EXAMENSARBETE. Barn som far illa

EXAMENSARBETE 2006:162 Barn som far illa En studie om hur pedagoger i förskolan agerar när de får kontakt med dessa barn Camilla Morin Annica Niva Luleå tekniska universitet Lärarutbildning Allmänt utbildningsområde C-nivå Institutionen för Utbildningsvetenskap 2006:162 - ISSN: 1652-5299 - ISRN: LTU-LÄR-EX--06/162--SE

Barn som far illa En studie om hur pedagoger i förskolan agerar när de får kontakt med dessa barn. Camilla Morin Annica Niva Luleå Tekniska Universitet Lärarutbildning Allmänt utbildningsområde C-nivå Institutionen för utbildningsvetenskap Vetenskaplig handledare: Kjell Johansson

Abstrakt Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka kunskaper pedagoger i förskolan har när det gäller barn som far illa och agerandet hos pedagogerna när de i sin verksamhet får kontakt med dessa barn. För att få reda på detta har vi förutom litteraturstudier gjort intervjuer med sex yrkesverksamma pedagoger på fyra olika förskolor. Intervjuerna visar erfarenheten hos de olika pedagogerna vad gäller barn som far illa. Resultatet vi kom fram till var att pedagogerna känner till sin skyldighet att anmäla missförhållanden till socialtjänsten samt att de flesta hade fått information kring ämnet och vet hur de ska gå tillväga då de får kontakt med dessa barn. NYCKELORD Anmälningsskyldighet, barn som far illa, pedagog, förskola

Förord Att arbeta med examensarbetet har varit en mycket intressant och spännande men bitvis också jobbig resa. Framförallt har det varit mycket givande för oss att ta med i vårt framtida yrke som pedagoger. Vi vill rikta ett stort tack till alla de pedagoger som har tagit sig tid och låtit sig bli intervjuade av oss. Ett tack också till dem som hjälpt oss med att läsa igenom uppsatsen och komma med bra tips om förändringar. Mest av allt vill vi tacka Anna-Mia Bergqvist som vi använt som bollplank och för alla tips och råd som hon kommit med. Uppsatsen hade inte varit det den är utan henne. Luleå, maj 2006 Camilla Morin Annica Niva

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ABSTRAKT.... FÖRORD.... INLEDNING... 1 SYFTE... 1 AVGRÄNSNINGAR OCH BEGRÄNSNINGAR... 1 BAKGRUND... 2 BRISTANDE OMSORG... 2 Barnmisshandel... 3 Sexuella övergrepp... 4 Missbruk... 5 Fysiskt beroende... 5 Psykologiskt beroende... 5 Barn till missbrukare... 6 VAD KAN PEDAGOGER GÖRA?... 6 VAD SKA PEDAGOGER GÖRA? SKYLDIGHETER OCH ANSVAR... 7 Barnkonventionen... 7 Barnperspektivet... 9 Anmälningsskyldigheten...10 Styrdokument...11 TEORIER OM UTVECKLING OCH LÄRANDE...11 Maslows behovshierarki...11 Reggio Emilia...13 Vygotskij...13 METOD...14 KVALITATIV METOD...14 Intervjuer...14 UNDERSÖKNINGSPERSONER...15 MATERIAL...16 GENOMFÖRANDE...16 VAL AV LITTERATUR...16 ANALYS OCH TOLKNING...17 RESULTAT...17 UPPTÄCKTEN...17 VAD GÖR MAN?...19 INFORMATION OCH HANDLINGSPLAN...20 ATT ARBETA MED BARNEN...20 SAMMANFATTNING AV RESULTAT...21 DISKUSSION...21 VALIDITET OCH RELIABILITET...22 RESULTATDISKUSSION...22 PEDAGOGISKA TILLÄMPNINGAR...26 FORTSATT FORSKNING...27 REFERENS...28 BILAGA 1...30

Inledning Vi är två lärarstudenter som båda under lång tid varit intresserade av hur man inom skola och barnomsorg tar hand om barn som far illa. Vi har på olika sätt kommit i kontakt med dessa barn och känt att vi haft ett intresse av hur man som pedagog kan hjälpa dem. Under kurser vi läst under lärarutbildningen vi fått nosa på ämnet, men anser oss inte fått tillräcklig kunskap. Idag är också ämnet en aktuell samhällsdebatt, media har fått upp ögonen för barnen i samhället. Debatter har pågått kring ämnet och TV kanaler har sänt programserier som berört ämnet. När det var dags att skriva examensarbete tyckte vi att det passade bra att forska mer i denna fråga. Eftersom vi inte har så stor kunskap inom området och snart är färdiga lärare kände vi att det är av stor vikt att ta reda på mer. Vi anser att det är mycket viktigt att som pedagog ha kunskap om anmälningsskyldigheten när barn far illa. Vi anser också att det är viktigt med aktuell information om hur man ska handla när man stöter på problemen. Det är också av vikt att kunna känna igen tecknen på barn som far illa och veta när man ska anmäla. Syfte Syftet med detta examensarbete är att undersöka vilka kunskaper pedagoger i förskolan har när det gäller barn som far illa och agerandet hos pedagogerna när de i sin verksamhet får kontakt med dessa barn. Frågeställningar: Är pedagoger i förskolan medvetna om deras skyldighet att anmäla missförhållanden till socialnämnden? Vet pedagogerna hur de ska gå tillväga när det gäller barn som far illa? Hur upptäcker pedagogerna att ett barn far illa? Hur kan pedagoger i förskolan stötta dessa barn i det vardagliga arbetet på förskolan? Avgränsningar och begränsningar Detta område är stort och det känns som om man skulle kunna skriva hur mycket som helst, men eftersom examensarbetet skall skrivas i C-kursen i det allmänna utbildningsområdet som är en kurs om tio poäng hinner man inte med allt. Vi avgränsar oss genom att intervjua sex pedagoger som samtliga arbetar i samma kommun. Vi har i bakgrunden begränsat oss genom att endast skriva om barn som blivit misshandlade, barn som blivit sexuellt utnyttjade samt barn som lever i ett missbrukarhem, trots att det finns oerhört många olika sätt som barn kan fara illa på. 1

Bakgrund Vid närmare titt på ämnet vi valt att skriva om såg vi att det fanns ganska mycket skrivet om det sedan tidigare. Det har inte funnits några problem med att finna litteratur. Problemet har snarare varit att begränsa sig. De områden vi valt att beskriva om barn som far illa beskrivs i bakgrunden under tre huvudrubriker. Vi börjar med att beskriva dem, för att sedan gå in på vad vuxna i allmänhet och pedagoger i synnerhet har för skyldigheter gentemot barnen både genom barnkonventionen, men också genom olika lagar. Bristande omsorg Seidel (1997) säger att det aldrig är en enda orsak till att ett barn blir utsatt för bristande omsorg, det är snarare så att det är en rad samverkande orsaker. En av de viktigaste förutsättningarna för att ett barn ska få en positiv utveckling är att det har en trygg och stabil anknytning till en vuxen omsorgsperson. Vissa barn får en trygg och gynnsam start i livet medan andra blir så kallat handikappade redan under det första levnadsåret. Barnets utveckling är i de flesta fall en produkt av föräldrarnas personligheter, deras sociala nätverk, deras äktenskap samt barnets medfödda egenskaper. Alla dessa kan utgöra en riskfaktor, men den utlöses sällan ensam. Det krävs oftast fler än en riskfaktor vid övergrepp på barn. En av riskfaktorerna är att omsorgspersonen/personerna har bristande psykologiska resurser, vilket kan påverka förmågan att avläsa och tolka signaler från barnet, en annan riskfaktor är stress. Det kan vara svårt att se vilken faktor som är den utlösande när det gäller bristande omsorg om barn. Akselsdotter (1993) påstår att risken för bristande omsorg om barn ökar när samhället hamnar i ett ekonomiskt krisläge som oftast drabbar de utsatta familjerna hårdast. Därför blir barnen dubbelt utsatta när de, förutom att det finns större fara för övergrepp i hemmet, riskerar att också förlora den enda tryggheten många av dem har, nämligen sin plats i förskolan. Enligt Hellström (1993) så har barn till mycket unga och osäkra mammor med dåligt stöd från omgivningen en stor risk att försummas på grund av att mamman inte riktigt förstår och inte har någon kunskap om hur man skall sköta barnet. Även barn som kommer från hem där materiella och sociala förhållanden är en bra grund för en trygg och säker tillvaro kan bli försummade både fysiskt och psykiskt, men det är inte alls lika vanligt (Seidel, 1997). Ett genomgående drag hos familjer där barn utsätts för bristande omsorg är allvarlig och varaktig negativ stress hos föräldrarna. I dagens samhälle där materiella ting verkar betyda mer än mänskliga värden är det inte alltid så lätt att tro på sitt eget människovärde om man inte kan leva upp till den materiella standarden. Då kan det vara svårt att vara en trygg och stabil förebild för sina barn. Forskare är oense om i fall de skador som bristande omsorg kan tillfoga barnet kommer som en direkt följd av övergreppen eller om det är konsekvenserna av att leva i en otrygg, instabil och ofta kaotisk hemmiljö, detta enligt Seidel (1997). Forskarna är dock överrens om att det blir negativa konsekvenser för ett barn som blivit utsatt för bristande omsorg, 2

men de vet mindre om de olika konsekvenserna av skilda former av bristande omsorg som fysisk och psykisk misshandel, fysisk, psykisk och känslomässig försummelse och sexuella övergrepp. Det finns olika forskning som pekar på att de olika formerna av bristande omsorg sällan förekommer isolerat, utan barnet utsätts oftast för två eller flera övergrepp. Eftersom psykisk misshandel av barn omfattar både känslomässiga och kognitiva övergrepp, finns det enligt Seidel (1997) anledning att tro att alla barn som blir fysiskt misshandlade, försummade eller sexuellt utnyttjade upplever den minst uppmärksammade men troligen den mest skadliga formen av alla övergrepp, nämligen psykisk misshandel. Så länge det är någon av barnets närmaste som gör sig skyldig till övergrepp, oavsett vilken form det är, så kommer detta att skada det som utgör själva förutsättningen för ett meningsfullt och bra liv, nämligen tilliten till sig själv och andra. Barnmisshandel Alla barn behöver en eller flera förebilder som ska hjälpa dem att tillägna sig samhällets normer, värderingar och sociokulturella budskap (Seidel, 1997). Det kan uppstå problem när dessa förebilder inte är föredömliga. Om ett barn ser vuxna lösa konflikter genom våld och aggressivitet kan de i vuxen ålder göra likadant. De drabbas av de olyckliga konsekvenserna av ett negativt socialt arv då de själva gör som de i sin barndom sett vuxna göra. Irgens & Moqvist (2002) menar att det oftast är någon som står barnet nära som misshandlar barnet. Det är någon som barnet har svårt att undvika att träffa, pappa, mamma, styvfar, någon jämnårig man känner och så vidare. När ett barn misshandlas är det oftast hemma som det händer, ibland på skolan eller på platser där barnen måste vara och där de borde få känna sig trygga. Misshandeln kan ske med olika föremål där livrem verkar vara det vanligaste, slag, nypning, klösning sparkar och så vidare är också vanliga. Psykisk misshandel varierar mycket i brutalitet, det kan handla om att bli utestängd hemifrån eller att bli instängd och hindras från att träffa andra människor. Enligt Seidel (1997) visar det sig i olika forskningar att det är de känslomässigt försummade barnen som har de sämsta framtidsutsikterna. De negativa konsekvenserna börjar märkas på dessa barn redan i 1-års ålder. I förskolan verkade dessa barn nervösa, osäkra och självdestruktiva och de var generellt missanpassad både i förhållande till moder, lärare och jämnåriga. Det visar sig också att det är den känslomässiga formen av försummelse som lättast går omärkt förbi omgivningen. Ekelund & Dahlöf (2005) tar upp följande punkter som tecken på fysisk misshandel: När ett barn har en skada och varken föräldrarna eller barnet självt vill berätta hur det gick till När barnets och föräldrarnas berättelse om skadan inte stämmer överrens med varandra 3

När berättelserna inte verkar stämma överrens med hur pass allvarlig skadan är eller med skadans art När föräldrarna är sena med att söka medicinsk vård för barnet När barnet verkar vara rädd för att ha kroppslig kontakt med sina föräldrar När barnet har en försenad språkutveckling, visar oro, extrem blyghet och rädsla för att misslyckas När barnet har anpassningsproblem i skolan; är deprimerad och tillbakadragen eller aggressiv och utagerande (s. 70). Enligt Ekelund & Dahlöf (2005) är tecken på psykisk misshandel följande: att de har svårt att umgås både med vuxna och andra barn att de har språk som ett mindre barn och svårt att koncentrera sig att de försöker knyta an till vuxna som barnet inte alls känner att de är oberäkneliga i sin ilska (s. 72). Irgens & Moqvist (2002) pekar på att barn som blir misshandlade ofta känner sig ledsna, rädda, ensamma och maktlösa. Ofta har de självmordstankar, en del barn som hör av sig till BRIS 1 berättar om självmordsförsök för att slippa bli misshandlad i fortsättningen. Många barn har också en känsla av skam och skuldkänslor, man vill dölja vad som händer och vill inte prata ansikte mot ansikte med någon om det som hänt eller händer. Enligt det Seidel (1997) anser kan det vara skillnader i de utvecklingsmässiga konsekvenserna av olika former av bristande omsorg. Man har kunnat påvisa klara skillnader i beteendet hos barn som blivit misshandlade jämfört med barn som blivit försummade. Det visar sig att barn som har blivit misshandlade visar sig genomgående ha ett besvärligt temperament, få raseriutbrott när de blir stressade och ha en måttlig tillbakagång i utvecklingen. Försummade barn är däremot ofta passiva, hjälplösa vid stress och har en stark tillbakagång i sin utveckling. Det är ändå svårt att dra några säkra slutsatser då det ofta råder en överlappning mellan de olika typerna av bristande omsorg. Sexuella övergrepp Barn behöver fysisk beröring, de behöver känna sig älskade och få kramar och kyssar, detta beskriver Akselsdotter (1993). Självkänslan och kroppsmedvetenheten växer av kärlek, ömhet och bekräftelse. Men gränsen när det övergår i sexuellt utnyttjande är när kramarna och kyssarna och smekningarna övergår i sexuella handlingar och den vuxne vill tillfredsställa sina sexuella behov med barnet. 1 BRIS Barnens Rätt I Samhället är en helt obunden, ideell organisation som aktivt arbetar för att förbättra barns och ungdomars livsvillkor. De har funnits sedan 1971. De arbetar särskilt för utsatta barn och ungdomar bland annat med att informera dem om deras rättigheter. Kärnan i verksamheten är Barnens Hjälptelefon, (Irgens & Moqvist, 2002). 4

Hellström (1993) anser att sexuella övergrepp på barn är ett väldigt tabubelagt problem. Barnen lider oftast i tysthet och tar själva på sig skulden eftersom de oftast har starka känslomässiga band till förövaren. Barn som utsätts för sexuella övergrepp tar alltid allvarlig skada psykiskt ibland också fysiskt. Akselsdotter (1993) menar att om barnet utsätts för sexuella övergrepp av föräldrar så brukar det framkalla ett väldigt raseri hos barnet. Ju tidigare barnet blir utsatt för dessa övergrepp desto mer aggressivitet kan man se hos dessa barn. Om ett barn berättar om sexuella övergrepp får man inte vänta med att anmäla, eftersom barnet kan behöva skyddas (Ekelund & Dahlöf, 2005). Om man misstänker att ett barn blir utsatt för sexuella övergrepp är det viktigt att observera barnet och föra anteckningar om det man ser utan att tolka det, det kan vara viktigt för framtida utredning. Missbruk Enligt Hansen (1995) är gränserna mellan bruk, missbruk och beroende av berusningsmedel obestämd, det är därför svårt att definiera och dra tydliga gränser. Ofta är det så att konsumtionen gradvis ökar och de negativa konsekvenserna för en själv och de som finns runt omkring en ökar. Det är också olika från olika personer när förbrukningen kan anses som ett problem. Det som för en ensamstående kan tyckas normalt socialt umgänge kan för en familjefar uppfattas som ett problem eftersom det går ut över de uppgifter och funktioner som ska fyllas i förhållande till dennes familj. Ingen väljer att ha ett problematiskt förhållande till berusningsmedel. Fysiskt beroende Det fysiska beroendet innebär att kroppen vänjer sig vid berusningsmedlet och reagerar med så kallade abstinenssymtom när intaget upphör (Hansen, 1995). När koncentrationen av berusningsmedlet i kroppen minskar reagerar kroppen som om det vore fråga om ett bristtillstånd. Abstinenssymtomens styrka beror på vad, hur länge och hur stort intaget av berusningsmedlen varit. De är obehagliga och kan uppträda som huvudvärk, hjärtklappning, yrsel, svettningar oro och ångest. Abstinenssymtomen är olika beroende på vilket berusningsmedel som använts. Det krävs både viljestyrka och beslutsamhet för att stå ut med obehagen, berusar man sig på nytt försvinner abstinensen och obehaget. Detta är en generell kroppslig reaktion efter påverkan av berusningsmedel och det drabbar alla individer som är fysiskt beroende av något ämne. Psykologiskt beroende Det psykologiska beroendet handlar om den enskilda individens koppling till berusningsmedlet, det är varje enskilds känslor och tankar i förhållande till det, detta enligt Hansen (1995). Vad människor tänker och känner i fråga om exempelvis alkohol är mycket individuellt. Det kan vara så att personen tycker livet är trist utan alkohol, att en 5

fest utan alkohol är tråkig eller att alkoholen ger en välbehövlig paus i den hektiska vardagen. För de flesta är det ett sätt att leva i nuet och slippa de vardagliga kraven. En positiv upplevelse av ett berusningsmedel kan göra att en önskan om en liknande upplevelse väcks. Ett växande psykologiskt beroende av berusningsmedel kan upplevas som ett kärleksförhållande mellan två personer. Det utvecklas till att man är beredd att åsidosätta andra viktiga saker och personer som exempelvis vänner, familj, ekonomin, arbetslivet för att få möta berusningsmedlet igen. Barn till missbrukare Hansen (1995) menar att det finns ett tydligt samband mellan familjevåld och missbruk, hon menar också att i familjer där barn utsätts för sexuella övergrepp är det vanligt att föräldrarna missbrukar. Enligt Cohen (1997) så utvecklar de flesta barn till missbrukare olika överlevnadsstrategier, trots detta är dessa barn överrepresenterade bland dem som fastnat i missbruk och andra sociala problem senare i livet. Christensen (1993) menar att barn i missbruksfamiljer oftast tror att de inte får prata med någon om sitt hemliv, det skulle vara ett svek mot föräldern. Det är väldigt viktigt att barnen får veta att det är tillåtet att prata med andra om sin familjesituation. Man skall prata med barnen på ett sätt som gör att barnen inte känner sig pressade att berätta. Barnen är oftast mycket lojala med sina missbrukande föräldrar och försvarar dem när de känner att de misstänkliggörs eller hotas. Enligt Hansen (1995) tar barn till missbrukande föräldrar ofta över de vanliga omsorgsuppgifterna såsom handla, städa, diska, tvätta och så vidare. Det är ett stort ansvar som barnen ofta inte har förutsättningar att klara av. Men barnen känner ofta att de har ett stort ansvar för sina föräldrar och kan bli den som tröstar dem, medlar i konflikter och ser till att föräldrarna kommer i säng på kvällen. Vad kan pedagoger göra? Det gäller att våga se, att förstå det man ser och att vara beredd att handla (Hellström 1993 s. 128). Akselsdotter (1993) anser att som pedagog är en av de starkaste rädslor man brukar ha, rädslan av att skada oskyldiga föräldrar med sina misstankar och sin anmälan. Därför vill man ofta innan man kontaktar en socialsekreterare vara helt säker på sina misstankar. Man kan då hamna i hellre vänta än skada principen och hoppas på att det onda skall försvinna av sig självt så man slipper ta ansvar. Hellström (1993) menar att det som förskollärare är viktigt att kunna känna igen och tolka signaler på om inte barn mår bra, det är också viktigt att kunna bedöma om barnet eller familjen behöver professionell hjälp. Det som är det svåraste att hantera som pedagog i förskolan är när man upptäcker att barn lever under så svåra förhållanden att det kan vara fara för deras kroppsliga och själsliga utveckling. Din roll är INTE att utreda! Din roll är att vara observatör, informatör, förtroende person och pedagog, (Akselsdotter, 1993. s.49). Ekelund & Dahlöf (2005) menar att 6

tecken för barnmisshandel kan vara mycket varierande. Varje form av kroppslig bestraffning är fysisk våld. Det är också misshandel om ett barn lämnas ensam, om det inte får tillräckligt med mat och dryck och om det inte får kläder på sig som är anpassade för årstiden. Som pedagog är det viktigt att lita på känslan om ett barn far illa, det är viktigt att anmäla även om man inte vet vad tecknen står för. Ofta försöker små barn berätta vad de har varit med om på grund av förvirring och rädsla så kanske de bara antyder vad som har hänt men vågar inte berätta helt i klarspråk (Hellström, 1993). Om man hjälper barnet så kan de genom att konkret få visa i handling oftast förmedla vad som hänt. Det är viktigt att barnen möts av en stödjande och förstående omgivning och att de får möjlighet och hjälp att bearbeta sina upplevelser. Hellström (1993) menar vidare att som förskolepersonal har man ett ansvar att hjälpa alla barn. De skall lära sig att känna sig själva, förstå vad de är med om och få ett grepp om sin tillvaro. Pedagogerna skall hjälpa barnen att ha en bra relation till andra, att leka och kunna uttrycka sig. Pedagogerna skall även hjälpa dem att komma vidare i utvecklingen och bli mer kompetenta och självständiga. Det som händer i mötet mellan den vuxne och barnet är grunden för all pedagogisk verksamhet. Om barnen stärks i sin respekt för sig själva, sina kroppar och sina jag, bygger de upp ett självförtroende som gör dem mindre skyddslösa mot övergrepp. Barn som vet att de har rätt att värna om sin kropp och som har en inbyggd stark integritet drabbas inte i lika hög grad av sexuella övergrepp. Förövare väljer medvetet ut barn som är sårbara och därmed lätta att styra och få kontroll över (Sjöblom, 1993, s. 17). Akselsdotter (1993) menar att det behövs sakkunnig hjälp för barnen som finns i gråzonen. Man ser barnets signaler men man är osäker på hur det man ser, känner och hör ska tolkas. Vägledning och hjälp behövs då för att kunna värdera dessa iakttagelser. Vad ska pedagoger göra? Skyldigheter och ansvar Under denna rubrik beskrivs genom barnkonventionen och med barnperspektivet i fokus vad alla som arbetar med och kring barn har för skyldigheter och ansvar gentemot barnen. Vi tar också upp några lagtexter samt punkter som vi anser viktiga i Läroplanen för förskolan som berör ämnet. Barnkonventionen Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, av dem är 41 så kallade sakartiklar som beskriver olika rättigheter. Varje enskilt barns grundläggande rättigheter och behov ska tillgodoses när konventionen följs. Sverige var en av de första länderna som skrev under konventionen och förband sig att följa den utan reservationer, detta skedde efter ett beslut i riksdagen i juni 1990 (Ekelund & Dahlöf, 2005). FN:s generalförsamling antog 7

barnkonventionen i november 1989. Idag har 192 stater anslutit sig till konventionen. Endast USA och Somalia är inte formellt bundna av den (Barnombudsmannen, 2001). Barnkonventionen anger ett perspektiv på barnet som en självständig individ med egna rättigheter. Barnets roll stärks både i familjen och i samhället (Barnombudsmannen, 2001). Enligt Melin (2004) har konventionen fyra grundprinciper nämligen: Principen om icke-diskriminering (artikel 2) Principen om barnets bästa (artikel 3) Barnets rätt till liv och utveckling (artikel 6) Barnets rätt att komma till tals (artikel 12) (s. 10) Artikel 2 är en av konventionens viktigaste (Barnombudsmannen, 2001). Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla barn utan åtskillnad av något slag. Det får inte ske någon diskriminering på grund av barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, handikapp eller av andra liknande skäl. Detta gäller alla barn som befinner sig i landet, inklusive asylsökande och flyktingbarn. Barn får inte diskrimineras i förhållande till vuxna och inte heller i förhållande till andra grupper av barn. Enligt Barnombudsmannen (2001) slås det i artikel 3 fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet och vara vägledande vid alla åtgärder och allt beslutsfattande som rör barn. Det innebär att det inte enbart är på det familjerättsliga området, utan omfattar alla åtgärder som vidtas i samhället exempelvis trafikplanering, kultur, fritid, utbildning mm. Denna artikel har karaktären av en portalbestämmelse, vilket innebär att principen om barnets bästa utgör den vägledande värdegrunden vid tolkningen av konventionens övriga artiklar. En annan av barnkonventionens grundläggande principer som också ska vara vägledande i tolkningen av de olika sakartiklarna är artikel 6. FN:s barnkommitté har betonat att förverkligandet av artiklarna i barnkonventionen ska ske med sikte på att till det yttersta garantera barnets överlevnad och utveckling. Varje barn har rätt till liv, vilket innebär att staten ska vidta åtgärder för att förhindra exempelvis undernäring och epidemier och att se till att spädbarnsdödligheten minskar. Barn ska ha rätt till utveckling i barnets egen takt utifrån dennes förutsättningar på ett sådant sätt att barnet förbereds för ett självständigt liv i ett fritt samhälle. Barns rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som rör barnet visar på barnkonventionens budskap om att barn är subjekt med en egen mening som ska respekteras. Rättigheten gäller alla barn som är i skick att uttrycka en åsikt, och dessa åsikter ska respekteras av de vuxna. Barnet ska ha rätt att framförs sin åsikt själv eller genom företrädare i alla beslut som fattas oavsett om de fattas i domstol eller i andra administrativa förfaranden. De fyra grundläggande principerna har egna självständiga betydelser, men ska också vara de som styr tolkningen av barnkonventionens övriga artiklar (Melin, 2004). 8

Barnperspektivet Melin (2004) menar att barn inte själva kan ha ett barnperspektiv eftersom de lever i detta. Det är alltså de vuxna (beslutsfattarna) som måste försöka se genom ett barns ögon. Barnperspektivet innebär att barnet sätts i fokus, det innebär också att de vuxna måste ha en förmåga att identifiera sig med barnets situation, ha empati och inlevelse. Barnkonventionen är ett medel i arbetet att stegvis förbättra barns villkor. För att man ska ta hänsyn till barnperspektivet i alla frågor som rör barn är ändrade attityder, förhållningssätt och arbetsmetoder nödvändiga på olika nivåer i olika verksamheter i samhället. I alla beslut och åtgärder som rör barn ska det finnas ett barnperspektiv. Det finns flera lagar sin reglerar barns och ungas möjligheter till att föra fram sina åsikter, skollagen är en av dem (Barnombudsmannen, 2001). Där ges ramarna för förskolans och skolans verksamhet. Dessa ska utformas enligt grundläggande demokratiska värderingar. Det står också att eleverna ska ha inflytande över sin egen studiegång En annan av lagarna som har ett uttryckligt barnperspektiv är Socialtjänstlagen (Melin, 2004). Där står i 1 kap 2 att när åtgärder rör barn ska man ta särskild hänsyn till vad barnets bästa kräver. Föräldrabalken är ytterligare en lag som anger att barnets bästa ska beaktas, i 6 kap. står det att barn ska få de grundläggande behoven tillgodosedda. 6 kap. 1 föräldrabalken i Melin (2004) Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (s. 20) Vidare står det i 6 kap 2a och 2b att barnets bästa ska komma i första rummet när man i domstol ska besluta om vårdnad, boende och umgänge. Man ska ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. I skolor och förskolor har man barnkompetens, men det innebär inte alltid att man har ett barnperspektiv (Ekelund & Dahlöf, 2005). Kunskaper om hur barn utvecklas och vilka behov de har är inte alltid samma sak som att ha förmågan att se ur barnets perspektiv. Har man ett barnperspektiv sätter man barnet i fokus och accepterar att barnet är expert på hur det är att vara just det barnet i just den åldern. Även mycket små barn har rätt till inflytande, de har åsikter och det är beslutsfattarnas ansvar att utveckla metoder för att också dessa barn ska höras (Barnombudsmannen, 2001). Barnets ålder och mognad ska man ta hänsyn till när man tar barnets åsikter i beaktande. Rätten till inflytande förstärks i Läroplanen för förskolan. För barn är det mer naturligt än vad det är för vuxna att uttrycka sig med hela kroppen, med gester, sång, dans, genom att skapa, rita, måla, bygga med olika material och så vidare. Barn får inte ges större ansvar än som är rimligt utifrån ålder och mognad. Barnen måste få tid och möjlighet att sätta sig in i vad frågan gäller och ska inte behöva svara förrän de verkligen har förstått vad saken gäller. Barn ska ha rätt att uttrycka sig på det sätt som de själva vill, sen är det upp till vuxna att kunna tolka och förstå vad barnet menar. 9

Enligt Ekelund & Dahlöf (2005) återstår fortfarande mycket arbete innan barnperspektivet blir självklart och barnkonventionen följs fullt ut i praktiken. Barns bästa ska alltid komma i främsta rummet och barn har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör dem. Inte ens i de verksamheter som arbetar med barn uppfylls kraven ännu. Att ha barnperspektiv i förskolan kan exempelvis handla om att förstå att mobbning kan börja med att aldrig få vara med och leka eller om att sitta tyst och lyssna färdigt när ett barn berättar om ett övergrepp man inte vill ska finnas till. Det kan också vara att inte bara prata om att se barns behov, utan att faktiskt också lyssna till vad de säger, även om de är små. Anmälningsskyldigheten Enligt Socialstyrelsens Allmänna råd (SOSFS 2003:16) bör det finnas rutiner för hur en anmälan går till på varje arbetsplats där det råder skyldighet att anmäla till Socialnämnden när ett barn far illa. Den som ansvarar för verksamheten bör försäkra sig om att all personal känner till när och hur en anmälan ska göras. I skollagen som styr alla verksamheter som arbetar med barn och unga står följande i 2a Förskoleverksamheten, skolan och skolbarnsomsorgen skall på socialnämndens initiativ i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. I 14 kap. 1 Socialtjänstlagen står: Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område (Socialstyrelsen, 2004 s. 71). Detta innebär att det räcker med en misstanke om att barn far illa för att personal som arbetar med barn och ungdomar under 18 år är skyldiga att anmäla (Erdis, 2003). Var och en som arbetar med barn och ungdomar har ett eget ansvar att fullgöra anmälningsplikten. Personal inom den offentliga sektorn kan inte anmäla anonymt eftersom en skyldighet föreligger. Även om det inte är klarlagt att ett barn behöver hjälp och/eller skydd ska anmälan göras. Det är sedan socialnämndens uppgift att göra en utredning om ett ingripande ska ske eller inte. Deras personal är professionella inom området, så det är inte pedagogens uppgift att förvissa sig om att behovet av hjälp finns innan en anmälan sker, anmälan ska ske vid misstanke. 10

Styrdokument Vårt uppdrag som blivande pedagoger är att följa Läroplanen och arbeta efter den. I förskolan utgår man som pedagog ifrån Lpfö 98 (Utbildningsdepartementet, 2001). I den står bland annat att läsa hur viktigt det är att förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den. Vidare står också att alla som arbetar i förskolan skall samarbeta för att erbjuda en god miljö för utveckling och lärande. Särskilt ska man uppmärksamma och hjälpa de barn som av olika skäl behöver stöd i sin utveckling. Följande två citat tycker vi speglar det vi tagit upp i bakgrunden i vårt arbete: Arbetslaget skall ge stimulans och särskilt stöd till de barn som befinner sig i svårigheter av olika slag. (Lpfö98 s. 7) Omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande skall prägla arbetet i förskolan. Hänsyn skall tas till barnens olika förutsättningar och behov. (Lpfö98 s. 2) Teorier om utveckling och lärande Under rubriken teorier har vi tagit upp tre olika teoribildningar som känns relevanta för vårt ämne, nämligen Maslows behovshierarki, Reggio Emilias och Vygotskijs syn på utveckling och lärande. Maslows behovshierarki Abraham Maslow har spelat en framträdande roll bland psykologer genom sin teori som är grundad på den friska människan (Jerlang, 1999) Enligt Imsen (2000) har Maslow tagit fram fem behov som är grundläggande, vissa är mer grundläggande än andra och därför har han delat in dessa i en hierarki. Det är de primära behoven som kommer först och de socialt orienterade och humanistiska behoven kommer senare. Han menar att vi inte formas av miljön utan att vi skapar och organiserar den yttre reliateten utifrån våra inre behov. Steinberg (1998) menar att om vi tar hänsyn till Maslows behovshierarki så har vi kommit långt mot att skapa en avspänd, trivsam och stimulerande miljö som påverkar lärandet positivt. 11

Maslows behovshierarki. Ovanstående figur är hämtad från www.quicknet.se. Imsen (2000) har tolkat Maslows behovshierarki på följande sätt. För att upprätthålla livet är de fysiologiska behoven nödvändiga. Innan det kan uppstå motivation att göra något så måste hunger och törst tillfredsställas. Det andra behovet som är trygghetsbehovet kommer efter att det fysiologiska behovet är tillfredsställt. Trygghetsbehovet innebär behov av säkerhet, stabilitet, beskydd, beroende och behovet av att inte känna kaos, ångest eller fruktan också behov av struktur, regler, ordning och gränser. Om man har fått behovet av trygghet och säkerhet tillfredsställt så är man befriad från ångest. För att kunna lära sig något i skolan måste behovet av trygghet vara tillfredsställt. Behovet av kärlek och social anknytning är ett behov som alla människor har i alla åldrar, att känna att man hör samman med någon. Att känna sig älskad av sin familj är för ett barn är det viktigaste och det bildar också det sociala underlaget. Imsen (2000) anser att enligt Maslow så är det näst sista behovet, behovet av erkännande och respekt. Maslow menar att detta behov har två sidor, att känna att man duger till något, att man har en kompetens och kan utföra något självständigt detta är den ena sidan och den andra är att man är någon i andras ögon, detta är den sociala sidan av självuppfattningen. Om människan skall bli motiverad att gå vidare till hierarkins högsta steg så måste detta behovet vara tillfredsställt. Behovet av självförverkligande är inte nödvändigt för att upprätthålla livet, det kan kallas ett överflödes behov. Detta behov handlar mer om att förverkliga sig själv och att utnyttja sina förmågor i meningsfulla sammanhang. 12

Reggio Emilia Mannen bakom Reggio Emilia pedagogiken heter Loris Malaguzzi, han såg pedagogiken ur ett brett perspektiv som en del av ett demokratiskt projekt, en livshållning (Svedberg & Zaar 1998). Den pedagogiska filosofi och praktik som de skapat i Reggio Emilia kännetecknas av en djup respekt för barns rättigheter och potential. Barns erfarenheter, tankar och teorier ligger till grund för det pedagogiska arbetet. I Reggio Emilia har man lyckats vidareutveckla teorier om barns utveckling och deras förmågor. Man har tagit till sig tankar och synsätt från olika vetenskaper men också tagit intryck av nya strömningar från konst, design och teknik. Man har också lyckats bibehålla och utveckla en stark optimism, en tro på barnet och framtiden istället för att hamna i nostalgi och pessimism. Man har utvecklat en pedagogisk praktik som bygger på det som idag blivit honnörsord i den pedagogiska diskussionen reflektion, dialog och lärande samtal, utforskande arbetssätt och delaktighet. Enligt Reggio Emilia ska den vuxne göra det möjligt för barnet att utforska sin omvärld. Ett av de grundläggande dragen är att man ser förskolan som ett offentligt rum där man tar upp diskussioner med andra intressenter. Vygotskij Lev Vygotskij räknas som en av de väsentliga grundarna av modern psykologi (Jerlang, 1999). En central poäng hos honom är att genom social aktivitet så tar all intellektuell utveckling och allt tänkande sin utgångspunkt (Imsen, 2000). Biologiska utvecklingstendenser och sociala förhållanden i miljön blandar sig och bildar en sociobiologisk linje i barns personlighet. Det individuella och självständiga tänkandet är ett resultat av social verksamhet. Barnen går från ett tillstånd där de kan göra saker med andra till ett tillstånd där barnen kan agera ensam. Jerlang (1999) anser att Vygotskij fann en periodindelning i barnets utveckling. Vygotskij ansåg att barnets utveckling måste betraktas som komplicerad för att kunna förklaras. De inre förändringarna i barnets utveckling ligger till grund för att förstå och kunna definiera studierna i utvecklingen. Utvecklingen skall ses som en kraftfull process, för att det i barnets liv i perioder sker nybildningar där barnets personlighets struktur och funktion förändras. Vygotskij gjorde skillnad på några kritiska och stabila perioder i utvecklingen för barnet (Jerlang, 1999). De kritiska perioderna är våldsamma förändringar som uppstår nästan omärkligt och slutar ganska plötsligt. Dessa kriser visar sig ofta genom ganska våldsamma konflikter med omgivningen, ofta känslomässig instabilitet och nedsatt inlärnings och samarbetsförmåga och en märkbar tillbakagång. Det är inte alla barn som går igenom dessa kriser lika våldsamt, det beror mycket på hur omgivningen förhåller sig till barnet och dess reaktioner. Orsakerna till krisen är att de inre motsägelserna är störst under den här perioden medan orsakerna till de yttre konflikterna finns i barnets levnadsvillkor. I de stabila perioderna sker det lugnt framsteg i utvecklingen, barnet bygger långsamt och nästan omärkligt upp sin personlighet. På nästan givna tidpunkter sker ganska små förändringar som är nybildningar, detta är skapande perioder. 13

Vygotskij menade att utveckling och inlärning är ett resultat av ett samspel först och främst (Imsen, 2000). Elevens undervisning skall läggas lite högre än vad de behärskar på så sätt får de anstränga sig lite, men det ska inte vara på en nivå som inte eleven har möjlighet att behärska. Han hävdar också att det viktigaste kännetecknet för lek är glädje. Han menar också att leken är ett substitut för annan behovsuppfyllelse. Leken är också reglerad och inte någon tillfällig aktivitet utan barnet håller sig till vissa roller eller ramar för aktiviteten. Leken har ett stort inflytande på barnens utveckling, omvärlden mister dominansen om barnet. Metod I metoddelen motiveras valet av den metod vi valt att använda oss av. Vi kommer också att beskriva tillvägagångssättet för vår undersökning. Vidare redogörs för de undersökningspersoner som deltagit samt att en presentation av materialet som använts och upplägget på undersökningen beskrivs. Kvalitativ metod Eftersom vi vill få en djupare insikt och en förståelse för hur pedagoger upplever arbetet med och kring barn som far illa, har vi valt att göra en kvalitativ studie och använda oss av intervjuer som metod. En kvalitativ analys är mindre abstrakt, stödjer sig på ord och är närmare rådata än en kvantitativ analys som stödjer sig på matematik (Svenning, 2003). När man som forskare vill undersöka hur många människor som dricker kaffe varje dag gör man en kvantitativ studie, vill man däremot veta vilken känsloupplevelse de erfar då de dricker kaffet gör man en kvalitativ studie (Olsson & Sörensen, 2001). Den övergripande tanken med kvalitativa undersökningar är att åskådliggöra. Med hjälp av de exempel man kommer fram till kan man sedan dra mer eller mindre omfattande slutsatser (Svenning, 2003). I den kvalitativa forskningen är forskaren subjektiv, personlig, och har ofta en långvarig kontakt med försökspersonen. Resultaten grundar sig på ett litet antal individer, går på djupet och gäller i specifika miljöer, förhållanden och tidpunkter (Olsson & Sörensen, 2001). Även om vi inte har träffat alla intervjupersonerna innan intervjutillfället, så har vi suttit och pratat med dem en stund innan själva intervjun, för att på så sätt få en mer avslappnad situation. Intervjuer Kvale (1997) menar att den stora fördelen med kvalitativa intervjuer är deras öppenhet, det finns ingen standardteknik för hur de ska genomföras. Den kvalitativa intervjun är en känslig och kraftfull metod som kan användas när man vill fånga undersökningspersonernas erfarenheter och innebörder ur deras vardagsvärld. Genom intervjun kan de med egna ord ur ett eget perspektiv förmedla till andra vad de varit med om. Eftersom vi är intresserade av att veta vad pedagoger varit med om när det gäller barn som far illa anser vi att intervjuer är ett bra sätt att ta reda på detta. 14

Enligt Kvale (1997) är syftet med en kvalitativ forskningsintervju att få intervjupersoners egna beskrivningar av deras livsvärld i avsikt att tolka dess mening. En halvstrukturerad intervju omfattar en intervjuguide med en rad teman och/eller förslag till relevanta frågor. Det finns ändå möjlighet att göra förändringar i intervjuguiden vad gäller frågornas form och ordningsföljd om så krävs under intervjusituationen för att på ett bra sätt följa upp svaren och berättelserna från den intervjuade. Vi har använt oss av en intervjuguide (se bilaga 1) med strukturerade frågor. Vi upplevde att personerna förstod frågorna bra och kunde svara på det vi var ute efter. Trots att vi hade en mall med frågor lät vi personerna prata utifrån deras egna erfarenheter och upplevelser, vi försökte att inte styra mer än nödvändigt för att få ut så mycket som möjligt. Kvale (1997) menar att det vanligaste sättet att registrera intervjuer är genom bandspelare. Det är då lättare för den som intervjuar att koncentrera sig på ämnet och dynamiken i intervjun. Vi valde att använda oss av en MP3 spelare för att spela in intervjuerna. Den av oss som inte ställde frågorna förde också anteckningar under själva intervjun. Detta gjorde vi mycket för att vi även skulle få med det som skedde mellan intervjuaren och intervjupersonen. Efter varje intervju kan det vara värdefullt för intervjuaren att ägna ca tio minuter åt att reflektera över vad hon fått veta under intervjun, menar Kvale (1997). Han menar vidare att de omedelbara intrycken kan ge en värdefull bakgrund åt den senare analysen av utskrifterna. Vi satte oss var och en ner och reflekterade en stund efter varje intervju och anser att det var bra för oss för att få den totala bilden av vad som skedde i intervjusituationen. Enligt Ejvegård (2003) så är det bra om man efter varje intervju frågar om man har möjlighet att återkomma om så är nödvändigt. Detta gjorde vi och samtliga personer sa att det gick bra. Vi har dock inte behövt göra detta, utan anser oss ha fått ut det vi behöver vid första intervjutillfället. Undersökningspersoner Vi har valt att intervjua pedagoger i förskolan, detta för att vi i framtiden tror att vi kommer att arbeta där och då kommer att ha nytta av resultatet av undersökningen. För att få tag i personer som var villiga att ställa upp på intervjuer kontaktades olika rektorer som hänvisade oss vidare. Vi har genom fyra olika rektorer på olika områden i Luleå fått tag i sex personer att intervjua. Personerna är alla kvinnor och utbildade förskolelärare. De har alla arbetat länge i förskolan, mellan 13 och 37 år. De har olika erfarenheter av barn som far illa. I vårt resultat kommer vi att kalla personerna enligt följande fingerade namn. Nedan redovisas också hur länge var och en har arbetat som pedagog i förskolan. Anna har arbetat 13 år som pedagog i förskolan. Bea har arbetat 37 år som pedagog i förskolan. Cissi har arbetat 23 år som pedagog i förskolan. Doris har arbetat 13 år som pedagog i förskolan. 15