En hjälp till dig som anar. En broschyr om anmälningsplikt.

Transkript

1 En hjälp till dig som anar En broschyr om anmälningsplikt.

2 En hjälp till dig som anar att ett barn misshandlas eller far illa. Enligt svensk lag är man skyldig att anmäla om man känner till något som kan tyda på att ett barn far illa. Ändå har det visat sig att många vuxna i den situationen inte vidtar några åtgärder. Det beror naturligtvis på att detta är mycket svåra saker. Vilken grad av misstanke krävs för att göra anmälan? Hur ska man veta att man tolkat signalerna rätt? Och om man ska anmäla, hur gör man? Hur är det med sekretesslagen? Kan man vara anonym? Den här foldern har kommit till för att försöka svara på de frågorna. Om du är trots allt är osäker är du välkommen att ringa BRIS Vuxentelefon om barn på Det är också alltid möjligt att diskutera med socialsekreteraren inom socialtjänsten på orten där du bor. 2 3

3 Anmälan om missförhållanden Av 14 kap 1 första stycket socialtjänstlagen (2001:453) framgår att var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Av det återgivna stycket, som riktar sig till alla (var och en) som betraktar ett barn, framgår att en anmälan bör göras inte bara i de fall anmälaren känner till att ett barn i hemmet behandlas på ett sådant sätt att det är fara för barnets hälsa och utveckling, utan även i de fall när betraktaren har en grundad anledning att misstänka att barnet behöver skydd. Bestämmelsen innebär att alla (var och en) som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Även sådana uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta ska anmälas om de tyder på att ett barn kan vara i behov av stöd eller hjälp från socialnämnden. Det är därefter socialnämndens ansvar att undersöka vilken grund som kan finnas för uppgiften samt utreda det eventuella behovet av åtgärder. Vad menas med kännedom? Det krävs inte att du är säker på att ett barn misshandlas. I lagtexten uttrycks det på det sättet att du ska ha fått kännedom om. Det räcker alltså att du har fått se eller höra något som tyder på att ett barn far illa. I detta begrepp kan inräknas: Att barnet berättar. Att du ser tecken på misshandel och inte får bra förklaringar från barnet, förälder eller annan vårdnadshavare. Att skadans utseende inte stämmer med förklaringen du fått av barnet eller föräldern/vårdnadshavaren. Att andra barn berättar för dig att de sett märken på en kamrat eller att barnet berättat för dem. Att du hör talas om av andra, eller hör när barnen pratar med varandra. Myndigheternas ansvar Detta innebär att en anmälan kan ske även beträffande obestyrkta uppgifter och det är socialnämnden som därefter tar över ansvaret för anmälan. Det är inte upp till dig att avgöra om det du hört eller sett verkligen är sanna tecken på barnmisshandel. Det är den sociala myndighetens uppgift och ansvar att utreda om barnmisshandel förekommer. Myndigheten har också ansvar för att avgöra om familjen behöver stöd och vilken sorts hjälp som i så fall krävs. Det har hänt att utredningar saboterats genom att enskilda personer gjort egna utredningar. Trots att tanken säkert varit god har det ofta lett till att barnet kommit till skada. Många människor har ringt till BRIS Vuxentelefon om barn och frågat om de a) ska gå till polisen när de vet att ett barn misshandlas, och b) om de ska ta barnet till läkare. Svaret är att du alltid ska gå till socialtjänsten. Om det finns misstanke om brott beslutar socialtjänsten om en polisanmälan. Om barnet är skadat ser socialtjänsten till att någon tar barnet till läkare. Du har tagit ett stort ansvar bara genom att berätta vad du fått kännedom om. Genom att du är lyhörd och uppmärksam har du hjälpt den sociala myndigheten att fullgöra sin utredningsskyldighet. Men ansvaret för att vidta ytterligare åtgärder måste myndigheterna ta. Yrkesverksammas ansvar för anmälan om missförhållanden Av 14 kap 1 andra stycket socialtjänstlagen framgår följande. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. Bestämmelserna i andra stycket riktar sig alltså i första hand till sådana myndigheter som bedriver en verksamhet som berör barn och ungdomar, såsom exempelvis skolor och barna- och mödravårdscentraler men även andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk 4 5

4 undersökningsverksamhet, kriminalvården, socialtjänsten, exempelvis vuxenpsykiatriska kliniker och alkoholpolikliniker. Bestämmelsen gäller även på det privata området. Förutom privatpraktiserande läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor gäller anmälningsskyldigheten samtliga personer som är verksamma inom en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller inom annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvård eller på socialtjänstens område. Inom den enskilda hälso- och sjukvården ingår även kuratorer, psykologer och psykoterapeuter i kretsen för de som är skyldiga att underrätta vad som kommer till deras kännedom. Anmälningsplikten gäller kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Anmälningsskyldigheten förutsätter alltså inte att det blivit klarlagt att socialnämnden behöver ingripa. Även sådana uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta ska anmälas om de tyder på att ett barn kan vara i behov av stöd eller hjälp från socialnämnden. Detta innebär att en anmälan kan ske även beträffande obestyrkta uppgifter och det blir sedan socialnämndens ansvar att utreda vilka grunder som finns för uppgifterna i anmälan och vilka åtgärder som kan behöva vidtas. Av 14 kap 1 fjärde stycket socialtjänstlagen framgår att myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen av ett barns behov av skydd. För tydlighetens skull ska här understrykas att uppgiftsskyldigheten gäller även om inte någon anmälan gjorts. Familjerådgivningens ansvar för anmälan om missförhållanden Av 14 kap 1 tredje stycket socialtjänsten framgår att de som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Med hänvisning till den särskilda förtroendesituation som föreligger inom familjerådgivningen är anmälningsplikten här begränsad till fall av sexuellt utnyttjande eller barnmisshandel. Med hänvisning till den inom familjerådgivningen gällande sekretessen får andra uppgifter inte röjas. För tydlighetens skull ska här understrykas att misshandel i hemmet även omfattar psykisk misshandel. 6 7

5 Barnombudsmannens ansvar för anmälan om missförhållanden Av 14 kap 1 femte stycket socialtjänsten framgår att om Barnombudsmannen inger en anmälan om missförhållanden så gäller särskilda regler enligt 3 lagen (1993:335) om Barnombudsman. Tystnadsplikt Av 15 kap 1 socialtjänstlagen framgår att den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden. Av 2 i samma kapitel framgår att den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning får inte obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen. Reglerna om tystnadsplikt innebär att en uppgift inte får röjas obehörigen. Det innebär att om tillåtelse eller skyldighet finns enligt annan lagstiftning, så får uppgiften ändå lämnas ut. Anmälningsplikten enligt 14 kap 1 socialtjänstlagen bryter den här beskrivna tystnadsplikten. Hur går det till att anmäla? Det finns olika bestämmelser beroende på om du anmäler som privatperson i barnets omgivning eller om du är anställd inom t ex hälso- och sjukvård. Om du arbetar inom myndighet vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten: Börja med att ta reda på vad ni på din arbetsplats har för rutiner. Om ni aldrig har kommit överens om hur ni ska hantera sådana här frågor är det en god idé att ta upp det (se rubrik Skapa rutiner på arbetsplatsen). Om du har ett konkret fall kan du börja med att samråda med din närmaste chef och sedan kontakta socialtjänsten. Med socialtjänsten kan du alltid samråda om huruvida en formell anmälan ska ske. Som anställd på en myndighet måste du uppge ditt namn när du ringer till socialtjänsten. Du kan alltså inte vara anonym. Samarbete är en bra ledstjärna! Bjud in socialtjänsten till ett av era möten på din arbetsplats och informera varandra om era respektive arbeten. Det är alltid lättare att prata om sin oro och vad man sett och hört med människor som man vet vilka de är. Om du är vuxen i barnets omgivning, verksam exempelvis inom idrottsrörelsen eller annan verksamhet och möter barn och ungdom: Ring till socialtjänsten och tala med en socialsekreterare om vad du sett och hört som gör att du oroar dig för ett barns situation. Du behöver inte uppge ditt namn, du får vara anonym, men det underlättar om du säger vem du är. Både som ideell fritidsledare och idrottstränare, anhörig eller granne kan det upplevas svårt att kontakta socialtjänsten. Då kan det kännas bra att först fundera och bolla sin oro med någon utomstående. Men kom i håg att du inte måste vara säker på din sak för att ringa socialtjänsten, socialsekreteraren där fungerar gärna också som bollplank. Du är dessutom välkommen att ringa BRIS Vuxentelefon om barn för att få stöd om hur du ska gå till väga. Även inom föreningslivet bör man skapa en rutin för hur varje enskild ledare ska handla när man oroar sig för att ett barn blir misshandlat eller på annat sätt far illa. Sammanfattning: Både vid klara och oklara signaler om misshandel; ring och diskutera med socialtjänsten kring: Vad du oroar dig för: hör talas om ser tecken på får uppgift om och som får dig att tro att barnet behöver hjälp Tala om: vad du har sett vad du har hört vad det är du anar Både ur barnets perspektiv och juridiskt perspektiv (om du är anställd inom myndighet) gör du fel om du inte kontaktar socialtjänsten. Du hjälper ett barn! Det kan vara av stort värde för socialtjänstens förebyggande arbete även om det inte leder till en formell anmälan 8 9

6 Skapa rutiner på arbetsplatsen. Det underlättar om varje arbetsplats och förening som arbetar med barn har en plan för hur ni ska handla när ni anar eller oroar er för att ett barn misshandlas eller på annat sätt far illa. Här är några punkter som är bra att ha diskuterat igenom och ha nedskivet på arbetsplatsen: Vem ska jag prata med på arbetsplatsen/inom föreningen, när jag oroar mig för/fått vetskap om ett barns situation? Vem på arbetsplatsen/inom föreningen kontaktar socialtjänsten? Vem som talar med barnet och hur, när och vad man säger till barnet. Det är viktigt att prata med barnet om vad som görs utifrån barnets ålder och mognad. Barnet har ingen erfarenhet av vad som kan komma att hända och gör sig egna bilder av vad som händer. När ska man tala med föräldrarna, vem pratar med föräldrarna och vad säger man till föräldrarna? Vad säger man till de andra barnen? Vad gör jag med min egen oro? Handledning är bra man kan få både Ska vi informera om misshandel i barngruppen? Hur ska vi göra det? enskilt och i arbetslaget. Att barn misshandlas upprör helt naturligt känslor och alla har behov av att få ventilera sina tankar, funderingar och känslor inför det som har hänt. Först då kan man gå vidare och orka se och handla vid nästa tillfälle. Säkert kommer du på fler frågeställningar som är viktiga att lyfta fram till diskussion. Om att våga berätta Av olika skäl har barn och ungdomar svårt att nå fram till någon vuxen som skulle kunna hjälpa. Det finns hinder som kan verka oöverstigliga för dessa innan de vågar berätta. Barn och ungdomar har bristande kunskap om sina rättigheter i utsatta situationer och vart de ska vända sig. Misshandlade barn tror ofta att det är deras fel och att de har sig själva att skylla. Misshandlade barn har ofta hotats eller mutats av den vuxne. Barn kan ha försökt att berätta och signalera men inte fått gensvar av omgivningen Familjelojaliteten är mycket stark i krisfamiljer. Att berätta kan kännas som att förråda sin familj, släkt eller vänner. Det finns också en rädsla för att förvärra situationen om en utomstående får veta. Elevvårdspersonal, socialtjänstpersonal eller annan vuxen med yrkesansvar finns inte alltid tillgänglig när barnet försöker att komma i kontakt med dem. Våga lyssna Även hos vuxna finns hinder för att bemöta och lyssna på utsatta barn och ungdomar: Det är lätt att identifiera sig med föräldrar och vuxenvärlden. Det är svårt att se barnets situation ur barnets perspektiv. Att tvingas inse att ett barn far illa är smärtsamt. Hos de yrkesgrupper som möter barn finns inte alltid tillräckliga kunskaper för att kunna bemöta utsatta barn utifrån deras behov. Vårt samhälle har en kultur där familjens integritet ibland väger tyngre än barns rätt till skydd. Det är vanligt att söka andra förklaringar än att tro på det man ser eller hör, än att tro på att barnet blivit misshandlat

7 IK Stockholm BRIS Vi på BRIS hoppas att allt fler vuxna ska våga ta tecken på barnmisshandel på verkligt allvar i framtiden. Kanske har den här lilla skriften gjort det lite enklare att veta hur man ska agera som vuxen i en känslig situation. Alla människor, både barn och vuxna, som behöver råd och stöd i frågor som rör barnmisshandel är välkomna att vända sig till BRIS: Barnens Hjälptelefon: BRIS-mejlen: BRIS Vuxentelefon om barn: Medlemskap och gåva: Pg Fakta om BRIS. BRIS bildades 1971 som en följd av ett uppmärksammat fall där en treårig flicka blev misshandlad till döds. Vi är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation och all vår verksamhet bygger på frivilligt arbete och ekonomiska bidrag från privatpersoner och företag. Vårt mål är att förbättra barns och ungdomars villkor i enlighet med FN:s Konvention om barnets rättigheter. BRIS fungerar också som opinionsbildare och remissinstans för att föra fram fakta om barns situation i Sverige idag. Kärnan i vår verksamhet är Barnens Hjälptelefon och BRIS-mejlen. Hit kan barn och ungdomar vända sig anonymt när de behöver få hjälp och stöd av en vuxen. Antalet samtal och mejl ökar varje år. Riksförbundet BRIS, Karlavägen 121, Stockholm. Gå in på för mer information eller ring oss på