FOR0001F Vetenskapsteori för doktorander Föreläsning 1 Logisk positivism

Luleå tekniska universitet Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Anders Odenstedt FOR0001F Vetenskapsteori för doktorander Föreläsning 1 Logisk positivism I PP Termen positivism skapades av den franske 1800-talssociologen Auguste Comte. Termen syftar på det positiva, som i det här sammanhanget betyder det i sinneserfarenheten givna, alltså det observerbara. Det som skiljer vetenskap från filosofisk och teologisk spekulation är enligt Comte att vetenskapen sysslar med det positiva i den här meningen. Teologiska doktriner har t.ex. ofta innehållit antagandet att det finns en orsaksrelation mellan Gud (som inte är observerbar) och observerbara fakta, som förekomsten av mänskligt liv, men att vi trots Guds otillgänglighet för observation kan veta att denna orsaksrelation existerar. Och filosofiska doktriner har ofta gjort anspråk på att innehålla kunskap som inte är grundad i sinneserfarenheten ( det positiva ) utan i tänkandet. Teologi och filosofi förstådd på det sättet är inte, menade Comte, vetenskapliga; de ger ingen kunskap utan stimulerar bara vårt känsloliv. Religion och filosofi är former av poesi och inte kunskapskällor. Ett liknande förnekande av filosofins och religionens möjlighet att ge kunskap förekom inom den logiska positivismen, som var som mest inflytelserik under 1920 -och 30-talen. (PP Framträdande personer inom den logiska positivismen var Moritz Schlick, Hans Reichenbach, A. J. Ayer, Otto Neurath, Carl Hempel och Rudolf Carnap). Ett centralt projekt i den logiska positivismen var ett försök att analysera vetenskapens begrepp och påståenden i termer av observerbara ( positiva ) företeelser och på det sättet skilja vetenskap från filosofi och teologi. De logiska positivisterna ansåg att 1

vetenskapliga teorier i någon mening bör kunna grundas på fakta men trodde inte att det är så oproblematiskt att faktiskt åstadkomma det som Comte och den uppfattning som Chalmers beskriver i kapitel 1 i sin bok hävdar (Chalmers nämner den logiska positivismen på sid. 3). II Bara vetenskapen kan, menade de logiska positivisterna, ge oss kunskap om verkligheten; filosofin analyserar begrepp och påståenden som förekommer i vetenskapen. PP Kunskap om verkligheten uttrycks i s.k. syntetiska satser (Ayer, sid. 121, Schlick, sid. 383-385). Utmärkande för dem är att man kan förstå deras mening utan att därmed kunna avgöra om de är sanna eller falska. Det skiljer dem från s.k. analytiska satser; i deras fall är förståelse av mening och kunskap om sanningsvärde samma sak. Ett exempel på detta är påståendet en ungkarl är en ogift man. Satsen Peter är 178 cm lång är däremot sådant att endast en jämförelse mellan det och verkligheten kan avgöra om det är sant eller falskt. Förståelsen av dess mening räcker inte. Analytiska satser är däremot a priori (Ayer sid. 116), och det betyder att deras sanningsvärde kan avgöras oberoende av erfarenheten. Är påståendet katter är djur syntetiskt eller analytiskt? Det är, skulle de flesta filosofer säga, syntetiskt. Låt oss anta att vi en dag upptäcker att alla de förmodade varelser vi kallat katter egentligen är maskiner. Reaktionen på det vore att säga att det vi kallat katter egentligen är maskiner och inte djur. Och om vi en dag upptäckte att alla de personer vi kallat ungkarlar faktiskt är gifta skulle vi säga att de egentligen är gifta. Men vi skulle också säga att begreppet ungkarl därför inte har någon tillämpning, alltså att det inte kan användas om någon person. I fallet med katterna skulle vi däremot kunna ändra vårt språkbruk så att katt kom att betyda maskin med fyra ben och ett jamande ljud o.s.v. Den här skillnaden beror på att katt inte betyder djur på samma sätt som ungkarl betyder ogift man. De logiska positivisterna ansåg att distinktionen mellan analytiska och syntetiska påståenden är skarp (den har ifrågasatts av mer samtida filosofer). Huruvida syntetiska påståenden är sanna kan, menade de logiska positivisterna, inte filosofin avgöra utan 2

bara vetenskapen, eller (i enklare fall) mer vardagliga observationer. Filosofins uppgift är att skilja analytiska från syntetiska påståenden och att genom analys klargöra betydelsen hos påståenden som förekommer i vetenskapen. III PP Ett exempel på en sådan analys är analysen av orsakspåståenden. Vad betyder enligt den logiska positivismen påståendet att a orsakar b? Det betyder att händelser av typen a undantagslöst följs av händelser av typen b. Och den korrelationen mellan händelsetyper är något observerbart ( positivt ). Att a orsakar b betyder alltså inte att a med nödvändighet frambringar b, för något sådant kan vi inte observera. Det vi kan observera är att a faktiskt alltid följs av b. (Den skotske 1700-talsfilsofen David Hume var den första att framföra den här uppfattningen). Vad ett påstående betyder ska alltså här inte förstås i psykologisk mening som vad människor tänker på och associerar till när de använder orsaksbegreppet, utan i logisk mening som vad ett påstående som innehåller det begreppet måste betyda för att det ska vara vetenskapligt. Benämningen logisk positivism kommer av den här betoningen av å ena sidan det positiva och å andra sidan av den logiska (i kontrast till psykologiska) betydelsen hos begrepp och påståenden. PP På ett liknande sätt analyserar de logiska positivisterna (Schlick är ett exempel på den sortens analys) naturlagspåståenden. Vad innebär enligt Schlick begreppet naturlag? Det innebär att vissa händelsetyper undantagslöst och regelbundet följer på varandra (Chalmers diskuterar den här uppfattningen i kap. 14 i sin bok). En naturlag är inget utöver dessa skeenden som så att säga gör att de inträffar. Detta brukar kallas the regularity view of laws ( regularity betyder ju regelbundenhet ). Tron på naturlagar i den här senare meningen är enligt Schlick en teologisk rest i vetenskapen (i den mån den fortfarande förekommer där) och i det vardagliga tänkandet som vi bör göra oss av med. En naturlag missuppfattas, menar Schlick, ofta i analogi med Guds aktivitet, som i teologin traditionellt beskrivits som det som gör så att vissa saker sker. Det finns i naturen, betraktad som objekt för vetenskapligt studium, inga 3

lagar; antagandet att det finns lagar är ovetenskapligt därför att det inte kan analyseras i termer av det som är givet i erfarenheten ( det positiva ). PP Enligt en annan uppfattning beskriver däremot naturlagar dispositionen hos materiella kroppar att agera och reagera på vissa bestämda sätt i en given situation. Att säga att upphettning orsakar kokning hos vatten är inte samma sak som att säga att kokning följer på upphettning. Att vatten kokar vid en viss temperatur beror bl.a. på att det har dispositionen att koka. Det är bland annat det som orsakar kokning. Detta brukar kallas the causal theory of laws (av cause, som ju betyder orsak ). De logiska positivisterna motsatte sig den här uppfattningen därför att den enligt dem är ovetenskaplig. Dispositioner är, menade de, inte observerbara. Vad vi kan observera är att vatten ibland kokar och ibland inte kokar. Vad vi aldrig kan observera är en disposition hos vatten att koka, eller ens att upphettning orsakar kokande. Vad vi kan observera är att kokning följer på upphettning. PP Men hur ska man bedöma s.k. dispositionsegenskaper som beskrivs med dispositionstermer som löslig och böjlig? Sådana termer refererar, antar vi normalt sett, till dispositioner att t.ex. lösas och böjas i vissa bestämda situationer, och förekommer ju ofta i vetenskapliga sammanhang. Och man kan säga att de logiska positivisterna själva (Hempel var särskilt viktig i det sammanhanget) ganska snart upptäckte att det är problematiskt att anta att sådana termer kan analyseras i termer av observationer. Vi kan observera böjda och oböjda ting men aldrig böjlighet. Om man avvisar the causal theory of laws, som positivisterna gjorde, borde man då inte också avvisa användningen av dispositionstermer? Samtidigt verkar det orimligt att säga att dispositionstermer är ovetenskapliga. PP En annan svårighet med the regularity view of laws är denna: Hur ska man om den är riktig skilja mellan s.k. tillfälliga och laglika generaliseringar? En undantagslös upprepning låter oss inte skilja mellan de upprepningar som är tillfälligheter från de som är resultat av laglika samband. PP Det vanligaste lösningsförslaget idag är att säga att laglika generaliseringar stödjer s.k. kontrafaktiska konditionala satser, alltså satser av typen om a vore fallet skulle b vara fallet. Om jag påstår att vattnet i en kastrull skulle börja koka om det upphettades till 100 grader Celsius är det en kontrafaktisk konditional sats som stöds av den laglika generaliseringen om vatten upphettas till 100 grader Celsius börjar det koka. Om jag 4

däremot påstår att en sten skulle innehålla järn om den lades i en viss låda skulle det påståendet inte stödjas av den tillfälliga generaliseringen alla stenar i denna låda innehåller järn. Men den här analysen är en senare utveckling i vetenskapsteorin och förekom inte i den logiska positivismen. IV PP I den logiska positivismen formulerades den s.k. verifierbarhetsprincpen, som säger att ett syntetiskt påstående måste vara verifierbart för att vara meningsfullt. När vi frågar vad som gör ett påstående meningsfullt och sant eller falskt frågar vi i vilka omständigheter det är sant respektive falskt (Ayer, sid. 119). Frågan vad sanning och mening är handlar om hur påståenden rättfärdigas; sanning och mening är inte egenskaper som vissa syntetiska påståenden har i sig själva, oberoende av möjligheten att verifiera dem. Men vad betyder då verifierbarhet mer exakt? De logiska positivisterna diskuterade det problemet på ett ganska detaljerat sätt, och jag kan bara antyda de grova dragen i den diskussionen här. PP Ayer skiljer (inte i det textutdrag vi läser) mellan verifierbarhet i praktiken och verifierbarhet i princip. Påståenden om månens baksida är inte verifierbara i praktiken, enligt Ayer, därför att vi saknar praktiska möjligheter att verifiera dem (Ayer skrev detta på 1930-talet). Men sådana påståenden är verifierbara i princip eftersom vi kan föreställa oss erfarenheter som skulle verifiera dem; de är alltså meningsfulla. Om jag däremot påstår att alla mänskliga handlingar styrs av en osynlig demon och att människor bara skenbart handlar självständigt är det inte ett verifierbart påstående; demonens otillgänglighet för observation är ju principiell och inte bara praktisk (den är ju osynlig och inte bara för liten för att kunna ses t.o.m. med hjälp av våra kraftigaste mikroskop o.s.v.) PP Ayer gör också en distinktion mellan verifierbarhet i stark respektive svag mening. Ett påstående är verifierbart i stark mening om dess sanning kan slutgiltigt fastställas av observationer. Ett påstående är verifierbart i svag mening om erfarenheten kan göra det sannolikt. 5

PP En annan av de logiska positivisterna som diskuterade verifierbarhet var Reichenbach. Han gör en distinktion mellan teknisk, fysikalisk och logisk verifierbarhet. Teknisk verifierbarhet motsvarar Ayers praktisk verifierbarhet, medan fysikalisk och logisk verifierbarhet är två fall av det Ayer kallar principiell verifierbarhet. Det är inte tekniskt möjligt att direkt mäta temperaturen i solens centrum men ändå anser vi att sådana påståenden är meningsfulla. Det gör vi trots att det inte ens är fysikaliskt möjligt att mäta den temperaturen; varje mätinstrument som fördes in i solen skulle omedelbart förångas. Men det är logiskt möjligt. Det är varken tekniskt eller fysikaliskt möjligt att verifiera påståenden om solens centrum, om hur djurlivet på jorden kommer att utveckla sig efter det att den sista människan dött ut och om materiens atomära struktur, t.ex. påståendet att elektroner rör sig i elliptiska banor runt atomkärnan. Men det är logiskt möjligt i den meningen att man kan föreställa sig vad det skulle innebära att verifiera dem. Däremot kan man inte föreställa sig vad det skulle innebära att verifiera påståendet att det varken regnar eller inte regnar idag, eller att någon är både 175 och 200 cm. lång för en sådan verifikation är logiskt omöjlig (inte bara fysikaliskt och tekniskt omöjlig). Men vi accepterar ju inte påståenden om solens centrum och om elektroner som meningsfulla bara därför att vi kan föreställa oss vad det skulle innebära att verifiera dem. Jag tror t.ex. att vetenskapen har rätt när den säger att temperaturen i solens centrum är femton miljoner grader, och det gör jag inte därför att jag kan föreställa mig ett mätinstrument i solens centrum som fortsätter att fungera trots den höga temperaturen. Det verkar alltså som om vi åberopar fysikalisk verifierbarhet. PP Därför måste vi, säger Reichenbach, skilja mellan direkt och indirekt verifierbarhet. Påståenden om solens centrum måste ses som fysikaliskt verifierbara indirekt, på så sätt att man kan översätta dem till påståenden om (direkt) observerbara företeelser. Men då uppkommer en annan fråga, nämligen frågan hur påståenden om icke observerbara företeelser kan översättas till påståenden om saker som kan observeras direkt. (Jag återkommer till denna fråga i föreläsningens sista sektion). PP Vad betyder det att ett verifierbart påstående är meningsfullt? Carnap ger som exempel följande teckensamlingar som enligt honom alla är lika meningslösa därför att de inte är verifierbara: 6

1. Jupiter ( åskguden i romersk mytologi) sitter i sitt moln, men molnets utseende avslöjar inte hans närvaro på något sätt och det finns ingen möjlighet att perceptuellt uppfatta honom. 2. Den här stenen är ledsen. 3. Den här triangeln är ledsen. 4. Berlin häst blå. 5. Bu bä bi. 6. * --- *. Enligt Carnap är alla dessa satser lika meningslösa logiskt sett även om förstås (1) kan ge upphov till psykologiska associationer på ett sätt som (2-6) inte gör, och även om (2) kan ge upphov till psykologiska associationer på ett sätt som (3-6) inte gör o.s.v. Det är vårt språk som vilseleder oss att tro att bara för att ett påstående är grammatiskt korrekt så har det mening, och att graden av mening kan avgöras av den grad till vilken ett påstående är grammatiskt korrekt. Påståenden kan, säger Carnap, ha expressiv och emotiv mening, d.v.s. de kan uttrycka känslor eller talarens attityd till det han eller hon talar om, utan att ha kognitiv mening, d.v.s. utan att ha mening betraktade som påståenden om det de tycks tala om. De tycks i ett sådant fall beskriva t.ex. Jupiter men beskriver egentligen något annat, nämligen personens ifråga verklighetsuppfattning och hans eller hennes känslor. PP Om jag säger det finns en viss nyans av rött som skapar panik hos någon som ser den har det påståendet enligt Carnap kognitiv mening därför att vi kan föreställa oss vilken erfarenhet som skulle krävas för att stödja det. Däremot är det inte testbart därför att vi inte vet hur vi ska finna en sådan erfarenhet. Om ett påstående har fått stöd av tidigare erfarenheter men inte längre kan testas, t.ex. påståendet att Napoleon besegrades i slaget vid Waterloo, är det, säger Carnap, lika meningsfullt (men alltså inte lika testbart och inte heller lika säkert) som påståendet att en metall utvidgas när den upphettas. Ett påstående kan också vara meningsfullt om det varken har stöd eller kan testas, som påståendet om nyansen av rött. Historiska påståenden är lika meningsfulla och i den meningen lika verifierbara som påståenden i fysiken, men inte lika testbara. Det finns erfarenheter som stödjer dem. Det räcker t.o.m. med att vi kan föreställa oss vilka 7

erfarenheter som skulle verifiera ett påstående för att det ska ha mening, som påståendet om nyansen av rött, som varken har stöd eller kan testas. Lägg märke till att verifierbarhetsprincpen talar om verifierbarhet och inte om verifiering. Den kräver att påståenden ska kunna verifieras, inte att de faktiskt har verifierats. Om den krävde att påståenden redan ska vara verifierade för att vara vetenskapliga skulle det kravet förbjuda t.ex. vetenskapliga teorier som ännu inte verifierats, och det vore ju orimligt. PP Verifierbarhetsprincpen har vissa problem. Det är till att börja med inte uppenbart att kontrafaktiska konditionala satser är verifierbara. Låt oss återigen ta vatten som exempel; när jag påstår att en vätska skulle börja koka om den upphettades till 100 grader Celsius därför att den är vatten så påstår jag samtidigt att detta skulle ske varje gång den upphettades till den temperaturen. Och åberopar jag då inte samtidigt ett oändligt antal verifikationer som aldrig kan genomföras i praktiken? Är påståendet ens i princip verifierbart? Kan man ens föreställa sig vad det skulle innebära att verifiera dem? (Detta är också ett problem som uppmärksammades av de logiska positivisterna själva ganska tidigt i rörelsens historia). PP Detta problem skulle kanske göra också ännu enklare vardagliga påståenden av typen detta glas innehåller vatten overifierbara och därigenom meningslösa enligt verifierbarhetsprincpen. När jag säger att något är vatten pekar jag inte bara ut det utan beskriver det och klassificerar det därigenom också (Ayer, sid. 121). Därmed tillskriver jag det vissa laglika sätt att reagera på t.ex. upphettning i ett potentiellt oändligt antal situationer. V PP Verifieringen av påståendet detta glas innehåller vatten är alltså teoriberoende, d.v.s. beroende av giltigheten hos en teori om hur vatten i allmänhet reagerar och hur det är beskaffat. Vilka teorier man har kan också, menade de logiska positivisterna, påverka vilka observationer man uppfattar som relevanta för bedömningen av en teori. Popper har en liknande uppfattning. 8

Vilken teori man har kan vidare avgöra vilka satser man alls uppfattar som observationssatser, och vad man anser kan observeras. (Chalmers diskuterar problemet med erfarenhetens teoriberoende på sid. 5-9 i sin bok. Han ger också ett exempel på hur bedömningen av vilka satser som är observationssatser kan vara teoriberoende på detta sätt på sid. 14-15). PP Som vi ska se går Kuhn och Polanyi längre och hävdar att inte bara verifieringen av observationssatser, bedömningen av deras relevans, och vad man anser kan observeras är teoriberoende, utan också meningen hos observationssatser. Och det beror enligt dem på att själva erfarenhetens innehåll, och inte bara tolkningen av den, är teoriberoende. Erfarenhetens innehåll bestäms inte bara av bilden på näthinnan (Chalmers, sid. 5). Som ett exempel på detta tar Chalmers bilden som kan ses både som ovansidan och undersidan av en trappa (sid. 6), samtidigt som det kanske är rimligt att anta att själva den sensoriska informationen är densamma i de bägge fallen. (Men man kan fråga sig om så speciella exempel har något viktigt att lära oss om perception i allmänhet). VI Verifierbarhet visade sig alltså vara teoriberoende. Också påståenden som verkar handla enbart om det positiva, alltså observerbara fakta, visar sig enligt Ayer innehålla ett kontrafaktiskt element, alltså ett element som är går utöver det som kan observeras. Också termer som vatten, som vekar vara direkt knutna till erfarenheten, är dispositionstermer i den meningen. Här spelar det ingen roll hur mycket den som säger detta glas innehåller vatten vet om vatten psykologiskt sett. Han eller hon kan vara helt okunnig om vatten och om att det t.ex. kokar vid en viss temperatur. Poängen är att varje påstående om enskilda mängder vatten (i den där pölen och i det där glaset o.s.v.) logiskt sett kräver sanningen hos vissa generella påståenden om hur vatten beter sig i potentiellt oändligt många situationer. PP Om det är så skulle induktionsproblemet kanske uppkomma inte bara när det gäller universella satser om t.ex. vatten i allmänhet utan också i fallet singulära satser som handlar om enskilda ( singulära ) mängder vatten. Induktion innebär att sluta sig 9

till en universell sats, som att vatten alltid (universellt) kokar vid en viss temperatur, på grundval av ett ändligt antal observationer av kokpunkten hos vatten. Chalmers diskuterar induktionsproblemet i kap. 4 i sin bok och påpekar att det traditionellt formulerats i termer av universella satser (Chalmers, sid. 40-41). Vad de logiska positivisterna uppmärksammade var att distinktionen mellan universella och singulära satser kan ses som flytande och att induktionsproblemet kanske uppkommer i bägge fallen. Båda typerna av satser handlar om något mer än det som är direkt givet i erfarenheten. Man kan förstås säga att om en vätska inte kokar vid 100 grader är den inte vatten, och att därför ingen observation av utebliven kokning vid den temperaturen kan falsifiera den universella satsen att vatten kokar vid 100 grader. Men då har man gjort satsen vatten kokar vid 100 grader till en analytisk sats som inte talar om verkligheten utan om förbindelsen mellan begrepp (begreppen vatten och kokning vid 100 grader ). Och då har vi inte längre att göra med en vetenskaplig teori utan med en definition. Induktionsproblemet har som sagt traditionellt formulerats i termer av universella satser som vatten kokar vid 100 grader och metaller utvidgas när de upphettas, satser som refererar till potentiellt oändligt många situationer. PP Men om jag säger alla svanar är vita har jag visserligen gjort ett universellt påstående. Dock verkar antalet individer vara ändligt. Vi har ingen anledning att tro att de svanar som finns, funnits och kommer att finnas är oändligt många. Men det verkar också uppenbart att man aldrig om ett visst ändligt antal, hur stort det än är, med säkerhet kan säga att det omfattar alla svanar. Också detta påstående verkar omfatta potentiellt oändligt många fall (svanar). Om det är så kanske inte heller universella påståenden om ändligt många individer är verifierbara. VI PP Men om man säger termometern registrerar nu en temperatur på 15 grader Celsius eller det står ett bord i mitt rum nu kl. 19.15 har man då inte bara registrerat nuvarande fakta? I sådana fall behöver man kanske inte göra några förutsägelser om hur något kommer att bete sig i framtiden. 10

Men också i dessa fall gör jag kanske förutsägelser, t.ex. att någon annan som tittade på termometern också skulle uppfatta att den registrerade 15 grader Celsius och att ett föremål inte skulle falla ned till golvet om man släppte det ovanför bordets yta. Reaktionerna på det här problemet har varit av olika slag. En reaktion är att (som Popper) säga att alla påståenden om verkligheten innehåller ett element av osäkerhet p.g.a. teoriberoende av det slag vi beskrev ovan, och att inget sådant påstående därför kan verifieras. Påståendet att en vätska är vatten kan dock falsifieras (visas vara falskt) om man observerar att den inte börjar koka vid upphettning till 100 grader Celsius. Men kritiker av Popper har menat att man inte kan skilja verifiering från falsifiering; falsifiering kräver nämligen verifiering av åtminstone ett fall, nämligen detta som jag har framför mig och som inte börjar koka vid 100 grader. För att falsifiera satsen vatten börjar koka vid 100 grader måste jag i ett sådant fall verifiera att det rör sig om vatten i alla andra avseenden än kokpunkt vid 100 grader. Ayer menar nu att generella påståenden (påståenden som gäller alla ting av en viss klass) om lagbundenheter av typen arsenik är giftigt, alla människor är dödliga och metaller utvidgas när de upphettas inte kan slutgiltigt verifieras av ett ändligt antal observationer, att kravet på verifierbarhet i stark mening aldrig kan uppfyllas, och att det därför är för hårt. Om det tillämpades skulle det innebära att vetenskapliga påståenden av typen arsenik är giftigt inte kan anses vara meningsfulla. PP Vissa logiska positivister drog också den slutsatsen (Schlick verkar ibland argumentera på det sättet). Universella påståenden är enligt dem egentligen inga påståenden alls utan snarare en sorts instrument för förutsägelse av observationer, och instrument är inte sanna eller falska, och alltså inte heller meningsfulla, utan lämpliga eller olämpliga. Det universella påståendet alla människor är dödliga är ett lämpligt instrument för förutsägelse av observationer, nämligen av enskilda människors dödlighet, medan det universella påståendet alla människor kommer till himlen när de dör inte är det. Ayer avvisar den här tolkningen av universella påståenden. Han ser dem som felbara (men meningsfulla) hypoteser. Om det skulle krävas ett oändligt antal observationer för att verifiera påståenden av typen vatten kokar när det upphettas till 100 grader Celsius, kan man då säga att de är verifierbara i princip (alldeles bortsett från att de kanske bara är svagt och inte starkt 11

verifierbara)? Kan man föreställa sig ett oändligt antal verifieringar? Kanske inte. På den här punkten hade de logiska positivisterna lite olika uppfattning. PP Men om vi antar att universum är ändligt i tiden kanske vi borde dra slutsatsen att påståenden av typen metaller utvidgas när de upphettas och vatten kokar när det upphettas till 100 grader Celsius är åtminstone i princip verifierbara, för då skulle vi ha att göra med ett ändligt antal verifieringssituationer. Vi kan föreställa oss vad det skulle innebära att befinna sig i dem. Vad innebär det att föreställa sig något? Det kan innebära att man kan skapa sig en bild av något, och i den meningen kanske man inte kan föreställa sig ett oändligt antal verifieringar. Men det verkar också kunna innebära att man förstår ett påstående, och i den meningen kanske man trots allt kan föreställa sig ett oändligt antal verifieringar; vi förstår kanske påståenden av typen det krävs ett oändligt antal verifieringar. I så fall skulle kanske påståenden av typen metaller utvidgas när de upphettas vara i princip verifierbara också om universum vore oändligt i tiden. VII Enligt Ayer är alla syntetiska satser hypoteser. Det gäller också singulära satser av typen det här ett glas vatten (Ayer, sid. 120-121). Den uppfattningen skiljer honom från Schlick. Man kan inte enligt Ayer i språket enbart peka ut något utan att beskriva och därigenom klassificera det, och varje klassificering innebär ett element av osäkerhet. Det är det Ayer menar när han säger att de inte finns någon rent ostensiv eller demonstrativ (utpekande) sats. Om jag säger det här nu har jag använt bara demonstrativa språkliga symboler men inte yttrat någon språklig sats. PP Våra påståenden om materiella objekt innehåller en referens till ett potentiellt oändligt antal erfarenheter (Ayer, sid. 122). Om jag säger det här är vitt och refererar till ett materiellt objekt gör jag samtidigt logiskt sett en förutsägelse om hur det kommer att se ut i ett oändligt antal situationer därför att jag klassificerar det. PP Men om jag bara säger det här är vitt och därigenom refererar till ett sense content (en synförnimmelse) och inte ett materiellt objekt är det då inte ett otvivelaktigt påstående? (Ayer, sid. 122). Kan jag betvivla att jag nu ser vitt? Ayer svarar ja också på den frågan. När jag säger jag ser vitt klassificerar jag också min förnimmelse, 12

nämligen som hörande till en klass av sense contents som också andra människor kallar vita, och jag jämför den med andra förnimmelser jag haft. Den grupp av förnimmelser jag jämför med omfattar ett potentiellt oändligt antal fall. PP På den här punkten har Ayer samma uppfattning som Reichenbach och en annan uppfattning än Schlick, som ser det han kallar affirmations (Konstatierungen) av typen jag ser nu vitt som absolut säkra (Schlick, sid. 381-382). I deras fall är enligt Schlick fastställande av mening och fastställande av sanning samma sak, och det skiljer dem från alla andra syntetiska satser och gör dem lika analytiska satser. Förståelse av mening är i deras fall samma sak som verifikation (Schlick, sid. 385). Men Schlick påpekar alltså att affirmations inte är samma sak som språkliga satser (Schlick, sid. 373). Snarare är de tillfällen ( occasions ) för bildandet av satser (Schlick, sid. 381). Affirmations ska inte förstås som protokollsatser (protocol propositions eller Protokollsätze på tyska), alltså satser som man minns, yttrar eller skriver ner i ett protokoll av typen vid den och den tidpunkten observerade jag det och det. Varje sådant nedtecknande, yttrande eller bevarande i minnet är en hypotes (alltså något som inte är absolut säkert), t.ex. därför att man kan minnas fel eller därför att man beskriver sin erfarenhet på ett sätt som andra inte skulle använda för att beskriva sin erfarenhet i samma situation (Schlick, sid. 371, 373, 381). PP Resonemang av det här slaget gjorde att vissa filosofer (t.ex. Neurath) antog att vi bör överge den s.k. korrespondensteorin för sanning, som säger att sanningen hos vissa satser i t.ex. vetenskapen måste kunna fastställas genom deras verifierbarhet och överensstämmelse ( korrespondens ) med fakta. Neurath föreslog istället att vetenskapen bör sträva efter så stor koherens (överensstämmelse) mellan satser som möjligt (Schlick, sid. 374). Schlicks uppsats är ett försvar för korrespondensteorin. VIII När man talar om hypotesprövning i vetenskapen är det viktigt att understryka att det aldrig är en enda hypotes som prövas utan flera. En vetenskaplig hypotes innebär, om den är riktig, t.ex. att man i en viss situation kommer att kunna observera vissa händelser. Om erfarenheten inte stödjer hypotesen behöver man inte betrakta den som falsifierad (motbevisad) utan man kan istället dra slutsatsen att situationen inte var av 13

den relevanta typen (Ayer, sid. 125). Erfarenheten kan aldrig tvinga oss att överge en hypotes (Ayer, sid. 126). Man kan alltid dra slutsatsen att andra hypoteser (att situationen var av den relevanta typen och att experimentapparaturen fungerade o.s.v.) är felaktiga. Syntetiska påståenden kan alltså enligt Ayer varken slutgiltigt verifieras eller falsifieras (visas vara falska). Detta är en kritik av Popper, som anser att falsifierbarhet är kriteriet på en vetenskaplig teori. Reichenbach resonerar på samma sätt. Om en bok som placeras på vad som tycks vara ett bord faller till golvet kan man vara säker på det som observeras inte är ett bord. Det skulle Popper säga. Påståendet att det är ett bord skulle då ha falsifierats. Men det skulle, påpekar Reichenbach, kunna vara boken som upphörde att vara ett materiellt ting när den lämnade min hand och därigenom fick egenskapen att på något sätt genomtränga ett materiellt objekt. Det är förstås fysiskt omöjligt. Poängen är, menar Reichenbach, att också falsifiering logiskt förutsätter verifiering och giltigheten hos vissa induktioner, t.ex. att objekt inte plötsligt ändrar karaktär fullständigt från ett ögonblick till ett annat. Varje syntetiskt påstående, t.o.m. påståenden av typen jag ser nu vitt, är en sorts regel för förutsägelse av framtida observationer (av mig själv och andra människor) och därför blott en hypotes (Ayer, sid. 134). Om jag säger att jag nu ser vitt förutsäger jag (logiskt sett men kanske inte psykologiskt) att jag själv och andra kommer att säga att liknande erfarenheter är erfarenheter av vitt i framtiden. Påståendet har därför samma hypotetiska karaktär som påståenden om det förflutna (man kan minnas fel) och om framtiden (framtiden kan inte förutsägas). Jag förutsätter också att mina ögon o.s.v. fungerar som de ska, och den förutsättningen innehåller också en sorts förutsägelse, nämligen att jag kommer att kalla liknande erfarenheter erfarenheter av vitt i framtiden. Vad Ayer hävdar är det inte finns någon rent syntetisk sats vars sanningsvärde skulle kunna avgöras oberoende av om man kan avgöra sanningsvärdet hos någon annan sats, och som kan verifieras eller falsifieras bara genom att jämföra den med verkligheten. I exemplet ovan är sanningsvärdet hos påståendet jag ser nu vitt beroende av sanningsvärdet hos andra påståenden om t.ex. mina sinnesorgans tillförlitlighet. PP Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein hade talat om s.k. atomära satser vars sanningsvärde är oberoende av alla andra satsers sanningsvärde, och som kan konstateras vara sanna eller falska genom en direkt jämförelse med verkligheten 14

(Popper, sid. 39). Sådana satser vore logiskt självständiga och atomära i den meningen. De logiska positivisterna hoppades till en början att något sådant skulle kunna upptäckas men tvingades ganska snart att problematisera antagandet att det är möjligt Men erfarenheten kan enligt Ayer göra en hypotes mer eller mindre sannolik (Ayer, sid. 132-134). Ett problem för honom i det här sammanhanget är kanske att han anser att the regularity view of laws är riktig. Problemet är detta: om vi inte har några goda skäl att tro att materiella objekt har dispositioner därför att vi bara kan observera upprepningar, har vi då några goda skäl att tro att upprepningar ökar sannolikheten för att en universell sats som metaller utvidgas när de upphettas är sann? Filosofer som tror på the causal theory of laws har svarat nej på den frågan. PP Och som Popper påpekar uppstår också ett annat problem här. Den empiriska evidensen för en universell sats av typen metaller utvidgas när de upphettas utgörs av ett ändligt antal observationer, men det antal fall som den universella satsen uttalar sig om är oändligt. Och ett ändligt tal dividerat med ett oändligt tal ger alltid kvoten 0, hur mycket man än ökar det ändliga talet (Chalmers, sid. 48). Sannolikheten för en universell sats i ljuset av empirisk evidens skulle alltså vara 0. (Man brukar säga att sannolikheten för att få en sexa när man kastar tärning är en sjättedel). IX Jag har hittills pratat ganska vagt om att analysera vetenskapliga begrepp i observationstermer. Vad skulle detta kunna innebära lite mer exakt? De logiska positivisternas syn på den här frågan genomgick i korta drag följande utveckling. PP Man började med att fråga sig om s.k. teoretiska termer (termer som ingår i vetenskapliga teorier men inte i vårt vardagliga observationsspråk, d.v.s. termer som täthet ) kan definieras med hjälp av s.k. explicita definitioner av typen bror = manligt syskon. Men det verkar omöjligt. Observationstermer betyder per definition något annat än teoretiska termer. Ett annat problem i det här sammanhanget är att explicita definitioner av en teori med hjälp av vissa observationstermer skulle göra det omöjligt för teorin ifråga att utvidgas till att korrelera andra observationstermer. Om man krävde sådana definitioner skulle 15

man samtidigt förbjuda tillämpning av teorin på andra fenomen än de som beskrivs av de observationssatser som teorin definierats i termer av, och det verkar orimligt. PP Men hur är det med s.k. kontextuella definitioner som återför teoretiska termer på observationstermer i kontexten av hela påståenden? Med en sådan skulle definitionen av den teoretiska termen magnetisk t.ex. bli något i den här stilen: x är magnetisk = om järnfilspån är nära x så rör de sig mot x. Här återförs termen magnetisk på andra termer som inte är synonyma med den. Men definitionen verkar inte ge vare sig ett nödvändigt och tillräckligt villkor för att x är magnetisk. Järnfilspånen kanske rör sig av andra skäl än magnetiska krafter (om det t.ex. blåser), så definitionen ger inte ett nödvändigt villkor. Och x kan vara magnetisk utan att spånen rör sig (om dess magnetism är för svag för att röra dem), så definitionen ger inte ett tillräckligt villkor heller. Det finns alltså kanske ingen observerbar indikator på magnetism som förekommer när, och bara när, magnetism förekommer. Ingen logisk positivist trodde att en sådan översättning måste fånga vad människor anser att ord betyder; ingen anser ju att magnetism betyder rörelsen hos järnfilspån o.s.v. (När man däremot översätter mellan två naturliga språk måste man bevara den mening som människor anser att ord har). Men sanningsvärdet måste bevaras när man översätter till observationsspråket; så varje sant påstående om magnetism måste kunna bytas ut mot sanna påståenden om rörelsen hos järnfilspån o.s.v. Men det kanske inte går, som vi just sett: påståendet järnfilspånen rör sig mot x kan vara sant utan att påståendet x är magnetisk är det. Meningen hos teoretiska termer verkar inte kunna avgränsas av ett ändligt antal observationssatser för man kan alltid fråga sig om en observationssats verkligen beskriver det som den teoretiska termen refererar till. Återigen verkar konsekvensen bli ett oändligt antal verifikationssituationer för att garantera meningsfullhet, denna gång hos en teoretisk term. PP Det senaste stadiet i den här diskussionen är att säga ungefär att teoretiska termer måste vara förbundna med observationstermer på ett lösare sätt genom en s.k. korrespondensregel. Den avgränsar inte meningen hos de teoretiska termerna utan ska bara garanterna att någon empirisk (erfarenhetsgrundad) mening överförs på de teoretiska termerna (genom en korrespondens mellan dem och erfarenheten). Om massa tillhör det teoretiska språket och tyngd observationsspråket kan man 16

formulera följande korrespondensregel: om massan hos a är större än massan hos b så är a tyngre än b. Men då har vi inte längre att göra med en definition av det teoretiska språket i termer av observationsspråket utan med ett lösare samband mellan dem. PP Ett annat sätt att mildra kravet på verifierbarhet var att (som Carnap gjorde på 1930-talet i en uppsats kallad Testability and Meaning ) skilja mellan verifiering, prövning (testing) och konfirmering (confirmation). Verifiering kan aldrig uppnås i fallet med syntetiska satser, menar Carnap, men de kan prövas och konfimeras i olika grad. Att en sats är konfirmerbar (möjlig att bestyrka) betyder att vi vet under vilka omständigheter den skulle konfirmeras. Och att en sats är prövbar betyder att den har verifierbara konsekvenser. PP Den här uppfattningen var bl.a. tänkt som en lösning på problemet med universella satser; de kan inte verifieras (vi kan ju inte undersöka ett oändligt antal fall), och de kanske inte ens är verifierbara i princip om vi inte kan föreställa oss vad det skulle innebära att verifiera dem. Men de har verifierbara konsekvenser, nämligen att t.ex. en metall skulle utvidgas vid upphettning vid ett visst tillfälle. Och påståenden av typen det finns svarta svanar, som inte är falsifierbara och som är ett problem för Popper, har också verifierbara konsekvenser, nämligen att någon svart svan existerar någonstans. Också singulära påståenden av typen det här är ett glas vatten har verifierbara konsekvenser, nämligen att vätskan ifråga skulle börja koka om den upphettades till 100 grader. En sådan observation skulle konfirmera den universella satsen vatten börjar koka vid 100 grader Celsius. Carnap förkastar både verifierbarhet och falsifierbarhet som kriterier på vetenskaplighet och talar istället om prövbarhet. 17