är att undersöka om det föreligger någon könsskillnad i 4-5- åriga pojkar och flickors röstanvändning i förskolemiljö. För att göra detta mättes barns röster utifrån tre parametrar. Många tidigare studier som har undersökt barns röstanvändning har fokuserat på endast parametern F0, men i denna studie mättes även röststyrka och fonationstid för ett mer omfattande resultat. Vidare undersöktes om någon korrelation fanns mellan bakgrundens ljudnivå och barnens röststyrka. För att stärka möjligheterna till ett resultat som speglar verkligheten utfördes studien i förskolemiljö. Detta för att 80 % av barnen i Sverige vistas på förskola (National Agency for Education Statistics for child care, school and adult education, 2002) och därmed kan förskolan anses vara en av deras naturliga miljöer. En annan anledning till att studien gjordes i förskolemiljö är att tidigare forskning har visat att barn som vistas på förskola i större utsträckning har dysfunktionella röster än barn som inte gör det (McAllister et al., 1994). Resultatdiskussion Betydligt fler pojkar än flickor drabbas av dysfoni (Carding et al., 2006) och det råder i dagsläget osäkerhet om vad detta beror på. Resultatet i den aktuella studien tyder inte på att orsaken finns att hitta i stora skillnader mellan pojkar och flickors röstanvändning, i alla fall inte när det gäller parametrarna F0, röststyrka och fonationstid. Som tidigare nämnts finns inga konstaterade anatomiska skillnader mellan prepubertala pojkar och flickors röstapparater (Kahane, 1982; Lindblad, 1992) vilket är en tes som denna studie stödjer. Anatomiska skillnader hade troligtvis gett upphov till skillnader i någon eller flera av de tre parametrarna som undersöktes i den aktuella studien. Det är förstås tänkbart att det finns skillnader mellan könen på andra akustiska parametrar än de som är undersökta i denna studie. Något som starkt indikerar att det faktiskt finns en skillnad i pojkars och flickor röstanvändning är att vuxna genom att lyssna på fyraåriga barns röster, då de producerar vokaler, i stor utsträckning kan avgöra vilket kön de har (Perry et al., 2001). Det finns också en möjlighet att skillnader i röstkvaliteten, såsom exempelvis läckage, hyperfunktion eller heshet har en större orsaksverkan på röstproblem hos barn än parametrar som undersökts i den aktuella studien. McAllister et al. (2009) fann att pojkars och flickors röstkvalitet såg olika ut under dagen. Majoriteten av barnen i studien hade inga röstproblem enligt föräldrarnas rapport, vilket skulle kunna tolkas som takeffekter. Ett av barnen beskrevs dock av föräldrarna som ofta hest. I hans värden fanns inget som stack ut jämfört med de andra barnen och skulle kunna pekas ut som orsaker till en vanligt förekommande heshet. Det är svårt att dra några slutsatser utifrån detta eftersom det bara handlar om ett barn. 9

De F0-medelvärden som framkom i studien var för pojkar 310,3 Hz och för flickor 321,0 Hz. Dessa värden är lägre än det medelvärde som framkom i en studie som mätte ett barn i dess naturliga miljö (376 Hz) (Hunter 2009). De är däremot betydligt högre än medelvärden som rapporterats i tidigare studier där mätningarna gjorts i kontrollerade miljöer (Assman & Katz, 2000; Robb & Smith, 2002; Weinberg & Bennett, 1971). Weinberg & Bennett hittade jämförelsevis ett medelvärde på 252 Hz för pojkar i F0 och 258 Hz i F0 för flickor, när de lät mäta barnens spontana responser på frågor och bilder. Medelvärdena på F0 i den aktuella studien kan jämfört med de flesta av de ovan nämnda studierna tyckas vara höga, men är realistiska om man har i åtanke det Hunter (2009) visade på. Försöksdeltagaren hade i denna studie ett signifikant högre värde på F0 vid mätningar under längre tidsperioder samt i naturliga miljöer än i studier med formella uppgifter i kontrollerade situationer. I en nyligen gjord studie med flera deltagare visade resultatet också på ett liknande samband mellan miljö och F0 (Lindström et al., 2009). Då barnen i den aktuella studien befann sig i sin naturliga miljö måste det därför anses rimligt med ett högre röstläge än vid tidigare forskning i kontrollerade miljöer. Röststyrka mättes i den aktuella studien i db vilket är en logaritmisk skala. Anledningen till att decibel användes som mått var att det var måttet som Voxlog tillhandanhöll. Skillnaden mellan pojkar och flickors röststyrka uppnådde inte signifikans. Dock hade pojkar 1,9 db högre röststyrka än flickor. Om måttet intensitet (icke-logaritmisk skala) hade använts, skulle möjligtvis andra resultat ha framkommit. Intensitetmåttet är förmodligen också ett bättre mått för att mäta talproduktion, då röststyrkans påverkan på stämbanden är det som denna studie främst vill undersöka. I framtida studier vore det intressant att använda intensitetsmåttet istället. En signifikant korrelation hittades mellan bakgrundsljudnivå och röststyrka. Man kan tänka sig att då bakgrundsljudet är högt, höjer barnet sin röst och belastar därmed sina stämband mer. Då hög röststyrka innebär en riskfaktor för dysfoni, kan slutsatsen dras att barn som befinner sig i en miljö med hög ljudnivå löper en högre risk att drabbas av dysfoni vilket tidigare studier stödjer då ett samband har hittats mellan barn som vistas i förskola och förekomst av dysfoni (McAllister et al., 1994). Detta är en av de första och största studier som undersökt barns röstanvändning i förskolemiljö utifrån flera röstparametrar. Trots att inga signifikanta könsskillnader hittades är resultatet i den aktuella studien en viktig upptäckt, då det bidragit till ökad kunskap om hur pojkar och flickors röstanvändning ser ut. Den nya metod som använts i studien har visat sig vara ett framgångsrikt sätt att mäta barns röster då de agerar naturligt i förskolemiljö. Framtida forskning I framtiden bör likadana, men större studier göras för att vidare utröna om det finns signifikanta könsskillnader i barns röstanvändning. I dessa framtida studier vore det givande att ha ett större urval, fler åldersgrupper och fler röstparametrar såsom till exempel parametrar som motsvarar röstkvaliteten. När det gäller att avgöra om barnen som mäts har hesa röster bör andra typer av skattningar än godtyckligt besvarade enkäter av föräldrar göras för en säkrare bedömning, exempelvis skattningar av logopeder med erfarenhet av att diagnostisera barnheshet. En oerhört 10

intressant framtida studie vore att mäta barn med diagnosticerad dysfoni och jämföra deras värden med en kontrollgrupp. Med tanke på korrelationen som hittades mellan bakgrundsljudnivå och röststyrka vore det också givande att djupgående undersöka vilka aspekter av röstanvändningen som påverkas av bakgrundsljudnivån. Intressant vore också att testa mätinstrumentet i den aktuella studien mot andra mätinstrument för att styrka validiteten. Slutsats Det finns inte några signifikanta könsskillnader i 4-5-åriga barns röstanvändning i förskolemiljö utifrån parametrarna F0, röststyrka och fonationstid. Vidare tyder resultatet på att skillnader i förekomst av dysfoni hos pojkar och flickor inte kan härledas till stora skillnader i deras F0, röststyrka eller fonationstid. Korrelationen som hittades mellan bakgrundsljudnivå och röststyrka indikerar att ju högre bakgrundsljudnivån är i 4-5-åriga barns omgivningsmiljö ju högre tenderar deras röststyrka att bli. Detta tyder i sin tur på att barn som vistas i omgivningar med hög bakgrundsljudnivå har större risk att drabbas av dysfoni än barn som inte gör det. 11

Referenslitteratur Assman, P.F., & Katz, W.F. (2000). Time-varying spectral change in the vowels of children and adults. Journal of the Acoustical Society of America, 108, 1856-1866. Baken, R.J., & Orlikoff, R.F. (2000). Clinical measurement of speech and voice. San Diego, California: Singular publishing group Thomson learning. Barker, K.D., & Wilson, F.B. (1967). Comparative study of vocal utilization of children with hoarseness and normal voice. Paper presented at the convention of the American Speech- Language-Hearing Association, Chicago. Bennett, S.A. (1983). 3-year longitudinal study of school-aged children s F0 s. Journal of Speech and Hearing Research, 26, 137-42. Benninger, M.S., Ahuja, A.S., Gardner, G., & Grywalski, C. (1998). Assessing outcomes for dysphonic patients. Journal of Voice, 12, 540-550. Boone, D.R. (1987). Human communication and its disorders. Englewood Cliffs NY: PrenticeHall. Borgh, M., Lindström, F., Persson- Waye, K., & Claesson, I. (2008). The effect of own voice on noise dosimeter measurements: A field study in a day-care environment, Including Adults and Children. In Proceedings of Internoise, (26-29). Shanghai, China. Carding, P., Roulstone, S., Northstone, K., & the ALSPAC Study Team. (2006). The prevalence of childhood dysphonia: a cross-sectional study. Journal of Voice, 20, 623-630. Cheyne, H.A., Hanson, H. M., Genereux, R. P., Stevens, K. N., & Hillman, R. E. (2003). Development and testing of a portable vocal accumulator. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 46, 1457-1467. Colton, R., & Casper, J. (1996). Understanding voice problems. A physiological perspective for diagnosis and treatment. Baltimore, Maryland: Williams & Wilkins. Connor, N., Cohen, S., Theis, S., Thibeault, S., Heatley, D., & Bless, D. (2008). Attitudes of children with dysphonia. Journal of voice, 22, 197-209. De Bodt, M.S., Ketelslagers, K., Peeters, T., Wuyts, F.L., Mertens, F., Pattyn, J., Heylen, L. Peeters., Boudewyns, A., & Van de Heyning, P. (2007). Evolution of Vocal Fold Noudles from Childhood to Adolescence. Journal of Voice, 21, 151-156. Fant, G. (1981). The source filter concept in voice production. Department for speech, music and hearing quarterly progress and status report, 22, 021-037. Hasek, C., Singh, S., & Murry, T. (1988). Acoustic characteristics of children s voice. Journal of Voice, 2, 312-319 Hunter, E.J. (2009). A comparison of a child s fundamental frequencies in structured elicited vocalizations versus unstructured natural vocalizations: A case study. International Journal of Pediatric Otorhinolaryngology, 73, 561-571. Laukkanen, A-M., & Kankare, E. (2006). Vocal loading-related changes in male teachers voices before and after a working day. Folia Phoniatrica et Logopaedica, 58, 229-239. Lehto, L., Laaksonen, L., Vilkma, E., & Alku, P. (2008). Changes in objective acoustic measurements and subjctive voice complaints in call center customer-service advisor during one working day. Journal of Voice, 22, 164-177. Lindblad, P. (1992). Rösten (s. 54-55). Lund: Studentlitteratur. Lindblom, B. (2008). Röst- och talfunktion. Hartelius, L., Nettelbladt, U., & Hammarberg, B. (Red.), Logopedi (s. 21). Lund: Studentlitteratur. 12

Lindström, F., Ohlsson, A. C., Sjöholm, J., & Persson- Waye, K. (2009). Mean F0 values obtained through standard phrase pronunciation compared with values obtained from the normal work environment: A study on teacher and child voices performed in a pre-school environment. Journal of Voice, 24, 319-323. Lindström, F., Persson- Waye, K., Södersten, M., McAllister, A., & Ternström, S. (2010). Observations of the relationship between noise exposure and pre-school teacher voice usage in day-care center environments. Journal of Voice (in press). Lindström, F., Ren, K., Li, H., Persson- Waye, K. (2009). Comparison of two methods of voice activity detection in field studies. Journal of Speech Language and Hearing Research, 52, 1658 1663. Kahane, J. (1982). Growth of the prepubertal and pubertal larynx. Journal of Speech and Hearing Research, 25, 446-455. Masuda, T., Ikeda, Y., Manako, H., & Komiyama, S. (1993). Analysis of vocal abuse: fluctuations in phonation time and intensity in 4 groups of speakers. Acta Oto-laryngolica, 113, 547-552. McAllister, A., Granqvist S., Sjölander P., & Sundberg J. (2009). Child voice and noise: A pilot study of noise in day cares and the effects on 10 children s voice quality according to perceptual evaluation. Journal of Voice, 5, 587-593. McAllister, A., Lindestad, P-A., & Södersten, M. (2008), Röststörningar hos barn och ungdomar. Hartelius, L., Nettelbladt, U., & Hammarberg, B. (Red.), Logopedi (s. 279). Lund: Studentlitteratur. McAllister, A., Sederholm, E., Sundberg, J., & Gramming, P. (1994). Relations between voice range profiles and physiological and perceptual voice characteristics in ten-year-old-children. Journal of Voice, 8, 230-239. McAllister, A., Sjölander, P., Granqvist, S., & Sundberg, J.(2009). Child voice and noise: A pilot study of noise in day-cares and the effects on ten children s voice quality according to perceptual evaluation. Journal of Voice, 23, 587-593. National Agency for Education Statistics for child care, school and adult education (2002) Official Statistics of Sweden. Stockholm. Nicollas, R., Garrel, R., Ouaknine, M., Giovanni, A., Nazarian, B., & Triglia, J.M. (2008). Normal Voice in Children Between 6 and 12 years of age: Databas and Nonlinear Analysis. Journal of Voice, 22, 671-675. Perry, T.L., Ohde, R.N., & Ashmead, D.H. (2001). The acoustic basis for gender identification from children s voices. Acoustical Society of America, 109, 2988-2998 Robb, M.P., & Smith, A.B. (2002). Fundamental frequency onset and offset behavior: a comparative study of children and adults. Journal of Speech and Hearing Research, 45, 446-456. Senturia, B.H., & Wilson, F.B. (1968). Otorhinolaryngologic findings in children with voice deviations. Annals of Otology, Rhinology and Laryngology, 77, 1027-1042. Södersten, M. (2008). Röstens utveckling och åldrande. Hartelius, L., Nettelbladt, U., Hammarberg, B. (Red.), Logopedi (s. 85-86). Lund: Studentlitteratur. Södersten, M., Granqvist, S., Hammarberg, B., & Szabo, A. (2002). Vocal behaviour and vocal loading factors for pre-school teacher at work studied with binaural DAT recordings. Journal of Voice, 3, 356-371. Södersten, M., & Lindestad, P. (1990). Glottal closure and percieved breathiness during phonation in normally speaking subjects. Journal of speech and hearing research, 33, 601-611. 13

Södersten, M., Ternström, S., & Bohman, M. (2005). Loud speech in realistic environmental noise: phonetogram data, perceptual voice quality, subjective ratings and gender differences in healthy speakers. Journal of Voice, 19, 29-46. Sörensen, D.N. (1989). A fundamental frequency investigation of children ages 6 10 years old. Journal of Communication Disorders, 22, 115-123. Toohill, R.J. (1975). The psychosomatic aspects with children with nodules. Archives of otolaryngology, 101, 591-595. Weinberg, B., & Bennett, S. (1971). Speaker sex recognition of 5- and 6- year-old children s voices. Journal of the Acoustical Society of America, 50, 1210-1213. Zerffi, WAC. (1939). Functional vocal disabilities. Laryngoscope, 49, 1143-1147. 14