POSITIONSVERB I KOMBINATION MED ADJEKTIVISKA SUBJEKTSPREDIKATIV

POSITIONSVERB I KOMBINATION MED ADJEKTIVISKA SUBJEKTSPREDIKATIV EN KORPUSUNDERSÖKNING AV KONSTRUKTIONALISERING Margot Fonteyne Studentennummer: 01405669 Promotor(en): Prof. dr. Kicki Ingridsdotter, Dr. Martje Wijers Masterproef voorgelegd voor het behalen van de graad master in de taal- en letterkunde Academiejaar: 2017 2018

Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert! Pippi Långstrump Förord Jag inleder den här uppsatsen med ovanstående citat av min barndoms hjältinna, eftersom Pippis optimism redan många gånger har övertygat mig att hänga i lite till, i synnerhet under uppsatsskrivandet. Citatet hänger inte för inte över min säng. Härmed vill jag också gärna tacka mina handledare Kicki Ingridsdotter och Martje Wijers för att investera tid och möda i min uppsats, mina kursare och väninnor Fien, Charlotte, Lisa och Nele för att lyssna på mitt gnäll lite då och då och sist men inte minst mina kära föräldrar för deras mentala och finansiella stöd. Jag önskar er mycket läsglädje. Margot Fonteyne Deurle, den 3 augusti 2018

Innehållsförteckning 1. Inledning... 1 1.1. Ämnesavgränsning och forskningsfråga... 1 1.2. Motivering... 3 1.3. Disposition... 4 2. Forskningsbakgrund och terminologi... 6 2.1. De centrala positionsverben... 6 2.2. Positionsverb i pseudosamordningar... 11 2.3. Positionsverb i kombination med adjektiviska subjektspredikativ... 13 3. Teoretiskt ramverk... 21 4. Hypoteser... 25 4.1. Underlag... 25 4.2. Semantisk blekning... 28 4.3. Progressiv aspekt... 30 5. Material och metod... 32 5.1. Korpusval... 32 5.2. Konkordanssoftware och söksträng... 33 5.3. Variablernas operationalisering... 36 5.4. Datatvättens procedur... 44 5.5. Statistisk analys och protokoll... 49 6. Resultat... 53 6.1. Stickprovstorlek... 53 6.2. Rumsadverbial... 54 6.2.1. Signifikans... 54

6.2.2. Produktivitet... 55 6.3. Durativa tidsadverbial... 60 6.3.1. Signifikans... 61 6.3.2. Produktivitet... 62 7. Diskussion... 66 8. Slutsats... 71 8.1. Sammanfattning... 71 8.2. Undersökningens brister och förslag till vidare forskning... 72 Litteraturlista... 74 Bilagor... 77 Antal ord: 22627

Tabeller och figurer Tabell 1. Svenska positionsverb (Viberg 2013: s. 141)... 7 Tabell 2. Subjekttyper för ligga, stå och sitta (Viberg 2013: s. 145)... 9 Tabell 3. De fyra huvudaktionsarterna (Teleman et al. 1999: s. 324)... 12 Tabell 4. Exempel på svenska konstruktioner... 21 Tabell 5. Hypotetiska resultat... 51 Tabell 6. Antal träffar och stickprovstorlek... 53 Tabell 7. Antal rumsadverbial vid sitta... 54 Tabell 8. Antal rumsadverbial vid ligga... 55 Tabell 9. Antal rumsadverbial vid stå... 55 Tabell 10. Produktivitet med och utan rumsadverbial... 56 Tabell 11. Rumsadverbial vid sitta uppdelade efter subjektspredikativets semantiska fält... 57 Tabell 12. Rumsadverbial vid ligga uppdelade efter subjektspredikativets semantiska fält... 58 Tabell 13. Rumsadverbial vid stå uppdelade efter subjektspredikativets semantiska fält... 59 Tabell 14. Antal durativa tidsadverbial vid sitta... 61 Tabell 15. Antal durativa tidsadverbial vid ligga... 61 Tabell 16. Antal durativa tidsadverbial vid stå... 62 Tabell 17. Produktivitet med och utan durativt tidsadverbial... 62 Tabell 18. Durativa tidsadverbial vid sitta uppdelade efter subjektspredikativets semantiska fält... 63 Tabell 19. Durativa tidsadverbial vid ligga uppdelade efter subjektspredikativets semantiska fält... 64 Tabell 20. Durativa tidsadverbial vid stå uppdelade efter subjektspredikativets semantiska fält... 64 Tabell 21. Antal träffar för varje positionsverb uppdelat efter type... 77 Figur 1. Schematiskt bild av de olika kombinationernas lexikalisering och förblekning... 18 Figur 2. Det hierarkiska konstruktikonet... 23 Figur 3. Produktivitet med och utan rumsadverbial... 56 Figur 4. Produktivitet med och utan durativt tidsadverbial... 62

Förkortningar och symboler ADV ASP CPV CxG DTA OBJ PP PRED RA SAG SUBJ TTR V VFIN VP adverbial adjektiviskt subjektspredikativ centralt positionsverb konstruktionsgrammatik durativt tidsadverbial objekt potentiell produktivitet predikativ rumsadverbial Svenska akademiens grammatik subjekt type-token ratio verb finit verb verbfras + med utan

1. Inledning Avsnitt 1.1 är tänkt som en introduktion till uppsatsens ämne och slutar med forskningsfrågan som ligger till grund för denna uppsats. Varför jag precis har valt detta ämne redogör jag för i avsnitt 1.2. En översikt av uppsatsens struktur hittar man till sist i avsnitt 1.3. 1.1. Ämnesavgränsning och forskningsfråga Tre av de vanligaste svenska verben är sitta, ligga och stå. Det mest närliggande användningsområdet för dessa tre verb är naturligtvis mänsklig kroppsposition, som i följande exempelmening: (1) Framför portarna till paradiset, eller Scandinavium som det heter till vardags, står, sitter och ligger kanske 60 förväntansfulla Håkan Hellström-fans. 1 Det är därför som de ibland också kallas de centrala positionsverben (CPV). 2 Detta är emellertid inte det endaste sättet på vilket man kan använda verben, för sitta, ligga och stå ligger såsom sina motsvarigheter i de olika språken i världen ofta till grund för semantisk utbredning (Newman 2002: s. 1). En vanlig utbredning är konstruktioner där de centrala positionsverben beskriver subjektets kroppsposition under en aktion och samtidigt som ett slags hjälpverb betonar denna aktions kontinuitet (ibid.: s. 12). Ett exempel i detta delområde är pseudosamordningar med positionsverb som det första ledets verb (V1). Som man kan se i (2) förekommer denna konstruktion 3 bland annat i svenskan (se t.ex. Kvist Darnell (2008)). (2) Både vuxna och barn står och väntar på bussen vid hållplatsen Kärrhallen. Som skrivs i Svenska Akademiens grammatik (SAG) (Teleman et al. 1999: vol. IV, s. 904) har positionsverbet fått en förbleknad betydelse i pseudosamordningar. Verbets semantiska 1 Exempelmeningar utan källhänvisning hämtades ur korpusen GP 2013 som man kan leta igenom med hjälp av sökverktyget Korp (Borin, Forsberg, Olsson, et al. 2012) (se avsnitt 5.1 och 5.2). 2 I det som följer utelämnar jag ofta ordet central och kallar jag dem helt enkelt för positionsverben. Det mer perifera positionsverbet hänga tas nämligen inte upp i den här uppsatsen. 3 Med konstruktion menar jag här som i den traditionella grammatiken syntaktiska strukturer som fraser och satser (Teleman et al. 1999: vol. I, s. 191). 1

huvudfunktion är nämligen inte längre att ange subjektets kroppsposition, utan att tydliggöra det andra verbets progressiva tolkning som en pågående process. Pseudosamordningar är alltså resultatet av en grammatikaliseringsprocess, dvs. en process där ett lexikalt element förvandlas till ett grammatikalt (Matthews 2007). Om pseudosamordningar har emellertid redan skrivits en hel del. Min uppsats handlar därför inte om svenska pseudosamordningar med positionsverb som V1, utan om en likartade konstruktion som inte har belysts ur detta perspektiv än. Konstruktionen är uppbyggd av ett av de tre centrala positionsverben i kombination med ett adjektiviskt subjektspredikativ (ASP). 4 Jag ger några exempel: (3) a. Då sitter han klistrad framför skärmen, kollar och lyssnar på de 450 låtar som jag lagt ut på Youtube. b. Ett par minuter senare larmades polisen om att en namngiven man låg skottskadad i en lägenhet på Beväringsgatan. c. Du som är ung och funderar på ditt yrkesval kan vara säker på att om du väljer ett vårdyrke så kommer du inte att stå arbetslös efter studierna. Positionsverbens informationsstrukturella vikt i exempelmeningarna verkar vara reducerad på samma sätt som i pseudosamordningar. Det som är viktigt i (3a) är nämligen inte att mannen sitter, utan att han är klistrad framför skärmen. I (3b) spelar det inte riktigt en roll i vilken kroppsställning mannen påträffades, utan är det framför allt intressant att han var skottskadad. (3c) är ett extremfall, eftersom positionsverbet stå inte alls används för att beteckna kroppsställning. Här är det enligt min språkkänsla mycket tydligt att positionsverbet har tappat sin lexikala betydelse och i stället fungerar som progressiv aspektmarkör som anger att arbetslösheten kan hålla i länge när man väljer ett yrke med låg sysselsättning. Det som jag vill undersöka i det här arbetet är om man också på ett kvantitativt sätt kan ställa fast att positionsverb i modern svenska tenderar till att ha en förbleknad lexikal betydelse och i stället tenderar till att användas som progressiv aspektmarkör när de kombineras med subjektspredikativ. Jag kommer att pröva detta genom att mäta om träffar där positionsverbet kombineras med ett subjektspredikativ förekommer signifikant oftare i grammatiska kontexter 4 I det som följer utelämnar jag ofta ordet adjektivisk och kallar jag dem helt enkelt för subjektspredikativ. Substantiviska subjektspredikativ tas nämligen inte upp i den här uppsatsen. 2

där den semantiska blekningen och den progressiva tolkningen framhävs än träffar där positionsverbet onekligen bara kan tolkas i sin lexikala betydelse. Sedan kommer jag med hjälp av produktivitetssiffror och semantiska fält att granska i vilken mån de fastställda tendenserna är jämnt spridda över hela konstruktionen. Slutsatsen som jag kommer att dra är att resultaten för sitta, ligga och stå i kombination med adjektiviska subjektspredikativ i alla fall är för olika för att kunna tala om sådana allmänna tendenser, men detta förväntade jag inte heller på grund av tvärspråkliga iakttagelser (se avsnitt 1.2). Tendensen att ha en förbleknad betydelse ställde jag fast för alla tre positionsverb, men orsaken till detta är för sitta och stå ett begränsat antal högfrekventa individuella kombinationer. Fördelningen för ligga är mer jämnt spridd, men tendensen visar sig också att vara mindre stark. Tendensen att fungera som progressiv aspektmarkör ställde jag bara fast för sitta, men igen är orsaken till detta dessa få högfrekventa kombinationer. De tillhör dessutom till största delen bara ett semantiskt fält. 1.2. Motivering Idén om att skriva om subjektspredikativ i svenskan uppstod under en brainstorm med en av mina handledare, där vi gick igenom lektionsteman för Moderne Scandinavische taalkunde som kanske hade väckt mitt intresse och därför kunde fungera som uppsatsämne. Litteraturen som jag hittade om detta ämne visade sig vara mycket inskränkt. Efter vad jag vet publicerades efter Bolanders doktorsavhandling (1980) om adjektiv som subjektiva predikativ inga enskilda undersökningar om ämnet. Jag upptäckte dock att man ibland skriver om subjektspredikativ i förbigående i artiklar om svenska positionsverb i ett kontrastivt eller typologiskt perspektiv. I ett inledande kapitel i sin kontrastiva undersökning efter positionsverb som lokativa verb räknar Viberg (2013: s. 142-144) till exempel upp alla funktioner verben har i svenskan och där nämner han också positionsverbens förekomst med subjektspredikativ. Om denna konstruktion skriver han att [t]he postural meaning is still present [ ] and it is questionable whether this could be referred to as emergent grammaticalization, but the construction still represents an interesting parallel to the tendency of posture verbs to develop into copulas (2013: s. 144). Som det enda exemplet på denna konstruktion ger han följande mening: (1) De satt länge tysta. 3

Det stämmer att positionsverbets funktion att beskriva subjektets kroppsställning inte fullständigt har försvunnit i exemplet, men detta är inte heller fallet för positionsverben som det första ledet i pseudosamordningar. Dessutom antyder verbets funktion i exempelmeningen (3c) i föregående avsnitt att positionsverbens betydelse i kombination med ett subjektspredikativ kan vara mycket mer förbleknad än i (1). Denna konstruktions grammatikalisering verkar alltså inte mer tveksam än pseudosamordningens grammatikalisering, där positionsverbets lexikala betydelse också framhävs i olika grad (se avsnitt 2.2 och 4.1). Med hjälp av en kvantitativ undersökning vill jag gärna bringa mer klarhet i detta särskilt lite forskade ärende. Man kan dock inte förutsätta att de tre centrala positionsverben beter sig på samma sätt när de kombineras med ett subjektspredikativ. Även om lexikaliseringarna för sitta, ligga och stå i de olika språken i världen alla tre påträffas som aspektmarkör, lägger Newman (2002: s. 16) nämligen märke till att sitta verkar vara en vanligare källa för sådana utbredningar än ligga och stå. Av de 22 språken som finns med i hans lista använder nämligen 17 språk sitta som en aspektmarkör, medan ligga och stå bara förekommer 7 resp. 9 gånger som aspektmarkör i dessa 22 språk. Han erkänner också att fler forskning krävs för att kunna verifiera detta påstående. Genom att belysa de möjliga skillnaderna mellan de tre centrala positionsverben i kombination med ett subjektspredikativ vill jag med denna uppsats alltså också lämna ett bidrag till frågan om vissa positionsverb tenderar mer till aspektuella utbredningar än andra. 1.3. Disposition I det följande diskuterar jag i kapitel 2 forskningslitteraturen som jag har hittat om de svenska positionsverben i allmänhet (avsnitt 2.1), i pseudosamordningar (avsnitt 2.2) och i kombination med adjektiviska subjektspredikativ (avsnitt 2.3). Samtidigt tar jag också upp de viktigaste begreppen som används i denna litteratur och som därför också kommer att spela en stor roll i mitt efterföljande resonemang. I kapitel 3 ges en introduktion till konstruktionsgrammatik. Detta är det teoretiska ramverket som jag placerar min undersökning i. Därefter ställer jag upp hypoteserna som jag vill testa i kapitel 4. Dessa hypoteser baserades på Hilpert & Koops undersökning (2008) av pseudosamordningar som ett resultat av procedurmässig konstruktionalisering (prodecural construktionalization). Jag sammanfattar denna undersökning i avsnitt 4.1 och formulerar sedan 4

mina egna hypoteser om positionsverb i kombination med adjektiviska subjektspredikativ som ett resultat av procedurmässig konstruktionalisering i avsnitt 4.2 respektive 4.3. Kapitel 5 handlar om materialet och metoden som jag har använt under mitt försök att hitta ett svar på min forskningsfråga. Jag förklarar varför jag valde korpuslingvistik som metod och beskriver sedan korpusen jag valde i avsnitt 5.1. I avsnitt 5.2 redogör jag sedan för den konkordanssoftware och söksträngarna som jag använde. Hur jag har operationaliserat mina variabler och hur jag har datatvättat mina träfflistorna återfinner man i avsnitt 5.3 respektive 5.4. Slutligen klarlägger jag i avsnitt 5.5 hur jag har bearbetat mina uppgifter statistiskt. Resultaten som jag fick analyserar jag i kapitel 6. Där avhandlar jag antalet träffar för de olika söksträngarna och stickprovens storlek före och efter datatvätten i avsnitt 6.1. I avsnitt 6.2 diskuterar jag på basis av resultaten positionsverbets möjliga semantiska blekning, i avsnitt 6.3 deras möjliga funktion som markör för progressiv aspekt. Hur mina resultat förhåller sig till mina hypoteser behandlar jag i kapitlet som kallas för diskussion. På slutet försöker jag att ge ett nyanserat svar på min forskningsfråga och hur mina resultat passar in i det bredare forskningsområdet. I kapitel 8 sammanfattas först den här undersökningen i avsnitt 8.1. Sedan pekar jag på undersökningens brister och till sist har jag några förslag till vidare forskning, som jag båda tar upp i avsnitt 8.2. 5

2. Forskningsbakgrund och terminologi Som jag skrev ovan ger jag en översikt av forskningslitteraturen om hur de svenska positionsverben används i allmänhet i avsnitt 2.1, i pseudosamordningar i avsnitt 2.2 och i kombination med adjektiviska subjektspredikativ i avsnitt 2.3. Jag tar också upp några lingvistiska begrepp som är viktiga för att kunna förstå denna litteratur och följaktligen för att kunna förstå mitt efterföljande resonemang. 2.1. De centrala positionsverben Newman (2002) ger i det inledande kapitlet av sin typologiska studie om de centrala kroppsställningsverben en översikt av koncepten sitta, ligga och stå i de olika språken i världen. På grund av sin enkelhet verkar dessa koncept kanske inte direkt vara intressanta studieobjekt, men som viktig del av människans vardag är deras motsvarande lexem faktiskt en populär källa för figurativa och grammatikaliserade användningar. I det här avsnittet ska jag sammanfatta Newmans typologi med det svenska språket som utgångspunkt. Användningssätt som inte är relevanta för svenska utelämnar jag alltså. Koncepterna befinna sig i en sittande position, befinna sig i en liggande position och befinna sig i en stående position skiljer sig enligt Newman (ibid.: s. 1-3) på fyra olika plan. På det rumsliga planet befinner man sig i en relativt kompakt position när man sitter, i en lodrätt utsträckt position när man står och i en vågrätt utsträckt position när man ligger. Förknippad med dessa rumsliga gestalter finns också ofta a strong sense of the extension of a state through time (ibid.: s. 1). Vad gäller hur mycket fysisk ansträngning och kroppslig kontroll man behöver för att kunna hålla ut positionen är en stående position den svåraste, en sittande position lite lättare och en liggande lättast att fortsätta. Koncepterna skiljer sig också i vilken kroppsdel som är mest aktiv under aktiviteten: när man sitter är det baken och till en del den övre torson, när man står är det benen och till en del den övre torson och när man ligger är det den sidan av kroppen som rör den vertikala ytan. Till sist finns det skillnader mellan koncepterna på det social-kulturella planet. Att sitta betraktas som en bekväm kroppsställning för att jobba eller att för att slappna av, att stå förknippas med makt och att ligga med trötthet, sjukdom, sömn eller död. 6

I svenskan är alla tre lexikaliseringar för de centrala kroppsställningarna, alltså sitta, ligga och stå, högfrekventa verb. Viberg (2006: s. 108) gjorde nämligen en frekvenslista av svenska verb med Stockholm-Umeå Corpus (SUC) som underlag. Korpusen omfattar en rad olika genrer och kan därför betraktas som en pålitlig källa. Stå ligger på 17:e plats, ligga hamnade på 23:e plats och sitta slutligen på 35:e. På grund av sin höga relativa frekvens i jämförelse med andra svenska verb utgör de enligt Viberg en del av svenskans lexikala profil. I korpusen GP 2013, som jag använder till min egen korpusundersökning (se avsnitt 5.1), förekommer lemgrammet sitta 7 496 gånger per 16 872 043 tokens och har därför en relativ frekvens av 0,44 per tusen tokens. Ligga har en relativ frekvens av 0,68 per tusen tokens med 11 476 belägg och stå förekommer slutligen oftast med 14 752 belägg och alltså en relativ frekvens av 0,87 per tusen tokens. När man ordnar alla verb efter frekvens med hjälp av sökverktyget Korp når lemgrammet stå nr. 23, ligga nr. 32 och sitta nr. 49. De tre centrala positionsverben är statiska. Det finns däremot också dynamiska positionsverb, som morfologiskt sett ofta hänger ihop med de motsvarande statiska positionsverben: de har samma form eller de ena formerna är avledda av de andra (Newman 2002: s. 4). Det sista är också fallet i svenskan. Viberg (2013: s. 141) uppmärksammar att kontrasterna mellan de statiska och dynamiska positionsverben är mycket tydliga och uttrycks systematiskt. Jag återger hans tabell i svensk översättning nedan. Tabell 1. Svenska positionsverb (Viberg 2013: s. 141) tillstånd/aktivitet intransitiv förändring (inkoativ) reflexiv ligga lägga sig lägga stå ställa sig ställa resa sig (upp) sitta sätta sig sätta sig upp slå sig ner sätta kausativ transitiv För varje statiskt positionsverb finns alltså ett motsvarande kausativt positionsverb, som tydligen är avlett av det statiska. De kausativa positionsverben kan användas reflexivt och får då en inkoativ betydelse, men det finns också andra möjligheter i denna grupp. Innan jag övergår till positionsverbens figurativa och grammatikaliserade användningar vill jag peka på Vibergs uppdelning (ibid.: s. 142) av positionsverb i deras grundbetydelse på grund av 7

om det finns ett lokativt komplement med i satsen eller inte. (1) är ett exempel på en mening med ett positionsverb utan lokativt komplement, som Viberg kallar renodlade kroppsställningsverb, och (2) på en mening med ett positionsverb med lokativt komplement. (1) Sedan förvärras obalansen av att man sitter så mycket att man inte orkar ha en upprätt position utan sjunker ihop. (2) Hon sitter i vardagsrummet i sin röda morgonrock med en bok i handen. Viberg skriver att positionsverb i deras grundbetydelse förekommer oftare med än utan lokativt komplement och att positionsbetydelsen i sådana fall vanligen befinner sig i bakgrunden. Jag skulle emellertid inte använda termen renodlade kroppsställningsverb, eftersom det enligt mig ger intrycket att det inte är kontexten, utan framför allt verben själva som avgör hur framstående grundbetydelsen är. I stället för termen renodlade kroppsställningsverb skulle jag därför föreslå en term som renodlad användning av kroppsställningsverb. Förutom mänskliga referent som subjekt kan också icke-mänskliga referent uppträda som subjekt vid sitta, ligga och stå. I så fall kombineras de alltid med ett lokativt komplement. Enligt Viberg (ibid.: s. 142) är den höga frekvensen av konstruktioner som i (2) ett av de främsta grunden till den här utbredningen. Newman (2002: s. 7) påpekar också här att språk uppvisar skillnader i vilken utsträckning sitta, ligga och stå kan kombineras med icke-mänskliga referent som subjekt. Vad gäller svenskan har både Blensenius (2015a: s. 36c) och Viberg (2013: s. 144-148) granskat vad som motiverar kombinationsmöjligheterna. Till att börja med kan naturligtvis inte bara människor, utan också vissa djur sitta, ligga eller stå (3a). Enligt Blensenius gäller det bara för at least sufficiently large quadrupeds (2015a: s. 36c). Tvåbeniga djur som fåglar kan till exempel sitta och i vissa kontexter också stå (3b), men bara ligga när de är döda eller skadade. Ormar, som inte alls har några ben, kan bara ligga (3c). Sedan kan också icke-levande objekt vara subjekt till kroppställningsverben, både konkreta (4a) och abstrakta (4b). Till sist räknar Viberg (2013: s. 145) också skrivna saker som en separat kategori (5). (3) a. Hunden {låg/sitter/står} under bordet och benutrymmet för resenärerna var, enligt paret, nästan obefintligt. 8

b. Fågeln står i ån på höga, smala ben. (https://goo.gl/s3udnd) 5 c. En förbipasserande kvinna såg den 170 centimeter långa ormen {ligga/*sitta/*stå} på en trottoar på Gamlestadstorget och ringde polisen. (GP 2005) (4) a. Jag har sagt till mina vänner: Är jag inte hemma så vet ni var nyckeln ligger. b. Jobb och ekonomi står självfallet i centrum i det kommande valet. (5) I insändaren står även att skolan serverar mat som skolbarnen inte vill äta. I Viberg (ibid.) redovisas i en tabell hur ofta sitta, ligga och stå förekommer med de ovan nämnda subjekttyperna i den Multilingual Parallel Korpus (MPC), som innehåller fiktion. Jag sammanfattar denna nedan. Tabell 2. Subjekttyper för ligga, stå och sitta (Viberg 2013: s. 145) subjekt ligga stå sitta mänsklig 43% 61% 90% djurisk 2% 1% 2% konkret 47% 24% 7% abstrakt 8% 6% 1% skriven information 0% 8% 0% summa 100% 100% 100% Som man kan se är nästan hälften av subjekten för ligga icke-levande konkreta föremål, uppträder de också ofta, men mindre med stå och är de inte så vanliga subjekt för sitta. Tillsammans med tyska överträffar det svenska språket engelska, finska och franska i antal vad gäller kombinationen av icke-levande konkreta subjekt med positionsverb (ibid.: s. 139). Vad gäller analogin som motiverar valet till sitta, ligga eller stå är icke-levande subjekt som sitter saker som är fixed in a position (Blensenius 2015: s. 36c) eller attached (Viberg 2013: s. 146). Hur objektet är häftat fast spelar ingen roll: the Figure may be glued, nailed or placed in a thight fit (ibid.: s. 147). (6) är ett exempel på en sådan användning. (6) Där stenen ska sitta i hennes ring är det tomt. 5 För översiktlighetens skull hänvisar jag till internetkällor med hjälp av förkortade URL:s. 9

Om objekt som är lodrätt utsträckta i förhållande till underlaget (inte bara de som har ben) säger man att de står (7a), samt om skriven information. Blensenius (2015a: s. 36c) förklarar detta med analogin att bokstäverna står på en linje. Dessutom används stå också när objektet har a functional upper side (Viberg 2013: s. 146), dvs. en sida som befinner sig upptill när objektet används på det vanliga sättet (7b). (7) a. I vardagsrummet har den här lampan stått i många år. (Bloggmix 2014) b. Dess strama och raka avslut ger ändå en mjuk och svävande känsla när skålar och tallrikar står på bordet. (Bloggmix 2014) Ligga används till sist i kombination med objekt som i (8a), som är vågrätt utsträckta i förhållande till underlaget, men fungerar även som standardläget när varken objektets vertikala eller horisontala utsträckning är framstående (8b). Detta kan möjligen förklara det höga antalet konkreta subjekt vid ligga. Verbet brukas också ofta för att lokalisera geografiska platser, som byggnader, städer eller länder (8c). (8) a. Tangentbordet ligger på golvet eftersom han skriver med tårna. b. Narkotikan, troligen kokain, låg i en påse som en större grupp förskoleelever hittade i en skog. (GP 2005) c. Det enda positiva är väl att stugan ligger mitt bland sanddynerna och att det är nära till bad. (Bloggmix 2011) Det finns också en hel del metaforiska uttryck med sitta, ligga och stå. Ett exempel är uttrycket stå för sina principer. Den större kroppsliga kontrollen och den större fysiska ansträngningen man behöver för att kunna hålla ut positionen motiverar här metaforen: man bjuder motstånd till dem som inte har samma principer. Metaforiska uttryck är emellertid ett mycket omfattande ämne och dessutom inte fokusen i den här undersökningen, så jag hänvisar här till Jakobsson (1996). Hon har gjort en djupgående kognitiv undersökning av detta specifika ämne. Lexikaliseringarna för koncepterna sitta, ligga och stå i olika språk har genomgått olika grammatikaliseringsprocesser, men den vanligaste är att kroppställningsverben används som hjälpverb som simultaneously classify a subject referent in terms of posture as well as functioning as a tense/aspect/modality (TAM) marker (Newman 2002: s. 12). Grunden till detta är enligt Newman (ibid.: s. 1) den starka mentala förbindelsen mellan kroppsställningarna och fortsättningen av dessa genom tiden. Som jag skrev i inledningen är en väl utforskad 10

konstruktion i svenskan den så kallade pseudosamordningen, där de centrala positionsverben verkar att ha genomgått en sådan grammatikaliseringsprocess till aspektmarkör. Jag går djupare in på denna konstruktion i det efterföljande kapitlet. 2.2. Positionsverb i pseudosamordningar Jag har redan här och där i min uppsats talat om pseudosamordning, som kan omskrivas som samordning bestående av två verbfraser av vilka det förra ledet vanligen är obetonat och semantiskt har hjälpverbskaraktär (Teleman et al. 1999: vol. I, p. 215). Schematiskt sett talar man alltså om följande konstruktion: [V och VP]. Det finns emellertid enligt SAG (ibid.: vol. IV, s. 902-903) bara ett begränsat antal verb som kan fungera som det första ledet, mer specifikt bara verb som anger befintlighet (1a), förflyttning till en viss plats (1b), kanalen för en språkhandling (1c) eller olika faser av en aktion (1d). Till sist finns det också verb som inleder artighetsuttryck som det första ledet (1e). (1) a. Hon sitter alltid (i soffan) och röker turkiska cigaretter. b. Hon gick (till affären) och handlade mjölk. c. De ringde och meddelade mig resultatet igår. d. {Börja/Fortsätt/Sluta} och skrik! e. Hon var vanlig och hjälpte mig med väskan. Därför att det bara är konstruktioner med de centrala kroppsställningsverben som intresserar mig i den här uppsatsen kommer jag att begränsa det som följer till pseudosamordningar med positionsverb som det första ledet, som ingår i gruppen med verb som anger befintlighet. Konstruktionerna verkar att vara mycket vanliga i svenskan. Enligt Hilpert & Koops (2008) utgör pseudosamordningar nämligen 41,5% av förekomsterna med sitta, ligga och stå inom korpusen Bonniers romaner II (en korpus med romaner från 80-talet) och 40,1% inom Gothenburg Spoken Language Corpus (en korpus med talspråk från 90-talet). Pseudosamordningar bidrar alltså signifikant till verbens höga frekvens (se avsnitt 2.1). De finns dock inte bara i svenskan, utan också i de andra fastlandskandinaviska språken (se t.ex. Kuteva (1999)), i de öskandinaviska språken (se t.ex. Jóhannsdóttir (2006) och Heycock & Petersen (2012)) och i västgermanska språk som afrikaans och engelska (se t.ex. De Vos (2005)). 11

Forskarna verkar eniga om att pseudosamordningarnas huvudfunktion är att ge, förstärka eller säkerställa [den andra verbfrasens] aspekt/aktionsart (Kvist Darnell 2008: s. 44). Aspekt och aktionsart är två begrepp som säger något mer om en händelses interna temporala struktur, t.ex. om aktionen har en slutpunkt, om aktionen utsträcker sig i tiden osv. Oftast används de som synonymer, som i SAG (Teleman et al. 1999: vol. I, s. 155). Ibland skiljs mellan en grammatisk (aspekt) och en lexikal (aktionsart) manifestation av denna struktur (Kvist Darnell 2008: s. 7). Som Kvist Darnell (ibid.) skriver är denna uppdelning mycket problematisk, eftersom det är svårt att avgränsa grammatik och lexikon. Jag betraktar termerna därför också som synonyma. Teleman et al. (1999: vol. IV, s. 324) urskiljer fyra huvudaktionsarter: tillstånd (t.ex. Lotta bodde hemma), oavgränsad process (t.ex. temperaturen steg), avgränsad process (t.ex. mjölken rann ut) och punkthändelse (t.ex. Johan blinkade). De avgränsas med hjälp av motsatspar som avgränsad/oavgränsad, processuell/icke-processuell, durativ/punktuell och statisk/dynamisk. Aktionen kallas avgränsad om skeendets slutpunkt impliceras i satsen (t.ex. kassören somnade) och oavgränsad om den inte impliceras (t.ex. kassören sov). Aktioner som är består av en rad olika tillstånd (t.ex. Pelle bakade ett bröd) uppfattas som processuella aktioner, i motsats till icke-processuella aktioner, som består av ett homogent statiskt tillstånd (t.ex. Pelle beundrade sin chef) eller en punkthändelse (t.ex. kassören somnade). Tidsutsträckning pekar på en durativ aktion (t.ex. Arne läste (i två timmar)), medan en aktion utan relevant tidsutsträckning kallas för punktuell (t.ex. Arne slog upp boken). Om aktionen innebär en förändring betecknas den slutligen som dynamisk (t.ex. Olle sprang till stan), aktioner utan förändring som statiska (t.ex. nyckeln låg i lådan). De fyra huvudaktionsarterna sammanfattas tillsammans med sina särdrag i nedanstående tabell, som jag tog över ur SAG (ibid.). Tabell 3. De fyra huvudaktionsarterna (Teleman et al. 1999: s. 324) oavgränsade aktionsarter avgränsade icke-processuella processuella icke-processuella durativa punktuella statiska dynamiska tillstånd oavgränsade processer avgränsade processer punkthändelser Svenskan betraktas vanligen inte som ett typiskt aspektspråk, därför att språket inte verkar att använda regelbundna grammatiska morfem för att uttrycka aspekt, utan snarare verkar att ha 12

många olika sätt för att uttrycka aspekt lexikalt. Exempel är verb (t.ex. att sluta uttrycker i sig en avgränsad aktion), men också objekt (t.ex. kaffe i att dricka kaffe markerar en oavgränsad aktion, en kopp i att dricka en kopp kaffe en avgränsad aktion), subjekt (t.ex. en ekorre i en ekorre springer förbi pekar på en avgränsad aktion, en massa ekorrar i en massa ekorrar springer förbi på en oavgränsad) och adverbial (t.ex. tidsadverbialet i två timmar i Arne läste i två timmar betonar den durativa läsningen) kan fungera som aspektmarkörer. Problemet med pseudosamordningarnas huvudfunktion är att forskarna inte står enade bakom vilket slags aspekt som uttrycks i konstruktionerna. Medtävlarna är en oavgränsad, en durativ och en progressiv tolkning. Majoriteten av forskarna verkar dock att beteckna den aspekt som pseudosamordningar framkallar som progressiv. 6 Denna aspekt definieras i SAG som en kombination av durativ och processuell aspekt, dvs. att markören anger att en process pågår (t.ex. Irma höll på att bli utbränd). Detta innebär också att de två pseudosamordnade verben tolkas som en och samma händelse i stället för två separata händelser. I definitionen som jag citerar i början av detta kapitel står att det första ledet i en pseudosamordning får ett hjälpverbskaraktär. Ett positionsverbs lexikala betydelse minskar alltså i en pseudosamording, för hjälpverb är betydelsetomma verb. Ordet karaktär pekar dock på faktumet att denna lexikala betydelse inte tycks kunna försvinna hundra procent. Newman (2002: s. 14) har emellertid utrett att det finns andra språk där positionsverben har utvecklat sig till aspektmarkörer without any trace of the original postural meaning. Intressant är i detta fall att Blensenius (2015b) har lagt märke till början av en sådan utveckling i svenskan. Han iakttog nämligen att en moderator vid en paneldebatt till exempel stod upp när hen sa att hen sitter och funderar på olika saker. 2.3. Positionsverb i kombination med adjektiviska subjektspredikativ Predikativ definieras i SAG (Teleman et al. 1999: vol. I, s. 211) som verbbestämningar som utsäger något mer om satsens subjekt eller objekt, som sägs vara predikativets predikationsbas. Ett predikativ har alltså en koppling både med verbet och, beroende på vilken referent predikativet utsäges något om, med subjektet respektive objektet. De som har ett subjekt som 6 Se Blensenius (2015a: s. 29-30) för en lista på vilka forskare har föreslagit de olika tolkningarna. 13

predikationsbas kallas för subjektspredikativ (1), de som har ett objekt som predikationsbas för objektspredikativ (2). Verb som förekommer med subjektspredikativ är intransitiva (t.ex. att gå), medan verb som uppträder med objektspredikativ är transitiva (t.ex. att måla). 7 (1) Hon går arbetslös. SUBJi VFIN PREDi (2) De målar dörren grön. SUBJ VFIN OBJi PREDi Predikativet utgörs mestadels av en adjektivfras (3), participfras (4) eller nominalfras (5) (ibid.). Kopplingen mellan predikativet och predikationsbasen uttrycks också morfosyntaktiskt genom kongruensböjning i numerus och genus om predikativets huvudord kan uppvisa adjektivböjning, vilket tydliggörs i (3) och (4). (5) visar att nominalfrasernas huvudord däremot inte anpassas efter predikationsbasen. Ett undantag är nominalfraser som inleds av som (6). De kongruensböjs i numerus med predikationsbasen. 8 (3) a. Pelle ser arg ut. b. Barnet ser argt ut. (4) a. Irma vaknar ihopkrupen i soffan. b. Vi vaknar ihopkrupna i soffan. (5) a. Lasse står modell. b. Pojkarna står modell. (6) a. Jag ingår som ledamot i rådet. b. Politikerna ingår som ledamöter i rådet. 7 Positionsverben sitta, ligga och stå är intransitiva verb. Fokusen i uppsatsen kommer alltså att ligga på subjektspredikativ. Se SAG (Teleman et al. 1999: vol. III, s. 366-374) för mer information om objektspredikativ. 8 Min uppsats handlar huvudsakligen om adjektiviska subjektspredikativ. Jag hänvisar igen till SAG (Teleman et al.: vol. III, s. 341-344), den här gången för mer information om nominalfraser som predikativ. 14

Semantiskt sett tillskriver predikativet predikationsbasen ett kännetecken (en egenskap, ett tillstånd eller en kategori). När verbet är ett positionsverb är detta kännetecken vanligen temporärt, dvs. inte inherent eller permanent, utan bara gällande för aktionens varaktighet. Kortteinen (2008: s. 96) redovisar att 15% av de 1064 träffar med positionsverb i kombination med subjektspredikativ som han annoterade beskriver referentens kroppsställning närmare. Exempel är subjektspredikativ som lutad, hopsjunken eller böjd. De övriga 85% har han inte delat upp i mindre semantiska grupper. En annan indelning som man kan göra är baserad på skillnaden mellan fria och bundna predikativ. Bundna predikativ definieras i SAG (Teleman et al. 1999: vol. I, s. 159) som predikativ som krävs av verbet som predikativet står i relation till, dvs. som ingår i verbets valens. En sats blir med andra ord ogrammatisk eller kan åtminstone inte längre tolkas i samma kontext när man utelämnar det bundna predikativet. De kallas också ibland för obligatoriska predikativ. I äldre grammatikböcker får de benämningen predikatsfyllnad och förknippas de med kopulaverb, men det har visat sig att de har en större räckvidd än bara dessa verb (se Bolander 1980: s. 30). Fria predikativ omfattas i sin tur inte av verbets valens (Teleman et al. 1999: vol. I, s. 173) och när man tar bort dem påverkas satsens tolkning inte. Synonymer är fakultativa predikativ eller predikativa attribut. I stället för att titta på vad som händer när subjektspredikativet utelämnas ur satsen använder Kortteinen (2008: s. 96) negationens räckvidd för att kunna särskilja mellan de två typerna. Jämför till exempel nedanstående meningar: (7) Ella är (inte) intresserad. (8) Svalorna flyger (inte) tysta. I (7) negeras med hjälp av satsadverbialet inte relationen som verbet skapar mellan predikativet och predikationsbasen. Då får man dra slutsatsen att subjektspredikativet är bundet. I (8) negeras med samma satsadverbial att predikativet karakteriserar predikationsbasen, men predikatet är fortfarande giltigt: svalorna flyger, men de är inte tysta när de gör detta. I detta fall är det ett fritt subjektspredikativ. När man tillämpar båda tester på satser med positionsverb i kombination med subjektspredikativ för att granska om subjektpredikativ vid positionsverb är fria eller bundna får man olika resultat: 15

(9) a. Alexander satt (framåtlutad). b. Alexander satt (inte) framåtlutad. (10) a. Lovisa ligger?(sjuk). b. Lovisa ligger (inte) sjuk. (11) a. Elsa står??(beredd). b. Elsa står (inte) beredd. (12) a. Cigarettröken ligger *(tung). b. Cigarettröken ligger (inte) tung. Satsen i (9) blir inte ogrammatisk och verbets betydelse ändrar sig inte om man tar bort subjektspredikativet som i (9a). Negationen i (9b) har inte heller påverkan på predikatets sanningshalt: Alexander sitter, men detta gör han helt enkelt inte framåtlutad. För exempelmeningen i (12) är det tvärtom. Satsen i (12a) blir ogrammatisk när man utelämnar subjektspredikativet tung. Detta kan förklaras med faktumet att predikationsbasen är ickelevande. Satsadverbialet inte i (12b) förnekar relationen mellan subjektet och predikativet. Det är alltså klart att predikativet i (9) är ett fritt predikativ, medan predikativet i (12) är ett bundet predikativ. Någonstans däremellan finns konstruktioner som i (10) och (11). Framför allt negationstestet verkar i dessa fall inte utreda mycket. Det visar sig emellertid att vara svårt att utelämna subjektspredikativ i dem och man får intrycket att predikativet bildar ett slags semantisk enhet med verbet. Bolander (1980: s. 62) räknar både konstruktionen i (10) och i (11) till pseudolexfraser. Konstruktionerna har enligt henne nämligen mycket gemensamt med fullt lexikaliserade fraser 9, men uppfyller inte alla krav. Å ena sidan verkar verbet till exempel att vara semantiskt bundet till predikativet och att uppvisa semantisk blekning, men å andra sidan verkar verbet inte ha tappat hela sin lexikala betydelse. Dessutom kan det ofta också utbytas mot ett annat positionsverb. 10 En Googlesökning ger bland annat följande resultat: 9 Med lexikaliserad fras menas en fras vars helhetsbetydelse inte restlöst kan beräknas ur de enskilda ordens betydelser (Teleman et al. 1999: vol. I, s. 195). 10 Ett annat argument som jag själv tänkte på är möjligheten att lägga till adjektiviska bestämningar i sådana kombinationer, vilket pekar på en viss lexikalisk frihet. Ett exempel finns i exempelmeningen (1), där subjektpredikativet häktad i sitta häktad bestäms av ordet oskyldigt. 16

(13) a. Jag sitter sjuk ombord på en Greyhoundbuss och längtar till en hotellsäng. (https://goo.gl/pqgkxj) b. Sen hoppas jag att jag klarar mig så jag slipper vara den som står sjuk. (https://goo.gl/crhjud) (14) a. Jag ligger beredd med en hink bredvid sängen om hon vaknar i natt. (https://goo.gl/cfrzbn) b. Tomten sitter beredd att ta emot önskelistor och granen är klädd i årets dekor. (https://goo.gl/twwgdk) Positionsverben är alltså utbytbara, men antalet träffar visar också att vissa positionsverb föredras. Jag hittade till exempel 16 500 träffar för står beredd, 4 080 träffar för sitter beredd och 671 för ligger beredd. För ligger sjuk fick jag 16 800 träffar, för sitter sjuk 294 och för står sjuk 164. I SAG (Teleman et al. 1999: vol. III, s. 356-357) talas emellertid inte om pseudolexfraser och görs en tydlig skillnad mellan konstruktioner som i (10) och konstruktioner som i (11). I båda fall betraktas predikativet som bundet, men i (10) uppvisar predikativet fortfarande ett naturligt samband med den kroppsställning verbet beskriver. För att kunna säga att någon ligger sjuk krävs det att personen verkligen befinner sig i en liggande position. Andra exempel som nämns är stå handfallen och sitta overksam. Jag skulle här vilja lägga till konstruktionerna sitta orörlig, sitta tyst, ligga tät, ligga vaken, ligga sömnlös och stå bredbent, som Bolander räknar till pseudolexfraser. Konstruktionen i (11) är däremot så starkt lexikaliserad att verbets lexikala betydelse inte längre behöver gälla om predikationsbasen. Det är möjligt att man står när man står beredd, men det är inte nödvändigt för att satsen ska vara sann. Då kan man inte tolka satsen bokstavligen, men man kan förklara valet för verbet stå med hjälp av en metafor. När man däremot påstår att något ligger eller sitter beredd krävs det däremot att personen verkligen befinner sig i denna kroppsställning och har positionsverben alltså mer grundbetydelse kvar. Enligt SAG tillhör konstruktioner som sitta anhållen, sitta fången, ligga inkallad, ligga öppen, stå fri och stå ensam också denna grupp. (1) 1990 beviljar justitiekanslern Hans Stark, Christer Pettersson 300 000 kr i skadestånd för att han under tio månader suttit oskyldigt häktad för mordet på Olof Palme. 17

Bolander (1980: s. 61) tycker dock att det är svårt att dra en skärp gräns mellan konstruktionerna på basis av hur lexikaliserade de är, därför att lexikalisering är en process som pågår hela tiden. Jag håller med, men ser samtidigt också en tydligt skillnad mellan (10) och (11). Som lösning skulle man kunna avbilda de olika konstruktionerna på ett kontinuum: Figur 1. Schematiskt bild av de olika kombinationernas lexikalisering och förblekning Mindre lexikaliserad Mindre förblekning sitta framåtlutad ligger sjuk stå beredd Mer lexikaliserad Mer förblekning Att placera konstruktionen i (12) på kontinuumet visar sig emellertid inte vara så lätt. När subjektet är icke-levande används positionsverbet nämligen definitionsmässigt på ett abstrakt sätt, redan innan det kombineras med ett subjektspredikativ. På grund av den semantiska blekningen som verkar gå hand i hand med konstruktionernas lexikalisering dras i SAG (Teleman et al. 1999: vol. III, s. 356) en parallell mellan positionsverb i starkt lexikaliserade kombinationer som i (11) och kopulaverb. Kortteinen (2008: s. 89) formulerar det även lite starkare genom att påstå att man kan byta ut positionsverbet i sådana fall mot vara utan betydelseskillnad. Positionsverbet är då un element purement relationnel et référentiellement vide (ibid.). Enligt Bolander (1980: s. 30-40) får man däremot inte jämställa den kopulaliknande användning av positionsverb (som hon betecknar som pseudolexfraser ) i sådana konstruktioner med kopulaverb som vara. För det första är den semantiska kopplingen mellan verbet och predikativet mindre starkt när predikativet kombineras med kopulaverb. Vissa predikativ kan till exempel anta ett större antal betydelser med vara än med positionsverb. Studera följande satser: (15) a. Sofia är orörlig. b. Sofia sitter orörlig. I (15a) kan orörlig tolkas som stilla, men också som om Sofia har det svårt att röra sig. I (15b) är bara den första tolkningen möjlig. Den starkare semantiska kopplingen yttrar sig också i omöjligheten att bryta ut adjektivet och göra det till ett vara-predikativ (16) eller lyfta fram det efter hur i interrogativa bisatser (17b) utan att verbets betydelse ändras. (16) *Sofia sitter och är orörlig. 18

(17) a. Hon mindes hur sjuk hon hade varit. b. *Hon mindes hur sjuk hon hade legat. Predikativets beteende som fokuserat led i interrogativa bisatser verkar dock bara vara en tendens, för påståendet gäller till exempel inte för orörlig: (18) Sofia mindes hur orörlig hon hade suttit. För det andra betraktar Bolander (ibid.: s. 36-37) den kopulaliknande användningen av positionsverb som fortfarande mer lexikal än kopulaverb. Hon baserar sig för detta påstående på två iakttagelser: i pronominaliserade frågor ersätts positionsverben som andra lexikala verb av göra i stället för att de upprepas som kopulaverb (19) och de används i svar där händelsen är det relevanta, medan kopulaverb används i svar där egenskapen eller tillståndet är det relevanta (20). (19) a. Han cyklar. - Gör han det? b. Han är sjuk. - Är han det? c. Han ligger sjuk. - Gör han det?/*är han det? (20) a. Vad gör han? - Han ligger sjuk./*han är sjuk. b. Kan jag få tala med honom? - Ja, han är vaken ännu./*ja, han ligger vaken ännu. Till sist påpekar hon också att rumsadverbial tolkas olika beroende på vilket verb som används i satsen. När rumsadverbial kombineras med en kopulaliknande användning av ett positionsverb med ett subjektspredikativ anger de var skeendet äger rum (21a). Med ett kopulaverb som vara kan rumsadverbial i satser med subjektspredikativ bara beskriva var den tillskrivna egenskapen är giltigt. Kombinationer med subjektspredikativ som tillskriver ett kännetecken som inte kan vara giltigt i bara vissa sammanhang blir därför ogrammatiska (21b). (21) a. Han ligger död på golvet. b. *Han är död på golvet. Det som enligt Bolander (ibid.: s. 31) positionsverbet i denna kopulaliknande konstruktionen betydelsemässigt skiljer från vanliga kopulaverb är att det inte bara markerar tempus och skapar en relation mellan subjektet och en tillfällig egenskap eller tillstånd, utan också beskriver ett 19

förlopp. Detta erinrar om pseudosamordningarnas huvudfunktion, nämligen att markera progressiv aspekt. Det saknas dock konkret bevis för detta i hennes resonemang, för de ovanstående argumenten säger ingenting om den exakta semantiska skillnaden mellan de kopulaliknande positionsverben och vanliga kopulaverb. 20

3. Teoretiskt ramverk Forskningsbakgrunden som jag skisserade i kapitel 2.2 har visat att positionsverb i pseudosamordningar betraktas som verb som har tappat sin lexikala betydelse och grammatikaliserades sedan till durativ aspektmarkör. De få forskarna som har skrivit om positionsverb i kombination med adjektiviska subjektspredikativ iakttog också ibland semantisk blekning, men förknippade detta huvudsakligen med lexikalisering i stället för grammatikalisering (se 2.3). Det visade sig emellertid också att gränsen mellan lexikaliserade och icke-lexikaliserade kombinationer var svårt att dra. Ett viktigt motargument är som jag redan skrev att man kan byta ut det mest vanliga positionsverbet i de enligt forskare lexikaliserade kombinationerna mot de andra positionsverben. Dessutom pekas för sådana kombinationer gång på gång på positionsverbets kopulaliknande karaktär och har Bolander hänsyftat på ett slags progressiv tolkning. I stället för att se på vissa kombinationer av positionsverb med subjektspredikativ som individuella lexikaliserade fraser tänkte jag därför att det skulle kunna vara intressant att betrakta alla kombinationer som exempel på en generaliserande konstruktion där positionsverb som kombineras med subjektspredikativ verkar att tendera till att uppvisa semantisk blekning och att fungera som progressiv aspektmarkör. Med begreppet konstruktion menar jag här inte längre syntaktiska strukturer som fraser och satser som man gör i den traditionella grammatiken (Teleman et al. 1999: vol. I, s. 191), utan menar jag konventionaliserade kombinationer av form (syntax, morfologi och prosodi) och funktion (semantik, pragmatik, informationsstruktur) (Goldberg 2006: s. 5). En konventionaliserad kombination är oförutsägbar utifrån de delar som ingår i kombinationen och alltså själv också betydelsebärande. När de är tillräckligt frekventa räknas dessutom också mönster som är fullständigt förutsägbara som konstruktioner (ibid.). Några exempel på konstruktioner som jag hämtade ur Svenskt konstruktikon (Borin, Forsberg, Olsson, et al. 2012), Språkbankens svenska konstruktionsdatabas: Tabell 4. Exempel på svenska konstruktioner namn struktur definition exempel X-tott [N Adj+tott 1 ] en sammansättningskonstruktion som anger vilken karaktär en person har på sitt hår lintott, blondtott, gråtott, svarttott, rödtott 21

se_x [Vimp (vidare 1 ) AdvP NP PP] uppmaning att ta del av information på angivet ställe eller i angiven riktning i samma text pseudosamordning.distal [V och 1 VP] anger att aktionen äger rum någon annanstans än på platsen för talsituationen komparativ_konditional_bisats [S som 2 om 2 Ssub ] propositionen i matrissatsen jämförs med propositionen i bisatsen se nedan, läs vidare, jfr. uttrycket jugoslaviska språk åka och köpa lite vin, gå och öppna dörren för henne De går gemensamt till bussen, som om de var på skolresa. Inom det teoretiska ramverket som kallas för konstruktionsgrammatik (CxG) anses sådana konstruktioner att vara grammatikens grundenheter (Traugott & Trousdale 2014: s. 258). Konstruktionerna varierar i hur små eller stora de är, i hur specifika eller schematiska de är och i hur innehållsmässiga (contentful, lexikala ) eller procedurmässiga (procedural, grammatiska ) de är. Ur definitionen för konstruktioner framgår också att grammatiken betraktas som icke-modulär (ibid.). Därför att det bara finns en enda analysnivå är det enligt konstruktionsgrammatiken alltså inte möjligt att avskilt undersöka morfosyntax, fonologi, semantik, pragmatik eller informationsstruktur. På grund av denna flytande övergången mellan lexikon och grammatik anses teorin att vara särskilt intressant för perifera konstruktioner som visar tecken på såväl generella som specifika drag och som därför varken i traditionella grammatikor eller lexikon kan beskrivas på ett tillfredsställande sätt (Blensenius 2007: s. 5-6). Detta för tankarna naturligtvis till kombinationerna som jag skärskådar i den här undersökningen, som verkar att ha både generella ( grammatiska ) och specifika ( lexikala ) kännetecken (se första paragrafen). Språkförändring beskrivs inom konstruktionsgrammatiken med två olika begrepp: konstruktionalisering (constructionalization) och konstruktionsförändring (constructional change) (Smirnova 2015: s. 81). När konstruktionalisering äger rum betyder det att en ny konstruktion skapas. Det finns både innehållsmässiga och procedurmässiga 22