LATIN A ALLMÄN GRAMMATIK II. Satsdelar

Transkript

1 LATIN A ALLMÄN GRAMMATIK II Satsdelar

2 Ord av olika ordklasser sä.s samman för a. bilda satser. För a. kunna analysera hur satsen är uppbyggd brukar man dela in den i olika satsdelar beroende på vilken funk.on e. ord eller en fras har i satsen. En sats kan inte definieras på samma sä. för alla språk. För la?nets del kan man säga a. en sats är en utsaga som innehåller e3 finit verb samt någon som u9ör verbhandlingen. Den enklaste typen av sats är därför utsagor som ka.en sover, farfar fiskar o.s.v.

3 Det finns två typer av satser, nämligen huvudsatser (kan stå som självständig sats) bisatser (kan inte stå som självständig sats; knyts?ll en huvudsats) Caesar adopterade Octavianus, eiersom han inte hade någon son. HUVUDSATS BISATS

4 Som kärnan i en sats kan man betrakta det finita verbet. De.a bildar satsdelen PREDIKAT. För a. ta ut predikatet i en sats frågar man sig vad som händer i satsen: Vad händer? Någon visar. Visar är satsens predikat.

5 Nästa fråga är vem som uwör den handling som predikatet u.rycker. Den som u9ör predikatets handling kallas satsens SUBJEKT. Vem visar? Castafiore visar. Castafiore är satsens subjekt.

6 Nästa fråga är vad Castafiore visar, alltså vilket av orden som är direkt föremål för verbhandlingen. De.a kallas ACKUSATIVOBJEKT. Vad visar Castafiore? Castafiore visar tavlor. Tavlor är satsens ackusa.vobjekt. Predikat, subjekt och ackusa?vobjekt bildar oia själva stommen i en sats. Övriga ord är inte nödvändiga för a. bilda en sats, men?llför y.erligare informa?on och nyanser.

7 för Haddock anger?ll vems för- eller nackdel verbhandlingar äger rum. Man kan säga a. Haddock är indirekt föremål för verbhandlingen (medan ackusa?vobjektet tavlor är direkt föremål för verbhandlingen ). Som satsdel kallas de.a DATIVOBJEKT.

8 På Moulinsart anger var verbhandlingen äger rum (alltså var Castafiore visade). EIersom det är en bestämning?ll verbet kallas denna satsdel ADVERBIAL, och eiersom den utgör en rumslig bestämning är det fråga om e. RUMSADVERBIAL.

9 Det finns y.erligare två ord som fungerar som bestämningar?ll verbhandlingen, nämligen oia och gärna. Dessa båda är därför också adverbial. OIa talar om när Castafiore visar tavlor. Det är därför en bestämning som avser.d, och kallas TIDSADVERBIAL. Gärna talar om hur Castafiore visar tavlor. Det är därför en bestämning som avser sä3, och kallas SÄTTSADVERBIAL.

10 Ordet operasångerskan är en beskrivning av Castafiore - alltså en beskrivning av e. substan?v. Ord som står som beskrivningar av substan?v kallas ATTRIBUT. Om e. substan?v står som a.ribut kallas de.a APPOSITION. Operasångerskan är därför en apposi?on?ll Castafiore.

11 Också orden slo.et, vackra, råbarkade och kapten står som bestämningar?ll substan?v - slo.et bestämmer Moulinsart, vackra bestämmer tavlor och råbarkade och kapten bestämmer Haddock. Vackra och råbarkade är båda adjek?v. När adjek?v står som bestämningar?ll substan?v kallas de ADJEKTIVATTRIBUT. Slo.et och kapten är substan?v, och därför APPOSITIONER.

12 Utöver ADJEKTIVATTRIBUT och APPOSITIONER finns y.erligare e. slags a.ribut, nämligen PREPOSITIONSATTRIBUT. E. preposi?onsa.ribut består av en preposi?on + e. substan?v, och står som en bestämning?ll e. annat substan?v: Livet på landet Skriet från vildmarken Riket vid vägens slut Vägen.ll Klockrike Sådana preposi?onsfraser kan också stå som bestämningar?ll verb, och blir då ADVERBIAL i stället för a.ribut: Skriet hördes från vildmarken / Vägen leder.ll Klockrike.

13 Några småord återstår: och (samordnande konjunk?on) för (preposi?on) den (svensk bestämd ar?kel) Dessa behöver inte delas in i satsdelar. I prak?ken är dock både för och den delar av da?vobjektet.

14 Man måste inte nödvändigtvis vara så detaljerad vid satsanalys. Man kan t.ex. också föra ihop ord som hör samman?ll fraser, och betrakta dessa fraser som satsdelar: På slo.et Moulinsart: rumsadverbial operasångerskan Castafiore: subjekt vackra tavlor: ackusa?vobjekt för den råbarkade kapten Haddock: da?vobjekt Man bör dock ha klart för sig a. sådana fraser kan brytas ned i y.erligare beståndsdelar.

15 Y.erligare en satsdel - mycket vanlig - är PREDIKATSFYLLNAD. Predikatsfyllnad står vid verb som har en svag egen betydelse, och har som syie a. fylla ut denna betydelse; den fyller alltså ut predikatet. På svenska står predikatsfyllnad vid verben vara, bliva, heta, kallas : Paris är en stad London är stort Ma?sse blev glad i morse Huvudstaden i Italien heter Rom Patrik kallas Lennart EIersom predikatsfyllnaden i alla dessa fall står som bestämning?ll satsens subjekt, kallas denna typ SUBJEKTIV PREDIKATSFYLLNAD.

16 Vid verb som betyder göra, kalla, anse och liknande står OBJEKTIV PREDIKATSFYLLNAD. En objek?v predikatsfyllnad också ut predikatet, men står som bestämning?ll ackusa?vobjektet i stället för?ll subjektet: Augustus gjorde Rom vackert. Romarna kallade Octavianus Augustus. Grekernas ansåg Sokrates vis.

17 En speciell satsdel förekommer bara vid passiva verbformer för a. beteckna vem som u9ör verbhandlingen. Denna satsdel kallas AGENT: Caesar mördades av Brutus. Agenten vid en passiv verbform motsvarar subjektet vid en ak?v: Brutus mördade Caesar.

18 12 juni. Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan midten af maj. Hela dagen står ett tjockt töcken af damm alldeles stilla öfver gatorna och torgen. Först på kvällen lefver man upp en smula. Jag tog en aftonpromenad nyss, som jag gör nästan hvar dag efter mina sjukbesök, och de äro icke många nu på sommaren. Det kommer en sval, jämn luftström från öster, töcknet lyfter, seglar långsamt bort och blir till en lång slöja af rödt stoft bort i väster. Intet skrammel af arbetsåkdon mera, bara en droska då och då, och spårvagnen som ringer. Jag går gatan ner i sakta mak, träffar emellanåt en bekant och står och pratar en stund i ett gathörn. Men hvarför skall jag jämt möta pastor Gregorius?

19 Jag kan inte se den mannen utan att jag kommer att tänka på en anekdot jag en gång i världen hörde om Schopenhauer. Den bistre filosofen satt en kväll i ett hörn i sitt kafé, ensam som vanligt; dörren öppnas och en person med ett osympatiskt utseende stiger in. Schopenhauer betraktar honom med ett ansikte, förvridet af vämjelse och fasa, rusar upp och börjar dunka mannen i hufvudet med sin käpp. Det var bara med anledning af hans utseende.