Vänerns vatten är av bra kvalitet! - LRF Kristinhamns remissvar till Vattenmyndigheten i Västerhavet diarienummer 537-34925-2014 Nulägesanalys för lantbruken I dagsläget finns 4300 mjölkbönder kvar i Sverige. Av dessa är drygt 800 direkt konkurshotade och hur många som ligger på gränsen till konkurs vill man nog inte ens spekulera i, men dagens verklighet är att ungefär en svensk mjölkbonde per dag försvinner. Läget ser i princip likadant ut inom lantbrukets alla grenar och framförallt grisnäringen har många ekonomiskt tuffa år bakom sig. Branschen är alltså i ett sådant läge att lantbruken inte tål att stå för de kostnader som Havs- och vattenmyndigheten föreslår, speciellt inte om dessa ska genomföras i den nu pågående förvaltningscykeln. När lantbruken, i samförstånd med dåtidens samhälle, under många år skapat den påverkan på vattnet som nu diskuteras i åtgärdsprogrammet kan knappast nuvarande generation av lantbrukaren åläggas att "rätta till" detta under de få år som föreslås i Havs- och vattenmyndighetens förslag. Finansieringsfrågan till dessa åtgärder måste lösas samt att åtgärderna måste sättas in i ett rimligt tidsperspektiv innan detta förslag kan beslutas. "Myndigheten ska sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt" I Förvaltningslag (1986:223), 7 Allmänna krav på handläggningen av ärenden kan man läsa att: "... Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra." Uppenbarligen är det något som inte gäller Havs- och vattenmyndigheten i ärendet med åtgärdsprogrammet. När man beaktar att lantbrukare är en av de mest praktiska yrkesgrupperna, så långt man kan komma från Havs- och vattenmyndighetens tjänstemän, är det lätt att förstå att detta massiva dokument inte är lätta att förstå och ta till sig. Dessutom är det många frågor som rör vårt vatten (bla vattenskyddsområden, nitritdirektiv och åtaganden för EU-stöd) som ställer krav på lantbruken. Det är svårt att hålla isär de olika kraven varav vattendirektivet bara är ett av alla de dokument som medför restriktioner och ställer krav på att lantbrukaren ska ta på sig en administrativ roll vilket få lantbrukare är intresserade eller har kunskap av. I kontakten med tjänstemän och representanter från Havs- och vattenmyndigheten för att få klarhet i hur vi bäst ska lägga upp vårt remissvar har vi fått lika många olika svar som tjänstemän som vi pratat med. (Då är det ändå tjänstemän som jobbar administrativt med dessa frågor och inte lantbrukare vars jobb är att bruka jord och/ eller ta hand om djur) Det vi försökt få klarhet i är vad åtgärdsförslaget innebär för oss på lokal nivå och hur vi kan påverka de krav på åtgärder som finns utpekade på våra marker. Åtgärderna som genomförs måste bli praktiskt genomförbara och framför allt, det som vi alla vill, minska jordbrukets bidrag till övergödningen så att våra vatten kan uppnå god status till 2021. Upp till tjänstemännens tolkning Vi har pratat med tjänstemän på både länsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, vattenråden och i olika branscher, alltså många av de som jobbar med förvaltningsplanen, åtgärdsförslaget och VISS. Alla har gett olika vinklingar utifrån deras tolkning av åtgärdsprogrammet och vilken nivå som kraven i denna ligger på. Om de tjänstemän som dagligen jobbar med förslaget inte är ense om exakt vad detta innebär för oss finns det en
alldeles för stor tolkningsmån och otydlighet i åtgärdsprogrammet varav hela dokumentet måste tydliggöras. Ett dokument som leder till att praktiska åtgärdsförslag (de i VISS) faktiskt står utpekat för lantbrukare att genomföra är givetvis oroväckande eftersom det på grund av otydligheten är tjänstemännens fria tolkning av dessa som gäller, även om det inte är det som är meningen från Havs- och vattenmyndigheten. Så länge som konkreta åtgärder står utpekat kommer tjänstemän som är längre bort från huvuddokumenten om förvaltningsplanen att göra sin egen tolkning och ställa krav utifrån förslagen i VISS. De större lantbruken som miljöprövas av länsstyrelsen med lokalkännedommen från kommunens tjänstemän kommer definitivt få villkor i sitt tillstånd utifrån åtgärderna i VISS. Tjänstemän som argumenterar med alla de dammägare som redan nu har tumskruvarna åtdragna för att riva sina dammar ger givetvis argument som är klippta från VISS för att övertyga markägaren att det bästa vore om dammen revs. En kommunal tjänsteman som har intresse av ex våtmarker kommer nog även denna använda åtgärdsförslagen i VISS för att "spetsa till" sin argumentation gentemot lantbruken. Lantbrukens tanke Det är på inget sätt så att vi lantbrukare är ovilliga att vidta åtgärder, men det vore väl rimligt att det hamnar på oss själva att bestämma vad som ska genomföras på våra egna marker? Det är ju trots allt vi som har kännedom om hur markerna ser ut och vad som lämpar sig bäst att genomföra. Även hur gärna länsstyrelsen än hävdar att de modeller och schabloner som räknar ut hur och vad som ska genomföras är bra och ger en sann bild av åtgärder de anser ska genomföras ställer vi oss frågande hur detta ska kunna ersätta generationers detaljkunskap!? För att belysa hur fel det blir om man genomför de åtgärder som länsstyrelsen föreslår i VISS ges nedan några exempel från några utvalda vattendrag i Kristinehamns kommun. Givetvis kommer även några exempel på andra åtgärder man skulle kunna genomföra vilket passar jordbruken utifrån avrinningsområdets lokal förutsättningar. Dessa förslag är även förankrade hos lantbrukarna och alltså praktiskt genomförbart, om bara frågan om finansieringen av åtgärden löser sig först. Dessutom går det hand i hand med ett av våra andra miljömål om ett rikt odlingslandskap. En tävling på ojämna villkor De vikar som finns i Kristinehamn som har klassats med måttlig status med tanke på övergödning är Ölmeviken och Varnumsviken. Att tro att dessa kan nå samma låga nivåer gällande näringsämnen som Storvänern visar att man inte tagit hänsyn till den naturliga variationen i olika vattendrag. Många vikar där vattnet har låg omsättning gör att näringsämnena under årtionden bundit till bottensedimenten vilka bidrar till pågående och även i lång tid framöver kommer bidra till kommande interngödning. Speciellt fosfor, som binds hårt i jord/ sediment och då även frigörs under lång tid. Har viken ett rikt fågelliv, som till exempel Ölmeviken där havsörnen nyligen bestämt sig att flytta tillbaka kan väl inte statusen på vattnet, för just den vikens förutsättningar, i verkligheten vara allt för dåligt!? Sätter man i stället normen för vikars vatten till en nivå anpassad till just vikar, eller i schablonen tar hänsyn till vattnets omsättningstid blir vattendirektivets spelregler mer schysta. Vikar med låg omsättning av vattnet kommer aldrig få samma kvalité som storvänern även om påverkande aktörer saknas. Med ändrad nivå för vad som är god status för vikar ges dock en verklig chans att nå målet!
Några utvalda vattendrag i Kristinehamns kommun Ölman Enligt viss ska 710 ha av avrinningsområdet strukturkalkas. Vad man inte tar hänsyn till är att stora delar av dessa hektar är arealer som är anslutna till KRAV där strukturkalkning är en otillåten åtgärd. Är länsstyrelsens tanke att dessa ska återgå till konventionell produktion och att det skulle vara ett bättre alternativ för vattnets status? Vad man kan läsa sig till är att strukturkalkning bara lämpar sig på lerhaltiga jordar. Men att ta hänsyn till lerhalt verkar inte vara något man är intresserad av innan man föreslår detta som åtgärd. Efter en snabb blick på jordartskartan på SGU:s hemsida kan man konstatera att marken runt Ölman till största del består av silt. Efter ett försöka få reda på hur marker med siltjordar lämpar sig för strukturkalkning enligt förslaget i VISS kan dock konstateras att tillförlitliga källor överhuvudtaget verkar vara så svåra att hitta eftersom det inte verkar finnas mer än en pågående undersökning som ligger till grund till detta förslag. Den enda svenska studie som verkar finnas om strukturkalkning är det försök som pågår vid Bornsjön söder om Stockholm men något om siltjordar finns inte i denna rapport. Vi får dock hoppas att Havsoch vattenmyndigheten har grundat ett av de mest genomgående åtgärdsförslaget i VISS på mer underlag än denna undersökning? Anledningen till att Ölmeviken har dålig status med avseende på övergödning kan till stor del vara den interngödning som förekommer där fosfor läcker från botten och bidrar till pågående övergödning. I en rapport från SGI kan man läsa följande: Mellan- och grovsilt är tillsammans med sand de mest lätteroderade jordmaterialen. Vid vattendrag förstärks stabilitetsproblemen av siltens erosionsbenägenhet, som medför stor risk för erosion vid släntfoten. Nederbörd och ytvattenavrinning respektive grundvattenerosion kan på motsvarande sätt förorsaka erosion. Alltså är Ölmes jordarna av sådan karaktär att de eroderar lätt och då för med sig fosfor bundet till sliten vilket fastnar i det delta ölmeviken håller på och skapas till. Från en satelitbild över Ölmeviken ser man tydligt att det är just det som håller på och hända. För att delvis avhjälpa detta krävs att man återinför en naturligare reglering av Vänern där man tillåter vattnet att stiga till högre nivåer vilket skulle blanda om vattnet i viken på ett sätt som inte sker i dagsläget. På sådant sätt skulle Ölmevikens status bli bättre, men tyvärr saknar den förutsättningar för att bli "bra" sett med Havs- och vattenmyndighetens sätt att se på vikars status. En sådan åtgärd som naturlig reglering av Vänern, skulle även vara positiv för att få en naturlig uppstädning av alla kobbar, skär och stränder som håller på att växa igen. Att sköta dem enligt dagens sätt att välja ut några som man röjer manuellt kan på inget sätt vara en hållbar lösning. Ser man till andra påverkande aktörer till Ölmeviken och kollar i SMEDs rapport nr 8 2007 kan man på belastningskartan se att E18 som passerar genom Ölme har den högsta påverkansgraden med en tillförsel av 1-3,6 kg fosfor per km och år vilket tillförs recipienten direkt via vägen. Kollar man i VISS under "diffusa källor" till fosforbelastningen för Ölmevikens dåliga status saknas både uppgifter om påverkan från interngödning och E18 trots att bägge dessa källor knappast kan ses som marginella i sammanhanget. Eventuellt kanske Havs- och vattenmyndigheten anser att dagvattnet ingår i "atmosfärisk deposition" men det framgår inte tydligt i så fall och inte heller finns det utpekat under åtgärder. Med tanke på omfattningen av alla åtgärdskrav på lantbruken bör man först reda ut hur stor påverkan dagens lantbruk faktiskt har samt hur mycket som vägen, interngödningen och andra aktörer bidrar till. Förutom fosfor (uppskattningsvis bidrar de större vägarna i Sverige till en direkttillförsel av 200ton fosfor per år till recipienten) bidrar vägarna även till den nationellt sett största
föroreningskällan av tungmetaller. Något åtgärdsförslag i VISS riktat till Trafikverket saknas i Kristinehamns kommun liksom hur kommun (enl åtgärdsförslaget till kommunerna punkt 5 ) ska arbeta för att komma tillrätta med interngödningen i Ölmeviken. För att ändå komma med ett annat bättre förslag till åtgärd än de som står utpekat i VISS kan man tänka sig följande. Eftersom större delen av Ölmes lantbruk har mjölkkor består största delen gödsel av flytgödsel. Enligt förordningen ska gödsel kunna lagras sex till åtta månader vilket det även finns kapacitet till. Fanns möjligheten till ökad lagringskapacitet där gödseln kunde lagras ännu längre fanns även möjligheten att sprida den i exakt rätt tid, alltså då växterna behöver den som mest varav fosforförlusten till recipienten från tillförda näringsämnen skulle bli minimal. Vi föreslår därför att man arbetar fram ett investeringsstöd för ökad lagringskapacitet av gödsel. Vårt förslag är att staten finansierar en utbyggnad av lagringskapaciteten på gårdarna i form av ett morotsstöd istället för som nu föreslagits piskan (Havs- och vattenmyndighetens förslag). Detta skulle kunna se ut som följer: För varje djurenhet utökas lagringskapaciteten med 15 kubikmeter och detta finansieras till 50 procent av staten. Bonden ska alltså kunna välja att göra denna investering, inte bli tvingad till den. Det skulle vara ganska enkelt att motivera bönder till en sådan utbyggnad eftersom den enskilde bonden spar pengar på minskat näringsläckage som han då slipper köpa in i form av handelsgödsel. När bonden ökar sin lagringskapacitet och sprider gödseln när växterna behöver det minskar läckagen. Både bonden och miljön blir vinnare och framförallt vet vi att det skulle få effekt på vattnet. Lötälven Havs- och vattenmyndigheten föreslår till restaurering av vatten som åtgärd för en bättre vattenkvalitet. En restaurering, förutom att den gynnar fisklivet, innebär även fler slänter och raviner som eroderar. Samtidigt stoppar det upp flödet som riskerar att göra så att marken översvämmas vilket gör att näringsämnen spolas direkt ut i sjön. Vattendrag som lämpar sig för restaurering måste dels ha en sådan nivåskillnad/ ravin att det vid ett högre flöde inte svämmar över mark samt att den har en lämplig jordart som inte eroderar lätt. Ett bra exempel på vattensträcka som lämpar sig för att ha sin ursprungliga form ser man på Lötälvens nedre hälft innan den rinner in i Kristinehamn och ansluts till Varnan och vidare till Varnumsviken. Då denna sträcka lämpar sig bra till att vara "naturlig" är den därför lämnad i den formen och har aldrig blivit rätad. Ytterligare förslag är att lämna kantzoner mot vatten vilka inte får skötas. Med detta måste lantbruken ta dessa ur produktion och förlusten av mark att odla på kan bli kännbar. Från och med 2014 ingår Kristinehamns kommun i nitratkänsligt område. Detta innebär att det ställs hårdare krav på spridning av gödsel samt att man måste lämna skyddszoner där man inte får sprida gödsel mot vattendrag. Har man i Havs- och vattenmyndigheten räknat in denna åtgärd vilket gäller hela kommunen innan man presenterade de förslag på åtgärder som finns i VISS? Även om det handlar om nitrit följs ju kvävet och fosfor åt i form av växtnäring och bidrar således till övergödning om det hamnar på fel ställe. Denna åtgärd är alltså redan införd och bidrar i allra högsta grad till att minska övergödning till vatten i alla kommunens vattendrag men det framgår inte någonstans att man har tagit hänsyn till denna minskning av näringsförlust från lantbruken och därmed bör man minska övriga krav på jordbruken. Ytterligare kan man ifrågasätta varför det inte finns utpekade krav i VISS på djur/hästhållare
utan mark!? Enligt den tillgängliga statistik som finns har Sverige nu fler hästar än mjölkkor. I princip alla kogårdar finns ordnade gödsellagringsplatser och tillräcklig egen spridningsareal medan i princip alla hästgårdar saknar ordnade gödsellagringsplatser och tillräcklig spridningsareal. På allt för många ställen går alltså djur, ofta hästar, i beteshagar väldigt nära vattendrag och gödselhögen växer sig större och större för varje år. Kommunen i sin tur fortsätter kontrollera lantbrukare med egna spridningsarealer och mycket djurenheter följt av oftast god kunskap och ordnad gödselhantering men lämnar de med färre djurenheter och därmed alla hästgårdar helt utan tillsyn, även om de nog gott och väl även de ser övergödslade beteshagar och gigantiska gödselstackar ute på landsbygden. Kommunen motiverar detta med att de inte hinner ut till mindre verksamheter och har alltså valt att prioritera på detta sätt och med tanke på att hästgårdar inte alls är utpekade i VISS utan bara nämns i Havs- och vattenmyndighetens åtgärdsförslag, ger det en signal och ett stöd till att kommunens tillsynsplan är rätt prioriterad. Förlorarna i det hela blir då inte bara lantbruken som åläggs att åtgärda även det hästgårdar påverkar utan framför allt vattnet som tar emot näringsämnena från djurslag som det inte finns utpekade åtgärder mot. I åtgärdsförslaget har man alltså inte räknat på vad hästgårdar tillför när åtgärderna pekades ut men likaväl som att peka ut lantbruk och enskilda avlopp som påverkningskällor bör man även ta med djur/hästhållare utan möjlighet att lagra eller sprida sin gödsel på så att det syns i VISS att även de påverkar vattenkvalitén till stor del! Visman För att nå en bättre vattenkvalitet i Vismans nedre delar är även här en åtgärd att strukturkalka. Eftersom dessa jordar till största delen består av lera kalkas redan denna åkermark regelbundet vilket har gjorts sedan ett antal år tillbaka, långt innan Havs- och vattenmyndighetens första förvaltningscykel trädde i kraft. Även ett annat av länsstyrelsen förslag till åtgärder skulle här gynna jordbruksmarken och då även vattenkvalitén, nämligen att riva dammen vid Bossgården. Denna damm stoppar i dagsläget upp flödet vilket gör att vattnet, vid nederbörd, inte kan avledas fort nog från jordbruksmarken. Att ett vattendrag har kapacitet att avleda vattnet fort är en förutsättning i ett förändrat klimat. På regeringens hemsida kan man läsa "Sverige kommer att påverkas kraftigt av klimatförändringarna. Anpassningen till klimatförändringarna bör påbörjas redan idag. Den slutsatsen drar Klimat- och sårbarhetsutredningen i sitt slutbetänkande, och föreslår bland annat ökat ansvar för kommuner och länsstyrelser liksom statligt stöd för storskaliga kostnadskrävande insatser." I Kristinehamns fall lever vi med sommarns händelse färskt i minnet där stora delar av staden var översvämmade. I detta fall var det staden som inte kunde avleda dagvattnet vilket påverkade stora delar av befolkningen. Om inte vattnet avleds tillräckligt snabbt översvämmas givetvis även jordbruksmarken. Detta påverkar förstås inte befolkningen i samma omfattning som en översvämmad stad men den gemensamma förloraren oavsett vart översvämningen sker är ju i slutänden vattnet, i vårt fall Västerhavet, som tar emot stora mängder föroreningar och näringsämnen. Även en asfalterad/ hårdgjord yta tillför (enl länsstyrelsen i Örebro) i princip samma mängd fosfor som jordbruksmark. Dessutom innehåller dagvattnet från stad och väg ofta höga halter tungmetaller och andra föroreningar (enl SMED). Här kan man ifrågasätta hur de åtgärder i VISS som innebär att vattnet fördröjs är förankrade i det nationella arbetet som pågår med att anpassa sig till förändringar för ett nytt klimat. Förslagen i VISS som bygger på fördröjning av vattnet är många och även i Visman föreslår man att vattendragen ska växa igen eller "restaureras" vilket man valt att kalla det. Räknas det föresten som en restaurering om man bara ändrar tillbaka vattendragets tidigare form när
flödet, pga dagvatten och täckdikning är betydligt högre nu än förr? Eller är tanken att även tillflödet ska "restaureras"? Det säger sig självt att ett vattendrags form inte kan återställas till det ursprungliga om flödet bibehålls vilket skulle leda till frekventa översvämningar. I VISS kan man hur som helst läsa om åtgärden i klimatförändringen men bara ur synvinkeln hur åtgärden i sig påverkas alltså ex "åtgärdernas effekt kan påverkas vid flödesförändringar". Det framgår inte vad åtgärden leder till för omgivningen. Det saknas även förslag på hur lantbruken, med dessa åtgärder ska kunna anpassa sig till ett förändrat klimat där 100 års regn förutspås återkomma kanske så tätt som vart vart 5:e år. Oavsett vilket scenario som används att förutspå nederbördsmängden i SOU 2007:60 är resultatet kraftigt ökad nederbörd under höst, vinter och vår, alltså då inte växterna kan vara till hjälp att ta hand om nederbörden. I ett förändrat klimat kommer alltså större ansvar läggas på att lantbruken har ett väl fungerande täckdikningssystem och underhåller vattendragen så de snabbt klarar av att transportera bort stora flöden. För att återgå till Visman kan man efter att ha säkerställt ett snabbare flöde se vilka åtgärder man skulle kunna gå vidare med. Får man ned vattennivån finns möjlighet att på några hektar skapa en fosfordamm för att fånga upp ett ev fosforläckage från ett 100-tal ha produktiv mark innan vattnet når Visman. En förutsättning för att detta ska vara praktiskt genomförbart är alltså först att finansieringsfrågan löses och att dammen nedströms försvinner så vattennivån på Visman blir lägre vilket skapar en naturlig nivåskillnad som kan nyttjas till fosfordammen. Flödet i Visman måste sen fortsättningsvis hållas snabbt för att inte Vismans vattennivå vid högre flöden ska stiga och gå upp i fosfordammen och spola rent den och därmed frigöra de näringsämnen som fastläggs i sedimenten i fosfordammen. En fosfordamm som översvämmar uppfyller ju inte sitt syfte att binda till sig näringsämnen. Morot är bättre än piska I kontakten med lantbrukarna runt om i kommunen finns otroligt många kreativa och lokalanpassade lösningar som i varje specifikt fall skulle gynna vattenkvaliteten betydligt. Däremot finns det ingen möjlighet att "tvinga in" markerna i standardlösningar och tro att utfallet skulle bli bra för varken lantbrukaren, omgivningen, närmsta recipienten eller Västerhavet. De standardlösningar till åtgärder, vilket är de som finns representerade i VISS, kan alltså inte ses som en hållbar lösning utan snarare ses som ett bevis för att Havs- och vattenmyndighetens förslag är dåligt underbyggt och saknar förankring i landsbygdens förutsättningar och potential att verkligen skapa något bra! Det man kan se som faktiskt har en positiv inverkan på lantbrukens minskade fosforbelastning på vattnet är till exempel den teknikutveckling som konstant sker inom branschen. Tex har man i konventionell odling de senaste åren fått teknik för att enbart sprida gödsel exakt efter grödans behov. Med hjälp av sensorer och GPS sprider man gödsel med olika givor exakt efter grödans behov på en och samma åker vilket gör att inget näringsläckage förekommer. De lantbrukare anslutna till KRAV eller andra certifieringsorgan har redan en rad åtaganden som går ut på att minska lantbrukens påverkan på vatten och miljön med målet att nå ett kretslopp. Man kan också se att den insats som skett de sista åren via projektet Greppa näring (rådgivningsprogram i sammarbete med jordbruksverket, LRF och länsstyrelserna) lett till en förbättring. Mellan åren 1995 till 2009 minskade fosforläckaget från jordbruket med 9 %. Alltså information och hjälp till lantbruken att ordna med de lösningar som många av de redan har i åtanke men behöver en "spark i baken" och en morot för att komma igång att genomföra!
För Kristinehamns LRF Kajsa Edbom Emil Holmquist Birger Hedberg