En bakgrundsutredning för piloten inom social- och hälsovårdsbranschen med fokus på verksamhet för barn och familjer.

Barnen är framtiden! En bakgrundsutredning för piloten inom social- och hälsovårdsbranschen med fokus på verksamhet för barn och familjer. Det nationella projektet för prognostisering av kompetensbehov (VOSE) Heidi Backman, Kristel Englund Mars 2010

Innehåll Inledning 3 1. Barnens situation i dagens Finland 5 2. Trender inom social- och hälsovårdsbranschen i Finland 6 3. Arbetskrafts- och utbildningsbehov inom branschen och med sikte på år 2020 8 3.1 Arbetskraftsbehoven inom hela social- och hälsovården 8 3.2 Utbildningen inom det sociala området 10 3.3 Dagvårdspersonalsens behörighetskrav och utbildning 11 3.4 Behoven av personal inom dagvården i hela landet 12 3.5 Svenskspråkiga arbetskraftsbehov inom dagvården 15 3.6 Behoven i Södra Finland 17 3.7 Utbildningsbehov bland svenskspråkiga 18 Närvårdarutbildningen Socionomutbildningen Barnträdgårdslärarutbildningen (pedagogie kandidat) Andra utbildningsyrken inom barn- och familjearbete 4. Utvecklings- och kompetensbehov inom verksamheten för barn och familjer 21 4.1 Utvecklingsbehov inom vårdbranschen enligt SOTE-projektet 21 4.2 Utvecklingsbehov inom svenskspråkig vård och dagvård 22 4.3 Kompetensbehov inom den svenskspråkiga dagvården 24 4.4 Kompetensbehov enligt Baronetti 25 4.5 Skriftliga kompetensbehov inom dagvården 26 5. Aktuella reformer inom vården och småbarnsfostran 27 5.1 Samordningen av socialvården och hälso- och sjukvården 27 5.2 Kaste- programmet 28 5.3 Tikesos 28 5.4 Sata-kommittén 29 5.5 Att välja dagvårdsplats över kommungränserna 29 5.6 Småbarnsfostrans ställning i statsförvaltningen 29 5.7 Kommunernas dagvårdsförvaltning 30 5.8 Delegationen för småbarnsfostran 30 Källor och litteratur 32 2

Inledning Den här bakgrundsutredningen är en del av det ESF-finansierade VOSE-projektet som är ett nationellt tvåspråkigt projekt. Projektets mål är att utveckla en modell för prognostisering av kompetensbehov inom alla branscher. Som en del av projektet görs en pilotprognostisering där man har valt fastighets- och byggnadsbranschen som pilotbransch inom den finskspråkiga delen av projektet och social- och hälsovårdsbranschen inom den svenskspråkiga delen. Eftersom social- och hälsovårdsbranschen är omfattande har branschen i den här utredningen avgränsats så att fokus ligger på verksamhet där målgruppen är barn i dagvårdsåldern och speciellt småbarnsfostran eller dagvård. Figur 1: Avgränsningen av verksamhet för barn och familjer i VOSE-projektets svenskspråkiga pilot Orsaken till valet är framför allt bristen på tillgänglig svenskspråkig arbetskraft i branschen. Både vardagserfarenheten och flera undersökningar visar att det råder en stor brist på behöriga barnträdgårdslärare och barnskötare i daghemmen i södra Finland, speciellt i huvudstadsregionen. När det råder brist på behörig personal blir betydelsen av rätt kompetens om möjligt ännu större. Dessutom finns en gryende oro över svenskans ställning då en allt större del av daghemsbarnen är tvåspråkiga och tillgången till behörig svenskspråkig personal är dålig. Det finns också många reformer på gång som berör organiseringen av vården och fostran. 3

Dagvården är en kommunal serviceform som för många människor är nödvändig och dagvården spelar också en viktig roll för sysselsättningen i samhället och för förebyggandet av marginalisering. Den subjektiva rätten till dagvård har existerat sedan år 1996. Som en forskare har uttryckt det så har dagvården och förskolan i Finland en lång historia bakom sig, men samtidigt sägs dagvården utgöra den största socialpolitiska frågan i början av det här årtusendet (Anttonen & Sointu: Hoivapolitiikka muutoksessa). Utredningen bygger på en motsvarande utredning som gjordes för hela social- och hälsovårdsbranschen av Christian Dahlkvist i maj 2009. Den här utredningen är utförd av Heidi Backman och Kristel Englund. Utgående från den här utredningen har fyra alternativa framtidsscenarier utarbetats för den svenskspråkiga verksamheten för barn under skolåldern: 1. Världen förändras, inte vården 2. Välfärd och vård nedmonteras 3. Barn- och familjecenter 4. Vård på webben Scenarierna har inledningsvis testats av ett pilotnätverk 17.11.2009 och 25.3.2010. Målet är att utgående från scenarierna få en vision om de framtida kompetensbehoven inom de olika yrkena inom branschen. Syftet med projektet är att utveckla examensgrunderna, läroplanerna, utbildningsprogrammen och undervisningen på alla nivåer i rätt riktning. 4

1. Barnens situation i dagens Finland Fler barn mår bättre än tidigare, men problemen hopar sig allt mer hos en liten grupp barn och unga. Av barnen upplever 20 procent misshandel i hemmet, 12 procent lever i familjer med alkoholproblem, 33 procent har en negativ självbild och får en bristande omsorg i hemmet och mer än 1 procent av barnen är omhändertagna. De fattiga barnfamiljernas andel har ökat från 5 till 14 procent från år 1995. Det finns mer psykosomatiska problem och depression bland flickor och det finns mer problem med fetma, brist på sömn och motion än tidigare. (Mirjam Kalland 19.4.2007.) Fysisk aga har minskat med hälften på 20 år, men är fortfarande alltför allmän. Fall av allvarligt våld har inte minskat. Familjens socioekonomiska ställning har ingen betydelse för förekomsten av aga. Mobbningen mellan barn har inte minskat och man kan se ett samband mellan fysisk aga i hemmen och mobbning.(stakes). Enligt Institutet för hälsa och välfärd:s (THL) Lasten asema ja palvelut 1990-luvun lamasta tähän päivään har fattigdomen bland barnfamiljer stigit kraftigt sedan år 1994 fram till slutet av år 2007. Trenden är stadigt uppåtgående och samtidigt har fattigdomen bland hela befolkningen också stigit, men mycket jämnare. Den föregående recessionen under 1990- talet hade många negativa effekter på barnfamiljernas situation. Enligt THL förändrades föräldraskapet pga. recessionen åt ett negativt håll, bl.a. fick barnen mindre stöd av föräldrarna och ett hårdhänt och instabilt föräldraskap blev vanligare. Även föräldrarnas psykiska problem har påverkat barnen. I dagvården och skolan minskade antalet vuxna och grupperna blev större. Man avskaffade systemet med en maximistorlek i daghemmen och började istället dimensionera personalen enligt förhållandet mellan antal vuxna och barn på daghemmen. För fyra barn under tre år och sju barn över tre år bör det finnas minst en utbildad person i daghemmet, i familjedagvården en vårdare för 4,5 barn. Det förs ingen nationell statistik över förhållandet mellan antalet vuxna och barn i dagvården, men man har gjort enskilda utredningar över hur reglerna har förverkligats. År 2001 kunde man i en undersökning konstatera att i 61 procent av daghemmen förverkligades relationstalet inte dagligen och i familjedagvården förverkligades det inte i 81 procent av kommunerna dagligen. År 2005 förverkligades dimensioneringen måttligt eller dåligt i 22 procent av kommunerna. Antalet barn som deltar i specialdagvård har ökat; år 2001 var de 6 procent av alla barn i dagvård, 2005 var de 7 procent och 2008 var de 8,5 procent. Ett annat tydligt fenomen är att antalet omhändertagna barn och barn som är placerade utanför hemmet har ökat sedan år 1991. Även antalet barn i behov av psykiatrisk vård har ökat (Institutet för hälsa och välfärd: Lasten asema ja palvelut 1990-luvun lamasta tähän päivään). 5

2. Trender inom social- och hälsovårdsbranschen i Finland Enligt slutrapporten från SOTENNA-projektet (Sosiaalialan osaajat 2015) som utfördes av undervisningsministeriet, social- och hälsovårdsministeriet och Finlands kommunförbund, med finansiering av den europeiska socialfonden, är de megatrender som kommer att ha störst betydelse för den sociala branschen fram till år 2015 globaliseringen, hållbar utveckling, kulturella faktorer och de marginaliseringshot som anknyter till dem samt befolkningens åldrande. Andra viktiga trender är utökningen av arbete i nätverk, strukturomvandlingen i arbetslivet och förändringar i den offentliga sektorns roll samt den teknologiska utvecklingen. Enligt riksdagens framtidsutskotts förutredning till framtidforskning om hälsovården där tidsperspektivet är 2010-2020 är de viktigaste faktorerna som påverkar hälsovården förändringar i befolkningsstrukturen, konflikten mellan kostnader och betalningsförmåga, utvecklingen av den medicinska teknologin och förändringar i människors tänkesätt. Trender som kan ha stor betydelse är expansionen av den medicinska utvecklingen, en svår kostnadskris, den nationalekonomiska utvecklingen, den åldrande befolkningen och att attityderna går mot en större individualism. Enligt utredningen kan vissa glesbebyggda områden i framtiden avfolkas nästan helt så att de används endast som fritidsoch semesterorter. Då uppstår kommuner där det inte bor tillräckligt många människor för att man ska kunna upprätthålla fungerande service. Under förändringsperioden kan det under några år finnas en situation där befolkningen i arbetsför ålder har flyttat bort och åldringar och arbetsoförmögna unga har stannat kvar. Då är servicebehovet stort men det är omöjligt att få arbetskraft och följden kan bli att staten tar över dessa kommuner. I framtiden kan vi ha en situation där landet inte längre är indelat i kommuner utan vi har t.ex. territorier som förvaltas av staten som i Kanada (Ryynänen m.fl: Suomen terveydenhuollon tulevaisuudet. Skenaariot ja strategiat palvelujärjestelmän turvaamiseksi). Enligt en översikt om Finlands framtid som filosofie doktor Pekka Himanen skrivit för riksdagens framtidsutskott borde man med tanke på framtiden bygga ett samhälle där välfärdsstaten och informationssamhället kombineras och man övergår från en reagerande politik till en proaktiv politik. Tidsperspektivet i rapporten är fram till år 2010. Himanen anser också att en reform av välfärdssamhället förutsätter ett värderingsbaserat ledarskap där värderingarna är omsorg, förtroende, gemenskap, uppmuntran, frihet, kreativitet, djärvhet, vision, balans och meningsfullhet. Himanen skriver mycket om att välfärdsbranschen borde bli en ny aktör i den ekonomiska framgången. Centrala områden är t.ex. bioteknologi och sk. geron- 6

teknologi som är teknik som hjälper äldre personer att klara sig i vardagen, och detta är något som Finland kunde bli bra på och göra till en exportprodukt. Himanen poängterar vikten av innovationer i välfärdsbranschen, men en idé är också att utveckla fungerande organisationer och samarbetsmodeller inom social- och hälsovården och att istället för teknologi sälja själva koncepten till andra länder. Himanen understryker att vi borde bli bättre på businessinnovationer och överhuvudtaget på att göra idéer till säljande produkter (Välittävä, kannustava ja luova Suomi, Riksdagens kansli 4/2004). Företagsamheten inom vården har stadigt ökat sedan mitten av 1990-talet, men är inte oproblematisk. År 2008 ökade omsättningen inom företagen inom sociala tjänster med 23 procent. År 2008 fanns det nästan 3 300 företag inom sociala tjänster och de sysselsatte 21 000 personer. Antalet sysselsatta ökade med 13 procent och antalet företag med 5 procent från föregående år. De flesta företag inom det sociala området var små; 85 procent av företagen sysselsatte färre än 10 personer år 2007. Serviceproduktion som bolagiserats och större bolag som ökat sina marknadsandelar förklarar näringsgrenens starka ökning. De stora företagen växer kraftigt, medan de små kämpar i den allt hårdare konkurrensen. Omsättningen är speciellt stor inom företagen i social- och hälsovårdsbranschen. År 2008 gick 30 mindre företag i konkurs och den här utvecklingen verkar fortsätta. Situationen har försvårats för de mindre företagen, som har svårt att klara sig i kommunernas stora upphandlingar av tjänster. (arbets- och näringsministeriet, Yrittäjyyskatsaus 2009, Hyvä-hanke 10.12.2009.) Enligt arbets- och näringslivsministeriets rapport Hyvinvointialan kehittäminen peruskartoitukset lyfte de sakkunniga som intervjuats för utredningen fram olika utvecklingsförslag som gällde utbildningspolitiken, utvecklandet av kompetenser i branschen, arbetskraftsinvandringen och arbets- och näringslivsförvaltningens service. Inom social- och hälsovården borde organiseringen och ledningen av arbetet utvecklas för att förbättra välmåendet och trivseln i arbetslivet. Det borde enligt experterna finnas mer individualism, valfrihet och flexibilitet när det gäller arbetsuppgifterna och planeringen av arbetsturerna. På det sättet kunde man få den existerande personalen att hållas kvar i arbetet och ny personal att stanna. Utvecklingen av arbetsgemenskapen blir allt mer aktuell då diversiteten i arbetslivet ökar i samband med invandringen (arbets- och näringslivsministeriet: Hyvinvointialan kehittäminen peruskartoitukset). 7

3. Arbetskrafts- och utbildningsbehoven inom branschen med sikte på år 2020 3.1 Arbetskraftsbehoven inom hela social- och hälsovården Social- och hälsovårdsbranschen är stor och sysselsatte år 2004 omkring 14,5 procent av hela landets sysselsatta. Hälso- och sjukvården var i förhållande till befolkningsmängden väl företrädd bland de svenskspråkiga i Österbotten och på Åland. I antal fördelade sig de svenskspråkiga inom hälso- och sjukvård enligt följande: Österbotten 3 300, Nyland 2 650, Åland 890, Östra Nyland 640 och Egentliga Finland 560. I Egentliga Finland, Österbotten och på Åland var de sociala tjänsterna välrepresenterade. I antal fördelade sig de svenskspråkiga inom näringsgrenen sociala tjänster enligt följande: Nyland 3 780, Österbotten 3 490, Åland 1 070, Egentliga Finland 1 070 och Östra Nyland 1 135. (Heidi Backman, Yrke 2020, Utbildningsstyrelsen 2009) Inom branschen råder det brist på arbetskraft och även i framtiden kommer ett växande arbetskraftsbehov att finnas. Inom hälsovården väntas sysselsättningen öka med 17 procent i hela landet och med 18 procent bland svenskspråkiga fram till år 2020. För de sociala tjänsternas del väntas sysselsättningen öka med mer än 23 procent i hela landet och med drygt 26 procent bland svenskspråkiga fram till år 2020. (Heidi Backman, Yrke 2020, Utbildningsstyrelsen 2009) Ökningen av arbetsplatser inom social- och hälsovården (figur 2) beror på ökad efterfrågan på tjänster, höjd levnadsstandard samt en åldrande befolkning. Arbetslösheten är redan nu mycket liten och sysselsättningsmöjligheterna för svensk- och tvåspråkiga är stora. Pensionsavgången inom social- och hälsovården kommer att frigöra mängder av arbetsplatser inom området. Medianåldern inom social- och hälsovårdsarbetet motsvarar medeltalet bland de svenskspråkiga sysselsatta, 43 år. Totalt väntas ungefär 5 800 nya arbetsplatser uppkomma inom yrkesgruppen för svenskspråkiga och pensioneringen frigör dessutom 7 200 arbetsplatser för svenskspråkiga. Totalt uppkommer alltså 13 000 arbetsplatser för nyutbildade svenskspråkiga under åren 2005 2020. I prognostiseringen av svenskspråkiga arbetskraftsoch utbildningsbehov har den här branschen särskilt betonats, eftersom det är viktigt att svenskspråkig service finns tillgänglig inom den offentliga sektorn. (Heidi Backman, Yrke 2020, Utbildningsstyrelsen 2009) 8

Figur 2: Svenskspråkiga sysselsatta åren 1995-2004, prognos över antalet sysselsatta 2004-2020. Yrkegruppen arbete inom social- och hälsovårdsbranschen Kommunala arbetsmarknadsverket gjorde tillsammans med social- och hälsovårdsministeriet i april 2008 en nationell utredning om arbetskraftssituationen i vissa yrken inom social- och hälsovården. Enkäten skickades till alla kommuner och samkommuner och täcker ca 70 procent av personalen som arbetar inom dessa yrken inom den kommunala sektorn. Arbetskraftsbristen var inom socialväsendet i medeltal 5,7 procent och i hälsovården i genomsnitt 4,3 procent. Ungefär hälften av bristen berodde på att det inte gick att få tag på kompetent personal. Det rådde speciellt brist på kompetenta specialbarnträdgårdslärare (17,9 procent), socialarbetare, specialsocialarbetare, socialhandledare, psykologer och talterapeuter. Enligt utredningen har arbetskraftsbristen inom den kommunala social- och hälsovården ökat långsamt sedan år 2004. Arbetskraftsbristen fördelar sig på hela landet men är särskilt stor i de stora städerna i södra Finland. Det råder dock ingen allmän arbetskraftsbrist inom kommunerna, utan 95 procent av tjänsterna inom social- och hälsovården är besatta av formellt behörig personal och arbetskraftsbristen gäller vissa yrkesgrupper (Kommunala 9

arbetsmarknadsverket: Kunnallisen työmarkkinalaitoksen selvitys työvoimatilanteesta: Työvoimavaje sosiaali- ja terveydenhuollossa keskimäärin 5 procent. 2008). 3.2 Utbildningen inom det sociala området I rapporten Sosiaalialan osaajat. Sosiaalialan osaamis- työvoima- ja koulutustarpeiden ennakointihanke (SOTENNA) loppuraportti påpekas att den sociala branschen är utbildningsmässigt mycket splittrad och att utbildningssystemet har förändrats hela tiden vilket har lett till att det i branschen finns människor med mycket olika utbildningar och benämningar. I branschen ingår en ganska stor andel outbildad personal som har t.ex. endast studentexamen. I sin nuvarande form (närvårdare, socionom, socialarbetare) är utbildningsfältet ungt men å andra sidan har branschen och dess tidigare utbildningsformer en lång historia bakom sig. Närvårdarutbildningen föddes år 1993 då tio tidigare examina inom social- och hälsovårdsbranschen slogs ihop. Termen grundexamen i social- och hälsovårdsbranschen, närvårdare togs i bruk år 1995. Årligen inleder ca 8 000 studerande närvårdarstudier och 5 000-6 000 per år blir klara med studierna. Enligt statistiken från år 2003 fanns det i den arbetsföra befolkningen ca 43 000 personer med närvårdarexamen. Det ordnas mycket närvårdarutbildning och i olika former, även som vuxenutbildning. Arbetslösheten bland närvårdarna är låg. Ungefär 61 procent av närvårdarna arbetar inom den sociala branschen, ungefär 20 procent inom hälsovårdsbranschen och 19 procent i andra branscher. Socionomexamen i sin nuvarande form har existerat ungefär lika länge som närvårdarexamen. Man började med ett försök år 1992 och socionomutbildningen fick en bestående ställning år 1995 då yrkeshögskolorna grundades. Utbildningsbenämningen socionom (YH) har använts sedan år 1999. Ungefär 1 500 studerande inleder studier varje år (ungdomar) och på olika vuxenutbildningsanstalter finns ca 400-500 studieplatser per år. Socionomerna har varit tvungna att hitta sin plats på arbetsmarknaden och den oklara situationen har märkts bl.a. på så sätt att relativt många, ca 30 procent av socionomerna arbetar inom andra branscher. Enligt en enkätundersökning skulle ungefär en femtedel av de utexaminerade socionomerna inte välja samma bransch om de valde på nytt. Den låga lönen och det tunga arbetet antas vara orsakerna bakom siffran. Socialarbetarutbildningen är den äldsta inom branschen. Ämnet socialt arbete fanns först inom socialpolitiken och samhällspolitiken men blev år 1994 ett eget ämne, och år 1999 delade man upp undervisningen i ämnet mellan sex universitet. År 2006 fanns det 189 nya 10

studieplatser i ämnet. Det har alltid rått brist på socialarbetare och gör det fortfarande. Ämnet är dock populärt bland dem som söker studieplats och år 2006 var det 1 400 sökande varav var trettonde fick en studieplats. Ungefär 150 socialarbetare utexamineras årligen (Vuorensyrjä m.fl: Sosiaalialan osaajat 2015. Sosiaalialan osaamis- työvoima- ja koulutustarpeiden ennakointihanke (SOTENNA) loppuraportti). Det finns forskning som visar att de utbildade inom den sociala branschen känner till varandras utbildningar och kompetenser rätt dåligt. Ett samarbete mellan de olika utbildningsnivåerna kunde bidra till en gemensam identitet. Bristen på socialarbetare kunde lösas genom en liknande arbetsfördelning som man har gjort inom hälsovården, genom att överföra arbetsuppgifter från läkare till skötare. Socionomer och socialarbetare kunde oftare arbeta som arbetspar och en del av socialarbetarnas uppgifter kunde kanske överföras på socionomerna. Samarbetet mellan närvårdare, socionomer och socialarbetare borde enligt rapporten ske redan inom utbildningen, t.ex. i form av gemensamma seminarier och kurser. Enligt Sosiaalialan osaajat-rapporten borde man inom branschen fundera på hur branschen anknyter till pedagogiken speciellt för småbarns del. Grundfrågan är om man ser arbetet där målgruppen är barn som ett pedagogiskt eller ett socialt område. En annan fråga är vilken roll de som har fått sin utbildning inom det sociala området spelar. Enligt rapporten spelar det sociala en central roll i hur barnen utvecklas till medlemmar i samhället. Prognostisering, forskning och utvärdering bör enligt rapporten göras till en bestående del av informationsproduktionen inom den sociala branschen. Bristen på socialarbetare bör åtgärdas genom långsiktiga arbetsmarknadslösningar. (Vuorensyrjä m.fl: Sosiaalialan osaajat 2015. Sosiaalialan osaamis- työvoima- ja koulutustarpeiden ennakointihanke (SOTENNA) loppuraportti). 3.3 Dagvårdspersonalens behörighetskrav och utbildning Behörighetskraven för dagvårdspersonal finns i lagen om behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården (272/2005) och statsrådets förordning om behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården (608/2005). Behörighetskraven för barnträdgårdslärare är minst pedagogie kandidatexamen där det ingår barnträdgårdslärarutbildning eller en sådan examen inom social- och hälsovården där det ingår minst 60 studiepoäng småbarnspedagogik och socialpedagogik. Behörighetskraven för specialbarnträdgårdslärare är barnträdgårdslärarbehörighet och specialiseringsutbildning. Följande universitet arrangerar utbildning som ger barnträdgårdslärarbehörighet: Helsingfors, Joensuu (i Savonlinna), Jyväskylä, Tammerfors, Åbo (i Raumo) och Uleåborgs universitet och 11

på svenska Åbo Akademi i Jakobstad. Specialbarnträdgårdslärarbehörighet kan man få vid följande universitet: Helsingfors, Joensuu, Jyväskylä, Åbo universitet och Åbo Akademi. Det finns flera yrkeshögskolor på olika orter som erbjuder socionomutbildning som ger barnträdgårdslärarbehörighet. Behörighetskraven för förskolelärare finns i förordningen om behörighetsvillkor för personal inom undervisningsväsendet (986/1998). Förordningen gäller både förskoleundervisning som sker i daghem och förskoleundervisning i en grundskola. Behörighet att ge förskoleundervisning har klasslärare och om det i undervisningsgruppen inte ingår elever i grundläggande utbildning även sådana som har pedagogie kandidat-examen eller barnträdgårdslärarexamen. I vissa fall kan även socialhandledare och socionomer ha förskolelärarbehörighet (Undervisningssektorns fackorganisation OAJ: Pula lastentarhanopettajista pahenee Varhaiskasvatuksen erityisopettajia hälyttävän vähän). Enligt barnträdgårdslärarförbundet bör behörighetskravet för barnträdgårdslärare höjas till högre högskoleexamen. (Vuolle: Lastentarhanopettajapula pahenee. Eltoja riittää vain joka toiseen vakinaiseen toimeen). Delegationen för småbarnsfostran har gett ut rapporten Förslag till en nationell utvärdering av utbildningen inom området för småbarnsfostran 20.8.2009. En beredningsgrupp som har varit underställd delegationen under tiden 27.2 15.9.2009 har förberett ett förslag till utvärdering av utbildningarna inom området för småbarnsfostran och utrett olika möjligheter att genomföra en sådan utvärdering. Beredningsgruppen föreslår att alla utbildningar inom området utvärderas som en helhet. En central målsättning med utvärderingen är enligt rapporten att producera en helhetsbild och information om läget inom utbildningarna i branschen, om styrkorna och utvecklingsutmaningarna i olika utbildningar i förhållande till de föränderliga kompetenskraven inom området för småbarnsfostran (Sosiaali- ja terveysministeriön selvityksiä 2009:29 Esitys varhaiskasvatuksen koulutuksen valtakunnalliseksi arvioimiseksi). 3.4 Behoven av personal inom dagvården i hela landet Barnträdgårdslärarförbundet gjorde i september 2007 en utredning om utbudet av barnträdgårdslärare och specialbarnträdgårdslärare. En webropol-enkät skickades till alla dagvårdschefer vars e-post-adresser fanns i OAJ:s register. Enligt utredningen ansåg nästan var fjärde daghemschef att det var svårt eller omöjligt att hitta barnträdgårdslärare som uppfyller behörighetskraven för fasta tjänster. Det var ännu svårare att rekrytera specialbarnträdgårdslärare; 60 procent av dagvårdscheferna svarade att det var svårt eller omöjligt att 12

hitta behöriga specialbarnträdgårdslärare för fasta anställningar/tjänster. Av dem som svarade på enkäten sa 90 procent att det var svårt att få behöriga vikarier för vikariat som varar under tre månader. I undersökningen tolkade man enkätresultaten i ljuset av situationen i åtta landskap och åtta städer: Helsingfors, Esbo, Vanda, Vasa, Uleåborg, Jyväskylä + Jyväskylä landskommun, Rovaniemi och Lahtis. Enligt undersökningen finns det tydliga regionala skillnader i utbudet på behörig personal och förklaringen till de stora regionala skillnaderna ligger i hur utbildningarna är placerade geografiskt. Lättast att få tag på personal var det i de områden där det utbildas barnträdgårdslärare, speciellt i Jyväskylätrakten. I Helsingfors finns det visserligen utbildning inom området, men efterfrågan på personal och dagvårdsbehovet är så stort att det ändå råder brist på behörig personal i området. Svårast att få behörig personal var det i Nyland, Egentliga Finland och Lappland. Situationen var bäst i Österbotten och Mellersta Finland. Detta gällde dock barnträdgårdslärarna och situationen var lite annorlunda gällande specialbarnträdgårdslärarna. Allra svårast att få tag på behöriga specialbarnträdgårdslärare var det i norra Österbotten, även om situationen i Österbotten i övrigt var god. Bristen på specialbarnträdgårdslärare var svår även i Nyland och Tavastland. Av de åtta städerna var det svårast att hitta behöriga barnträdgårdslärare i Vanda, Helsingfors och Esbo. Bäst var situationen i Vasa. Även i Jyväskylä och Jyväskylä landskommun samt Rovaniemi var situationen god (Vuolle: Lastentarhanopettajapula pahenee. Eltoja riittää vain joka toiseen vakinaiseen toimeen). Undervisningssektorns fackorganisation OAJ gjorde i februari 2009 en undersökning om tillgången på barnträdgårdslärare och specialbarnträdgårdslärare genom en enkät som riktades till föreståndare för privata och kommunala daghem. Man fick svar från förmän eller föreståndare för 786 daghem och 172 kommuner vilket var 80 procent av de kommuner enkäten skickades till. Svaren analyserades också enligt region och man analyserade särskilt noggrant svaren från nio städer: Esbo, Helsingfors, Joensuu, Jyväskylä, Lahtis, Uleåborg, Björneborg, Åbo och Vanda. Enligt svaren hade det under det senaste året funnits minst en ledig barnträdgårdsläraranställning eller tjänst i 43 procent av daghemmen. Enligt den regionala analysen fanns det fler lediga tjänster än i genomsnitt i följande regioner: Nyland, Norra Karelen, Mellersta och Norra Österbotten, Östra Nyland och Åland. Under året hade det i vart sjunde daghem eller daghemsenhet funnits en ledig specialbarnträdgårdslärarbefattning eller ett långt specialbarnträdgårdslärarvikariat. Det hade funnits speciellt många lediga specialbarnträdgårdslärartjänster i Nyland och Östra Nyland, Esbo och Vanda. Av dem som svarade rapporterade 13 procent att det i genomsnitt inte hade funnits en enda sökande som uppfyllde behörighetskraven och 23 procent svarade att det i genomsnitt hade funnits 13

en behörig sökande per tjänst. I medeltal hade det funnits 2,25 sökande per ledig befattning. Den största bristen på behöriga sökande fanns i Nyland och Östra Nyland. Bland exempelstäderna fanns den största bristen på kompetenta sökande i huvudstadsregionen. Gällande specialbarnträdgårdslärarna meddelade 49 procent av dem som svarade att det inte hade funnits en endaste behörig sökande till de lediga tjänsterna och ungefär en fjärdedel meddelade att det i genomsnitt hade funnits en behörig sökande per specialbarnträdgårdslärartjänst. I genomsnitt fanns det en behörig sökande per ledig tjänst. Situationen hade dock förbättrats något i jämförelse med situationen år 2007 då det i genomsnitt fanns 0,6 behöriga sökande per specialbarnträdgårdslärarbefattning. Men situationen var alltså helt klart sämre gällande tillgången till behöriga specialbarnträdgårdslärare än barnträdgårdslärare (OAJ: Pula lastentarhanopettajista pahenee Varhaiskasvatuksen erityisopettajia hälyttävän vähän). Av dem som svarade uppskattade 51 procent att det i framtiden i någon mån kommer att finnas tillräckligt många behöriga sökande till lediga tjänster och 41 procent svarade att tillgången till behöriga barnträdgårdslärare kommer att vara svag. Endast 8 procent svarade att de tror att tillgången till behöriga barnträdgårdslärare kommer att vara god i framtiden. När samma fråga ställdes om specialbarnträdgårdslärarna svarade 29 procent att de tror att det kommer att finns behöriga i någon mån och bara 2 procent svarade att de tror att tillgången kommer att vara god. Mer än en tredjedel trodde alltså att tillgången kommer att vara dålig. I de öppna svaren lyfte många fram vikten av den kompetens barnträdgårdslärare och specialbarnträdgårdslärare har när det gäller barnens utveckling och inlärning. Det fanns en oro över bristen på lärare med pedagogisk utbildning. Enligt rapporten har många kommuner övergått till att dimensionera daghemspersonalen enligt den minimimängd som förordningen tillåter för att spara pengar. Andelen barnträdgårdslärare bland daghemmens personal har minskat. Den här praxisen och de flexibla behörighetskraven har enligt rapporten lett till att det redan finns daghem i Finland där det inte finns en enda anställd med pedagogisk utbildning (OAJ: Pula lastentarhanopettajista pahenee Varhaiskasvatuksen erityisopettajia hälyttävän vähän). I Finland deltar färre barn i småbarnsfostran och förskoleverksamheten än i de andra nordiska länderna. Enligt Anttonen & Sointu (Hyvinvointivaltion rajat. Hoivapolitiikka muutoksessa) har småbarnsmammornas deltagande i förvärvsarbetande minskat dramatiskt som en följd av ibruktagandet av hemvårdsstödet som möjliggör att den ena föräldern stannar hemma med barnet tills det fyller tre år. Både EU:s och OECD:s sakkunniga har 14

ansett att de långa vårdledigheterna i Finland är ett hinder för förverkligande av jämställdhet. Statistik över andelen barn som deltar i dagvård i de nordiska länderna visar att år 2003 deltog 58 procent av 0-5-åringarna i dagvård i Norge, i Sverige var siffran 70 procent, i Danmark 75 procent och i Finland 46 procent. EU:s målsättning för den kvantitativa utvecklingen av dagvården för barn fram till år 2010 är att service skall produceras för minst 90 procent av barnen som är över tre år och under skolåldern, och för minst 33 procent av barnen som är under tre år gamla. (Anttonen, Anneli & Sointu, Liisa: Hyvinvointivaltion rajat). Enligt Barnträdgårdslärarförbundets utredning kommer behovet av dagvård att öka pga. föräldrarnas ökande förvärvsarbetande och för att medvetenheten om småbarnspedagogikens betydelse ökar. Den kontinuerliga bristen på specialbarnträdgårdslärare kommer att bli synligare än tidigare. Även om barnträdgårdslärarnas medelålder är lägre än lärarnas i övrigt ökar antalet barnträdgårdslärare som går i pension. Inom den kommunala branschen har man räknat ut att barnträdgårdslärarnas pensionsavgång är 26 procent under åren 2006-2020. Enligt statistikcentralens prognos om befolkningstillväxten kommer nativiteten att börja stiga lite kring år 2014 men överlag hålls nativiteten på en jämn nivå. Det årliga antalet döda kommer att överstiga antalet födda år 2034 men nettoinvandringen antas hålla befolkningsökningen uppe även efter det. Den årliga nettoinvandringen antas vara 15 000 personer (Statistikscentralens befolkningsprognos 2009-2060). 3.5 Svenskspråkiga arbetskraftsbehov inom dagvården Av alla svenskspråkiga sysselsatta inom näringsgrenen sociala tjänster jobbar 41 procent eller 4 410 personer inom barndagvården, vilket är en betydligt större andel än i hela landet där 36 procent av alla sysselsatta är verksamma inom barndagvården. Det här innebär att 7,5 procent av alla sysselsatta inom barndagvården i hela landet är svenskspråkiga. Ändå råder det i vissa regioner akut brist på svenskspråkig dagvårdspersonal. Det är inom ramen för dagvården som sysselsättningsökningen inom de sociala tjänsterna har varit störst åren 1995-2004. (Heidi Backman, Yrke 2020, Utbildningsstyrelsen 2009.) Inom barndagvården har arbetsplatserna ökat kraftigt under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet och de förväntas fortsätta öka fram till år 2020. I hela landet har nativiteten svagt ökat de senaste åren och man räknar med en ökad invandring. Därför är barnårsklasserna i ökning fram till år 2028 enligt Statistikcentralen. De som börjar grundskolan beräknas t.ex. öka med 8 procent 2008-2028. En allmän sysselsättningsökning i samhället bidrar också till ökat behov av dagvård (Indikatorer 2009, Yrke 2020). Också antalet födda 15

svenskspråkiga barn ökar med nästan 150 barn eller 5 procent fram till år 2022 på basis av antalet fruktsamma svenskspråkiga kvinnor (Finnäs, september 2008). Ett extra tryck på den svenskspråkiga dagvården utgör också de tvåspråkiga familjerna som i högre grad väljer svensk än finsk dagvård, vilket i medeltal innebär en överskrivning av barn till svensk dagvård med ca 10 procent i förhållande till den svenskspråkiga årsklassen. I vissa regioner kan andelen vara betydligt större. Sysselsättningen bland svenskspråkiga inom dagvården var stor i alla regioner år 2004, men i förhållande till befolkningsmängden speciellt hög bland de svenskspråkiga i Östra Nyland, Egentliga Finland och på Åland. Behovet av dagvård fördelar sig inte jämnt över Svenskfinland, utan koncentreras till inflyttningscentra, dvs. till de större orterna med omnejd och alldeles särskilt till huvudstadsregionen med kranskommuner. Istället ser vi en utflyttningstendens från t.ex. Sydösterbotten och Åboland. Om denna utflyttningstendens fortsätter är omöjligt att sia om. Figur 3 Svenskspråkig sysselsatt dagvårdspersonal enligt yrke och region år 2004 Övriga landskap Svenskspråkig sysselsatt dagvårdspersonal enligt yrke och region 2004 Åland Österbotten Egentliga Finland Östra Nyland Nyland barnträdgårdslärare (tot 860) barnskötare och dagvårdsassistenter (tot 1.070) familjedagvårdare (tot 1.770) 0 200 400 600 800 1000 16

3.6 Behoven i Södra Finland Sydkustens landskapsförbund har gjort utredningar om personalsituationen i de svenskspråkiga daghemmen i södra Finland. År 2007 och 2009 gjordes utredningar som gällde landskapsförbundets alla medlemskommuner. År 2008 gjordes en utredning för huvudstadsregionen. Både år 2007 och 2009 fanns det stora svårigheter med att rekrytera behörig personal speciellt i Helsingfors, Esbo, Grankulla, Vanda och Kyrkslätt. År 2009 var t.ex. 52 procent av barnträdgårdslärarna i Esbo obehöriga, i Grankulla och Kyrkslätt var andelen 26 procent. Av barnskötarna var 48 procent obehöriga i Vanda och 40 procent i Esbo, Kyrkslätt och Grankulla. Situationen i huvudstadsregionen har förvärrats för varje år 2007-2008-2009. Situationen var sämst i Mellannyland, men dålig även i Hangö, Ingå, Borgå, Lappträsk, Strömfors och Åbo. I Västra Nyland var situationen bättre än i huvudstadsregionen, men vissa svårigheter med att hitta vikarier fanns. År 2009 nämnde Raseborg svårigheter med att rekrytera familjedagvårdare. Man befarade också en trend där de pedagogiska kunskaperna minskar i och med att socionomerna tar över och antalet personal med barnträdgårdslärarexamen minskar. I Östra Nyland fanns det på vissa orter stora problem med att få behörig personal, på andra orter var situationen god. I Åboland uttrycktes ett tydligt behov av fler familjedagvårdare och svårigheter med att rekrytera vikarier men i övrigt var situationen god. I Åbo såg man år 2009 eventuellt behov av att ändra personalstrukturen, så att man istället för barnskötare eller närvårdare och barnträdgårdslärare inrättar tjänster för socionomer och barnträdgårdslärare. Orsaken är en oro för att inte få närvårdare eftersom denna utbildning flyttat från Åbo till Ekenäs. Det fanns också bland svaren en viss betänksamhet om nivån på läs- och skrivkunskaper bland närvårdarna. (Sydkustens landskapsförbund: Situationen bland svensk dagvårdspersonal i Sydkustens landskapsförbunds medlemskommuner 2007, Sydkustens dagvårdsrapport hösten 2009). Under en rundabordsdiskussion som Sydkusten ordnade 4.12.2008 konstaterade man att eftersom det i södra Finland även råder brist på klasslärare finns inte den möjligheten att klasslärare kunde ta hand om förskoleundervisningen i daghemmen. (Sydkustens landskapsförbund: Personalsituationen inom dagvården på svenska i huvudstadsregionen. Sydkustens rapport från rundabordetdiskussion 4.12.2008). 17

Kommunerna föreslog i utredningen 2009 följande åtgärder för att förbättra situationen: en ökning av antalet studieplatser inom både svenskspråkig närvårdarutbildning och barnskötarutbildning, men också inom socionomutbildningen förbättrade möjligheter för socionomer att få förskolebehörighet garanterad svenskspråkig pedagogisk utbildning i södra Finland och en satsning på pedagogiken i studierna. en satsning på att öka socionomers och närvårdares intresse för arbete på daghem och på att lyfta fram dagvården som ett utbildningsalternativ och ett yrke för unga. läroavtalsstudier inom området. Kommunerna saknade klara riktlinjer för hur läroavtal ska ingås. en satsning på högklassig fortbildning inom dagvården. ett närmare samarbete mellan utbildningsarrangörer och fältet. högre löner och en satsning på personalens välmående 3.7 Utbildningsbehov bland svenskspråkiga Närvårdarutbildningen Inom barndagvården har arbetsplatserna ökat kraftigt under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet och de förväntas fortsätta öka fram till år 2020. Sysselsättningsökningen för alla närvårdare väntas vara 30 procent. Pensionsavgången kommer också att vara stor. Detta ger ett dubblerat behov av årlig antagning till närvårdarutbildningen fram till år 2020. Under de senaste åren har ungefär 220 studerande antagits till svenskspråkiga närvårdarstudier, men behovet är dubbelt större enligt prognosen. Det kraftigt ökande behovet av närvårdare inom alla områden är mycket utmanande. Det är inte realistiskt att kunna öka rekryteringen av unga enligt behoven. Dessutom konkurrerar åldrings- och hälsovården med vården av barn. Vuxenutbildningen och läroavtalsutbildningen bör sköta en stor andel av behovet. Det är viktigt att skapa smidiga studiemodeller för att fånga upp målgruppen. Samarbete mellan arbetsgivare och utbildningsanordnare kan skapa effektiva modeller.(heidi Backman, Yrke 2020, Utbildningsstyrelsen 2009) Svenskspråkig närvårdarutbildning ordnas på sex orter av Prakticum, Axxell och Yrkesakademin. 18

Socionomutbildningen Prognoskalkylen visar på en minskad årlig antagning till utbildningen. Sysselsättningsökningen är visserligen betydande inom området, men pensionsavgången är inte särskilt hög. Yrke 2020 rekommenderar dock inte en minskning av utbildningen, eftersom det rådet akut brist på t.ex. svenskspråkig dagvårdspersonal. (Heidi Backman, Yrke 2020, Utbildningsstyrelsen 2009). Enligt en uppskattning utexamineras ca 660 socionomer med barnträdgårdslärarbehörighet (60 sp i småbarnspedagogik eller socialpedagogik) årligen i hela landet (Undervisningssektorns fackorganisation OAJ: Pula lastentarhanopettajista pahenee Varhaiskasvatuksen erityisopettajia hälyttävän vähän). Svenskspråkig socionomutbildning ordnas i Helsingfors av Arcada och i Vasa och Åbo av Novia. Arcada tar in 40 socionomstuderande varje år och ca 75 procent av de utexaminerade har behörighet att arbeta som barnträdgårdslärare (Sydkustens landskapsförbund 2008: Personalsituationen inom dagvården på svenska i huvudstadsregionen). Barnträdgårdslärarutbildningen (pedagogie kandidat) Prognosen visar på en minskad årlig antagning till all lärarutbildning, eftersom varken sysselsättningsökningen eller pensionsavgången väntas vara särskilt hög under kommande år. Yrke 2020 rekommenderade dock inte under de närmaste åren en minskning av utbildningen eftersom det finns regional akut brist på arbetskraft. Tvärtom kan specialåtgärder behövas för att lösa problemen, t.ex. smidiga studiemodeller för både unga och vuxna, t.ex. utlokaliseringar, distans- och nätstudier eller samarbete mellan olika utbildningsanordnare samt samarbete mellan arbetsgivare och utbildningsanordnare. (Heidi Backman, Yrke 2020, Utbildningsstyrelsen 2009.). De som arbetar som barnträdgårdslärare har pedagogie kandidatexamen eller socionomexamen med minst 60 sp i barnpedagogik. Barnträdgårdslärarutbildningen ordnas i Jakobstad av Åbo Akademi och behörighetsgivande utbildning har av Åbo Akademi på tillfällig basis ordnats utlokaliserad i Helsingfors. Hösten 2009 studerade totalt 79 personer i den utlokaliserade utbildningen, 45 av dessa antogs år 2009. 19

Andra utbildningsyrken inom barn- och familjearbete Det finns också många andra yrkesgrupper och utbildningsyrken som på ett betydelsefullt sätt arbetar med familjer och barn under skolåldern. Inom alla dessa utbildningsyrken är arbetskraftsbehovet starkt ökande. Familjedagvårdare (yrkesexamen för familjedagvårdare) Barnledare (grundexamen i barn- och familjearbete): kommunernas och församlingarnas öppna tjänster, klubbar, men också dagvård och familjedagvård. Närvårdare, sjukskötare, läkare: barnrådgivning och övrig hälso- och sjukvård Socialarbetare: barnskydd Tandläkare, tandlaborant 20

4. Utvecklings- och kompetensbehov inom barn- och familjeverksamheten 4.1 Utvecklingsbehov inom vårdbranschen enligt SOTE-projektet I det ESF-finansierade SOTE-projektet listas framtidsvisionen och förändringsutmaningarna inom social- och hälsovårdsbranschen. Dagvården är integrerad i projektet. ( Etelä-Karjalan koulutuskuntayhtymä 2009: SOTE-ennakointi, sosiaali- ja terveysalan tulevaisuuden osaamistarpeiden ennakointi). I mellanrapporten framgår bl.a. att kund-, service- och yrkesstrukturerna samt arbetsprocesserna bör förnyas för att bli mer kundtillvända och för att ge mer effekter, t.ex. genom mångprofessionella nätverk som inbegriper både offentliga och privata tjänster, tydligare arbetsfördelning. Ledandet av mångprofessionella processer blir en utmaning. att det förebyggande och hälsofrämjande arbetet och det tidiga ingripandet bör utvecklas i allt högre grad, t.ex. organisationer som främjar motions- och kostvanor och olika former av öppen vård skapas. Tjänsterna byggs upp kring kunden enligt kundens behov. att kunderna blir allt mer utbildade och krävande att det kommer att råda brist på arbetskraft. Den offentliga sektorns konkurrenskraft och vårdens attraktion bör ökas. att teknologin kommer in i vården, t.ex. virtuell växelverkan mellan patient och vårdpersonal, självbetjäning på nätet när det gäller vissa tjänster, videotolkning för invandrarkunder. att andelen privata tjänster kommer att öka, t.ex. genom servicesedlar och genom att kommunerna köper tjänster genom upphandling. att behoven av specialsjukvård minskar och andelen hälsovård ökar, t.ex. så att vissa tjänster eller vårdformer flyttas från specialsjukvården till hälsovården. För barn kan det gälla t.ex. vården av astma, diabetes, barnsjukdomar, konsultation och kontroller. Mycket av detta sköts också i framtiden virtuellt. att ansvarsfördelningen mellan olika yrkesgrupper kommer att förändras. På hälsocentralerna arbetar t.ex. vårdare och läkare i par. Uppgifter flyttar från läkare till sjukskötare och från sjukskötare till närvårdare. att behovet av mångprofessionellt samarbete ökar, t.ex. för att öka barns och familjers välmående. Tjänsterna skräddarsys enligt kundens behov. Rådgivning, skolhälsovård och barnskydd bildar t.ex. en organisation, ett gemensamt resultatområde och center med en lucka och låg tröskel i stadsdelar och på centralorter. att invandringen ökar och i sin tur ökar behovet av särskilda tjänster. Stödpersoner, familjearbetare och tolkar behövs. Kommunikationen och fördomar är en utmaning. Förmågan att kunna bemöta personer med allvarliga trauman ökar. Invandrarna har i Finland ökat från 1,8 till 2,7 procent från år 2001 till år 2008. att behovet av förändringsledarskap ökar 21

att krav på kostnadseffektivitet och effekter ökar. Produkter bör skapas och prissättas tydligare, kvalitetsgaranti krävs, efterfrågan på tjänster bör fås att minska. att nya yrken uppstår. Inom åldringsvården tänker man sig t.ex. nya assisterande vårdyrken, personer som hjälper och stöder i vardagen i hemmet. ( Etelä-Karjalan koulutuskuntayhtymä 2009: SOTE-ennakointi, sosiaali- ja terveysalan tulevaisuuden osaamistarpeiden ennakointi) 4.2 Utvecklingsbehov inom svenskspråkig vård och dagvård Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området gjorde år 2004 en kartläggning av kommunernas resurser och utvecklingsbehov inom barnsomsorgen i de svenskspråkiga kommunerna i Åboland. Enligt rapporten har några kommuner i Finland börjat sammankoppla service som berör barnfamiljer under samma tak till familjecenter eller så har man strukturerat samarbetet mellan myndigheterna till nätverk. Tredje sektorns organisationer ingår ofta i dessa nätverk. I rapporten konstateras att det i Åboland finns ett behov av fortbildning i juridiska frågor inom barnskyddet och arbetsmetoder inom familjearbetet. Kommunerna är enligt rapporten för små för att upprätthålla specialtjänster separat och därför måste de samarbeta regionalt. I rapporten nämns också de specifika problem som uppstår pga. geografin i Åbolands skärgård med långa avstånd och färjförbindelser. I dessa områden är kraven på samarbete mellan kommunerna särskilt starka. Nätverkens betydelse och samarbete mellan kommunerna lyfts mycket tydligt fram i rapporten. Då man har fört diskussioner med personalen på daghemmen i Åboland har det framkommit att personalen har uppmärksammat trender som t.ex. koncentrationssvårigheter, föräldrarnas osäkerhet i föräldraskapet, brister i hygienen samt att rutiner i barnens vardag saknas. En svårighet i arbetet kan vara att ta till tals ett barns välmående med föräldrarna. Det finns föräldrar som reagerar negativt på sådant och som är ointresserade av samarbete kring barnet med myndigheterna. Det rådde också oklarhet kring vad en barnskyddsanmälan är och vilka möjligheter dagvårdspersonalen har att ingripa då de är oroliga för ett barn. Personalen upplevde också ibland att det är oklart vem som gör vad och när. Antalet vårdnadstvister har ökat och fallen upplevs vara svårare än tidigare (Henriksson: Barnomsorgen i Åboland en kartläggning av kommunernas resurser och utvecklingsbehov samt förslag till lösningar). Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området gjorde år 2006 en utredning om den svenskspråkiga dagvården i Helsingfors. Utredningen gjordes dels i form av ett frågeformulär som riktades till föräldrarna och dels ett frågeformulär riktat till daghemsföreståndarna. Från föräldrarnas sida kom det fram önskemål om att det kunde finnas mer 22

olika alternativ till den kommunala dagvården, halvdagsalternativ och att daghemmet också kunde fungera som klubb för barn som har en förälder hemma. Den svenskspråkiga familjedagvården i Helsingfors är enligt utredningen nästan obefintlig men många föräldrar skulle uppskatta en sådan dagvårdsform. Även mindre grupper med högst 30 barn är något som föräldrarna enligt utredningen saknar. Många av föräldrarna var också oroade över personalsituationen med hög personalomsättning, många tidsbundna arbetsförhållanden, vikariebrist och underbemanning som kunde bero på att föreståndaren också måste sköta administrativa uppgifter. Som en del av utredningen gjordes också en enkät riktad till daghemsföreståndarna och enligt den hade 39 procent av de föreståndare som svarat på enkäten känt sig utbrända och 28 procent har ofta känt att de inte orkar med arbetet. Föreståndararbetet är på basis av detta ett mycket stressande arbete och risken för utbrändhet verkar vara relativt stor. I utredningen kom det fram att en del föräldrar anser att informationen de får av daghemspersonalen om hur barnets dag har varit är bristfällig, och de önskar sig mer information i skriftlig form. När man frågade föräldrarna vilka faktorer de anser att är viktigast för god vård svarade de trygghet, kunnig personal och individuellt bemötande. Oron över personalbristen upprepade sig i många föräldrasvar och grupperna ansågs vara för stora i vissa daghem. Även mobbning barnen emellan nämndes som ett oroande fenomen. Av föräldrarna upplevde 90 procent att dagvårdsplatsen stöder det svenska språket i tillräckligt hög grad, men det förekom oro över tvåspråkigheten och finskans inflytande. Enligt utredningen är 30 procent av daghemsbarnen i den svenskspråkiga dagvården i Helsingfors enspråkigt svenskspråkiga, 64 procent tvåspråkiga, 4 procent finskspråkiga och 2 procent har ett annat språk. Då utredningen gjordes var nästan en tredjedel av vårdpersonalen inom den svenska dagvården i Helsingfors tidsbundet anställd. Även föreståndarna ansåg att det är svårt att få tag på vikarier. I utredningen föreslås att man ska satsa på åtgärder som förbättrar den nuvarande personalsituationen. Helsingfors stad borde enligt utredningen utreda orsaken till de täta personalbytena och sedan åtgärda problemet. Dessutom borde en kampanj för rekrytering av vikarier sättas igång. Förändringar borde enligt utredningen även ske i barndagvårdslagen eller inom Helsingfors stads dagvårdspolitik. I utredningen föreslås också att personalen skulle belönas med relevant och tillräcklig utbildning och andra förmåner som ger förutsättningar för personalen att orka i sitt arbete (Forsberg: Vi vill ha glada och trygga barn på dagis. Kvalitetsutredning inom den svenska dagvården i Helsingfors). I Sydkustens utredning 2009 framgick det att personalen huvudsakligen talar svenska med svenska barn, men det fanns också exempel på att den övriga personalen, t.ex. köksor och 23