Kap 2: Typologi Möjligt med språk utan fonologisk struktur, bara morfem med viss vokalisering? Orden skulle bli mycket långa för att varje morfem skulle ha sin egen vokalisering, eftersom det behövs så många olika vokaliseringar för att skilja varje morfem från ett annat. Men framför allt skulle det inte finnas någon struktur i den meningen att morfemen är sammansatta av mindre delar. 1. Fonologisk struktur innebär att det finns återkommande element. (I språkbrukarens öra, inte fonetiskt. Något lättare att se att det är fonetiskt återkommande element på stavelsenivå.) 2. Dessutom förekommer de återkommande elementen inte i vilken ordning som helst. [kæt] men inte [ætk]. Det finns alltså en konstituent som är högre än segmenten - stavelsen - och som lägger begränsningar på vilka sekvenser denna kan innehålla. 1. En stavelse ha en viss struktur. 2. Enheterna kan också analyseras på en lägre nivå, som särdrag. 3. Segmenten kan uttalas på olika sätt beroende på deras omgivning. aspirerad och oaspirerade tonlösa klusiler i svenskan Dessa tre fenomen måste den fonologiska teorin kunna redogöra för. (Ingenstans nämner förf. fonem fast de underförstår dem i diskussionen.) En fonologi för alla språk? Omöjligt eftersom varje språk signalerar social status i något skilda lingvistiska former. 2.3.2 Två slags struktur Morfem är en enhet Stavelse är en annan enhet Existerande morfem, möjliga morfem De morfosyntaktiska strukturerna mappas inte på de fonologiska, eller på de morfologiska. M.a.o. morfemen är inte unikt isomorfiska med segment eller stavelser etc Elephant-s (morfem) E-le-phants [ ] (stavelser) Segment bygger upp Stavelser som bygger upp Feet som bygger upp Fonologiska ord (fortsätter i kap 15.)
Stavelser Rhyme Onset peak coda C- V -C Enklaste stavelsestrukturen i ett språk (C) V Om onset är obligatorisk: CV Onset eller coda kan var obligatorisk Onset eller coda kan var komplex Peak kan vara komplex: VV (lång vokal eller diftong) Vissa språk tillåter att the peak fylls av en konsonant (t ex r, l) Vissa språk har fonologiska processer som sker i vissa positioner i stavelse, t ex preglottalisation i stavelseslut för annan konsonant (ripped, mats, thickness) eller final devoicing i tyska Universale och implikationshierarkier Alla språk har stavelser, och segment som kan delas upp i vokaler och konsonanter Alla språk har tonlösa klusiler, åtminstone 2 av de tre p, t, k Nästan alla har sonoranter Nästan alla har någon slags [t] Nästan alla har [i] Ovanligare segment förekommer i stora segment inventarier Ovanliga segment är fonetiskt mer komplexa än vanliga segment ( t ex rundat aspirerat k) Segmentinventarierna byggs upp i en ordning Implikationshierarkier (Jfr Jakobson) Rundade främre är ovanliga, ej z om ej s Men det finns undantag När man utökar systemet lägger man till egenskaper till redan existerande segment UPSID-data K: 6-95 (medel: 22.8) (svenska 18) V: 3-46 (medel: 8.7) (svenska 9 el. 18) Om ett språk har många konsonanter har det också många vokaler Ett språk med stora inventarier har också komplexa stavelsestrukturer I tonspråk finns 2-6 tonmönster men antalet tonmönster verkar inte vara större i språk med små inventarier
Speech ergonomics Lätt att göra, lätt att höra Anledningen till olika statistiska tendenser kan alltså vara artikulatoriska eller perceptuella. Ibland båda (jfr quantal vowels) 1. Klusiler vanligare än frikativor. Kräver bara en kort tillstängning. Lätt för talaren. 2. Tonlösa klusiler är vanligare än tonande. Tonande kräver mer detaljkoordination mellan lungor, struphuvud och tunga. Tonlösa lättare för talaren. 3. Tonlösa frikativor är vanligare än tonande. Tonande är svagare (genom att luften ideligen stoppas upp), och sämre för lyssnaren. 4. Främre rundade (obs, fel i boken) och bakre orundade är ovanligare än främre orundade och bakre rundade. Främre orundade och bakre rundade har maximal akustisk-perceptorisk kontrast och gynnar lyssnaren. 5. Assimilationer gynnar talaren Systemluckor (p)tk bd(g) [p] och [b] mindre frekventa (även inom språk, Q14) [p] är ineffektivt för lyssnaren. Ljudet är svagt eftersom explosionen inte får resonans i något utrymme framför point of release [g] är ineffektivt för talaren, eftersom den lilla kaviteten bakom avspärrningen inte medger längre ett luftflöde. Därmed avstannar tonen snabbt. Universale Det finns alltså likheter i mellan språk. Genom att postulera medfödda, universella element kan man förklara varför barn lär sig fonologiska strukturer snabbt. Making the form fit Som sagt, trots vissa likheter: olika språk har olika fonologier Inlån av ord från ett språk till ett annat Brytning För att beskriva fonologisk anpassning finns två approacher: regler eller constraints Hawaiiska s. 35 exempel (månadernas namn) Vokaler: Konsonanter: Stavelsestruktur: Möjliga hawaiiska ord Omöjliga hawiiska ord
Adjustment processes The process of nativization Merry christmas: mele kelikimaka Varje segment tolkas i termer av det egna segmentsystemet Man ser till att inga strängar bryter mot stavelse strukturens constraints eller mot andra fonotaktiska constraints Kan ses som två parsningar: 1. Perceptuell: den akustiska signalen tolkas som en sträng infödda segment (akustiskperceptuella) likheter r-l, s k 2. göra så att de uppfattade segmenten följer de fonotaktiska reglerna i det egna språket (t ex inskott) Språken kan följa olika regler: Tyska tillåter inte tonande obstruenter i kodan. I stället för att skapa en ny stavelse (lägga till en vokal) byter man den tonande obstruenten mot en tonlös Två approacher till hur fonologiska anpassningar av (infödda) morfem ska beskrivas: regler eller constraints. Regler Chomsky & Halle The sound Pattern of English (SPE) Regler, som är ordnade Strukturförändrande Från underliggande former till ytstrukturer Engelskans pluralsuffix Eyes, noses, backs Engelskans plural-suffix har två regler: [ I ]-insättning: sätt in [ I ] mellan två sibilanter i samma ord avtoning: en tonande obstruent blir tonlös efter en tonlös obstruent generaliseringar, enkelhet välj den underliggande form som ger enklaste och minsta antalet regler Constraints Constraint-baserad approach innebär att: Krav ställs på ytstrukturen, och varje form som inte stämmer med dessa constraints förkastas för former som stämmer Den mest framgångsrika constraint-baserade teorin är Optimalitetsteori, som menar att constraints är universella. Det finns två viktiga drag som förklarar varför olika språk trots det har olika fonologier: 1. Språk är olika i vilken vikt de ger olika constraints. Fonologin i ett språk uppstår alltså i hur språket rankar en mängd av universella constraints constraint hierarchy 2. Olika constraints kan vara motsägande och kan alltså brytas mot. Om två constraints är motsägande kommer den som är rankad högre att ha prioritet
Engelskans pluralfomer kan då beskrivs med följande constraints: 1. *SIBSIB: sekvenser av sibilanter är förbjudna inom ordet 2. *avoice-avoice: sekvenser av obstruenter inom stavelsen måste överensstämma i ton Hur bestäms då outputen? För varje inputform finns till att börja med en obegränsad mängd av outputformer (jfr cohortteorin), genom en funktion GEN (generator) som bara är underkastad mycket allmänna former constraints för Well-formedness Ex. [kis] Input: [kis-z] Output: [kisiz], [kisz], [kis], [kizz] men också [pets], [tept] Det finns två generella krafter som bestämmer vilken av av alla dessa outputformer som som väljs av språket. 1. Faithfulness (trohet) försöker göra outputen identisk med inputen. Om engelskan var 100% troget skulle outputen bli [kisz] 2. Det omarkerade sättet att uttala saker. Om denna kraft inte motverkades av andra krafter skulle alla ord i alla språk bli ungefär [ba] eller [te] (jfr lätt att göra) Outputen bestäms av hur dessa två krafter interagerar Varje kraft representeras av en mängd universella constraints och varje språk rankar dessa constraints på sitt sätt. Om alla faithfulness constraints rankas högre än fonologiska constraints kommer inga fonologogiska anpassningar att göras på inputformen. Men, ett eller flera fonologiska constraints brukar rankas högre än ett eller flera faithfulness constraints, vilket betyder att vid en konflikt vinner fonologiska constraints. Varje constraint som granskas kommer alltså att kasta ut ett antal kandiderande former, och denna process pågår tills det bara finns en form kvar den optimala formen. Den optimala formen är den som överlevt alla andra kandiderande former efter en inspektion av constraint-hierarkin. Tre viktiga constraints för att uttrycka faithfulness: MAX-IO: varje segment i inputformen har ett motsvarande segment i outputformen. Alltså bryter man mot denna constraint om något segment stryks. DEP-IO: varje segment i outputformen har ett motsvarande segment i inputformen. Alltså bryter man mot denna constraint om något segment sätts in. IDENT(F): kräver att varje feature (F) är identiskt med varje feature i outputsegmentet. Alltså bryter man mot denna constraint om ett segment ändras från [t] till [d] eller från [m] till [n]. Evalueringen visas i en tableaux Tableaux för engelskan plural-s (s. 42)
Constraints visas i kolumner (de högre rankade till vänster) Former som ska evalueras visas i rader * i en cell betyder att formen i den raden bryter mot constraints i den kolumnen, och *! Betyder att ett sådant brott eliminerar denna form från vidare uppmärksamhet. Den optimala formen, som vinner, markeras med en hand. Välja mellan regler och constraints 1. OT kan karakterisera den fonologisk grammatiken i ett språk på ett sätt som undviker att man måste ge samma information två gånger: först som ett constraint på monomorfemiska former och sedan i termer av regler som ändrar polymorfemiska former så att de överensstämmer med dessa constraints. 2. För att redogöra för fonologiska anpassningar som bara syns vid adaption av lånord måste en regelbaserad analys lägga till regler till den inhemska grammatiken som utför dessa adaptioner. Regelbaserad fonologi behöver både rules och constraints duplication problem Medan en constraintbaserad approch på (t ex) engelsk stavelsestruktur är en förutsättning för alla former oberoende av om de är morfologiskt deriverade eller ej. Samma regler gäller för lånord. Man behöver ingen extra grammatik för hur lånord ändras. Man behöver alltså inte ge samma information två gånger Alltså enkelhet som den överordnade principen Optimalitetsteori är alltså en teori som postulerar att ett språk kan karakteriseras av en rankning av en mängd av brytbara universella output-constraints, och att den korrekta formen är den som minst bryter mot dessa constraints. Regler eller constraints Generativ fonologi eller Optimalitetsteori På sätt och vis samma sak, men olika perspektiv. Dock, två viktiga skillnader, enligt den övergripande principen Enkelhet: 1. OT kan karakterisera ett språks fonologiska grammatik på ett sätt som undviker att ge samma information två gånger. 2. För att beskriva fonologiska anpassningar som bara observeras i anpassningen av lånord (allså aldrig i infödda (native) former) måste en regelbaserad analys lägga till regler till den infödda grammatik som producerar dessa anpassningar. Däremot, constraints som i en OT-analys karakteriserar de infödda formerna kan också karakterisera de optimala formerna för godtyckligt inkommande lånord.